Predikan på
Den helige Mikaels dag
Akalla kyrka, den 1 oktober 2006
Texter: Daniel 6:16-22, Uppenbarelseboken 12:7-12 och Lukasevangeliet 10:17-20
Predikan av Kyrkoherde Michael Öjermo
Vid ekumenisk gudstjänst med Frälsningsarmén
Tänk dig en mycket gammal man. Hans kropp är bruten. Han orkar inte mycket. Hans ögon är
skumma. Han ser inte speciellt bra. Han minns, om han anstränger sig, Jesus. Men det var
länge sedan. Men om han riktigt anstränger sig så minns hans Jesus. Han minns hur Jesus såg
ut, hur Jesus luktade, hur Jesus pratade, hur Jesus höll händerna, hur Jesus sov, hur Jesus såg
ut tidigt på morgonen, hur Jesus somnade sent på kvällen. Om han riktigt anstränger sig så
minns den gamle mannen Jesus, men det var länge sedan. Betydligt tydligare minns han vad
Jesus sade. Han har ord för ord lagt på minnet vad Jesus sade i olika sammanhang och till
olika människor.
Den gamle mannen heter Johannes. En gång för länge sedan följde han med Jesus på
vandringarna genom det heliga landet. Men det var länge sedan. Det är knappt hans minns.
Minnen kommer om han riktigt anstränger sig. Men ibland har han inte lust att anstränga sig
och minnas. Det gör ont i honom. Han är sorgsen. Det blev inte riktigt som han hade tänkt sig.
Däremot kommer Johannes tydligt ihåg nästan allt som Jesus sade under de år de kände
varandra. Han har lagt allt på minnet. Han har ansträngt sig för att ordna allt till berättelser
och tal. Berättelserna om Jesus och talen Jesus höll har han noga ordnat i sitt minne. När som
helst kan han ta fram en berättelse. När som helst kan han återge ett tal av Jesus. Många
gånger har den gamle mannen fått berätta om Jesus och hålla talen, om och om igen. Till sist
skrev han ner allt han mindes i en bok; Evangelium enligt Johannes.
Men det där var nu också mycket länge sedan. Och vad skulle det tjäna till? Den gamle
mannen sveper filten tätare kring kroppen. Grottan där han bor är fuktig och kall. Det är mitt i
vintern. En gång var allt så enkelt. Men så är det inte längre. Det är kallt här ute på Patmos.
Det stormar. Högt uppe i sin grotta kan Johannes se ut över havet som skummar av vrede,
piskat av vinterstormen. En gång var allt så enkelt. Men så är det inte längre. Jesus talade om
kärlek och vänskap. Jesus botade sjuka och delade ut mat. Jesus gav sig på fariséerna och de
skriftlärde. Han tog alltid vanligt folks parti. Alltid. Gud kallade han Pappa, inga höga hästar
där inte. Johannes mindes känslan i kroppen, glädjen, vänskapen, alla människorna de mötte.
Det var underbart. Fullständigt underbart. Sjuka kroppar blev friska. Smärtan försvann.
Slocknade ögon tändes. Hoppet kom tillbaka. Utskämda stackare möttes av en öppen famn.
Jesus vågade röra vid alla. Hungriga magar blev mätta. Jesus tänkte på allt. Det var underbart.
Tills de kom till Jerusalem. Gå gick allt fel. Jesus blev dödad. Den gamle mannen fryser
genom märg och ben. Men Johannes fryser inte av kylan och fukten, vintern och stormen.
Johannes minns hur lessna dom var. Hur meningslöst allt kändes. Hur rädda de var. Det var
fullständigt vedervärdigt.
Minnet av kvinnorna gör honom tyvärr inte varmare inombord. Kvinnorna som kom in till
stan på tredje dagen. De berättade om uppståndelsen. Deras ansikten lyste. Svetten pärlade sig
i pannan. Ögonen glittrade. Johannes fick anstränga sig för att förstå vad de försökte säga.
Och så sprang de allt vad de orkade. Och de hade förstått, inget tvivel om saken. Kvinnornas
flåsande berättelse var sann. Jesus låg inte där han skulle i graven. Stenen var bortvält. Några
vakter kunde de inte se skymten av. Däremot ljus, änglar, vårljus, himmelsljus, värme – allt
på en gång.
Efter uppståndelsen föll bitarna äntligen på plats. De hade förstått. De hade suttit och berättat
för varandra vad Jesus sagt och gjort. Berättelserna och talen fick ett sammanhang. Nu såg de
allt i ljuset av uppståndelsen. Äntligen förstod de vem Jesus var. Jesus var inte en predikant
bland andra, utan Guds ord. Jesus var inte en undergörare bland andra, utan Gud som skapar
ur intet. Jesus var inte en upprorsledare, utan Guds son. Jesus var inte en lokalkändis från
Galiléen som ville slå i Jerusalem, utan Messias, den som skulle komma.
Men vad skulle det tjäna till? Den gamle mannen tinar inte upp ens av minnet av
uppståndelsen. Så mycket lidande, det är hans enda tanke. Så mycket lidande. Han fick se
unga människor hänföras av berättelserna om Jesus. Han lärde ivriga lyssnare vad Jesus hade
sagt. Han såg människor läsa i hans bokrullar; Evangelium enligt Johannes. Deras ögon
brann. Men vad skulle det tjäna till?
De slog till hårt och skoningslöst. Ofta mitt i natten. Polisen, militären, myndigheterna –
förföljarna. Johannes mindes ansikten på människor mycket yngre än hans själv. De fördes
bort och kom aldrig mer tillbaka. Nu sitter han här, gammal, ensam och övergiven. Vid klart
väder kan han nästan ana över havet konturerna av land. Där ligger Efesos, Smyrna,
Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia. Och där vet Johannes att unga
människor förföljs och dödas. De bekänner Jesus som Herre och vägrar att offra till kejsaren.
Konsekvenserna blir fruktansvärda. Den gamle mannen faller i sömn, utmattad av sina
minnen, otröstlig.
Då öppnar sig himlen för honom. Johannes ser striden mellan Mikael och hans änglar mot
draken, som kallas både djävul och satan. Det är en fruktansvärd strid och den böljar fram och
åter. Men Mikael och hans änglar övermannar fienden och det fanns inte mer någon plats för
dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och
Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner
med honom.
Johannes hör en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår
Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som
anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod
och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla
därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner
till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Mina kära vänner! Ibland är det vedervärdigt att vara människa. Människor som lever här i
Kista, Husby och Akalla har svåra minnen av krig och förföljelser, tortyr, hot, flykt.
Människor som lever här har minnen av människor som försvann, hus och hem som
förstördes. De har känt flyktens umbäranden in på bara kroppen. Och de har med stor möda
försökt etablera en ny tillvara här i det nya landet.
Men vi har alla erfarenheter av hur svårt livet ibland kan vara. Lidandet och umbärandens
kommer vi inte undan. Nej, vi kommer inte ens undan om vi bekänner oss som kristna och
lever i tro på Herren Jesus. Inte ens den kristna tron är någon garanti mot livets svårigheter.
Nej, någon garanti har vi inte mot livets svårigheter.
Men vi har förvissningen. Vi har förvissningen, mina kära vänner. Vi är förvissade om att
ondskan är besegrad. Vi är förvissade om att döden är tillintetgjord. Vi är förvissade om att
striden mot djävulen är avgjord. Vi är förvissade om att Gud har segrat. Himlen har öppnat sig
för oss och vi har fått se. Vi har fått se Guds himmelska härlighet. Därför äger vi
förvissningen. Trots allt vad som sägs, så äger vi förvissningen.
Det sägs att ett fruktansvärt krig rasar
Vi tror att Gud har segrat.
Det sägs att läget är hopplöst.
Vi vet att Jesus ger världen hopp.
Det sägs att mörkret tränger in överallt.
Vi ser att Jesu Kristi ljus lyser in i alla mänskliga förhållanden.
Det sägs att livet är meningslöst.
Vi ser i den helige Andes kraft meningen.
Det sägs att Gud är borta.
Vi vet att Gud lever.
Det sägs att ingen människa egentligen orkar leva.
Vi är förvissade om att Gud ger oss kraften varje dag.
Vi bekänner att Gud är Fadern och Sonen och den helige Ande. Det ger livet mening!
Amen.
