ANNANDAG JUL: MARTYERNAS DAG
Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av
kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt
våld, det vill säga djävulen,
15
och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv.
16
Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an.
17
Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen
överstepräst inför Gud och sona folkets synder.
18
Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.
(Heb 2:14-18)
8
Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. 9
Då uppträdde några från den synagoga som kallades "De frigivnas", folk från Cyrene
och Alexandria, Cilicien och Asien och började diskutera med Stefanus. 10 Men de
kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade.
11
Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom tala hädiska ord mot Mose
och mot Gud". 12 Och de hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och dessa
överföll honom, släpade honom med sig och förde honom inför Stora rådet. 13 Sedan
lät de falska vittnen träda fram som sade: "Den mannen slutar inte att tala mot denna
heliga plats och mot lagen. 14 Vi har hört honom säga: Jesus från Nasaret skall bryta
ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss."
15
Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en
ängels.
Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" 2 Stefanus svarade: "Bröder och
fäder, lyssna på mig…
(så följer ett långt tal där Stefanus dels tar fasta på det gemensamma, Israels historia, och
dels pekar på Jesus som samma religiösa domstol ett par år tidigare har korsfäst)
…När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. 55 Men
uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och
Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Och han sade: "Jag ser himlen öppen och
Människosonen stå på Guds högra sida."
57
Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, 58
och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar
vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, under det att
han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." 60 Sedan föll han på knä och bad med hög
röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han.
(Apg 6:8-7:2, 54-60)
Vi är samlade här i Opalkyrkan på annandag jul, den 26:e december som är Stefanus
dödsdag – eller som man hellre kallar det i Kyrkans tradition, hans himmelska födelsedag.
Det vi just läste om, det hände i Jerusalem just idag, på den här dagen, för ungefär 1975 år
sedan. Stefanus blev den allra förste martyren, den allra förste som fick vittna om Jesus inte
bara med sina ord utan också med sitt blod. Trogen sin älskade Herre intill döden.
1
Jag tänkte att vi skulle vandra tillsammans genom den här sista dagen i Stefanus liv här på
jorden och stanna upp vid några ställen och se vad vi kan lära oss av det.
Först tänkte jag börja med något som händer innan vi kommer in i berättelsen. Stefanus blir
utsedd till diakon, som betyder tjänare eller medhjälpare. Han är en av dem som organiserar
församlingens matutdelningsprogram, han är engagerad i socialt arbete för dem som har det
svårt.
Man måste inte välja antingen eller, antingen predika med ord eller visa Guds kärlek
praktiskt, utan Stefanus levde i båda två. Han hade både vishet att tala om Kristus och sedan
det praktiska handlaget att visa vad han menar. Som att evangeliet, det innebär en julfest där
precis alla är välkomna. Evangeliet, det innebär en julkonsert där många händers insats gör
att hundratals människor får glänta in i himlen och ljuset som lyser i mörkret. Evangeliet,
det innebär elvakaffe och onsdagsscouter och ungdomsverksamhet och Alphamat och allt
möjligt praktiskt som människor gör för att Guds kärlek vill det.
För jag tror att när vi får ihop de två sakerna till en helhet – både det inre livet och
utlevandet – då finner vi också den där kraften från Gud som Stefanus levde i, ”fylld av nåd
och kraft” så att han fick se bönesvar och tecken och under. Det står i versen innan att
”Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en
stor skara präster blev lydiga mot tron” – ja om till och med prästerna börjar tro, då är
det verkligen väckelse!
Men – vad händer alltid, som ett brev på posten, där Guds rike har framgång? Framgång
föder motgång, framgång föder motstånd. När människor börjar bli andligt fria, då reagerar
de makter som har haft makt över dem innan. Och sådana maktsystem kan se olika ut – det
kan vara baserat på begär, som porr eller droger eller konsumism, eller också kan det vara
förtryckarregimer, vare sig de är ateistiska eller fundamentalistiska, eller så kan det vara ett
religiöst system som genom rädsla ger makt åt vissa människor på andras bekostnad. Vad
helst det är, så gäller det att ”där Herrens Ande är, där är frihet” (2 Kor 3:18) – och då
blir det konflikt när man möter ett förtryckande system.
För Stefanus var det ett religiöst system han stötte emot. De ropade om hädelse mot Mose
och mot Gud, i den ordningen. Först ”de seder som Mose har gett oss”, och sedan i andra
hand eller kanske tredje hand eller om man alls kommer ihåg den levande realitet som är
Gud själv.
Jag tycker att det här kan bli en tankeställare för oss. När vi stöter på något som vi inte
gillar, som vi tycker är orätt eller okristet, då kan vi ta en extra funderare: är det Gud som
inte gillar det här? Eller är det mer jag som får mina trygga cirklar rubbade? Hur kan vi
veta? Vi får kunna vår Bibel, vi får söka Gud i bön, vi får prata med andra gudsmänniskor
som vi litar på.
Folket i Jerusalem tänkte INTE få sina cirklar rubbade. De drog med sig Stefanus inför
domstol – samma domstol som hade dömt Jesus till döden kanske ett par år tidigare. Och nu
kom sanningens ögonblick.
2
Tänk dig själv att du är Stefanus. Du har levt ut din kristna tro och berättat för människor
om vad Jesus och hans frälsning betyder för dig, för att du gärna vill att andra ska få uppleva
det värdefulla som du har med Jesus. Och nu hamnar du inför en domstol med rad på rad av
missunnsamma präster, en domstol som har utdömt dödsdomar förut.
Och så vänder översteprästen sin blick mot dig och rynkar pannan och frågar: Är det
verkligen så? Alla är tysta. Ditt drag. Vilka ord kommer ur din mun?
Eller för att göra det lite mer konkret att du befinner dig i ett muslimskt land som Iran eller
Afghanistan där du har berättat för dem som ville höra om ditt hopp i Jesus. Och så blir du
dragen inför imamer och talibaner som frågar: Är det verkligen så?
Det här är en hotande verklighet för miljontals av våra systrar och bröder i Mellanöstern,
Centralasien och Kina. Olika system, samma förtryck. I Irak i oktober blev en kyrka
stormad mitt under pågående gudstjänst. 58 människor dödade, prästen först. Tänk om det
hade varit Opalkyrkan? Tänk om maskerade män skulle omringa Opalkyrkan alldeles just
nu. Först skjuter de kanske predikanten och mötesledaren, sedan pekar de geväret mot dig
och säger: Ingen kommer levande härifrån om ni inte avsäger er den där Jesus och förbannar
honom. Hur är det, är du kristen? Är det verkligen så?
Vad säger man i en sådan situation? I sanningens ögonblick, när allting ställs på sin spets.
Då blir frågan väldigt konkret: var har jag mitt hjärta? I min värld eller i Guds värld? Vi
kanske står där inför gevärspiporna med barnen och med den vi älskar, våra närmaste.
Då och där är det sant och fast och visst att ytterligare någon står vid vår sida, den som
älskar oss, vår allra närmaste. Jesus, som en gång avgav den goda bekännelsen inför Pontius
Pilatus, han som gick före oss genom fängsel, pina och död och sedan ut fri på andra sidan,
han är med dig för att hjälpa dig både i livet och när du en gång ska gå den mörka vägen,
vare sig det sker din säng om femtio år eller inför en gevärspipa.
Kommer du ihåg vad Hebreerbrevet sade? Han blev människa, som vi firar nu vid jul, för
att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga
djävulen, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt
liv… Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.
Han har varit trofast mot dig och kommer alltid att vara det. Frågan är: kommer jag att vara
trofast mot honom? I hur jag lever mitt liv, i hur jag gör inför min död, när jag ställs inför
sanningens ögonblick?
Det liknar lite grann om du är gift att pistolmannen pekar pipan mot dig och frågar: ”Är du
gift med henne?” (Eller med honom?) Och du vet att om svaret är ja, så går skottet. Men om
du säger nej… så kanske du får gå, med svansen mellan benen. Vad är svaret om det gäller
den du älskar?
3
Vi vet vad Jesus svarade inför Stora rådet. Vi vet vad Stefanus och alla de andra martyrerna
svarade när de prövades. De sade sitt hjärtas ja, och därför lyser deras liv som en Kyrkans
fyrbåk och en banad väg för oss att följa.
Han berättade om sitt hjärtas glädje: Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds
högra sida! Han hade blicken fäst på det som han snart skulle få träda in i.
Men inte förrän han först fått löst sin oro över de människor som gjorde sig själva så illa att
de lät sig hetsas till mord, som är en fruktansvärd synd inför Gud. Vad är hans sista ord här
på jorden? Med sitt sista andetag gör han som Jesus och ber för sina mördare: Herre, ställ
dem inte till svars för denna synd!
Det är en kristen martyr, en martyr som vi kan vara stolta över i vår kyrka. För vi får inte
låta det fina ordet bli kapat av människor som lägger in något helt annat i det. Jag tänker på
det som skakade oss i Stockholm nu för två veckor sen, när en islamist sprängde sig själv till
döds för att döda andra och sedan blev hyllad som martyr av extremistiska grupper. Det är
så fullständigt bakvänt – en kristen martyr är en som avstår från våld för att vittna med både
ord och blod om den Herre som han älskar, inte en tokstolle som begår självmord för att få
mörda så många som möjligt!
Jesus är tydlig: Guds rike kommer inte genom svärdet, utan genom sanning och kärlek intill
döden. Som en av våra kyrkofäder sade, Tertullianus: ”Martyrernas blod är kyrkans utsäde”.
Där människor följer Jesus intill det yttersta, där händer något i den andliga atmosfären. På
ett par hundra år hade samma Romarrike som mördade själv blivit kristet. Vi har sett det
hända med Sovjet, vi kommer att få se det hända med Kina. Miljoners miljoner som lyfter
sin blick i tro och som bärgas till den eviga glädjen i himlen.
Och det är med den observationen jag vill avsluta här idag. Vad är det som gör att vanliga
människor som Stefanus kan svara ja när de står inför sanningens ögonblick? De vet vart de
är på väg. Här kan vi leva en längre tid eller en kortare tid, där ska vi leva i evigheters
evighet.
Och om vi ställs inför sanningens ögonblick och säger vårt ja för Jesus, då får vi ta emot det
som Stefanus fick ta emot, det som själva namnet Stefanus betyder: en krona från Jesu hand
som ett erkännande till evig tid: Väl gjort, du gode och trogne tjänare. Gå in i din Herres
glädje.
4
LJUSTÄNDNING
Bönerop: Vi ber: Tack att du tar emot oss i liv och i död.
I mitten, i globens centrum, brinner redan det stora Kristusljuset. Gud av Gud Fader, ljus av ljusens
källa, Guds kärleks ljus från evighet till evighet. Ett ljus som en gång i tiden släcktes under tre
mörka dagar, men som nu brinner klart med hopp om frälsning från döden. Bönerop
Det första ljuset tänder vi för den allra första martyren Stefanus. Han var trogen in i döden, han
följde sin Herre och bad för dem som förföljde honom. Bönerop
Det andra ljuset tänder vi för de tolv apostlarna: Petrus, Jakob, Johannes, Filippus, Bartolomeus,
Matteus, Tomas, Jakob Alfaios son, Simon Seloten, Judas Jakobs son och Mattias, Judas ersättare.
De gick ut till alla folk, åt alla väderstreck. De vittnade om evangeliet och frälsningen i Jesus
Kristus, och de led martyrdöden för sin trofasthet. Hade inte de gått, skulle inte vi suttit här idag.
Bönerop
Det tredje ljuset tänder vi för alla de missionärer som för tusen år sen följde Guds kallelse och gick
ut till de vildsinta vikingarna. Vi tänker särskilt på dem som vittnade både med ord och med blod
och gav sitt liv för att vi svenskar skulle få del av evangeliet, frälsningen och hoppet om himlen.
Vi hedrar Eskil i Eskilstuna, Botvid i Botkyrka, Sigfrid i Småland, Staffan i Hälsingland, Elin i
Skövde och Magnhild i Skåne, och alla dem vars namn inte har bevarats men som är kända hos
Gud. Hade inte de gått, skulle inte vi suttit här idag. Bönerop
Det fjärde ljuset tänder vi för alla de missionärer som vi har sänt ut för att ge evangeliet vidare,
framför allt dem som vi har sänt ut i slutet av 1800-talet från frikyrkan och som fick ge sina liv för
andra människors frälsning, framför allt i Kina.
Vi hedrar de tio svenska missionärer som dödades i norra Kina, i boxarupproret 1900: Natanael
Carleson, Edvard Karlberg, Sven Persson, OAL Larsson, Ernst Pettersson, Emma Persson, Mina
Hedlund, Anna Johansson, Jenny Lundell, Justina Engvall.
Vi hedrar också Alliansmissionens martyrer som dödades vid missionsskolan i Xian i centrala
Kina: Fru Beckman med döttrarna Selma och Rut, Oscar och Hulda Bergström, Hilda Nelson,
Georg Ahlstrand och läraren Vatne.
Gud har tagit emot dem i sina himmelska boningar, och idag blossar väckelsen i Kina. Martyrernas
blod är Kyrkans utsäde. Bönerop
Det femte ljuset tänder vi för alla våra bröder och systrar som får lida idag för att de tillhör Kristus:
i Irak och Iran, i Pakistan och Indien, i Kina och Nordkorea och alla andra platser. Vi tackar dig
Gud för trygghet hos dig, och ber dig att vara nära dem alla och styrka dem så att de kan ära dig i liv
och i död. Bönerop
Det sjätte ljuset tänder vi inför den 28:e december, värnlösa barns dag, för alla oskyldiga barn som
får lida av val som vuxna gör i vrede, själviskhet och begär. Vi tänker särskilt på alla dem som
dödas genom aborter, och ber dig: Herre Gud, rädda våra barn och ta emot dem hos dig. Bönerop
Och slutligen, det sjunde ljuset tänder vi för oss själva, för att vi ska få del av samma Ande som
Stefanus till att stå för vittnesbördet om dig, till att stå fasta när vi får möta prövning, hån och
förföljelse. Bönerop
5
