Lunds universitet Institutionen för medier, kommunikation och journalistik Uppsats RETA21, VT 2009 Provokation som retoriskt medel En studie av hur samförstånd inte är enda syftet med retorik Författare: Björn Fredberg Handledare: Anders Sigrell Innehåll 1 Inledning .............................................................................................................................................. 1 1.1 Syfte .............................................................................................................................................. 2 1.2 Frågeställning ................................................................................................................................ 2 2 Teori ..................................................................................................................................................... 2 2.1 Forskningsbakgrund ...................................................................................................................... 2 2.2 Bitzers retoriska situation ............................................................................................................. 5 2.3 Definitioner ................................................................................................................................... 5 3 Metod ................................................................................................................................................. 10 3.1 Tillvägagångssätt ......................................................................................................................... 10 3.2 Svårigheter .................................................................................................................................. 11 3.3 Material ....................................................................................................................................... 11 4 Resultatredovisning ........................................................................................................................... 12 4.1 Belysande exempel på konstruktiv provokation ......................................................................... 12 4.2 Analys av Debatt ......................................................................................................................... 16 4.3 Resultat ....................................................................................................................................... 19 5 Diskussion .......................................................................................................................................... 22 5.1 Sammanfattning .......................................................................................................................... 22 5.2 Slutsatser ..................................................................................................................................... 22 5.3 Diskussion ................................................................................................................................... 23 5.3.1 Inledning .............................................................................................................................. 23 5.3.3 Teori ..................................................................................................................................... 23 5.4.4 Metod ................................................................................................................................... 23 5.4.5 Material ................................................................................................................................ 23 5.4.6 Analys ................................................................................................................................... 24 6 Källor .................................................................................................................................................. 25 7 Bilagor ................................................................................................................................................ 27 RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 1 Inledning Retorik handlar varken om övertygande eller om samförstånd. I det antika Grekland var stridande en naturlig del av att uttrycka sig, vare sig det skedde med vapen eller med ord. Agonismen, det vill säga att utreda på ett stridbart sätt, är en ständigt återkommande del av det vi känner igen som grekisk kultur: sport, talkonst, litteratur, poesi. Alla innehåller de ett mått av kamp och tävlande, och den agonistiska inställningen präglade hela den grekiska livsstilen (Weiner, 2006). Mycket av vår västerländska kultur har vi ärvt från den grekiska, och vi märker fortfarande av agonismen, exempelvis inom vårt svenska skolväsen där vi har disputationer till vetenskapliga uppsatser. Det är först på senare tid som vi börjat se det här som en negativ del av retoriken. Sentida språkforskare och retoriker har föreslagit (och propagerat för) andra sätt att se på retorikens roll. I Chaïm Perelmans bok the New Rhetoric talas det däremot om retoriken som argumentationsteknik. Sonja K Foss och Cindy L Griffin skriver om inbjudande retorik som alternativ till den klassiska, som de ser som dominant. De förespråkar att retoriken skulle kunna vara inriktad på att uppnå samförstånd, inte övertalande. En retorik där att uppnå konsensus är högsta målet, där det tidigare har handlat om att vinna. Är inte det att snäva av ämnets möjligheter? Som studerande av retorik får man redan från början lära sig den klassiska aristoteliska definitionen av retorik: konsten att övertyga. Jag kommer i denna uppsats slå hål på denna felaktiga men vanligt förekommande uppfattning. Anledningen till att jag väljer att skriva om det här ämnet är att jag inte känner igen mig i den definition av retorik som lärs ut vid universitet. Jag skulle vilja bryta med den gängse definitionen att all retorik (propaganda, reklam etcetera) endast handlar om olika sätt att övertyga eller uppnå samförstånd. Det rimmar illa med hur vi faktiskt använder språket. Som jag ser det, är målet med retorik inte själva övertalningen. Målet är att nå sin publik, att överföra ett budskap. Det finns många sätt att nå dit, och det jag vill belysa med den här uppsatsen är att det inte alltid måste ske på så fredliga vägar. Provokation är ett utmärkt sätt att fånga uppmärksamheten. Men hur fungerar provokationen? Vad är det som vi blir provocerade av? Varför blir vi provocerade av andra, och framför allt, varför vill vi provocera? Den här uppsatsen kommer jag ägna åt att reda ut begreppen, och ge en insikt i inte bara hur provokationen faktiskt blir provokativ, utan också hur den kan fungera konstruktivt. 1 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 1.1 Syfte Syftet med den här uppsatsen är att påvisa hur retoriken förutom att övertyga, och att uppnå samförstånd och att kompromissa, även kan handla om att provocera. Det jag framför allt vill nå fram till är att bekräfta hypotesen; att även provokation kan fungera konstruktivt. Mitt mål är att visa att även provokationen kan fungera som ett retoriskt medel. För att pröva mitt påstående bör vi ställa oss följande frågor: 1.2 Frågeställning 1. Kan provokationen ha konstruktiva effekter? 2. Kan provokationen ses som negativ, men ändå få konstruktiva effekter? 3. Vad är provokationens främsta verkningsområde utav delectare, docere och movere? 4. Kan man ha retorik utan delectare? 2 Teori I den här avdelningen kommer jag ta upp och diskutera dels den historiska synen på provokativa tekniker och dels den moderna forskning som finns på området. Jag ska också klargöra några definitioner som behövs för att kunna göra en korrekt analys av ämnet. 2.1 Forskningsbakgrund De gamla grekerna I Afthonios Progymnasmata, som ända sedan den skrevs under antiken varit ett av de mest utlärda retoriska verken, sägs ingenting om att målet med retorik måste vara att uppnå konsensus. Inte heller att provokation bör vara något man ska hålla sig ifrån. Snarare tvärtom, den framhåller övningarna Vederläggning och Smädelse som utmärkta exempel på övningar i talets konst. Afthonios skriver: ”Den som vederlägger skall först av allt svartmåla sagesmännen, sedan göra en utläggning av saken. […] Denna grundläggande retoriska övning i sig själv visar hela talekonstens styrka” (Aftonios s. 56). Om Smädelse skriver han: ”Smädelse är tal som framhåller dåliga egenskaper. […] Smädelsen är ren svartmålning” (s. 71). Det fanns framförallt fyra kända antika retoriklärare som skrev böcker om övningar i talets konst; i kronologisk ordning Theon, Hermogenes, Afthonios och Nikolaos. Böckerna skiljer sig dock något åt när det kommer till innehållets uppdelning. Hermogenes tar inte upp Smädelse över huvud taget utan ser den som en variant av lovtalet, Theon och Nikolaos gör övningarna Lovtal och Smädelsetal till en, endast Afthonios gör Lovtal och Smädelse till separata övningar. Smädelsetalet, psogos eller på latin vituperatio, användes för att öva talaren i att med ord framhålla allt som är uselt, gement och förkastligt hos människor och företeelser, tider och platser, djur och växter (Afthonios s. 70). Att prisa allierade, och smäda motståndare, var ett sätt att höja sitt 2 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 eget ethos och vinna förtroende. Den som kunde finna det mest vältaliga sättet att klandra motståndaren för allt ont som skett, eller skulle kunna ske, kunde genom att sänka motståndarens status också höja sin egen. Men smädelsen kunde också användas som en utmaning till en motståndare, både för att sätta någon på plats och för att uppmana till strid. Kopplingen till etiken Det är i konflikten mellan retorik och etik som diskussionen om provokation blir intressant. Konflikten har pågått löpande ända sedan antikens tid. Det började med konflikten mellan platonisterna och sofisterna, som hade olika inställning till begreppet sanning. Platonisterna stod för inställningen att det finns en universell sanning, ett sätt som världen fungerar på, och därför kan man inte diskutera sanningar. Sofisterna däremot hade inställningen att sanningen beror på situation och perspektiv och att det därmed inte går att säga vad som är absolut sant. Deras syn på saken var att allting går att argumentera, eftersom det som är sant för en person inte nödvändigtvis måste vara sant för en annan. Det är här det blir aktuellt med etiken. Etik är en gren inom filosofin som behandlar vad som kan definieras som system för moraliska principer inom en viss kultur eller grupp. Det vill säga regler för värdering av mänskliga handlingar är rätt eller fel, eller godheten och ondskan i motiven till handlingen (Ethics). Etiken hjälper oss alltså avgöra vad vi bör säga, och på vilket sätt vi ska välja att framföra det. På samma sätt är det vår inställning till etiken, eller vår personliga moral, som avgör vilka retoriska medel vi använder. Platonisterna anklagade sofisterna för att vara omoraliska eftersom de förnekade att det fanns en absolut sanning. Sofisterna argumenterade av principsak för båda sidorna i en tvist, vilken det än rörde sig om, och oavsett om det fanns ett moraliskt och ett omoraliskt alternativ. Sofisternas inställning var att retoriken inte har någon moral, den är amoralisk. Det är personens egen moral som avgör om budskapet är moraliskt eller omoraliskt, inte mediet det framförs genom. Retoriken är bara ett verktyg. På samma sätt är även provokationen en teknik, ett verktyg. Att exempelvis ha en mer framfusig debattstil är inte omoraliskt i sig, eftersom tekniken är ett sätt att nå ett retoriskt mål. Vi kan historiskt sett konstatera att sofisternas inställning är den som har överlevt bäst. Det ses som varken moraliskt eller omoraliskt att använda retorik för att argumentera exempelvis i dagens domstolar. Det finns ingen särskild värdering i att vara försvarsadvokat eller att vara åklagare. I sammanhanget bör också nämnas Quintillianus uttryck vir bonus dicendi peritus som har fått stå som ett ideal för hur en rhetor1 ska uppträda. ”En god man begåvad inom konsten att tala”. En talare skulle inte bara tala gott, det vill säga vara begåvad inom talkonsten, utan skulle också enbart tala om goda ting. Den personliga moralen sågs alltså som viktig för att stärka karaktären, ethos, och 1 en talare eller retoriklärare 3 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 etiken har därför haft en naturlig del av retoriken. Det finns dock en annan tolkning av ”god man” i uttrycket; tolkningen att rhetorn ska ha goda syften. Men uttrycket säger inget om hur talaren uppnår dessa goda syften. Alltså, för att sammanfatta: etiken hänger samman med retoriken (och därmed provokationen) i det att den styr våra handlingar och våra val av språkliga verktyg, men den styr inte verktygen själva. Lika lite som en det finns en värdering i bruket av en hammare eller bruket av en såg, finns det en värdering i bruket av retoriken. Det känns därför viktigt att poängtera att det ej heller bör finnas en värdering i bruket av provokationer. Schopenhauers syn på saken Även Schopenhauer hade en del att säga på ämnet i sina anteckningar om dialektisk eristik. Dialektisk eristik definieras som disputerande eller kontroversiellt debatterande (Eristics). Medan dialektiken är en gren av filosofin inriktad på att genom diskussioner komma fram till gemensamma åsikter och samförstånd är eristiken inriktad på att ifrågasätta och slå hål på motpartens argument. I Schopenhauers fall gärna med provokativa inslag i debattstilen. Han skriver i sin bok Eristik eller 38 sätt att få rätt om den dialektiska eristiken som en retorisk teknik inriktad på att vinna (Schopenhauer, 2007). Dialektiken ligger närmare debatten än talet, men förutsätter också ett förarbete med att välja argument och tekniker. Schopenhauer talar mycket om att det handlar om att vinna debatter och diskussioner per fas et nefas, det vill säga med såväl rätta som orätta medel, och att om en debattör har vunnit har han oftast inte sitt goda omdöme att välja argument att tacka utan snarare sin slughet och skicklighet i att framföra argumenten. ”I dialektiken (dialektiska eristiken) måste alltså den objektiva sanningen ställas åt sidan eller betraktas som accidentell” (min notis) (s. 20). Det viktiga var alltså inte att nå fram till en kompromiss utan att vinna, och ett flertal av de tekniker som han tar upp i boken rör sig om rena påhopp på debattmotståndaren. Schopenhauer såg provokation som en naturlig och väsentlig del av effektiv debatteknik. Alla tekniker i debattkonsten måste vara genomtänkta och avsiktliga, och det måste finnas ett mått av både sanning och bluff. ”För tar vi den rena objektiva sanningen som vårt ändamål är vi tillbaka i den blotta logiken; tar vi däremot genomdrivandet av falska satser till ändamål har vi den blotta sofistiken” (ibid.). Professor Anders Sigrell skriver i introduktionen till Schopenhauers bok att studiet av dialektisk eristik i grunden handlar om språkval: ”Hur man ska välja språk så konstruktivt som möjligt kan sägas vara den vetenskapliga retorikens grundfråga” (s. 8), med en tydlig snegling åt sin egen bok Konsten att välja språk konstruktivt (Sigrell, 2008). Så långt inget konstigt, att lyckas provocera handlar ju också om att ha valt språk konstruktivt. Vi anpassar verktygen efter föremålet som vi vill behandla. 4 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Lennart Hellspong skriver i sin bok Konsten att tala att retoriken i första hand är inriktad på att övertyga (Hellspong, 2004 s. 193), men skriver även att: ”Det finns en rad olika språk knutna till olika användningar och situationer, och att varje språk har sin funktion och sitt berättigande, är anpassat för sitt särskilda bruk” (s. 41). Han öppnar därmed upp för att retoriken kan innehålla fler delar än bara övertygandets konst, således även provokationen eftersom den också kan fylla en kommunikativ funktion. Chantal Mouffe skriver i sin bok The Return of the Political om agonism om en mer aggressiv, stridande debattstil, och att man kan se en form av tävling i debatterandet, vilket också känns igen från Schopenhauer. Under antiken var agnostikós (se inledningen) en karaktäristik för grekisk kultur som gick att finna överallt; taltävlingar, litteratur, mysticism, idrott. Denna öppna kärlek för strid och rivalitet traderades och satte sin prägel på all västerländsk kultur. Provokationer under den här tiden var alltså en mer naturlig del än viljan att uppnå konsensus som vi kanske är mer vana vid idag (Weiner, 2006). 2.2 Bitzers retoriska situation För att kunna analysera en retorisk stil måste man också väga in den retoriska situation som den används i. Jag har här valt att använda Bitzers modell kombinerat med Perelmans tankar om publiken. Bitzer talar om att den retoriska situationen har tre delar; exigence, audience, och constraints (Kjeldsen, 2006). Exigence är det problem som ger upphov till den retoriska situationen. Exigence måste kännas tillräckligt tvingande eller problematiskt för att publiken ska intressera sig för att lösa det. Audience är den publik som talaren vill påverka genom sina handlingar, och constraints är de eventuella förbehåll som finns för att kunna nå och påverka publiken. Inom retorikutbildningen har vi även gjort ett tillägg till Bitzers modell genom att införa Perelmans direkta och indirekta publik. Den direkta publiken är de som nås av budskapet mer omedelbart, till exempel åhörarna till ett tal eller läsarna av en text. Den indirekta publiken, eller det universella auditoriet som Perelman kallade det, är den publiken som inte finns på plats men som däremot påverkas av talet/texten. Det kan alltså finnas ett retoriskt mål att nå eller påverka andra än de direkta åhörarna, och texten kan anpassas därefter. 2.3 Definitioner Retorik Aristoteles definierade termen retorik i boken Rhetorica som ”konsten att vad det än gäller finna det som är bäst lämpat att övertyga” (Aristoteles ss. 1355b: 26‐27). Det här måste inte på något sätt vara en oriktig definition, men är den inte möjligtvis något för snäv? Är det just övertygelsen som man alltid är ute efter? José Luis Ramírez lägger också fram en liknande definition (dock i en mycket 5 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 mer omständlig mening) där han inte använder sig av uttrycket övertyga: ”konst[en] att värdera, bedöma och överväga i tanke och tal, att finna det lämpliga begreppet och det för varje situation rätta uttrycket, är vad ämnet Retorik innebär” (Ramírez, 1997 s. 7). För att ge ett annat perspektiv på den här argumentationen vill jag även ta med Sigrells definition som jag anser ger en mer öppen beskrivning av termen retorik; ”konsten att välja språk konstruktivt” (Sigrell, 2008). Sigrell skriver att ”retorikens fokus (...) ligger på hur språk kan användas för att övertyga, eller i alla fall påverka. Den infallsvinkeln kan uppfattas som en avgränsning som kan göras mer eller mindre exkluderande.” (min kursivering) (Sigrell, 1999 s. 48). Burke har en liknande definition av retorikens funktion: ”the use of words by human agents to form attitudes or to induce action in other human agents” (Burke, 1969). Han menar alltså att retoriken handlar om att med språkliga medel påverka människor och frammana handlingar. Hellspong håller med: ”Som språkligt konstverk är talet en angelägenhet för estetiken och som tankeövning angår det filosofin. Men retorik är trogen sin praktiska inriktning och bedömer talet i första hand som ett påverkningsmedel. På så sätt ställer sig retoriken i den ändamålsstyrda och handlingsinriktade kommunikationens tjänst. Den här inskränkningen hindrar inte att retoriken har något att säga även talare som vill annat än övertala, t.ex. informera, undervisa eller underhålla. Det sammanhänger med att talaren även här måste påverka för att nå sitt mål.” (Hellspong, 2004 s. 45). Sigrell skriver vidare att retoriken handlar om relationer mellan människor, och att man måste beakta alla tre delarna av kommunikation; effekten hos mottagaren, avsikten hos avsändaren och budskapet (Sigrell, 1999 s. 49). Retoriken anpassas efter vem man försöker nå, vilken situation budskapet framförs i och efter vilken effekt man vill uppnå. Som jag skrev i inledningen har Foss och Griffin försökt lägga fram ett alternativ till den (dominerande) övertygande retoriken: den inbjudande retoriken (Foss, 2004). Enligt den här teorin inriktas retoriken åt att uppnå ett samförstånd med de som man för en diskussion med, men på sätt och vis är målet ändå det samma. Diskussionen leder fram till en påverkan i det att deltagarna uppnår en form av konsensus och har därefter möjlighet, om de så önskar, att agera på det. Målet är alltså att få till en gemensam handling, däremot inte att påtvinga den ena parten den andres vilja. Mitt syfte med att ta upp alla dessa personers syn på retoriken är inte att förvirra utan snarare att visa på den stora bredd som finns i åsikter om retorikens funktion och syfte. Det jag vill komma fram till är att poängtera att retoriken har syftet att påverka mottagaren, även då den inte strävar efter att övertyga. Även utan övertygande måste språket väljas på ett sätt som gör att påverkan blir så effektiv som möjligt. Att enbart följa Aristoteles beskrivning av retoriken skulle kunna ses som inte bara begränsande utan också något förminskande. Ibland vill vi bara reta, busa eller provocera för provocerandets skull. Ska det inte också räknas till ett konstruktivt språkval? Är det inte synnerligen 6 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 konstruktivt att välja ett sådant språk att man lyckas träffa precis den känsliga punkten som får motparten att bli provocerad? Det är fullt möjligt att just en provokation är det som får åhöraren att reagera och därmed bli villigt inställd till (läs: tillräckligt uppretad för) att lyssna till budskapet du vill framföra. Om sedan samma åhörare i ett senare skede väljer att bli övertygad av budskapet du fört fram har ju också provokationen varit effektiv som ett medel för att uppnå detta. Övertygandet kan alltså komma som en positiv bieffekt. Mer om det här under punkt 4.1. Docere, delectare, movere Ciceros inställning till talet var att det övertygar genom olika funktioner; officia oratoris, eller talarens plikter (Hellspong, 2004 s. 49). Docere var talets funktion som lärare, talet skulle undervisa åhörarna. Det var också dess koppling till logos. Talet skulle tilltala publikens förnuft och känsla för logiska resonemang. Movere var talets pathos, dess funktion att beröra känslomässigt, och locka till publikens empati och inlevelseförmåga. Movere skulle förmå publiken att inte bara förstå och känna, utan också bli villiga att agera på den känslan. Sist men inte minst var den tredje funktionen delectare, eller som Cicero kallade det conciliare som betyder ”att göra någon vänligt stämd”. Delectare gav talet funktionen att tilltala, eller behaga, publiken. En publik som är välvilligt inställd till att lyssna kommer bättre ta till sig budskapet. Delectare handlar naturligtvis om den sista av retorikens medel ethos, som behandlar det förtroende som talaren måste bygga upp hos sin publik. Talaren måste visa att han eller hon är rätt person att lyssna på i det aktuella ämnet, delvis genom att smickra publiken. Vi ser de här medlen fortfarande inom all form av kommunikation; allt från politik, till litteratur, till brevskrivning. Medlen logos, ethos, pathos måste alla tre vara med för att ett budskap ska vara övertygande, och docere, delectare, och movere är språkhandlingarna som vi gör det med. Johannesson skriver: ”Att undervisa, upplysa, argumentera (docere); att väcka sympati, roa och behaga (delectare); samt att röra, beveka, väcka, entusiasmera osv. (movere).” (Johannesson, 2006 s. 19) Det är främst de två sista som är av intresse för den här uppsatsen eftersom det är påverkan movere och smickrandet delectare (eller bristen därpå) som är aktuellt när det kommer till provokativa tekniker. Provokationen kan ses som ett utökande, eller betonande, av movere. Provokationen vill få till en förändring snarare än att övertyga, och ska man säga något om handlingens värde är det att den åtminstone försöker bryta status quo. Den är därmed ofta tung på pathos, eftersom den försöker väcka känslorna som ska bidra till handlingsviljan. Den som provocerar gör också ett avsteg från delectare, men gör det avsiktligen för att uppnå ett retoriskt mål, vilket ju också gör provokationen medveten och planerad. Det rör sig inte om förhastade ord som väcker ont blod, provokationen är mottagaranpassad. 7 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Provokation De flesta uppslagsverk jag undersökt (Britannica Online, Longman, MLA, M‐W, Norstedts, Bonniers) beskriver provokation som något som stimulerar, hetsar upp, eller retar. Andra definierar det även som uppfodring, uppmaning, utmaning, framkallande, vädjande (SAOB, Lexin). Folkets uppslagsverk beskriver det som att ”driva till av den handlande icke önskad eller välbetänkt handling” (Folkets uppslagsverk, 1927 s. 130). Det finns alltså ett flertal olika definitioner på ordet men det de alla har gemensamt är att det handlar om att med olika medel framkalla en reaktion. För att återknyta till frågeställningen: det finns ingen enhetlighet i om uttrycket provokation används i positiv eller negativ bemärkelse, och kan liksom retorik användas till både och. Se stycket om etik under punkten 2.1 för mer om det här. Inom den psykologiska, medicinska och biomedicinska världen används provokation som uttryck för att framkalla en reaktion, exempelvis för att lättare kunna diagnosticera en sjukdom, och har därmed en strikt neutral värdering. Inom den juridiska världen används det exempelvis i begreppet brottsprovokation och bevisprovokation. Inom svensk lag är det olagligt med brottsprovokation som definieras som att få någon att begå nya brottsliga handlingar. Polisväsendet får däremot använda bevisprovokation som ett effektivt verktyg för att visa att någon redan begått ett brott. Att hävda provokation kan också fungera som ett försvar i en rättsprocess då det exempelvis kan sänka en brottsrubricering från ”mord” till ”dråp”. Om normbrott, publik och tolerans För att inleda ska jag nämna det som inom retoriken kallas aptum. Aptum innebär att något är passande, både i tid och i rum. Vi undviker vissa ämnen vid högtidliga tillfällen, och vi talar inte om vissa saker inför barn. På samma sätt är det viktigt att vi inte uttrycker saker som bryter mot publikens uppfattning om vad som är passande. Vi väljer att inte tala om kritik av en viss religion inför djupt religiösa människor av den tron, om vi inte har ett provokativt syfte med det. Renberg skriver att ethos handlar om att man som talare måste uppfylla vissa normer, och leva upp till publikens förväntningar på hur man ska se ut och bete sig. Att bryta mot de normerna kan absolut vara provokativt (Renberg, 2004 s. 89). I artikeln Provocative Style skriver författaren att det kan behövas en anpassning av de etiska normerna inom retoriska diskurser (Provocative Style, 2009). Den provokativa stilen inom debatt och allmänt språkanvändande är del av en teknik snarare än ett brott mot diskussionens ideal. Författaren resonerar att de nuvarande idealen för hövlighet och beteende inom vardagsdebatterande är onödigt höga, vilket gör att vi ständigt gör negativa bedömanden av människors debattstil. 8 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 I artikeln görs också referenser till Hausers åsikter om publiken. Publiken är enligt Hauser inte åhörarna, eller ens de som har samma intressen som avsändaren, utan snarare de som inte bara har intresse av ämnet utan faktiskt har åsikter och som aktivt ämnar göra något för att påverka utgången av diskussionen. Till skillnad från Perelmans publikdefinition krävs det alltså enligt Hauser ett engagemang för att räknas till ett ämnes ”publik”, vilket författaren till artikeln instämmer på eftersom personligt engagemang är en definierande egenskap hos övertygandets konst. Det här speglas av på provokationen genom att det krävs ett engagemang för att faktiskt bli provocerad. Om man har ett intresse för en fråga, men inte bryr sig om de som har motsatta åsikter, blir man inte heller provocerad. Det är först när man engagerar sig i frågan som provokationen kan äga rum, och publiken därför kan förvänta sig ett visst mått av normbrott. Hausers definition av publiken skiljer sig alltså från Perelmans definition om den faktiska (den direkta) och den föreställda (den indirekta publiken/det universella auditoriet) publiken. Perelman skriver att publiken är den grupp som man ämnar nå med sitt uttalande, och därför inriktar sitt förarbete mot (Weiner, 2006 s. 45). Hauser talar vidare om tolerans som en retorisk norm. Eftersom olika personers åsikter omöjligt kan vara exakt lika handlar mänsklig kommunikation om ett ständigt kompromissande och en tolerans inför andra människors avvikande åsikter. Tolerans är alltså ett normaltillstånd inom samhället. Tolerans är dock just den punkt som provokationer skiljer sig på jämfört med den övertygande retoriken eftersom just bristen på tolerans hos mottagaren också är det som en välriktad, medveten provokation kan ha som material. Författaren till Provocative style går vidare med att säga att en provokativ stil i debattsammanhang fyller en funktion, och att vi gör ett misstag om vi avfärdar stilen som icke‐konstruktiv och skadande för debatten (Provocative Style, 2009). Provokation är avsiktliga övertramp på normer, på delectare. Undersöker man den provokativa stilen för att se vad i den det är som är provokativt märker man att den består av mycket förolämpningar, nedvärderingar och förringade av andras åsikter. Förolämpningarna är oftast så kallade ad hominem‐ argument, som är inriktade på personen istället för själva argumentet. Men dessa personliga angrepp används inte slumpmässigt, tvärtom är de anpassade och genomtänkta sätt att väcka intresse (läs: irritation) och uppmärksamhet hos mottagaren. Vidare skriver författaren att det kanske kunde behövas en anpassning av de höga ideal vi har för debatter, men att vi inte ska lägga våra moraliska bedömningar åt sidan. Författarens drar i analysexemplet i artikeln, en artikel skriven av Jostein Gaardners på ämnet Israel, slutsatsen att vi kan behöva acceptera övertrampet av normerna för tolerans och ömsesidig respekt, för att bereda plats för tyngre vägande normer hos debatterandet, till exempel att få till diskussionerna över huvud 9 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 taget. Gaardners provokationer fungerade som en rivstart för debatten och gav dessutom extra uppmärksamhet till en debatt som i Skandinavien setts som ovidkommande. 2 För att sammanfatta vill jag framföra mitt syfte med det här stycket: att visa på att vi måste skilja mellan uttryck och innehåll. En provokativ debattstil bryter mot aptum, och de normer om uppträdande och hövlighet som vi ibland förutsätter ska finnas inom civila diskussioner. Vi måste dock skilja mellan vad som är uttrycket (framförandet, stilen) och vad som är innehållet (tanken, syftet). Att en person bryter mot de normer vi förväntar oss ska upprätthållas måste inte innebära att personen har en låg moral eller inte kan föra ett normalt samtal. Det vi måste se till är vad personen vill framföra, och särskilt vad personen försöker framföra just med hjälp av den provokativa stilen. Min definition Definitionen jag har valt att använda i den här uppsatsen ligger längre ifrån de antika filosofernas och närmare de moderna teoretikernas tankar. Framförallt Sigrells definition ”att välja språk konstruktivt” känns mer nära till hands. Jag har valt att gå på linjen att provokation innebär att med språkliga uttrycksmedel medvetet framkalla en reaktion, snarare än att nödvändigtvis ha ett övertygande syfte. Liksom retoriken är provokationen neutral, det bör inte finnas en värdering i att använda sig av tekniken. Provokationen går att använda både för att uppröra och för att skapa uppmärksamhet, och som det skrivs i artikeln Provocative Style kan vi därför inte ensidigt se på den som negativ och normbrytande. Den som provocerar tar risken att sänka sitt ethos genom avsteg från delectare, men gör det avsiktligen för att uppnå ett retoriskt mål. Avsikterna gör provokationen medveten, planerad och mottagaranpassad. 3 Metod I det här avsnittet kommer jag beskriva hur gått tillväga för att finna materialet till uppsatsen samt diskutera kring materialets innehåll och relevans. 3.1 Tillvägagångssätt Jag har i den här uppsatsen mer velat definiera vad som är provokation och visa exempel på dess funktion. Därför ligger tonvikten inte på analysen, utan på definition och tidigare forskning. Jag har därför främst letat efter tidigare forskning på ämnet och försökt sammanfatta bilden av provokationer och provokativ stil inom debatter. Analysen fungerar mer som ett exempel på en 2 I artikeln används uttrycket ”other” i meningen “a conflict which is often considered ‘other’ by a Scandinavian audience” vilket I sammanhanget används som ”övrig”, “oönskad”, “ointressant”, “endast upptar ett fåtal människors intresse”. 10 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 provokativ debatt där jag analyserar deltagarna och deras respektive stil. Jag har letat efter lämpliga analysexempel framförallt på två olika vägar: via internet, och då framförallt via Google och Youtube samt flertalet nyhetsredaktioners hemsidor, och via vardagsmedia genom dagstidningar, radio och television. Jag har gjort enkla sökningar på Google efter träffar på ordet ”provokation” alternativt ”provokativ”, på både svenska och engelska. Genom det fick jag fram definitioner på termen provokation samt artiklar på ämnet från nyheter och internetfora. På SVT Play samt på Youtube fann jag mitt analysexempel. Jag har gjort en transkription av klippet från Youtube samt två kortare utdrag från SVT‐programmet, och analyserat dem utifrån min frågeställning och mina tankar kring provokation. Genom våra vardagsmedier; dagstidningar, radio och television hittade jag mina tre exempel på konstruktiv provokation. Den pågående debatten angående Anna Odell, Ockupationsscenen samt exemplet om Olof Palmes jultal 1972. Jag valde ut just dessa exempel är för att visa på den bredd av situationer där provokationen kan användas. Det första därför att en av konstens uppgifter är just att provocera, det andra för att visa hur provokationen kan användas för att skapa politiska debatter och det tredje ett historiskt exempel på hur provokation kan användas för att hävda sig. 3.2 Svårigheter Svårigheterna med det här ämnet har framförallt varit hur jag bör avgränsa det. Provokation ligger till stor del i betraktarens öga och det är högst individuellt vad som anses som provokativt. Det är därför svårt att ge en klart objektiv definition av termen provokation. En annan svårighet är att det är nästintill omöjligt att veta intentionerna som ligger bakom provokationer. Det går endast att spekulera om vilka syften en person har haft med att vara provokativ. Ämnet för uppsatsen är dock varför provokationen kan fungera konstruktivt. Svårigheten är att det först när man ser reaktionerna, effekterna, som man vet om en provokation faktiskt varit konstruktiv. 3.3 Material Anledningen till att jag valt det här analysexemplet är att jag letat efter en debatt som är aktuell, gärna har kontroversiella deltagare, och framförallt är exempel där deltagarna har en aggressiv debattstil. Med aggressiv menar jag i det här fallet att de har en provokativ debattstil, där de försöker ”vinna” debatten med sina motståndare genom olika provokativa tekniker. SVT Play samt på Youtube visar SVTs program Debatt från den 21 april 2009. SVT Play visar (fram till och med 2009‐06‐16) programmet i sin helhet, och Youtube har en klippt version som lades upp ett 11 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 dygn efter att programmet sänts. Jag vill dock poängtera att klippet på Youtube inte på något sätt ger en samlad eller rättvist avvägd bild av debatten. Analysexemplet är på sätt och vis taget ur sitt sammanhang, och är främst ensidigt inriktat på Stefan Lindgrens inlägg. Syftet med detta är okänt. Under arbetet med den här uppsatsen blossade debatten om Anna Odells konstfackprojekt upp på nytt i media i och med Konstfacks vårutställning. Odell fick nästintill odelad uppmärksamhet av både media och besökare, och med ens var skandalskriverierna igång. Jag besökte utställningen samt följde med i de största nyhetstidningarnas följetonger angående konstnärers frihet att uttrycka sig. 4 Resultatredovisning När känner vi oss manade att provocera? Är det när vi är i underläge och måste slåss för rätten att tala, eller är det när vi är i överläge och anser oss ha rätten att sätta folk på plats? Är det kanske helt enkelt så att vi tar oss rätten att framföra våra åsikter och därmed ses som provokativa? Jag kommer nedan att gå igenom tre mer eller mindre lyckade exempel ur historien där provokationerna visat sig konstruktiva. I slutet på respektive stycke ges en kortare analys. Jag kommer därefter genomföra en något längre analys av ett avsnitt av tv‐programmet Debatt. Tanken är att diskutera deras tydligt provokativa inslag, och det jag vill undersöka är hur och varför deltagarna är provokativa, samt vilken retorisk effekt det får. För att göra en återkoppling till frågeställningen: vilka konstruktiva effekter kan ses av provokationen i dessa exempel? Sågs provokationen som negativ, men fick den ändå konstruktiva effekter? Vad verkar ha varit viktigast för respektive aktör; delectare, docere, movere? 4.1 Belysande exempel på konstruktiv provokation Palmes jultal År 1972 håller statsminister Olof Palme sitt jultal, som sänds via radio. Han väljer att tala om USA:s pågående bombningar av Hanoi. Statsministern säger att det gäller att nämna saker vid dess rätta namn, och i fallet med USA:s bombningar är det ingenting annat än tortyr. Palme säger att det finns inget militärt mål att uppnå med att fortsätta bombningar i denna skala, och fortsätter med att jämföra Hanoi med andra folkmord som Guernica, Lidice och Treblinka (Palme, 1972). Ingen (utom Palme själv möjligtvis) insåg hur stor effekt de orden skulle få. USA:s regering räknade med att alla icke‐kommunistiska länder var på deras sida och stödde dem i kampen mot kommunismen. Det är lätt att dra paralleller till USA:s utrikespolitik under George W Bushs styre och retoriken kring hans krig i Irak och Afghanistan: ”Every nation in every region now has a decision to make. Either you are with us, or you are with the terrorists” (CNN, 2001). När då det lilla landet 12 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Sverige visade sig som en uppstickare blev reaktionerna också mycket starka från USA:s sida, och de diplomatiska relationerna blev kyliga för en lång tid framåt. Palme hade redan fyra år tidigare gjort sig impopulär då han i februari 1968 under en demonstration var huvudtalare tillsammans med Vietnams Moskvaambassadör (Häggman, 1991 s. 27). På hemmaplan var situationen däremot en helt annan och Palme hyllades som en hjälte som företrädde en vänsterpolitik som vågade säga emot den rådande maktstrukturen. Provokationen här hade alltså inte som effekt att förbättra de diplomatiska relationerna med USA. Palme siktade inte på att tilltala USA, och uttalandet handlade alltså inte om delectare. Snarare var tanken att skapa movere, då det ville visa på vilket sätt USA:s handlingar var jämförbara med tidigare händelser som betecknats som folkmord. Docere fanns också med då det handlade om att upplysa USA om att inte alla länder i världen godtog deras utrikespolitik. Den konstruktiva effekten blev att relationerna och sympatierna i Sverige inom vänsterrörelsen stärktes markant. Provokationen fick alltså en konstruktiv, och positiv, effekt i de egna leden istället för hos mottagaren som budskapet riktades till. Om vi tolkar talet utifrån Bitzers modell är exigence de (då) pågående övergreppen mot Vietnam, audience var samtliga radiolyssnare och alla som läste dagstidningarna tiden efter, constraints är mediet som naturligtvis bara är enkelriktat samt det faktum att Sverige har en liten röst på den internationella scenen. Enligt Perelmans modell var den direkta publiken radiolyssnarna, men det universella auditoriet är dels USA:s politiker samt vänsterrörelsen. Om tanken var att nå vänsterrörelsen eller USA kan vi bara spekulera. När Johannesson berättar om Olof Palme drar han ett flertal citat där Palme beskrivs som en politiker som enbart spelade på känslorna. ”Han har […] en beklaglig svaghet för demagogiska utfall mot personer och svartmålningar, vilket leder till en förgrovad politisk debatt” (citat från DN, odaterat). Palme var alltså inte rädd för att använda provokationen, och förstod att det kan går att uppnå effekter med det. I det här exemplet visas en situation där vi står i ett underläge, och provokationen låter oss bryta den rådande ordningen. Provokationen ger alltså en konstruktiv effekt eftersom den får till en förändring, och i det här fallet visar på ett tydligt ställningstagande. Palme visade att Sverige har ett ethos på en internationella politiska kartan, och att svenska politikers åsikter trots landets storlek vara kan tongivande. Ockupationsscenen Enligt den klassiska retoriken måste alla tre hjulen ethos, logos, pathos vara jämnstora för att den retoriska farkosten ska röra sig behagligt. Men även en farkost med två hjul, och med olika stora hjul, går att färdas på. I det klassiska talet väljer man inledning för att tilltala den tänka publiken, man väljer sina argument förnuftigt för att göra dem så övertygande som möjligt, och man avslutar med 13 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 något som får mottagaren att minnas budskapet och vilja agera (Renberg, 2004). Men måste man inleda med att behaga publiken? Vad kan man uppnå om man är beredd att sänka sitt ethos genom att inte komma med en lika tilltalande inledning? I den händelsen att man redan har ett lågt ethos, när man inte är populär som talare eller inte har publikens förtroende eller där ämnet inte har tillräckligt medieintresse, kan provokationen användas för att tvinga fram uppmärksamheten man behöver för att framföra sitt budskap. Man kan inte vara vän med alla, något som det följande exemplet visar. Bostadssituationen i Lund har nått en kulmen av hopplöshet. Universitetet får fler och fler studenter, men ändå byggs inga nya bostäder. En grupp aktivister beslutar sig i början av oktober 2008 för att ta saken i egna händer och föra upp frågan på den politiska agendan, och för att verkligen sätta fokus på problemet tar de till metoder som vanligtvis ligger utanför normen för politiska diskussioner i Sverige. Som en manifestation mot bostadssituationen tar de sig in i en villa som stått tom i flera år. De inrättar ett rudimentärt boende i villan, pratar med grannarna, förklarar vad manifestationen ska gå ut på, tillåts låna deras toaletter och tillgång till vatten. Ingen i grannskapet upprör sig över aktionen. Inom media och den offentliga sfären blir dock reaktionen en annan. Det tar endast två veckor innan aktivisterna med hjälp av polis blir bortkörda från platsen, och huset rivs med ursäkten att det var utdömt (City Malmö/Lund, 2008). Någon egentlig undersökning som ger belägg för det påståendet presenteras aldrig. Som gensvar ockuperas ytterligare hus i både Göteborg, Malmö och Umeå. Det rör sig om ett fåtal byggnader och ingen av dem särskilt beboliga, bostadssituationen löses inte på något sätt av ockupationerna, men däremot visar de ett tydligt ställningstagande. Ett år senare, efter att det installerats en ny rektor vid Lunds universitet, är frågan fortfarande aktuell och en av de första frågorna som rektor Per Eriksson ger sin syn på är just tänkbara lösningar på boendefrågan (Lundagård, 2009). Utan att gå in på frågan om handlingarna är lagliga eller inte kan vi se att aktionerna är exempel på provokationer som fått en tydlig retorisk effekt. Manifestationerna satte fokus på frågan på den politiska nivån, inte minst tack vare medieintresset som inte var odelat negativt. Provokationerna hade en tonvikt på movere, i det här fallet att få till en diskussion, docere fanns också representerat i det att aktivisterna visade hur många som faktiskt inte har boende, men delectare fick stå kraftigt tillbaka. Åtminstone i media. Aktivisterna hade inget anseende, ethos, innan manifestationerna (och inte mycket efter heller) och ämnet ansågs som politiskt dött, men genom gruppernas provokationer blev det återigen hett debatterat. Provokationerna hade alltså en konstruktiv effekt i det att den skapade en diskussion som inte tidigare fanns där. 14 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Bitzer hade sagt att exigence är bostadssituationen och bristen på politisk debatt, audience är direkt media och indirekt svenska folkets opinion samt politikerna, constraints är att det sker genom normbrytande aktioner. Anna Odells konstprojekt Det tredje och sista exemplet finns med för att visa hur konstnärliga yttringar ofta har en provokativ funktion, och att de fungerar retoriskt i och med att de har en avsedd publik. Det är vårutställning 2009 på konstskolan Konstfack i Stockholm. Omkring 160 elever ställer ut sina senaste verk, men utav dem är det framförallt en blivande konstnär som får överlaga mest uppmärksamhet för sitt verk ”Unknown, woman 2009‐349701”. Tidigare samma år, i slutet på februari, gör Anna Odell som ett konstprojekt att återskapa en tidigare personligt upplevd erfarenhet. Hon ställer sig på Liljeholmsbron och spelar psykiskt sjuk, blir tvångsomhändertagen av polis och förd till S:t Görans sjukhus för akutpsykvård, medicineras och fastbältas. Hela tilltaget på bron filmas. Odell säger själv att syftet var att belysa hur psykpatienter blir behandlade i Sverige, och att psykvården måste kunna granskas precis som all annan form av vård. Diskussionerna som följer i media blir till viss del positiva men framförallt starkt negativa. Många människor blev upprörda dels över att hon faktiskt lurade polis och mentalvårdare på sjukhuset genom att spela sjuk och tog upp deras knappa resurser, dels för att hon som konststuderande får statligt stöd för att utbilda sig och då använder det stödet till att bryta mot lagen. Det i konstprojektet som är intressant för den här uppsatsen är att tilltaget handlar om en tydlig provokation, avsiktlig och medveten. Det blev stundvis hetsiga debatter angående konstnärers friheter, men också, och det här är det intressanta, om psykvården. Odells konstverk har det uttalade syftet att belysa frågan om psykvårdens maktfullkomlighet. Om då följden blir att det genomförs ändringar i öppenheten inom psykvården har ju också provokationen i hennes konstverk varit synnerligen konstruktiv. De flesta som debatterade frågan i media ansåg att om Odell verkligen hade velat få till en ändring inom psykvården använde hon fel tillvägagångssätt. Det hon däremot faktiskt har lyckats med, och som gör projektet konstruktivt, är både att få igång en diskussion om psykvården, och att få en tydligare debatt om konstnärers friheter men kanske det mest positiva för henne själv är att oavsett vad man tycker om henne personligen har hon lyckats med det som alla konstnärer siktar på att uppnå; att göra sig ett namn. Vad än Odell tar sig för i framtiden kommer det att få uppmärksamhet. Att Odell dessutom blivit åtalad av en anställd på S:t Görans sjukhus (Dagens nyheter, 2009) gör bara medieuppmärksamheten kring henne större, vilket fungerar till hennes fördel genom att sätta 15 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 hennes karaktär: en provokativ konstnär. För att använda retoriska termer har hon kraftigt höjt sitt ethos som konstnär, inte genom delectare utan istället genom movere. Det här får ses som speciellt eftersom det vanligtvis är delectare som ger ett högt ethos. Odell hade dock redan ett anseende som konststuderande, inte minst för att hon studerade just vid Konstfack. Möjligtvis var det hennes höga ethos som gjorde att hon vågade riskera att sänka det. Docere har på sätt och vis fått stå tillbaka i det här exemplet. Möjligtvis skulle man kunna påstå att hon undervisar genom att berätta om situationen inom psykvården. Konsten har en viktig roll som samhällskritiker, och tar upp många frågor på sätt som journalister normalt inte gör. Konstens roll är ofta att provocera och få oss att se på saker ur nya perspektiv. Odells projekt har dessutom innehållit ett viss mått av retoriskt förarbete då hon vägt olika alternativ mot varandra för att försöka bedöma vad reaktionerna skulle bli. Att påverkan i hennes konstverk är medveten och avsiktlig visar också på tesen att "konsten att övertyga" är en alltför smal retorikdefinition. 4.2 Analys av Debatt I det här stycket går jag in på analysen av mitt huvudobjekt: TV‐programmet Debatts belysande av rättigångarna i Kambodja. Bakgrunden till TV‐programmet är att FN år 2003 tog ett beslut om att medlemmar av kommunistregimen i Kambodja skulle ställas inför rätta (Rättegångar mot de Röda Khmererna, 2009 [2004]). De som ställdes till svars var de fyra ledande medlemmarna i Röda Khmererna samt den ansvarige för ett av deras fängelser. Alla fem anklagade har nekat till anklagelserna om brott mot mänskligheten, fram till i år då ”Kamrat Duch” erkänt och dessutom uttryckt en ursäkt till samtliga drabbade och deras familjer. Även här i Sverige blev rättegångarna aktuella i och med den debatt som bröt ut angående den roll som Sverige faktiskt spelade under konflikten på 1970‐talet. Nyligen öppnade också utställningen ”Lillebror ser dig” i regi av Forum för levande historia, för att undervisa om brott mot mänskliga rättigheter under kommunistiska regimer. Sveriges dåvarande regering (socialdemokraterna under ledning av Olof Palme 1971‐1976) stödde de Röda Khmerernas kamp mot den USA‐stödda Lon Nol‐regeringen, och sände diplomater och journalister som blev några av de första västerlänningar som fick komma in i landet efter ett flertal år av isolering. Dessa personer fick tillfälle att möta Pol Pot, med målet att få till ett humanitärt biståndsavtal med Sverige. Det här var innan de otroliga brott mot mänskliga rättigheter som begicks i landet uppdagades. Trettio år senare debatteras det här i programmet Debatt i SVT. 16 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Programmets upplägg är att programledaren Janne Josefsson leder debattdeltagarna i aktuella frågor under 30 minuter långa program. Det aktuella avsnittets ämne är hur Sveriges regering under 1970‐talet kunde stödja den kambodjanska regimen. Den retoriska situationen: exigence som är Sveriges involvering i konflikten. Audience är den direkta publiken som självklart är tv‐tittarna samt de som kommit i kontakt med programmet genom SVT Play och den indirekta publiken som möjligtvis är vänsterns politiker samt folkopinionen. Constraints är tv‐mediet samt att programmet endast är 30 minuter långt vilket inte medger några djupare diskussioner. En annan begränsning är urvalet av deltagare, som kanske gör debatten alltför vinklad. Birgitta Dahl, riksdagens talman under lång tid, deltog också i resan till Kambodja men avböjde att medverka i programmet. Det är möjligt att hennes bidrag hade givit en annan vinkel på diskussionen. De medverkande i programmet är: Janne Josefsson, programledare och omdiskuterad men prisbelönad journalist. Gunnar Bergström, pedagog som besökte Kampuchea och Pol Pot under 70‐ talet och nu 2008 gjort ytterligare en resa för att be om ursäkt till kambodjanska folket för sitt tidigare stöd för de Röda Khmererna; Kristian Gerner, professor i historia vid Lunds Universitet och representant för Forum för levande historia; Staffan Hildebrand, regissör som då jobbade som journalist och besökte inte Kampuchea3 men däremot Vietnam, och intervjuade flyktingar på väg söderut; Jan Lundvik, före detta diplomat som (tillsammans med flera andra) officiellt bjöds in av Pol Pot till Kampuchea för att diskutera svenskt bistånd; Stefan Lindgren, författare som bland annat varit redaktör för SKPs4 tidning Gnistan och som också besökte Kampuchea på sjuttiotalet; Kajsa Ekis Ekman, skribent och aktivist inom vänsterrörelsen; och slutligen Bo Lindqvist, journalist och chef för Sveriges Radios dokumentärredaktion. Josefsson: ”[…] Jag ställer frågan på sin spets; tänk er om svenska diplomater, höga socialdemokratiska politiker, intellektuella författare och journalister, blundade och förnekade massmord. Vad hade hänt då? Tänk er, om några av dem dessutom åt middag med Hitler, och därefter avfärdade vittnesmål om förintelseläger som propaganda och lögner. Förmodligen hade dom jagats livet ut. Men detta händer på sjuttiotalet, närmare två miljoner, en fjärdedel av Kambodjas befolkning utrotades under Röda Khmerernas styre. Och det var Pol Pot som bjöd svenskarna på middag. Nu ställs några av de värsta bödlarna inför rätta i Phnom Penh, men här hemma är det alltjämt tyst om dom svenskar som förnekar det.” Josefsson gör i inledningen till programmet en liknelse; om diplomater och socialdemokratiska politiker skulle sitta ner vid samma bord som Hitler, och efteråt förneka folkmord och förintelseläger, 3 4 Kampuchea är det gamla namnet på Kambodja. Båda termerna används omväxlande i programmet. Sveriges kommunistiska parti 17 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 vad skulle vi tycka då? Redan här sätter provokationerna igång. Socialdemokraterna satt vid makten samtidigt som kommunisterna tog makten i Kambodja. Vi har just nu en konservativ regering, vilket kanske hade gjort det rimligare att göra en liknelse med högerpolitiker som sitter ner med högerextremister? Det är märkligt att Josefsson väljer att göra en liknelse som inte innehåller orden ”den dåvarande/nuvarande regeringen” utan uttryckligen säger ”socialdemokrater”. Provokationen fungerar på det sättet att den sätter tonen för hela programmet, och vinklar debatten direkt till att det är vänstern som behöver försvara sig. Josefsson försöker anslå tonen att det är pinsamt att vänstern5 har bakgrunden från 1970‐talet då den socialdemokratiska regeringen valde att stödja olika vänsterorienterade regimer runtom i världen (Kuba, Vietnam, Kambodja med flera). Gunnar Bergström, Kristian Gerner och Bo Lindqvist delar åsikten att vänstern ska ställas till svars för sin politik då. Staffan Hildebrand redogör för sin upplevelse av nyhetsrapporteringen kring konflikten men tar aldrig någon tydlig ställning. Lundvik har en synbart neutral inställning till den dåvarande regeringens val och Ekman har en väldigt liten del i programmet och man får aldrig riktigt veta hennes inställning i den här specifika frågan. Det gör att den enda som återstår att försvara dåvarande regeringens hållning är Lindgren, och det är också Lindgren som utsätts för de flesta av provokationerna. Det som gör debatten förvirrad är att debattörerna diskuterar olika saker. Janne Josefsson, Gunnar Bergström och Kristian Gerner talar om att socialdemokratin villigt och medvetet skulle ha stött det folkmord som skedde i Kampuchea, och påstår att Stefan Lindgren fortfarande stödjer det. Lindgren däremot talar om hur han stödde (och stödjer) den kamp som bedrevs mot USA som världspolis under 1970‐talet. Han stödde då de Röda Khmererna, eftersom det var de i Kambodja som motsatte sig USA:s involvering; folkmordet var det ingen som visste om förrän flertalet år senare. Han poängterar att många av de döda kambodjanerna dog av amerikanska bomber, inte enbart av Pol Pots utrotningsaktion. Kajsa Ekis Ekman får senare i programmet tillfälle att göra ett inlägg och säger då att debattprogrammet egentligen inte handlar om Kambodja, det är bara den utlösande faktorn. Debatten handlar om att vänsterrörelsen och i det här fallet socialdemokraterna i synnerhet tvingas ta ansvar för samtliga sina medlemmars handlingar och åsikter under hela rörelsens historia. Hennes påstående är att det används som ett medel från högern för att ta fokus från de aktuella sakfrågorna som vänstern vill framföra. 5 ”vänstern” används här som samlande begrepp för en bred skara av politiska partier; allt från extremvänstern med KPML(r) och SKP till vänsterpartiet till socialdemokraterna, vilket gör att en del partier klumpas ihop med andra som de inte anser sig ha mycket gemensamt med. 18 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 4.3 Resultat I det här stycket kommer jag presentera det jag kommit fram till i min analys av debattprogrammet. Jag vill poängtera att citaten/utdragen från programmet är skrivna för att likna ett så naturligt talspråk som möjligt, och jag har varit noga med att ta med tvekningar och talspråksuttryck i så stor utsträckning som möjligt för att indikera när debattdeltagarna är osäkra på sin sak, eller kanske har en speciell talstil. Vi ser i den här debatten många olika provokativa delar. Målet från båda sidor verkar vara att försöka tvinga motparten till att komma med obekväma erkännanden, och upplägget från programledaren Josefssons sida verkar vara att få till den där officiella ursäkten från framförallt Stefan Lindgren. Vi har aggressiva ordval, vi har återkommande utmaningar, vi har intolerant och otåligt kroppsspråk. Att dessutom den ena sidan tvingas stå till svars skapar en i grunden provokativ, aggressiv debattmiljö eftersom den ena parten då måste strida ur en försvarsposition. Det är då lätt att misslyckas med att skapa en saklig argumentation, vilket vi ser hos Lindgren mot slutet av programmet. Som programledare är Janne Josefsson en av de mest provokativa karaktärerna i programmet. Programledarens roll är i mångt och mycket just att leda debattdeltagarna fram till intressanta ståndpunkter och en aktiv debatt. Men Josefsson tar en synnerligen aktiv del i debatten. Det är framför allt tre tydliga provokationer han gör upprepade gånger: 1. Framför starkt vinklade inlägg Genom hela programmet vinklas Josefssons inlägg till Lindgrens nackdel, eftersom han är den som främst står till svars. Endast vid ett tillfälle är det någon av de andra debattdeltagarna som tvingas försvara sig själv: när Lindqvist påstår att Lindgren förhärligar Pol Pot i sitt reportage ber Josefsson honom bevisa det med citat från artikeln. 2. Avbryter deltagare upprepade gånger Jag har markerat efter respektive inlägg i transkriptionen vem som blir avbruten av vem, och de flesta står faktiskt Josefsson själv för. 3. Kommer med vissa inlägg som är praktiskt taget förolämpande Lindgren: ”Jag hade stött den, för att parafrasera Greider: ’även om en chimpans hade tagit makten i Kampuchea hade jag stött den’ mot USAs övergrepp!” Josefsson: ”Men hur kan du som… eh… är du inte demokrat?” Det Josefsson troligen menar är ”tycker du att det är rätt att stödja en regim som inte tagit makten på ett demokratiskt sätt?” men repliken levereras aningen valhänt. Lindgren uttrycker 19 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 sin solidaritet med kambodjanernas kamp mot USA:s övergrepp, inte sitt stöd för Röda Khmererna specifikt, vilket får det att te sig som ett rent påhopp. Men även de andra debattdeltagarna beter sig provokativt: Bergström: ”[…] men inget av det som röda khmererna gjorde var de tvungna att göra på grund av vad USA hade gjort tidigare, och innan man börjar diskutera nyanser och annat så tycker jag man måste vara tydligt, vad Pol Pot gjorde var…” Lindgren: ”Men herregud, kallar du 2,5 miljoner ton bomber, är det nyanser?” Under tiden för replikskiftet ovan börjar Lindgren bli uppjagad, uppenbarligen uppretad av Bergströms ord. Bergström möter inte ens Lindgrens blick utan tittar nonchalant rakt mot Josefsson utan att verka vilja kännas vid Lindgrens närvaro. Lindgren: ”Den dan du säger något om den en miljoner döda i Irak eller andra folkmord ska jag lyssna på dig!” Gerner: ”Ja, men det kanske inte är så viktigt att du just lyssnar på mig, när vi diskuterar det här om Kambodja” Kristian Gerner har en mer passiv stil i sitt debatterande, men blixtrar till ibland när han får tillfället att komma med ett bra svinhugg. Han förminskar med ovanstående replik Lindgren och får då honom att framstå som irrelevant. Stefan Lindgren är som ensam företrädare för den försvarande sidan också provokativ och aggressiv i sin debattstil. Han låter sig dock provoceras av de andra, troligen därför att han är i numerärt underläge. Han klipper repliker och är inte rädd för att överrösta de andra. Lindgren har också en uppsjö av subtila gester för sig. Han skakar på huvudet, blinkar med trötta ögon över de andras fåfänga och himlar med ögonen för att förlöjliga deras åsikter. Att en provokativ debattstil kan få retoriska effekter kan man tydligt se i det följande menings‐ utbytet mellan Stefan Lindgren och Bosse Lindquist. Lindquist börjar med att berätta om hur Lindgren är en överröstande person som inte låter andra komma fram i diskussioner. Han höjer därmed sitt ethos genom att sänka Lindgrens. Om Lindgren i de kommande replikerna avbryter Lindqvist har Lindqvist också bevisat sitt påstående. Lindquist går vidare med att berätta om en artikel som Lindgren har skrivit6. Under tiden sitter Lindgren och himlar med ögonen, skrattar förlöjligande, skrockar, vaggar fram och tillbaka för att 6 Artikeln Lindqvist refererar till går att hitta på Lindgrens blogg: http://stefanlindgren.blogspot.com/2009/04/krock‐om‐kambodja.html 20 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 visa hur ointressant och obekvämt det är att lyssna på och kommer med korta inlägg som ”skitprat”, ”som vanligt dålig forskning”, ”ta fram beläggen!”. Han suckar och skakar på huvudet. Lindquist: ”Stefan Lindgren tycker jag är ett utmärkt exempel, han är en överröstande person som försöker trycka ner andra som pratar här, och jag läste just på vägen hit ditt reportage från när du mötte Pol Pot ’79, där du förhärligar Pol Pot, du för fram hans åsikter…” Lindgren: ”Skitprat” Lindquist: ”… och du skrev nyligen bara för några dar sen…” Lindgren: ”Som vanligt dålig forskning” Lindquist: ”… och du överröstar mig, och du skrev bara för några dar sedan om Peter Englund där du raljerade och försökte tona ner de här dödssiffrorna. Jag tror det är väldigt viktigt att tänka bakåt på vad det här betyder…” Lindqvist har en klart överlägsen stil när han förklarar för Lindgren varför han har fel. Lindqvist vet att han har ett övertag eftersom han har de andra med sig och därmed kan lägga ut orden. Lindgren sitter som sagt under tiden och skrockar, tittar bort och ler förlöjligande åt det Lindqvist säger, vilket han inte riktigt har stöd för eftersom han är ensam. Mot slutet av Lindquists inlägg sitter Lindgren mest trumpen och ser ut att vänta på att programmet ska vara över så han kan gå därifrån. När Josefsson kommer med inlägget ”är Stefan Lindgren medskyldig, skulle du vilja säga det?” skrattar Lindgren bara åt debatten som han nu förstår är helt inriktad på hans person och inte sakfrågorna. Josefsson pekar med hela handen för att verkligen peka ut Lindgren och Lindqvist är snabb med att haka på medan han känner vinden i ryggen. När sedan Lindgren tar tillfället att besvara kritiken, gör Lindquist samma sak tillbaka: han börjar med att överrösta Lindgren, han tittar bort ointresserat, ser uppmanande på Josefsson, som därefter prompt avbryter Lindgren. Josefsson: ”Så, får jag fråga, eh, Kajsa Ekis Ekman, ung vänsteraktivist idag kan man väl säga, du var inte ens född då förmodar jag” Ekman: ”Nej” Josefsson: ”Kan du lära dig någonting av det här att vänstern har stöttat, såna här eller, stödde såna här regimer” Den enda debattdeltagaren som är ”på Lindgrens sida” är Kajsa Ekis Ekman. Hon uttrycker dock egentligen inget stöd för hans åsikter utan poängterar enbart att debatten är klart vinklad till Lindgrens och hennes nackdel. När Josefsson bjuder in Ekman att komma med sin syn på saken gör han det genom att på sätt och vis antyda att hennes åsikter kanske inte har så stor vikt, eftersom hon inte var med då konflikten pågick. Den sista meningen är också provokativ eftersom Josefsson 21 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 poängterar att hon är aktivist, men antyder att de aktioner hon medverkat i skulle vara ogenomtänkta eftersom de kanske inte tagit vänsterns historia i beaktande. Så vad i det här programmet är konstruktivt? Det är svårt att svara på eftersom det ännu idag (söndagen den 31a 2009) ännu inte synts några direkta uppföljningar på debatten. Rättegångarna i Kambodja fortsätter, och FN oroas över de ökande rättegångskostnaderna, men inga slutgiltiga domar har fallit (CNN, 2009). Här i Sverige har debatten lyst med sin frånvaro sedan rättegångarna startade. Möjligtvis har effekterna ännu inte märkts av. När nästa del av rättegångarna drar igång är det möjligt att debatten blossar upp ännu en gång. Diskussionen om Sveriges bidrag har alltså inte tagit den fart som Josefsson och Debatt‐redaktionen kanske hade önskat. Det är nästintill omöjligt att spekulera vad syftet var med TV‐programmet, det kan lika gärna ha varit att smutskasta vänstern som att helt enkelt få till en intressant diskussion om Sveriges politiska historia. En konstruktiv effekt (om än möjligtvis begränsad) är naturligtvis att diskussionen satt fokus på det arbete som genomförs av Forum för levande historia. På det sättet fungerade det här debattprogrammet som en form av smygreklam för den pågående utställningen om brott mot mänskliga rättigheter under kommunistiska regimer. Per fas et nefas har debatten skapat ett intresse för ämnet som förhoppningsvis gör att många tar del av utställningen, och kanske kan det hjälpa att förhindra liknande händelser i framtiden. 5 Diskussion 5.1 Sammanfattning Målet med den här uppsatsen var att komma fram till att definitionen av retorik allt som oftast är något missvisande i det att den begränsas till att handla om övertygandets konst. Jag har genom att visa på tidigare forskning, historiska exempel och analysexemplet fastställt att man kan nå konstruktiva mål genom just provokationer, en del av retoriken som oftast ses som icke‐konstruktiv och negativt värdeladdad. Vi använder tekniken för att nå, och påverka, vår publik och just den medvetna anpassningen gör provokationen till ett konstruktivt språkval. 5.2 Slutsatser En tydlig slutsats man kan dra utifrån mina exempel är att det finns många sätt som språkliga handlingar kan vara provokativa. Vi provoceras av olika saker, och vad som ses som provokativ är i mångt och mycket subjektivt. Jag har i den här uppsatsen tagit upp tillfällen då vi provocerar för att ta ställning, tillfällen då vi vill skapa uppmärksamhet och tillfällen då vi vill göra oss ett namn, men provokationen som retorisk teknik kan användas till mycket mer. 22 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 5.3 Diskussion Under denna punkt kommer jag kortfattat kommentera uppsatsens huvudpunkter. 5.3.1 Inledning En tanke med inledningen, också genomgående för hela uppsatsen, är att jag har försökt undvika att använda alltför avancerat språk och överbelamra texten med akademiska termer. Det står naturligtvis vem som helst fritt att göra så, men själv uppskattar jag konkretisering framför tung teoretisering. Det fyller enligt mig ett felaktigt syfte att använda ett så svårförstått akademiskt språk att läsaren tappar bort sig i texten och tvingas läsa varje mening om och om igen för att komma fram till tanken bakom. Det tycks mig likna sagan Kejsarens nya kläder när en del akademiker använder den höga stilen för att förvirra läsaren. Språket utgör sagans (brist på) kläder, och läsarna som inte vill verka ointelligenta nickar villigt med för att låtsas att de förstått. Tydliga exempel ger kanske inte lika vacker språkdräkt, men ger åtminstone något mer handfast att ta på. 5.3.3 Teori Jag har försökt täcka in både äldre historia, modern historia och den nuvarande inställningen till konstruktivt språkval. Valet att till respektive definition ge dess koppling till provokationen som teknik är medvetet. Jag hade kunnat placera kommentarerna i ett eget, samlat stycke men man hade då tappat närheten till respektive definition och kommentarerna hade då troligen kunnat kännas kontextlösa. 5.4.4 Metod Jag har under arbetets gång ställt mig frågan om jag hade kunnat använda något annat tillvägagångssätt, om jag borde gjort något annorlunda. Sättet jag arbetat på nu har varit att först analysera hur provokationen fungerar och sedan försöka leta efter material där de påståendena stämmer överens. Ett alternativ hade varit att vända på metoden och hitta ett analysexempel med provokativa inslag och sedan deduktivt försöka visa på provokationens funktion. 5.4.5 Material Det var svårt att hitta bra material till den här uppsatsen. Det svåra var inte att hitta debatter att analysera, utan att hitta debatter där provokationen faktiskt har gett ett konstruktivt resultat. Eftersom det är först i efterhand som vi kan avgöra om det har blivit konstruktiva effekter av en provokation blev jag tvungen att välja material som var relativt aktuellt. Jag valde, på min handledares inrådan, att analysera ett material på svenska vilket medförde begränsningar på utbudet. Intressant hade varit att analysera flera debatter för att kunna göra jämförelser dem emellan. 23 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 5.4.6 Analys Alltid när man skriver en analys måste man ta i beaktande hur färgad analysen är av ens egna åsikter. Jag har försökt att undvika att ta med allt för personliga åsikter men bitvis har jag gett kommentarer på debattörernas inlägg, kanske för att jag själv blivit provocerad. En del av analysen, som egentligen hänger mer på valet av analysexempel, är om den här debatten verkligen är konstruktiv. Problemet med den här debatten är att den kanske inte är provokativ i den mening som jag efterfrågar. Deltagarna beter sig provokativt, men då som en debatteknik snarare än ett faktiskt mål i sig. Intressant hade varit att hitta en debatt med deltagare som bara försöker vara provokativa, som ett enskilt mål istället för endast en debattstil och teknik för att uppnå ett annat mål. Samtidigt är ju provokationen konstruktiv eftersom den skapar inom debatten en fördelaktig miljö för att vinna. Om provokationen lägger grunden för att vinna debatten har man uppnått målet med den specifika provokationen. 24 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 6 Källor Afthonios Retoriska övningar, Afthonios progymnasmata [Bok] = Progymnasmata / övers. Eriksson Anders. ‐ [u.o.] : Bokförlaget Nya Doxa, 2002. Aristoteles Rhetorica [Bok] / övers. Hastrup T. ‐ Köpenhamn : Museum Tusculanums Forlag. ‐ 1983. Bonnier Bonniers svenska ordbok [Bok]. ‐ Stockholm : Biblioteksförlaget, 1982. Britannica Online Encyclopædia Britannica [Bok]. ‐ [u.o.] : Britannica Online, 2009. Burke Kenneth A Rhetoric of Motives [Bok]. ‐ Berkeley : University of California Press, 1969. City Malmö/Lund "Jag har blivit hemlös igen" [Online] // skane.city.se. ‐ den 4 nov 2008. ‐ den 31 maj 2009. ‐ http://skane.city.se/nyheter/husockupationerna/10092/_jag_har_blivit_hemlos_igen_. CNN Cambodia confronts its past with war crimes tribunal [Online] // www.CNN.com. ‐ den 30 apr 2009. ‐ den 31 maj 2009. ‐ http://edition.cnn.com/2009/WORLD/asiapcf/04/29/wus.cambodia.rivers/index.html. CNN Transcript of President Bush's address [Online] // www.cnn.com. ‐ CNN, den 21 sept 2001. ‐ den 24 maj 2009. ‐ http://archives.cnn.com/2001/US/09/20/gen.bush.transcript/. Dagens nyheter Anna Odell åtalad [Online] // www.dn.se. ‐ den 13 maj 2009. ‐ den 13 maj 2009. ‐ http://www.dn.se/kultur‐noje/konst‐form/anna‐odell‐atalad‐1.864808. Eristics [Online] // Dictionary.com. ‐ Random House Inc.. ‐ Dictionary.com Unabridged v1.1. ‐ den 08 jun 2009. ‐ http://dictionary.reference.com/browse/eristics. Ethics [Online] // Dictionary.com. ‐ Random House Inc.. ‐ Dictionary.com Unabridged v1.1. ‐ den 08 jun 2009. ‐ http://dictionary.reference.com/browse/ethics. Folkets uppslagsverk Främmande ord i svenska språket [Bok]. ‐ Stockholm : Frams förlag, 1927. ‐ Åtkomst genom Projekt Runeberg: http://runeberg.org/frammord/. Foss Sonja K Rhetorical Criticism [Bok]. ‐ [u.o.] : Waveland Press Inc., 2004. Hellspong Lennart Att skriva uppsats i retorik [Bok]. ‐ Södertörn : Södertörns högskola. Hellspong Lennart Konsten att tala ‐ Handbok [Bok]. ‐ Lund : Studentlitteratur, 2004. Häggman Bertil Medlöparna [Bok]. ‐ Stockholm : Contra, 1991. ‐ s. 19. Johannesson Kurt Retorik ‐ eller konsten att övertyga [Bok]. ‐ Stockholm : Norstedts förlag, 2006. Kjeldsen Jens E. Den retoriske situation [Online] // Retorikförlaget. ‐ jun 2006. ‐ den 31 maj 2009. ‐ http://www.retorikforlaget.se/rhetorica/pdfz/Bitzer_RhS3_1997.pdf. Lexin [Online]. ‐ Språkrådet: Institutionen för språk och folkminnen, den 04 jul 2008. ‐ den 08 jun 2009. ‐ http://lexin.nada.kth.se/sve‐sve.html. 25 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Longman Longman Dictionary of Contemporary English Advanced Learner's Dictionary [Bok]. ‐ [u.o.] : Longman, 2009. Lundagård Rektorn talade framtidsvisioner [Online] // www.Lundagard.se. ‐ den 18 feb 2009. ‐ den 31 maj 2009. ‐ http://www.lundagard.se/2009/02/18/rektorn‐talade‐framtidsvisioner/. Merriam‐Webster Online Merriam‐Webster Online Dictionary. ‐ [u.o.] : Merriam‐Webster Online, den 06 maj 2009. MLA The American Heritage Dictionary of the English Language [Bok]. ‐ [u.o.] : Houghton Mifflin Co, 2004. ‐ 4th edition. ‐ Modern Language Association (MLA). Norstedts Norstedts svenska ordbok [Bok]. ‐ Oslo/Gjøvik : Norstedts förlag, 1990. Palme Olof Om USA:s bombningar av Hanoi [Ljudupptagning]. ‐ 1972. Provocative Style : Engaging Debate as Rhetorical Citizenship [Tidskrift]. ‐ [u.o.] : (opublicerad), 2009. ‐ (double blind peer review; författaren okänd). Ramírez José Luis Konsten att tala ‐ konsten att säga [Online] // samarbetsdynamik.se. ‐ 1997. ‐ den 06 maj 2009. ‐ http://www.samarbetsdynamik.se/SDsidor/Dokumentation/Passw/Ramirez/Ramirezdata/JLR%203.p df. Renberg Bo Bra skrivet väl talat ‐ Handledning i skrivande och praktisk retorik [Bok]. ‐ Lund : Studentlitteratur, 2004. Rättegångar mot de Röda Khmererna [Online] // www.regeringen.se. ‐ 2009 [2004]. ‐ den 13 maj 2009. ‐ http://www.regeringen.se/sb/d/3304/a/19637. SAOB SAOB. ‐ [u.o.] : Svenska akademien, den 24 sept 2008. Schopenhauer Arthur Schopenhauers eristik eller 38 sätt att få rätt [Bok] = Eristik / övers. Linde Fredrik. ‐ [u.o.] : Retorikförlaget, 2007. Sigrell Anders Att övertyga mellan raderna [Bok]. ‐ Umeå : Umeå universitet, 1999. Sigrell Anders Retorik för lärare: konsten att välja språk konstruktivt [Bok] = Konsten att välja språk konstruktivt. ‐ [u.o.] : Retorikförlaget, 2008. Strömquist Siv Uppsatshandboken [Bok]. ‐ Uppsala : Hallgren & Fallgren, 2003. Svenska språknämnden Svenska skrivregler [Bok]. ‐ Solna : Liber, 2000. SVT Debatt [Television]. ‐ Göteborg : SVT, den 21 april 2009. ‐ http://svtplay.se/v/1528320/debatt/del_14_av_17__tisdag. Weiner Gudrun Att strida med ord [Bok]. ‐ [u.o.] : Retorikförlaget, 2006. YouTube Kommunistisk folkmords‐apologet i Debatt. ‐ den 22 april 2009. ‐ http://www.youtube.com/watch?v=nWpkwyi‐Q6w. 26 (26) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 7 Bilagor Det här är en fullständig transkription av det klippta programmet upplagt Youtube. Det är alltså inte det fullständiga halvtimmesavsnittet. Efter denna transskription följer två kortare transkriptioner ur programavsnittet i SVT; Josefssons inledning samt replikskifte mellan Janne Josefsson och Jan Lundvik. Jag vill poängtera att transkriptionen är skriven för att efterlikna sättet deltagarna talar på så långt som möjligt. Jag använder interpunktion och understrykningar för att markera intensitet i rösten och jag har varit noga att ta med talspråkliga uttryck. Kommentarer samt anvisningar för när det sker ett hopp i klippet är markerade med hakparanteser. Kroppsspråk och kommentarer om vem som avbryter vem är markerat med kursiv stil. 7.1 Youtube­avsnittet: Josefsson: ”Stefan Lindgren, du var också med och stödde Pol Pot, och jag tror… träffade du också Pol Pot?” Lindgren: ”Jag har träffat Pol Pot, ja… tillsammans med…” Avbryts av Josefsson Josefsson: ”Vad säger du om Gunnars [Bergström] ursäkt?” Lindgren: ”… tillsammans svenska dagbladets utrikeschef och andra så träffade vi honom när Kampuchea redan var invaderat av Vietnam 1979, men hela det här, hela ditt upplägg är grundfalsk eftersom du bortser från att Kampuchea var alltså bombat sönder och samman av amerikanarna, och jag skulle vilja gå så långt att säga att det enda nya som har hänt dom senaste åren, det enda nya, det är att vi nu har fått siffrorna ur Pentagon, Pentagons hemliga arkiv om hur mycket de egentligen bombade. De bombade fem gånger mer än vad dom trodde, dom fällde mer bomber över Kambodja än de allierade fällde under hela andra världskriget. Kambodja var, när de Röda Khmererna tog över, världens mest bombade land. Dom…” Avbryts av Josefsson Josefsson: ”Så du vill snarare ursäkta vad Röda Khmererna gjorde med detta än att be dom om ursäkt i Kambodja?” Avbryts av Lindgren, gestikulerandes Lindgren: ”Absolut inte, men vad jag vill påpeka är att dom bilder som du ser, på högar av kranier, tänk på att det här landet innan vietnameserna kommer och gräver upp dessa högar har utsatts för detta bombkrig. Alltså de här befolkningsförlusterna i Kampuchea på en till två miljoner, dom gäller alltså såväl de amerikanska bombningarna som döda under Pol Pot‐tiden.” [klipp] 1 (7) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 [Följande replik är klippt från SVT‐programmet och är den replik som Lindgren reagerar på:] Bergström: ”[…] men inget av det som röda khmererna gjorde var de tvungna att göra på grund av vad USA hade gjort tidigare, och innan man börjar diskutera nyanser och annat så tycker jag man måste vara tydligt, vad Pol Pot gjorde var…” [Slut replik från SVT‐programmet] Lindgren: ”Men herregud, kallar du 2,5 miljoner ton bomber, är det nyanser?” Bergström: ”Nej, jag har bara…” Bergström möter inte Lindgrens blick utan tittar endast på Josefsson Lindgren: ”Vad har du för kommentar till de här nya uppgifterna?” Bergström: ”Jag har bara den kommentaren att massor av de här massgravarna man har hittat i Kambodja nu är människor som är sönderslagna i huvudet med yxor och hackor och inte med amerikanska bomber. Det ena ursäktar inte det andra, man måste bara vara tydlig, det är inte ok det Röda Khmererna sysslar med.” Lindgren: ”Alltså, det nya med hela det här upplägget är att vi nu har ett statligt där sådana som Kristian Gerner och Gunnar Bergström arbetar för att fastställa en statlig sanning om att trettio procent av…” Avbryts av Josefsson Josefsson: ”Nej men vänta nu du ska få komma in Kristian Gerner … [till Lindgren] Du har inte ändrat åsikt i sådär väldigt stor utsträckning, verkar det som?” Lindgren: ”Jag ändrar uppfattning alltefter, jag tar ställning till nya fakta. Gunnar har inte tagit ställning till dom här nya fakta. Han säger att det är att avleda diskussionen.” [klipp] Lindgren: ”Jo, det här när man granskar svensk utrikespolitik måste man ha ett perspektiv på det, va. Sverige har haft en period på ganska exakt femtio år, från 1959 när Sverige röstade för Algeriet i FN fram till idag när vi för krig tillsammans med USA i Asien vilket alla trodde var otänkbart på 60‐ och 70‐talet. Under den perioden har Sverige varit sympatiskt inställt mot utvecklingsländerna, självständighetsrörelser och däribland de sydostasiatiska länderna mot USA:s krig. Nu, har Sverige lagt om politik, och därför kommer de här reportagen som så att säga skriver om historien.” Josefsson: ”Men det här som Gerner säger att terrorregimen under Pol Pot var inte nödvändig?” Lindgren: ”Nä, det kan man naturligtvis säga men jag trodde inte att historiker ägnade sig åt kontrafaktisk historieskrivning.” 2 (7) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Josefsson: ”Nä, nu fattar jag ingenting.” Lindgren: ”Jamen, den fanns där, men vi kan ju inte tänka bort den.” Gerner skrattar åt Lindgrens uttalande tillsammans med Josefsson som står utanför kameran Josefsson: ”Jamen du stödde ju den!” Lindgren: ”Jag hade stött den, för att parafrasera Greider: ’även om en chimpans hade tagit makten i Kampuchea hade jag stött den’ mot USAs övergrepp!” Josefsson: ”Men hur kan du som… eh… är du inte demokrat?” Lindgren: ”Jamen, vad är demokratin i att USA bombade Kambodja sönder och samman. Demokratin låg ju i den nationella befrielsekampen.” [klipp] Bergström: ”Avrättningar och terror som inte går att förklara det minsta med vad USA gjorde innan, det är liksom äpplen och päron.” Lindgren: ”Men det är ju ett enastående påstående att inte det minsta kunde de döda i Kampuchea förklaras med USA:s bombningar, det är ett enastående, fullkomligt sanslöst påstående! Det är minst 600 tusen döda enligt låga skattningar av direkt offer för USA:s bombningar…” Gerner: ”Jo, det är en sak jag tycker är viktig här, det är när det gäller solidaritet; är man solidarisk med de människor som försöker bygga ett värdigt liv i ett land som Kampuchea eller är man solidarisk med en våldsbenägen, terroristisk, diktaturisk grupp som själv tar makten med vapenmakt och styr genom terror då…” Avbryts av Lindgren Lindgren: ”Den dan du säger något om den en miljoner döda i Irak eller andra folkmord ska jag lyssna på dig!” Gerner: ”Ja, men det kanske inte är så viktigt att du just lyssnar på mig, när vi diskuterar det här om Kambodja, och det jag vill säga är man räknar med att Pol Pots styrkor var kanske 120 tusen människor när de satte igång och det var i alla fall ett land på 6‐7 miljoner och det var alltså först USA:s bombningar och krig mot Vietnam, och sen har vi ju en terroristisk elitorganisation som terroriserar sitt eget folk” Lindgren: ”Så terrorn började ’75?” Gerner viftar avfärdande med händerna och tittar ner för att inte möta Lindgrens blick 3 (7) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Josefsson: ”Så, får jag fråga, eh, Kajsa Ekis Ekman, ung vänsteraktivist idag kan man väl säga, du var inte ens född då förmodar jag” Ekman: ”Nej” Josefsson: ”Kan du lära dig någonting av det här att vänstern har stöttat, såna här eller, stödde såna här regimer?” Ekman: ”Asså, utan att just kommentera det här fallet Kambodja så tycker jag att den här debatten är väldigt typisk, asså det är nånting som vi ser om och om igen, just det här att man drar ut vänstern och säger att man måste be om ursäkt, man måste ta avstånd från saker och ting, och det ser vi hela tiden. Och frågorna kan ju skifta, så just nu är det kambodja, och för några veckor sedan var det antisemitism vi skulle ta avstånd från, innan dess var det våld och så vidare, men kravet är alltid detsamma: det vill säga att vänstern ska gå ut och be om ursäkt och ta avstånd.” Josefsson: ”Så ska man inte göra det då?” Ekman: ”Jo, men det intressant är varför gäller det här bara vänstern? Asså, du inleder den här debatten med ’tänk om svenska politiker stödde folkmord’. Det sker ett folkmord just nu i Israel. Varför ställs in högern till svars på samma sätt? Det tycker jag är väldigt konstigt.” Josefsson: ”Vad är din förklaring till det här då?” Ekman: ”Asså det jag tycker är underligt är såhär om det nu är historien man intresserad av, om det verkligen är så att alla måste lära sig av historien, varför gäller det då bara vänstern? Och vänsterrörelsen? Det är hela tiden det här, vi har den här anklagelsen; feminister vill ta upp att det är ojämlikt i samhället, då säger man ’tycker ni inte att män är djur?’, eh, palestinarörelsen vill ta upp vad som händer i Gaza, då säger man ’är ni inte antisemiter?’, och så vidare, och hela tiden är det här att vända på det och rikta en anklagelse mot en grupp så att deras sakfrågor aldrig kommer fram.” [klipp] Lindquist: ”Stefan Lindgren tycker jag är ett utmärkt exempel, han är en överröstande person som försöker trycka ner andra som pratar här, och jag läste just på vägen hit ditt reportage från när du mötte Pol Pot ’79, där du förhärligar Pol Pot, du för fram hans åsikter…” Lindgren: ”Skitprat” Lindgren sitter och skrockar, tittar bort och fnyser åt Lindqvists uttalande Lindquist: ”… och du skrev nyligen bara för några dar sen…” 4 (7) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Lindgren: ”Som vanligt dålig forskning” Lindquist: ”… och du överröstar mig, och du skrev bara för några dar sedan om Peter Englund där du raljerade och försökte tona ner de här dödssiffrorna. Jag tror det är väldigt viktigt att tänka bakåt på vad det här betyder…” Avbryts av Josefsson Josefsson: ”Men vad har du för belägg för att han förhärligade Pol Pot då, då?” Lindqvist: ”Ja, jag har artikeln här, jag kan visa…” Lindgren: ”Säg som det är, du har inga belägg. Du fuskar.” Lindqvist: ”Min poäng är den att…” Josefsson: ”Har du något citat att plocka fram där?” Lindgren: ”Du fuskar! Ta fram beläggen! Ta fram dem nu!” Lindqvist: ”Vad händer när man förnekar något som pågår, vad som hände i fallet Kambodja var att Pol Pot tilläts alltså representera Kambodja i FN tiotalet år efter det att dödandet hade stoppats av vietnameserna.” Lindqvist talar långsamt och överlägset Josefsson: ”Lindqvist, är Stefan Lindgren medskyldig? Skulle du vilja säga det?” Josefsson pekar med hela handen för att peka ut just Lindgren Lindqvist: ”Eh, jag skulle vilja säga Stefan Lindgren har bidragit till att insikten har kraftigt försenats.” Lindgren: ”Jamen, du fortsätter…” Lindqvist: ”Och fortfarande bidrar.” Lindgren: ”Jamen, din, din forskning den är ju ett skämt, därför du har ju i dina radioprogram har du till exempel påstått att det inte fanns någon kampanj mot de Röda Khmererna från 1975 och framåt, asså alla som var med…” Avbryts av Josefsson Josefsson: ”Stefan, vi kan inte diskutera radioprogrammet.” [klipp] Lundvik: ”Jag skulle bara vilja påminna om att det gavs aldrig något svenskt bistånd till dom Röda Khmererna, det fanns ett riksdagsbeslut, men gavs aldrig.” Överröstas av Josefsson Lindgren: ”Det är vettigt att aldrig ångra solidaritet!” 5 (7) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Josefsson: ”Du använder ordet solidaritet?” Lindgren: ”Det är vettigt att aldrig ångra solidaritet!” Josefsson: ”Det är det du var? Solidarisk?” Lindgren: ”Och syna texterna. Syna texterna!” Lindgren avbryts av Josefsson som avslutar programmet under det att kameran byts mot en vidare vinkel och Lindgren fortfarande vilt diskuterandes, synbart uppjagad. 7.2 Utdrag från SVTs programavsnitt: Josefssons inledning till programmet: Josefsson: ”Välkomna till Debatt. Jag ställer frågan på sin spets; tänk er om svenska diplomater, höga socialdemokratiska politiker, intellektuella författare och journalister, blundade och förnekade massmord. Vad hade hänt då? Tänk er, om några av dem dessutom åt middag med Hitler, och därefter avfärdade vittnesmål om förintelseläger som propaganda och lögner. Förmodligen hade dom jagats livet ut. Men detta händer på sjuttiotalet, närmare två miljoner, en fjärdedel av Kambodjas befolkning utrotades under Röda Khmerernas styre. Och det var Pol Pot som bjöd svenskarna på middag. Nu ställs några av de värsta bödlarna inför rätta i Phnom Penh, men här hemma är det alltjämt tyst om dom svenskar som förnekar det.” Josefsson och Lundvik om det svenska biståndet: Josefsson: ”Var man intresserad från socialdemokraterna av att få fram fakta om vad som hände?” Lundvik: ”Ja, man var intresserad av att få tillstånd ett, eh…” Överöstas av Josefsson Josefsson: ”Bistånd ja.” Lundvik: ”Ja, ett bistånd.” Josefsson: ”Men ville de att ni skulle avslöja vad som hände där verkligen?” Lundvik: ”Ingen visste vad som hände. Men vi skulle naturligtvis hålla ögonen öppna, och då var poängen att i en stad där alla invånare är evakuerade, där man bara umgås med makthavarna, där man befinner sig i husarrest när man inte färdas i limousiner, man bara visas det som de vill visa.” Josefsson: ”Vad sa Gertrud Simonsen?” Lundvik: ”Hon, eh, var ju inte med men de satt och väntade på den rapport vi kunde ge.” 6 (7) RETA21 Björn Fredberg B‐uppsats: Provokation som retoriskt medel 2009‐06‐09 Josefsson: ”Ville hon ha fakta och avslöjanden, hon var ju då biståndsminister i den socialdemokratiska regeringen.” Lundvik: ”Ja. Att det fanns ett beslut i riksdagen sedan länge, ett principbeslut, att vi skulle erbjuda humanitärt bistånd till Kambodja.” Josefsson: ”Inga röda khmerer i valrörelsen, skulle hon ha sagt.” Lundvik: ”Det kom sen, ja.” Josefsson: ”Sa hon så?” Lundvik: ”Hon lär ha gjort det. Jag har inte hört det själv, men jag har hört det sägas.” 7 (7)