Amnestys 1 maj-aktion 2005
Bhopal, en katastrof som lever vidare.
Innehåll:
1 Katastrofen 1984
2 Efter 1984: offrens öde
3 Vem har ansvaret?
4 Vad bör vi göra?
5 Det här kan du göra
1 Katastrofen 1984
Den 2 december 1984 läckte mer än 34 ton giftgas ut över ett stort område. Under de första
dagarna dog över 7 000 människor och ytterligare över 15 000 har dött i sviterna efter
gasutsläppet. Över 500 000 människor blev allvarligt sjuka och fortfarande, 20 år efter
katastrofen, behöver mer än 100 000 människor medicinsk behandling.
Företaget i Bhopal som släppte ut giftgasen heter Union Carbide India Limited (UCIL) och är
dotterföretag till det transnationella USA-ägda företaget Union Carbide Corporation (UCC).
År 2001 såldes UCC till Dow Chemicals, som nu har ett företagsansvar. Det var främst gasen
metylisocyanat (MIC) som läckte ut. Den är dödlig i små koncentrationer vid inandning och
vid hudkontakt.
1984 var Union Carbide Corporation ett av världens största transnationella kemiföretag med
huvudkontor i Danbury, Connecticut, USA. UCC ägde eller verkade genom hundratals
fabriker runt om i världen, som tillverkade och processade kemiska substanser till
komplicerade kemiska produkter, bekämpningsmedel, insektsgifter och konsumentprodukter.
Fabriken i Bhopal, Indien sattes upp 1966 för att tillverka de bekämpningsmedel som
behövdes i jordbruket för den s k gröna revolutionen.
UCC beslutade att förvara stora kvantiteter högrisksubstanser på fabriksområdet utan att förse
företaget med tillräcklig säkerhet. Den teknik UCC tillämpade i Indien höll inte samma
säkerhetsnivå som företaget hade i USA. Företaget införde inte heller den krisberedskap man
hade i USA om det skulle ske en olycka. Det fanns t ex inget automatiskt larm som skulle
kunna varna omkringboende vid en olycka.
En typisk bild från olycksnatten: Puna Bai, ung mor till tre barn, bodde i Jai Prakash Nagar –
en liten fattig by tvärs över vägen till företaget - upplevde ingenting särskilt förrän hennes
man vaknade och behövde dricka ett glas vatten: ”…Plötsligt började han hosta och samtidigt
hördes skrik utifrån. Så snart min man öppnade dörren strömmade gas in och vi började
hosta och barnen klagade över att ögonen sved. Då hörde vi någon ropa att vi skulle springa
eftersom några gasrör hade exploderat på Union Carbide-fabriken. Alla sprang och jag kom
ifrån familjen. Jag kommer bara ihåg att jag inte såg familjen och sedan svimmade jag".
Ingen i Bhopal visste att århundradets värsta industriella katastrof höll på att hända. Ton av
metylisocyanat (MIC) läckte ljudlöst ut i atmosfären. Redan kl 23.30 hade en tjänsteman
informerat sin chef om att gas läckte ut, men inte förrän 00.50 slogs larm och en stark siren
började tjuta. Men läckan gick inte att kontrollera utan alla försökte fly mot vindens riktning.
Ingen tjänsteman brydde sig om att varna befolkningen runt fabriken.
Men långt innan katastrofen visste fabrikens ledning att fabriken hade brister. 1980 läckte en
syratank ut på marken. I mars 1982 rapporterade fabriken en läcka och i april 1982
antecknades fortsatt läckage som orsakade stora problem. Företagets personal undersökte
säkerheten i maj 1982 och rapporterade att läckorna var svårkontrollerbara, att fabrikens
utrustning var gammal och sliten och orsakade onödiga problem.
2 Efter 1984: offrens öde
På några timar fylldes alla sjukhus i Bhopal av gasskadade. All personal arbetade dygnet runt,
men eftersom man inte visste vilken gas som läckt ut kunde man bara lindra symtomen.
Fabriksledningen höll tyst om de kemiska substanser som läckt ut och om vilka motmedel
som kunde användas. Inte ens efter 20 år har UCC sagt något detaljerat om gasens innehåll.
Myndigheterna har försökt dölja katastrofens enorma omfattning. Siffror underskattas och
utredningar hemlighålls. Men Amnesty har gjort egna beräkningar, bl.a. genom samtal med de
som bidrog i sanerings- och räddningsarbetet.
Amnesty har till exempel bedömt antalet döda genom att intervjua lastbilschaufförer, som
transporterade kroppar till traktens bårhus. Illahi Baksh körde lastbil för kommunen och
berättade att han körde hundratals kroppar den 3 december 1984. Han tog 25 kroppar per lass
och gjorde mellan 8 och 20 vändor och hans bil var bara en av minst tio andra bilar. Illahi och
hans kollegor transporterade minst 1 600 kroppar bara den 3 december och många andra bilar
körde i området. En frivilligarbetande sade att det låg tusentals kroppar överallt. Flera
personer berättade för Amnesty att många kroppar bara hämtades av armélastbilar och
dumpades i massgravar.
Aslam Parvez och Muhammad Khurram, arbetade som frivilliga med att gräva gravar. De
berätade för Amnesty: ”Vår kyrkogård är liten jämfört med många andra och ligger längre
bort. Ändå hade vi begravt minst 400-500 kroppar till den 5 december. Vid den tiden fanns
minst sju andra kyrkogårdar i gamla Bhopal, några mycket större än vår. Minst 1 000 till
1 200 kroppar måste ha begravts bara i den största av dem, i Badebagh.”
De officiella siffrorna anger inte de som dött efter att ha flytt från Bhopal. Många hundratusen
flydde och ingen vet hur många som kunde komma tillbaka på grund av att de redan dött.
Ungefär 15 000 har anmälts döda, men regeringen accepterade bara ca 5 000. Amnesty har
beräknat antalet döda mellan 1985 och 2003 till åtminstone 15 000. Tillsammans med de 7
000 till 10 000 som dog mer omedelbart blir det totala antalet döda väl över 20 000.
Flera oberoende undersökningar har beräknat att ca 95 % av de som bodde inom 2 km från
företaget blev gasskadade. Sjukhuset för behandling av gasskadade i Madhya Pradesh anger i
2003 års rapport antalet gasskadade som krävt kompensation för sina skador till 554 895. Man
uppskattar antalet kroniskt skadade som inte kunnat få effektiv behandling till ca 120 000.
De funktioner som skadas av gasen är främst lungor, ögon, immunsystem, nerver och
muskler. Dessutom drabbas offren av cancer, spontanaborter och mentala sjukdomar. Många
blev svagare och fick problem med sin försörjning. Suneetha var 4 år vid gasläckan. Hon
säger att hon inte orkar arbeta i sin svärmors hus på grund av bröstsmärtor och allmän
svaghet. ”Min svärmor brukade säga: Hon äter så mycket och gör inget arbete. Hon fick sin
son att slå mig… Jag blev sjuk. Och de sade att de inte visste att jag var gasskadad och att de
inte skulle ha valt mig som hustru till sonen om de hade vetat.”
Marken kring den nu stängda fabriken är förgiftad. Jorden går inte att odla och grundvattnet är
förgiftat. Det går inte att försörja sig med de arbeten den lokala befolkningen alltid haft,
främst jordbruk. Hela samhället är upplöst.
En rapport från Greenpeace, november 1999 framhåller att fabriksområdet och dess
omedelbara närhet är förgiftad av kemikalier från den normala driften, från spill och olyckor
eller från avfall och lagrat material från fabriken. Rapporten räknar upp ett stort antal giftiga
kemikalier som hittats i koncentrationer från fem till 600 gånger högre än de som
rekommenderas av USA:s miljöskyddsmyndighet. Samtliga kemikalier är giftiga, troligen
också cancerogena.
I januari 2002 hittade en indisk miljöorganisation höga koncentrationer gift både i grönsaker
som odlats i området och i prover av bröstmjölk från kvinnor i närheten.
Katastrofen i Bhopal var och är fortfarande en mänsklig tragedi. Händelserna och
försummelserna i samband med katastrofen i Bhopal kränkte såväl offrens medborgerliga och
politiska rättigheter som deras ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Själva kärnan i
dessa bestämmelser är principen att alla rättigheter är universella och individuella – det vill
säga alla mänskliga rättigheter gäller alla människor.
En sammanfattning av de allvarligaste kränkningarna:
- rätten till liv
- rätten till högsta möjliga hälsostandard
- rätten till vård
- rätten till möjlig levnadsstandard
- rätten till frihet från diskriminering
- rätten till en säker miljö
3. Vem har ansvaret ?
Vem har ansvaret för katastrofen? Enligt indisk lag har regeringen ansvar för sina
medborgares mänskliga rättigheter, speciellt inom ramarna för de internationella konventioner
Indien har ratificerat. Indiska medborgare är av staten garanterade rätten till liv och till hälsa.
Det ansvaret kan staten ta bara om man kräver att de som orsakar kränkningar av mänskliga
rättigheter inom landets gränser i sin tur ansvarar för de problem de orsakar. Indiens högsta
domstol har därför slagit fast att företag är ansvariga för den miljöförstöring deras verksamhet
orsakar och att företagen måste kompensera alla drabbade.
Men när företag växer får de betydande politisk makt, dvs de kan påverka politiska beslut. De
stora transnationella företagen med verksamhet i många länder kan genom sin storlek och
rörlighet påverka regeringars beslut på många områden. I Bhopal vägrar företaget att infinna
sig till förhandlingar i domstol och de har ännu inte ens informerat myndigheterna om vilka
kemiska substanser som läckte ut. Detta har försvårat behandlingen av de skadade.
Indien ratificerade både Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
och Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) 1979. Den
indiska staten och delstatens myndigheter har ansvar för att de mänskliga rättigheterna enligt
dessa konventioner respekteras, skyddas och genomförs. USA:s regering har ratificerat
ICCPR och är bunden av dess bestämmelser.
Den indiska grundlagen garanterar allas rätt till liv. Den indiska högsta domstolen har tolkat
detta så att staten måste skydda medborgarnas rätt till god hälsa och säker livsmiljö. Indiska
domstolar har tidigare dömt företag som kränkt människors hälsa och livsmiljö. Miljöfarliga
företag har bötfällts och beordrats flytta. Citat från domsskälen i ett rättsfall från Indiens
högsta domstol:
” [alla] företag med riskfylld eller naturligt farlig verksamhet, som kan medföra hot mot
hälsa och säkerhet för personal eller omgivning, har en absolut skyldighet till samhället att
försäkra sig om att ingen skada orsakas på grund av [verksamheten].”
Den enda kompensation katastrofens offer fått beslutades i Indiens högsta domstol 1989.
Ännu i september 2004 hade bara en liten del av det lilla skadeståndet betalats ut.
Sammanfattningsvis har indiska myndigheter i stort försökt skydda sig själva mot kritik och
visat sig mer företräda företagets intressen än sina medborgares.
4 Vad bör vi göra?
Amnesty håller företag ansvariga för den verksamhet som påverkar de mänskliga
rättigheterna. UCC var åren innan katastrofen skyldiga till en serie försummelser vid
Bhopalfabriken. Man hade beslutat lagra stora kvantiteter MIC utan att förse fabriken med
den säkerhetsutrustning som är nödvändig för att förhindra olyckor. UCC visste att teknologin
inte var testad och att den var förenad med säkerhetsrisker. UCC hade heller inte samma krav
på säkerhet vid fabriken i Bhopal som man hade vid sina fabriker i USA. Man gjorde inte
någon nödplanering för att kunna varna samhället för läckor, trots att man hade det i USA.
Redan 1982 var man medveten om bristerna vid Bhopalfabriken. Månader innan olyckan
varnades UCC för en reaktion, liknande den som sedan ledde till katastrofen.
I juni 1984 skrev den Bhopalbaserade journalisten Raj Kumar Keswani en artikel i sin tidning
Jansatta med rubriken: Bhopal: På randen av en katastrof.
I augusti 1984 skrev ordföranden i Bhopalfabrikens fackliga organisation, Union Carbide
Karamchari Sangh, ett brev till fabrikschefen där han uttryckte sin oro för problemen med
oljud och gasläckor och arbetarnas utsatthet för farliga kemiska substanser. I brevet nämns de
många tidigare klagomålen om utsläppen av gas och att de ökade okontrollerat dag för dag.
I stället för att investera i säkerhet genomförde UCC en rad kostnadsminskningar, som
ytterligare försämrade säkerheten. En tidigare anställd på säkerhetssidan minns: ”Vi började
använda använt material, som snarare borde kastats – till exempel delar av gamla tunnor och
rörledningar. Vi svetsade ihop dem och använde dem.” UCC skar också ned personalen som
arbetade med fabrikens underhåll.
I stället för att underlätta hjälparbetet efter katastrofen dolde UCC information, försökte
misskreditera offren och undvek ansvarsfrågan genom att fördela ansvaret mellan sina olika
bolag. När Dow sedan köpte företaget försökte båda bolagen komma undan ansvaret.
Kampanjens principfråga är fördelningen av ansvar mellan myndigheter och företag.
Kampanjmålet är därför att påverka både myndigheterna i Indien och USA och Dow
Chemicals.
Kampanjen startade i november 2004 och är nu inne i sin andra fas. Den omfattar:
1
Att få UCC/Dow till domstol för brottmålen efter Bhopal
2
Att få den indiska regeringen att publicera allt material om katastrofens
konsekvenser för hälsa och miljö, inkl grundvattnet.
3
Att arbeta för att företag ska anta internationellt erkända normer för etiskt
företagande, inkl Mänskliga Rättigheter.
