J. BLEES: DEN STORA OFREDEN
Avskrift från Södermanlands Nyheters Julnummer 1909
Arne Zetterberg 1984-02-13
Sommaren 1719 kom den stora ofärden öfwer skärgårdssocknarna i Södermanland, och länge
utgjorde ryssarnas plundringar och härjningar ett ämne, varom samtalet under de långa
vinteraftnarna oftast rörde sig. De som själva varit med när fiendens galerer blevo synliga ute på
fjärdarna eller redan sköto fram mellan uddar och holmar, berättade, hur de sprungo ner från bergen
och höjderna, där de stått på utkik, och gömde sig i närmaste skog eller hoppade i båten nedanför
och rodde av alla krafter inåt en vik för att komma längre upp i land och finna en säkrare tillflyktsort.
Andra talade om hur de, just när bordet stod färdigdukat och gästerna började komma, plötsligt
blevo överraskade av objudna främlingar, som styrde mot strand och ej syntes ha gott i sinnet. De
måste fly allt vad de kunde och överlämna sina bästa anrättningar åt en uthungrad fiende. De
invalider, som varit med Karl XII i Ryssland, där blivit odugliga och efter många och svåra äventyr
återkommit till fosterjorden, visste besked om ryssarnas omänskliga grymheter gent emot besegrade
motståndare. Och man fruktade med rätt, att de ännu ej hunnit frångå sina vanor i detta stycke. Det
gick ett tal man och man emellan ute bland skärgårdsfolket och sockenborna längre upp, att på
Åland, som då ännu var svenskt, fredsunderhandlingar pågingo mellan svenska och ryska ombud.
Lotsarna vid Landsort och Häfringe fingo underrättelser utifrån kronans båtar, och från dem kom det
till fiskarna, och dessa förde de så inåt skärgården och upp i vikarna. Från landssidan fick kustfolket
veta nytt i Nyköping och Trosa på de vanliga torgdagsfärderna till staden. Vid gästgivargårdarna
utefter landsvägarna, vid krogarna och på kyrkbackarna lyssnades med spänd uppmärksamhet till
varje nytt budskap som nådde fram. Överallt hade man så grundligt hunnit tröttna på det ödande
kriget som i 19 års tid oavbrutet tärt på landets krafter, från gamla Sverige lösryckt dess med svärd
och blod så dyrt förvärvade besittningar öster och söder om Östersjön och till sist kanske skulle rikta
det kalla stålet mot moder Sveas eget hjärta, om det ej blev ett slut snart på allt detta. Längtan efter
fred var allmän och uppriktig.
Två gråhårsgubbar sutto en vacker söndagsafton nere vid stranden och togo med åldringars
förkärlek för gångna tider genom vad de själva sett och hört under sin långa levnad. De mindes de tre
kungarna med samma namn och berömde de två första, som vårdat sig om sitt land och hållit
fienden på avstånd. Turen kom nu till den tredje som hösten förut vid Fredrikshald ändat sin
stormuppfyllda bana, men det omdömet blev ej så gran som de Europas krigare och
salongsmänniskor hade till hands för en försvinnande tids beprisad hjälte. Han var svensk, men nog
har han kräft väl mycket av den fattige tyckte den ena och drog en suck. Hans enda son hade redan i
10 år legat gömd i Poltavas jord, och hans bofälliga stuga uppe i backen talade om nöd. Den andra
skyggade med sin darrande hand över pannan och såg utåt viken. Och vad har han lämnat i arv åt
oss, sporde han undrande. Vi ska inte svara på det nu, tids nog få vi höra vad Åland har för budskap,
tröstade den första sig själv och sin gamle vän.
Några dagar därefter kom budskap från Åland, men det var icke ett sådant budskap, som de två
levnadströtta gubbarna vid stranden hade väntat. Fredsunderhandlingarna hade plötsligt blivit
avbrutna och tsar Peter hade givit befallning åt hela sin stora flotta, att segla mot svenska kusten.
Som en olycksbådande stormfågel flög ryktet härom från ort till ort och framkallade överallt stor
ängslan och oro, mest i skär och vikar. Den svenska flottan, som en gång varit Östersjöns härskarinna
hade under det olyckliga kriget blivit illa åtgången och ständigt måst draga sig tillbaka för en fiende,
som växte sig stark med var dag som gick. De krigsfartyg, som ännu funnos till hands, fingo order att
skydda inloppen till Stockholm. Försvaret till lands sköttes dåligt, och krigsfolket fans ej tillhands, där
det bäst behövdes. Prins Fredrik, den regerande drottningens gemål och landets högste befälhavare,
hade i sinnet att kommendera Östgöta kavalleriet till att försvara kuststräckan mellan Trosa och
Nyköping, men blev avrådd härifrån av landshövding Cederhielm i Nyköping vilken framhöll, att det
Avskrift NDt 2015-04-19
1
J. BLEES: DEN STORA OFREDEN
var omöjligt att kunna anskaffa underhåll till en så stor krigsstyrka. Och så lämnades
kustbefolkningen helt åt sitt öde. Fredagen den 15 juli var Trosa stads borgmästare Ståhlbom till
Nyköping i ”en angelägen sak”. Samma dag inkom till landshövdingen underrättelse om att fienden
föregående natt bränt upp några vårdkasar ”och att det skulle wijd wåhlkasserna mycket oriktigt
tillgå”. Borgmästaren kom därför i en ytterst olycklig stund. Han fick en gnistrande skrapa för den
utfärdade ordern om vakthållning vid stränderna inte blivit ordentligt åtlydd. Vid somliga vårdkasar
hölls flera dagar å rad ingen vakt alls och vid andra ”allenast brukas barn och pojkar, eller gamble
bräcklige gubbar”, som icke förstå eller förmå sköta detta i orostider så viktiga värv, som alltid varit
anförtrott åt pålitliga bönder, tre vid varje vårdkase. Ståhlbom fick nu muntlig befallning att först och
främst ålägga borgarna i Trosa, vilka ”uppå sijna fiskeskiär utij holmarna i Skiären liggades” voro,
samt alla ”Skiärbönderna och Lotser där omkring, att en gran och oavlåtlig uppassning och uthsekt till
siös hafwa”. Märkte de något, som tydde på att fienden var i annalkande skulle därom genast och
”utan ringaste Minuts försummelse” inrapporteras till Landshövdingen och kronobetjänerna.
Ståhlbom skulle ”jämbwäl ock Budkaflar omkring sända”. Med andan i halsgropen kom borgmästaren
hem igen på lördagen och skrev genast ut kungörelser om sammanträden med socknarna Hölö,
Vagnhärad, Trosa land och Västerljung samt borgarna i Trosa stad. På dessa sammanträden, som
skulle hållas på olika dagar och ställen, ålåg det honom att ”Enrollera och Robera” allmogen inom
häradet för det väntade anfallet. Men Ståhlbom fick inte tid att hålla dessa möten. Medan
kungörelserna på söndagen den 17 juli upplästes i kyrkorna och där åstadkom stor oro bland folket,
landstego ryssarna ute på Torö och grep sig an med förstörelsearbetet. Trosa ”Stadsboers
Skiärkarlar” som vistades ute vid Landsort flydde och kommo till Trosa natten mellan söndagen och
måndagen och underrättade genast borgmästaren, som bodde i Berga. Med Västerljung skulle
borgmästar Ståhlbom ha sammanträde på måndagen. Men bönderna på Torön gjorde om intet
denna plan. I stället kom budkavlen tidigt på morgonen, då folket just kommit ut på slåtterängarna
för att börja dagens arbete. Befallningen innehöll ”att var man i socknen” ofördröjligen skulle förfoga
sig till Hållsviken och alla vara ”försedde med behörige och sådane gewähr de i hastighet
åstadkomma kunde”. Deras uppgift vid Hållsviken var ”att bewaka stranden, promt söka förhindra
fijendens Landstigande”. Utan knot lydde männen i Västerljung denna befallning. De förstod att här
gällde att försvara hem och härd, och de hade redan anat att det skulle gå därhän, när ryktet spred
sig att fiendens flotta styrt mot svenska kusten. De kastade ifrån sig sina verktyg, sprungo hem
alltefter budskapet spreds, tog ner gevären från väggen och skyndade till Hållsviken. Ända uppifrån
Sille och Hillsta kommo de med brådskande steg. De som hunno iväg först sammanträffade vid
kyrkan med Norrbyborna, Dalbyborna, Gillbergaborna, Tunaborna och Skälbergaborna syntes skynda
åstad utefter vägarna över slätten, och från Backa och Buska hade de redan hunnit fram till
Hållsviken. Solen stod redan högt på himlen, och luften var mättad av tryckande värme. Gubbarna
som ej orkade ner till Hållsviken, fingo av sina bortilande husbönder tillsägelse att ta hem hästarna,
plocka på bra nog med matvaror, spänna för och fara upp till Torsåker eller Frustuna med allt
husfolket. Dörrarna skulle låsas igen. Mer hann husbonden i sista ögonblicket ej tänka på. Det var en
smärtsam syn. Hustrur och barn och de gamla stodo i ett nu samlade på gården och sågo efter
männen, som rusade iväg mot en väntad fiende. Häpnad och förskräckelse hade så gripit alla, att
ingen i första taget kom sig för med något. Kvinnfolken började kvida och jämra sig över att de nog ej
skulle återse männen mera, och männen själva, som såg sig om efter dem de lämnade, hade råkat i
en våldsam sinnesrörelse och plågsamma inre slitningar. Skulle de gå för att låta döda sig av
främmande krigsfolk, eller skulle de trotsa överstens befallning, rädda sitt eget liv och skydda de sina
från fångenskap och vanära. Vilket skulle de göra? Samma oro och jämmer uppstod bland
skärgårdsfolket och mellansockenborna, när budskapet kom fram dit. Skärgårdsborna visste från
första stunden, att för dem ingenting annat återstod än att söka sig en säker tillflyktsort i land.
Framemot tiotiden voro männen från slättbygden i övra sockendelen samlade vid Hållsviken, där
Avskrift NDt 2015-04-19
2
J. BLEES: DEN STORA OFREDEN
handelsboden står nu. Den tiden fanns här en lastageplats, som mest togs i anspråk av Ehrendals
styckebruk i Frustuna. På platsen låg vid detta tillfälle sex större kanoner, som voro ”inköpte till
socknen” av baron H. Klerck. Och i varuboden intill, med något krut och kulor, därför var ordning och
disciplin av nöden, om någonting skulle kunna uträttas, men det fanns ju icke en enda militär bland
de församlade. På allas enträgna uppmaningar togo efter någon tvekan befallningsman Öhman i
Buska och Gustaf Andersson i Gillberga gemensamt kommandot över det hela och började ordna.
Först grep man sig an med att ”efter den hawande ringa kunskap ränsa och opsätia Styckerna”. Och
ladda dem. Men det ville ej gå riktigt. Den ringa kunskapen var nästan för ringa. Inte en enda av de
närvarande hade förut varit med om att ladda en kanon, men detta hindrade dem likväl inte att
käbbla och förebrå för makalöst oförstånd i dylika saker.
Där kommer han, ropade den ena av två gossar, som stodo nere i sjökanten. Alla ryckte till och
sågo bestörta utåt viken. De trodde i häpenheten, att det var fiende som redan var framme. Nej, där
uppe i Sandbrinksbacken, gamla Linkar-Lasse, rättade den andra gossen, som märkt att kamraten
blev missförstådd och därigenom endast ökat oron. Ja visst ja, och ingen har kommit att tänka på
honom, sade flera röster på en gång. En allmän glädje spred sig över allas ansikten. Linkar-Lasse kom
som en räddande ängel. De två gossarna sprungo ut emot honom för att påskynda hans mödosamma
steg. Kom nu farbror Lasse, och klå ryssarna, skrek den ena på avstånd. Gubben hörde intet riktigt
vad det var han ropade. Luften var så att man knappast kunde höra varandra på femtio stegs
avstånd. Vad är det du ränner och gormar för där pojke, muttrade han för sig själv. Farbror Lasse skall
komma och klå upp ryssarna åt oss, upprepade Nisse i Skällberga, som nu var alldeles inpå honom.
Jasså var det så du sa, ja hjärtans gärna, bara jag kan. Är han här redan, tillade gamle Lasse spörjande
och sökte se alldeles obesvärad ut, fastän det började rycka våldsamt i hans buskiga ögonbryn. Nej
inte alldeles, men det dröjer inte länge, så har vi honom på halsen. Ja låt gå då, kommenderade
gubben, och så gingo de fram till lastageplatsen. Linkar-Lasse hade i sin krafts dagar varit med under
Karl XI:s fanor i slaget vid Lund 1676, manligt kämpat vid sin kanon under det värsta blodbadet och
därvid sluppit undan med endast en liten fientlig skärfva i vänstra knäskålen. Denna obetydliga
minnesbeta satt likväl så till, att han blev halt för all framtid och måste lita till andra människors
barmhärtighet. I tolv års tid hade han nu gått och linkar omkring i Västerljung, och kom nog inte mer
härifrån. Han hördes gärna av bygdens ungdom, som ej tröttnade i första taget att lyssna till gubbens
underliga och mångfaldiga äventyrshistorier. Vid framkomsten mottogs Linkar-Lasse av
befallningsman Öhman och Gustaf Andersson i Gillberga som den enda, som egentligen dugde här,
fastän han i andra avseenden ansågs för oduglig till nästan allt. Linkar-Lasse fick på sig en viktig min,
tog plats på en lutande sten och överblickade med utpräglad stolthet sin artilleripark. Det här var då
alldeles utmärkt, nu behöver vi inte längre frukta ryssar eller andra fiender, yttrade han högt, en
spydig galgfågel, som höll sig bakom de andra. Han blev alltid full av skratt och gjorde spektakel, nu
när han såg gamle Lasse klädd i den där minen. Skratta och skämta du, avbröt honom en närstående i
tillrättavisande ton. Snart nog får du väl anledning att hålla käften, din drummel. Så började den
nyanlända chefen utdela order. Laddningen, som redan börjat vid en kanon, måste göras om helt och
hållet, och det genas. Hur kunde de bara vara så förskräckligt enfaldiga och lägga in krut och kula på
ett sådan sätt. Det var nästan rätt åt dem att de fortsatte och fick sig ett varmt sus om egen näsa, i
stället för att skottet gick mot fienden. Gubben återfick i röst och hållning som genom ett trollslag
den käckhet och spänstighet, som förr skulle ha varit utmärkande för honom. Härtill kom även en
mindre vacker känsla, som han inte kunde dölja. Han njöt av att för en gångs skull få se
Västerljungsborna, som alltid brukat se ned på honom med ett illa doldt förakt, ligga vid sina fötter
och ödmjukt anhålla om hans beskydd. Nu kunde han ge dem betalt för gammal ost. De två
generalerna Öhman och Andersson kände sig betydligt lugnare, då de nu äntligen lyckats uppsnappa
en utlärd artillerichef, och de tyckte att den värsta faran nästan var över nu. Artilleriet bestod av fem
kanoner, den sjätte var så igenrostad att den ej kunde användas. Infanteriet som visserligen ej hade
Avskrift NDt 2015-04-19
3
J. BLEES: DEN STORA OFREDEN
övning, var dock krigsdugligt och rustat, om också endast med jaktgevär. Vad kunde man mer begära.
Hur det var med försvarsåtgärderna längre ut i uddarna, kunde man härinne ännu ej få klart för sig.
Avståndet var för stort för att någon samverkan skulle kunna äga rum. Lacka, Fågelö och Hökö ansåg
man hjälplöst förlorade, och man önskade bara, att de måtte hinna i land innan fienden var över
dem. Folkvik, Källvik och Öknäs som även Mättinge och Luckbol ansåg man också böra uppgifvas
genast. Gårdarna längre utåt var nog omöjliga att försvara. Det föreslogs att några man skulle skickas
dit ut från Hållsviken. Men förslaget vann ej anklang. De som kommit hit behövdes alla så innerligt
väl här, att ingen enda kunde undvaras. Medan rådplägningarna och kanonladdningen pågingo, blev
det middag. Detta gav generalerna anledning att tänka på provianteringen. Men som deras tid var
dyrbar att förspillas på så enkla saker, uppdrogo de åt Olof Håkansson i Bro att ombesörja allt som
hörde hit. Så enkelt var det. En och annan dock i vinande brådskan hunnit få med sig lite mat, men
detta räckte endast för middagen. Till somliga kommo behjärtade flickor från hemmen med
matförråd och underrättade, att de åkt iväg redan hemifrån, och dörrarna voro låsta. Först i sista
stund kom man där hemma att tänka på att manfolken nog ej heller kunde reda sig i längden utan
mat, och så togo de vägen hitåt med fyllda korgar för att sedan ge sig iväg efter de andra eller
åtminstone bege sig upp i Sille skog. Det som ännu fattades i matväg, fick Håkansson ta på sitt
ansvar. Vakterna vid vårdkasarna skulle nu tillsättas. Den viktigaste vakten här inne i viken, var efter
allas mening Vårdkasberget strax ovan om Ryssland, som då hette Rössle och först med anledning av
ryska besöket fått sitt nuvarande namn. Några dagar förut hade gamle Pär i Torpet och två halvvuxna
pojkar, den ene från Norrby, den andra från Tunsätter, skickats upp på Vårdkasberget för att hålla
vakt där. Gamle Pär hörde till de ”bräcklige” gubbarna, som inte mäktade sätta sig in i situationens
allvar, utan låg och mådde bra på berget dygnet om. Erik och Olle, hans två underordnade, kröpo om
dagarna i busksnåren på sluttningarna och åto smultron, och om nätterna lågo de uppe på berget
och hade roligt åt gubbens hackiga snarkningar och hans nattliga svordomar mot myggen, som ej
förstodo att lämna honom i fred. Sällan brann elden så pass, att den kunde hålla myggen på behörigt
avstånd från den slumrande vaktchefens fårade panna. Här måste bli andra ordningar. Vem kunde
stå till svars för så dålig vakt i dessa oroliga tider? Till förste man på Vårdkasberget utsågs nu Johan
Andersson i Tuna och de två andra blev Staffan Olsson i Backa och Erik i Buska. På berget mellan
Norrhäll och Grindstugan skulle Lars Larsson i Hammarby, Anders i Björkö och Adam i Hillsta hålla
vakt. På Tuna ö skulle tre stycken stå, på bergklinten intill Djupvik midt emot likaså tre, och på det
höga berget ovanom Krokebjörk skulle fyra man hålla utkik åt den yttre fjärden. Även på Lemund
posterades två man. Och så utsågs dessutom sex stycken raska ynglingar, som skulle på bestämda
tider gå ut till posterna för att inhämta meddelanden eller lämna sådana, och vid behov avlösa
vakterna. De skulle på samma gång ha mat med sig åt dem. Detta var gott och väl, men vem skulle
sköta trumman? Efter en livlig diskussion härom befanns Nils Jönsson i Dal villig att sköta den sysslan.
Det viktigaste av organisationsarbetet var härmed undangjort, vakterna gåvo sig i väg gruppvis till de
anvisade platserna. Efter den heta julidagen som medfört så sorgliga nyheter och åstadkommit en
sådan omvälvning i hela bygden sänkte sig solen som ett stort eldklot bakom skogarna och
bergshöjderna inåt landet, och en sakta bris utifrån fjärden i vänlig samverkan med aftonsvalkan,
som uppstod i stranden intill, beredde någon lättnad och vila åt de oroliga sinnena vid Hållsviken.
Man satt och undrade hur kvinnfolken och barnen och de gamla hade det nu i det här laget. Hade de
fått tak över huvudet än, eller irrade de fortfarande omkring på färdvägar och stigar? Det var nog
inte så farlig, tyckte en av dem, människorna i Torsåker och Frustuna insågo nog den svåra
belägenheten, vari Västerljungsborna utan egen förskyllan råkat, och skulle helt viss så gott de kunde
lindra de flyendes nöd. Värst var det nästan med djuren. I den stilla sommarkvällen råmade kalvarna
uppe vid gårdarna värre än någonsin. Där var ingen som gav dem vad de skulle ha. Och från hagarna
svarade mjölkkorna, som sprungo åter och fram vid grindarna och väntade att bli hemtagna. Men
ingen kom och öppnade åt dem. Från hela slättbygden ha befolkningen under dagens lopp givit sig i
Avskrift NDt 2015-04-19
4
J. BLEES: DEN STORA OFREDEN
väg mitt under den brådaste höskörden. Männen med undantag av kyrkoherden och klockaren,
stodo vid Hållsviken och de övriga inbyggarna hade tagit vägen åt Torsåker och Frustuna, dit även
kyrkoherden och klockaren tagit sin tillflykt. Vid Hopakrogen, där stora landsvägen kommer ner ur
Silleskog och korsar vägen som går åt Torsåker och Gnesta, var det hela dagen en rörelse och ett liv,
som om det blivit marknad helt oförmodat. Somliga kommo bleka och utmattade, och skulle rasta
här några ögonblick bara, andra hade rastat ut redan och skulle fortsätta den tunga vägen, åkande
eller gående. Det formligen myllrade av människor och åkdon i vägskälet och utefter vägen, som
slingrade sig förbi Sillens södra ända över höjden och genom dalsänkor upp mot Torsåkersgränsen.
Gubbarna och gummorna samt hustrurna med småbarnen åkte, tätt hoppackade i de trånga
åkdonen, på vars botten man lagt ner det matförråd, som skulle räcka för obestämd tid. De övriga
kvinnfolken jämte de mera försigkomna barnen måste gå till fots. Någon ann möjlighet fanns inte. På
alla ansikten stodo att läsa oro och ängslan. Gubbarna sågo nedstämda och mörka ut, kvinnorna
klagade högljutt och jämrade sig över detta elände som slagit ned över en fredlig bygd, och
småbarnen, som gärna äro med när stora människor visa tecken till djup ledsnad, togo då och då i
med spänstiga lungor för att på sitt sätt hjälpa till att skingra eller öka den tunga sorgen. Två hustrur,
den ena från Dalby, den andra från Tuna, vände sig om i backen vid Sillen, där vägen kröker upp och
den resande förlorar Västerljungs slättbygd ur sikte. Ingendera av dem kunde få fram ett ord, så stark
var den ängslan och förtvivlan, som i detta ögonblick bemäktigade sig dem. De satte sig vid
vägkanten och torkade med förklädena sina ögon. Det kändes obeskrivligt påkostande att under
sådana förhållande slita sig lös från sitt hem och sin bygd och sina män. De stodo vid Hållsviken, och
vad kunde inte inträffa där. Hurudant skulle det se ut här i denna bygd, som de lärt sig älska och sätta
högt, när de kom igen från sina gömställen? Skulle de då längre ha en egen farstukvist att sätta sin fot
på, eller skulle de endast finna ska och grus på det ställe, där hemmets härd förr utgjort deras
vardags och helgdagsvärld. Kan du se någon rök än, jag ingenting skönja, yttrade slutligen Mareta i
Dalby under bortdöende snyftningar. Kristina i Tuna såg ut över gårdarna och ängarna bort åt Norrby
och kyrkan. Nej, inte ännu, men det är ju inget annat att vänta. Det ska väl gå med oss som det gick
med de stackars människorna ute på Torö och andra olyckliga i skärgården. Åter följde några sitande
snyftningar. Den som uppfunnit kriget han skulle allt … själv få … Hon kunde inte fullborda meningen.
Smärtan och förargelsen grepo så in i varandra inom hennes upprörda själ, att hon ej förmådde tänka
redigt en tanke till slut. Mareta i Dalby var känd för att ta det så tungt, när det var något ovanligt.
Denna gång hade hon nog skäl. Ja, nog kunde de väl bära sig bättre åt än att leka med andras
hjärteblod och bränna upp den fattiges hårt förvärvades brödbit, instämde Kristina. Men det var ej
tid att sitta och jämra sig. De reste sig igen och kastade en sista outsäglig smärtfylld blick tillbaka och
fortsatte vägen uppför i kröken, som nu bortskymde hela slättbygden för dem. Nu var det endast
främmande vägar för dem. Den milda sommarnatten sänkte sig med en moderlig ömhet ner över alla
sina barn, men den förmådde ej söva till ro och vila en bygd, där krigets demoner reda lurade för att
sönderkrossa och tillintetgöra den oskyldige. Snart blev det tyst och stilla utöver hela slättbygden,
endast enstaka skepnader smögo sig i dunklet ut med gärdesgårdarna och hagarna. Och nattskärran
hördes i åkrarna.
Nere vid Hållsviken var julinatten utomordentligt skön. Ett orubbligt lugn vilade över land och
vatten. Uppe på Vårdkasberget brann vaktelden ljus och klar, och lågan steg rakt upp i höjden. Det
var en vacker syn i natten. Joan Andersson gick utan avbrott fram och åter på branten åt sjösidan,
lyssnade och spejade utåt viken. Staffan och Erik höggo buskar och kvistar och släpade fram. Här var
ej att spara på bränsle. Ända ut på Hököholmarna flammade eldar, och den som var tänd på berget
ovanför Krokebjörk, brann så väl, att den nog kunde synas över skogen fram till Trosa skärgård. Så
dundrade ett kraftigt kanonskott nere vid Hållsviken, och omedelbart därefter hördes trumman.
Linkar-Lasse vet nog vad han gör, sade Staffan skrattande till Erik, när skottet gick av och gav ett
storståtligt eko i klippväggarna på ömse sidor om viken. Om en stund återigen ett skott. När
Avskrift NDt 2015-04-19
5
J. BLEES: DEN STORA OFREDEN
daggryningen stack fram i öster, uppkom en förfärligt stark dimma tvärs över viken utanför. Och den
kom inåt. Uppe på berget kunde man så väl se hur den bolmade fram över vattnet, nådde
lastageplatsen där Lasses artilleripark intog första rummet, och vandrade därpå upp i dalgången och
insvepte fält och ängar i sitt släp. Åter ett skott. Vid de olika posterna tänkte ännen, av vilka flera
knappt fått sova en enda blund under nattens lopp, på det underliga att de måste stå här, under det
arbetet fick ligga nere där hemma och hustrur och barn irrade fredlösa omkring på andra orter. –
Varför ska det ställas så galet här i världen, att sådant ska få inträffa, yttrade en av dem, som sutto i
en backe vid Hållsviken. Ja säg det, svarade kamraten, som började utösa förbannelser över allt vad
krig hette. En tredje, som låg med sin kappa ihoprullad under huvudet, harsklade sig och gjorde en
invändning. Det här är, sade han, precis samma oro och villervalla, som våra landsmän under salig
kungens tid åstadkommo i andra länder. Det är hämnden, som nu nalkas våra kuster. Hämnden eller
girigheten, heller hur man nu vill kalla det. Det gör de samma vad et är, men galet är det i alla fall,
avklippte den första samtalet och gäspade stor. Han var mycket trött. Skogens, ängens och strandens
fåglar vaknade, och hela trakten genljöd snart av deras klar låtar och drillar, som samfällt prisade
sommarens härlighet i norden. Men dessa nordens kärkomna sommargäster visste ej och ville ej
veta, att fördärvaren låg utanför och lurade. Det var därför som de sjöngo så frimodigt och
obesvärat. Solen rann upp och sände sina varma strålar inåt viken och upp över bygden. Dimman
skingrade sig, och dagens liv började. Men det var så märkvärdigt tyst och ödsligt i den tätt befolkade
bygden ovanför Hållsviken, just den tid, då människors id och arbete annars brukar kunna höras på
långt avstånd en vacker sommardag. Den hemska tystnade fortfor hela dagen. Solen gick åter ner,
och ett fridfullt lugn sänkte sig åter över nejden. Eldarna lyste åter, skotten dundrade som förra
natten och trumman hördes. Så fortgick det ända till natten mellan fredagen och lördagen, och ”utan
någon motwillia” stodo alla vid sina poster. Efter nattens inbrott kom ett bud över Åshornsskogen.
Det var utskickat av inspektorn vid Geddeholm (nu Tureholm) och medförde en sorglig nyhet.
Ryssarna hade landstigit i Trosa skärgård, bränt Trosa stad med omnejd och voro nu på väg att från
den sidan infalla i Västerljung. Männen vid Hållsviken trodde, att det var en större styrka främmande
krigsfolk, som skulle falla dem i ryggen, lämnade försvarsanstalterna och togo till flykten. De flydde
genom skogen, som nu tillhör säteriet Erikslund, till Torsåker och Frustuna, där de mötte Daga härads
allmoge, som kom till undsättning. Det var för sent. Lasse och två andra åkte från Hållsviken. Fienden
kom in i socknen, plundrade de övergivna byarna och gårdarna och tänd eld på dem. Det gjordes
med hjärtans lust. Utom kyrkan, prästgården och Örboholm lades icke mindre än femtio lägenheter
och hemman i aska inom Västerljungs socken. Då de flyende inbyggarna i sällskap med sina hustrur
och barn och husfolk kommo tillbaka och fingo se förödelsen, grepos de av beklämning. Överallt
kolnande bränder, aska och rök. Eldstäderna stodo där som nakna minnesmärken från en svunnen
tid. Det dröjde många och långa år, innan ur dessa spillror återuppstod ett nytt Västerljung.
Avskrift NDt 2015-04-19
6
