Diabetologi

Diabetologi
1P
Övervikt under graviditet med
gestationell diabetes mellitus ökar
risken för insulinbehandling och att
föda stora barn.
Charlotta Nilsson (1), Helena Strevens (4), Mona Landin-Olsson (3), Dag
Ursing (2)
Barn-och ungdomskliniken, Helsingborgs lasarett (1).VO Endokrinologi,
SUS, Lund (2).VO Endokrinologi, SUS, Lund; Medicinska Kliniken,
Helsingborg (3).VO Obstetrik och Gynekologi, SUS, Lund (4).
Övervikt och fetma är växande problem runt om i världen. Fetma och
övervikt åtföljs av en rad hälsoproblem med ökad risk för hjärt- och
kärlsjukdomar, typ 2-diabetes, stroke, sjukdomar i rörelseorganen samt
vissa cancerformer. Parallellt med detta ökar frekvensen av kvinnor med
gestationell diabetes mellitus (GDM). Syftet med denna studie var att
undersöka vilken roll mammans vikt under graviditeten med GDM spelar
för hur graviditeten utfaller.
Alla kvinnor i vårt sjukvårdsdistrikt genomgår en 75-grams 2-timmars
glukosbelastning under graviditeten som screening för GDM. Ett 2-timmars
plasma glukos värde på ≥ 10.0 mmol/l bedöms som GDM. Mellan
1995-2010 fanns 884 graviditeter med GDM och 870 kvinnor (98.4%)
valde att deltaga i studien. Deras medicinska journaler från graviditeten
med GDM studerades retrospektivt.
Kvinnans första vikt under graviditeten (inskrivningsvikt), 68.5 kg (41-150;
n=837), korrelerade till kvinnans ålder (rs=0.2; p=<0.0001), HbA1c
(rs=0.3; p=<0.0001), total mängd insulin (rs=0.4; p=<0.0001), placentans
vikt (rs=0.3; p=<0.0001) samt barnets födelsevikt (rs=0.3; p=<0.0001).
Kvinnor med body mass index (BMI) över 25 hade oftare
insulinbehandling under sin graviditet (p=<0.0001) i jämförelse mot
kvinnor med BMI ≤25.
Det verkar som högre initial vikt hos kvinnor med GDM leder till ökad risk
för insulinbehandling och högre insulindoser samt högre risk för att föda
stora barn. Därför är det väldigt viktigt att undvika övervikt hos unga fertila
kvinnor, och man bör satsa på prevention av övervikt och fetma i denna
grupp.
Diabetologi
2P
Administrering av insulin degludec
en gång dagligen vid olika
tidpunkter jämfört med
administrering vid samma tidpunkt
varje dag ger likvärdig glykemisk
kontroll och säkerhet vid typ 1diabetes
David Russel-Jones (5), Prescilla Hollander (2), Bresta Miranda-Palma (7),
John G. Cooper (6), Edward Franek (3), Stephen Bain (1), Christian B
Djurhuus (4), Chantal Mathieu (8)
ABM University Health Board, Swansea, Storbritannien (1).Baylor
University MC Dallas;TX, USA (2).Central Clinical Hospital,MSWia,
Warsaw, Polen (3).Novo Nordisk Bagsvaerd, Danmark (4).Royal Surrey
County Hospital, Guildford Surrey,UK (5).Stavanger University Hospital,
Norway (6).University of Miami, Miller School of medicine, Miami,
Florida, USA (7).UZ Leuven, Belgium (8).
kraftigare i IDeg OD-gruppen (–23,0 respektive –45,7 mg/dl (ETD: 17,1
[2,6; 31,6]; p=0,0207). Den totala förekomsten av hypoglykemi
(plasmaglukos <56 mg/dl eller svår hypoglykemi) var jämförbar (82,4
respektive 88,3 händelser/patientår; uppskattad frekvenskvot (estimated
rate ratio, ERR) Flex/OD: 0,92 [0,76; 1,12]). Förekomsten av nattliga
hypoglykemier (6,2 respektive 9,6) var signifikant lägre i IDeg Flexgruppen (ERR: 0,63 [0,46; 0,86]; p=0,0031). Förekomsten av svår
hypoglykemi var jämförbar i de båda grupperna; detsamma gällde
biverkningsfrekvensen. De slutliga IDeg-doserna var 0,42 (Flex) respektive
0,38 (OD) U/kg/dag. IDeg kan administreras en gång dagligen vid
varierande tidpunkter med bibehållen glykemisk kontroll och säkerhet
jämfört med standardregimen. Ökad flexibilitet kan innebära en viktig
förbättring för patienten i och med att tidpunkten för den dagliga
injektionen kan anpassas från dag till dag utifrån patientens egna önskemål.
Diabetologi
3P
Robert Ratner (2), David Russel-Jones (5), Stephen Gogh (6), Chantal
Mathieu (8), Stefano Del Prato (7), Bruce W Brode (1), Mersebach
Henriette (4), Lars Endahl (4), Bernard Zinman (3)
Atlanta Diabetes Associates, Atlanta, GA, USA (1).MedStar Health
Research Institute, Hyattsville, MD; USA (2).MS Hospital, University of
Toronto, Canada (3).Novo Nordisk, Söborg, Danmark (4).Royal Surrey
County Hospital, Guildford Surrey,UK (5).University of Oxford, UK
(6).University of Pisa, Italy (7).UZ Leuven, Belgium (8).
Insulin degludec (IDeg) är ett nytt basinsulin som bildar lösliga
multihexamerer vid subkutan injektion och har en ultra-lång och stabil
glukosstabiliserande effekt som varierar mycket lite från dag till dag. Syftet
med denna i förväg specificerade analys var att jämföra IDeg och insulin
glargin (IGlar) med avseende på förekomsten av hypoglykemi i kliniska
studier. Hypoglykemi definierades som förekomsten av egen rapporterad
bekräftad hypoglykemi (plasmaglukosvärde [PG] <56 mg/ml eller allvarlig
hypoglykemi som krävde hjälp) och nattlig bekräftad hypoglykemi (från kl
00:01 t o m 05:59). Uppgifterna analyserades i en negativ binomial
regressionsmodell på patientnivå. I analysen ingick samtliga öppna
randomiserade fas 3a-studier där behandling till målvärdet vid T1DM (2
studier) och T2DM (5 studier) med IDeg en gång dagligen (n=2899)
jämfördes med IGlar (n=1431) under 26 eller 52 veckor. IDeg gav upphov
till statistiskt signifikant färre hypoglykemier än IGlar totalt och nattetid
vid T2DM, och nattetid vid T1DM (se Tabell). IDeg medförde också
signifikant nytta i den poolade populationen (T1DM+T2DM). Analyser av
underhållsperioden (stabilt glukosvärde och insulindos [uppnådd från 16
veckor och framåt]) visade mer uttalad nytta med IDeg. Vidare
heterogenitetsanalyser visade att risken för svår hypoglykemi var
signifikant lägre med IDeg jämfört med IGlar vid insulinnaiv T2DM
(frekvenskvot 0,14 [0,03; 0,70] 95% KI). Sammanfattningsvis visar denna
meta-analys att behandling med IDeg ger viktiga kliniska fördelar med
signifikant färre hypoglykemier, både totalt och nattetid, än med IGlar vid
jämförbara HbA1c-värden.
Diabetologi
4P
Basinsulin måste hittills administreras vid samma tidpunkt varje dag för att
bibehålla stabil glykemisk kontroll. Insulin degludec (IDeg) har en ultralång och flack verkningsprofil vilket möjliggör flexibel administrering som
kan anpassas till den enskilde patientens livsstil. Detta är en öppen, 26
veckors studie, där patienter med typ 1-diabetes (T1D) behandlades till
målvärdet med antingen IDeg en gång dagligen (once daily, OD) (n=165)
till kvällsmålet, eller en förutbestämd flexibel IDeg-regim (Flex) (n=164)
där patienterna växlade mellan morgon- och kvällsdosering för att skapa
dosintervall om 8 till 40 timmar mellan insulindoserna. Medelvärdena för
HbA1c vid baslinjen ((61 mmol/mol (7,7% DCCT-standard)) i båda
grupperna), FPG (172,7 resp 179,4 mg/dl), diabetesduration (17,3 resp 20,0
år), ålder (42,6 resp 44,5 år) och BMI (27,0 vs. 26,4 kg/m2) var jämförbara
i IDeg Flex-respektive IDeg OD-gruppen. Efter 26 veckor hade 84% av
deltagarna i bägge grupperna fullföljt hela studien. I både IDeg Flex-och
IDeg OD-gruppen minskade HbA1c med 0,4% (uppskattad
behandlingsskillnad [estimated treatment difference, ETD] Flex–OD:
0,01% [95% KI: –0,13; 0,14]). Sänkningen av plasmaglukosvärdet var
Prospektivt planerad meta-analys i
syfte att jämföra förekomst av
hypoglykemi vid behandling av
insulin degludec respektive insulin
glargin
Hur påverkar hypoglykemier
vardagen för insulinbehandlade
diabetespatienter i Sverige?
Claes-Göran Östenson (1), Åsa Ericsson (3), Marie M Jensen (2)
Institutionen för molekylärmedicin och kirurgi, Karolinska Institutet
(1).Novo Nordisk, Köpenhamn (2).Novo Nordisk, Malmö (3).
Trots negativ påverkan på livskvaliteten, finns det endast begränsad
kunskap om hur hypoglykemier påverkar vardagen för insulinbehandlade
diabetespatienter (sk real-life data). Denna studie undersökte antalet
patientrapporterade lindriga hypoglykemier och hur ofta patienterna
berättar för sin läkare om hypoglykemierna. Studien genomfördes i 7
europeiska länder. Här redovisas resultaten från Sverige.
Diabetespatienter (typ 1 [T1] och typ 2 [insulinregim: basal, T2B; basalbolus, T2BB; och annan, T2A]) rekryterades via en web-baserad
patientpanel för att besvara fyra frågeformulär med sju dagars mellanrum.
Information om patientdemografi, hypoglykemirelaterat beteende och
antalet lindriga hypoglykemier under de senaste sju dagarna samlades in.
En lindrig hypoglykemi definierades som en händelse med
hypoglykemisymtom, med eller utan blodsockermätning, eller ett lågt
blodsockervärde utan symtom vid en mätning, och som patienten kunde
hantera själv utan hjälp.
Totalt samlades data in från 3958 patienter, varav 603 från Sverige. 70% av
de svenska patienterna svarade på alla fyra enkäterna. Genomsnittlig period
med insulinbehandling var 22, 5, 9 och 8 år för T1, T2B, T2BB and T2A.
Genomsnittligt HbA1c var 60 mmol/mol (både för T1 och T2).
Genomsnittligt antal patientrapporterade lindriga hypoglykemier per vecka
var 2,0 i T1, 0,4 i T2B och 0,9 i T2BB. Nattliga lindriga hypoglykemier var
20% (T1) och 25% (T2) av det totala antalet lindriga hypoglykemier. Totalt
svarade 64% av patienterna att de sällan eller aldrig rapporterade lindriga
hypoglykemier till sin läkare, och 25% fick inte frågor från sin läkare
angående hypoglykemier. Bland de patienter som arbetade, rapporterade
12% att de hade förlorat i genomsnitt 1,6 timmars arbetstid efter den
senaste lindriga hypoglykemin.
Lindriga hypoglykemier är vanliga bland insulinbehandlade patienter i
Sverige. Händelserna rapporteras ofta inte till läkaren, och det verkliga
antalet hypoglykemier kan därför vara underskattat.
Diabetologi
5P
Liraglutid + metformin vid typ 2diabetes: kliniska fördelar vid byte
av behandling eller vid tidig
insättning
SC. Bain (3), J. Seufert (4), AB. Thomsen (2), S. Furber (2), D. D’Alessio
(5), A. Frid (1)
Endokrinologiska Kliniken, Skånes Universitetssjukhus, Malmö (1).Novo
Nordisk A/S, Søborg, Danmark (2).Swansea University and Abertawe Bro
Morgannwg University NHS Trust, Swansea, Storbritannien (3).University
Hospital of Freiburg, Freiburg, Tyskland (4).University of Cincinnati,
Cincinnati VA Medical Center, Cincinnati, OH, USA (5).
Metformin (Met) betraktas generellt som förstahandsalternativ vid
läkemedelsbehandling av typ 2-diabetes (T2D). När Met ger otillräcklig
effekt, finns dock ingen allmän consensus om hur behandlingen ska
intensifieras. I denna post-hoc-analys jämfördes den kliniska nyttan av att
sätta in liraglutid som tilläggsbehandling till patienter som tidigare
behandlats med enbart Met (Met-tillägg) med att byta ut sulfonureid (SU)
mot liraglutid till patienter som tidigare behandlats med Met + SU (SUbyte). Data samlades in från en stor klinisk studie (n=988) där patienter
som behandlats med antingen enbart Met eller Met + SU fick byta
behandling till Met + liraglutide 1,8 mg. Ålder (medelvärde [SD]: 58 [9,3]
resp 56 [9,8]) och HbA1c vid baslinjen var jämförbara; diabetesdurationen
var dock signifikant längre i SU-byte-gruppen (9,0 [6,2] resp 6,5 [5,4];
p<0,0001). Bland de patienter som fullföljde 12 veckors behandling gick
patienter i SU-byte-gruppen ner i vikt i större utsträckning, förmodligen p g
a utsättning av SU, medan patienter i Met-tillägg-gruppen uppvisade
kraftigare sänkning av HbA1c. Detta resultat är förenligt med den mer
uttalade kliniska effekten hos liraglutid hos patienter med mindre
framskriden T2D: ~70% av patienterna i Met-tilläggsgruppen uppnådde
målvärdet för HbA1c på 53 mmol/mol (7% DCCT-standard). Det faktum
att medelvärdet för HbA1c sjönk ytterligare i SU-byte-gruppen - ~45%
uppnådde målvärdet - tyder på större nytta av liraglutid än av SU. Utifrån
dessa resultat kan slutsatsen dras att glykemiskt svar på liraglutid kan
variera över diabetessjukdomens hela progress, och att byte från SU till
liraglutid kan medföra ytterligare behandlingsfördelar för en del patienter.
Diabetologi
6P
Muskel- och ledbesvär hos personer
med typ 1 diabetes i jämförelse mot
normalbefolkningen.
Kerstin Gutefeldt (1), Anna Spångeus (1), Torbjörn Lindström (3),
Christina Hedman (1), Hans J Arnqvist (2)
Endokrin-medicinska enheten US (1).Institutionen för Biomedicin och
Kirurgi, medicinska Fakulteten, Linköpings Universitet (2).Institutionen för
Medicin och Hälsa, Universitetssjukhuset i Linköping (3).
Patienter med typ 1 diabetes drabbas ofta av symtom från rörelseapparaten
men få systematiska undersökningar har gjorts för att kartlägga dessa
besvär. Den bakomliggande orsaken till symtomen från leder, muskler och
bindväv är oklar. Vår målsättning är att undersöka hur vanliga besvär från
rörelseapparaten är hos patienter med långvarig typ 1 diabetes i jämförelse
med normalbefolkningen.
I en tvärsnittsundersökning studeras patienter med typ 1 diabetes som
debuterat före 35 års ålder, med diabetesduration över 20 år och inte äldre
än 65 år. Köns- och åldersmatchade kontroller erhålles från
befolkningsregistret. Förekomsten av olika typer av besvär från
rörelseapparaten undersöks med validerade frågeformulär.
531 patienter, 291 kvinnor och 240 män har undersökts, medelåldern var
51±10 år (medelvärde±SD). Antalet kontrollpersoner var 115, 71 kvinnor
och 44 män, medelålder 54±9 år. Kirurgi pga karpaltunnelsyndrom var10
gånger vanligare hos patienter än hos kontroller (27,9 % mot 3,7 %,
p<0,001). 21,1% av patienterna hade opererats för stenoserande tendinit
eller Dupuytrenskontraktur jämfört med 0,9% av kontrollerna (p<0,001).
Smärta och stelhet från skuldra, arm och hand var betydligt vanligare hos
patienter än hos kontroller. 20,7 % av patienterna var sjukskrivna jämfört
med 10,4 % av kontrollerna (p=0,006). Muskel och ledbesvär var orsaken
till sjukskrivning hos 11,5% av patienterna jämfört med 5,2 % hos
kontrollerna (p=0,027) medan det inte var någon skillnad rörande oro,
stress och depression.
Patienter med typ 1 diabetes och lång diabetesduration rapporterar en
mycket högre förekomst av muskel- och ledbesvär än normalbefolkningen
och har ofta undergått handkirurgi. Dessa diagnoser är vanliga orsaker till
sjukskrivning vilket talar för att besvären från rörelseapparaten påverkar
allmäntillståndet och arbetsförmågan.