Kan en kristen vara RIK

Kan en kristen vara rik?
Enligt Världsbankens mätningar lever 1,4 miljarder människor i extrem
fattigdom, det vill säga på mindre än ca en dollar om dagen. Varje dag dör drygt
16 000 barn på grund av svält. 20% av jordens befolkning förbrukar 80 % av
jordens resurser. Vi tillhör de 20 procenten. Vi kan inte besegra fattigdomen
förrän vi besegrat rikedomen.
Gud är mycket väl medveten om världens ekonomiska problem. Jag antar att
det är därför Bibeln talar minst lika mycket om rikedomsbekämpning som
fattigdomsbekämpning. Gud vill att alla ska dela lika (2 Kor 8:13-15), rika
uppmanas att ta avstånd från rikedomens lockelser och sälja allt de äger (Mark
10:21). Nya Testamentets brev innehåller fler uppmaningar till de kristna att de
inte kan vara rika än att de inte kan vara fattiga (1 Tim 6, Jak 5). Jesus levde
fattigt och sade att Hans lärjungar inte ska samla skatter på jorden (Matt 6:1921).
Faktum är att den enda avgud som Jesus nämnde i kontrast till Gud är
”Mammon” (Luk 16:13). Det är arameiska för ”rikedom, överflöd”. Så för er
som känner er obekväma med begreppet ”rikedomsbekämpning” kan jag
meddela att det är exakt detsamma som mammonbekämpning. Och för er som
avskyr avgudar och inte vill ha något med Mammon att göra, så kan jag tala om
att ni inte bör ha något med rikedom att göra.
Definierandet av rik
När man diskuterar ekonomi med andra kristna sker alltid ett missförstånd. De
kristna som försvarar ståndpunkten att kristna kan vara rika (som själva av
någon anledning alltid är rika… måste vara ett sammanträffande) kommer med
argumentet att kristna kan vara rika därför att då kan de ge mycket av sina
pengar till de fattiga. Om man tjänar mycket kan man ge mycket.
Missförståndet ligger i att man då inte har definierat vem som verkligen är rik.
Jag definierar inte rik som den som tjänar mycket pengar, utan den som äger
mycket pengar. Man är rik om man äger mer än det nödvändigaste, om man har
överflöd för sig själv. När Bibeln kritiserar rika är det inte för att de tjänar
mycket utan för att de lägger sina pengar på hög och samlar skatter på jorden
istället för att ge pengarna till de fattiga.
Naturligtvis finns det ett samband mellan att tjäna mycket pengar och att äga
mycket pengar, och utan det ena kan man inte göra det andra. Men samtidigt är
det inte fel att tjäna mycket pengar (i begreppets vardagliga betydelse vill säga,
om du bokstavligen tjänar pengar så läs Matt 6:24 och omvänd dig). Om en man
tjänar 50 miljoner om året och ger 50 miljoner om året till Läkare utan gränser –
vad kan någon klandra honom för? Inte syndar han. Däremot om han tjänar 50
miljoner om året och spenderar 50 miljoner om året på lyx, njutning och
underhållning, då bör någon tillrättavisa honom. Således spelar det ingen roll
hur mycket man tjänar. Rik är man om man behåller pengarna man tjänat för sig
själv. Det är inte hur mycket du får utan hur mycket du har kvar efter att du gett
åt de fattiga som spelar någon roll.
Man kan heller inte säga ”Man kan vara rik eftersom den som har mycket kan
ge mycket”. Om man har mycket och ger mycket har man inte mycket längre.
Och då är man inte längre rik. Man kan inte äga mycket pengar och samtidigt
påstå sig ha gett bort mycket pengar, för då skulle man inte ha mycket pengar
kvar. Om man har kvar mycket har man gett bort lite. Om vi ska vara generösa
som Bibeln uppmanar oss till innebär det att vi ger så mycket som möjligt, dvs.
så mycket tills vi bara har kvar det nödvändigaste.
Hur mycket man har innan man gett till de fattiga spelar absolut ingen roll,
frågan är hur mycket man har efter att man har gett till de fattiga. Om man då
äger överflöd, mer än man behöver, då innehar man den mammon som Bibeln
kritiserar. Att vara rik innebär att inte ge pengar till de fattiga fast man kan.
Att säga att man kan vara rik för då kan man ge mycket pengar till de fattiga är
precis som att säga att man kan vara tjock därför att man då kan ge mycket mat
till de fattiga. Att vara rik är att spendera pengarna på sig själv, och att spendera
dem på sig själv ≠ att ge dem till de fattiga. När jag i den här boken säger att
någon är rik menar jag inte att den personen tjänar mycket pengar eller har
mycket pengar som sedan ges till de fattiga utan att den personen har mycket
pengar efter att pengar har getts till de fattiga som den personen istället
spenderar på sig själv.
Detta är oerhört viktigt att reda ut. När jag i detta häfte diskuterar kristen
ekonomi, att rikedom är synd osv. räcker det inte med att protestera med att man
visst kan vara rik om pengarna går till något bra, för det handlar inte om det.
Man kan inte kalla sig rik om man först har mycket pengar men sedan ger bort
allt utom det nödvändigaste till de fattiga. Rik är man inte om man tjänar
multum och ger bort det, rik är man om man tjänar multum och spenderar det på
en själv istället för de fattiga. Rik är den som äger överflöd, mer än vad han eller
hon egentligen behöver, efter att han/hon har gett allmosor till de fattiga.
Frågan är då vad som räknas som mer än vad man behöver. När vi ändå
definierar rik som den som äger överflöd kan det vara bra att definiera överflöd.
Vissa menar att man egentligen inte kan säga vem som är rik och inte, eftersom
det beror på i vilket perspektiv man ser saker och ting. Lokalt sett är
medelsvensson inte särskilt rik, globalt sett tillhör han översta superklassen.
Vissa rika försvarar sin rikedom med att även om de är rika om man jämför med
barnen i Afrika, har de det inte så värst bra ställt jämfört med dem i sin
omgivning. Och varför jämföra med barnen i Afrika när man kan jämföra sig
med grannarna och slippa känna skuldkänslor för att man är övermåttan rik?
För det första blir de svältande afrikanska barnen inte ett dugg mättare för att
man ignorerar dem. För det andra skulle jag faktiskt säga att Gud anat att
debatten om vad som egentligen räknas som det man behöver skulle dyka upp.
Det finns ett Bibliskt mått på vad man behöver: Mat och kläder (Matt 6:25, 1
Tim 6:8). Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda med det. Det är grunden för
mänskligt liv, det minsta som krävs för att överleva, och mer än vad som krävs
för att överleva behöver vi egentligen inte. Äger du något som inte krävs för din
överlevnad, överväg om du inte kan sälja det och på så sätt få pengar som man
kan ge till de fattiga, så att de kan få mat och kläder till sin överlevnad. På så sätt
går alla dina tillgångar åt till att bidra till människors överlevnad. Det är väl ett
bra sätt att använda pengarna på? Då spelar det ingen roll hur mycket man
tjänar, om allt går till människors överlevnad. Om man däremot spenderar
massvis med pengar på sånt som inte bidrar till någons överlevnad utan bara är
till för att tillfredsställa en själv, då är man en rik egoist, och det är sådan
rikedom som Bibeln kritiserar och fördömer. Som kristen kan man inte vara rik.
Och är man rik och inte vill vara det längre, är enda sättet att sluta vara rik på att
sälja allt man äger (Mark 10:21).
Bildligt talat?
Den första reaktionen man brukar få när Jesus säger något obekvämt är att Han
inte menade det Han sade (men man kan ju fråga sig varför Han då inte sade det
Han menade). När Jesus säger ”sälj allt du äger” menar Han det bildligt. Man
ska sälja allt man äger – i hjärtat. Den rike mannen var nämligen som texten inte
säger bunden vid sina rikedomar i sitt hjärta och kunde inte släppa fram Gud.
Han var slav under sina pengar. Som Jesus poängterar i Matt 6:24 är det fel att
tjäna mammon – inte äga mammon. Det är inget problem om du äger rikedom –
problemet är om rikedomen äger dig. Man kan vara rik så länge man inte slavar
under sin rikedom. Man kan äga mycket prylar utan att tjäna mammon för det.
Det är detta Jesus menar med ”Sälj allt du äger”, inte att den rike mannen ska
sälja allt han äger, utan att han ska sälja all sin rikedom i hjärtat så att Gud får
plats där. Problemet var inte att han ägde en massa utan att det tog upp hela hans
hjärta. Men när han väl sålt allt han ägde i hjärtat kan han fortsätta njuta av sina
rikedomar och ha det gött.
Som jag skrev har Gud lagt ner en text i Bibeln som motsäger detta. Den finns
inte mindre än i Bergspredikan.
Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig
in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där
inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt
hjärta att vara. Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp
ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är
mörker, hur djupt är då inte mörkret! Ingen kan tjäna två herrar. Antingen
kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla
sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och
mammon. (Matt 6:19-24)
När man citerar detta Bibelställe brukar man ofta hoppa över delen med ögat.
Det hör inte till sammanhanget menar man. Men Jesus är smartare än så. Han
lade in ”ögat är kroppens ljus” för att det har med att krossa den bildliga
tolkningen av ”sälj allt du äger” att göra. Det är ingen slump att både texten före
och efter det om ögat handlar om ekonomi.
Till att börja med säger Herren att vi inte ska samla skatter på jorden utan i
Himlen. ”Skatter” är ett ord som numera får oss att tänka på sjörövarkistor och
kassaskåp, men ordet Jesus använder är mer allmänt än så. ”Skatter” har samma
ordstam på grekiska som ”samla”, ”Samla inte samlingar på jorden” alltså. Alla
sorters samlingar, alla sorters prylar på hög, uppmanar Jesus oss att göra oss av
med, oavsett om det gäller guldmynt, frimärken eller DVD-filmer. Vi ska helt
enkelt inte vara rika (jfr också Luk 12:21 där ”skatter” syftar på rikedom). I
stället ska vi skaffa oss skatter i Himlen, vilket är mycket smartare, för medan
all rikedom på jorden är förgänglig och nåbar för tjuvar är Himlen ett ställe där
de sanna rikedomarna ligger i tryggt förvar. Och så finns det ett annat argument
för att inte samla prylar på jorden: ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt
hjärta att vara.”
Jämför detta med teorin att vi ska sälja allt vi äger bildligt, i hjärtat. Enligt den
kan vi äga skatter på jorden och samtidigt inte ha dem i hjärtat. Men enligt Jesus
kommer vårt hjärta vara där vi har vår skatt, om vi har rikedomar på jorden
älskar vi dem oavsett vad vi själva påstår. För om vi inte älskade dem skulle vi
inte ha någon anledning att behålla dem, eftersom säljandet av dem kan rädda
fattigas liv.
Det är uppenbart att vi inte kan ha skatter på jorden samtidigt som vi har
skatter i Himlen. Vi kan inte tjäna två herrar. I Matt 13:44-46, Mark 10:21 och
Luk 12:33-34 säger Jesus att vi får en skatt i Himlen när vi säljer allt vi äger –
har vi kvar våra rikedomar får vi ingen himmelsk skatt. Faktum är att Bibeln
aldrig nämner ”skatt i Himlen” när det inte gäller att göra sig av med sin
jordiska skatt och sälja allt man äger. Att göra sig av med sin rikedom är det
enda sättet för en rik att bli rik i Himlen.
Hela detta Bibelställe handlar om att vi inte kan äga rikedom och samtidigt
vara rika inför Gud. Vi måste ha ett ogrumlat öga för att se Gud. Rikedomen
förmörkar synen så att det blir svårare att se Himlen. Skatter i Himlen ser vi inte,
men skatter på jorden ser vi. Genom att våra ögon är fokuserade på dessa skatter
ser vi mindre på Jesus, Han som är världens ljus. För i de jordiska skatterna
finns ingen gud – utom Mammon.
Vad innebär det att tjäna Mammon? Eftersom vi äger skatter i Himlen, arbetar
för Guds Rikes tillväxt och fyller vårt hjärta med Gud när vi tjänar Honom,
måsta tjänande av Mammon innebära att äga skatter på jorden, arbeta för
rikedomens tillväxt och fylla vårt hjärta med rikedom.
Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon, och vi kan inte älska både Gud och
Mammon, eftersom vi kommer att hata den ene och älska den andre. Och har vi
skatter på jorden älskar vi dem, eftersom där vår skatt är kommer vårt hjärta att
vara. Om vi vill älska Gud av hela vårt hjärta måste vi göra oss av med våra
jordiska skatter.
Jesu budskap är enkelt: Det går inte att sälja allt man äger i hjärtat och
samtidigt ha kvar rikedomarna. Man kan inte älska Gud och äga mammon
samtidigt, för äger vi mammon har vi vårt hjärta i mammon. Vi ska vara odelade
när det gäller Gud och rikedom, vi kan inte försöka kombinera dem, som rika
kristna otvetydligt försöker med. Det är det som är budskapet i både ”Gud och
mammon”-texten och ”Ögat är kroppens ljus”-texten, för ”Om ditt öga är friskt,
får hela din kropp ljus” kan också översättas till ”Om ditt öga är odelat, får
hela din kropp ljus”. Med tanke på sammanhanget är liknelsens betydelse att vi
bara kan se ljuset om rikedomen inte är i vägen och förmörkar synen. Om vi
fokuserar odelat på Gud genom att inte äga rikedom som man kan se utan
rikedom som finns i Himlen får hela vår kropp ljus, med andra ord, vi mår
toppen.
Vad var det jag sa? Jesus krossar den bildliga tolkningen i sin Bergspredikan!
Rika kristna brukar dock invända att ”skatter på jorden” inte betyder rikedomar
utan vår kärlek till rikedomar. Vi kan äga prylar utan att betrakta dem som
skatter. Det är det mest fåniga jag hört, ett tydligt tecken på att man desperat
försöker undvika Jesu knivskarpa bud. Att ”skatter” betecknar rikedomar vittnar
bl a Luk 12:21 och Jak 5:3 om. Och om man slår upp det ord som översätts till
skatter, thesaurous (), i en grekisk-svensk ordbok så ser man att
ordet likväl betyder förvaringsrum, skattkammare, kista, skrin… det handlar inte
om något metaforiskt värdefullt utan om ett förråd, prylar på hög, grejor i mängd
– även kallat rikedom. Att ”skatterna på jorden” handlar om materiella ting
vittnar även resten av versen där de nämns om – Jesus säger att man inte ska
samla sådana skatter för att rost och mal förstör dem och för att tjuvar tar dem.
Hur kan rost och mal och tjuvar lyckas göra det med något ickemateriellt?
Naturligtvis finns det massa andra anledningar till varför man ska avfärda den
bildliga tolkningen. Förutom ”Sälj allt du äger” säger Jesus ”och ge åt de
fattiga”. Hur gör man det bildligt? ”Här får du lite ’pengar’ så att du kan köpa
dig ’mat’, så att du ’överlever’.” Knepigt. Vi läser ofta Bibeln ur vårt eget
västerländska, rika perspektiv, och då blir ”sälj allt du äger” en jobbig vers som
vi helst stoppar undan. Men tänk på hur fattiga tolkar den här berättelsen! Tolkar
de ”sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga” bildligt? Nej, de prisar Gud
för att Han är på deras sida och för att Han vet hur det känns när rika köper
kostymer och biff medan ens kläder trasas sönder och medan ens barn hungrar.
Vi ska inte bara sälja allt vi äger för att vi inte ska ha pengarna till gud utan
också för att om vi gör det får hundratals fattiga mat!
Att ”Sälj allt du äger” menas bokstavligt är så uppenbart att jag egentligen inte
behöver skriva mer. Efter att den rika mannen har gått och Jesus beklagat sig
över honom säger Petrus ”Se, vi har lämnat allt och följt dig. Vad skall vi få för
det?”. Petrus poängterar alltså att han och hans fiskarkompisar hade lyckats med
det den rike mannen misslyckades med. Och de hade lämnat allt bokstavligen
(Luk 5:11). För att inte tala om när alla kristna praktiserar allt-säljande i den
första församlingen (Apg 2 och 4). De tolkade det inte bildligt minsann.
Jag måste dock erkänna att det ligger något i att man ska sälja allt man äger ”i
hjärtat”, för när Anden tränger in i hjärtat börjar man hata mammon. Det står ju i
Matt 6:24 gällande Gud och rikedom att älskar man den ene hatar man den
andre. Älskar man Gud hatar man rikedom. Man avskyr att vara rik i en värld
med hunger när Jesus kommer in i en. Men det leder till att man gör sig av med
sitt överflöd, man går inte runt och avskyr rikedom och ändå fortsätter vara rik.
När Gud gör så att vi säljer allt vi äger i hjärtat, så tar det inte lång tid innan vi
säljer det på riktigt heller. För om man inte älskar pengar, varför behålla något
som man inte älskar? Särskilt när säljandet av det man inte älskar leder till att
hungriga får mat så finns det ingen anledning att inte sälja allt onödigt, äckligt
skräp man äger.
Något för alla?
När man insett att en bildlig tolkning av ”Sälj allt du äger” inte är möjlig går
man över till att visserligen acceptera att många är kallade att sälja allt de äger,
men samtidigt mena att alla inte behöver göra det. Somliga kristna måste inte
sälja allt de äger (och naturligtvis tillhör man själv den gruppen). Att Jesus sade
det till en rik man en viss gång, varför skulle det innebära att det är något för
alla?
Nu säger Jesus det inte bara till denne rike man utan till samtliga av sina
lärjungar:
Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig
skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är,
där kommer också ert hjärta att vara. (Luk 12:33-34)
Återigen säger Han precis som i Bergspredikan att vi måste ha en skatt i
Himlen för att ha vårt hjärta hos Gud. Och denna gång säger Han detta i
samband med uppmaningen att vi ska sälja allt vi äger, eftersom det är det man
blir tvungen att göra om man råkar ha en skatt på jorden och vill bli av med den.
Jag har hört folk som har invänt att Jesus här inte säger ”sälj allt ni äger” utan
”sälj vad ni äger”. Men det är bara en larvig undanflykt. Vad vi äger är allt vi
äger, och allt vi äger, det är vad vi äger. Vill man vara noggrann säger Han
ordagrant ”Sälj era ägodelar”, och sina ägodelar är väl allt man äger?
Men undanflykter kommer hela tiden, och vad kan man väl annars vänta sig?
Det är oerhört svårt för en rik att släppa sina ägodelar. Man kanske invänder att
bara för att Jesus sade det till just de lärjungarna vid just det tillfället, betyder det
inte att alla kristna ska göra det. Men då måste jag tyvärr peka på ett litet stycke
i Apostlagärningarna som säger att exakt alla kristna (och de var uppemot 3000
vid det här laget) sålde allt de ägde och hade allt gemensamt, de delade på
tillgångarna som syskon:
Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina
egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en
behövde. (Apg 2:44-45)
Då påstår man att det var en grupp frivilliga som sålde allt, inte alla kristna.
Säger inte Apg 4:36-37 och 5:1 att det fanns kristna som inte sålt allt de ägde
efter allt-säljandet i Apg 2? Och antyder inte samma Bibelord att allt-säljande
var något frivilligt?
Dock tror jag inte Lukas ljuger när han säger att ”alla” sålde allt i Apg 2:44
och 4:34. Att Barnabas och Ananias och Safira inte hade sålt allt när resten hade
gjort det beror på att församlingen växte, om alla sålt allt den ena dagen kom
nya nästa dag som inte hade gjort det. Och självklart var det frivilligt att sälja
allt – det var ingen kommuniströrelse som tvingade på folk ekonomisk
utjämning mot deras vilja! Men det motsäger inte att alla gjorde det, det kan inte
motsäga att alla gjorde det om vi inte påstår att Lukas ljuger, även om det är
svårt för oss rika att förstå hur så många kan göra det frivilligt. Det var lika
frivilligt att sälja allt som det var frivilligt att be, gå till kyrkan eller sluta slåss;
det var en naturlig del av det kristna livet och man uppmanade till det eftersom
Jesus själv hade sagt att man skulle göra så.
Det man brukar peka på för att försvara ståndpunkten att det var något
frivilligt som alla inte skulle göra är Apg 5:4 då Petrus säger till Ananias: ”Var
inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte
pengarna dina?” Men detta säger inte att Petrus inte tyckte att Ananias skulle
gett allt. Tvärtom, han är ju arg på honom för att han inte gett allt han fick för
egendomen, att han försökte lura församlingen. Ananias hade själv makten över
sina pengar, och när han valde att lura församlingen istället för att ge allt
syndade han. Det vore bättre att han behöll alla pengar, girig som han var, än att
han försökte se generös ut genom att luras. Men det säger naturligtvis inget om
att det inte skulle vara allra bäst om han gav allt! Det säger inget om att
apostlarna inte ville att alla kristna skulle göra det! Vi ska ge frivilligt utan
tvång, men naturligtvis ska vi sträva efter att kunna ge så mycket som möjligt
frivilligt.
När man insett att det faktiskt var alla som sålde allt i Jerusalem kan man
förstås invända att hur normgivande och exemplifierande församlingen i
Jerusalem än var så behöver det inte gälla alla kristna. Men urkristna dokument
visar att egendomsgemenskap praktiserades i hela den tidiga kyrkan, och att
kristna förbjöds vara rika. Justinus Martyren (100-165) skrev: ”Vi som
värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en
gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.” (Första apologin 14).
I Hermas Herden, en apokalyptisk bok skriven ca år 110 som på vissa håll
tillhörde kanon, kan vi läsa: ”Se efter varandra, hjälp varandra och njut inte
ensamma av det som Gud har skapat, utan dela frikostigt med er åt dem som
saknar… Ni som har överflöd, sök upp de hungriga…” (Se Andrén/Beskow, De
apostoliska fäderna (2006), sid. 242). I samma bok heter det också: ”Tänk alltså
efter: Du får inte skaffa dig mer än det som är alldeles nödvändigt och
tillräckligt liksom en som bor i främmande land.” (Ibid. sid. 271).
Augustinus skrev i sin kommentar till Ps 131 att en kristen inte ska äga privat
egendom utan leva i egendomsgemenskap. Johannes Chrysostomos klagade
över att så många på hans tid hade övergått till att äga privat egendom och sade
(något överdrivet) att de kristna skulle kunna omvända hela världen om de bara
gick tillbaka till ”pingstens änglalika liv” och praktiserade egendomsgemenskap
igen.
Dessutom vittnar okristna källor om att de första kristna församlingarna hade
en alternativ ekonomi. Lukianos, en hednisk författare som levde på 100-talet,
skrev (kritiskt förstås): ”Kristna föraktar alla ägodelar och delar dem inbördes”.
Men om man då pekar på dessa skrifter och andra urkristna dokument som
bevisar att egendomsgemenskap praktiserades i urkyrkan invänder man ändå att
det inte behöver betyda att alla ska göra det, och så vidare, och så vidare…
Anledningen till att så många undanflykter görs och att så många rika kristna
försöker kringgå detta bud är att man bara ser allt-säljandet som en negativ
handling som missgynnar en själv. Det är något obehagligt som man vill slippa.
Man ser helt enkelt inte det positiva med det. Men faktum är att det finns så
många fördelar med det, och att så många vinner på det, att jag faktiskt inte kan
se några nackdelar med det. Att sluta vara rik är som att sluta röka, det är jobbigt
och tufft och man frestas hela tiden att gå tillbaka till hur det var förut. Men
egentligen finns det bara fördelar med att sluta.
Jesus talar ofta om alla de erbjudanden och förmåner den som säljer allt ska få,
märker ni det? Ständigt poängterar Han att man får en skatt i Himlen som är
dubbelt så bra som märkeskläder och halsband. Men det är inte bara belöning i
Himlen som väntar den som säljer allt. Precis som Jesus sade i Bergspredikan
får man ett mycket klarare öga när man gör sig av med mammon, man får ett
rikare andaktsliv. När rikedomen inte finns där och fångar ens uppmärksamhet
riktar man in sig ännu mer på Gud – och det kan jag lova är bättre än lyx! Jag
kan själv vittna om att när jag slutade se på TV och spela dataspel fick jag
massor med tid över som jag fyllde med Bibelläsning. Mina kristna kompisar
förundrades över att mina Bibelkunskaper ökade enormt. Att Gud har gjort så att
jag har avvisat mammon är jag enormt tacksam över, och det är en gåva som jag
verkligen önskar alla, utan undantag. Varför skulle inte alla få njuta av ett
mammonlöst liv? Om ingen kommer med invändningar när någon säger
”Frälsningen är till för alla” eller ”Helande är till för alla” så fortsätt med det när
jag säger ”Att sälja allt man äger är till för alla!”
Det är minsann en lysande affär att sälja allt man äger. Men naturligtvis är det
inte bara det för en själv, utan för de fattiga. ”Sälj allt du äger” nämns aldrig
utan tillägget ”och ge åt de fattiga”. Om allt-säljandet bara var ett fromhets-test
på hur mycket man är villig att uppoffra för Gud, skulle jag kunnat gå med på att
alla kanske inte är kallade till det. Men nu finns det en enorm annan anledning,
och det är den avskyvärda katastrof som har funnits i världen i årtusenden och
som vi fortfarande inte har fått bukt på: fattigdomen.
Allvarligt talat, jag blir väldigt, väldigt frustrerad och ledsen när rika kristna
säger att ”Sälj allt du äger” inte gäller dem. Känner de inte till läget i världen?
Vet de inte hur många som slaktas varje dag på grund av vårt frosseri av
rikedomar? Det tvivlar jag på, om någon inte visste att 1,4 miljarder människor
lever i extrem, avskyvärd fattigdom och att tusentals dör av det varje dag, att en
miljard människor inte har tillgång till rent vatten och att tusentals dör av det
varje dag, att 800 miljoner människor lägger sig hungriga varje kväll och att
tusentals dör av det varje dag, så vet han eller hon det i vart fall nu och är
tvungen att göra något åt det. Vad för rätt har vi som kristna att inte sälja det vi
inte behöver för att rädda livet på dessa? Vad för rätt har vi att predika att alla
inte behöver ta sitt ansvar?
Om det hade räckt med att låt säga en miljon av oss hade sålt allt de ägde för
att världsfattigdomen skulle försvinna, så visst, då kanske inte alla kristna hade
behövt göra det. Men nu kommer för det första en miljon inte att göra det och
för det andra så kommer en miljon inte räcka, det här är enorma problem som vi
har att göra med, och enligt Jesus kommer de finnas kvar tills Han kommer
tillbaka (och ställer allt till rätta tack och lov).
De som menar att ”sälj allt du äger” bara gäller vissa kristna som de själva inte
tillhör menar att de kristna som fortfarande är rika inte ska ha rikedomen i
hjärtat, de ska inte vara slav under sina pengar etc. De företräder alltså det
resonemang vi gick igenom i förra kapitlet, att man kan vara rik utan att älska
pengar. Men som vi såg funkar inte detta resonemang. Antingen så säljer man
allt man äger eller så är man rik för att man älskar sina pengar – man kan inte
vara rik och samtidigt inte älska pengarna för då är man inte rik särskilt länge till
när man ser de enorma behov de fattiga har, då säljer man allt man äger.
Ingen har någon som helst anledning att hamstra på rikedomar. Alla resurser
behövs för att storma svältens onda ande, och Gud hjälper oss alla mer än gärna
för det nödvändiga som krävs för det slaget: att först döda Mammons ande. Om
vi vill bekämpa det onda i vår värld måste vi börja med det onda inom oss. För
vad är någon som hamstrar rikedom i denna hungrande värld om inte en
ondskefull syndare?
Allt?
Det jobbigaste med kravet ”sälj allt du äger” är ordet allt. Måste man verkligen
sälja allt? Räcker det inte med bara det man inte behöver, allt förutom mat och
kläder?
Saken är att i teorin gör det ju det. Syftet med att de rika ska sälja allt de äger
är inte att de själva ska lida nöd utan att det ska bli jämvikt, Gud vill inte att
någon ska ha mindre eller mer. Han vill ha ekonomisk utjämning.
Detta säger jag inte för att andra skall få det bättre och ni få det svårt, utan
för att alla skall ha det lika. Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa deras
brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det
lika för alla, som det står skrivet: Den som samlade mycket fick ingenting över,
och den som samlade lite led ingen brist. (2 Kor 8:13-15)
Meningen med att kristna ska ge bistånd är att alla ska ha det lika. Sverige
bedriver inte bistånd för att till slut bli ett u-land utan för att Sverige och uländerna (i teorin) ska hamna på samma ekonomiska nivå till slut. Likaså när det
gäller vårt enskilda bistånd är syftet inte att vi inte ska ha något kvar utan att vi
och de vi ger till (i teorin) ska hamna på samma ekonomiska nivå till slut. Vi ska
fortfarande ha kvar mat och kläder, det nödvändigaste.
Och då borde man ju egentligen sälja det överflödiga men behålla det
nödvändigaste. Varför uppmanade då Jesus oss att sälja allt, varför sålde
lärjungarna i Apg 4:34 inte bara saker man inte behöver utan också saker som
hus och åkrar?
Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde
och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner
betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad
han behövde. (Apg 4:34-35)
När kristna sålde allt de ägde lade de ner betalningen för apostlarnas fötter,
och så distribuerades pengarna tillbaka till de kristna, åt var och en efter vad han
behövde. Dessa pengar kunde de kristna sedan köpa mat, kläder och hus för.
Syftet med allt detta är naturligtvis ekonomisk utjämning. Ingen av dem led
längre någon nöd. Man hade med Guds hjälp i ett slag utrotat både rikedom och
fattigdom. Man ägde allt gemensamt, och kallade inte det man ägde för sitt.
Vitsen med allt-säljande är inte att vi för all framtid ska sluta använda
materiella ting. Läran att det materiella i sig är något ont är obiblisk gnosticism.
Kristna i Jerusalem ägde hus där de höll sina gudstjänster även efter att de sålt
sina hus (se t ex Apg 12:12). Skillnaden mellan före och efter säljandet var att
man nu ägde husen gemensamt. Och inte bara husen, utan allt annat också.
Varför då gå denna omväg? Varför kan man inte behålla sitt hus och bjuda
hem några fattiga dit om det får plats? Varför sälja nödvändiga saker när man
ändå kommer få pengar igen av apostlarna att köpa nödvändiga saker för? Man
kan väl behålla det man ändå tänker köpa sedan?
Jo, Gud är så smart att Han har räknat ut att det inte riktigt funkar så enkelt i
praktiken. Rika plockar inte bara på sig saker i allmänhet utan lyxiga saker. De
hus rika har är oftast större, ”finare” och glamorösare än vad som egentligen är
nödvändigt. De kläder rika har på sig har design och märken som gör tyget
flerdubbelt dyrare än vad det egentligen behöver vara. Kom ihåg att för de
kristna i Jerusalem var detta en omvändelsegärning – det var en av de första
sakerna som de gjorde efter att ha omvänt sig från sin synd. Och som ogudaktig
syndare tänker man ofta annorlunda än som kristen, därför upptäckter man som
nyfrälst ofta hur mycket av det vi har som är onödigare än det vi behöver. Även
om vi skulle kunna behålla våra grejor så är det alltför ofta så att de är långt
lyxigare och värdefullare än andra likadana varor på marknaden. Detta gör att
genom att sälja dem istället för att behålla dem och köpa oss en ny produkt av
samma typ får vi ett överskott som kan ges till de fattiga. Det tänkte redan Jesus
på för 2000 år sedan. Berättelsen om den rika unge mannen avlutas med:
Petrus sade till honom: "Se, vi har lämnat allt och följt dig." Jesus sade:
"Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller
far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt
igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt
under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. Men många som är
de första skall bli de sista, och de som är de sista skall bli de första." (Mark
10:28-31)
När vi sålt allt vi äger kommer vi inte leva utan någon egendom, men vi
kommer äga våra hus och åkrar tillsammans med vår nya familj. Målet för alltsäljande är inte att man ska leva egendomslöst utan att man ska göra sig av med
sin rikedom för att kunna dela pengarna jämnt och sedan bo i gemenskap. Alltsäljande innebär inte att vi ska sluta använda saker utan att vi ska sluta äga dem
och istället dela dem med våra bröder och systrar. Som pånyttfödda tillhör vi en
ny familj, en familj som ska äga allt gemensamt. Denna familj känner inte av
några biologiska eller nationella gränser – den sträcker sig från Lidingö till Rios
slum, från USA till Zimbabwe. Vi ska dela allt rättvist mellan oss som syskon
(dock kanske vi för enkelhetens skull bör flytta ihop med de syskon som bor
geografiskt nära). Lägg också märke till att Jesus inte nämner ”fäder” i den
andra uppräkningen av familjemedlemmar – som kristna har vi bara en Far som
försörjer oss.
Målet med allt-säljande är egendomsgemenskap. Ni kanske tycker att jag nu
tar udden ur Jesu bud om allt-säljande genom att skriva detta, men mallen för
vad allt-säljande innebär i praktiken finns i Apg 2 och 4 – och de texterna gör
klart att lärjungarna inte vägrade att beröra prylar efter att de sålt allt. De levde
inte egendomslöst utan i egendomsgemenskap. De levde i kommuniteter, med
alla resurserna jämt fördelade mellan sig. Att vara rik är att behålla pengarna för
sig själv, så motsatsen är att dela dem gemensamt så att ingen lider nöd. Detta är
en anledning till att man inte kan använda de rika i GT som argument för att vi
kan vara rika, eftersom de uteslutande var herrar och kungar som levde i
dåtidens ”kommuniteter” med sina hustrur, sitt hov och sitt folk (mer om det i
”Kryphål”).
En annan förklaring till att de kristna sålde allt och inte bara det onödiga kan
vara att apostlarna ville fördela tillgångarna jämt, ”så det blir lika för alla” (2
Kor 8:14), och för att kunna ge alla troende exakt samma summa tillbaka
behöver man ha tillgång till allas samtliga pengar, inte bara det de kan
undanvara. Därför behövde man inte bara sälja det onödiga utan även
nödvändiga saker som hus och åkrar.
Anledningen till att vi säljer allt vi äger är att vi ska ge pengarna vi får för
försäljningen till de fattiga. Om vi i praktiken säljer exakt allt är vi själva
plötsligt fattigare än de flesta av de fattiga som vi ger till. Det är därför inget
konstigt att vi behåller en del för oss själva så att vi klarar oss. Vi ska ge till de
fattiga – och därmed även till oss själva när vi är fattiga.
Jag tänker inte klandra någon som säljer allt utom huset eller kylskåpet. Jag
kan tänka mig att de första kristna behöll till exempel kläderna på när de sålde
allt. Men man bör tänka igenom: finns det något billigare alternativ till detta?
Och man ska i allt när det gäller de nya saker man har inte kalla det för sitt.
Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade
något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. (Apg 4:32)
Grunden till de ekonomiska klyftorna i världen är att vi hela tiden uppdelar
tingen i mitt och ditt. Det ska vi inte göra, det är vårt, givna av vår Himmelske
Fader. Egentligen är det Hans, men Han har gett det till oss för att vi ska dela på
det tillsammans. Vi ska inte ha några som helst problem med att låna ut det lilla
vi äger till andra, vad har vi för rätt att ha ensamrätt på saker och ting? Vi föds
tomhänta och dör tomhänta (1 Tim 6:7). Allt vi har tillgång till ska vi dela
gemensamt.
Så även när man har hus, kläder och kylskåp ska man inte ha samma
inställning till dessa ting som världens människor har. Även när vi har det allra
nödvändigaste ska vi vara villiga att dela med oss om så skulle vara. Bibeln
uppmanar ständigt till gästfrihet (se t ex Hebr 13:2). Och även när det gäller
andra saker än hus så ska vi dela med oss.
Alla bud i Bibeln har en anledning, ett syfte. Och syftet med ”sälj allt du äger”
är att ingen kristen ska vara rik utan att rika ska sälja sina överflödiga prylar så
att pengarna kan delas lika. Syftet är ekonomisk utjämning. Om man glömmer
bort det syftet förstår man inte varför man ska sälja allt man äger. Men om man
fokuserar på det syftet är att sälja allt det vettigaste man kan göra.
Rikedomens synd
Som ni säkert förstått vid det här laget tycker jag inte att mammon, dvs.
rikedom, är något bra. Tvärtom, Bibeln säger att det är en synd att vara rik. Låt
mig förklara varför.
Rikedom är girighet i praktiken
Ty inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord,
äktenskapsbrott, girighet… (Mark 7:21-22)
De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet… (Rom
1:29)
Ja, girigheten radas upp om och om igen som en synd. Girighet innebär
ekonomisk egoism, att vilja ha pengar, prylar och resurser för sig själv. Girighet
är kärlek till pengar, ett sug efter rikedom. Det är girigheten som gör att vi
vägrar ge åt de fattiga även fast vi kan, vilket Bibeln klassar som en klar synd:
Se till att inte denna onda tanke uppstår i ditt hjärta: "Det sjunde året, friåret,
är nära", och du så ser med ont öga på din fattige broder och inte ger honom
något. Han kan då ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig. (5
Mos 15:9)
Dock bekymrar sig rika kristna inte nämnvärt över att Bibeln svartmålar
girigheten så mycket. Man kan vara rik utan att vara girig, menar man.
Resonemanget är detsamma som det ovan gällande den bildliga tolkningen av
”sälj allt du äger”: man kan sälja allt i hjärtat utan att behöva göra det på riktigt,
man kan äga överflöd utan att ha begär till det (girighet är ju begär till rikedom).
Men vi såg ovan att detta resonemang faller pladask. Om man är rik och inte är
girig, varför behåller man då rikedomen i en värld där miljoner människor
svälter? Hur kan man inte ha rikedomen i hjärtat som rik när Jesus säger att vårt
hjärta är där vår skatt är? Om man inte vill vara rik, som det står i 1 Tim 6:9 att
vi inte ska vilja vara, varför är man då rik? Svaret är enkelt: man har trots allt ett
sug efter rikedomen innerst inne, man är girig även om man inte vill erkänna
det. Detta är synd, mycket synd.
Girighet leder till överflöd, och de som äger överflöd är giriga. En text som
visar på detta samband är Luk 12:15:
"Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i
att hon har överflöd på ägodelar."
Om man på allvar inte var girig som rik skulle man inte vara rik särskilt länge,
för när man inser det enorma behovet världens fattiga har säljer man allt man
äger och ge pengarna till dem. Men nu är vi, även om vi inte vill erkänna det,
väldigt giriga.
Dock behöver girighet inte vara synonymt med rikedom. Även folk som inte
är rika kan vara giriga. Inte bara den som är rik utan också den som vill bli rik är
girig. Båda är synd. Och båda kan motverkas genom att man i Guds kraft visar
på varandras behov och älskar varandra. Girigheten smälter bort när man ser de
desperata behoven som världens fattiga har, jag har mött många rika som på
allvar funderat på att sälja allt de äger när de besökt slumområden i de mest
fattigaste länder. Men genom att återgå till det vanliga livet tränger man så
småningom bort de tankarna.
Motsatsen till girighet är generositet. Eftersom girighet är ekonomisk egoism
är motsatsen att tänka på andras ekonomiska behov. Ingen kristen säger emot att
vi ska vara så lite giriga och så mycket generösa som möjligt. Och ju mindre
giriga vi är, desto mer generösa är vi och desto mer ger vi till de fattiga. Det är
alla med på. Nå, om vi ska vara så goda som möjligt måste vi därmed med Guds
hjälp vara så generösa att vi ger bort allt tills vi bara har det nödvändigaste kvar.
Om vi inte är ett dugg giriga ger vi därmed bort allt utom mat och kläder.
Däremot, om vi är lite giriga behåller vi saker vi egentligen inte behöver. Detta
innebär alltså att rikedom är girighet i praktiken, att om man inte är girig är man
inte heller rik. Om man inte är girig står man inte ut med att ha överflöd på
ägodelar utan skänker mer än gärna bort det till dem som lider nöd. Jesus hjälper
oss gärna med detta.
Rikedom är stöld
Du skall inte stjäla. (2 Mos 20:15)
De tidiga kristna predikade att rikedom är stöld och att gåvor till de fattiga är
att ge tillbaka vad man har stulit från dem. Kyrkofadern Ambrosius skrev: ”Det
är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget, som du
ger tillbaka till honom”. Han sade även: ”Naturen skapar gemensam rikedom.
Stöld skapar privat rikedom.” Basileios den store skrev: ”När någon tar en mans
kläder kallar vi honom för en tjuv. Och någon som skulle kunna klä den nakne
men inte gör det – skall inte han förtjäna samma namn? Brödet i din skål hör till
den hungrige, kappan i din garderob hör till den nakne, skorna du låter ruttna hör
till den barfota, pengarna i ditt förråd hör till den nödlidande.” Även senare
helgon som Vincent de Paul berättade att när han gav bröd till tiggare gick han
ner på knä och bad dem att förlåta honom.
Det är nog en sund inställning. Vad har vi för rätt att äga överflöd medan de
hungrar? Ingen svälter frivilligt, anledningen till att folk har för lite är att några
andra har tagit för mycket. Vi bör inte förvänta oss ett tack från dem vi ger
bistånd till, de bör förvänta sig ett förlåt av oss.
Det är inte så många rika som inser att de är tjuvar. Den vanliga definitionen
av stöld är att man direkt tar något från någon annan, och det har de flesta aldrig
gjort. Men är det inte stöld att även vägra lämna tillbaka det någon annan har
stulit, som Basileios påpekar? Och är det inte stöld att betala alldeles för lite för
en vara? Bibeln är rätt sträng mot dem som lurar andra för ekonomisk vinning.
Ni skall inte göra orätt när ni dömer i fråga om längd, vikt eller rymd. Rätt
våg, rätta vikter, rätt efa, rätt hin-mått skall ni ha. (3 Mos 19:35-36)
Herren avskyr två slags vikter, falsk våg är av ondo. (Ords 20:23)
Vore jag rättfärdig om jag tillät orätt våg och falska vikter i väskan? (Mika
6:11)
Jeremia ropar verop över dem som inte låter arbetarna få bra villkor:
Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet och sina salar med orätt, som
låter sin nästa arbeta för ingenting och inte ger honom hans lön. (Jer 22:13)
Det är inte svårt att inse att dagens läge med enorma ekonomiska klyftor
bygger på att några har stulit från andra någon gång i historiens lopp. Om alla
hade betalat alla det varan kostade att producera skulle det aldrig bli några
skillnader mellan rika och fattiga, möjligtvis skulle de som arbetat hårdare blivit
lite rikare än andra. Men anledningen till att Afrika är den fattigaste kontinenten
idag är inte att afrikaner är latare än andra utan att de har blivit utsugna av
främst västerlänningar (ironiskt nog är det vi i väst som är latast, vi har kortast
arbetsdagar och längst semestrar).
Vi i väst är så rika på grund av att vi koloniserade andra länder, utvann deras
rikedomar och satte upp murar så att de inte skulle få ta del av vår industriella
revolution utan bara bekosta den. Vi har tagit mer från tredje världen än vad vi
någonsin kan räkna till. Och här kommer det sjuka: idag är det länder i tredje
världen som har skulder till oss!
Multinationella företag och industrier tömmer u-länderna på resurser med
hjälp av arbetare som har samma förhållanden som slavar, och använder sedan
resurserna till att skapa produkter i sitt eget land som de säljer i u-länderna för
skräckpriser. Fattiga länder töms på pengar genom att utländska företag kommer
in som ger överskotten till sina egna rika chefer. Är inte allt detta stöld?
Genom att vi handlar av dessa företag bidrar vi till stölden av de fattiga
länderna. Och även om vi inte handlar av dem kan vi stödja dem i det tysta
genom att inte höja rösten mot deras förtryck. Och även om vi gör detta kan vi
fortfarande ha del i stölden av de fattiga om vi är rika. De som har brist på
tillgångar har det inte frivilligt, och våra rikedomar är till för att ges till dem. Det
enda vettiga vi kan göra med våra tillgångar är att ge tillbaka dem till deras
rättmätiga innehavare – de fattiga!
Rikedom är mord
Du skall inte mörda. (2 Mos 20:13)
Som jag skrev förut leder fattigdomen i världen till att massvis med människor
dör. Man beräknar att drygt 16 000 barn svälter ihjäl varje dag. Barn under fem
år. Det är ofattbart. Och vi kan inte ignorera det, även om vi skulle vilja. Inser
du vilket enormt ansvar som ligger på dig nu när du vet om detta? För dina
pengar kan rädda några av dessa barns liv – om du spenderar dem rätt. Om du
istället struntar i dem och spenderar dina pengar som kunde räddat deras liv på
något annat som egentligen inte behövs – då är du skyldig till mord. I urkyrkan
anklagades kristna för mord av sina trosfränder om de ägt extra mat samtidigt
som någon svalt ihjäl i deras område. Naturligtvis fick han eller hon förlåtelse,
men först efter en lång botgöring som visade på ånger.
Om fattigdomen bara bestod av att människor hade det lite jobbigt, om bistånd
bara gick ut på att göra livet bekvämare för människor, då hade det inte varit så
farligt om man lade någon krona då och då på lyx och underhållning. Men nu är
det människors liv som står på spel. Du kan avgöra om dina pengar ska bidra till
någons överlevnad eller inte. Pengar är makt, och även om vi gillar den makten
(det är därför man vill vara rik) så kan den vara riktigt jobbig när man tänker på
hur grovt man har misskött den.
Jakob var väl medveten om att rika är mördare:
Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över
er. Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och
silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni
har samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni undanhållit arbetarna som
skördade era åkrar, den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren
Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd på jorden. Ni har gött er på
slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom, och han gjorde inget
motstånd mot er. (Jak 5:1-6)
Jakob skriver i helig vrede mot de rikas mördande. Likt GT:s profeter predikar
han domsord mot dem. Uttrycket ”Herren Sebaot” (”Härskarornas Herre”)
används bara två gånger i NT och för tankarna tillbaka till profeternas
språkbruk. Ord som ”Ni har samlat skatter i de sista dagarna”, ”Ni har levt i
lyx och överflöd på jorden”, ”Ni har gött er på slaktdagen” är inte stillsamma
konstateranden av fakta utan profetiska domsanklagelser över de rikas synd.
Arbetarna som bygger upp de rikas egendom lider på grund av att deras
arbetsgivare har undanhållit dem lön (och hur sant är inte detta idag då
barnarbetare och urfattiga bönder får slava på högst orättvisemärkta plantage?).
Jakob gör klart att anledningen till att rika kan bygga upp en så stor förmögenhet
är att de betalar sina arbetare för lite; om de hade betalat vad arbetet var värt så
skulle de inte få så stort överflöd själva. Men de rikas guld och rikedomar
kommer att förgöras, och till slut kommer de stå framför Herren Sebaot utan
någonting utom åtalet: Mord av de oskyldiga (”rättfärdig” är samma ord som
”oskyldig”) som inte ens gjorde motstånd: de fattiga.
Profeten Hesekiel säger att det är en synd att ha överflöd på mat: ”Se, detta
var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös
säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den
nödställde och fattige.” (Hes 16:49). Här har vi alltså svart på vitt att det är synd
att äga mer än sitt dagliga bröd. Varför? Jo, för då ”hjälper man inte den
nödställde och fattige”, då låter man dem svälta fast man kunde ha gett dem av
sitt matöverflöd. Det vore skillnad om de inte kunde hjälpa de fattiga, men nu
när de hade överflöd av mat innebar det att de hade resurser som kunde räddat
livet på dem. När de behåller dessa resurser för sig själva, samlar dem på hög
och skapar ett överflöd av mat, mördar de dem genom att låta dem svälta ihjäl.
Detta är synd.
Rika har blod på sina händer. Våra pengar kan rädda liv, men när vi istället
lägger dem på vår egen njutning och bekvämlighet dödar vi människor som vi
inte ens vet namnen på. Självklart skulle vi aldrig kunna döda alla dessa
människor om vi stod öga mot öga med dem, men genom att medvetet isolera
oss från de fattiga, genom att ständigt fokusera på annat och låta bli att tänka på
dem, klarar vi av att lägga pengar på annat än att rädda deras liv. Gud gillar inte
det. Skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron, den Allsmäktige vet
om de fattigas situation och hur vi har behandlat dem. Han vet vad vi är skyldiga
till. Ibland är det inte kul att vara rik.
Som tur är förlåter Han oss all vår synd och erbjuder oss ett nytt liv i Hans
försyn där Han genom att styra våra liv ser till att vi behandlar varandra med
kärlek och barmhärtighet. Alla är syndare, alla är mördare, alla förtjänar
helvetet. Gud vare tack för att Han ens övervägde att förlåta oss! Han älskar oss
även om vi är mördare, och Han ger oss chansen till ett nytt liv där vi istället för
att mörda spenderar våra dagar åt att ge liv till människor.
Rikedom är (farligt nära) avgudadyrkan
Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. (2 Mos 20:3)
Jag skulle inte vilja säga att rika kristna är avgudadyrkare. Många, många har
en djup, kärleksfull relation till Jesus. Men faktum är att Rikedomen är en
avgud, och det är farligt att beblanda sig med avgudar, om det än bara gäller en
småsak som att äta kött tillägnat dem (1 Kor 10:20). Det bästa sättet att hålla sig
obesmittad av Mammon är att avfärda all mammon runt omkring en och inte
vara rik.
Som sagt, jag säger inte att rika kristna inte är kristna, utan snarare att Jesus
fortfarande inte har tagit över den ekonomiska delen av deras liv. De
vänsterprasslar med Mammon då och då. Om man låter Jesus vara Herre över
hela ens liv, inklusive ens plånbok, då blir man lik Honom, och Mammon blir
tvungen att fly hals över huvud. Men så länge man är rik och besatt av
girigheten är man farligt nära att bli en avgudadyrkare.
Döda därför era begär som hör jorden till: otukt, orenhet, lidelse, lusta, och
girigheten som är avgudadyrkan. (Kol 3:5)
Bibeln talar om och om igen om rikedomens lockelser. Det är en av de största
anledningarna den ger till att kristna inte ska vara rika: rikedomen lockar bort en
från den sanna tron, som går ut på att visa kärlek till sina medmänniskor. Ofta
beskrivs rikedom som lika hemskt för de rika som för de fattiga som drabbas av
deras egoism, eftersom rikedom ofta lockar en bort från tron.
I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig
själva mycket lidande. (1 Tim 6:10)
I liknelsen om såningsmannen säger Jesus att det finns fyra sorters människor:
de som tar emot Ordet och låter det bära frukt, de som vägrar ta emot det, de
som tar emot det med glädje men som sedan avfaller på grund av förföljelse
eller prövning, och de som tar emot det men som kväver det på grund av
bekymmer, rikedom och njutningslystnad (dvs. att vilja njuta).
Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer
kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt.
(Luk 8:14)
Rikedomen är ett allvarligt hinder i relationen med Gud. Vi har redan studerat
verserna i Bergspredikan där Jesus säger att rikedomen förblindar oss från att se
Gud. Det är farligt att befinna sig i ett sådant tillstånd för länge, man avfaller lätt
till att dyrka mammon. Och även om man har kvar tron som rik så hindrar
Mammon den från att fullständigt blomma ut. Notera att Jesus säger att
”tistlarna” har en tro som inte bär frukt. ”Frukt” i Bibliskt språkbruk är tro som
sätts i gärningar (Matt 3:8; 7:15-20; Joh 15:4). Är man rik sitter man på resurser
som skulle kunna användas i kärleksfulla gärningar till de fattiga som vittnar om
Guds kärlek. Om man envisas med att inte använda dessa resurser till att hjälpa
de nödlidande spelar det ingen roll hur stark tro man tror sig ha – den är
begränsad, för om den hade varit stark hade den påverkat den ekonomiska delen
av ens liv också.
Rika kristna har alltså inte en fullkomlig tro – tvärtom, de är farligt nära att
förlora den. Men ju mer man fokuserar på Gud desto mer tröttnar man på
mammon och har inga problem med att göra sig av med TV, böcker och smink
om det hjälper de fattiga. Ju mer man håller blicken fäst vid Jesus, ju mer blir
man förälskad i Hans rikedomsbekämpning.
Kryphål
Det är alldeles uppenbart att kristna inte kan vara rika. Självklart är detta oerhört
svårt för rika kristna att acceptera, och man lusläser Bibeln för att finna någon
vers som skulle kunna tyda på att kristna visst kan vara rika. Det är egentligen
sorgligt. Anledningen till att man granskar Bibeln på sådana argument är inte för
att man på något vis har blivit uppenbarad av Gud att kristna kan vara rika, eller
att man vill hjälpa sina medmänniskor, utan det är enbart för att skydda sina
egna ekonomiska intressen. Så du som söker efter Bibelverser som tyder på
kristen förmögenhet – tänk efter om det är för att du vill tjäna Gud eller för att
du vill ha kvar din egen rikedom.
”Jag kan leva i överflöd”
Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla
förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva
i överflöd och lida brist. (Fil 4:12)
Detta är rika kristnas favoritvers. Varje gång man diskuterar ekonomi med
dem hänvisas det till Fil 4:12. Men det är alltid viktigt när det gäller Bibeln att
inte ta verser ur sitt sammanhang. Vi måste se helheten.
Paulus hade en tid innan han skrev detta brev varit nödlidande. Det står inte
exakt hur nödlidande, men det är mycket möjligt att det var livshotande, i alla
fall farligt för hälsan. Av någon anledning hade han brist på det mest
nödvändiga, och han hade det mycket svårt. Då skickar filipperna en gåva till
Paulus, som gör att han tar sig ur sitt svåra läge. Han skriver då Filipperbrevet
där han i kapitel 4 tackar för gåvan. Men det är ett ganska speciellt tack. Även
om han är tacksam poängterar han att han klarade sig som nödlidande ändå,
Guds försyn gör att han kan leva i misär lika väl som i välstånd.
Det har glatt mig mycket i Herren att ni till slut har låtit er omtanke om mig
blomma upp. Visst tänkte ni redan förut på mig, men då hade ni inte något
tillfälle att visa det. Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig
att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd.
Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag
kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. Allt förmår jag i honom som ger
mig kraft. Men ni gjorde väl som hjälpte mig i mitt svåra läge. (Fil 4:10-14)
Tonvikten ligger inte på att Paulus kan leva i överflöd utan att han kan lida
brist. Vem som helst kan leva i överflöd. Det är inget svårt. Däremot är det en
bragd att klara sig när man lider brist. Paulus var en fattig missionär som blev
ofrivilligt rik genom filippernas frikostighet. Och samtidigt som han är tacksam
för deras givmildhet påpekar han att han klarar sig lika bra när han lider nöd.
Han har lärt sig att vara nöjd med det han har, även om det är pyttelite. Allt
förmår han genom Gud som ger honom kraft.
Detta är ett exempel på den kristna indifferenta hållningen. Eftersom vi ska se
allt som en gåva från Gud ska vi beakta lycka likvärdigt med olycka, rikedom
likvärdigt med fattigdom, eftersom allt har ett syfte och allt händer oss för att
Gud har en plan med det. Likaså ska vi vara helt godtyckliga när det gäller
människor och behandla dem lika, och inte älska någon mer än någon annan
utan älska alla våra nästa som oss själva. En underbar text som handlar om detta
finns i ökenfädernas tänkespråk: ”Abba Antonius sade: En dag satt jag hos abba
Arphat. Då kom en jungfru dit. Hon sade: ’Fader, jag har fastat i tvåhundra
veckor och bara ätit sex av veckans dagar, jag har lärt mig Gamla och Nya
Testamentet. Vad har jag kvar att göra?’ Den gamle svarade: ’Är klander som en
ära för dig?’ Hon sade: ’Nej.’ Han fortsatte: ’Är nederlag som en seger, är
främlingar likvärdiga med föräldrar och brist med överflöd?’ Hon sade: ’Nej.’
Den gamle slutade med att säga: ’Alltså har du bedragit dig själv. Gå iväg och
arbeta ty du har ju ingenting.’” Det spelar ingen roll hur mycket systematisk
teologi vi har läst eller hur mycket vi har späkt oss själva om vi fortfarande inte
är helt indifferenta som kristna. Vi ska inte betrakta det ena tillståndet eller
personen som mer eller mindre värd än det andra, inte värdesätta rikedom som
bättre än fattigdom.
Paulus säger inte i Bibeltexten att kristna ska vara rika ibland och fattiga
ibland utan att kristna förmår att vara fattiga lika väl som rika. Att man förmår
vara rik är inget nytt, alla klarar av att leva i överflöd. Men tack vare Guds
försyn kan vi leva enkelt också, och då behöver vi inte överflödet. Då kan vi
dela med oss av det åt de fattiga. Med tanke på att Paulus annorstädes säger att
man som gudsman ska hålla sig borta från rikedomen och istället dela med sig (1
Tim 6:11,18) är det inte svårt att lista ut vad han gjorde med sitt överflöd som
han fått av filipperna: han delade med sig åt de fattiga. Och det finns ingen
anledning till varför vi inte skulle göra likadant.
Rika i Gamla Testamentet
Men om Gud inte vill att vi ska vara rika, hur kommer det då sig att gudfruktiga
personer i Gamla Testamentet var rika? Är det inte samma Gud i GT och NT?
Självklart är det det, och GT är Guds ofelbara Ord lika väl som NT, men
förekomsten av rika i GT säger ingenting om huruvida kristna ska vara rika eller
inte.
För det första är personerna i GT inte syndfria. Vill man ha facit på hur man
till fullo följer Guds bud ska man se på den Syndfrie (och Han var inte rik). Man
kan inte bara peka på att någon i Bibeln gjorde så och så, i så fall kan man
rättfärdiggöra polygami och slaveri på det sättet. Man måste kunna förklara
teologiskt varför de kunde vara rika, och varför det säger att vi ska vara det idag.
5 Mos 17:17 säger klart och tydligt att kungar varken ska skaffa sig flera hustrur
eller mycket silver och guld. Ändå gör många kungar det i GT. Även de mest
gudfruktiga personer i GT var syndare. Det är på Jesus och Hans lära som man
ska ha fokus.
För det andra uppmanar Gud Israels barn hela tiden att de ska dela med sig.
Han säger aldrig att de ska behålla de rikedomar de får av Honom för sig själva,
utan att de ska dela med sig till de fattiga och hjälpa de nödlidande. Job var en
man som ägde mycket, men samtidigt var han oerhört engagerad i bistånd. Han
sade: ”Har jag nekat de fattiga vad de önskat eller låtit änkans ögon försmäkta?
Har jag ensam ätit mitt bröd, utan att den faderlöse fått äta av det? Nej, från
min ungdom har jag uppfostrat honom som en far, och från första stund har jag
tagit mig an änkor. Har jag sett någon förgås utan kläder, eller en fattig utan
något att skyla sig med? Har inte hans hjärta välsignat mig och fick han ej
värma sig i ull från mina lamm? … Satte jag mitt hopp till guldet, kallade jag
det rena guldet min förtröstan? Gladdes jag över att min rikedom blev stor och
att min hand förvärvade så mycket?” (Job 31:16-20, 24-25). Job var en känd
och mäktig man, men enligt Job 29:7-16, 21-25 så berodde det på att han var så
passionerad för de fattiga. Ja, allt tyder på att Jobs jobb var biståndsarbetare, han
var den som tog hand om änkorna och de faderlösa. Återigen får vi inte förväxla
vad felet med rikedom är. Det är att själv njuta av sitt överflöd och spendera det
på saker man egentligen inte behöver. Att däremot inte förtrösta sig på guldet
utan spendera det på bistånd och fattigdomsbekämpning, det kan ingen klandra
en för. Det är inget fel att äga en biståndsorganisation, hur mycket den än
omsätter.
För det tredje är de personer som är rika i GT herrar och kungar. Mäktiga män
som har fler än sig själva att tänka på. Det är illa att applicera deras rikedom på
vår. Nu för tiden menar vi med ”kungen är rik” att han själv har mycket
tillgångar på sitt eget lilla konto. Förr menade man att hans land hade goda
skördar och att han kunde försörja sitt hov och sitt folk. Det är som att idag säga
att staten har mycket pengar, bara att då bestod staten av en person: kungen.
GT:s kungar hade ett helt folk att försörja, och dessutom ett gäng hustrur och
tjänare – detta gällde även herrar som Job och patriarkerna. De rika i GT hade
fler att försörja än sig själva, och när deras rikedom växte hade de allt fler att
försörja, som det står i Pred 5:10. När det står att t ex Abraham var rik innebar
det inte att endast han satt på sin pengahög utan att han kunde försörja hela
kommuniteten av fruar, tjänare och slavar med mat för dagen, bara det att
kommuniteten tillskrevs hans namn. Skriften säger: ”De livsmedel Salomo för
varje dag behövde var: trettio korer [ca 10 800 liter] fint mjöl och sextio korer
[21 600 liter] vanligt mjöl, tio gödda oxar, tjugo valloxar och hundra får
förutom hjortar, gaseller, dovhjortar och gödda fåglar.” (1 Kung 4:22-23). Jag
är osäker på om han åt upp allt det själv.
För det fjärde är de rika i GT förhållandevis få. Det är i stort sett bara
patriarkerna och kungarna. Fokus i GT går ganska snabbt över från kungarna till
profeterna. De levde i askes och enkelhet. Öknen är deras hemvist, gräshoppor
är deras föda. De kom oftast från samhällets nedre skikt (Amos var herde) och
profeterade domsord från Herren mot rika som inte brydde sig om de
nödlidande. Om vi vill leva som någon i GT, vad gör att vi väljer de rika
kungarna snarare än de fattiga profeterna som vägrade ta emot pengar för sin
verksamhet (2 Kung 5:16)?
Slutligen kan man inte blunda för NT:s syn på rikedom. GT och NT är en
oskiljaktig enhet, och Bibelord som Matt 6:19, Luk 3:11; 6:24, 1 Tim 6:8-9 och
Jak 5:1-6 gör det omöjligt för en kristen att vara rik. Vi måste försöka
harmonisera GT och NT med varandra, och eftersom NT så tydligt säger att vi
inte ska vara rika är det logiskt att tolka förekomsten av rika i GT på
ovanstående sätt, inte som att de är exempel på att kristna kan vara rika.
En vers som rika kristna och framför allt framgångsteologer brukar citera är
Pred 5:18: ”Om Gud ger rikedom och skatter åt någon och dessutom förmåga
att njuta av det och ta ut sin del och finna glädje i sin möda, då är det en Guds
gåva.” Dock säger den versen inget annat än det Jesus säger i Matt 10:10 – vi
har en rätt att äta vårt bröd, även om vi ska dela med oss till de fattiga ska vi inte
svälta.
Om man undersöker olika Bibelöversättningar på olika språk så ser man att de
flesta översätter versen till ”Om Gud ger rikedom och skatter åt någon och
dessutom förmåga att äta av det …”. James Strongs hebreiska lexikon skriver att
ordet som Folkbibeln av någon anledning har översatt med ”njuta”, på hebreiska
’akal, betyder ”äta”, ”förtära”, ”sluka”. Det nämns 700 gånger i GT och syftar
uteslutande på att äta och förtära. Ordet betyder snarare att få sitt dagliga bröd
av rikedomen än att gotta sig i lyx och underhållning. Detta är viktigt att reda ut.
Salomo, som skrev Predikaren, ägde mycket rikedomar, men han kunde inte få
ut något av det. I Pred 2:4-11 försöker han suga musten ur sin rikedom, men han
inser att det är meningslöst. Allt är förgängligt, ett jagande efter vind.
Undersöker man verserna runt om Pred 5:18 ser man hur Salomo grämer sig
över när man inte får ut något av sin rikedom, när man aldrig får tillfället att
själv plocka frukterna av den (5:12-13; 6:1-2). Därför, säger han, är det en gåva
från Gud när man själv får äta av det man producerat. Han konstaterar om och
om igen att det är gott för människan om hon får äta och dricka mitt i all sin
möda under solen (Pred 2:24; 3:13, 22; 8:15) oavsett om hon är fattig eller rik.
Det är en olycka om vi dukar under när vi arbetar och sliter och inte får del av
lönen själva. Vi har en rätt till det nödvändigaste, det är ingen synd att äta och
dricka (Matt 6:25; 10:10, 1 Tim 6:8).
Pred 5:18 handlar alltså inte om att njuta av lyx och överflöd utan om att få
njuta av sin egen del av rikedomen, att få njuta av sin egen portion mat och
dryck. Pred 5:18 talar ju bokstavligen om att det är en gåva från Gud att ”ta ut
sin del” av rikedomen. Salomo har i några verser innan konstaterat att ju större
rikedomen växer desto fler äter av den, vilket betyder att Salomo inte behöll sina
rikedomar för sig själv. Eftersom han var kung hade han ett helt rike att försörja,
och ju större hans plantage blev desto fler arbetare behövde mat – därmed gick
all hans produktion till att försörja folket. Hans ”del” bestod alltså av den
portion mat som han själv fick.
Salomo har redan konstaterat att rikedomen inte är så kul egentligen, den som
älskar rikedom får aldrig nog och därför driver detta in en i en ändlös plåga
(5:9), arbetaren som lever i enkelhet sover gott oavsett hur lite eller mycket han
har att äta, men den rike oroar sig jämt för att rikedomen ska tas ifrån honom
(5:11), och eftersom all rikedom kungen har går åt till att försörja arbetarna som
skapar den har den rike ingen nytta av rikedomen annat än att titta på den (5:10).
Vad är det för poäng med att vara rik, enligt Predikaren? Det finns ingen! Även
rikedom är meningslöst och förgängligt. Det enda som ger rikedomen poäng är
att acceptera sin del och njuta av den mat och dryck man själv har rätt till när
man delat med sig av all sin rikedom till de fattiga. Och njuta av mat och dryck
kan även de som inte är rika göra. Därför finns det ingen poäng med att vara rik.
Kvinnan med balsamflaskan
När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom en
kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp
flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. Några blev upprörda och sade:
"Varför detta slöseri med oljan! Den hade man kunnat sälja för mer än tre
hundra denarer och ge åt de fattiga." Och de grälade på henne. Men Jesus
sade: "Låt henne vara! Varför oroar ni henne? Hon har gjort en god gärning
mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem,
men mig har ni inte alltid. Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort
min kropp till begravningen. Amen säger jag er: Överallt i världen där
evangeliet predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg
henne." (Mark 14:3-9)
På grund av kulturella olikheter är det svårt att greppa hur värdefull den här
oljan faktiskt är. Men en denar var ungefär vad en arbetare tjänade för en dags
arbete, och oljan var värd 300 denarer. Det kvinnan gör här är ungefär som att
idag hälla ett par kilo saffran över någons huvud (även om det skulle uppfattas
som kränkande snarare än generöst).
Om överflöd är fel, om vi bara ska nöja oss med det nödvändigaste och inte
utnyttja lyxprodukter, vad betyder då den här berättelsen? Syndar Jesus när Han
säger att det är okej?
Jag tror den här texten tar upp något väldigt viktigt när det gäller kristet
bistånd, och det är att resurser spenderade på Jesus inte är bortslösade. Lägg
dock märke till hur kraftfullt lärjungarna reagerar. Direkt när någon slösar med
lite lyx blir de upprörda och tänker på de fattiga. Sådan mentalitet saknas hos
många kristna idag. Dock lugnar Jesus ner dem när de ”grälade på henne” och
säger åt dem att låta henne vara. Hon har gjort en god gärning mot Honom, hon
har fullgjort sin uppgift: att smörja Hans kropp till begravningen. Jesus är på väg
att ta sig an den största och mest påfrestande uppgiften i mänsklighetens
historia. De fattiga kommer lärjungarna alltid ha hos sig, men Jesus kommer
snart att lämna dem. Kvinnan ska inte klandras för sin handling utan tvärtom så
kommer det att berättas om henne överallt där Evangeliet drar fram (och mycket
riktigt finns berättelsen om henne i alla fyra evangelierna).
Det är lite knivigt att tillämpa den här berättelsen idag. Jesu ord har gått i
uppfyllelse: vi har en del fattiga att ta hand om, och så kommer det förbli tills
Han kommer tillbaka, men själv är Han inte här. Vi kan inte hälla nardusolja på
Hans huvud. Så vad är det texten vill säga, varför vill Jesus att berättelsen om
denna kvinna ska bli så känd inom kyrkan?
Jag tror som sagt att budskapet är mycket enkelt: resurser spenderade på Jesus
inte är bortslösade. En kyrka med mycket biståndsarbete faller ofta för frestelsen
att tona ner det andliga och lägga mindre fokus på Gudstjänsterna och bönerna
för att hinna med ännu mer diakonalt arbete. Det är något vi måste undvika.
Glöm aldrig att det är Jesu förtjänst att vi har gripits av en sådan kärlek till de
fattiga. Utan Honom skulle vi aldrig komma på tanken att sälja allt vi äger. Och
glöm aldrig att Han är en mirakelgörande Gud som inte har så stora problem
med ekonomin. Vad gör det att man häller ut en flaska nardusolja över Hans
huvud – Han kan trolla fram tio flaskor om det skulle behövas! Han mättar
+5000 pers med ett barns matsäck, Han tar fram pengar ur munnen på en fisk!
Ekonomi är inget problem för Jesus, Han fixar lätt de saker vi behöver när vi ber
om det. Men när vi skär ned på bönen och skippar Bibelläsningen för att ägna
ännu mer energi och tid åt det diakonala – då halshugger vi oss själva. Vi arma
syndare klarar inte av att arbeta i egen kraft. Vi måste förlita oss på Honom som
säger att vår Fader inte slänger ner stenar när vi ber Honom om bröd (Matt 7:911).
Men som sagt är det lite svårt att definiera hur man häller olja på Jesu huvud
idag. Är det att lyxa till kyrkan, bygga stora katedraler med massiva guldkors
och häftiga, glittrande Gudstjänster? Eller är det att tjäna Herren med mission
och profetiska handlingar? Med tanke på att resten av Evangeliet predikar
fördömande av mammoniserade församlingar bör man tolka kvinnans handling
som det senare. Jesus säger inte att kvinnans handlande är ”okej” för att Han
tycker att Han förtjänar lite lyx utan för att det är en profetisk handling inför
Hans begravning.
Vi ska alltså inte fira nattvard färre gånger i månaden av ekonomiska skäl,
eller göra Gudstjänsten kortare bara för att ägna mer tid åt
fattigdomsbekämpning. Oljan kan likaväl innebära tjänsten och gemenskapen i
allmänhet som rena materiella ting i tjänsten, som det heter i Skriften:
Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans. Det är
som när den dyra oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, och ner
över kragen på hans dräkt. (Ps 133:1-2)
Det är en frestelse att ha färre och kortare sammankomster för att arbeta mer
diakonalt. Vi kan frestas till att be mindre och arbeta mer. Men det är
nödvändigt att vi både ber och arbetar, för själva orkar vi inte i längden. Att
våga lita på att Gud kan ge manna åt folket och inte snåla när det gäller det
andliga, är en nödvändig del av att vara beroende av Honom. Vi måste kunna
lita på att även om brödet och vinet i Nattvarden och vattnet i Dopet är resurser
som skulle kunna användas på andra sätt är det inte bortslösat när vi utdelar
sakramenten i ande och sanning.
Det är precis som i Gamla Testamentet när tusentals tjurar och får offrades på
Guds altare. Det kan ses som dåraktigt slöseri på resurser i ett land med
fattigdom, men Gud själv hade lovat att så länge de offrade till Honom och inte
till någon annan skulle Han se till att deras jord fick gröda och att de fattigas
munnar mättades. Dessutom poängterade Han rätt ofta att det egentligen inte är
offer Han vill ha utan barmhärtighet, och att Han inte bryr sig om offer om man
inte bryr sig om de fattiga (Ords 21:3; Hos 6:6; Matt 12:7).
Budskapet i texten är alltså att vi inte ska rädas över att bränna resurser på Gud
när vi är engagerade i fattigdomsbekämpning, utan lita på att Han har kontrollen
och kan arbeta genom andra medan vi samlar kraft hos Honom. Budskapet är
inte att vi själva ska smörja oss med nardus och gotta oss i lyx, och inget tyder
på att vi heller bör smörja in ens någon helig pryl i nardus när Jesus inte längre
är kvar hos oss (de behöver inte smörjas för sin begravning).
Åh, just det, det finns folk som tolkat Jesu ord om att de fattiga alltid kommer
vara hos oss som att bistånd inte är något vi behöver engagera oss särskilt
mycket i eftersom jobbet aldrig kommer bli klart, men det är som att skära ner
på sjukvården för att folk alltid kommer vara sjuka. Det folk missar är Jesu löfte
om att de fattiga alltid kommer vara hos oss. Denna världens härskare kommer
alltid se till att det finns nödlidande, men kyrkan ska vara ett ställe som tar emot
de fattiga och sörjer för dem.
Huruvida Jerusalemförsamlingens ekonomi var smart
Som sagt vittnar Apostlagärningarna om att Jesu bud om att vi ska sälja allt vi
äger följdes bokstavstroget i den allra första kristna församlingen i Jerusalem.
Jag har dock hört argument från rika kristna att de sålde allt på grund av att
Jesus hade sagt att Jerusalem skulle förstöras (vilket det gjorde år 70), och därför
var allt-säljandet en investering för framtiden, när de väl sålt hus och åkrar, som
ändå skulle förgås, hade de en lätt packning för flykten som skulle ske år 70.
Den allt-säljande församlingen var en Jerusalemföreteelse, det står ingenstans i
Nya Testamentet om att de andra församlingarna gjorde det. Och vittnar inte bl.
a. 2 Kor 8-9 om att Jerusalems församling hamnade i ekonomisk kris och var
tvungen att ta emot nödhjälp från andra församlingar? Är allt-säljande verkligen
en bra idé om det leder till att församlingen hamnar i ekonomiskt nödläge?
Detta är naturligtvis ett gripande efter teologiska halmstrån i rädsla för att
släppa sin egendom. Om anledningen till att lärjungarna i Jerusalem sålde allt
var att Jerusalem snart skulle gå under hade det naturligtvis stått det. Nu ger
Apostlagärningarna en annan anledning: de var ett hjärta och en själ, de älskade
varandra, och då är det den mest självklara saken i världen att dela tillgångarna
rättvist gemensamt. Jesus sade att lärjungarna skulle sälja allt för att de skulle ge
pengarna till de fattiga, inte för att tillgångarna kommer ta slut. Vi tänker så
egocentriskt: ”Varför ska jag sälja allt? Jo för att jag kommer förlora det ändå
när Jerusalem går under” men Jesus säger: ”Du ska sälja allt därför att de fattiga
svälter, smarto”.
Gällande om andra församlingar sålde det de ägde har vi redan studerat några
av de urkristna källor som visar att så var fallet. Och i stort sett alla epistlars
författare skriver att man inte ska leva för pengar, att girighet är synd, att
rikedom är mord och att kristna inte kan vara rika. Församlingarna som startades
hade Jerusalemförsamlingen som förebild och man strukturerade församlingar
efter den. När församlingen vandrade ifrån den rätta läran får den skarp kritik av
någon apostel, exempelvis sade Paulus åt Timoteus att tillrättavisa de kristna i
hans församling som var rika.
Att Jerusalem hamnade i en ekonomisk kris är om något ett desperat försök att
skjuta budet om allt-säljande ifrån sig. Från det att Jerusalem-församlingen
grundades till att Paulus organiserade insamlingen gick det ca 25 år. En hel del
kan hända på den tiden. Det är som att säga att Jesus besökte templet innan sin
korsfästelse för att Han besökte templet som tolvåring. Det låter vettigt, men vid
närmare betraktelse har det inte någon som helst koppling alls.
Egentligen är det löjligt att påstå att den ekonomiska krisen orsakades av
egendomsgemenskapen. En församling kan hamna i nödläge även om den inte
har allt kollektivt. Ekonomin går inte sämre när man äger allt gemensamt, den
blir bara rättvisare fördelad.
Vi får inte heller glömma att den ekonomiska krisen ledde till något bra. Som
alltid när det gäller Gud vänds prövningarna och kriserna till något gott.
Eftersom Jerusalemförsamlingen hade en gudomlig sorts ekonomi var den mer
fokuserad på Gud och mottaglig för Hans syften, och då låter Han dess ekonomi
gå i kras för att uppliva de andra församlingarnas ekonomi. Paulus
biståndsprojekt enade församlingarna och gjorde dem generösa. Vi må rysa när
vi tänker på ekonomiska kriser, men för Gud var det en god investering i att få
sina barn att utöva bistånd.
Vi vill tala om för er, bröder, vilken nåd Gud har gett församlingarna i
Makedonien. Fastän de varit hårt prövade, har deras översvallande glädje och
deras djupa fattigdom gjort dem överflödande rika på uppriktig hängivenhet. De
har gett efter sin förmåga, ja, över sin förmåga och helt frivilligt, det kan jag
intyga. Mycket enträget bad de oss om nåden att få delta i hjälpen åt de heliga [i
Jerusalem]. Och de gav inte bara det vi hade hoppats, utan sig själva gav de,
först och främst åt Herren och sedan åt oss, efter Guds vilja. (2 Kor 8:1-5)
Jerusalems ekonomiska kris gjorde att Makedoniens församling gladeligen
ägnade sig åt bistånd. De gav mer än de förmådde bara för att gläda sina bröder i
Herren. Och efter en sådan biståndssatsning fanns det knappast kvar några rika i
församlingen efteråt. Ledsen, men Jesu bud gäller alla församlingar, inte bara
Jerusalems. Vi ska alla utrota fattigdomen och rikedomen inom oss, och utrota
fattigdomen och rikedomen på annan plats genom att bedriva bistånd och
tillrättavisa rika kristna via brev.
Goda förvaltare
En teologisk lära som ibland missförståtts och missbrukats är
förvaltarskapstanken. Den säger att vi är förvaltare åt Gud, och att vi ska
använda det vi äger i Hans tjänst. Det är ju helt riktigt. Men denna lära har
ibland åberopats av rika kristna som ett argument till att de inte behöver sälja
allt. Om vi är förvaltare åt Gud behöver vi inte göra oss av med grejorna, eller
hur? En förvaltare äger saker åt en annan, vilket innebär att vi ska äga saker. Så
länge vi använder prylarna i tjänsten inför Herren behöver vi inte göra oss av
med dem.
Till detta brukar man citera en av Jesu liknelser där Han talar om goda
förvaltare som tar hand om sin herres pengar (Matt 25:14-30). Här menar man
sig ha beviset för att vi har en skyldighet att investera bra och göra oss rika med
hjälp av de pengar Gud har gett oss, och man menar sig även ha bevis för att
Jesus inte förespråkar att alla ska dela lika på resurserna, eftersom förvaltaren
som i slutet av berättelsen inte investerade sina pengar blir av med dem för att
sedan se hur de pengarna ges till den som investerade bäst (v. 24-30).
Jag måste erkänna att här spricker min tes! Här är motargumentet över alla
andra! För det är ju alldeles uppenbart att liknelser ska tolkas bokstavligt. Inte
handlar det om att pengarna skulle symbolisera något annat, typ andliga gåvor,
bara för det är en liknelse, nej så dumt, att denna liknelse betyder att vi har en
skyldighet att investera som kristna är lika uppenbart som att innebörden i
liknelsen innan (Matt 25:1-13) är att vi ska ha facklor tända när Jesus kommer.
Nej, allvarligt talat, även om liknelsen handlade om pengar (vilket den inte
gör, sjukt dålig liknelse i så fall) så säger den inget om att rika kan eller ska vara
kristna, eftersom rikedom inte definieras av att tjäna mycket pengar, som vi
redan gått igenom. Det är varken rätt eller fel att tjäna mycket pengar, vad som
avgör om det är rätt eller fel är hur man använder dem.
Så Matt 25:14-30 kan inte åberopas som argument till att vi som förvaltare ska
vara rika. Faktum är att andra Bibelställen pekar på att vi som förvaltare inte kan
vara rika, eftersom rikedom innebär att vi låser in de resurser vi fått av Gud för
oss själva istället för att ge dem till de fattiga. Problemet med de rika kristnas
resonemang gällande förvaltarskapstanken är att de vägrar inse att vi förvaltar
våra grejor på ett riktigt bra sätt när vi säljer dem och ger pengarna till de fattiga.
Om vi ska förvalta våra ägodelar åt Gud bör vi använda dem som Han vill. Och
Han vill uppenbarligen att vi ska sälja dem så att vi kan mätta svältande
människor. Visst ska vi använda våra saker i Herrens tjänst, men många saker
kan inte användas i den tjänsten annat än genom att man säljer dem. Hur tjänar
man Gud med en skateboard eller en Picassotavla? (För saker som man faktiskt
kan behålla för tjänsten för Herren, se ”Lärjungarnas båt”).
Jesus hade en lyxig livklädnad
Ibland har jag hört rika kristna som desperat förnekar att Jesus var fattig och
säger att Han var stenrik istället. Eftersom Han uppenbarligen inte ägde några
prylar (Han hade ju ingen vagn direkt med sig där Han fraktade ägodelar) så
belägger man sitt påstående med att Jesu livklädnad inte hade några sömmar,
utan var vävd i ett enda stycke (Joh 19:23). Detta, menar man, var något endast
rika hade råd med, det bars av fint folk som kungar, domare och präster. En
sömlös livklädnad var dåtidens frack.
Var man har fått att detta plagg skulle vara en lyxvara ifrån har jag ingen aning
om. Det som avgjorde ett klädesplaggs lyxighet var dess färg (purpur och guld
var status) och eventuella inbroderade ädelstenar – inte hur den var sydd. Och
detta applicerade man på manteln, inte på livklädnaden. Livklädnaden var det
vanligaste plagget på Jesu tid, dåtidens t-shirt. Den kunde vara vävd på många
olika sätt. Hade man en tillräckligt bred vävstol kunde man väva den i ett enda
stycke. Men det finns inga belägg för att detta bara skulle vara förbehållet fint
folk. Ärligt talat var det lyxigaste plagg Jesus hade på sig nog snarast den
purpurröda mantel som soldaterna satte på Honom tillsammans med törnekronan
(Joh 19:2)...
Dessutom fanns det ett profetiskt syfte med Jesu sömlösa livklädnad – att
Skriften skulle uppfyllas. Texten där livklädnadens uppbyggnad nämns lyder:
”Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade dem i fyra
delar, en åt varje soldat. Också livklädnaden tog de. Men den var utan sömmar,
vävd i ett enda stycke, uppifrån och ända ner. Därför sade de till varandra: ’Vi
skall inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den.’ Ty Skriften
skulle uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min
klädnad. Så gjorde nu soldaterna.” (Joh 19:23-24). Om livklädnaden hade varit
hopsydd av flera delar hade soldaterna rivit sönder den och delat tygbitarna
mellan varandra såsom de gjorde med de andra plaggen. Men eftersom den var
sömlös uppfylldes Skriften.
Vi vet inte var Jesus fick sin livklädnad ifrån – jag antar att Gud inte tycker att
vi ska bry oss så mycket om det heller. Han vill att vi ska gå ut och arbeta för
Honom istället för att hitta kryphål för att inte göra det (så att vi kan gotta oss i
vår rikedom). Kanske fick Jesus livklädnaden som gåva av en lärjunge, kanske
kom den ner till Honom från himlen – kanske sydde Han den själv. Gud vet. I
vilket fall som helst var dess syfte att uppfylla en profetia, inte att Jesus skulle
skryta med vilka fina kläder Han hade.
Fattiga fattigdomsbekämpare?
Det kan kännas lite paradoxalt att börja sälja det man äger i viljan att bekämpa
fattigdom. Är att bli fattig så bra start på att utrota fattigdomen? Måste vi inte ha
en trygg, ekonomisk grund innan vi börjar jobba på att ge andra en?
Detta resonemang kan folk komma med, men då har man missat både vad
fattigdom och rikedom innebär. Det är sant att radikala kristna rörelser genom
åren har hyllat ”det apostoliska fattigdomsidealet”, att munkar avger
fattigdomslöfte och att Franciskus kallades ”Guds lille fattige”. I en mån ska vi
vara fattiga. Men vi ska inte inneha den sortens fattigdom vi bekämpar, som
innebär hunger, ångest, bördor och misär. Vi ska varken inneha den rikedom
som innebär egoism och mindre fokus på Gud eller den fattigdom som innebär
misär och i slutänden kriminalitet för att överleva.
Ge mig varken fattigdom eller rikedom, men låt mig få den mat jag behöver.
Annars kan jag bli så mätt att jag förnekar dig och säger: ”Vem är Herren?”
eller så fattig att jag stjäl och vanhelgar min Guds namn. (Ords 30:8-9)
Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom och kriminalitet, det är ingen
slump att majoriteten av dem som sitter i fängelse i USA är fattiga eller att
Afrika på många ställen är en laglös kontinent. När man inte har det
nödvändigaste börjar man ofta stjäla för att införskaffa sig det. Rikedom
innehåller frestelsen att koncentrera sig på njutningen istället för på Gud,
fattigdom innehåller frestelsen att synda för att klara sig. Båda är frestelser man
ska undvika.
Egentligen ska vi varken vara rika eller fattiga. Vi ska vara det mittemellan.
Det finns inget allmänt begrepp för det, men det brukar kallas att leva i enkelhet.
Rik är den som äger mer än det nödvändigaste, fattig är den som äger mindre än
det nödvändigaste. Vi ska äga precis det nödvändigaste och bekämpa både
överflödet och undernäringen.
Dock ligger det en andlig sanning i fattigdomslöftena och fattigdomsidealet.
Även om munkarna och nunnorna som avger fattigdomslöften har vad de
behöver för sin överlevnad är det fortfarande ett fattigdomslöfte. Vi ska i en
mening vara fattiga. En av de grundläggande skillnaderna mellan rik och fattig
är att fattiga är beroende av andra. Anledningen till att vi vill ha mycket pengar
är att vi vill vara oberoende. Men vi ska vara andligt fattiga, fattiga i anden, dvs.
helt och hållet beroende av Gud. Därför inleder Herren sin Bergspredikan med:
”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” (Matt 5:3)
Detta uttryck har paralleller med GT där fattigdom likställs med ödmjukhet
och fromhet (se t ex Ps 40:18). Sådant önskar vår Herre av oss. Vi ska inte söka
att styra vår verklighet med mycket pengar utan vi ska vara beroende av Gud
och låta Honom styra våra liv utan att invända. Andligen ska vi vara fattiga som
råttor. Och de som är bäst på att vara fattiga i anden är de fattiga.
”Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.” (Luk 6:20)
Guds rike är upp och ner. De rika som har allt sägs ha ingenting medan de
nödlidande och hungrande sägs vara saliga. Jesus säger att det är de mest
plågade, utsatta och lidande som får förstapris i Hans rike. Han fortsätter:
”Saliga är ni som nu hungrar, ni skall bli mättade. Saliga är ni som nu gråter,
ni skall skratta. Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de
hånar och smutskastar er, allt för Människosonens skull. Gläd er på den dagen,
ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde deras
fäder med profeterna.”
Jo, ni läste rätt, hoppa av glädje om folk hatar er. För kristna är förnedring en
ära och misär en gåva. Ju mer vi lider för Evangeliets skull i den här världen,
desto mer får vi i lön i Himlen.
Vi ska inte sträva efter att vara fattiga, att hungra och att förföljas. Men vi ska
räkna med det. Det är mycket möjligt att det kommer när vi på allvar lever ett liv
i Jesu fotspår. När Guds kärlek brinner i oss kommer Hans Ande leda oss på
obekväma vägar. För Guds väg är obekväm, kors är tunga att bära. Men det är
det enda rätta eftersom egoismens väg, även fast den är bekvämare, leder rätt
mot ett stup. Tjänsten för Herren gör ont, men långsiktigt sett är den det bästa vi
kan ägna vårt liv åt.
Även om det inte är meningen att vi jämt ska gå omkring hungrandes så ska vi
göra det i perioder, när vi fastar. Och likaså bör vi vara beredda på förföljelse,
hat och förtryck i perioder, och ett liv i nöd och brist i perioder. Sådana perioder
hjälper oss hålla fokus på Gud. Och de är ibland nödvändiga för att kärleken till
nästan ska blomma ut. Personligen skulle jag inte kunna tänka mig att efter att
ha delat ut mediciner till människor i flyktingläger eller gett mat till folk i
slumområden vandra hem till ett trestjärnigt hotell med dusch och dubbelsäng
medan de fattiga jag mött kryper tillbaka i sina trasiga filtar under de läckande
presenningarna. Om jag skulle hamna i den situationen skulle jag saliggöra mig
lite och byta rum med några av stackarna under presenningarna. Det skulle vara
ett passande läge för en period i misär.
Vi behöver inte bara ge pengar till de fattiga utan lära känna de fattiga. Jesus
vill inte bara att vi ska förbarma oss över dem utan förena oss med dem. Genom
att vi alltid är fattiga i anden och ständigt är beroende av Gud kommer Han leda
oss till ställen där vi bokstavligen blir fattiga. Vår fattigdom leder då till att
någon annan tas upp ur misären. Så blir vi fattiga fattigdomsbekämpare. Vi
förenar oss med de fattiga och kryper ner till dem för att göra bördan lättare för
dem. Det blir som kyrkofadern Ambrosius skrev: ”Jorden ska brukas av alla, alla
gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, endast fattiga som den
föder.”
Lärjungarnas båt
Även om Jesus och apostlarna levde i enkelhet hade de ändå en del grejor. Till
exempel en båt, som de tog sig över Gennesarets sjö med, och även… eh… nä,
båt var nog det enda jag kan komma på. Men de hade en båt åtminstone. Är inte
det utöver mat-och-kläder-gränsen? Kunde man inte sålt den och gett pengarna
åt de fattiga?
Förmodligen gjorde apostlarna det i samband med hela kyrkans allt-säljande
som beskrivs i Apg 2. Men faktum kvarstår att lärjungarnas liv inte innebar att
de aldrig rörde något som inte stavades mat och kläder. De ägde även andra
saker som tjänade Guds Rike. Även om vi ska nöja oss med existensminimum
kan vi även äga – gemensamt förstås – saker som används i tjänsten för Gud och
människor. Jag tror till exempel att det var en investering när Paulus gick och
köpte bläck för att skriva Romarbrevet. Mammon, rikedomen, kan faktiskt
användas till goda syften, även om den är orättfärdig.
Jesus sade också till sina lärjungar: "Det var en rik man som hade en
förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom. Då kallade
han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för
din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare. Då tänkte förvaltaren:
Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag
inte och tigga skäms jag för. Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar
emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst. Och han kallade till sig
dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur
mycket är du skyldig min herre? Han svarade: Hundra fat olja. Förvaltaren
sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio.
Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade:
Hundra tunnor vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio.
Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat
klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att
de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.
Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i
smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den
ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? Och om ni
inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som
tillhör er? Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene
och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på
den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Luk 16:1-13)
Även om skuldavskrivning ingår i fattigdomsbekämpning och den här
liknelsen mycket väl kan handla om att vi ska hjälpa de fattiga med våra
tillgångar så tror jag att den också vill säga att vi kan använda rikedomen till att
skaffa vänner som tar emot oss i de eviga boningarna på andra sätt än
skuldavskrivning. Pengar spenderade på mission, själavård, undervisning etc. är
inte bortkastade. Även om det inte är fattigdomsbekämpning bekämpar vi
människors andliga fattigdom (inte den fattigdomen som är beroende av Gud
utan den fattigdomen som är utan Gud).
Vi ser här att mammon kan användas till goda syften om man inte behåller
den. Om man inte har kvar sin rikedom för sig själv utan spenderar den på goda
saker så använder vi den till att göra gott. Det är alltså uppenbart att när vi får
rikedomar av Gud ska vi inte behålla den utan ge bort den och göra gott. Och
detta goda kan innefatta fattigdomsbekämpning såväl som andra saker i tjänsten
inför Herren.
Vi kan alltså även lägga några slantar på tjänsten inför Herren. Jag antar att det
är så jag försvarar mitt datoranvändande just nu. Men detta kan lätt göras till ett
kryphål. Somliga av er tänker ”Yes! Då kan jag fortsätta ha kvar roliga prylar
och strunta i mat-och-kläder-gränsen och säga när någon frågar att de tjänar Gud
på ett eller annat vis. Jag kan säga att min underhållning tjänar Gud eftersom
Han vill att jag ska vara glad och att mina fina, dyra kläder tjänar Gud eftersom
Han vill att jag ska vara fin och så vidare…” Många gör så, man kan nästan
försvara allt med frasen ”Gud vill att vi ska ha det bra”, vare sig det gäller
smink, oxfilé, playstation, yacht, kokain eller atombomber. Och ingen kan
hindra en att göra så. Det är bara när man brinner för de fattiga som man inser
vad som egentligen kan räknas in som redskap i tjänsten för Herren och vad man
kan klara sig utan.
Dock är det viktigt att inse att dessa arbetsredskap är till för att tjäna andra –
inte en själv. Om vi har något utöver mat och kläder som vi spenderar på oss
själva är det synd. Vår mammon ska gå åt till att göra gott mot andra och tjäna
andra: dels i fattigdomsbekämpning, dels i annat arbete. Men man kan inte kalla
prylar för utseendet, bekvämligheten och underhållningen för en ”lärjungarnas
båt”, eftersom de spenderas på en själv. Deras resultat kan fås på andra sätt som
är gratis, därför klarar man sig utan dem. De prylar rika har för sig själva är i
huvudsak sådana som spenderas på en själv; de måste man göra sig av med som
kristen. Vi ska nöja oss med mat och kläder. Men när det gäller att betjäna andra
kan vi använda redskap, vilket apostlarna som sålt allt de ägde gjorde.
Dock är det självklart det allra nödvändigaste i arbetet som vi ska använda, vi
ska inte mammonisera och lyxa till våra redskap. Fiskebåtar brukade inte vara
särskilt stylade, och bläcket Paulus använde var knappast smält silver. Vad som
kan räknas som det enklaste och nödvändigaste i varje situation är svårt att säga
på förhand, och det är därför denna punkt lämnas till den enskilde individen att
med Andens hjälp identifiera vad man kan klara sig utan. Återigen måste man
handla i kärlek till de fattiga. Man bör alltid noga tänka igenom om det finns
något billigare men fortfarande lika väl fungerande alternativ i arbetet.
Dock, när man tänker efter, krävs det så himla mycket saker i tjänsten för
Herren egentligen? Jag nämnde mission, själavård och undervisning ovan.
Behövs det så värst mycket prylar till det? Idag skaffar vi oss massvis med
redskap och verktyg för att bedriva verksamhet. Vi nöjer oss inte med en Bibel
när vi undervisar utan skaffar oss mängder av teologiska böcker, tidskrifter och
även filmer. När vi missionerar samlar vi in massvis med pengar för att skaffa
oss effektiv utrustning. Jag vet att många av de stora missionsorganisationerna
gör gott, men det kan kännas lite onödigt när de spenderar enorma summor på
akrobatik, eldslukning och karnevaler för att få uppmärksamhet och på drama,
film och rockkonserter för att budskapet ska kännas ”träffande”. Behövs det
verkligen? I Matt 10:7-10 säger Jesus åt lärjungarna att absolut inte ta med sig
pengar eller något annat när de går ut för att missionera.
Snälla nån, i allt när det gäller mission, själavård och undervisning så går det
ju ut på att snacka med folk. Det behöver man inga prylar för. När det gäller sånt
är det i första hand vår tid och energi vi ägnar åt Herren, men behöver vi
egentligen pengar för att vara social? Jag tror vi ofta överdriver vad som räknas
som lärjungarnas båt, och jag tror att vi ofta använder den till nöjesturer snarare
än arbete, och jag tror att vi ofta låter bli att sälja den när den spelat ut sin roll.
Materiella ting kan användas till mycket gott i utbredandet av Guds Rike, men
djävulen kan få oss att uppskatta dem själva snarare än deras syfte. Vi bör alltid
vara på vakt så att vi inte plötsligt tittar på roliga klipp på youtube istället för att
skriva våra teologiska artiklar.
Vi får heller inte glömma bort att Gud är vår försörjare och att det är Han som
ska fixa vilka grejor vi ska använda i tjänsten. Vi behöver inte oroa oss för att
sälja exempelvis datorn när den spelat ut sin roll och tänka ”Men tänk om jag
behöver den i framtiden”. Om Gud vill att vi ska använda en dator så kommer
Han att ge oss en. Vi måste lära oss att lita på Honom.
I allt när vi tjänar Herren så ska de materiella tingen bara vara vad de är –
redskap. Det vi ska ha fokus på är Gud själv. Om vi använder båten för att tjäna
Herren kommer vi inte så långt så länge Herren sover i den (Mark 4:35-41).
Likaså spelar det ingen roll hur coola redskap vi har om vi handlar i egen kraft,
vi måste lyda Herrens instruktioner, hur knäppa de än tycks vara (Luk 5:1-11).
När vi lärt oss det är vi beredda att lämna allt och följa Honom (Luk 5:11).
Den rikes omvändelsebön
Gud, förbarma Dig över mig, en syndare. Förlåt mig alla mina egoistiska
handlingar. Jag är inte värdig att vara Din lärjunge. Befria mig från syndens
band.
Förlåt mig för alla dem som jag har dödat med min rikedom. Förbarma Dig
över dem, Gud, och låt Ditt eviga ljus brinna för dem.
Förlåt mig för all den misär jag bidragit till genom att inte bry mig. Förlåt mig
min djävulska likgiltighet.
Förlåt mig för alla de gånger jag snålat med kollekten. Förlåt mig för alla de
gånger jag påstått mig inte haft råd att bidra till bistånd.
Förlåt mig för alla de gånger jag prioriterat TV:n framför Bibelläsningen och
semesterresan framför missionsresan.
Förlåt mig för att jag lärt andra att ha en ohållbar livsstil och uppmuntrat mina
vänner att leva rikt.
Jag ber, o Herre, skapa i mig ett nytt hjärta, ett hjärta som brinner för Dig och
för alla människor. Handla genom mig så att jag kan vara ett ljus i världen som
visar på Din godhet. Hjälp mig att hjälpa andra, och hjälp mig att alltid hålla
fokus på Dig och aldrig tröttna på ett generöst och tjänande liv.
Hjälp mig sälja allt jag äger och leva i enkelhet. Hjälp mig vara helt och hållet
beroende av Dig. Håll Mammon på avstånd från mig.
Tack för att du befriade mig från min synd på korset. Hjälp mig nu att vandra i
Dina fotspår och tjäna de fattiga såsom Du gjorde. Gör mig till en tjänare för
Gud och människor.
I Jesu Kristi Namn, amen.