LANDHÖJNINGENS KUST ⌘ SKARPUDDENS RÖSEN LÄTTLÄST Sverige låg länge under en stor is. Efter att isen drog sig undan har landet höjt sig flera meter. Det mesta av Häggdånger låg under vatten när de första människorna kom hit. De begravde sina döda i rösen nära vattnet. Då stack öar upp ur vattnet som nu är berg som Spjutåsberget, Lindomsberget och Bräntberget. De rika fiskevattnen lockade människor hit. Under järnåldern och kanske redan under bronsåldern vistades människor här. De gravlade sina döda i rösen ute på udden. Under medeltid sökte sig fiskare från Gävle hit. Följ den markerade stigen ut på udden och se fornminnena. De flesta är markerade med röda stolpar.. LÄTTLÄST Välkommen till Barsviken och Skarpudden! Hit har människor kommit för det rikliga fisket. För 1000 år sedan begravde människor sina döda i rösen ute på Skarpudden. Följ stigen du ser på kartan och se gravarna. Röda stolpar med text är uppsatta intill dessa. 1. Intill ser du rester från Barsvikens fiskeläge med sjöbodar, ett kapell och torkställningar för nät. 2. Ett nio meter brett gravröse. Ute på Skarpudden ligger gravrösen som är upp till 1500 år gamla. Eftersom vi vet hur mycket landet har höjt sig kan vi räkna ut hur gamla rösena är. 3. En åtta meter brett gravröse. 4. Ett 15 meter stort röse. 5. En 10 meter stor husgrund. 6. Platsen där det stora skeppet Sjofna av Drammen sjönk år 1872. Man kan också se på platsernas namn hur landskapet har ändrats. Sjön Viken fick sitt namn för 500 år sedan. Då var sjön verkligen en havsvik. 7. Malvikens fiskeläge. Sex sjöbodar finns kvar. SKARPUDDEN CAIRN Welcome to Barsviken and Skarpudden, an area that arose in connection with the bountiful fishing waters nearby. As far back as the Iron Age and perhaps even the Bronze Age, there were people living here, burying their dead in cairns on the promontory. During the Middle Ages, fishermen from the town of Gävle began to come. Follow the footpath and see various ancient monuments along the promontory. För 500 år sedan nådde havet långt in där nu är land. Skarpudden var då två öar. Ute på Skarpudden ligger gravrösen från järnålder och kanske bronsålder. Rösena kan dateras ungefärligt utifrån landhöjningens gradvisa förändring av landskapet. När de första människorna kom hit under stenåldern låg stora delar av Häggdångers socken under vatten. Uddar och öar stack upp som en örik skärgård. Idag är en del av dem berg som Spjutåsberget, Lindomsberget och Bräntberget. Kanske människorna sökte sig hit för att fånga säl. Kring 8000 år gamla boplatser är undersökta längre inåt land. Rösen på hällmarker Under bronsålder och äldre järnålder gick långa fjärdar in där nu är odlad mark. Gravrösena lades på hällmarker nära vattnet, antingen som här ensamma eller i gravfält. Skarpuddens rösen kom till under järnålder och kanske bronsålder. Tidigare såg man gravrösen som typiska bronsåldersgravar men seden att begrava i rösen och stensättningar (låga gravar av sten) i kustbandet fortsätter genom hela järnåldern. 9000 f Kr4000 f Kr-1800 f Kr JÄGARSTENÅLDER BONDESTENÅLDER Datering via landhöjning Ofta ligger gravrösena nära farleder vid vattenbrynet. Vid Knivsjön i Häggdånger pekar rösena mot forna vikar. Det var inte alltid så att de syntes från havet. Man kan förstå att gravrösen som ligger på nivåer som är 15 meter över nuvarande havsyta inte kan vara äldre än omkring 1500 år. Rösen som ligger uppåt 30 meter över havet kan tidigast ha byggts under bronsålder för 3000 år sedan. Medeltidens strandlinje Sjöars namn visar hur landskapet har förändrats. Den lilla sjön som ligger intill vägen hit heter Viken. Namnet är från medeltiden när sjön verkligen var en havsvik. Havet sträckte sig under Gustav Vasas tid på 1500-talet närmare en kilometer längre in. Den bilväg som nu leder hit var då havsbotten. Ute på Skarpudden har sannolikt funnits ett skyddat hamnläge under dessa tider. Man kan se två mindre vattensamlingar som är en rest från detta. De bildade då ett sund där nog båtar tog lä ibland. Utanför låg två öar. Ett minne från den tiden är ett område med ristningar från 1800-talet. I väntan på bättre väder ristade sjöfararna i sten. 1800 f Kr-500 f Kr BRONSÅLDER 500 f Kr-500 e Kr ÄLDRE JÄRNÅLDER Förromersk järnålder 500-0 • Äldre romersk järnålder 0-200 • Yngre romersk järnålder 200-400 SKARPUDDENS STEINHÜGEL LAND ELEVATION COAST The barrows on Skarpudden are from the Iron Age (500 BC-1050 AD) and perhaps the Bronze Age (1800-500 BC). They were placed on flat, rocky ground near the water, by themselves or in burial fields. The Ice Age altered the landscape, followed by land elevation when it was over, some 11,000 years ago. At the time of the arrival of the first humans during the Stone Age, large parts of the present village of Häggdånger were under water, with promontories and islands sticking up in various places. During the Bronze Age and early Iron Age, elongated bays extended to what is now cultivated land. During the 16th century, the sea stretched for almost a kilometre toward land. Today’s motor road was then the bottom of the sea. DIE KÜSTE DER LANDERHÖHUNG Die Grabhügeln auf Skarpudden stammen aus der Eisenzeit (500 v. Chr. – 1050 n. Chr.) und vielleicht auch aus der Bronzezeit (1800-500 v. Chr.). Sie wurden auf den Klippen in der Nähe des Wassers angelegt, entweder jeder für sich oder mehrere zusammen auf Grabfeldern. Die Eiszeit hat die Landschaft beeinflusst und nach dem Ende der Eiszeit vor ca. 11 000 Jahren erfolgte eine Landerhöhung. Als die ersten Menschen während der Steinzeit hierher kamen, lagen große Teile der Gemeinde Häggdånger unter Wasser. Während der Bronzezeit und der frühen Eisenzeit befanden sich lange Buchten an der Stelle, an der heute bebaute Äcker liegen. Im 16. Jahrhundert reichte das Meer fast einen Kilometer ins Land hinein. 500 e Kr-1050 e Kr YNGRE JÄRNÅLDER Folkvandringstid 400-550 • Vendeltid 550-800 • Vikingatid 800-1050 1050 e Kr MEDELTID 1500 e Kr HISTORISK TID SE FORNMINNENA PÅ UDDEN 1 • Barsvikens fiskeläge. Idag syns kajanläggningar, träställningar där man torkade näten, sex sjöbodar, fritidshus och ett kapell uppfört år 1727. Strax ovanför Barsvikens kapell är stigen mot Skarpudden. 2 • Gravröse intill stigen. Det är 9 m i diameter och närmare metern högt. Röset har en grop i mitten. 3 • Gravröse som är 8 meter i diameter och ligger i klapperstenen ca 30 meter från stigen. Röset kan vara lite svårt att se. 4 • Gravröse på bergskrön. Det är 15 meter stort och över en meter högt. I södra kanten har man i sen tid byggt en mindre stenhydda. 5 • Husgrund i form av en rund stenvall om kan vara en grund efter äldre fiskebod. Sådana grunder kallas tomtningar. 6 • Vraket efter Sjofna av Drammen som förliste år 1872. Alla ombord tog sig iland. 7 • Fiskeläge Malviken. På en karta från 1788 är tre sjöbodar markerade. Idag finns sex sjöbodar och gistgårdsrösen kvar. Gistgårdar var av trä och fiskarna torkade näten på dem. Viken Malviken fiskeläge i 7 1 Barsvikens fiskeläge 2 Gravröse Herzlich willkommen in Barsviken und Skarpudden! Dieser Platz ist im Anschluss an die reichhaltigen Angelgewässer entstanden. Schon zur Eisenzeit und vielleicht auch schon zur Bronzezeit hielten sich die Menschen hier auf und begruben ihre Toten in den Steinhügeln draußen auf der Landzunge, und während des Mittelalters kamen Fischer aus Gävle hierher. Hier gibt es auch einen Wanderpfad, der zur Landzunge führt, auf der vorgeschichtliche Fundstätten betrachtet werden können. Bastahällan 3 Gravröse Norrhällan Sörhällan Gravröse 4 5 Husgrund Skarpudden N Vraket efter 6 Sjofna af Drammen www.lansstyrelsen.se/vasternorrland Häggdångers socken raä 23,24, 32, 125, 165, 169, 203 Illustrationer Jan Westling • Produktion och kartor R-Info Kultur • 2012 FOLKET VID KUSTEN KUSTENS ORTNAMN LÄTTLÄST LÄTTLÄST Längs Norrlands kuster finns fler än tvåtusen rösen Häggdånger hette Hedanger på 1300-talet. Ordet anger betyder vik och finns i många ortnamn längs hela kusten Rösen är högar av sten som täcker en gammal grav. De är ofta mer än 1500 år gamla. Naturen fick ofta vara med i ortnamnet. Över Tärnskäret fanns tärnfåglar och vid Abborregöllan måste det ha funnits mycket abborre. Dessa ortnamn som handlar om fiske och jakt är nog från 1500-talet. Oftast ligger rösena där människor levde förr i tiden. Men just här på Skarpudden finns inga spår som visar att människor levde här. Några ortnamn kan vara ännu äldre. En mycket känd isländsk saga om vikingar är från 800-talet. Sagan berättar om kung Rafn som dog i en strid vid en plats som heter Skarpaskären. Det kan ha varit Skarpudden. Kanske var det folk som ofta flyttade från en plats till en annan? På gammal svenska hette Rafn Ramn. Är det därifrån som namnen Ramsås, Ramvik och Ramsjö kommer? THE PEOPLE ALONG THE COAST Who were the people who built the barrows? Perhaps they moved with the seasons from the inland to the coast to fish and hunt seals, depending on which source of nutrition was available at the time. Or maybe, since some excavated barrows show no trace of the deceased having consumed anything from the sea, the barrows were built by people who emigrated from the south. Or could it be so, they came from the inland and for some reason didn’t eat what the coast had to offer? Var det forntida säljägare som byggde rösena som ligger på Skarpudden? Omkring 2300 gravrösen är kända längs Norrlands kuster. Det var nog bra fiske och jakt här även i forntiden. Just här har inga boplatser hittats men på andra håll har sådana påträffats i närheten av kuströsen. Det är svårt att finna dessa boplatser. Kan det ha att göra med att ett kringflyttande folk levde här? Flyttande folk? Det finns fynd på flera platser i Norrland som tyder på att viss odling kan ha förekommit redan från bronsålder och att man höll sig med boskap. Kanske människorna utnyttjade olika näringskällor beroende på årstid och flyttade säsongsvis till kustens fiske och sälfångst. Kosten kompletterades också med rötter, nötter, bär och annat som skog och mark gav. Ett kringflyttande folk lämnar få spår. 9000 f Kr4000 f Kr-1800 f Kr JÄGARSTENÅLDER BONDESTENÅLDER Sydskandinaviska gravfynd Bronsålderns rösen ligger på nivåer över 30 meter över havsytan. Rösena och fynd i gravarna motsvarar de som finns i Sydskandinavien. Kanske kom folk söderifrån? När det gäller fynd i rösen på järnålderns havsnivå innehåller de liknande fynd som i bondebygdernas gravhögar. Det tyder på att det var samma människor som rörde sig mellan den yttre kusten och inre delar av de djupa fjärdarna. En kostfråga Arkeologer har undersökt lågt liggande gravrösen. I ett fall kunde visas att den döde gravlades på 500-talet e Kr. Analysen tydde på att personen inte ätit föda från havet. Liknande resultat finns från kustområden i närheten. Kanske vissa personer inte åt kustens mat av för oss okända skäl. Ångermanlands största gravfält Öster om Barsviken vid Lervikens gamla fiskelägen ligger Ångermanlands största rösegravfält. Där finns tretton rösen samlade på en bergshöjd. Lite längre bort låg Svenskärs fiskelägen. På ön Svenskär ligger också flera rösen. 1800 f Kr-500 f Kr BRONSÅLDER ⌘ 500 f Kr-500 e Kr ÄLDRE JÄRNÅLDER Förromersk järnålder 500-0 • Äldre romersk järnålder 0-200 • Yngre romersk järnålder 200-400 DIE BEVÖLKERUNG AN DER KÜSTE Wer war es eigentlich, der die Steinhaufen baute? Waren es Menschen, die je nach Saison vom Inland an die Küste zogen, um dort Fisch- und Robbenfang zu betreiben und je nach Jahreszeit die verschiedenen Nahrungsquellen zu nutzen? Oder wurden die Steinhaufen von Menschen gebaut, die vom Süden her einwanderten? Untersuchungen an manchen der Steinhaufen zeigen, dass der Verstorbene keine Nahrungsmittel aus dem Meer zu sich genommen hat. Deshalb hat man die Vermutung, dass die Menschen vom Inland kamen und aus irgendeinem Grund nichts von den Nahrungsmitteln, die die Küste zur Verfügung stellte, zu sich nahmen. Norrland från stenålder till medeltid När inlandsisen drog sig tillbaka befolkades Norrland av jägare/ samlare från väst, öst och syd. Jordbruk och boskapsskötsel prövades på flera platser under bronsålder/järnålder, kanske som bisyssla till fångst och insamling. Århundradena kring Kristi födelse fanns stadigvarande jordbruk vid södra Norrlandskusten. På 1000-talet kristnades Sverige. Fiskelägen växte fram och en begynnande handel utvecklades med långväga yrkesfiskare. Samtidigt organiserades marknader där fisk från norr byttes mot salt och tyger från söder. 500 e Kr-1050 e Kr YNGRE JÄRNÅLDER Folkvandringstid 400-550 • Vendeltid 550-800 • Vikingatid 800-1050 1050 e Kr MEDELTID 1500 e Kr HISTORISK TID Ingen vet säkert, men det är spännande att tänka sig att vikingarna var här. Hur gamla är ortnamnen här? I Häggdånger finns många naturnamn som kan gå långt tillbaka i tiden. Själva namnet Häggdånger omnämns år 1314 som ”hedanger”. Efterleden -anger är ett gammalt namn för vik och finns på flera ställen längs Norrlandskusten. Naturnamnen i socknen speglar människans kolonisation längs kusten. En del namn är ännu äldre och kom antagligen till under järnåldern. De flesta ortnamn hör dock till senare tid. Genom landhöjningen frilades land som fick sina namn under historisk tid. Fisk, fågel och säl Fiskelägen lades i lävikar som fick naturnamn. De blev så småningom till bebyggelsenamn. Iakttagelser vid kusten fick namn som var bra att känna till vid sjöfärder. Det var stenskravel, lervikar och djupvikar. Över Tärnskäret svärmade förstås fågel och vid Abborrehällan fiskade man gärna. Fast man kan undra vem som intresserade sig för Simpvikens säregna fiskbestånd? Förr fanns gott om säl. De jagades ute på vårisarna eftersom sälen tar fisk som fastnat i garn. Ute på Själhällan låg sälarna och vaktade på människornas förehavanden. De här namnen som har att göra med kustens fiske och jakt kan ha kommit till under medeltiden. Järnålderns namn Det finns färre ortnamn från järnåldern i socknen. Av förklarliga skäl ligger de längre in i landet där det fanns bra odlingsjordar. I centrala Häggdånger ligger bebyggelse med namn som slutar på -om och ett enstaka Rogsta. Dessa byar har gravhögar och säkert en mer än tusenårig historia. Lodbroks dödssång Skarpudden har inspirerat till tankar om händelser som finns nedtecknade i isländska sagor. I Lodbrokskvädet Kràkumal av Ragnar Sigurdsson (765-845 e Kr) omtalas ett slag vid Skarpaskären (Skarpaskerjum). En viss kung Rafn stupade vid skären. Rafn betyder korp på isländska. På fornsvenska heter det Ramn. Det är ett vanligt ortnamn i länet som Ramsås, Ramvik och Ramsjö. Tanken svindlar, men tänk om det var vid Skarpudden kung Rafn stupade? Illustrationen låter fantasin spela och vi ser framför oss ett vikingaskepp med drakhuvuden och stridande vikingar. Kvädet är en översättning av den del som omnämner Skarpaskären. COASTAL PLACE NAMES In Häggdånger, there are many ‘nature names’ that may hark back to when the coast was being colonized. Some names, like Rogsta, probably go back as far as the Iron Age. Records from 1314 show that ‘Häggdånger’ was called ‘hedanger’, –anger being an old word for ‘inlet’ used in many place names along the coast of Norrland. In one the Icelandic sagas, Kràkumal, a Viking Age skirmish at ‘Skarpaskären’ is mentioned. Could this be the site? No one knows for sure but in our imagination we see a pair of Viking ships engaged in battle near the harbour. DIE ORTSNAMEN AN DER KÜSTE In Häggdånger gibt es zahlreiche Naturnamen, die noch aus der Zeit stammen können, in der die Menschen die Küste besiedelt haben. Ein Teil der Namen, wie beispielsweise „Rogsta” stammen wahrscheinlich aus der Eisenzeit. Der Name ”Häggdånger” erscheint im Jahre 1314 als „hedanger”. – bei „anger“ handelt es sich um einen alten Namen für „Bucht“, der an mehreren Stellen entlang der Norrlandsküste zu finden ist. Im isländischen Lodbrokskvädet Kràkumal wird von einer Schlacht zur Wikingerzeit am Skarpaskären berichtet. Ist es dieser Platz, der dabei gemeint ist? Keiner weiß das so genau, aber man könnte sich hier schon ein Wikingerschiff im Kampf auf der Reede vorstellen. FARLIGA FARVATTEN FOLKTRO OCH HAV LÄTTLÄST LÄTTLÄST Männen som fiskade på havet var alltid oroliga för hur vädret skulle bli. De bad till den kristna guden i kapellet vid Barsviken. Men de trodde också på övernaturliga väsen. Utanför Skarpudden ligger två gamla fartyg på havets botten. Blå skutan kom ända från Medelhavet och när fartyget sjönk såg människorna citroner flyta iland. På bilden ser du Sofjna av Drammen som sjönk en höstnatt år 1872. Kustfiskarna trodde på en havstomte. När det lät som om havstomten rullade tunnor in till fiskeboden visste kustfiskarna att det skulle finnas mycket fisk i havet. Tomten kunde också varna för storm. Då lät det som om luckorna i fiskeboden slogs upp. Hit till Barsviken kom fiskare från Gävle och startade ett salteri på 1500-talet. Saltet gjorde att fisken höll längre då det inte fanns kylskåp eller frysar. Gävlefiskarna hade flera fiskelägen längs med hela kusten på 1600-talet. De var de enda som fick fiska här. Det fick de ända fram till år 1766. Det var bara männen som fiskade. De trodde att kvinnor gav otur med fisket. Om en fiskare mötte en kvinna på vägen måste han spotta tre gånger över axeln för att inte få otur med fisket. Fiskare som kom härifrån kallades strandfiskare. De hade mindre båtar och fiskade ofta med nät. På Svenskäret kan du se en labyrint som är lagd med stenar. Kanske skulle labyrinten ge god lycka med fisket? Det finns historier om hur strandfiskarna försökte ge Gävlefiskarna otur med fisket genom att använda trolldom. Att passera Skarpudden kunde vara en riskfylld seglats i äldre tid. Från 1600-talet är två förlisningar kända här utanför udden. Blå Skutan med last från Medelhavet var en av dem som gick i kvav och ortsbor sågs äta citroner som flutit iland. Barken Sjofna av Drammen som du ser avbildad ovan förliste en höstnatt år 1872 här utanför Skarpudden. Med hjälp av en tross som en hjältemodig man tog i land kunde alla räddas! Vraket ligger ännu kvar på botten utanför udden. Gävlefiskarna Hit till Barsviken sökte sig annars fiskare från Gävle på 1500-talet för att starta ett fiskesalteri. De var fiskarborgare som fått privilegier att fiska längs Norlandets kust, som Norrlandskusten kallades då. Under ståndssamhällets tid i Sverige delades folk in i adel, präster, borgare och bönder. En grupp borgare i städerna hade privilegiet att fiska och handla med denna fisk. Till dessa hörde gävlefiskarna som anlade flera fiskelägen längs Norrlandskusten på 1600-talet. De hade ensamrätt på fisket ända till 1766. 9000 f Kr4000 f Kr-1800 f Kr JÄGARSTENÅLDER BONDESTENÅLDER Haxar seglade in Tillbaka till 1500-talet när gävlefiskarna seglade in här. Det gick ingen landsväg hit, den kom först 1949. Ortsborna såg fram emot när gävlefiskarna kom inseglande om våren med båtar fyllda av salt, tyger och kryddor. Haxar kallades de segelbåtar de använde för dessa resor. När ortsborna själva skulle sälja sin fisk fick de ta sig ända in till Härnösand. Saltad strömming och kapell Gävlefiskarna startade ett salteri här för att att torka och salta sin fångst. En säsong när de skulle salta strömmingen räckte inte saltet till. Den surströmming som blev resultatet godtogs inte av skattefogden. På grund av kyrkoplikten krävde gävlefiskarna att få bygga ett eget kapell som stod klart 1727. Om vintern användes det till att förvara fiskeredskap. Strandfiskare Lokala fiskare i bygden kallades strandfiskare. De var ofta gamla båtsmän som lämnat flottan. Strandfiskarna hade mindre båtar och olika fiskeredskap, oftast nät. De konkurrerade med gävlefiskarna och det finns historier om hur strandfiskarna med trolldom försökte förgöra de främmande gävlefiskarnas fiskelycka. 1800 f Kr-500 f Kr BRONSÅLDER ⌘ 500 f Kr-500 e Kr ÄLDRE JÄRNÅLDER Förromersk järnålder 500-0 • Äldre romersk järnålder 0-200 • Yngre romersk järnålder 200-400 TWO SHIPWRECKS Outside Skarpudden are two shipwrecks. One is from the bark in the illustration, Sjofna af Drammen, which sank one autumn night in 1872. Otherwise, it was mostly fishermen from Gävle who had control of Barsviken. Up until 1766, they had special privileges that allowed them to fish and trade along the coast of Norrland. Here in Barsviken they started a fish-salting plant in the 16th century. The local fishermen were called beach fishers. Competitors to the fishermen from Gävle, they were suspected of using sorcery to spoil the luck of the outsiders. ZWEI WRACKS Außerhalb von Skarpudden befinden sich zwei Wracks. Bei dem einen handelt es sich um die abgebildete Barke Sjofna av Drammen, die in einer Herbstnacht im Jahre 1872 versunken ist. Die Fischer aus Gävle hielten sich viel hier in Barsviken auf. Bis zum Jahr 1766 hatten sie spezielle Privilegien, was das Fischen und den Handel mit den gefangenen Fischen entlang der Küste Norrlands anging. Hier in Barsviken wurde im 16. Jahrhundert eine Fischsalzerei eröffnet. Die lokale Bevölkerung wurde als Strandfischer bezeichnet und konkurrierte mit den Fischern aus Gävle um die Fische. Man sagte sogar, sie hätten versucht, den fremden Fischern durch Zauberei das Fischerglück zu zerstören. 500 e Kr-1050 e Kr YNGRE JÄRNÅLDER Folkvandringstid 400-550 • Vendeltid 550-800 • Vikingatid 800-1050 1050 e Kr MEDELTID 1500 e Kr HISTORISK TID Labyrinter av sten ligger ofta vid kusten och finns också i alla våra grannländer och runt Medelhavet och på de Brittiska öarna. För de som ägnade sig åt havsfiske var förstås vädret alltid en källa till oro. För att trygga tillvaron bad man böner likaväl som att lyssna till naturens väsen. Man kan föreställa sig hur gävlefiskarna samlades i kapellet vid Barsviken inför en fisketur för att be om bra väder och gott fiske. Det fanns dock även andra väsen som hjälpte fiskare längs kusterna. Flera historier finns nedtecknade om hur väsen lotsade fiskare iland vid storm eller meddelade när det var gott om fisk och dags att ge sig ut. Havstomtens hjälp En som kustfiskare talade om och fick hjälp av var havstomten. När det hördes vid fiskeläget som om tomten rullade tunnor in till fiskeboden var det lönande att lägga ut nät. Rullades tunnorna bort var det alltså ingen idé att ge sig ut. Tomten varnade också för storm genom att det lät som om luckorna i fiskeboden slogs upp. Om tomten visade sig här i Barsviken vet vi dock inte! Kyrkans förbud Det fanns även olika kristna regler eller förbud. Man fick inte svära när man fiskade eller arbeta om söndagarna. Om man ägnade sig åt detta blev fiskelyckan förstörd. Inte möta en kvinna Fisket var uteslutande männens syssla, vilket gjorde att kvinnors blotta närvaro sågs som någonting hotfullt. Det ansågs att om man mötte en kvinna, särskilt en äldre, på väg till fisket skulle fiskelyckan utebli. Då spottade man tre gånger över axeln för att häva olyckan. Detsamma gällde om man mötte en katt på väg till fisket. Något som lever kvar än idag, att spotta tre gånger om en svart katt går över vägen. Labyrinters magi På Svenskäret i närheten kan du se en labyrint lagd av stenar. Oftast ligger labyrinterna vid kusterna och förknippas med säsongsfiske. De äldsta är från medeltiden. Uppgifter finns om att labyrinter lades i hopp om god fiskelycka. Annars förknippas de med fruktbarhet. De finns förutom i Skandinavien kring Medelhavet, längs Atlantkusten och på Brittiska öarna. Den nordligaste ligger på ishavsön Novaja Semlja. THE SEA GNOME For those engaged in sea fishing, weather has always been a source of worry. In ancient times, fishers would offer prayers and try to listen to the spirit of nature. A sea gnome was believed to help them. When there were sounds as if the gnome was rolling barrels into the sheds of the fishing hamlet, it was considered time to put out the nets. In nearby Svenskäret you can see a labyrinth of stones that may have been made in hopes of better luck with fishing. Otherwise, prayers were offered for protection; here in Barsviken, the fishermen of Gävle built a chapel for this. DAS MEERES-HEINZELMÄNNCHEN Diejenigen, die im Meer fischten, mussten ständig im Ungewissen leben, was das Wetter anging. Man betete, hörte aber auch auf die Wesen der Natur. Ein Meeres-Heinzelmännchen soll den Fischern geholfen haben: Wenn es sich bei den Bootshäusern am Strand so anhörte, als ob das Heinzelmännchen Tonnen zum Bootshaus rollte, dann lohnte es sich, das Netz auszulegen. Auf Svenskäret, das sich in der Nähe befindet, ist ein Labyrinth aus Steinen zu sehen, das eventuell entstanden ist, weil man sich mehr Glück beim Fischen erhoffte. Man betet aber auch, weil man sich Schutz erhoffte, und hier in Barsviken haben die Fischer Gävles zu diesem Zweck eine Kapelle errichten lassen.