Utsatta barn – allas ansvar

Utsatta barn
– allas ansvar
Katarina Bjärvall
Populärvetenskaplig kunskapsöversikt
Utsatta barn
– allas ansvar
Katarina Bjärvall
En serie populärvetenskapliga kunskapsöversikter från Forskningsrådet för
arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Nr 3/2006. Utsatta barn – allas ansvar
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap initierar och
finansierar grundläggande och behovsstyrd forskning för att
främja människors arbetsliv, hälsa och välfärd.
Författare: Katarina Bjärvall
Projektledare och redaktör: Annie Rosell
Referensgrupp: Kenneth Abrahamsson, Solweig Rönström, Lena Strömqvist.
Omslag och grafisk form: Lena Eliasson/Prospect Communication AB
Omslagsfoto: Robert Ekegren, Ekegren Bildbyrå
Tryck: AlfaPrint AB
Copyright: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), 2006,
och författaren. Författaren svarar för innehållet i boken.
Personerna på bilderna har ingen verklig anknytning till bokens innehåll.
Namnen i berättelserna är fingerade.
ISBN: 91-89602-28-5
ISSN: 1652-3199
Beställningsinformation:
Denna rapport kan beställas från Hellmans Förlag AB
E-post: [email protected]
Tel. 0150-78 880 eller från FAS hemsida: www.fas.se
Utgivare:
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Box 2220, 103 15 Stockholm, telefon 08-775 40 70
Internet: www.fas.se
E-post: [email protected]
Innehåll
5
Förord
9
Från barnarbete till ett bombardemang av intryck
18
Ekonomiskt utsatta barn ensammare än andra
24
”När morsan skrek skruvade jag upp musiken”
31
37
fa k ta
38
43
fa k ta
45
53
fa k ta
54
Att skada sig själv – ett uttryck för ångest och identitet
61
68
fa k ta
69
70
fa k ta
77
Kommunikation viktigare än gränssättning
82
”Det är de fattiga och deras barn det handlar om”
88
96
97
Brättegården – där det händer något
fa k ta Multifunc
fa k ta Socialtjänstlagen, lvu och lsu
98
”Satsningar på barn är inte utgifter utan investeringar”
104
”Jag vill ge röst åt barn som blivit lämnade”
Barnombudsmannen: ”Vi har fullt sjå med våra egna liv”
Barnkonventionen
Barn som lever med familjevåld är ofta osedda
Hemlösa barn
”Skolan ska garantera att mobbningen stoppas”
Mobbning på internet
”Det går att hjälpa nästan alla barn”
Salutogena faktorer
”Föräldrarna måste ha kul med sina barn”
Riskfaktorer för normbrytande beteenden
Förord
F
ör mer än ett sekel sedan utropade författaren och
folkbildaren Ellen Key 1900-talet till barnets århundrade. I hennes reformpedagogiska idéer fanns
principen om frihet under ansvar. Utmaningen var att utgå
från barnens och elevernas spontana lärande i olika livssituationer och att minska dominans, formalism och pedagogisk
styrning. Idag kommer idéerna om barnens rättigheter och
delaktighet till uttryck i barnkonventionen och i den svenska
regeringens barnpolitik. Där betonas barnens rätt till en god
levnadsstandard, bästa möjliga hälsa, en god utbildning, en
trygg uppväxt, delaktighet i samhället samt stöd och skydd
genom socialtjänst och andra insatser.
Men fortfarande finns det en stor klyfta mellan de goda
idealen och barns vardagsverklighet i Sverige. Visionen om
barnens spontana och fria utveckling måste ställas mot riskerna för utsatthet, utnyttjande och utanförskap. Barns villkor
och uppväxt präglas av den ojämlikhet i levnadsvillkor och
hälsa som kännetecknar samhället i stort. Boendesegregation
och föräldrarnas yrke och utbildning påverkar barnens sociala
och materiella levnadsvillkor. Missförhållanden och våld inom
förord
familjen kan sätta ännu djupare spår. Att växa upp i en splittrad familj, eller i en familj där en av föräldrarna är psykiskt
sjuk, utgör en stor påfrestning på ett barns eller en ung människas utveckling. En dålig balans mellan arbetsliv och övrigt
liv, med utbrändhet och stress, kan också direkt eller indirekt
påverka barnen negativt. Barns utsatthet handlar både om
social och ekonomisk utsatthet och om psykologisk utsatthet
till följd av hot, kränkning och mobbning.
Att främja forskning om barns hälsa, levnadsvillkor och
utveckling är en viktig uppgift för FAS. Förra året redovisade
rådet ett regeringsuppdrag i form av en forskningsöversikt om
utsatta barn. Den var skriven av professor emeritus Ingvar
Lundberg vid Göteborgs universitet. I denna populärvetenskapliga skrift om utsatta barn återkommer han och delger
sina egna erfarenheter av att växa upp under socialt och ekonomiskt kärva omständigheter. Intervjun med Ingvar Lundberg visar att forskning och kunskapsbildning om utsatta barn
inte är någon enkel uppgift. Vad som menas med utsatthet
präglas av kulturella, sociala och ekonomiska villkor.
I Ingvar Lundbergs översikt pekades på fem typer av utsatthet: fysiska övergrepp, sexuella övergrepp, försummelse eller
vanvård, emotionell kränkning och exploatering. En annan
typ av utsatthet skapar diskriminering utifrån etnisk bakgrund, religiös övertygelse eller andra bakgrundsfaktorer som
kan ge en känsla av utanförskap.
I denna skrift redovisas pågående och slutförd forskning
om utsatta barn. Den har på uppdrag av FAS författats av
vetenskapsjournalisten Katarina Bjärvall, som intervjuat
svenska forskare inom området och några ungdomar som
vuxit upp under utsatta förhållanden. Urvalet är gjort för att
k ata r i n a b j ä r v a l l
spegla forskningsområdets bredd och dynamik och det gör
inte anspråk på att vara heltäckande. Uppfattningar bryts
mot varandra och det finns inte en enda för alla tider gällande
sanning. Forskningen är relativt framgångsrik när det gäller
att identifiera problem och söka orsaker till missförhållanden,
utsatthet och exploatering av barn. Däremot är resultaten inte
lika entydiga när det gäller att tala om vilka metoder man
kan använda för att motverka utsatthet eller för att bearbeta
och behandla efterverkningarna av traumatiska upplevelser
och erfarenheter. Barnombudsmannen Lena Nyberg betonar
till exempel vikten av att arbeta förebyggande mot mobbning
medan forskaren Ann Frisén menar att insatserna framför allt
måste riktas mot den mobbning som redan pågår.
En återkommande fråga är vilka metoder samhället och
socialtjänsten kan använda när det gäller att gripa in i situationer där barn utsätts för allvarliga och återkommande risker. Att tillfälligt omhänderta barnen kan vara en lösning när
ingen annan väg finns. Stödinsatser för familjen och barnen,
till exempel i form av kontaktpersoner, är en annan möjlighet.
När barn och ungdomar under 18 år begår upprepade brott
tvingas samhället, bland annat för att skydda allmänheten,
ibland att behandla dessa barn och ungdomar på institution.
Effekterna av sådan behandling är ofta inte så framgångsrika. Därför behövs det mer forskning om och utvärdering av
socialtjänstens metoder och deras effekter, både på individer
och samhälle. Forskningen behöver också studera vilken kompetens som krävs för att läsa av tidiga signaler på att barn i
olika miljöer kan komma att utsättas för kränkningar.
Därtill finns skäl att understryka vikten av att ha ett barnperspektiv i forskningen om arbetsliv, folkhälsa och välfärd.
förord
Arbetslivet har präglats av stora förändringar de senaste åren.
Vi vet inte så mycket om hur förändringarna har påverkat
barn. Samtidigt har det skett en revolution när det gäller
de nya medierna med ett vidgat internet, chat och sms. Det
öppnar för större möjligheter till sociala och globala kontakter, och då uppstår nya former av exploatering, förtryck och
förnedring.
Det är FAS förhoppning att denna skrift ska spegla forskningsläget när det gäller utsatta barn och bidra till en fördjupad diskussion om behov av insatser, metoder och fortsatt
forskning. Skriften riktas till yrkesverksamma inom barnomsorgen, socialtjänsten och skolan. Den kan även läsas av
föräldrar och andra som är intresserade av barns utsatthet i
vårt moderna välfärdssamhälle.
Att värna barnens rätt och delaktighet i samhället och
motverka att de kränks eller exploateras kan inte hänskjutas
enbart till den offentliga sektorn eller, mer specifikt, socialtjänsten. Det är uppgifter som är alla medborgares skyldighet.
Först då kan det skapas förutsättningar för att Ellen Keys
idéer om barnets spontana lärande och utveckling kan komma
att bli en realitet för alla barn i det tjugoförsta århundradet.
Kenneth Abrahamsson
Programchef
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
Litteratur
Key, Ellen, Barnets århundrade, Skriftserien Bildningsförlaget 2000
Ett Sverige för barn – redogörelse för regeringens barnpolitik, skr
2005/06:206, 2006
Från barnarbete till ett
bombardemang av intryck
V
ad är utsatthet? Vilka barn är utsatta? Hur har
utsattheten ändrat karaktär? En som borde veta är
Ingvar Lundberg, barnhemsbarnet som blev professor i psykologi. Hans personliga historia illustrerar hur synen
på utsatta barn har ändrats de senaste 100 åren. Den materiella knappheten, som var akut för honom och många andra
barn i tidigare generationer, är numera ett betydligt mindre
problem än den känslomässiga fattigdomen. Barns stora bristvara idag är gemenskap, menar Ingvar Lundberg.
Utsatthet är inget vetenskapligt begrepp och kriterierna för
vad som menas med utsatthet förändras med historiens gång.
– De barn som kallas fattiga idag kan ha mobil och dvd
och hygglig mat på bordet. Deras utsatthet består framför allt
i en dålig självbild, säger Ingvar Lundberg
Vi träffas på hans arbetsplats, psykologiska institutionen
vid Göteborgs universitet, en dag när dimman ligger så tät
över staden att det från fönstren här på översta våningen i det
gamla höga tegelhuset ser ut som om vi befinner oss uppe i
molnen.
Men vi kan börja i Stockholm år 1905. Då födde en ogift
10
från barnarbete till ett bombardemang av intryck
kvinna en pojke som fick namnet Per och som skulle komma
att bli Ingvar Lundbergs far. Den lille Per placerades, som så
många andra barn födda utom äktenskapet, på barnhem. Det
var bara några år efter att den första sammanhållna barnavårdslagstiftningen hade kommit 1902. Tiden, liksom lagen,
präglades av en syn där individernas bristande moral fick förklara många problem. Allt stöd från samhället var inriktat på
individen. Ensamma mammor sågs som särskilt problematiska
och deras barn var kraftigt överrepresenterade på barnhemmen
– det senare ett förhållande som består än idag när det gäller
omhändertagna barn.
Valdes ut till barnarbete
Ingvar Lundbergs far har berättat för honom hur han så småningom valdes ut att få lämna barnhemmet eftersom han var
en pojke som såg ut att kunna komma till användning.
– En dag kom en skräddare från Västergötland, enligt min
far lindrigt nykter, och sade att han hade skickats av en bonde
som ville ha en liten gosse, berättar Ingvar Lundberg.
I början av 1900-talet gjorde utsikterna till ekonomisk
nytta att pojkar fortfarande var mer populära än flickor som
fosterbarn. Det var de sista resterna av det ännu äldre auktionsförfarandet, där den som krävde lägst ersättning fick ta
emot församlingens fattigbarn. Bara något årtionde senare
skulle tankarna om barns rätt till lycka och välbefinnande,
så som de hade formulerats av Ellen Key i den banbrytande
Barnets århundrade från år 1900, göra att barnarbetet minskade kraftigt. Därmed blev också flickor, som prydnader och
glädjespridare, de mest attraktiva barnhemsbarnen.
Per fick följa med den berusade skräddaren till ett varmt
k ata r i n a b j ä r v a l l
och kärleksfullt hem, men hans fostermor dog snart och Per
blev utackorderad för att arbeta som drängpojke i olika bondfamiljer.
– Han fick slita ont på gårdarna. Han fick gå i skolan i sex
år men bara varannan dag. Ja, han fick en tragisk start i livet
utifrån vårt perspektiv, men han var nog ändå förhållandevis
nöjd och han blev en lycklig människa som vuxen. Framför
allt var det gemenskapen med andra barn som gjorde att han
inte led särskilt, säger Ingvar Lundberg.
Per växte upp och gifte sig, och han och hans fru fick sex
barn av vilka Ingvar, född 1934, var näst äldst. Familjen bodde i barnrikehusen i Traneberg strax väster om Stockholm.
Där levde de åtta personer i en tvåa på 48 kvadratmeter.
– Folkvandringen till städerna på den tiden liknade på
många sätt den internationella migrationen av idag. Mängder
med människor vällde in och bosatte sig tätt inpå varandra
utan att ha gemensamma normsystem. Då blev det problem.
Utsatta grupper fick hjälp
Det var nu 1940-tal och myndigheterna började för första
gången identifiera särskilt utsatta grupper snarare än moraliskt lågt stående individer. Den mest utsatta gruppen var
arbetarfamiljerna. Under denna tid började framväxten av
”välfärdsstatens janusansikte”, för att låna ett uttryck från
Bengt Sandin, professor vid Tema Barn vid Linköpings universitet. Myndigheterna gav hjälp och stöd men skapade därmed
också beroende och skaffade sig kontroll.
Ingvar Lundbergs mor var sjuk. Fadern arbetade som vårdare på ett mentalsjukhus i Ulvsunda. Hans lön räckte inte till
att försörja familjen. Till jul kom välgörenhetspaket – maten
11
12
från barnarbete till ett bombardemang av intryck
var god och leksakerna fina men Ingvar värjde sig ändå mot
det förnedrande i att tillfredsställa andras behov av att känna
sig goda. ”Naturligtvis älskar en Gud en god givare”, skrev
han genomskådande när hans far bad honom skriva ett tackbrev.
Idag är välgörenheten på väg tillbaka och Ingvar Lundberg
är kritisk.
– Det är väl ett utslag av allas behov av att vara behövda.
Men välgörenheten är för starkt inriktad på det materiella.
En välgörenhet som kan fylla en viktig funktion är däremot
insatser av typen ”klassmorfar”.
Alkohol var ett stort problem på 1940-talet. På lördagskvällarna kom fäderna i barnrikehusen hem fulla; de hade
supit upp större delen av veckolönen.
– Min far var ett undantag, men nästan alla andra barn
hade erfarenhet av oregerliga fäder, säger Ingvar Lundberg.
Också det är ett fenomen som i viss mån tycks vara på väg
att komma tillbaka, i takt med den ökande alkoholkonsumtionen. Men som Ingvar Lundberg påpekar är det ett mer dolt
problem idag, drickandet sker ofta i polerade salonger.
Ingvar Lundbergs far klarade inte att ensam ta hand om
alla barnen utan de skickades i flera perioder till barnhemmet
Nyboda i Midsommarkransen strax söder om staden.
– Det var lite tråkigt men jag kände mig inte övergiven. Jag
förstod ju att omständigheterna hemma var svåra och att min
pappa måste handskas med dem på något sätt.
Aga var accepterat
Under denna tid var barnmisshandel fortfarande vanlig, både
i hemmen, i skolan och på institutioner. Ingvar Lundberg blev
k ata r i n a b j ä r v a l l
aldrig slagen hemma men däremot både på barnhemmet och
på de kolonier där han tillbringade somrarna.
Sommaren 1944, då han var tio år, hamnade Ingvar Lundberg på en koloni som han beskriver som influerad av den
tidens tyska nazism. En eftermiddag stod han och diskade
lunchdisken efter 100 barn. En kompis till honom torkade,
och när kompisen började tröttna öppnade han ett skåp, hittade en kakburk och norpade en kaka. Han blev upptäckt.
Båda pojkarna fick dra ner byxorna och så fick de pisk tills
blodet rann.
– Jag piskades för tjuvaktighet fast jag aldrig ens hade sett
den där kakburken! Klart jag kände mig kränkt. Men det var
livets villkor, aga var en självklar del av uppfostran för de flesta
barn och jag hade hela skyddet av social gemenskap omkring
mig.
Rätten för lärare att aga barn inskränktes visserligen gradvis men förbjöds helt först 1958. Rätten för föräldrar att aga
barnen togs bort 1966 och det uttryckliga förbudet mot att
aga barn infördes först 1979.
– Det förbudet är väl förankrat, de allra flesta föräldrar
idag tycker att aga är fel. Och det gör att de barn som trots
allt ändå misshandlas säkerligen drabbas mycket hårdare
psykologiskt än jag gjorde, säger Ingvar Lundberg.
Ingvar Lundberg hade läshuvud. Han prövade in till läroverket och kom att börja i Nya Elementar i Bromma. Hans
klasskamrater bodde i stora villor i Södra Ängby eller Nockeby. Det var när de frågade varför inte hans telefonnummer
stod i skolkatalogen som han för första gången kom att tänka
på att hans familj inte hade någon telefon – det hade han
aldrig förr funderat över.
13
14
från barnarbete till ett bombardemang av intryck
– Jag borde ha definierats som en ganska hårt utsatt individ, men jag var inte det. Jag tog det med ro – eller slog tillbaka om barnen slog mig. Jag hade lärt mig att tillvarons lotter
föll olika och det var inget bekymmer för mig. Jag var duktig
i skolan och jag spelade fotboll och ishockey, det räckte långt.
Jag arbetade varje dag efter skolan, som springsjas eller cykelbud, och när jag hade cyklat fort och fick en stund över satte
jag mig på någon kyrkogård och läste.
En copingstrategi, med dagens språkbruk – ett sätt att göra
det bästa möjliga av situationen.
”Skolans status har sjunkit”
Skolans roll var under denna tid bärande, särskilt för mindre
gynnade barn. Och där är skillnaden mot idag slående; skolans status har sjunkit.
– Jag tror att man underskattar skolans potential att bryta de
onda cirklarna. Vi kan inte gå in i hemmen och styra och ställa,
men genom skolan kan vi göra mycket. För marginaliserade
barn kan skolan vara en nisch där det finns omtanke, värme,
social gemenskap och möjligheter att lära sig och utvecklas.
Ingvar Lundberg var omgiven av skyddsfaktorer, skulle
man säga idag. Han var smart, han ingick i en social gemenskap, han var duktig på fotboll och han hade framför allt sin
pappa som trots sina tillkortakommanden förblev en viktig
förebild under hela Ingvars uppväxt.
– Min pappa hade kunskaper som man inte kunde förvänta
sig av någon som i praktiken bara hade tre års skolgång. Han
läste tidningar och böcker, höll sig vaken och hängde med i
debatten. Till oss barn köpte han det antikvariska verket Dit
vetenskapen hunnit, den var väl gammal redan då men den
k ata r i n a b j ä r v a l l
slukade vi. Det fanns en stor värme i hans sätt att förhålla sig
till oss.
Ingvar Lundberg kom att studera vidare och så småningom
inrikta sig på psykologi. Det var under 1950- och 60-talen,
just under de år då de psykologiska förklaringsmodellerna
började slå igenom på bred front.
Det dröjde ända till 1970- och 80-talen innan det sågs
som en orättvisa att barn till föräldrar ur vissa samhällsgrupper var överrepresenterade bland de barn som drabbades av
problem. På 1980-talet kom de strukturella förklaringarna.
Socialtjänstlagen från 1980 kan ses som ett försök att koppla
sociala problem till strukturella förhållanden.
Idag lutar Ingvar Lundberg åt att de strukturella förklaringarna och försöken till problemlösning på strukturnivå är
alltför dominerande.
– För mig är det självklart att både strukturella och individuella förklaringar spelar in när ett barn får problem.
Ge rätt stöd
Han har själv i sin forskning inriktat sig mycket på läsinlärning och lyfter fram det som ett exempel:
– Det är farligt att förneka den individuella problematiken.
Det är individer som måste lära sig läsa. Strukturer kan förstås spela roll, men problem med att lära sig läsa kan framför
allt lokaliseras dels till vissa funktioner i hjärnan och dels till
vad jag kallar uppgiftsorientering, alltså förmågan till koncentration och uthållighet. Bristande uppgiftsorientering beror
delvis på instabila uppväxtvillkor som barnet får med sig in i
skolan. Då hjälper det inte mycket att göra en samhällsanalys.
Vad som måste till är stödfunktioner som gynnar förmågan
15
16
från barnarbete till ett bombardemang av intryck
till just uppgiftsorientering.
Ingvar Lundberg har blivit professor. För andra av hans
syskon har det inte gått lika bra i livet. Klart är att annat än
bara gener och uppväxtmiljö spelar in för ett utsatt barns
möjligheter att trotsa dåliga odds. Detta, menar Ingvar
Lundberg, är just ett av de områden där forskningen idag vet
alldeles för lite.
– Det är kanske bara hälften av de utsatta barnen som far
illa på lång sikt. Varför går det bra för somliga men inte för
andra med samma erfarenheter? Vi kan räkna upp risk- och
skyddsfaktorer men vi förstår inte mekanismerna bakom dem.
Jag frågar Ingvar Lundberg vilket som är den mest allvarliga formen av utsatthet idag. Han tvekar inte:
– Barn idag är utsatta för ett bombardemang av intryck. Då
bygger de, av tvingande nödvändighet, upp skyddsmurar att
gömma sig bakom. Det gör att de inte ser sammanhangen i
tillvaron, och en människa behöver en känsla av sammanhang
för att må bra. Jag önskar att barn fick större möjligheter till
eftertanke och gemenskap.
Han återkommer till skolans roll.
– Den snabba världen, med de stora effekterna, eskaleringen av häftigheter och näringslivets knivskarpa konkurrens
är så dominerande på alla plan i vår tid. Därför gäller det
för skolan att inte alltid haka på. Vi kan inte vrida klockan
tillbaka, vi befinner oss i en snabb tid – men människoblivandet är en långsam process. Att i förtrolighet tala om de viktiga
tingen i tillvaron är en process som man aldrig kan speeda
upp. Det skulle jag önska att alla barn fick genom skolan.
k ata r i n a b j ä r v a l l
Ingvar Lundberg är professor emeritus i
psykologi vid Göteborgs universitet.
Litteratur
Lundberg, Ingvar, Utsatta flickor och pojkar. En översikt av aktuell
svensk forskning, FAS 2005
Lundström, Tommy och Sallnäs, Marie, Klass kön och etnicitet i den
sociala barnavården, Socialvetenskaplig tidskrift nr 2–3 2003
Sandin, Bengt och Halldén, Gunilla, Barnets bästa. En antologi om
barndomens innebörder och välfärdens organisering, Symposion
2003
17
18
Ekonomiskt utsatta barn
ensammare än andra
B
arn i ekonomiskt utsatta familjer har det sämre än
andra inom många områden: de har sämre kontakt
med sina föräldrar, färre nära kompisar och sämre
hälsa. Det är det kanske mest slående i sociologen Viveca Östbergs studier av hur ekonomisk utsatthet drabbar barn.
De allra flesta barnfamiljer har det ekonomiskt bättre idag
än tidigare, oavsett om man jämför några år tillbaka i tiden
eller går tillbaka en generation eller två. Men delar man upp
den stora gruppen barnfamiljer i mindre grupper ser man
andra mönster. Skillnaderna mellan de rikaste barnfamiljerna
och de förhållandevis fattiga ökar. 1990-talets lågkonjunktur
slog hårt mot de mest utsatta familjerna vars genomsnittliga
disponibla inkomst föll. Det är först en bra bit in på 2000talet som de nått upp till den inkomstnivå de hade vid 90talets början.
Avslöjande välfärdsundersökningar
Viveca Östberg har tillsammans med sociologiprofessorn Jan
O Jonsson vid Stockholms universitet varit ansvarig för de så
kallade Välfärdsundersökningarna om barn och ungdomar
k ata r i n a b j ä r v a l l
(Barn-LNU och Barn-ULF), där SCB sedan år 2000 varje år
intervjuar ungefär 1400 representativt utvalda barn i åldrarna
10–18 år om deras ekonomi, hälsa, relationer till föräldrar
och kompisar samt andra förhållanden. Även föräldrarna
intervjuas.
Undersökningen visar att nästan tio procent av barnen lever i familjer som har både låg inkomst och liten kontantmarginal. Viveca Östberg väljer att kalla familjerna ekonomiskt
utsatta snarare än fattiga, det begrepp som till exempel Rädda
barnen använder om motsvarande grupp.
– Familjerna är inte fattiga om man jämför med hur fattiga familjer har det i andra länder. Det är i så fall en relativ
fattigdom – de är mer ekonomiskt utsatta än andra familjer i
närheten, säger Viveca Östberg när jag träffar henne på hennes rum på Centrum för forskning om ojämlikhet i hälsa i det
funkisvita före detta Sveaplans gymnasium i Stockholm.
De flesta av föräldrarna i de ekonomiskt utsatta familjerna
är ensamstående eller invandrare eller har arbetaryrken. Ofta
sammanfaller grupperna.
Känner sig otrygga
De ekonomiska problemen får breda återverkningar inom en
rad olika områden i barnens liv.
– Ekonomin är central för att man ska kunna forma ett liv
man trivs med.
En del samband är uppenbara, som att ekonomin påverkar
boendet och att det därför är färre ekonomiskt utsatta barn
som bor i villa och har eget rum. Andra samband är mindre
självklara, som att de här barnen oftare uppger att de känner
sig otrygga i det område där de bor. Är denna otrygghet base-
19
20
e k o n o m i s k t u t s at ta b a r n e n s a m m a r e ä n a n d r a
rad på verkliga erfarenheter av till exempel våld eller vandalisering? Och är sådana erfarenheter i så fall också vanligare i
ekonomiskt utsatta områden? Viveca Östberg har inte studerat den frågan men hon funderar över den.
– Det kan finnas skillnader i vad barn faktiskt råkar ut för
i bostadsområden med olika socioekonomisk status, men den
skillnaden är troligen mycket mindre än skillnaderna i känsla
av otrygghet. Känslan av otrygghet påverkas även av vad man
tror och hör om sitt bostadsområde.
Samma typ av samband finns när det gäller hälsa. De ekonomiskt utsatta barnen mår sämre både psykiskt och fysiskt.
Detta är något som intresserar Viveca Östberg särskilt mycket
och som hon vill inrikta sin framtida forskning på. Men hon
kan redan nu anta att det lägre psykiska och psykosomatiska
välbefinnandet kan bero på att barnen inte har lika starka
relationer till föräldrar och kompisar. De utsatta barnen är
helt enkelt ensammare.
– Problem som magont, huvudvärk och sömnsvårigheter
har ett samband med sociala relationer. Bra relationer kan
stärka den psykiska hälsan och minska påfrestningarna i samband med till exempel stress. Om man vet att man alltid kan
få hjälp och stöd så kan det göra att problem inte påverkar en
så mycket.
Men varför har de ekonomiskt utsatta barnen sämre relationer?
– Barn i ekonomiskt utsatta familjer vänder sig lite mer sällan till sina föräldrar när de har bekymmer. De kanske upplever att föräldrarna inte har tid med dem, eller att föräldrarna
redan har tillräckligt med problem.
Men det är inte säkert att det är de ekonomiska problemen
k ata r i n a b j ä r v a l l
som är orsaken till relationsproblemen; det kan lika gärna
finnas någon bakomliggande faktor som påverkar både ekonomin och relationen mellan barn och föräldrar, till exempel
psykiska problem hos föräldrarna.
Färre nära vänner
De ekonomiskt utsatta barnen har också färre nära vänner.
– Vi vet inte vad det beror på. En faktor kan vara att man
har färre fritidsaktiviteter, särskilt när det gäller idrott. Och
man tar mer sällan hem kompisar.
Vilken roll spelar prylar för förmågan att bygga vänskapsrelationer?
– Mobiltelefoner används ju för att ringa och alltså för att
upprätthålla kompisrelationer, säger Viveca Östberg.
Men det handlar också om status?
– Status bland kamrater är ett komplext område, men det
är en faktor som kan påverka de sociala relationerna.
Även om den ekonomiska utsattheten alltså slår igenom
inom ett brett spektrum av områden så är sambandet med
barnets materiella standard mindre tydligt än Viveca Östberg
hade väntat sig.
– Det tyder på att de utsatta föräldrarna kompenserar barnen så långt de kan, genom att till exempel prioritera barnens
konsumtion framför sin egen och genom att få hjälp av till
exempel släktingar.
Skolan utmärker sig
Skolan utmärker sig också som ett område där de ekonomiskt
utsatta barnen har det lika bra som andra.
– Där är de i stort sett lika nöjda. De får i samma utsträck-
21
22
e k o n o m i s k t u t s at ta b a r n e n s a m m a r e ä n a n d r a
ning hjälp av läraren, de tycker att takten i skolan är OK och
de tycker inte mer än andra att det är bråkigt i klassen.
Viveca Östberg säger att det finns två möjliga tolkningar av
detta.
– Antingen har skolan lyckats kompensera för skillnaderna.
Eller så handlar det om skillnader i anspråk; att de utsatta
barnen har det sämre i skolan och heller inte väntar sig något
annat. Men jag tror att det första stämmer åtminstone delvis;
de svenska skolorna har i alla fall lyckats mycket bättre än
skolor i till exempel USA.
”Vuxna har högre status”
Viveca Östberg tycker att det finns problem inom dagens
forskning kring barn. Ett är ett överdrivet fokus på framtiden
och vuxenlivet – att många forskare ser barns problem bara
när de medför en uppenbar risk för problem i vuxenlivet. Det
verkar som om problem i barndomen uppfattas som mindre
viktiga för att man växer ifrån dem.
– Man skulle aldrig utvärdera 50-åringars levnadsvillkor
utifrån hur de kommer att få det som pensionärer. Vuxna har
högre status. Alla forskare är ju vuxna. Och sådant som inte
ger genomslag i produktivitet lyser en inte i ögonen. Men
jag tror att man lurar sig själv lite; om man tittar på sociala
relationer och annat som är viktigt för barn här och nu så ser
man att det visst kan slå igenom även för framtiden.
Viveca Östberg menar också att man oftare borde inkludera barn i breda statistiska undersökningar. Att bara intervjua barn räcker visserligen inte, inte ens om forskningen
gäller barns levnadsvillkor – därtill har barnen för dålig koll
på föräldrarnas inkomst, yrke och utbildning. Men vill man
k ata r i n a b j ä r v a l l
verkligen veta hur barnens vardag gestaltar sig måste man
fråga dem själva.
– Det är inte alls mer komplicerat än att intervjua vuxna.
Barn är väldigt bra att intervjua, de tar frågorna på allvar och
svarar mycket noga.
Viveca Östberg är docent i sociologi vid
Stockholms universitet.
Litteratur
Jonsson, Jan O och Östberg, Viveca (red), Barns och ungdomars
välfärd, SOU 2001:55
Jonsson, Jan O och Östberg, Viveca, Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt utsatta 10–18-åringar, kap. 5 i Ekonomiskt
utsatta barn, Ds 2004:41, Socialdepartementet
23
24
”När morsan skrek skruvade jag
upp musiken”
J
ohan var tolv år och gick i sexan när han fick veta
att hans mamma var psykiskt sjuk.
– Jag hade aldrig tänkt att det var något konstigt med morsan. Men en dag bad min lärare mig att stanna
en stund efter skolan. Och så berättade hon att morsan var
inlagd på en psykklinik och att pappa skulle hämta mig och
brorsan. Vi skulle bo hos honom.
Då hade det gått sex år sedan föräldrarna skiljde sig. Sex
stökiga år, då Johan och hans två år yngre bror bodde hos
mamma men var hos pappa varannan helg och då nästan
varje hämtning och lämning blev till ett bråk. Johan minns
en fjällresa med pappan som mamman försökte sätta stopp
för genom att vägra lämna över barnens jackor, han minns en
glasdörr hemma hos mamman som pappan sparkade sönder
och samman.
– Det var väldigt, väldigt jobbigt. Men jag var ju så ung då
så de där bilderna har släppt lite, berättar Johan.
Idag är han 28 år och sitter i jeans och grå huvatröja, lugnt
tillbakalutad i den stora hörnsoffan i den lilla ettan i en småstad i Mellansverige. Glassbilens trudelutt letar sig in genom
k ata r i n a b j ä r v a l l
den öppna balkongdörren, därute är det vår i luften, en av
säsongens sista overallsdagar. Bilarna bromsar in mjukt för
barnvagnsfamiljer som vill korsa gatan och en liten pojke på
sitt livs kanske första cykeltur vinglar längs cykelbanan på en
16-tummare. Det ser ut som en snäll stad, staden där Johan
bodde större delen av sin uppväxt.
Flyttade ofta
Den sent vinklade eftermiddagssolen hittar en springa mellan
gardinerna och bländar Johan. Han flyttar sig en bit åt höger
och fortsätter att berätta om tiden efter skilsmässan: hur han,
brodern och mamman flyttade flera gånger mellan olika miljonprogramsområden i hemstaden och en intilliggande stad
och hur mamman gradvis började känna sig alltmer förföljd
av grannarna oavsett var de bodde.
– Jag tänkte aldrig att det var något konstigt med det. Man
tror ju liksom att man har en frisk morsa. Och jag minns
inte att hon inte skulle ha klarat av matlagning och tvätt och
sådant, jag minns bara att vi hade det snålt och fattigt.
”Mamma blev hämtad”
När mamman den där dagen plötsligt blev hämtad till en
psykklinik förändrades Johans och broderns liv i ett slag. De
fick bo hos pappan och hans nya kvinna, de fick åka skoltaxi
till skolan och hade ingen som helst kontakt med sin mamma.
– Det jobbigaste var att jag inte kunde erkänna för någon
att morsan var sjuk. Jag och brorsan sa bara till våra kompisar att ”vi har bestämt oss för att bo hos farsan ett tag, för att
variera oss”.
Hemma hos pappan pratade man inte om mamman eller
25
26
”när
morsan skrek skruvade jag upp musiken”
om hennes sjukdom. Inte heller tog någon från sjukvården,
socialtjänsten eller någon annan instans kontakt med Johan
eller hans bror.
Efter en tid – Johan vet inte, kanske var det ett halvår
– kom mamman hem igen och bröderna flyttade tillbaka
till henne. Det var på sommaren innan Johan skulle börja
sjuan och mamman bestämde sig för att flytta än en gång.
För Johan blev det den fjärde skolan han började i.
– Det kändes inte bra, men jag hade inget val. Man var
van så man var inte så jätteförbannad.
Skyddade familjen
Under Johans högstadietid var mamman periodvis frisk och
kunde till och med återgå till sitt jobb som städerska. Men
periodvis var hon sjuk och då gick mycket av Johans och
hans brors vardag ut på att på olika sätt maskera sjukdomen,
skydda familjen från ett avslöjande.
– Jag försökte att inte ta hem kompisar. Jag sa inte att vi
inte kunde vara hos mig, för det skulle verka misstänkt, utan
jag försökte föreslå annat som vi kunde göra istället. Men
ibland gick det ju inte. Det var särskilt min bästa kompis från
där vi hade bott innan som var hemma en del. Han kom ju
åkande en bit så då blev det att han skulle stanna över helgen.
Och då var det svårt... morsan kunde få för sig att lägenheten
var buggad och stå och skrika rakt in i väggen. Då brukade vi
hålla oss på mitt rum. Jag skruvade upp musiken – vi lyssnade
ju på hårdrock – och sa att ”hon tjafsar bara lite med brorsan”.
k ata r i n a b j ä r v a l l
foto: bob winsett/scanpix
27
28
”när
morsan skrek skruvade jag upp musiken”
Ett tungt ansvar
Under högstadiet började Johans bror skolka men Johan, som
hade bra betyg, försökte hålla ordning på honom.
– Jag tänkte aldrig att ”nu ska jag uppfostra brorsan”,
det bara blev så. Farsan var väl inte så intresserad, brorsan
var liksom småligisten medan farsan och jag gick på hockey.
En gång sa morsan till mig att säga till farsan att han måste
prioritera brorsan mer. Då satte jag mig ner och snackade
med farsan, och efter det så intresserade han sig lite mer för
brorsan.
Men på gymnasiet började det svikta även för Johan.
– Det går inte att säga var jag bodde då. På dagarna, när
farsan trodde att jag var i skolan, var jag hos morsan, eller i
hennes lägenhet om hon var inlagd. Sen stack jag hem och åt
och sov hos farsan.
Skolkandet avslöjades.
– Då blev det ju möten med farsan och så fick man sitta där
och skämmas. Men han var inte så arg, han sa bara att man
måste ha bra betyg för att få jobb. Jag tror inte att han fattar
ens idag vad det berodde på att det gick snett.
Vem tänkte på barnen?
Det var ungefär vid den tidpunkten som Johan och hans bror
för första gången vågade kontakta psykiatrin och be om hjälp
för mammans räkning.
– Hon kunde ju gå ut på balkongen och skrika och då
tänkte jag att ”hon skämmer ju ut oss ju”. Men det var ingen
som sa till oss att ”det här numret ringer ni” utan det var vi
själva som tog reda på det, ”den där Kerstin som morsan har
haft kontakt med kan vi nog ringa”.
k ata r i n a b j ä r v a l l
Mot alla odds
Johan hoppade av gymnasiet, gick arbetslös något år men
fick så småningom jobb genom en kontakt hans pappa hade.
Efter ett antal år inom samma företag har han nu avancerat
till en position som arbetsledare för ett 30-tal anställda och
lika många inhyrda från ett bemanningsföretag. Han bor i sin
ljusa och trevliga lägenhet och han har sedan flera år en tjej
som bor några mil bort och som han träffar på helgerna.
– Ärligt talat mår jag väldigt bra för att ha varit med om
det jag varit med om, säger han.
Johan har fixat jobb även åt sin bror, som var nära att
fastna i långtidsarbetslöshet, och han träffar både honom och
pappan regelbundet.
– Även om jag skulle åka ut till farsan nu, och berätta hur
jag och brorsan hade det, så skulle han ju inte förstå. Brorsan är den enda jag verkligen har kunnat prata med. Det är
faktiskt bra att vi har varandra. Hur det hade gått om man
inte hade haft brorsan... det vet man inte men då hade man ju
varit själv hela tiden.
Diagnos: Paranoid schizofreni
Det dröjde ända tills Johan var 27 år innan han fick mammans diagnos: paranoid schizofreni. Det begreppet hade han
velat få förklarat för sig så snart det blev aktuellt. Redan när
mamman hämtades till sjukhuset den där dagen när Johan var
tolv år hade han velat få hjälp. Inte terapi för barn utan bara
handfast information: han hade velat att han och hans bror
hade fått veta vad mamman hade för sjukdom, vad hon behövde för medicin och vad de skulle göra om hon blev sämre.
– Man hade ju ingen aning om vad man skulle göra, vem
29
30
”när
morsan skrek skruvade jag upp musiken”
man skulle ringa. Man har inte det modet när man är tolv
tretton år, att bara slå upp i katalogen och ringa och berätta
om morsan. Man bara skämdes. För mig är det ju bara verklighet nu, men om man skulle få höra om en annan person
som haft det så skulle man ju tycka att det var för jävligt. Det
var absolut inte en enda människa som tog och pratade med
oss. De tyckte väl att det var farsans jobb, fast han visste ju
inte ens om morsan var inlagd eller inte, om inte vi talade om
det för honom.
Mamman är numera förtidspensionär.
– Jag ser henne som en frisk person, men vartannat eller
vart tredje år blir hon sjuk och då blir hon riktigt sjuk.
Johan ringer henne då och då, och han åker hem till henne
när det är något som morsan kallar ”killgöra” som behöver
fixas i lägenheten. Och Johan, mamman och brodern går
tillsammans i regelbundna samtal hos psykvården.
– Det var efter senaste gången som hon var sjuk som de
ringde och sa att ”vi försöker bättra oss när det gäller barnens
situation” och så frågade de om vi ville komma dit. Och det
kan väl vara en bra erfarenhet. Men det känns som det är för
sent bara.
Johans namn är fingerat.
31
Barnombudsmannen: ”Vi har
fullt sjå med våra egna liv”
B
arnombudsmannen Lena Nyberg har lämnat på
dagis. Några minuter sen hugger hon svart kaffe
och stänger dörren till hörnrummet med utsikt över
Riddarfjärden. På en hylla poserar dagisbarnet och hans två
storebröder, i en annan trängs hundratals böcker och forskningsrapporter kring barns välbefinnande. Hur har barn det i
Sverige idag? Lena Nyberg borde veta.
– Man kan presentera barns vardag på två radikalt skilda
sätt. Svenska barn har en fysiskt god hälsa och tandhälsa.
Många vuxna, särskilt de som är lite äldre, ser också att barn
har det materiellt oerhört bra, med märkeskläder, datorer
och tv-spel. Men samtidigt finns ett stort glapp mellan den
materiella välfärd som dominerar och den ekonomiskt utsatta
vardag som en liten grupp barn lever i.
– Och vi har stora problem med barns psykiska hälsa,
med barngrupper inom barnomsorgen som har blivit större,
med klimatet i skolan som hårdnar, med mobbning som är ett
bestående problem. Det är problem man måste skrapa på ytan
för att se.
Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns
32
barnombudsmannen:
”vi
h a r f u l lt s j å m e d v å r a e g n a l i v ”
och ungas rättigheter med utgångspunkt i FN:s barnkonvention. Myndigheten har kontakt med barn och unga genom
sina så kallade ungdomsråd och barnråd. De består av grupper av barn och unga som regelbundet träffar tjänstemän
från myndigheten för samtal kring olika teman. Bäst fungerar
råden för skolbarn och gymnasieungdomar; de minsta barnen
är, som Lena Nyberg säger, myndighetens akilleshäl.
Vad berättar de barn som Barnombudsmannen kommer i
kontakt med om sina problem? Lena Nyberg identifierar fem
vardagsproblem som väldigt många barn tar upp i kontakterna med Barnombudsmannen.
Mobbning
– Det första är mobbning. Det berör alla; dem som blir mobbade, dem som mobbar och dem som är rädda för att bli
mobbade. Här tycker jag att vi är alldeles för fokuserade på
att hantera situationen när helvetet har brutit ut. Istället borde
man jobba förebyggande, med sikte på en mobbningsfri skola.
Det gäller att börja prata relationer redan i tidig ålder, inom
förskolan.
Stress
Nästa problem är stress. Vuxnas stress påverkar barn men
många barn lever också med en egen stress.
– Hemma på mitt kylskåp har jag två exempel på hur man
på fem minuter förväntas gå från gympan till duschen till en
lektion med uppmärksamheten på böckerna. Läxor och prov
skapar också stress. Och fritidsaktiviteter som var tänkta som
rekreation har blivit ett område där man måste lyckas och
vara duktig.
k ata r i n a b j ä r v a l l
Osund skolmiljö
Ett annat problem är arbetsmiljön i skolan – höga ljudnivåer,
smutsiga toaletter och ett kränkande språkbruk. Lena Nyberg
berättar om ett fall ganska nyligen i Västerås där en kille blev
mordhotad i skolan och polisanmälde det. Men utredningen
lades ner – ”jag ska döda dig din jävel” ansågs vara normalt
språkbruk.
– Det är klart att språkbruket ändras över generationerna,
men det får inte gå så långt att ett barn känner sig osäkert på
om det bara är ord eller ett verkligt hot.
Konflikter inom familjen
Ytterligare ett tema som kommer upp, särskilt när enskilda
barn tar kontakt med Barnombudsmannen, är konflikter inom
familjen.
– Barnen vet inte vart de ska vända sig när mamma och
pappa slåss eller är på väg att skilja sig. De vill absolut inte
att lärarna ska veta hur de har det hemma och det kanske inte
finns någon kurator på skolan, berättar Lena Nyberg.
Brist på inflytande
Många lite äldre barn tar också upp frågor om inflytande. De
tycker ofta inte att det är någon idé att försöka vara med och
påverka eftersom de uppfattar att vuxna ändå inte bryr sig.
– I vuxendebatten ställs ofta inflytande mot disciplin och
ordning, som att barns inflytande skulle skapa oordning. Men
egentligen är det tvärtom; inflytande leder ofta till att man tar
ansvar och gör ett bra jobb.
De här fem problemen – mobbning, stress, dålig skolmiljö,
familjekonflikter och maktlöshet – berör många barn. Och en
33
34
barnombudsmannen:
”vi
h a r f u l lt s j å m e d v å r a e g n a l i v ”
del barn har alla dessa problem samtidigt. Om det är mycket
konflikter i familjen får barnet kanske inte hjälp med att sköta
sin hygien eller sina kläder och då ökar risken för mobbning.
Det är också dessa barn som riskerar att inte få hjälp att klara
stressen i skolan, med läxor och prov.
– Om man kom till botten med dessa problem skulle det
förbättra situationen för alla barn men alldeles särskilt för
dem som är mest utsatta, säger Lena Nyberg.
Varför löser vi då inte dessa problem? Sverige är ett rikt
land, tillväxten är rekordhög och vi har en stark tradition av
att prioritera utsatta grupper – och så låter vi barn och ungdomar i ren förtvivlan hacka sönder sig själva med kniv?
– En hel del av det som behöver göras är långsiktigt,
oglamoröst, slitigt arbete. Det är inte insatser som omges av
fyrverkerier och belönas med berömmelse, och därför är det
inte där man satsar pengarna. Men det handlar inte bara om
pengar, det handlar också om attitydförändringar. Varför
reagerar vi inte som föräldrar när vi ser hur det ser ut på våra
barns skoltoaletter? Jag tror att vi har fullt sjå med våra egna
liv.
Vilka politiska insatser skulle behövas?
– Barn och ungdomar måste få reellt inflytande. Barnperspektivet måste stärkas. Vi vill se en barnkonsekvensanalys före alla
beslut som tas av myndigheter. Det innebär inte att man alltid
ska göra som barn säger, för då skulle man kanske få börja
sälja alkohol till 16-åringar, men man ska alltid reflektera över
hur ett beslut påverkar barn. Och även i ett exempel som det
med alkoholförsäljning kan man möta barn med respekt och
diskutera konsekvenserna av deras ståndpunkter med dem.
k ata r i n a b j ä r v a l l
Lena Nyberg betonar också vikten av tidiga insatser för
barn som far illa.
– Vi har egentligen ganska gott om resurser för utsatta
barn, men vi har ett revirtänkande som gör att resurserna inte
används optimalt. Socialtjänsten kan ibland vilja vänta ut
bråkiga ungdomar så att de blir 18 och faller under kriminalvården.
Rent konkret skulle Lena Nyberg till exempel vilja vända
på dagens system med kontaktfamiljer, så att barn redan när
problemen upptäcks kan få bo hos en annan familj än sin
biologiska.
– Om det handlar om föräldrar som dricker, drogar eller
har psykiska problem blir det barnen som får betala priset om
de bor kvar hemma. Låt dem istället bo i en annan familj och
låt de biologiska föräldrarna vara kontaktfamilj.
Men det krävs ju mycket allvarliga missförhållanden för
att barn ska kunna omhändertas enligt lvu (lagen om vård av
unga).
– Idag är det ofta dramatiskt med tvångsomhändertagande
och kanske polishämtning. Det beror på att socialtjänsten
har en så negativ klang. Men socialtjänsten ska inte behöva
vara det stora hotet, de ska kunna vara en resurs som man är
tacksam över att få hjälp från.
Men det här skulle ju kräva många fler familjehem? Redan
idag har ju socialtjänsten svårt att hitta familjehem?
– Ja, men det beror ju på att barnen ofta är tonåringar med
gigantiska problem. Om barnen var yngre och problemen inte
hade hunnit eskalera skulle fler familjer också kunna ställa
upp.
35
36
barnombudsmannen:
”vi
h a r f u l lt s j å m e d v å r a e g n a l i v ”
Vilken typ av forskning saknar
Barnombudsmannen?
– Det första som måste fram är en studie som visar att tidiga
insatser är viktiga. Jag har själv haft barn inom förskolan i
tre perioder och hela tiden hört att man redan på dagis kan
se vilka barn det kommer att gå snett för. Då måste man satsa
där, för att skapa så lite mänskligt lidande och så små ekonomiska kostnader som möjligt.
Lena Nyberg har också ett par konkreta frågor som hon
tycker att det är forskningens skyldighet att besvara. Den första handlar om hur många barn som fortfarande utsätts
för misshandel.
– Vi ser en ökning av antalet anmälda fall av barnmisshandel och jag är trött på att behöva säga att vi inte vet om det
är en faktisk ökning av antalet misshandelsbrott eller bara en
ökad anmälningsfrekvens. Det borde forskningen kunna ge
svar på.
Lena Nyberg efterlyser också forskning som kartlägger
barns och ungdomars psykiska ohälsa.
– Jag är övertygad om att problemen ökar, men så länge det
inte är vetenskapligt säkerställt är det svårt att få fram åtgärder. Och vi behöver forskning som kartlägger förklaringarna,
även om jag kan se att det säkert bland annat har att göra
med att barn inte längre har vuxna att prata med på samma
sätt som tidigare.
Lena Nyberg är chef för den statliga
myndigheten Barnombudsmannen.
k ata r i n a b j ä r v a l l
Barnkonventionen
FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som
den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling 1989. Sverige
ratificerade barnkonventionen 1990 och blev därmed ett av de
första länderna som förband sig att följa den. Idag har nästan alla
länder ratificerat den. I Sverige ligger barnkonventionen till grund
för Barnombudsmannens uppdrag.
Konventionen definierar de rättigheter som ska gälla för alla barn
i hela världen, oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Varje
människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon blir
myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.
Barnkonventionen har fyra huvudprinciper som alla övriga punkter i
konventionen utgår från:
• Alla barn har samma rättigheter och lika värde (artikel 2).
• Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder
som rör barnet (artikel 3). Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat
begrepp i barnkonventionen.
• Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas, inte bara
fysiskt utan också andligt, moraliskt, psykiskt och socialt
(artikel 6).
• Varje barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade
i frågor som berör honom eller henne (artikel 12).
Det finns ingen domstol där ett land som bryter mot konventionen
kan dömas, men FN:s barnrättskommitté i Genève övervakar att
de stater som har ratificerat konventionen också lever upp till den.
Barnrättskommittén använder kritik och påtryckningar för att få
länderna att följa konventionen. Sverige har flera gånger kritiserats
bland annat för behandlingen av gömda flyktingbarn.
Källa: Barnombudsmannen
37
38
Barn som lever med familjevåld
är ofta osedda
V
åld mot barn har länge varit ett uppmärksammat problem i Sverige. Skolagan förbjöds 1958,
aga i hemmet 1979. Barn som lever i hem där den
ena föräldern brukar våld mot den andra har inte alls uppmärksammats på samma sätt. En av få svenska forskare som
studerat dessa barns utsatthet utifrån deras eget perspektiv är
Margareta Hydén, professor i socialt arbete vid Linköpings
universitet.
Det talas om ”barn som bevittnar våld”, men faktum är att
barn som lever med våld i hemmet ofta inte bevittnar våldet.
Margareta Hydén har genom den berättarfokuserade intervjuteknik som hon utvecklat kunnat belysa hur barn tvärtom
gör allt för att slippa se. Tolvåriga Eva, som Margareta Hydén
har intervjuat, berättar så här som sina och storasyster Elsas
reaktioner:
”Jag hörde mamma och Dan bråka och när jag hörde att
han slog henne så gick jag in till Elsas rum och så la jag mig
i hennes säng. Hon var också skiträdd, hon skakade faktiskt,
det kommer jag ihåg. Sen sov vi.”
k ata r i n a b j ä r v a l l
Inte sett men hört
Eva har alltså inte sett bråket men hon har hört det och hon
har känt det i sin systers kropp. Med andra ord: inget bildminne – men ljudminnen och kroppsminnen som kan vara
nog så starka och som skapar ofta fruktansvärda bilder i
barnets inre.
En man som misshandlar sin kvinna misshandlar ofta
också barnen i familjen. Men även om det inte händer så utgör det en svår påfrestning för ett barn att leva i en familj där
det förekommer våld. Ofta handlar det om ren skräck. Akuta
psykosomatiska reaktioner som magont och huvudvärk är
vanliga. Ångest och självdestruktivitet kan vara långsiktiga
reaktioner. Många barn påverkas också i grunden så att de
förlorar tilliten till omvärlden och utvecklar en pessimistisk
syn på livet. Vanmakt och skuldkänslor är en motsägelsefull
men vanlig kombination av känslor.
Beroende av båda föräldrarna
Barnen hamnar i en svår lojalitetskonflikt. Om det är pappa
som misshandlar mamma kan de vara rädda att ge mamma
stöd eftersom pappa kan bli arg. De kan få lust att dra sig undan mamma, kanske för att de upplever att hon inte tillräckligt förmått skydda sig själv och sina barn, men då fjärmar de
sig samtidigt från den enda person de upplever skulle kunna
ge dem skydd. Ofta vågar de inte heller söka hjälp utanför
familjen eftersom de då skulle känna sig som förrädare.
Vuxensamhället har ofta svårt att hantera barn som lever
med familjevåld. I sin forskning har Margareta Hydén sett hur
socialsekreterarna koncentrerar sig på mamman eftersom de
tänker att det är hon som måste få hjälp att hjälpa barnen.
39
40
b a r n s o m l e v e r m e d fa m i l j e v å l d ä r o f ta o s e d d a
– Det är inte fel tänkt, för det är ofta hon som är bärare av
den goda relationen till barnen. Men barnen blir ofta osedda,
eller om man ser dem så är det som att ”vänta lite nu små
barn, bara vi först får hjälpa er mamma så är det er tur sen”.
Och då vet man inte ens om de mår ganska bra eller jättedåligt.
Margareta Hydén menar att myndigheter och organisationer ofta ingriper när barn lever i hem där misshandel förekommer.
– Det är bara det att man inte alltid gör rätt saker. Det gäller även riktigt allvarliga händelser, som när barn misshandlas
till döds. De familjerna har nästan alltid haft kontakt med
socialtjänsten men insatserna har inte varit tillräckliga för att
skydda barnen, säger Margareta Hydén.
Lag synliggör barnen
Enligt en ny lag som gäller från den 15 november 2006 jämställs barn som tvingas uppleva våld i hemmet med brottsoffer
och har därmed rätt till brottsskadeersättning. Lagstiftarna
har däremot avstått från att kriminalisera själva handlingen
– att slå sin partner i barnens närvaro – eftersom det skulle
medföra att barnen blev målsäganden och tvingades in i rättssalen.
Enligt en annan ny lag, som gäller från den 1 juli 2006, kan
en förälder som utsatt den andra föräldern för övergrepp ”i
princip” inte få vårdnad om barnen. Detta ”i princip” innebär
att det finns utrymme för undantag, och det tycker Margareta
Hydén är bra.
– Det kan finnas fall där mannen varit våldsam i en unik
situation och sedan helt har tagit ansvar för sitt handlade och
k ata r i n a b j ä r v a l l
insett vilken skada han gjort. Grundregeln måste dock vara
att för att föräldrar ska få gemensam vårdnad om barnen
måste de ha ett minimum av respekt för varandra och det har
man inte om man använder våld.
Han? I stort sett i alla sammanhang där familjevåld beskrivs så omtalas förövaren som en man – pappan eller styvpappan. Men det finns också åtminstone någon forskningsstudie som belagt att det händer att även kvinnor brukar våld
mot sin man, att mammor slår sina barns pappa.
– Att jag genomgående beskriver förövaren som ”han” när
jag berättar om min forskning beror på att mitt forskningsämne är mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Jag har inte
i min forskning stött på mer än två kvinnor som talat om att
de själva utövat våld. Jag har alltså inte studerat våldsamma
kvinnor, säger Margareta Hydén.
Socialtjänsten erbjuder numera oftast föräldrar samarbetssamtal i samband med skilsmässa. Sådana samtal syftar till
att föräldrarna ska komma överens om var barnen ska bo och
hur de ska kunna umgås med båda sina föräldrar. Margareta
Hydén tycker inte att barn ska vara med vid föräldrarnas
samarbetssamtal eftersom det riskerar att leda till att de känner att de måste välja sida.
Barnens frågor hjälper
– Men barnen har många frågor och borde kunna erbjudas
samtal på sina villkor. Ett antal barn kan träffas i en öppen
grupp, där några just har fått veta att föräldrarna ska skiljas
och andra har hunnit landa i ett liv där föräldrarna bor på
olika håll.
41
42
b a r n s o m l e v e r m e d fa m i l j e v å l d ä r o f ta o s e d d a
Barnen kan stödja varandra. Den som har skilsmässan en
bit bakom sig kan hjälpa den som är mitt i genom att säga
”åh, så där var det för mig också men det blir bättre sen” och
samtidigt känna att ”tänk vad mycket som ändå har hänt sen
jag tyckte att det var så där jobbigt”. Det är viktigt att samtalsledarna styr upp det hela så att det inte bara handlar om
problem, fast som Margareta Hydén påpekar så är barn själva
rätt bra på att ha roligt mitt i eländet.
Margareta Hydén är professor i socialt arbete
vid Linköpings universitet. Evas och
Elsas namn är fingerade.
Litteratur
Hydén, Margareta och Hydén, Lars-Christer, Samtal om den nya
familjen och det eviga föräldraskapet, Natur och Kultur 2002
När mamma blir slagen, Socialstyrelsen 2005
k ata r i n a b j ä r v a l l
Hemlösa barn
Till de allra mest utsatta barnen i Sverige hör de barn som saknar
hem. Det handlar oftast inte om gatubarn utan tak över huvudet, även om några sådana ungdomar kan finnas i storstäderna,
utan om barn som lever med föräldrar som saknar fast bostad.
Hur många barn det rör sig om är mycket osäkert. Utredningen
om vräkning och hemlöshet bland barnfamiljer (SOU 2005:88)
bedömde att minst 1 000 barn under år 2004 blev vräkta från sin
hyreslägenhet. Men vräkning är bara en av många möjliga orsaker
till hemlöshet. Andra hemlösa barn lever i familjer som aldrig haft
ett lägenhetskontrakt, kanske därför att föräldrarna nyligen kommit
till Sverige eller är så unga att de fortfarande bor i sitt föräldrahem.
Ytterligare andra barn lever med mammor som lämnat hemmet på
grund av våld.
En undersökning från Malmö visar att nästan 800 barn i staden
var hemlösa 2004. Det innebär en kraftig ökning sedan mätningarna började 1997. Vid en enkätundersökning till socialsekreterare
i två socialdistrikt i Malmö identifierades 30 hemlösa familjer med
sammanlagt 67 barn under 18 år. En del familjer i undersökningen
bor hos släktingar eller bekanta, andra på vandrarhem, hotell eller
camping medan någon familj för ett ambulerande liv. Alla vuxna i
de aktuella familjerna är födda utomlands. Ingen av dem har jobb;
de försörjer sig genom socialbidrag eller andra former av ersättningar. Gemensamt för familjerna är, oavsett bostadssituation, att
de är trångbodda och otrygga. Många har svårt att klara vardagen med matlagning, tvätt och läxläsning. Ofta har barnen långt
till skola eller förskola. I några fall är det oklart om barnen går i
skolan. Många familjer som bor inneboende har konflikter med sina
värdfamiljer. På de vandrarhem, hotell och campingplatser där en
del familjer bor samlas ofta människor med tunga sociala problem
vilket socialsekreterarna menar förstärker barnfamiljernas känsla av
uppgivenhet.
43
44
fa k ta
Att hyresvärdarna inte accepterar socialbidrag som inkomstkälla
är i de flesta fall skälet till hemlösheten. Bara två av de 30 familjerna har blivit vräkta på grund av störande beteende eller hyresskulder. Ingen av föräldrarna är missbrukare. Flera av de tillfrågade
socialsekreterarna antyder att familjer med romsk eller arabisk
bakgrund diskrimineras på bostadsmarknaden.
Källa: Projektet Barn utan hem, Gunvor Andersson och Hans Swärd,
båda professorer i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet.
k ata r i n a b j ä r v a l l
”Skolan ska garantera att
mobbningen stoppas”
D
et är idrottslektion i en sjua. Linus bävar, fryser,
ryser. Läraren måste ringa ett samtal; någon elev får
döma innebandyn. Klassens alfahanne Alexander
anmäler sig och får ta över visselpipan. Matchen startar. Snart
tacklar Alexanders kompis omkull Linus så han gör sig illa.
Aleksander blåser av. Utvisning, ryter han – och pekar på Linus.
Killarna skrattar: Linus igen, han som alltid grinar! Men Linus
biter ihop och blinkar bort tårarna. Han går av planen och
sätter sig på bänken och ser med suddig blick hur matchen går
vidare och hur läraren står med ryggen mot spelet och pratar
med sin flickvän i telefon.
En tredjeklass på skolresa i slutet av vårterminen. Lina
öppnar ryggsäcken och upptäcker att mamma har packat
det korta nattlinnet istället för det långa. I det korta ser man
hennes tjocka lår, det har hennes storebror sagt. Hon behåller jeansen på under nattlinnet. Ska du sova med brallorna?
frågar Nathalie, klassens kaxigaste tjej. Jag har hosta, jag vill
inte bli kall, svarar Lina. Och så hostar hon lite för säkerhets
skull. Äckel, hosta inte dina baciller på oss! skriker Nathalie.
Ja, Lina, säger fröken, du måste tänka på att inte smitta dina
45
46
” s ko l a n
s k a g a r a n t e r a at t m o b b n i n g e n s to p pa s ”
kompisar. När ljuset är släckt och Lina krupit ner i sovsäcken
kränger hon av sig jeansen. Det dröjer länge innan hon somnar.
Ensam trots många relationer
Det sägs att barn idag ser fler människor under en enda dag
än barn gjorde förr under hela sitt liv. Barn omges av ett myller av relationer i nya familjebildningar, i skolan, och i sina
kompisrelationer i verkligheten och på internet. Och ändå: i
utsatta lägen är många barn förtvivlat ensamma. Det är det
kanske mest slående i den forskning som Ann Frisén, docent i
psykologi vid Göteborgs universitet, driver.
– Hade en vuxen dagligen på sin arbetsplats blivit utsatt för
det som de här barnen får utstå så hade det blivit förstasidesstoff i tidningarna, säger Ann Frisén.
Enkät om mobbning
Hon och hennes kollegor har med hjälp av en enkät till 960
barn, först då de var tio år och sedan på nytt då de var tretton, undersökt bland annat olika aspekter av mobbning. Ungefär 12 procent av tioåringarna berättar att de blir mobbade
minst en gång i veckan. Bland trettonåringarna är andelen
mobbade ungefär hälften så stor. Dessa siffror är i linje med
tidigare undersökningar och innebär att i en genomsnittlig
mellanstadieklass är det minst två barn som mobbas medan
det på högstadiet är minst ett barn.
Bland tioåringarna är det något fler flickor än pojkar som
utsätts för mobbning. Bland trettonåringarna är pojkar och
flickor lika utsatta, men könens syn på mobbning skiljer sig
åt. Fler flickor än pojkar tar upp verbal mobbning (tillmälen)
k ata r i n a b j ä r v a l l
och indirekt mobbning (skitsnack, utfrysning). Ann Frisén
konstaterar att det är naturligt eftersom sådan mobbning är
vanligare bland flickor.
Det är också fler flickor än pojkar som menar att offrets
upplevelse spelar roll för hur man ska definiera mobbning.
Med andra ord: om ett barn känner sig utfryst av kompisarna
så är det mobbning även om ingen är direkt elak mot honom
eller henne.
Flickornas syn på mobbning skiljer sig från skolans traditionellt sett snävare syn. Ann Frisén pekar på att det innebär
en risk för att skolan inte uppmärksammar flickor som mobbas.
– Det är allvarligt eftersom annan forskning visar att om de
vuxna inte reagerar så upplever eleverna det som att de vuxna
sanktionerar beteendet, säger Ann Frisén.
Lämnas utan hjälp
Hennes undersökning visar att många mobbade barn inte
berättar för någon vad de utsätts för. Tio procent av de mobbade tioåringarna och 23 procent av trettonåringarna hade
inte delat sina erfarenheter med någon vuxen.
Ann Frisén tror att barn avstår från att berätta för att de
är rädda att mobbningen ska förvärras; att de ska straffas för
att de skvallrat. Ett annat skäl kan vara att de inte tror att de
vuxna kommer att hjälpa dem. Och det skrämmande är att
de i så fall ofta har rätt. Av dem som trots allt berättade var
det många – en fjärdedel av tioåringarna och en tredjedel av
trettonåringarna – som upplevde att de inte fick någon hjälp.
I en svår situation vände de sig till vuxna – och lämnades
ensamma.
47
48
” s ko l a n
s k a g a r a n t e r a at t m o b b n i n g e n s to p pa s ”
– Många vuxna tänker att det inte är någon idé att ingripa
när man ändå inte kan få dem att sluta, säger Ann Frisén.
Nolltolerans
Hon menar att det är helt fel. Vuxna kan stoppa mobbning
genom nolltolerans.
– Om ett barn berättar på skolan att han eller hon mobbas
så ska skolan garantera det barnets säkerhet och att mobbningen stoppas. Man ska lova barnet att det inte ska hända en
gång till och man ska hålla det löftet, säger Ann Frisén.
Är det verkligen rimligt? Barn har alltid mobbats, är det
inte något naturligt? Forskningen visar ju också att det i stort
sett växer bort med åren?
– Så sade man på 50-talet när föräldrarna slog sina barn,
att det var naturligt, att barnen inte tog någon långsiktig
skada. Men när samhället sedan i lag markerade att aga inte
var OK så minskade det enormt, vilket gör att barn mår
enormt mycket bättre.
Så hur ska mobbningen stoppas? Ann Frisén ger inte
mycket för många svenska skolors sätt att hantera problemet.
Hon menar att de alldeles för lättvindigt tar till sig vetenskapligt oprövade strategier, som till exempel Farstamodellen som
går ut på att skolan och barnen försöker lösa problemet utan
att blanda in föräldrarna.
”Det är upprörande”
– Sverige slår sig för bröstet när det gäller mobbning. Jag
tycker det är upprörande när jag hör rektorer oreflekterat
tala om att de inte har mobbning på sin skola eller att de har
effektiva förebyggande program. Det viktigaste är inte att ha
k ata r i n a b j ä r v a l l
foto: enrique algarra/scanpix
49
50
” s ko l a n
s k a g a r a n t e r a at t m o b b n i n g e n s to p pa s ”
ett förebyggande arbete utan att ha rutiner för att stoppa den
mobbning som pågår. Det kan betyda att man kanske måste
ha en vuxen ute på rasterna även på högstadiet eller ha vuxna
i omklädningsrummet efter idrotten, säger hon.
Barns kroppsuppfattning
Ann Frisén har två spår i sin forskning; det ena är mobbningen och det andra är barns kroppsuppfattning. Spåren korsar
varandra på så vis att kroppens form har viss betydelse för
hur barn blir bemötta av andra barn. Till skillnad från vad en
del tidigare studier visat så har Ann Frisén kommit fram till
att barn vars utseende uppfattas som avvikande är mer utsatta
för mobbning. Framför allt gäller detta överviktiga barn.
– När vi frågar barn varför en del barn blir mobbade så
säger de, både när de är tio och tretton år, att utseendet spelar
roll. Samma svar får vi från barn som själva blivit mobbade,
säger Ann Frisén.
Men bara övervikt, eller något annat avvikande drag i
utseendet, brukar inte räcka för att trigga mobbning. Oftast
är den som blir mobbad dessutom antingen ovanligt blyg och
undfallande eller också tvärtom mycket provocerande och
kaxig.
Ann Friséns studie visar att av de barn som betecknade sig
själva som överviktiga var det en tredjedel som i själva verket
inte alls var det. De var normalviktiga men tyckte själva att de
var tjocka. Ann Frisén ser två förklaringar: samhällets fokus
på riskerna med övervikt och konsumtionskulturens smala
idealkropp.
– Kombinationen smalt samhällsideal och fokus på nyttighet är farlig. Att så många tioåringar tycker att de är övervik-
k ata r i n a b j ä r v a l l
51
tiga fast de inte är det säger något om hur massiva de båda
budskapen är.
Viktigt vad kompisarna tycker
En tioåring sätter sällan sin kropp i direkt relation till de idealkroppar som medierna visar upp. Idealen tar oftast omvägen
via kompisar. De barn i studien som hade mest negativ syn på
sin kropp hade ofta blivit retade för sitt utseende.
– Det är vad kamrater och andra säger som betyder något.
Blir man retad för sitt utseende kan det få oerhört negativa
effekter. Det kan räcka med att någon, kanske ett syskon eller
till och med en förälder, har sagt ”knubbis” på skoj vid några
tillfällen.
Så hur ska vuxna förhålla sig till det? Fördömer man ordet
”knubbis” blir det ju uppenbart för barnet att det är något
mycket fult att vara knubbig. Fördömandet blir ju också ett
fördömande av knubbigheten. Ann Frisén håller med om att
vuxna ofta kan förvärra mobbning genom sina reaktioner.
Men hon menar ändå att om ett tillmäle har en negativ laddning så ska det inte accepteras varken i skolan eller i hemmet.
– Om en vuxen observerar en sådan situation utan att
ingripa så uppfattar barnen det som att den vuxne godkänner det hela, kanske till och med stödjer det. Genom att inte
markera sanktionerar vuxna beteendet.
Ann Frisen är docent i psykologi vid Göteborgs
universitet. Hon hette tidigare Erling och har
publicerat forskning även under detta namn.
52
” s ko l a n
s k a g a r a n t e r a at t m o b b n i n g e n s to p pa s ”
Litteratur
Erling, Ann och Hwang, Philip (red), Ungdomspsykologi – utveckling och livsvillkor, Natur och Kultur 2001
Erling, Ann och Hwang, Philip, Swedish 10-year old children’s perceptions and experiences of bullying, Journal of School Violence,
nr 3 2004
Nätmobbning, artikelserie på Insidan i Dagens Nyheter den 20–24
mars 2006, se www.dn.se/insidan
k ata r i n a b j ä r v a l l
Mobbning på internet
Internet blir en allt viktigare del av barns och ungdomars fritid.
Många ungdomar tillbringar sina eftermiddagar, kvällar och helger
med att prata med varandra på nätets olika mötessajter (till exempel
lunarstorm.se, playahead.com och kamrat.nu). Det innebär att internet också har blivit en arena för mobbning. En av få forskare som
studerat fenomenet är Marilyn Campbell vid Queensland University of Technology i Australien. Hon pekar ut fyra faktorer som gör
mobbning på internet värre än vanlig mobbning.
* Anonymiteten. Ofta går det inte att spåra vem som spridit kränkande tillmälen eller bilder. Det gör det lättare för mobbare att
agera.
* Den stora publiken. Det är lätt att sprida kränkande budskap
till ett obegränsat antal andra barn och ungdomar. Det gör det
enkelt för mobbare att samla gäng som kan trakassera ett offer.
* Det skrivna ordets tyngd. Ett kränkande ord, utkastat på skolgården, kan dunsta bort i offrets minne – ett budskap som offret kan
läsa om och om igen kan äta sig in i hans eller hennes medvetande och skada på ett djupare plan.
* Internet är vardagen. Det mobbade barn som vill undvika kränkningarna på internet tvingas avstå från hela det sociala livet på
internet och blir därmed isolerad.
Enligt det svenska företaget Netscan, som sprider kunskap om
internets barn- och ungdomssajter, börjar mobbningen ofta med en
bild. Det kan vara nakenbilder som en pojkvän tagit på sin flickvän
och som han sedan, när förhållandet tagit slut, sprider över nätet.
Det kan vara bilder som kompisarna tagit i smyg i omklädningsrummet efter gympan. Eller det kan vara bilder som en ung person tagit
av sig själv och lagt ut på någon av utseendesajterna (till exempel
snyggast.se) men som inte anses duga.
(Källa: Dagens Nyheter den 20 mars 2006)
53
54
Att skada sig själv – ett
uttryck för ångest och identitet
R
ispor, skärsår, brännskador. Och så – ärr. Många
ungdomar skadar sig själva för att tillfälligt döva
den känslomässiga smärtan med en fysisk. Spåren
på deras kroppar kan vara uttryck för en rad olika psykiska
problem men ett har de gemensamt: ångest.
– Vi har ingen exakt definition av vad vi menar med
självskador. Det handlar om flickor och pojkar som skär sig
eller som för glödande cigarretter mot huden men också om
anorexi, säger Britta Alin Åkerman, klinisk psykolog och
psykoterapeut.
Britta Alin Åkerman är verksam vid Nasp (Nationellt
och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning
och prevention av psykisk ohälsa), en enhet vid Karolinska
institutet där man arbetar med forskning och utbildning kring
att förebygga framför allt självmord men också andra typer
av självdestruktiva beteenden. Skillnaden är viktig. Medan
ett självmordsförsök är en ansats att göra slut på livet så är
självskador närmast det motsatta, försök att få livet under
kontroll.
k ata r i n a b j ä r v a l l
55
Outhärdliga känslor
Det kan gå till så här: en ung människa drabbas av en motgång. Det kan vara ett avvisande från någon man älskar men
det kan också vara ett misslyckande i skolan eller inom något
annat område. Känslorna som växer fram blir ångestfulla och
till slut outhärdliga. Hjärtat skenar, blicken svartnar och behovet att dämpa ångesten tar över. Botemedlet blir att skada
sig, att göra sig fysiskt illa. Den fysiska smärtan fungerar
nästan som en lugnande medicin. Fokus flyttas från den inre
smärtan till blodflödet som måste stoppas. Tårarna lindrar.
Kanske får man också äntligen uppmärksamhet av en förtvivlad omgivning.
Varför? Vad är det som gör att en del ungdomar drabbas
av en sådan känslomässig smärta att de väljer att döva den
genom att bruka våld mot sig själva? Det är ett brett spektrum
av unga människor som idag skadar sig själva på detta sätt.
Många av dem har misshandlats som barn, en del har blivit
utsatta för incest, andra har varit med när deras mamma har
misshandlats. I gruppen finns också flickor och pojkar som
har omsorgsfulla och empatiska föräldrar men där det är
andra faktorer som genererar ångesten, kanske en svår skilsmässa eller höga prestationskrav i skolan.
– Vad de har gemensamt är att de är biologiskt eller psykologiskt sköra personer, säger Britta Alin Åkerman.
Fler flickor än pojkar
Ungefär 75 procent av dem som skadar sig är flickor.
– För flickor är självskador ett sätt att uttrycka sig. Flickor
skadar sig på armar och ben där skadorna är synliga. De pojkar som skadar sig gör det oftare på magen eller bröstet, så
56
at t s k a d a s i g s j ä lv
–
ett uttryck för ångest och identitet
att skadorna går att dölja med en t-shirt. Men pojkarna skadar sig mer sällan, de är mer benägna att ta till andra former
av utåtagerande beteenden, till exempel att börja slåss.
Varifrån kommer impulsen? Att bruka våld mot sig själv;
hur kan man få en sådan tokig idé i huvudet? En del ungdomar skadar sig på ren instinkt, därför att de i stunden av
svår ångest råkar få syn på en kniv eller en sax. Men det finns
också en smittorisk.
– Gelikar söker gelikar. Flickor som är olyckliga, har psykiska problem och lever i en destruktiv familj söker sig till
varandra och sitter och talar om sina problem. Om en av dem
skär sig berättar hon det och vilken lättnad det var. ”Gör det
inte ont?” frågar kompisen, och då säger kanske den som har
skurit sig att ”jo, men det hjälper”. De identifierar sig starkt
med varandra och följer i varandras spår.
En gemensam identitetsmarkör
Britta Alin Åkerman berättar att det finns exempel på skolklasser där så många som hälften av alla flickor har skurit sig.
– Då blir det en identitetsmarkör. Man sminkar ansiktet
vitt, färgar håret svart, piercar sig och har knallila läppstift.
Alla skär sig inte, men de som är psykiskt sköra gör det.
Ingen svensk forskning finns ännu kring ungdomars självskadebeteenden och därför inga säkra uppgifter om hur vanligt det är. Socialstyrelsen kartlade år 2003 hur många flickor
som var kända för de ansvariga inom tre kommuners barnoch ungdomspsykiatri, skolhälsovård och socialtjänst. Enligt
kartläggningen hade minst 1 procent av flickorna i åldern
13–18 år någon gång skadat sig själva. Siffrorna framstår som
en underskattning. Det finns, enligt Socialstyrelsen, sannolikt
k ata r i n a b j ä r v a l l
många ungdomar som skadar sig själva utan att någon får
veta det. Enligt en norsk studie har 10 procent av flickorna
och 2 procent av pojkarna någon gång skadat sig själva.
Svensk forskning saknas
Eftersom det saknas svensk forskning vet man inte om självskadorna ökar. Faktum är att självskador finns dokumenterade redan på 1700-talet. Idéhistorikern Karin Johannisson
har i sin bok Kroppens tunna skal beskrivit tonårsflickan Sara
Stina, född 1763, som svalde nålar och porslinsskärvor för
att förmedla sin inre vrede till omgivningen. Men många som
arbetar med ungdomar menar att de idag allt oftare möter
flickor och pojkar som skadar sig själva.
Om det är så att självskador blir vanligare, vad beror det
på? Vad är det som gör att ungdomar idag väljer just denna
form av ångestlindring? Är det ett uttryck för kroppsfixering,
för prestationsstress, för en allt mer utbredd andlig fattigdom?
Den amerikanska psykologen Mary Pipher, som skrivit
boken Rädda Ofelia om flickors självdestruktivitet, menar att
självskadebeteenden hos flickor ofta bottnar i en djup klyfta
mellan flickornas sanna själv och omvärldens bild av vad en
ung kvinna bör vara. Hon pekar på utseendefixering, sexualisering och ytlighet – kort sagt, en skräpkultur – som viktiga
faktorer bakom flickors problem.
Självskador – tecken på psykisk ohälsa
Britta Alin Åkerman håller med om att kroppsfixering och
prestationsstress kan ha viss betydelse, men hon menar att
dessa faktorer inte räcker som förklaringar. Barn och ungdomar skadar sig själva även när deras ångest har helt andra
57
58
at t s k a d a s i g s j ä lv
–
ett uttryck för ångest och identitet
orsaker. Som exempel nämner hon de barn i avvisningshotade
flyktingfamiljer som skadar sig själva genom att inte äta.
– När dessa flyktingbarn inte äter så kan det vara en form
av självskada som bottnar i föräldrarnas oerhörda trauma.
Det bevisas ju av att barnen blir bättre när familjen får besked
om att de får stanna. Då för föräldrarna över sin trygghet till
barnen.
Hur allvarligt är självskadebeteende? Vad ska en förälder,
lärare eller skolsköterska göra om han eller hon ser en rad
snabba röda snitt tvärs över en flickas vänstra underarm?
Britta Alin Åkerman menar att man ska ta varje självskada på
djupaste allvar.
– Alldeles för många negligerar detta, som om det inte finns
bara för att de inte ser det. Självskador är alltid ett tecken på
psykisk ohälsa just då. Visst, det kan gå över, men det är inget
man kan ta för givet.
Britta Alin Åkerman råder föräldrar och skolsköterskor
att ta kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin eller med en
ungdomsmottagning, eller kanske med någon kyrklig organisation som ofta har bra beredskap för att hantera ungdomar
i kris.
Svårt att få hjälp
Det är inte alltid lätt att få hjälp för ett barn som skadar sig
själv. Britta Alin Åkerman beskriver hur svårt det kan vara:
– Om barnet är under 18 år kan man vända sig till BUP
men där kan det vara sex månaders väntetid för dem som
inte har självmordstankar. Den som är över 18 år måste själv
vända sig till vuxenpsyk, föräldrarna kan inte ta kontakt. Jag
får mejl och telefonsamtal från föräldrar som verkligen käm-
k ata r i n a b j ä r v a l l
par för sina barn. Det är faktiskt förfärligt.
Britta Alin Åkerman menar att det till barn skrivs ut för
mycket antidepressiva mediciner, SSRI-preparat (selective
serotonin reuptake inhibitors, ung selektiva serotoninåterupptagshämmare).
– Det finns inga klara belägg för att de preparaten minskar risken för självmord eller självskador. Antalet självmord
bland unga har inte gått ned sedan de började användas. Det
är vansinnigt att skriva ut dem till unga människor som inte
samtidigt får någon form av stödsamtal.
Som psykoterapeut med privat klinik behandlar Brita
Alin-Åkerman ungdomar med en behandlingsform som heter
objektrelationsterapi och som fokuserar på relationerna mellan patienten och hans eller hennes närmaste omgivning. En
annan terapimodell som används med framgång på vuxna
självskadepatienter är dialektisk beteendeterapi som syftar till
att patienten ska lära sig skilja mellan de problem som går att
leva med och de som man kan arbeta bort.
Är behandlingsmetoderna effektiva?
Forskningen kring dessa samtalsmodeller har inte kommit
längre än när det gäller SSRI-preparaten. Det saknas vetenskapliga belägg för att de är effektiva på ungdomar i Sverige.
– Nej, men man kan inte vänta på att forskningen ska
hinna dit. Mig veterligt finns det inte någon terapi som är
destruktiv. Alla mina patienter uttrycker hur skönt det är för
dem att få en egen förståelse för sin livssituation och att förstå
att de inte är ensamma.
59
60
at t s k a d a s i g s j ä lv
–
ett uttryck för ångest och identitet
Britta Alin Åkerman är klinisk psykolog, legitimerad
psykoterapeut och professor emeritus i pedagogik vid
Lärarhögskolan i Stockholm. Hon är även knuten
till NASP (Nationellt och Stockholms läns landstings
centrum för suicidforskning och prevention av
psykisk ohälsa) vid Karolinska institutet.
Litteratur
Unga som skadar sig själva, Allmänna barnhuset 2004
Unga flickor och pojkar som skär sig, Moderatkvinnorna 2006
Vad vet vi om flickor som skär sig?, Socialstyrelsen 2004
61
”Det går att hjälpa
nästan alla barn”
D
e har blivit utsatta för de mest fruktansvärda sexuella övergrepp. De kan ha blivit fotograferade och
exponerade för en hel värld på internet. De kanske
inte ens visste att vad de utsattes för var ett lagbrott – vad
skulle de tro när pappa sa att ”så gör alla flickor för sina
pappor”? Eller de kanske visste, men kände så stark skuld att
de inte vågade berätta. Eller de kanske försökte berätta men
hittade ingen som ville lyssna.
Ändå läker såren
De har alltså varit i helvetet på jorden – och ändå läker såren.
De allra flesta barn som utsatts för sexuella övergrepp kommer tillbaka till ett liv så som det var före övergreppen. De
får också ett normalt liv som vuxna. Om de får behandling
– det säger Carl-Göran Svedin, professor i barnpsykiatri vid
hälsouniversitetet i Linköping.
– Det går bra att hjälpa nästan alla barn så att de blir
symptomfria. Vad de har med sig är ett ärr; inte ett sår som
blöder och varar.
Carl-Göran Svedin arbetar både som läkare och som fors-
62
”det
g å r at t h j ä l pa n ä s ta n a l l a b a r n ”
kare. Hans forskning går just nu ut på att göra djupare analyser av det material som framkom om barns porrkonsumtion i
samband med den offentliga utredningen Sexuell exploatering
av barn i Sverige (SOU 2004:71). Som läkare är han knuten
till den barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen Elefanten
i Linköping där barn som utsatts för sexövergrepp behandlas.
Det är där vi träffas, vägg i vägg med ett väntrum där det står
ett robust dockskåp i trä och ett samtalsrum där den obligatoriska asken med pappersnäsdukar ligger i fönstret.
Antalet anmälda övergrepp har ökat det senaste året. Beror
det på att övergreppen blir fler eller på att fler övergrepp
anmäls?
– Brottsförebyggande rådet säger ju, som alltid, att det beror på en ökad rapporteringsbenägenhet. Men jag tror att det
även finns en reell ökning, säger Carl-Göran Svedin.
Vad beror det i så fall på? Carl-Göran Svedin menar att
när massmedier fokuserar på ett ämne som det här så blir det
alltid en smitta; känsliga personer blir inspirerade till att begå
övergrepp. Han tror också att de allt vanligare styvfamiljsrelationerna kan bidra – inom styvfamiljer kan tabun luckras upp
och tröskeln för vad som är möjligt sänkas. Och slutligen kan
sexualiseringen av samhället vara en faktor i sammanhanget.
– Att småflickor klär sig i utmanande kläder underlättar
pedofilernas klassiska försvar: ”det var hon som ville”. Fast
det är helt omedvetet från flickornas sida så kan det tolkas
som inbjudande.
Flickor mest utsatta
När det gäller sexuella övergrepp är det stora skillnader mellan pojkar och flickor. De flesta av offren är flickor, helt enkelt
k ata r i n a b j ä r v a l l
63
eftersom 95 procent av förövarna är män och de allra flesta av
dem är heterosexuella. Och flickor utsätts oftare än pojkar för
grövre övergrepp, till exempel våldtäkter, och för övergrepp
inom familjen som ger djupare sår. De är också oftare yngre
än pojkarna.
Det är en orsak till att pojkar är förhållandevis osynliga
inom behandlingen av barn som utsatts för sexuella övergrepp. Rädda barnen driver sin särskilda pojkmottagning,
men här på BUP Elefanten är bara ett barn av tio en pojke.
– Pojkar är mycket mindre benägna än flickor att prata,
både när det gäller att berätta om övergreppen och att sedan
få behandling, säger Carl-Göran Svedin.
Olika behandlingsbehov
Det är inte självklart att alla barn som utsatts för sexuella
övergrepp behöver behandling. Carl-Göran Svedin delar in
barnen i tre grupper. Den första är de barn, oftast småbarn,
som inte har uppfattat vad de har utsatts för och som inte har
några symptom. Deras föräldrar kan behöva behandling för
att dämpa sin oro men barnen ska inte behandlas.
Den andra gruppen är barn som har förstått vad de varit
med om men som inte har några symptom.
– Det är barn som fungerar bra hemma och i skolan och
med kompisar. Ofta är det ganska trygga och självsäkra barn
som har hittat egna copingstrategier. De kan ha frågor om vad
som har hänt, vad som kommer att hända med dem själva och
med förövaren, men de behöver ingen behandling.
På BUP Elefanten brukar man tala om för dessa barn och
deras föräldrar att de är välkomna tillbaka om de skulle få
problem senare i livet, kanske när barnen får en pojkvän eller
64
”det
g å r at t h j ä l pa n ä s ta n a l l a b a r n ”
flickvän eller när de ska få egna barn.
Den tredje gruppen är de ungefär 70 procent av barnen
som har symptom kopplade till övergreppet.
– Socialtjänsten och föräldrarna kan ibland tycka att problemet är löst i och med att övergreppet avslöjats. Men alla
barn som har symptom behöver behandling.
Många drabbas av skuld- och skamkänslor och blir kanske
depressiva eller aggressiva. Andra drabbas av ett posttraumatiskt stressyndrom som tar sig uttryck i ångest, mardrömmar
och plågsamma minnen. Dessa barn drar sig ofta undan och
isolerar sig. Dessutom får många barn ett sexualiserat beteende, något som är typiskt för just sexuella övergrepp. På lång
sikt kan alla former av psykiska problem uppstå.
Både de kortsiktiga och de långsiktiga symptomen är beroende av typen av övergrepp, av förövarens relation till barnet,
av hur länge det pågått. Dessutom spelar barnets utvecklingsnivå, personlighet och nätverk stor roll.
Vid BUP Elefanten och liknande enheter i Stockholm,
Örebro och Malmö behandlas barnen med traumafokuserad kognitiv beteendeterapi. Behandlingen går ut på att lära
barnen att hantera sina ångestladdade känslor och att skydda
sig själva. Man vill förebygga att barnen identifierar sig med
förövaren, vilket ibland händer hos pojkar, och att de vänder
sig inåt, vilket är vanligt hos flickor.
När tilliten brister
Behandling kompliceras av att den rör sexuella övergrepp.
– Det här är barn som har skadats i sin tillit till vuxna, så
behandlingen behöver en längre trygghets- och kontaktskapande fas än vad som kanske är vanligt. Att temat är sexuali-
k ata r i n a b j ä r v a l l
tet kräver särskild mognad hos terapeuten. Eftersom arbetet
innebär så mycket kontakter med andra instanser, som socialtjänsten och polisen, krävs också att terapeuten har särskilt
god förmåga att förstå andras arbetsvillkor. Annars blir det
lätt konflikter.
En del barn som utsatts för övergrepp börjar uppträda
sexuellt utmanande på ett sätt som ökar risken för nya övergrepp.
– För terapeuten kan det vara svårt att nå fram till en 13årig tjej som har upptäckt att 16-åriga killar tycker att hon
är jättehäftig. Just det problemet kan man komma åt genom
tjejgrupper. Problem som tjejerna inte ser hos sig själva, till
exempel i deras sätt att klä sig, kan de påpeka hos andra:
”det där kan du ju inte ha på dig, då kommer snuskgubbarna
rusande!”
Ett syfte med behandlingen är att få barnet att acceptera att
övergreppet kommer att finnas med som en erfarenhet genom
livet utan att det blir en bärande del av barnets identitet.
– Vi vill få övergreppet att spela ungefär samma roll i barnets
liv som en svår bilolycka skulle ha gjort. Övergreppet finns i
barnets minne, i barnets repertoar av erfarenheter, i hans eller
hennes personliga historia. Det är inget man ska glömma eller
undvika att prata om – men det är inte heller något man ska
prata för mycket om, som man gör i de där amerikanska
offerföreningarna av typen ”I’m a survivor of incest”.
Carl-Göran Svedin ser vissa risker med behandling som inte
sköts på rätt sätt.
– I mekanismen bakom ett posttraumatiskt stressyndrom
ligger att man får ångest när man pratar om det man har varit
med om. Terapeuten måste lära barnet att hantera sin ångest,
65
66
”det
g å r at t h j ä l pa n ä s ta n a l l a b a r n ”
till exempel genom andningsövningar. Annars kanske barnet
kommer ledset från mottagningen och när mamma och pappa
ser det, finns en risk att de avbryter behandlingen innan den
är färdig.
En annan risk ligger i att behandlaren forcerar fram en
berättelse, vilket kan leda till falska anklagelser.
– En del terapeuter, och även poliser som intervjuar barn,
kan ge barnet en känsla av att vad det har berättat inte räcker,
att barnet måste fortsätta. Då kan särskilt mindre barn börja
säga sådant som inte är riktigt sant. Då uppstår juridiska
problem.
Svårt utvärdera behandlingsmodeller
Hjälper behandlingen då? Ja, Carl-Göran Svedin menar att
den gör det i de allra flesta fall. Men om de varianter av traumafokuserad kognitiv beteendeterapi som man använder är
de mest effektiva – det vet man inte riktigt. Modellerna är inte
tillräckligt utvärderade för att man ska kunna slå fast exakt
hur bra de fungerar.
Att utvärdera den här typen av behandlingsmodeller på ett
vetenskapligt sätt tillhör det mer komplicerade inom psykologiforskning. Problemet har att göra med kontrollgrupper –
det är helt enkelt omöjligt att utifrån en grupp skadade barn
skapa en kontrollgrupp som inte får någon behandling. Vad
man gör är istället att jämföra traditionella behandlingsmodeller med de nya som man vill testa. Men även då uppstår
problem, eftersom de terapeuter som arbetar inom de traditionella behandlingarna ofta vässar sina metoder när de får veta
att de ska vara kontrollgrupp.
De modeller man använder på BUP Elefanten är ändå
k ata r i n a b j ä r v a l l
utvärderade – fast inte i Sverige utan i USA. Skillnaderna är
stora, när det gäller till exempel synen på sexualitet, könsroller och brott. Det kan leda till att modeller som fungerar i
USA kanske behöver modifieras för att bli effektiva här.
Behandling av utsatta barn är samhällets ansvar. Och CarlGöran Svedin menar att samhället också har ett ansvar för att
förebygga övergrepp.
– Inom skolan kan man till exempel ha lekövningar kring
kroppen, träna barn på att känna vad som är bra och dålig
kroppskontakt. Och så kan man träna barns självkänsla. Barn
med dålig självkänsla, som inte vågar säga nej, är mycket mer
utsatta för övergrepp än andra. Förövare släpper ofta de barn
som vågar säga ifrån.
Carl-Göran Svedin är professor i barnpsykiatri
vid hälsouniversitetet i Linköping med särskild
inriktning på barnmisshandel och sexuella
övergrepp.
Litteratur
Svedin, Carl-Göran och Back, Christina, Varför berättar de inte?
Om att utnyttjas i barnpornografi, Rädda barnen 2003
Sexuella övergrepp mot barn. En kunskapsöversikt, Socialstyrelsen
2000. I Socialstyrelsens serie Sexuella övergrepp mot barn (1999–
2000) finns ytterligare tio skrifter inriktade på olika ämnen: Definitioner och förekomst, Orsaker och risker, Upptäckt och konsekvenser, Den rättsliga hanteringen, Barns sexualitet och sexuella
beteende, Neuropsykiatriska aspekter, Ungdomar som förgriper
sig sexuellt, Behandling – en översikt, En studie av samarbetet i
samrådsgrupper samt Unga som begår sexbrott
– en forskningsöversikt.
67
68
fa k ta
Salutogena faktorer
En rad internationella forskare (Aaron Antonovsky, Emmy Werner,
Michael Rutter och Froma Walch) har bidragit till forskningens
kunskap om de så kallade salutogena faktorerna, alltså egenskaper som främjar hälsan hos en individ. Sådana egenskaper kan
vara mycket viktiga för att avgöra till exempel ett barns förmåga att
bearbeta traumatiska upplevelser och gå vidare i livet. De viktigaste
salutogena faktorerna är:
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
God social kompetens.
Positiv självbild.
Självständighet.
Låg benägenhet till oro.
Intelligens.
Kreativitet.
God impulskontroll.
God planeringsförmåga och framförhållning.
Hög energinivå.
Copingförmåga (god förmåga att hantera svåra situationer).
Känsla av sammanhang (en upplevelse av att livets utmaningar
är begripliga, att de resurser dessa utmaningar kräver finns
tillgängliga och att det lönar sig att bemöta utmaningarna).
Inre locus of control (känsla av att man har kontroll över sitt liv).
Förmåga att hjälpa andra.
Speciella färdigheter.
Vilja att prestera och göra sitt bästa.
Förmåga att engagera sig i fritidsintressen.
Humor.
Källa: Kjell Hansson, professor i socialt arbete, Lunds universitet
69
”Föräldrarna måste ha
kul med sina barn”
S
kjut upp den första fyllan. Det är det kanske allra
viktigaste målet för dem som arbetar förebyggande
med barn och ungdomar. En nyckel till framgång i
det arbetet är föräldrarna, en annan är skolan.
Frågan om ungdomars alkoholkonsumtion är intressant
inte bara i sig utan också eftersom forskning visar att det finns
en stark koppling till andra så kallade normbrytande beteenden. Den pojke eller flicka som börjar dricka tidigt löper
också större risk att börja använda narkotika, att begå brott,
att vara inblandad i mobbning, att skolka och att på det hela
taget skaffa sig problem, både som ung och som vuxen.
Återkommande alkoholenkät
PRI-gruppen i Stockholms stad (PRI= prevalens-riskfaktorerinterventioner) arbetar med att undersöka sambandet mellan
olika så kallade riskfaktorer. Det gör man bland annat genom
att vartannat år genomföra en enkät till ungefär 10 000 ungdomar i grundskolans årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2.
Enkäten från 2006 visade att mindre än hälften av alla
elever i nian någon gång hade varit berusade. Det är ungefär
70
”föräldrarna
måste ha kul med sina barn”
Riskfaktorer för normbrytande beteenden
Riskfaktorer hos individen: att vara pojke, att vara bråkig och
aggressiv, att ha inlärningsproblem.
I familjen: föräldrar som brister i sin tillsyn eller är ointresserade av
barnet, konflikter mellan föräldrarna, föräldrar som är positiva
till normbrott, föräldrar som förgriper sig fysiskt eller sexuellt på
barnen, allvarliga ekonomiska problem.
I kompisgruppen: antisociala vänner som till exempel använder
droger eller begår brott, få eller inga nära vänner.
I skolan: dålig organisation, låga förväntningar på eleverna, dåligt
skolklimat.
I närmiljön: låg genomsnittlig inkomst, klotter, vandalisering,
småstölder, hög omsättning på boende, språkproblem, droger,
alkohol.
På nationell nivå: lagar som gynnar konsumtion av alkohol och
droger, låga priser på alkohol och droger, lagbrott som inte
åtgärdas.
Källa: Knut Sundell
samma andel som i mätningen 2004 men en kraftig minskning
jämfört med 2002. Andra mätningar visar på samma stabila
minskning. Det kan betyda att många ungdomar skjuter upp
sin första fylla från grundskolan till gymnasiet, säger PRI:s
forskningsledare Knut Sundell.
Resultatet kan tyckas överraskande eftersom alkoholpriserna
sjunker, alkoholen blir lättillgängligare och vuxna dricker alltmer. Knut Sundell menar att en förklaring till minskningen
sannolikt är den statliga Alkoholkommitténs opinionsbildande
k ata r i n a b j ä r v a l l
arbete bland annat mot langning.
Visst är mätningarna värdefulla för att studera förändringar inom Stockholm som helhet, men Knut Sundell betonar framför allt statistikens betydelse för att motivera lokala
insatser.
– Istället för att kunna säga att ”hälften av högstadieeleverna i Sverige dricker alkohol” så kan man med hjälp av vår
statistik säga att ”70 procent av alla nior på den här skolan
har varit berusade”. Det slår mycket bättre.
Tydliggör risk- och skyddsfaktorer
Men undersökningarnas största värde ligger, menar Knut
Sundell, i att de gör det möjligt att se vilka omständigheter
som ökar respektive minskar risken för att ett barn eller en
ung person ska skapa sig problem. Med andra ord; undersökningarna tydliggör så kallade risk- och skyddsfaktorer (se
faktaruta).
Riskfaktorer är omständigheter som ökar sannolikheten för
att en person ska drabbas av någon form av problem. Skyddsfaktorer är omständigheter som minskar denna sannolikhet.
Risk- och skyddsfaktorerna för alkoholproblem är i stort sett
desamma som för andra normbrytande beteenden, till exempel drogmissbruk, kriminalitet och misslyckanden i skolan.
Avvikelser i statistiken
En eller ett par riskfaktorer innebär ingen markant ökad risk
för problem. Det är först när ett antal riskfaktorer samspelar
som man kan säga att en person befinner sig i en riskzon.
– Och riskfaktorerna är aldrig ett redskap som kan användas för att säkert säga att en viss individ kommer att få
71
72
”föräldrarna
måste ha kul med sina barn”
problem, de handlar alltid om just risk för problem, betonar
Knut Sundell.
Men när man tittar på Stockholms stads studier av alkoholkonsumtion och andra normbrytande beteenden så ser man
avvikelser från vad man kunde vänta sig utifrån kunskapen
om risk- och skyddsfaktorer. Man ser till exempel att tidig
alkoholdebut och hög alkoholkonsumtion är vanligast i så
kallade socialt stabila områden, alltså stadsdelar med hög
genomsnittlig inkomst, till exempel Bromma och innerstaden.
Jag tänker genast: oövervakade barskåp fyllda med taxfreesprit. Men Knut Sundell uttrycker sig mer nyanserat:
– Pengar; alkohol kostar pengar. De finns få familjer med
muslimsk bakgrund. Det finns en utvecklad alkoholkultur där
föräldrarna dricker mycket och ofta. Och det finns, i alla fall
i innerstan, ett utbud av krogar som kan inspirera ungdomar
– de ser att alkohol ingår i vuxnas sätt att ha kul.
Ett annat faktum som står ut i statistiken är att det inte
finns något starkt samband mellan ungdomskriminalitet och
social utsatthet. I vissa skolor i de så kallade stabila stadsdelarna är kriminaliteten mycket hög; så många som 10 procent
av eleverna har begått allvarliga brott som till exempel rån,
inbrott och bilstöld.
– Vi forskare tror ju inte på slumpen, men det där kan
bero på att det plötsligt kommer en buse till en skola och blir
ledare för ett gäng ungdomar som skapar en massa problem.
Sedan handlar det också om skolornas förebyggande arbete
och om föräldrakulturer som kan uppstå på till exempel föräldramöten.
Även om risk- och skyddsfaktorerna alltså inte alltid träffar
med kirurgisk precision så är de det bästa redskapet som står
k ata r i n a b j ä r v a l l
till buds för dem som arbetar förebyggande. Alla effektiva
preventionsprogram bygger enligt Knut Sundell på de riskoch skyddsfaktorer som går att påverka. Och bland de faktorerna finns det några som står ut som viktigare än andra. Det
gäller till exempel dem som har med föräldrarna att göra.
En kulturfråga
Bland svenska föräldrar finns två skilda sätt att se på barn och
alkohol: den franska modellen, där barnet tidigt vänjs vid att
dricka som en naturlig del av det sociala livet, och den amerikanska modellen, där man håller strikt på en åldersgräns
(numera 21 år i alla delstater i USA).
De svenska föräldrar som använder den franska modellen
gör det ofta i tron att alkoholen på så vis ska avdramatiseras
och bli så ointressant att barnen avstår. Det ligger något i det,
eftersom en av ungdomarnas drivkrafter när de dricker är just
normbrott; att göra något förbjudet.
– Men den franska modellen fungerar ändå inte i Sverige
där alkohol är en av de främsta arenorna för att demonstrera
sin vuxenhet på, säger Knut Sundell.
Han tvekar inte om vilken strategi som är mest effektiv:
vuxna ska tydligt markera att ungdomar under 18 år inte ska
dricka alkohol.
– Vi ska arbeta för att skjuta upp debuten. Undersökningar för några år sedan visade att 10 procent av de svenska
femteklassarna har druckit sig berusade. De är i farozonen för
framtida problem. Forskning från USA visar att för varje år
som man skjuter upp alkoholdebuten så minskar man risken
att utveckla alkoholrelaterad problematik med 8 procent.
Det är, säger Knut Sundell, en bra idé att erbjuda barnet en
73
74
”föräldrarna
måste ha kul med sina barn”
belöning om han eller hon inte dricker före sin myndighetsdag. Kanske en resa eller betalning av körkortet. Men den
starkaste skyddsfaktorn mot alkoholrelaterade problem är en
bra relation till föräldrarna.
– Föräldrarna måste tydliggöra förväntningar och sätta
gränser, men de måste också ha kul med sina barn. Då bygger man upp en relation där barnet inte vill såra föräldrarna,
säger Knut Sundell.
Preventiva program effektiva
Preventiva program som riktar sig till föräldrar är de mest
effektiva men det är knappast ekonomiskt möjligt att erbjuda
alla föräldrar sådana program. Mer ekonomiskt realistiska
är de program som riktar sig till riskgrupper, till exempel föräldrar med bråkiga barn. Även de kan ha stor effekt. Liksom
program som riktar sig till barn och ungdomar och bedrivs
inom skolorna.
– Man kan faktiskt arbeta preventivt på alla fronter samtidigt: satsa på föräldrarna, se efter krogarna och arbeta med
skolorna. Och till skolan kommer alla, det gör skolan till en
viktig agent för socialisation.
Stockholms stad utvecklar just nu ett brett preventionsprogram för grundskolan, i stil med den svenske professorn
Dan Olweus antimobbningsprogram som använts med stor
framgång. Programmet syftar till att skapa tydliga och enhetliga regler inom skolorna och att lära skolpersonalen att
uppmuntra elever som följer reglerna, istället för att förmana
regelbrytare. Arbetet mot alkohol och droger handlar framför
allt om att lära eleverna att tacka nej utan att tappa ansiktet
inför kompisarna.
k ata r i n a b j ä r v a l l
Mer skada än nytta
Inte alla preventiva program som skolorna använder är bra.
En del gör till och med mer skada än nytta. Program som
bygger mycket på statistik över hur mycket ungdomar konsumerar kan till exempel skapa vad Knut Sundell kallar ett
majoritetsmissförstånd – en uppfattning att ”alla andra” är
mer erfarna än man själv.
– När vår son gick i åttan kom han hem och sade att han
var den enda i sin skola som inte hade varit berusad, knarkat
och haft sex. Det hade han fått för sig efter någon information
om droger. Sådana program kan trigga igång drickande.
Och preventiva program räcker inte. Knut Sundell hänvisar
till brittisk forskning som visar att den bästa skyddsfaktorn
mot brott är att lära ungar att läsa och skriva på lågstadiet.
Svenska skolor måste helt enkelt bli bättre på att undervisa,
säger han.
Och så ler han och påpekar att även barn som riskfaktorerna flockar sig kring går det trots allt oftast bra för i livet.
Medan han går för att hämta ännu en kopp av den mest
normala av droger, kaffe, låter han mig titta på en seriestrip
av Jan Berglin. Två personer möts på en arbetsplats:
– Anna Myllergren! Var det inte du som brände bilar, hade
en enorm nosring och sjöng ”Rabid Rohypnol Babes”?
– Jäpp.
– Var är nosringen?
– Äh... den funkade inte på UD.
Knut Sundell är docent i psykologi och forskningsledare vid FoU-enheten inom Stockholms stad.
75
76
”föräldrarna
måste ha kul med sina barn”
Litteratur
El-Khouri, Bassam Michel och Sundell, Knut, Elevers normbrytande
beteenden, FoU-rapport 2005:8, Stockholms stad
El-Khouri, Bassam Michel, Sundell, Knut och Strandberg, Anna,
Riskfaktorer för normbrytande beteenden, FoU-rapport 2005:17,
Stockholms stad
77
Kommunikation viktigare
än gränssättning
I
nnan vi sätter oss på psykologiprofessorn Håkan
Stattins lilla tjänsterum på Örebro universitet
slänger han upp dörren till ett litet rum i korridoren
på våningen under:
– Här förvarar vi vårt forskningsmaterial, säger han.
Där inne på golvet står stora pappkartonger med Dumlekola, risbräck och apelsin- och äppeljuice. Belöningar till
barnen som ska sitta och fylla i de enkätfrågor som Håkan
Stattin och hans forskarkollegor år efter år ställer till alla barn
mellan 10 och 18 år i Köping.
Pattersons coercion-modell
Vad beror det på att en del barn får problem? Mycket av
dagens forskning i ämnet utgår från en teori som kallas Pattersons coercion-modell. Den går ut på att föräldrar som inte
klarar av att sätta gränser för sina barn förstärker barnens aggressiva beteenden. Barn som med aggressiva strategier tvingar
igenom sin vilja lär sig att aggressivitet lönar sig. De börjar använda samma taktik utanför hemmet – i förskolan och skolan.
Där skrämmer de bort många potentiella kompisar; kvar finns
78
k o m m u n i k at i o n v i k t i g a r e ä n g r ä n s s ä t t n i n g
de som accepterar det avvikande beteendet och som själva
använder aggressivitet. Därmed är problemen etablerade.
– Det är i och för sig en vettig modell, men vi tar en annan
väg in i den, säger Håkan Stattin.
Studie om välbefinnande
Ända sedan 1960-talet har han arbetat med långsiktiga
studier med underlag bestående av tusentals personer. Ofta
har det, liksom nu i Köping, handlat om att följa människor
under lång tid, ibland från barnsben till medelålder. Fokus
har hela tiden varit människors välbefinnande och hur det
utvecklas under livets gång. Man skulle kunna säga att han
har studerat barns utsatthet, men det är ett begrepp han själv
värjer sig emot.
– Det leder tankarna fel. Har man en gång formulerat det
så undersöker man barn som en slutstation för problem, man
utgår helt från att föräldrar är input och barnen är output.
Det leder till att man fokuserar på miljöer, och framför allt
föräldrar, som är negativa för barn. Dessutom får man svårt
att hitta bra förklaringar till de samband man ser; man testar
inte mekanismerna bakom.
Håkan Stattin menar att forskare sällan eller aldrig frågar
sig hur barnets agerande påverkar föräldrarnas. Han och hans
kollegor har det perspektivet som han kallar för ett active
youth-perspektiv.
Barnets påverkan på föräldrarna
Det började med att de kritiskt granskade en av de mest stabila
uppfattningarna inom det här ämnesområdet: att föräldrar
som negligerar sina barn skapar problem för barnen. Håkan
k ata r i n a b j ä r v a l l
79
Stattin och hans kollegor kände sig fundersamma eftersom de
sällan träffade på föräldrar som inte brydde sig om sina barn.
Så i stället för att utgå från föräldrarna och deras uppfostran
så utgick forskarna från ungdomarna; de studerade hur ungdomar som blev kriminella påverkade sina föräldrar.
– Vad vi såg var att föräldrarna blev kyligare gentemot sina
barn och att de minskade kontrollen. Där blev de negligerande föräldrar! De var det inte från början, de var tvärtom
föräldrar som verkligen brydde sig om sina barn.
Ömsesidiga effekter
Håkan Stattin och hans kollegor inriktar sig nu på att kartlägga
det myller av ömsesidiga känslor som sätts i rörelse inom det
komplicerade system av relationer som en familj utgör.
– Det är vanligt att forskare, såväl i klassiska studier som
i moderna, studerar barn som objekt för faktorer som till exempel arbetslöshet i familjen, eller separation, eller missbruk.
Det blir ofta väldigt förenklat. Vad våra studier framför allt
visar är ömsesidigheten i relationerna mellan barn och föräldrar. Effekterna av vad barn och föräldrar gör mot varandra är
modesta men robusta i båda riktningarna.
Med andra ord: enskilda handlingar får inte avgörande
konsekvenser men de spelar roll. Inte bara sådant som föräldrarna gör mot sina barn utan också sådant som barnen gör
mot föräldrarna. Processerna är dubbelriktade. Vuxna är inte
statiska, fastfrusna i sin vuxenhet; de förändras, påverkas,
växer – eller krymper – med barnen.
Föräldrastrategier
I sina studier försöker Håkan Stattin och hans kollegor bland
80
k o m m u n i k at i o n v i k t i g a r e ä n g r ä n s s ä t t n i n g
annat kartlägga hur relationerna ser ut i familjer som präglas
av auktoritära föräldrastrategier, till exempel överkontroll,
psykiska aggressioner, känslomässiga utbrott och skuldstrategier som tystnad och kyla. Av dessa studier drar Håkan
Stattin en slutsats som går rakt emot många vedertagna
uppfattningar och nygamla ideal om vikten av till exempel
gränssättning:
– Det är inte de negligerande föräldrarna som genererar
problemen utan det är framför allt de motsatta, de styrande
föräldrarna. Hårda, kontrollerande och stränga föräldrar
tenderar att generera problem hos barn. Så när man frågar
sig vad som är viktigast, gränssättning eller öppen kommunikation, så pekar allt jag känner till på att svaret är öppen
kommunikation.
En annan familjetyp som forskningsgruppen tittar på är
den där föräldrarna sviktar; inte riktigt finns där för sina
barn.
– I dessa så kallade låt-gå-familjer ser vi att det ofta handlar om mycket utåtagerande och impulsiva barn.
En tredje familjetyp som intresserar forskarna är den oförutsägbara – den där föräldrarna hotar utan att verkställa hoten och lovar utan att infria löftena, den där reglerna ständigt
ändras och där vardagslivet är inkonsekvent.
– Just dessa familjer är vi mycket nyfikna på, eftersom att
barn som växer upp i dessa oförutsägbara miljöer får både ett
externaliserande beteende, med droger, kriminalitet och skolk,
och ett internaliserande beteende, med låg självkänsla och
depressioner.
När Håkan Stattin beskriver de olika familjetyperna och
konsekvenserna för barnen får jag ändå uppfattningen att för-
k ata r i n a b j ä r v a l l
äldrarna har stor betydelse. Det låter faktiskt som om föräldrarna ofta ändå utgör input och barnen output. Vad är hönan
och vad är ägget, frågar jag. Håkan Stattin suckar lite. Han
menar att det som triggar en problemkedja kan komma både
från föräldrarnas håll eller barnets. Det kan vara så att föräldrarna tidigt i barnets liv av någon anledning inte klarar av att
tillgodose barnets helt normala behov, eller så kan det vara så
att barnet har tidiga beteendestörningar som gör en normal
föräldraroll omöjlig. Om man kan identifiera ett ursprung till
problemen så är det ofta något som i en annan familj kanske
inte ens skulle ha märkts.
”Arv och miljö påverkar”
– Vi är ofta så besatta av att det måste finnas en orsak någonstans. Vad betyder mest? Arv eller miljö? Allt jag känner till
är att båda är viktiga. Kan du över huvud taget tänka dig att
miljöer påverkar oberoende av arvsmässiga aspekter? Kan du
tänka dig arvsmässiga inflytanden som är fullständigt oberoende av miljö? De är delar av samma helhet.
Håkan Stattin är professor i psykologi vid
Örebro universitet.
Litteratur
Stattin, Håkan, Öppna, inte övervakade, barn löper mindre risk att
bli kriminella, Läkartidningen nr 25 2001
81
82
”Det är de fattiga och
deras barn det handlar om”
J
ippee, det är soc som knackar på dörren! Nej, så
låter det inte. Många familjer skyr socialtjänsten.
En verksamhet som borde kunna uppfattas som
skyddande och god känns istället ofta som ett hot. Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete och forskare hos Socialstyrelsen, kan se förklaringar till socialtjänstens stigmatiserande roll.
Delvis handlar det om att socialtjänstens arbete av tradition
bygger på moral.
Socialtjänsten ger akut skydd
Socialtjänstens barnavård är, menar Bo Vinnerljung, mest
effektiv när det gäller akuta insatser till skydd för barn som
far illa.
– Det kan handla om misshandel, om småbarn som får
ligga med kissiga blöjor eftersom deras föräldrar missbrukar,
om tonårstjejer som hamnat på total kollisionskurs med sin
familj. Där är det framför allt viktigt att sätta stopp och där
kan socialtjänsten, med de metoder man har redan idag, göra
uppenbar nytta.
Men bortsett från de akuta insatserna, avsedda att skydda
k ata r i n a b j ä r v a l l
83
barn, så menar Bo Vinnerljung att socialtjänsten har mycket
liten tillgång till metoder som man på vetenskaplig grund vet
är effektiva när det gäller att faktiskt lösa människors problem. Det gäller särskilt insatser riktade till tonåringar, något
som upptar det mesta av socialtjänstens verksamhet.
– Under ett enskilt år anmäls 6–7 procent av alla tonåringar. Det är inte speciellt troligt att en socialtjänstutredning
är motiverad för en så stor andel.
De flesta av tonåringarna hamnar hos socialtjänsten efter
anmälningar från polis och åklagare. Bo Vinnerljung pekar på
ändrad praxis och på problem i lagstiftningen, framför allt en
lagändring från slutet av 1980-talet, som minskade åklagarens
utrymme att besluta om åtalsunderlåtelse.
Vård dåligt utvärderad
– Mycket av den tonårsbrottlighet som idag leder till utredning inom socialtjänsten borde kunna hanteras på ett annat
sätt. Hur måste studeras bättre, men en utökad användning av
samhällstjänst kanske är ett alternativ, säger Bo Vinnerljung.
Ett annat problem är att många av de insatser som socialtjänsten använder sig av för att hantera tonåringar inte är
vetenskapligt baserade.
– Staten tvingar, lockar och övertalar familjer att gå in i en
vård som vi inte vet om den gör nytta, kvittar lika eller gör
skada.
Bo Vinnerljung tror att några av de insatser som socialtjänsten använder sig av när det gäller tonåringar faktiskt
kan vara skadliga. Det handlar framför allt om placeringar
på olika institutioner där de som inte är kriminella kan bli
det och där de som redan har begått småbrott kan lära sig att
84
”det
ä r d e fat t i g a o c h d e r a s b a r n d e t h a n d l a r o m ”
utveckla sin kriminalitet. Att det kan fungera så har visats i
flera studier från USA, säger Bo Vinnerljung.
Högriskgrupper
Här i Sverige har han och hans kollegor studerat vilka grupper av barn som löper störst risk att drabbas av till exempel
psykisk sjukdom, för tidig död, självmordsförsök och tonårsföräldraskap. Allra störst är risken för de tonåringar som
socialtjänsten omhändertar på grund av brottslighet. Andra
högriskgrupper är barn som omhändertas av andra skäl än
brott, till exempel barn som far illa hemma, och barn som
växer upp i familjer med långvarigt socialbidragsberoende.
Intensiv kontakt med socialtjänsten är alltså en gemensam
faktor. Men beror inte det på att familjerna får kontakt med
socialtjänsten just för att de har så mycket problem? Att det
skulle ha gått ännu mer åt helvete om inte socialtjänsten hade
gripit in?
Bo Vinnerljung säger att man inte vet. Han tror att det kan
vara så i många fall, men han hänvisar också till en studie
som han själv gjorde i mitten av 1990-talet och där utfallet
för barn som hade växt upp i fosterhem var ungefär detsamma som för de barnens syskon som bott kvar hemma hos den
problemdrabbade mamman.
– Mycket tyder på att socialtjänstens mest ingripande insatser inte förbättrar ungarnas livschanser särskilt mycket.
Många av de modeller för insatser som används i Sverige
är hämtade från USA. De är utvecklade, och i bästa fall även
vetenskapligt testade, i ett radikalt annorlunda samhälle med
en större andel hemmavarande mammor, en sämre fungerande
barnomsorg och en öppnare arbetsmarknad framför allt för
k ata r i n a b j ä r v a l l
lågbetalda jobb. Bo Vinnerljung påpekar att det finns skandinavisk forskning som visar att sådana kontextuella faktorer
kan spela roll för modellernas effektivitet.
Varför väljer då kommunerna metoder som man inte vet
om de fungerar? Bo Vinnerljung menar att valet av metoder
tenderar att styras mer av ideologiska överväganden, eller av
nyhetens behag, än av empiriska bevis.
– När det gäller socialtjänsten har vi länge trott att det
räcker med goda intentioner. Man kan dra en parallell till
sjukvården. Inom medicinen är det kriminellt, kvacksalveri,
att använda metoder som inte är grundade i vetenskap och
beprövad erfarenhet.
Efterlyser experimentella studier
Bo Vinnerljung efterlyser svenska experimentella studier. Det
finns forskningsetiska problem med att skapa kontrollgrupper
men de problemen går ofta att lösa.
– I flera svenska försök har man jobbat så att man har
upplyst ett antal familjer om att man håller på att testa en
ny behandlingsmodell. Men har frågat om de vill vara med i
försöket och det vill de flesta. Sedan delar man in familjerna
i två grupper, genom lottning. Den ena gruppen får den nya
behandlingen och den andra får den gamla. De studierna har
fungerat.
Vad beror det då på att det finns så lite forskning av den
typen, jämfört med rent medicinsk forskning?
– Det finns flera förklaringar, bland annat en annorlunda
forskningstradition. Men det kanske också beror på familjernas låga status. Det är de fattiga och deras barn det handlar
om. Eller som en brittisk sociolog uttryckt det: ”Poor people’s
85
86
”det
ä r d e fat t i g a o c h d e r a s b a r n d e t h a n d l a r o m ”
services will always be poor services.”
Socioekonomiskt utsatta familjer är helt dominerande
bland de familjer som anmäls till, utreds av eller får en insats
från socialtjänsten. Hur stor är till exempel risken för att ett
barn under sju år ska omhändertas? Det beror helt på vem
mamman är. Är hon gift eller sammanboende, har hon högskoleutbildning, har hon jobb och har hon inte haft socialbidrag är risken mindre än en halv promille. Men är mamman
ensamstående, har högst grundskoleutbildning, saknar jobb
och har haft socialbidrag under flera år – ja, då är risken
enligt Bo Vinnerljung ungefär 15 procent.
Är det rätt familjer som utreds, rätt barn som får en insats?
Eller finns det ett mörkertal bland medelklassfamiljer som
lever långt från socialtjänstens verksamhetsområde? Bo Vinnerljung säger att det är troligt att risken är större att socialtjänsten missar utsatta barn i medelklassfamiljer än i familjer
med kontakt med socialtjänsten.
– Jag misstänker att en pojke med till exempel adhd har
lättare att bli bedömd som sjuk om han kommer från en
medelklassfamilj än om han bor med en ensamstående socialbidragsberoende mamma. Då är det kanske lättare att skylla
hans beteende på ”brister i uppväxtmiljön”.
En annan professor i socialt arbete, Sune Sunesson, har
beskrivit hur socialtjänstens individ- och familjeomsorg aldrig
har sprängt sitt ”fattigvårdsskal” – till skillnad från barnomsorgen som erbjuder en fullkomligt avstigmatiserad service
med bred folklig förankring.
k ata r i n a b j ä r v a l l
Mer av verkningsfulla insatser
– Socialtjänstens barnavård är av tradition delvis en moralisk
verksamhet, säger Bo Vinnerljung. Utifrån föreställningar om
vad som är ett normalt och gott föräldraskap har man ingripit
mot familjer som avviker från normerna. En del sådana inslag
finns kvar.
Men det finns undantag. Bo Vinnerljung pekar på förmedlingen av kontaktfamiljer som är en genuint populär servicefunktion i socialtjänstens regi. Han tycker att utsatta familjer
borde kunna erbjudas fler insatser av den typen, till exempel
föräldrautbildning och hjälp med barnens skolarbete. Insatser
som upplevs som attraktiva och som man vet har positiva
effekter.
Bo Vinnerljung är professor i socialt arbete och
arbetar vid Epidemiologiskt centrum (EpC) och
även vid Institutet för utveckling av metoder i
socialt arbete (IMS), båda delar av Socialstyrelsen.
Litteratur
Utsatthet bland barn och unga, kapitel 7 i Social rapport 2006,
Socialstyrelsen 2006
87
88
Brättegården – där
det händer något
S
tina, 16 år, har nästan slutat tänka på självmord.
Efter flera år av destruktiva tankar och utbrott
har hon nu varit fem månader på Brättegårdens
särskilda avdelning för forskningsbaserad ungdomsvård. Hon
har en praktikplats där hon trivs och hon åker hem till pappa
och brorsorna varje helg. Hon är, faktiskt, stolt.
– Det är underbart att få känna att det händer något, säger
hon.
I soffan i personalrummet sitter hon uppkrupen med det
rödfärgade håret i två råttsvansar som hennes lärare Sofia
flätat alldeles nyss. Utanför de låsta och okrossbara fönstren
vibrerar vårsolen i Vänerns vass. Stina berättar varför hon är
här:
– Jag hatar skolan. Jag var aldrig där och aldrig hemma.
Mina föräldrar visste inte var de hade mig. Jag ville helt enkelt
inte leva. Min socialsekreterare tyckte att det var bäst att låsa
in mig. Det tyckte inte jag, inte då. Men nu förstår jag varför.
Det var för min egen säkerhet. Jag tänkte skada mig, hoppa
framför tåg eller från nån bro.
k ata r i n a b j ä r v a l l
Strävar mot mål
Först fick hon vara ett helt år på en annan avdelning på Brättegården där behandlingen var traditionell.
– Där visste man aldrig när man skulle komma därifrån.
Man satt dag ut och dag in och bara väntade. Här strävar
man mot ett mål hela tiden.
Hur mår du nu då, undrar jag.
– Sedan jag kom hit har jag inte tänkt på självmord mer än
kanske två tre gånger. Jag har äntligen börjat trivas med mig
själv, säger hon med en klyscha som ändå verkar rymma just
hennes verklighet.
Stina har planer:
– Jag kan inte sitta still så länge, så skolan är inte min grej.
Men jag ska in på iv (individuella programmet) nästa år. Fast
jag tänker inte så mycket på det. Nu tänker jag mest att jag
kommer hem till sommaren och då ska jag vara ledare på ett
konfirmationsläger och ett dykläger.
Forskningsbaserad behandlingsmodell
Brättegården är Sveriges äldsta institution för vård av flickor.
Den inrättades 1939 och ansågs redan då lite banbrytande: familjeflickor som gått i klinch med sina föräldrar fick kontorsutbildning i naturskön miljö. På 1960-talet kom narkotikan
och de svåra psykiatriska problemen.
Under de senaste fem månaderna har Stina behandlats på
Brättegården inom ramen för den nya forskningsbaserade
behandlingsmodellen Multifunc. Brättegården är en av två
svenska mönsterinstitutioner för ungdomar som har allvarliga
beteendeproblem – som är farliga för sig själva och andra.
Här ska Statens institutionsstyrelse (SiS) omsätta de allra
89
90
brättegården
–
d ä r d e t h ä n d e r n å g ot
senaste forskningsrönen i praktiken.
Alla flickor på Brättegården har kommit dit via SiS, genom
lagen om vård av unga (lvu). Åtta av Brättegårdens 22 platser
är reserverade för Multifunc. Eleverna inom Multifunc ska
vara mellan 14 och 18 år men just nu finns där även en 13årig flicka.
Martin Lardén är psykolog och projektledare för den
svenska delen av Multifunc.
– Kommunerna har inte låsbara platser. De klarar inte av
den typen av ungdomar som vi har här. De är visserligen barn
men de är ganska avancerade. De flesta av flickorna här har
begått misshandelsbrott eller narkotikabrott och har andra,
misslyckade insatser bakom sig – öppenvård, kontaktpersoner, hvb-hem (hem för vård eller boende).
På Brättegården finns alla frihetsbegränsningar som är möjliga inom ramen för lvu. Elevhemmen är låsta och fönstren
okrossbara. Ändå är en flicka på rymmen vid tiden för mitt
besök.
Skola och arbete i fokus
Den forskning som Multifunc är baserad på visar att framgångsrik behandling bör fokusera på att träna ungdomars
sociala färdigheter och förändra deras beteende och värderingar. Familjen bör vara involverad. Fokus ska ligga på skola
och arbete. Möjlighet till vård efter institutionsvistelsen måste
finnas.
Framför allt är Multifunc utformat för att minimera risken
för att vården blir en plantskola för brott.
– Institutionsvård kan ha skadliga effekter. När man låser
in människor med aggressiva beteenden tillsammans kan man
k ata r i n a b j ä r v a l l
91
etablera ett klimat där aggressivitet och negativa attityder
förstärks, säger Martin Lardén.
Sådana risker hanterar man genom hög personaltäthet
och ett späckat schema som håller eleverna upptagna med
behandling eller undervisning. Man ser också till att eleverna
snabbt blir engagerade i aktiviteter utanför ungdomshemmet,
till exempel genom praktikplatser. Dessutom ger man ungdomarna möjlighet att själva påverka sin behandling.
– Vi tror att det gör ungdomarna mindre fientligt inställda
till verksamheten och personalen och mindre benägna att hitta
på dumheter, säger Martin Lardén.
Belönar gott uppförande
Inom Multifunc använder man en så kallad teckenekonomi,
alltså ett system där gott uppförande belönas. Under elevens
första veckor på ungdomshemmet, nivå 1, syftar belöningssystemet till att anpassa henne (eller honom) till hemmets regler.
Gå upp på morgonen, håll snyggt omkring dig, sköt dig vid
måltiderna, avstå från utbrott och hot – då skriver personalen
in poäng på ditt lilla inplastade poängkort och du avancerar
till nivå 2. Där handlar det, förutom det vanliga folkvett som
etablerats på nivå 1, också om att du måste engagera dig i
behandlingsinsatserna. Klarar du det går du vidare till nivå
3, där det gäller att sköta sina studier, sin praktik och på alla
sätt visa att man är redo att lämna hemmet.
Belöningarna, som kallas förstärkningar, är tänkta att
utveckla den sociala kompetensen.
– Det kan till exempel handla om att få delta i någon aktivitet tillsammans med någon ur personalen. Hårförlängningar
har vi satt stopp för, annars hade väl nästa steg varit bröstför-
92
brättegården
–
d ä r d e t h ä n d e r n å g ot
storningar, säger Martin Lardén.
Tempot är förhållandevis högt. Tanken är att man ska vara
kvar på institutionen i högst ett halvår. Sedan följer ytterligare
fyra-fem månaders uppföljning, hemma eller i familjehem med
täta kontakter med institutionen.
– De långa vårdtiderna är ett generellt problem inom
ungdomsvården. Eleverna lär sig fungera i en miljö som är
radikalt skild från verkligheten. Behandlingsinnehållet blir
ofta väldigt uttunnat. Här får de behandling varje dag, samtal
eller pedagogik, och de har mål som ska uppfyllas dag för dag
och vecka för vecka.
Flickorna är i stort sett alltid fullständigt omotiverade
när de kommer till Brättegården. Ofta är de direkt fientligt
inställda till hela tanken på att stanna där. Förstärkningssystemet och målen är två komponenter som syftar till att motivera
dem. En tredje komponent är så kallade motiverande samtal
som personalen har nästan dagligen med flickorna.
– I de samtalen undviker vi att hamna i argumentation och
konfrontation som bara leder till att eleverna låser sig av prestigeskäl. Istället gäller det att lyfta fram deras egen motivation, säger Martin Lardén.
Bygger positiva relationer
Föräldrarna är en viktig komponent i behandlingen. Inom
Multifunc finns ett familjeteam bestående av tre anställda
som jobbar med kontakten med familjerna – de biologiska
eller ett framtida familjehem. Minst hälften av flickorna har
brutit med sina föräldrar, eller har föräldrar som har brutit
med dem. Det är fler än Martin Lardén hade tänkt sig innan
verksamheten startade.
k ata r i n a b j ä r v a l l
foto: brättegården
93
94
brättegården
–
d ä r d e t h ä n d e r n å g ot
– Vi har lyckats få föräldrar med på tåget igen, efter att de
brutit med sina barn. Ett par tre stycken av våra elever har
kommit så långt att de ska flytta hem till föräldrarna igen när
de är klara här.
Inom Multifunc jobbar man också för att bygga upp positiva kontakter med syskon, kompisar och, i vissa fall, pojkoch flickvänner.
– Det är stor skillnad mot andra modeller. Det har funnits
en tradition att kompisar ska man inte ha kontakt med och
föräldrar och släktingar är av ondo. Men vi menar att det är
den typen av känslomässigt baserade kontakter som verkligen
kan hålla.
Hur många ungdomar i Sverige skulle behöva Multifunc?
Martin Lardén påpekar att Multifuncverksamheten ännu inte
är utvärderad och att det därför inte går att slå fast att den
verkligen är effektivare än andra modeller.
– Nästan 1 000 ungdomar om året tas in på SiS institutioner. Även om Multifunc visar sig fungera så bra som vi tror
så kommer det inte att vara den enda modellen i framtiden.
Det kommer alltid att finnas ungdomar som behöver längre
behandlingstid eller annat innehåll.
Vad tycker ungdomarna?
Tjejerna samlas för att fika i köket; saft och skorpor, ost och
marmelad. Nicki, 17 år och heroinmissbrukare, har nyligen
kommit tillbaka efter en rymning till Stockholm. Brättegården
är det tionde stället hon är placerad på och hon trivs inte.
Hon menar att hon drillas att säga tack och vara artig istället
för att få behandling för sitt missbruk. Över saftglaset frågar
hon Jerry, som arbetar i familjeteamet och ska staka ut hennes
k ata r i n a b j ä r v a l l
framtid efter Brättegården, om han har fixat något familjehem
till henne.
– Nej, det är socialtjänsten som ska göra det, svarar Jerry.
– Har du pratat med soc då?
– Nej, inte än.
– Jag lovar, jag kommer att komma till en institution igen!
Fan. Och då faller hela er jävla idé med Multifunc! Det handlar väl om pengar, särskilt här – de håller oss kvar här för att
tjäna pengar på oss.
Men där ingriper Stina:
– Då är det bara att sparka sig loss!
Som hon själv är på väg att göra. Efter fikat går hon in på
sitt lilla trånga rum, med plastgolv och vandrarhemssäng, och
packar sin svarta ryggsäck. Hon ska åka hem i tre dagar, brottas på vardagsrumsgolvet med pappa och brorsorna och gå
till sin praktikplats på Åby travbana.
Jag frågar om ridhjälmen som ligger på hyllan, men Stina
säger att hon har slutat gå till stallet här intill Brättegården;
hon tycker att hästarna är vanskötta. Trettonåriga Emma,
som hänger i dörren, skjuter in:
– Å, du skulle inte ha talat om för dom att du har slutat
rida. För då kunde du bara ha dragit lite som du vill.
– Va? Jag fattar inte vad du snackar om, säger Stina.
Och så tar hon ryggan på axeln och går bort till ytterdörren för att vänta på att bli utsläppt.
Namnen på flickorna på Brättegården är fingerade.
95
96
brättegården
–
d ä r d e t h ä n d e r n å g ot
Litteratur
Aggressiva flickor, artikelserie på Insidan i Dagens Nyheter den 26
maj–7 juni 2004, se dn.se/insidan
Multifunc, Multifunktionell behandling på institution och i närmiljö,
Statens institutionsstyrelse 2005
Andreassen, Tore, Institutionsbehandling av ungdomar – vad säger
forskningen?, Gothia 2003
Multifunc
Multifunc är en ny behandlingsmodell som baseras på kunskapsöversikten: Institutionsbehandling av ungdomar – vad säger forskningen?, framtagen av den norske psykologen Tore Andreassen på
uppdrag av SiS, Socialstyrelsens Centrum för utvärdering av socialt
arbete (CUS, numera IMS) och norska barn- och familjedepartementet. Multifuncs målgrupp är ungdomar i åldern 14-18 år med
tunga problem och flera misslyckade insatser bakom sig. Verksamheten inom Multifunc bedrivs sedan hösten 2005 på Brättegårdens
ungdomshem utanför Vänersborg (flickor), på Margretelunds
ungdomshem utanför Lidköping (pojkar) och på flera institutioner i
Norge.
Källa: Statens institutionsstyrelse
k ata r i n a b j ä r v a l l
97
Socialtjänstlagen, lvu och lsu
Varje år vårdas ungefär 20 000 barn och ungdomar av sociala skäl
utanför sina föräldrahem. De allra flesta av dem omhändertas enligt
socialtjänstlagen eller lvu (lagen om vård av unga). De placeras
vanligtvis av kommunens socialtjänst i ett familjehem eller på en
mindre institution, numera ofta i privat regi. En del av de omhändertagna är yngre barn som socialtjänsten vill skydda från förälder
som till exempel missbrukar eller misshandlar sina barn. Men en
allt större andel av de omhändertagna barnen är tonåringar som
placeras därför att de begår olika typer av brott.
Om placeringen inte fungerar kan ungdomarna remitteras till de
särskilda ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS).
Dessa ungdomshem har låsbara platser. På en del av SiS ungdomshem vårdas även barn som dömts till sluten ungdomsvård enligt lsu
(lagen om sluten ungdomsvård). Det gäller ungdomar i åldern 1517 år som begått allvarliga brott men som är för unga för att dömas
till fängelse. Ett lsu-straff är tidsbestämt. I behandlingen ingår vård
av samma typ som lvu-ungdomar får, framför allt olika former av
psykoterapi.
Källa: Statens institutionsstyrelse
98
”Satsningar på barn är inte
utgifter utan investeringar”
C
laes Sundelin är professor och före detta barnhälsovårdsöverläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han jobbar också då och då som barnläkare
på en barnavårdscentral. Med en fot i forskningen och en i
vardagen har han ett örnperspektiv på frågan om barns utsatthet. Vad han ser är ett behov av satsningar på makronivå.
Insatser på tre nivåer
– Begreppet ”utsatta barn” skulle behöva diskuteras utifrån
tre olika perspektiv. Dels finns förklaringar hos barnet själv
– barn som är klipska och socialt kapabla har större chanser
att bli älskade. Och dels finns det förklaringsvärden inom
familjen. Slutligen finns det förklaringar i samhället – vilken
samhällssyn och vilken syn på barn har vi och vad får det för
konsekvenser? Om man vill minska utsattheten måste man
jobba på alla de här tre nivåerna.
Bvc ger föräldrastöd
Arbetet på barnavårdscentralerna (bvc) handlar mycket om
mellannivån: familjen.
k ata r i n a b j ä r v a l l
– Barnhälsovården spelar rent allmänt sett en stor roll som
stöd till utsatta föräldrar. Att gå till barnavårdscentralen, och
även till mödravårdscentralen, är ett svenskt normalbeteende
– ens egen mamma gjorde det. Många tror till och med att det
är obligatoriskt att gå dit, säger Claes Sundelin.
Bvc:s barnutbud handlar om att mäta och väga nyfödda
barn, vaccinera dem och ge föräldrarna råd om amning, mat
och sömn. Men kring dessa handfasta ämnen kretsar hela
tiden andra mjukare frågor som kanske är ännu viktigare.
– Praktiskt taget alla föräldrar älskar sina barn och har ett
grundläggande behov av att få bekräftat att barnet är OK.
Studier som har gjorts kring kommunikationen på bvc visar
att det handlar mycket om bekräftelse: det där är inte farligt,
inte för stort, inte för litet, säger Claes Sundelin.
Studie av stödjande insatser
Han bedriver ett forskningsprojekt kring barnavårdscentralernas verksamhet. Syftet är att studera effekterna av olika
socialt och psykologiskt stödjande insatser. Forskarna började
med att dammsuga internationell litteratur på jakt efter vetenskapligt utvärderade program som såg ut att kunna fungera
inom ramen för de svenska barnavårdscentralernas struktur.
Man fastnade för ett utökat antal hembesök, tätare kontakter
med socialtjänsten och med öppna förskolan, språkstimulans, mer strukturerade föräldragruppsmöten baserade på
samspels- och anknytningsteori samt enkäter till nyblivna
mammor i syfte att hitta dem som drabbats av postnatal
depression. Dessa insatser används nu sedan några år på alla
barn vid 18 barnavårdscentraler i utsatta områden i Uppsala.
Forskarna gör sedan, när barnen är ett och ett halvt år, en
99
100
” s at s n i n g a r
på b a r n ä r i n t e u t g i f t e r u ta n i n v e s t e r i n g a r ”
studie av barnens och mammornas välbefinnande. Resultaten
jämförs med en kontrollgrupp vid 18 andra barnavårdscentraler i samma typ av områden i andra delar av landet.
Vad forskarna hoppas på är att insatserna ska få föräldrarna att känna sig tryggare och mer kompetenta i sina roller och
att både pappor och mammor ska se mer positivt på föräldraskapets uppgifter. Man hoppas också på positiva förändringar
hos barnen, till exempel minskade kommunikationsproblem
och beteendestörningar. Analysen av de första jämförelserna
är inte färdig och Claes Sundelin är försiktig med att uttala
sig.
– Vi ser en positiv effekt på språkutvecklingen hos pojkar.
Men annars verkar effekterna av insatserna inte vara så stora
som vi hade hoppats på.
Ont om resurser
Många barnavårdscentraler saknar resurser för de extra insatser projektet innebär. Sjuksköterskorna mäktar inte riktigt
med. Det är mycket sjukskrivningar inom bvc-verksamheten,
och därmed många vikarier som inte har gått de kurser som
krävs för att bedriva de olika programmen.
– Om vi över huvud taget vill höja ambitionsnivån inom bvc
och arbeta mer på det här sättet så måste man se över personalens utbildning, arbetsmetoder och arbetsvillkor, menar
Claes Sundelin.
Men studien blottlägger också problem av en djupare
karaktär. Många av de berörda familjerna lever med psykosociala problem som har en stark förankring i familjens biografi
och levnadsvillkor.
– Det handlar om problem som ofta har grundlagts under
k ata r i n a b j ä r v a l l
föräldrarnas egen barndom och som har en närmast existentiell innebörd. Sådant löser man inte genom insatser från bvc
eller barnhälsovården, säger Claes Sundelin.
Dessutom finns makrostrukturella hinder som boendesegregation, arbetslöshet och isolering, ofta kombinerade med
traumatiska erfarenheter av till exempel förtryck eller flykt.
– Och sekulariseringen spelar roll, på gott och ont. Tidigare
var tillvaron inskriven i ett religiöst sammanhang. Religionen
tillhandahöll ett filosofiskt språk, med begrepp som nåd och
försoning, även för dem som inte läste så mycket, som inte
fann så stor mening i konst, arbete eller politik. Mycket av det
har gått förlorat och det kan göra att många människor har
svårt att finna en mening i tillvaron.
Sekulariseringen som en förlust alltså. Det perspektivet bryter mot det vedertagna intellektuella sättet att beskriva dagens
svenska verklighet där religion nästan med automatik görs till
ett problem.
Medelklassigt raster
– Jag funderar över det medelklassiga raster som vi som jobbar med utsatta barn – forskare, praktiker eller journalister
– har mellan oss och verkligheten. Det är så lätt att identifiera
det som avviker från våra etablerade ideal och kalla det utsatthet, men finns det inte andra former av försummelse som
kan vara lika allvarliga men som inte uppmärksammas just
för att de är en del av medelklassens livsstil?
Ta förskolan, som vi självklart är stolta och glada över
därför att den är förutsättning inte bara för vår tillväxt och
konsumtion utan också för vår jämställdhet – och så kommer
en farmor på besök från Bosnien och följer med och lämnar
101
102
” s at s n i n g a r
på b a r n ä r i n t e u t g i f t e r u ta n i n v e s t e r i n g a r ”
barnbarnen på dagis och säger sedan till sonen: ”Aldrig att
mina barnbarn ska börja varje dag med att gråta efter pappa!
Då tar jag med dem hem!”
Claes Sundelin reflekterar över det. Han betonar först att
han tror att barn mår bra av att vara med andra barn i en
pedagogisk verksamhet.
– Men man kan ställa sig den här frågan: Finns det några
förluster i samhällsutvecklingen som framför allt drabbar
barn till medelklass och överklass? Och det tror jag att det
gör. Barns kontakt med vuxna har tunnats ut – föräldrarna
jobbar skjortan av sig och får en minskad vardaglig samvaro
med sina barn. Många barn är utsatta för överkrav – det kan
gälla prestationer inom idrott eller att vara lyckad i skolan.
Atmosfären kan vara mycket kompetativ och det tränger ner
till barnen. Kroppen har blivit ett projekt som man vill göra
imponerande redan i åtta – tioårsåldern. Medelklassföräldrar
verkar också ha ett stort behov av att va
ra älskade av sina barn. Det där konsensussökandet kan
göra att vissa barn uppträder med tyranniska anspråk. Men
det är svåra saker; vi vill ju också lära våra barn att de har
rätt att bli lyssnade på.
Strukturella förändringar behövs
Tillbaka på det mer handfasta planet antyder studien på barnavårdscentralerna alltså att de pressade arbetsförhållandena
inom verksamheten gör det svårt eller omöjligt för personalen
att hjälpa de mest utsatta familjerna. Det är samma tendens
som kan ses inom barnomsorgen, där barngrupperna blir
allt större till skada för de sämst rustade barnen, och inom
skolan, där resurserna till stödinsatserna inte tycks täcka
k ata r i n a b j ä r v a l l
behoven.
– Det behövs en vettig fördelningspolitik som inte lämnar
grupper att utsättas för fattigdom, segregation och diskriminering, säger Claes Sundelin. Det behövs en fungerande
arbetsmarknad och arbetsvillkor som gör det möjligt att vara
förälder. Det behövs en föräldraförsäkring som är utformad
så att den enskilda familjen inte förlorar mer pengar på att
pappan tar ut föräldraledighet än på att mamman gör det.
Och jag tycker att skolor ska vara rena och vackra, de ska signalera till barnen att deras arbetsplats har ett värde. Särskilt
skolor i utsatta områden – lärare som stannar där och fortsätter att kämpa skulle gott kunna få bättre betalt. Och det ska
finnas kultur som når alla barn, inte bara medelklass- och
överklassbarn.
Varför blir det inte så då?
– Tja, när det blir valrörelse är det ju plånboksfrågorna som
dominerar, frågor om hur folk kan öka sina möjligheter till
konsumtion. Ökade utgifter är det väl svårt att vinna val på.
Fast det man satsar på barn och ungdomar är egentligen inte
utgifter utan investeringar. Man får tillbaka det man satsar.
Claes Sundelin är professor vid institutionen
för kvinnors och barns hälsa på Akademiska
sjukhuset i Uppsala.
Litteratur
Lagerberg, Dagmar och Sundelin Claes, Risk och prognos i socialt
arbete med barn. Forskningsmetoder och resultat, Centrum för
103
104
”Jag vill ge röst åt barn
som blivit lämnade”
E
n förmiddag i april, soldis över Stockholm. På väg
till mitt möte med författaren Johanna Nilsson passerar jag en av stadens värsta trafikhärvor där påfarter och avfarter löper över, under och intill varandra i noga
doserade kurvor. Bilarna blåser upp gammalt vinterdamm
som dansar i motljuset. Vid vägen ner mot Klarastrandsleden
står en gulröd skylt med en överstruken människa i helprofil:
gångtrafik förbjuden. Rakt in under den skylten passerar en
kvinna. Hon trippar snabbt och målmedvetet på den smala
betongkanten som löper mellan vägbanan och stålräcket.
Mot den ena höften dunsar en stor svart axelremsväska, på
den andra bär hon en liten flicka i röd jacka och rosa strumpbyxor. Flickan kan väl vara tre år och jag, som har en treåring
hemma, vet att hon är tung att bära. Hon och hennes mamma
försvinner runt kröken, mot trafiken.
Hämtar inspiration i myllret
En stund senare dricker Johanna Nilsson och jag kaffe på
Teaterbaren i Kulturhuset med utsikt över Sergels torg. Det
här är Johanna Nilssons andra arbetsrum; här har hon skrivit
k ata r i n a b j ä r v a l l
delar av flera av sina böcker. Dels för att hon har ett inspirerande blickfång i den svart-vitmönstrade plattan där nere,
där mänskliga schackpjäser från stadens alla hörn rör sig i
ett samspel som inte är alldeles lätt att tolka. Och dels för att
restaurangen erbjuder en avspänd arbetsmiljö.
– Man kan sitta här länge utan att någon stör sig på det.
Ljudnivån är ju rätt hög men det är ett tryggt sorl. Och jag
har hittat romankaraktärer bland folk jag fått syn på här,
säger Johanna Nilsson.
Johanna Nilsson, född 1973, skriver romaner om utsatthet
och utanförskap. Den till stor del självbiografiska debutboken
Hon går genom tavlan ut ur bilden är berättelsen om tioåriga
Hanna som blir mobbad i skolan men som inte berättar för
någon om sitt utanförskap. Flickan som uppfann livet handlar
om den ensamma Fanny, 14, som går in i och ut ur fantasivärldar och som finner en trygghet i brodern Simon. I Konsten
av vara Ela skriver Johanna Nilsson om Ela som visserligen
är 26 år men som fortfarande känner sig och uppför sig som
ett barn – tills hon hittar den övergivna lilla flickan Klara och
börjar ta ansvar för henne.
”Författare har en ökad känslighet”
Jag frågar Johanna Nilsson varför hon skriver om utsatta
barn.
– Jag var ett hyperkänsligt barn själv. Även om jag inte var
direkt mobbad, som Hanna i min första bok, så kände jag mig
utanför och fel hela mellanstadiet. Det är sådant man bär med
sig genom livet; man ser barn som är lite vid sidan av. Fast det
gäller egentligen inte bara barn; jag känner in människor, de
som är tilltufsade av livet – jag ser dem direkt. Det har tagit
105
106
”jag
v i l l g e r ö s t åt b a r n s o m b l i v i t l ä m n a d e ”
tid för mig att lära mig att inte göra deras problem till mina,
att inte leva deras liv.
Utsatta barn är på det hela taget ett vanligt tema i vuxenlitteraturen, från Charles Dickens till Håkan Nesser. Varför är
det så?
– Man skriver inte romaner om folk som är rakt igenom
lyckade. Och alla författare har en ökad känslighet. Många är
lite utkantsmänniskor, antingen för att de alltid varit det eller
för att yrket faktiskt kräver att man är en sorts betraktare.
Kan det finnas något lättköpt i att välja just ett utsatt barn
som huvudperson? Kan det tangera de där Hötorgsmålningarna med tårögda ungar?
– Ja, det kan finnas författare som tillför en olycklig barndom bara för att slå an hos läsaren. Det blir ju för enkelt.
Därför skulle det vara en utmaning att skriva om ett vidrigt
barn, för det finns ju faktiskt sådana också.
Röst åt utsatta barn
Johanna Nilsson påpekar att en del författare också kan
känna det som ett kall att ge röst åt utsatta barn. Denna medvetna vilja att fokusera en debatt på just barns utsatthet har
inte varit en drivkraft hos henne själv förrän i hennes senaste
bok, Jag är Leopardpojkens dotter (augusti 2006). Det är en
dokumentärroman om hennes pappas uppväxt i Kongo där
hans föräldrar var missionärer. Till stor del handlar den också
om pappans syskon som blev kvar i Sverige.
– Den berättelsen har jag velat berätta i tio år, för den är
en så stor del av mig. Men jag har faktiskt också tänkt att jag
vill ge röst åt barn som av olika anledningar blivit lämnade
av sina föräldrar. Och åt föräldrar som, kanske på grund av
k ata r i n a b j ä r v a l l
omvärldens förväntningar, har satt plikten framför allt annat.
Alla Johanna Nilssons böcker har kvinnliga huvudpersoner,
men själv menar hon att de lika gärna kunde ha handlat om
killar.
– Jag tror att de här känslorna av utanförskap som jag
skriver om, de har killar lika mycket som tjejer. Och om till
exempel boken om Ela hade handlat om en kille hade den nog
fått bättre recensioner. När den kom var det som om en del
recensenter suckade, ”jaha, en ung tjej som mår dåligt, har
hon inte ätstörningar också och knaprar antidepressiva?”.
Det tycker jag är lite respektlöst mot alla unga tjejer som mår
dåligt, skär sig och har självmordstankar.
Syskon hela livet
Ett tema som går igen i flera av Johanna Nilssons böcker är
syskonrelationer. För Fanny i ”Flickan som uppfann livet”
blir lillebror Simon trots att han är sex år yngre den som ger
trygghet, ro och glädje i livet. Här gestaltar Johanna Nilsson
ett ömsesidigt beroende som inte så ofta får en framträdande
plats i litteraturen.
– Syskon är de som man för det mesta har med sig hela
vägen genom livet. Föräldrarna dör före en själv, ens partner
träffar man senare och barn får man ju också senare. Visst,
man kan hata sina syskon men man delar ju ändå samma
historia och samma blod.
Det ömsesidiga beroendet blir en kraft som stärker inte
bara det yngre syskonet utan också det äldre.
– I boken om Fanny är det ju Simon som får Fanny att vilja
stanna kvar i livet. När hon ser hur han hämtar den vassa
kniven från köket, precis som hon själv har gjort, det är då
107
108
”jag
v i l l g e r ö s t åt b a r n s o m b l i v i t l ä m n a d e ”
hon inser vilket ansvar hon har som förebild.
Men beroendet kan också bli en börda. Det är ett tema som
finns i den senaste boken, där Johannas pappa många gånger
känt stor sorg och smärta av att hans lillebror, som är sjuk,
blir lämnad i Sverige när han själv får följa med föräldrarna
till Kongo.
– För barn som har det svårt kan det allra värsta vara att se
sina syskon utsättas för något hemskt. Det är kanske värre än
att själv vara med om det. Lite så kan jag själv känna, jag vet
ju att jag klarar svårigheter men jag vet inte alltid om mina
syskon ska klara det.
Hur går det för Johanna Nilssons romankaraktärer efter
böckerna? Jag kan undra hur de kommer att klara sig senare
i livet, dessa sköra tjejer som ofta kämpar för att lösa andras
problem och dölja sina egna.
– Jag tänker mig att det går bra. Ingen av dem dör eller tar
livet av sig. De kommer att vara märkta av sin historia, men
de kommer att veta med sig att de har en viss känslighet som
de måste ta hand om – vara lite vuxna åt sig själva.
Det finns ett talesätt som lyder ”det som inte dödar en stärker en”, ligger det något i det?
– Jag tror inte alls på det. Det där är så individuellt, det
som knäcker vissa kanske stärker andra. Men svåra upplevelser måste man bearbeta om man ska kunna gå vidare i livet.
Beskriver hårt samhällsklimat
Johanna Nilsson beskriver ett ganska hårt samhällsklimat där
människor, även barn, i stor utsträckning är utlämnade till
sig själva. Jag tänker på kvinnan som gick på trafikleden med
flickan på höften. Vart skulle de? Vad tänker en mamma som
k ata r i n a b j ä r v a l l
foto: mikael andersson/mira
109
110
”jag
v i l l g e r ö s t åt b a r n s o m b l i v i t l ä m n a d e ”
bär sitt barn rakt ut mot bilarna? Hur känns det att sitta på
mammas höft en halvmeter från trafikströmmen en solig dag
i april? Jag borde ha rusat efter dem och bett dem vända – vi
var i själva verket många på Kungsbron några timmar tidigare
som borde ha gjort det. Men ingen av oss gjorde det. Vi lät
kvinnan försvinna med flickan.
Jag beskriver scenen för Johanna Nilsson.
– Människor är rädda, säger hon. Och det är klart, när
det händer att människor som ingriper blir trakasserade eller
hotade. Men det är farligt för ett samhälle när människor blir
så rädda för att ingripa.
Johanna Nilsson är skönlitterär författare.
Litteratur
Nilsson, Johanna, Hon går genom tavlan ut ur bilden, Wahlström &
Widstrand 1996
Nilsson, Johanna, Flickan som uppfann livet, Wahlström & Widstrand 1999
Nilsson, Johanna, Konsten av vara Ela, Wahlström & Widstrand
2003
Nilsson, Johanna, Jag är Leopardpojkens dotter, Wahlström &
Widstrand 2006
111
112
Tidigare utgivning i FAS serie populärvetenskapliga kunskapsöversikter
I skuggan av sig själv
Hur man kan förstå, förebygga och åtgärda depressioner och andra psykiska besvär. Boken innehåller också ett par individuella berättelser om hur
det är att drabbas av psykisk ohälsa. Vad är en
god arbetsplats är en annan fråga som tas upp.
Konflikt eller konsensus?
Boken handlar om när en kontrovers blir djupgående och delar en forskargrupp, ett ämne eller
allmänheten ifrågasätter forskningens resultat.
Är arbetslivet familjevänligt?
I dag ställs höga krav både på arbetet och i
familjen och många barnfamiljer har svårt att få
ihop ekvationen mellan privatliv och arbetsliv.
En bok om familjebildning, mamma- och papparollen och hur livs- och arbetsvillkoren ser ut för
många.
Den svenska välfärdsmodellen
Boken belyser vad som hände med det svenska
välfärdssamhället under 1990-talets kris. Författaren Jenny Björkman resonerar om det var
bättre förr och fokus ligger på grupperna: barn,
äldre och etnicitet. Boken bygger på Välfärdsbokslutets utredning.
113
Något är annorlunda!. Om mild glömska,
demens och behovet av omsorg
Vilka får demens och kan vetenskapen på något
sätt hjälpa dem som drabbas? Är mild glömska
ett första tecken på demens? Hjälper bromsmediciner och hur snart kommer ett vaccin? Hur kan
demenssjuka och deras anhöriga få stöd på ett
värdigt sätt?
Om trötthet
Boken handlar om sjukdomstillstånd som
kronisk trötthet, utmattningssyndrom, sömnens
roll, den stressrelaterade tröttheten, arbetstidens
effekter och om den viktiga vilan.
Alkohol – varför vi dricker som vi gör
Måste man hänga med på en öl efter jobbet
för karriärens skull, hur har EU påverkat våra
dryckesvanor, och finns det ett samband mellan
förtidspensioneringar och alkoholmissbruk?
Detta är några av de frågor som får svar i denna
bok.
Lönar sig utbildning?
Är det någon idé att satsa på en högre utbildning? Lönar det sig? Det sägs att utbildning är
lönsamt men på vilket sätt är det lönsamt och
gäller det för alla? I boken diskuterar forskare,
arbetsgivare, ungdomar och akademiker frågan
utifrån en rad olika infallsvinklar.
114
tidigare utgivning
Allergier på jobbet – vad kan vi göra?
Allt fler människor har en allergi eller en ärftlig
risk att utveckla en sådan sjukdom. I boken ges
en rad exempel på problem med allergi eller annan överkänslighet i arbetslivet och på vad som
gjorts för att lösa dem.
Beställningsinformation:
Rapporterna kan beställas från Hellmans Förlag AB
E-post: [email protected]
Tel. 0150-78 880 eller från FAS hemsida: www.fas.se
115
Utsatta barn
– allas ansvar
Vad är utsatthet? Vilka barn är utsatta? Kriterierna för vad som
menas med utsatthet förändras med historiens gång. De barn
som idag kallas fattiga kan ha mobil, dvd och hygglig mat på
bordet. Deras utsatthet består framför allt i en dålig självbild.
Många unga saknar också skyddet av en social gemenskap.
Det här är några av de många frågor som denna översikt
tar upp. Boken redovisar pågående och avslutad forskning om
utsatta barn i ett urval som inte gör anspråk på att vara heltäckande. På uppdrag av FAS har vetenskapsjournalisten Katarina
Bjärvall intervjuat forskare och unga som har levt under utsatta
förhållanden.
Kunskapsöversikten vänder sig till yrkesverksamma i skolan,
barnomsorgen och socialtjänsten och till alla som är intresserade av barns utsatthet.
ISBN: 91-89602-28-5
ISSN: 1652-3199