Kort om meditation
Några grundformer (definitionerna är idag mycket flytande)
Meditation genom koncentration:
Det innebär att meditatören genom att koncentrera uppmärksamheten på ett objekt (tanke,
bild, ljud, materiel objekt, etc.) minimerar alla andra sinnesförnimmelser vilket leder till frihet
från tankar och stillhet. Inom kristen tradition objektet kan vara ett ords bön som ”Amen”
/”Halleluja/ Jesus”, en kort bön som ”Herre, förbarma dig; Kristus, förbarma dig; Herr,e
förbarma dig” eller ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, frälsare, förbarma dig över mig,
syndare” eller längre böner som Herrens bön eller den romerskkatolska Hell Maria som kan
upprepas med hjälp av radband. Den tekniska termen i modern tid för denna upprepning av ett
”heligt ord”, en term antagen från hinduismen, är mantra. Objektet kan även vara en ikon
eller annat bildform av en för tron viktig person, Jesus, eller företeelse, som korsfästelsen; det
kan även vara frågan om ett krucifix, eller en monstrans med den helgade nattvardsbrödet i.
Även sådan koncentration som att följa andningen är en form av meditation genom
koncentration. Det viktiga är som sagt att minimera intagningen av mental stimulans genom
att fokusera och koncentrera på en enda tanke objekt. Vid användningen av radbanden kan
paus göras där en bild eller bibelord kan återkallas mentalt. Exempel på det kan vara
meningar ur Johannesevangeliums inledning som kan återkallas i den nedan kallad anglikansk
radband vid de avvikande pärlorna 2, 3, 4, och 1 igen. Vid korset kan man be Nicenska
Trosbekännelsen vid ingången och Vår Fader vid avslutning. Vid första avvikande pärla kan
inledningsvis bes Trishagion (Helige Herre Gud, Helige Starke Gud, Helige barmhärtige
Frälsare Du Evige Gud, förbarma dig över mig syndare) och i slutet hymnen i 1 Tim. 3: 16.
Ett annat exempel är de romerskkatolska tre serier (glädjande, sorgfulla och ärofyllda) av fem
mysterier var som återkallas vid pärlorna 6, 8, 10, 12, 14. Mellan de bes Häll Maria vid var
och en av de tio pärlor som utgör de 5 huvudsektionerna i radbandet. Där inleder man med
1.Apostoliska Trosbekännelsen, en 2.Vår Fader, tre 3.Häll Maria, en 4. Ära vare Fadern och
Sonen… Vid den lilla medaljen, 14 betraktas vid inledning den första mysteriet i varje serie
och vid avslutning bes Salve Regina. Många andra religioner som islam, buddhismen och
hinduismen använder sig av radband som hjälp vid denna typ av bön. Den islamskaradbandet,
som vi möter oftare och oftare här i Sverige, är mycket liknande den som här kallas för
anglikansk men som har sitt ursprung i regioner med islamsk befolkningsmajoritet. Den enda
skillnaden är förstås, korset.
Anglikansk radband
Romerskkatolsk
rosenkrans
Ortodox radband
Meditation genom objektslös uppmärksamhet mot Kontemplation
Denna form innebär att meditatören uppmärksammar sin roll som observatör av den i nuet
genomgången erfarenhet utan att bindas av den. Man kan sitta stilla och konstatera på ett icke
bunden sätt sina egna tankeprocesser, sina egna kroppsprocesser och alla andra elementa som
utgör erfarenheten av att sitta i det ögonblick på den plats där man sitter. Målet av denna
övning är att nå begreppslös ej fokuserad kontemplation, ostörd av det existentiella flödet av
händelser i tid och rum kring meditatören. På så sätt möts kontemplatören och ”de andra” i ett
möte bortom föreställningar om kontemplationens subjekt och dess ”objekt” och
kommunikation och det vi kan kalla för kommunion uppstår. Där upphör upplevelsen av
dualiteten subjekt och objekt. I kristen tradition kallas denna upplevelse för unio mystika då
den enda egentliga möjliga objekt för fullkomlig kontemplation är Gud. Alla andra
kontemplationsobjekt i kristendomen både leder och utgår från Gudskontemplation.
I kristen tradition beskrevs denna form av meditation utförligt av munken Evagrios av Pontos
död 399 som den ”rena bönen”: ett begreppslöst sätt att umgås med en transcendent Gud vars
Narvaro är ändå immanent. En mer känd representant för denna form av kontemplation är
Juan de la Cruz (Johannes av Korset), 1542-1591, med sin starka betoning av nada (intet) i
frågan om objektet för kontemplationen, och i modern tid, Thomas Merton 1915-1968.
Sedan 1900talet, mest efter första världskriget, har även kristna samt bland psykoterapeuter
psykologer och psykiatrer men även bland sjukgymnaster och fysioterapeuter i en allt mer
sekulariserad europeisk kulturkrets, tagit emot betydelsefulla impulser från buddhismen,
särskild det två japanska zen skolorna soto och rinzai. Också impulser från kinesiska
traditioner av tao och buddhismen tagits emot i modern europeisk kulturkrets främst genom
denna form av meditationens samband med en del populariserade kamp tekniker, Kung fu och
Tai chi till exempel, båda med samband till buddhistiska kloster i Kina.
Inom visa grupper av zenbuddhismen kan man använda sig av koan, en ”uppgift” som
meditatören får av handledaren/ mästaren så att objektslös uppmärksamhet övas. Genom koan
sker en dekonstruktion av tankens struktur och uppmärksamheten riktas mot ”intet”. En typisk
koan är: ”Två händer klappar och det blir ett ljud, hur låter det när en hand klappar?”
Avsikten är inte att få ett svar eller bygga paradoxer utan att uppmärksamt lyssna till ljudet av
en hands klappning… ljudet av ”icke ljud”: tomheten eller på japanska ”Mo”!
Evagrios Pontikos
Juan de la Cruz
Buddha
Thomas Merton
Meditation genom föreställande och reflektion över det man föreställde sig
I många religioner förekommer denna form av meditation. I den kristna traditionen är detta
sättet väl etablerade. Jag tar ett exempel.
I dag, i vårt svenska sammanhang i kyrkliga kretsar, har den blivit populär under namnet
ignatiansk meditation. Namnet syftar på den baskiske katolske munken som grundade
jesuitorden Ignatius av Loyolas (1491-1556) Andliga Övningar. I sina andliga övningar leder
Ignatius lärjungen att konkret föreställa sig episoder av Jesus liv, reflektera över dem, inte
minst genom samtal med Jesus och/eller Gudsmodern Maria, och reflektera över ett
handlingssätt att förverkliga det man reflekterat över. Metoden bygger på föreställningar
baserad på läsning av helig skrift, reflektion och handling. På sätt och vis motsvara dessa tre
själsförmögenheter som i sin tur är produkt av en analys och definition av människans ”själ”
som Ignatius ärvde. Dessa tre kallas på kastillianska/spanska memoria, entendimiento och
voluntad. Memoria handlar om förmågan att föreställa sig något och att minnas, den
omedelbara bearbetningen av sinnesintrycken. Entendimiento innebär förmågan att förstå och
analysera. Voluntad handlar om viljan och handlingskraft.
Metoden kan kritiseras eftersom all sådan föreställande är av nödvändighet högst subjektiv.
Det finns stora risker med det som inom psykologi kallas för överföringar och projektioner
där meditatören överför sina egna värderingar, för-domar, i det föreställda och till samtalen
och projicerar sig själv till den Jesus/ Maria hen samtalar med. Jesus/ Maria blir en produkt
av hens föreställning… omedvetet om att ”den historiske Jesus” är i princip oåtkomlig. Det i
sin tur kan leda till att meditatören känner sig gudomligt bekräftad och sanktionerad till
handlingar som är produkt av sin egen vilsenhet och högfärd. Inte ens i det sista avsnittet leder
Ignatius, till skillnad från castillianske Johannes av korset, till medvetenheten om denna
subjektivismens och individualismens fara. Denna metod liknar det som man kan
sammanfatta med frågan: ”Vad skulle Jesus ha gjort”? Den enda möjliga och ansvarsfulla
svar på denna fråga är i mitt tycke: ”Jag vet inte”.
Det positiva med denna metod, som i sig bygger på ett än äldre sätt at läsa skrifterna och
annan uppbyggande litteratur, är att man reflekterar över det som skrivs och därmed kan
trädda in i ett inre samtal med texten som leder till handling. Frågor som meditatören ställer
till sig själv är, typ, ”Hur tilltalar texten mig och vad uppmuntrar den mig att göra?” Men
frågan blir otillräcklig om den inte följs av ”Är denna uppmaning i samklang med det dubbla
kärleksbudet” tolkad i ljuset av Kristi uppståndelse? Alltså frågor som accepterar det egna
ansvaret över ens egen text analys och ens egen handling utan illusionen om ”gudomlig
sanktion”! Det sättet att läsa Bibeln kallas traditionellt lectio divina (parafraserad: gudomlig
läsning).
