EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 16.1.2017

advertisement
EUROPEISKA
KOMMISSIONEN
Bryssel den 16.1.2017
COM(2017) 3 final
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET
Bedömning av medlemsstaternas övervakningsprogram enligt ramdirektivet om en
marin strategi
{SWD(2017) 1 final}
SV
SV
Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet
Bedömning av medlemsstaternas övervakningsprogram enligt ramdirektivet om en
marin strategi (2008/56/EG)
1. INLEDNING
EU:s ramdirektiv om en marin strategi1 utgör en ram för de åtgärder som medlemsstaterna
ska vidta för att uppnå eller upprätthålla ”god miljöstatus” i samtliga marina vatten inom
unionen till 2020. Om detta mål uppnås innebär det att EU:s hav är rena, friska och
produktiva och att den marina miljön används på ett hållbart sätt. Ramdirektivet omfattar elva
kvalitativa deskriptorer2 som anger hur miljön bör se ut när en god miljöstatus har uppnåtts. I
kommissionens beslut 2010/477/EU om kriterier och metodstandarder för god miljöstatus i
marina vatten3 anges hur medlemsstaterna ska uppnå detta mål.
I praktiken är medlemsstaterna skyldiga att utforma och genomföra marina strategier. Detta
innebär

en inledande bedömning av sina marina vatten,

fastställande av god miljöstatus i sina marina vatten,

fastställande av miljömål,

fastställande och genomförande av samordnade övervakningsprogram, och

identifiering av åtgärder som behöver vidtas för att uppnå eller upprätthålla god
miljöstatus.
Kommissionen ska bedöma om de olika delarna uppfyller kraven enligt direktivet för varje
medlemsstat. Vid behov kan kommissionen också begära ytterligare information och ge
vägledning om eventuella nödvändiga ändringar.
Medlemsstaterna rapporterade 2012 efter den första genomförandefasen, som omfattade den
inledande bedömningen om en god miljöstatus och fastställande av miljömål. Kommissionen
offentliggjorde en bedömning 4 av dessa delar och konstaterade att medlemsstaternas
ambitionsnivå var begränsad när det gällde att fastställa miljömål. Bedömningen visade även
bristande överensstämmelse och enhetlighet i genomförandet mellan olika marina regioner
och delregioner.
Under nästa fas av genomförandet skulle medlemsstaterna inrätta och genomföra
övervakningsprogram senast juli 20145 och anmäla dem till kommissionen inom tre månader
1
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på
havsmiljöpolitikens område (ramdirektiv om en marin strategi) (EUT L 164, 25.6.2008, s. 19).
2
De elva kvalitativa deskriptorer som anges i bilaga I till ramdirektivet omfattar D1 – biologisk mångfald, D2 – främmande arter, D3 –
kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur, D4 – näringsvävar, D5 – eutrofiering, D6 – havsbottnens integritet, D7 – hydrografiska
förändringar, D8 – främmande ämnen, D9 – främmande ämnen i fisk och skaldjur, D10 – avfall, D11 – energi, inbegripet
undervattensbuller. I denna rapport har deskriptorerna för biologisk mångfald (D1, D4 och D6) delats in efter de vanligaste arterna och deras
livsmiljöer enligt följande: Fåglar, däggdjur och kräldjur, fiskar och bläckfiskar, livsmiljöer på havsbotten och i vattenpelaren.
Gruppindelningen ger totalt 13 deskriptorkategorier.
3
Kommissionens beslut 2010/477/EU av den 1 september 2010 om kriterier och metodstandarder för god miljöstatus i marina vatten
(EUT L 232, 2.9.2010, s. 14).
4
Rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Första fasen av genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi
(direktiv 2008/56/EG) – Europeiska kommissionens bedömning och vägledning (COM(2014) 097 final).
5
Detta krav anges i artikel 5.2 a iv och artikel 11 i ramdirektivet.
2
från det att de infördes. Syftet med övervakningsprogrammen är att bedöma miljöstatusen i
marina vatten och övervaka framstegen för att uppnå miljömålen.
Tjugo medlemsstater 6 rapporterade sina övervakningsprogram till kommissionen i tid 7 för
denna bedömning: Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Tyskland, Irland, Spanien,
Frankrike, Kroatien, Italien, Cypern, Lettland, Litauen, Nederländerna, Portugal, Rumänien,
Slovenien, Finland, Sverige och Förenade kungariket8. Tre medlemsstater (Malta, Grekland
och Polen) hade ännu inte lämnat in sina rapporter9.
Denna rapport kompletterar kommissionens rapport från 2014 och redogör för
medlemsstaternas framsteg mot ett mer enhetligt och konsekvent genomförande av
ramdirektivet för att uppnå god miljöstatus i unionens marina vatten till 2020.
Kommissionen lägger fram sin bedömning av de övervakningsprogram som lämnats in av de
medlemsstater som anges ovan. Rapporten innehåller en bedömning av hur konsekventa och
lämpliga varje medlemsstats övervakningsprogram är, och kommissionen undersöker även
den regionala överensstämmelsen. Rapporten ger även vägledning om de ändringar som
kommissionen anser vara nödvändiga.
I den första delen av rapporten analyseras medlemsstaternas övervakningsprogram med
hänsyn till fastställande av god miljöstatus och tillhörande miljömål. I den andra delen anges
de ytterligare övervakningsåtgärder som krävs på EU-nivå för att uppnå och upprätthålla god
miljöstatus i unionens marina vatten till 2020.
I arbetsdokumentet10 som åtföljer rapporten finns en detaljerad analys av varje medlemsstats
övervakningsprogram utifrån ramdirektivets elva kvalitativa deskriptorer. Dessutom ges
särskild vägledning för varje medlemsstat.
Det åtföljande arbetsdokumentet innehåller även av en separat bilaga med en bedömning av
vissa delar som rapporterats under den första genomförandefasen för de medlemsstater som
lämnat in sin rapport sent – Bulgarien, Kroatien, Malta, den portugisiska delregionen av
Makaronesien (Azorerna och Madeira) och Förenade kungarikets delregion i västra
Medelhavet (vattnen kring Gibraltar).11
2. DE VIKTIGASTE RESULTATEN
För att kunna bedöma om medlemsstaternas övervakningsprogram är lämpliga för att
uppfylla kraven i ramdirektivet granskades programmen utifrån syfte, geografisk omfattning,
täckning av deskriptorkategorier och miljömål, tidsplan för genomförande, lämplighet med
hänsyn till bestämmelserna i ramdirektivet och annan relevant lagstiftning samt regional
överensstämmelse.
De tjugo medlemsstaterna rapporterade fler än 200 övervakningsprogram, inklusive nästan
1 000 delprogram.
Syfte
6
Skyldigheten enligt direktivet gäller endast de 23 kustmedlemsstaterna och inte de fem kustlösa medlemsstaterna.
För den här rapporten var slutdatumet september 2015.
8
I Förenade kungarikets rapport utelämnades det utomeuropeiska territoriet Gibraltar.
9
Malta och Polen har lämnat in sina rapporter, men eftersom de inkom sent har de inte kunnat bedömas i tid för denna rapport. Grekland har
fortfarande inte (oktober 2016) lämnat in sin rapport. Kommissionen kommer i ett senare skede att presentera och offentliggöra sin
bedömning och vägledning till de medlemsstater som inte ingår i den här rapporten.
7
10
SWD(2017)1 final
11
Kommissionens rekommendationer för Portugal och Förenade kungariket i rapporten från 2014 uppdaterades så att de även omfattade
uppgifter om Makaronesien för Portugal och Gibraltar för Förenade kungariket.
3
Som framgår av bild 1 inriktas huvuddelen av övervakningsåtgärderna (73 %) på bedömning
av miljöstatus i medlemsstaternas marina vatten och hur de påverkas av mänskliga
verksamheter. Av övervakningsåtgärderna rör 41 % kontroll av hur mänskliga verksamheter
belastar miljön (t.ex. svävande partiklar i vattenpelaren som minskar siktdjupet eller tillförsel
av näringsämnen som orsakar eutrofiering eller marint avfall som samlats på stränderna),
medan 19 % av övervakningsåtgärderna fokuseras på de mänskliga verksamheter som
orsakar belastningen på miljön (t.ex. muddringsverksamhet i hamnar, eller jordbruk och
utsläpp av avloppsvatten i städer). Endast 12 % av övervakningen rör kontroll av åtgärdernas
effektivitet för att begränsa den här typen av belastning och påverkan (t.ex. åtgärdernas
inverkan för att minska näringsförlust eller för att förbättra hanteringen av fast avfall). Den
bristande bedömningen av åtgärderna kan delvis förklaras av det faktum att medlemsstaterna
inte behövde inleda åtgärderna före slutet av 2016 (artikel 5.2 i ramdirektivet).
Eftersom det förekommer överlappningar av program och deras syften överstiger den totala
andelen övervakningsprogram 100 %.
Vad är syftet med övervakningen?
(baserat på medlemsstaternas självbedömningar)
Andel av medlemsstaternas övervakningsprogram i varje kategori (%)
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Miljöstatus och
påverkan
Belastning
Mänskliga
verksamheter som
orsakar belastning
Åtgärdernas
effektivitet
Bild 1: Syftet med övervakningen av medlemsstaterna12
Övervakningen av den biologiska mångfalden (deskriptorerna 1, 4 och 6) omfattar 41 % av
den totala övervakningsinsatsen13. Inriktningen på biologisk mångfald kan förklaras av de
övervakningsinsatser som redan gjorts för att genomföra annan EU-lagstiftning som
fågeldirektivet, 14 habitatdirektivet, 15 ramdirektivet för vatten, 16 badvattendirektivet, 17
12
Detta diagram omfattar inte uppgifter från Lettland, Italien och Portugal eftersom deras rapporter inte följer den standardiserade
strukturen. Övervakningsprogram som omfattar flera områden kan därför gälla både kustvatten och territorialvatten.
13
Procentsatserna beräknas mot bakgrund av det totala antalet övervakade delprogram som rapporterats.
14
Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 26.1.2010, s. 7).
15
Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7).
4
nitratdirektivet 18 och förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken 19 . Dessa
förordningar innehåller övervakningskrav med direkt koppling till ramdirektivets
deskriptorer. Enligt fågeldirektivet ska medlemsstaterna exempelvis beakta trender och
variationer i populationer av vilda fågelarter som omfattas av särskilda bevarandeåtgärder.
Medlemsstaternas övervakning av havsfågelpopulationer samt deras storlek och omfång är
därför krav som anges både i fågeldirektivet och ramdirektivet.
De resterande åtta deskriptorerna utgör 59 % av övervakningsåtgärderna, med en relativt
begränsad övervakning av energi, inklusive undervattensbuller20 och främmande ämnen i fisk
och skaldjur (deskriptorerna 11 och 9) (4 % för varje deskriptor), främmande arter (deskriptor
2) (5 %) samt marint avfall och hydrografiska förändringar (deskriptorerna 10 och 7) (6 %
vardera). Koncentrationer av främmande ämnen (deskriptor 8), eutrofiering (deskriptor 5) och
kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur (deskriptor 3) täcks bättre (13 %, 11 % respektive
9 % av övervakningsinsatserna).
Geografisk omfattning
Medlemsstaterna har rapporterat om den geografiska fördelning som ingår i deras
övervakningsprogram genom att använda följande geografiska områden:
 Landområde (mark).
 Vatten i övergångszon.21
 Kustvatten.
 Territorialvatten.
 Exklusiv ekonomisk zon (EEZ).22
 Kontinentalsockeln utanför EEZ23.
Områden utöver medlemsstaternas marina vatten.
Som framgår av bild 2 genomförs den största andelen (68 %) av medlemsstaternas
övervakning i kustvatten, samtidigt som en stor andel (57 %) genomförs i territorialvatten och
i EEZ (51 %). Den lägsta andelen av övervakningen (6 %) genomförs i kontinentala vatten
utanför EEZ.
16
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på
vattenpolitikens område (EGT L 327, 22.12.2000, s. 1).
17
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/7/EG av den 15 februari 2006 om förvaltning av badvattenkvaliteten och om upphävande av
direktiv 76/160/EEG (EUT L 64, 4.3.2006, s. 37).
18
Rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (EGT L 375,
31.12.1991, s. 1).
19
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om
ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002
och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 28.12.2013, s. 22).
20
Denna deskriptor avser tillförsel av energi i den marina miljön, inbegripet undervattensbuller. Den vetenskapliga och tekniska
utvecklingen för den här deskriptorn har inte mognat ännu, och medlemsstaterna har därför uteslutande fokuserat sina åtgärder på
undervattensbuller. Denna deskriptor avser därför undervattensbuller i den här rapporten.
21
Vatten i övergångszon avser förekomst av ytvatten i närheten av flodutlopp som delvis är av salthaltig karaktär till följd av närheten till
kustvatten men som på ett väsentligt sätt påverkas av sötvattenströmmar enligt direktiv 2000/60/EG. Kustvatten sträcker sig till 1 sjömil från
baslinjen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG.
22
Territorialvatten (upp till 12 sjömil), den exklusiva ekonomiska zonen (EEZ) (upp till 200 sjömil), kontinentalsockeln utanför EEZ enligt
definitionen i Förenta nationernas havsrättskonvention.
23
Med ”utöver medlemsstaternas marina vatten” avses områden utanför medlemsstaternas jurisdiktion (inklusive angränsande staters
vatten).
5
Såsom anges ovan har medlemsstaterna i allmänhet kopplat sina övervakningsprogram till de
befintliga program som krävs enligt annan EU-lagstiftning, vilket kan förklara förekomsten
av övervakning i territoriella vatten. Antalet övervakningsprogram som genomförs i områden
utöver medlemsstaternas territorialvatten är begränsat. Detta kan förklaras av flera faktorer,
t.ex. kostnaderna för sådan övervakning och behovet av att inrikta övervakningen på viktig
belastning och påverkan som förekommer närmare kusten.
Var genomförs övervakningen?
(baserat på medlemsstaternas självbedömningar)
15%
Medlemsstatens
landområde
15%
6%
19%
Vatten i övergångszon
(ramdirektivet)
Kustvatten
(ramdirektivet)
51%
Territorialvatten
Exklusiv ekonomisk zon –
(EEZ) (eller liknande)
68%
Kontinentalsockeln
(utanför EEZ)
Utanför medlemsstatens
vatten
57%
Bild 2: Övervakningens geografiska omfattning i medlemsstaterna24
Tidsplan för genomförandet
Medlemsstaterna skulle ha utformat och genomfört sina övervakningsprogram senast den 15
juli 2014. Bild 3 visar andelen övervakningsprogram per deskriptorkategori som förväntas
genomföras till 2014, 2018, 2020 och efter 2020. Under 2014 var de deskriptorer som
övervakades mest av medlemsstaterna främmande ämnen i fisk och skaldjur (deskriptor 9),
kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur (deskriptor 3) och eutrofiering (deskriptor 5). Mot
bakgrund av medlemsstaternas självbedömningar kommer övervakningsprogram för
eutrofiering (deskriptor 5), däggdjur, kräldjur, fiskar och bläckfiskar (deskriptorerna 1 och 4)
och främmande ämnen (deskriptor 8) att genomföras till 2020. För kommersiellt nyttjade
fiskar och skaldjur (deskriptor 3), hydrografiska förändringar (deskriptor 7), marint avfall
(deskriptor 10) samt förekomst av arter på havsbottnen och i vattenpelaren (deskriptorerna 1,
4 och 6) beräknas nära 90 % av övervakningsprogrammen att vara genomförda till 2020.
24
Summan av de olika övervakningsåtgärderna är större än 100 %, eftersom programmen och dess åtgärder överlappar varandra. Inga
uppgifter från Lettland, Italien eller Portugal ingår i tabellen eftersom deras rapporter inte följer den standardiserade strukturen.
6
När kommer deskriptorkategorierna att
övervakas?
D9 - Främmande ämnen i fisk och skaldjur
D3 - Kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur
D5 - Eutrofiering
D7 - Hydrografiska förändringar
D8 - Främmande ämnen
D1, 4 - Fiskar och bläckfiskar
D1, 4 - Fåglar
D1, 4 - Livsmiljöer i vattenpelaren
D1, 4 - Däggdjur och kräldjur
D10 - Marint avfall
D1, 4, 6 - Livsmiljöer på havsbottnen
D2 - Främmande arter
D11 - Energi/buller
0%
10%
20%
30%
40%
50%
60%
70%
80%
90%
100%
Andel av de övervakningsprogram som rapporterats (%)
Till 2014
Till 2018
Till 2020
Efter 2020
Ej rapporterat
Bild 3: Datum för när medlemsstaterna räknar med att deras övervakningsprogram kommer att införas per
deskriptorkategori för att kunna uppnå god miljöstatus2526
Övervakningsprogrammen för främmande arter (deskriptor 2) och undervattensbuller
(deskriptor 11) måste påskyndas för att säkerställa tillräcklig täckning med tanke på
ramdirektivets tidsfrister för uppdatering av de marina strategierna fram till 2018 och för att
uppnå god miljöstatus fram till 2020. Det krävs även ytterligare insatser för deskriptorerna för
biologisk mångfald (1, 4 och 6), särskilt för de deskriptorer som inte omfattas av befintlig
lagstiftning.
25
26
Ej rapporterat: tidsplanen för uppfyllande av god miljöstatus har inte rapporterats.
Såsom förklaras i fotnot 2 har 13 deskriptorkategorier fastställts.
7
När förväntas övervakningen genomföras?
(baserat på medlemsstaternas självbedömningar)
13
12
11
10
Antal deskriptorkategorier
9
8
7
6
5
4
3
2
1
0
Till 2014
Till 2018
Till 2020
Efter 2020
Ej rapporterat
Bild 4: Datum för när medlemsstaternas övervakningsprogram förväntas genomföras för att uppnå god miljöstatus.
Bild 4 visar andelen övervakningsprogram per medlemsstat som förväntas genomföras för att
bedöma framstegen mot målet att genomföra god miljöstatus till 2014, 2018 och 2020 samt
efter 2020.
Fem medlemsstater har rapporterat att de införde övervakningsprogram för de flesta
deskriptorkategorierna 2014. Fyra medlemsstater hade inte inrättat övervakningsprogram
2014. Totalt sett var övervakningsprogrammen endast delvis lämpliga fram till juli 2014, den
tidpunkt då de skulle ha utformats och genomförts enligt artikel 5.2 a iv i ramdirektivet. Detta
innebär att medlemsstaterna kommer att ha omfattande luckor i den tillgängliga
informationen för bedömning av programmen för god miljöstatus och för att uppfylla
miljömålen enligt kraven för bedömningen 2018.
Enligt rapporterna från medlemsstaterna förväntas situationen förbättras gradvis med tiden:
till 2018 förväntas nio medlemsstater ha en komplett (eller nästan komplett) täckning av
deskriptorkategorierna och till 2020 kommer totalt 15 medlemsstater att ha fungerande
övervakningsprogram. Totalt sett har de flesta medlemsstaterna angett 2020 som den tidpunkt
då de flesta övervakningsprogrammen ska vara helt genomförda. Detta är lugnande eftersom
det innebär att övervakningen enligt ramdirektivet förväntas vara helt genomförd vid den
tidpunkten.
8
Fem medlemsstater har dock inte informerat om sina avsikter i detta sammanhang eller har
förklarat att deras övervakningsprogram inte kommer att vara helt genomförda ens efter
2020, som är det år då medlemsstaterna förväntas ha uppnått god miljöstatus.
Liknande observationer kan göras när det gäller uppfyllandet av medlemsstaternas miljömål
enligt övervakningsprogrammen, 27 även om de tidsfrister som rapporterats tyder på att
medlemsstaterna i allmänhet förväntar sig att övervakningsbehovet till största delen kommer
att vara tillgodosett före 2020 – se bild 5.
När kommer miljömålen att övervakas?
(baserat på medlemsstatens egen bedömning)
Frankrike
Spanien
Litauen
Irland
Portugal
Italien
Lettland
Bulgarien
Estland
Rumänien
Kroatien
Tyskland
Sverige
Danmark
Slovenien
Förenade kungariket
Cypern
Finland
Nederländerna
Belgien
0
2
4
6
8
10
12
Antal deskriptorkategorier
Till 2020
Efter 2020
Särskilda mål som inte angetts eller där inget övervakningsprogram har rapporterats
Bild 5: Datum då medlemsstaterna räknar med att övervakningsprogrammen för miljömål har inrättats
Tolv medlemsstater förväntas ha övervakningsåtgärder för att mäta de miljömål som de har
angett. Irland planerar att uppfylla alla mål men detta kommer att ske efter 2020, när en god
miljöstatus redan skulle ha uppnåtts. De övriga sju medlemsstaterna har inte för avsikt att
övervaka delar av de mål som de har angett.
Såsom förklaras ovan kommer målen för kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur
(deskriptor 3), eutrofiering (deskriptor 5) och främmande ämnen i fisk och skaldjur
(deskriptor 9) att gynnas av övervakningsprogram som fastställs enligt annan EU-lagstiftning.
De flesta av dem omfattas redan eller kommer sannolikt att omfattas till 2018.
Det krävs ytterligare åtgärder för att säkerställa att medlemsstaterna samlar in den
information som behövs för att bedöma framstegen mot god miljöstatus och uppfylla
27
Enligt artikel 10 i ramdirektivet ska medlemsstaterna fastställa miljömål för att uppnå en god miljöstatus i sina marina
vatten.
9
miljömålen. Medlemsstaterna förväntas rapportera om dessa 2018, särskilt för de deskriptorer
där framstegen inte har varit tillräckliga, som främmande arter (deskriptor 2), marint avfall
(deskriptor 10), undervattensbuller (deskriptor 11) och deskriptorerna för biologisk mångfald
(deskriptorerna 1, 4 och 6) som inte omfattas av gällande lagstiftning.
Täckning och lämplighet
Det har gjorts en bedömning av övervakningsprogrammens lämplighet utifrån kraven i
ramdirektivet. Detaljerade slutsatser om övervakningsprogrammen för varje medlemsstat
finns i det åtföljande arbetsdokumentet. Den här tekniska bedömningen har gjorts mot
bakgrund av de huvudsakliga komponenterna i medlemsstaternas övervakningsprogram, med
betoning på övervakade aspekter och parametrar samt frekvens och geografisk täckning.
Resultaten visar om medlemsstaternas övervakningsprogram är ”lämpliga”, ”till stor del
lämpliga” eller ”delvis lämpliga” när det gäller att uppfylla kraven i ramdirektivet för
bedömningen av miljöstatus.
En översikt av varje medlemsstats övervakningsprogram för varje deskriptorkategori visas i
bild 6. De uppgifter som presenteras i bilden användes för att bedöma antalet
deskriptorkategorier som varje medlemsstat ska övervaka (eller inte). Mot bakgrund av detta
dras slutsatser om huruvida medlemsstatens övervakningsprogram är till stor del lämpliga,
delvis lämpliga eller ej lämpliga (bild 7).
Hur väl täcker övervakningen god miljöstatus per deskriptorkategori?
D11 - Energi/buller
D1, 4, 6 - Livsmiljöer på
havsbottnen
D1, 4 - Livsmiljöer i vattenpelaren
D1, 4 - Fåglar
D10 - Marint avfall
D1, 4 - Fiskar och bläckfiskar
D7 - Hydrografiska förändringar
D8 - Främmande ämnen
D5 - Eutrofiering
D2 - Främmande arter
D9 - Främmande ämnen i fisk och
skaldjur
D3 - Kommersiellt nyttjade fiskar
och skaldjur
D1, 4 - Däggdjur och kräldjur
0%
10%
20%
30%
40%
50%
60%
70%
80%
90%
100%
Andel av de övervakningsprogram som rapporterats (%)
Fullständig täckning
Delvis täckning
Ingen täckning
God miljöstatus har inte angetts eller inget övervakningsprogram har rapporterats
Bild 6: Uppfylld god miljöstatus i övervakningsprogrammen enligt ramdirektivet mot bakgrund av den tekniska
bedömningen
10
Bedömningen bekräftar de brister som konstaterades i kommissionens rapport 2014 när det
gäller avsaknad av konsekvens och jämförbarhet i medlemsstaternas tillämpning av beslut
2010/477/EU. I denna rapport var det därför endast möjligt att göra en vägledande
jämförande bedömning.
De flesta av medlemsstaterna har identifierat brister i sina program och är medvetna om vilka
områden som kräver ytterligare åtgärder. Generellt sett har luckor noterats i
övervakningsmetoder och metodstandarder (t.ex. för livsmiljöer på havsbottnen och i
vattenpelare samt för främmande ämnen), brist på övervakningsinformation och kunskap
(t.ex. för främmande arter (deskriptor 2), hydrografiska förändringar (deskriptor 7), marint
avfall (deskriptor 10) och undervattensbuller (deskriptor 11)).
På grund av deras gränsöverskridande karaktär kan en del typer av belastningar och påverkan
endast övervakas effektivt om det finns en regional strategi (t.ex. rörliga arter, främmande
arter och undervattensbuller).
Hur lämpligt är varje medlemsstats övervakningsprogram?
100%
90%
Täckning (%) av god miljöstatus
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Övervakning: ej lämpligt
delvis lämpligt
till stor del lämpligt
God miljöstatus har inte angetts eller inget övervakningsprogram har rapporterats
God miljöstatus omfattas inte av övervakningsprogram
God miljöstatus omfattas delvis av övervakningsprogram
God miljöstatus omfattas av övervakningsprogram
Bild 7: Uppfylld god miljöstatus i övervakningsprogrammen enligt ramdirektivet mot bakgrund av den tekniska
bedömningen
Mot bakgrund av den tekniska bedömningen anser kommissionen generellt att inga av
medlemsstaternas övervakningsprogram är helt lämpliga eller uppfyller kraven i
ramdirektivet, särskilt inte när det gäller framsteg i övervakningen för att uppnå god
miljöstatus. Fyra medlemsstaters övervakningsprogram kan anses vara till stor del lämpliga,
tretton andra bedöms som delvis lämpliga och tre medlemsstaters övervakningsprogram är ej
lämpliga.
Förenlighet med övrig EU-lagstiftning
11
De flesta av medlemsstaterna baserar sina övervakningsprogram på befintliga
övervakningsprogram som genomförts enligt annan EU-lagstiftning eller inom ramen för
respektive regionala havskonventioner. Ramdirektivet för vatten, habitatdirektivet och
förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken är den EU-lagstiftning som oftast kopplas
till
övervakningsprogrammen
enligt
ramdirektivet.
I
detta
avseende
kan
övervakningsprogrammen till stor del anses vara förenliga med andra relevanta rättsliga
skyldigheter.
Övervakningsprogrammen för marint avfall (deskriptor 10) och undervattensbuller
(deskriptor 11) är de enda övervakningsprogrammen som inrättats uteslutande på grund av
ramdirektivet.
Fokusområde: Övervakningsprogram för marint avfall
Det är uppmuntrande att nästan alla rapporterande medlemsstater har tagit fram
övervakningsprogram för marint avfall.
Övervakningen av avfall på stränderna sker med lämplig frekvens och geografisk täckning. I
nordöstra Atlanten övervakas även avfall som förtärs av marina djur systematiskt hos
Övervakning: ej tillämpligt
strandade
havsfåglar. Övervakningsprogrammen i de flesta marina områden är tillräckligt
enhetliga och sambandet med internationella och regionala standarder är tydligt. De flesta av
medlemsstaterna hänvisar till de övervakningsriktlinjer som tagits fram av ramdirektivets
tekniska grupp för marint avfall, vilka ger nödvändig harmonisering.
Det finns dock flera områden 28 som omedelbart behöver förbättras. Till exempel är
övervakningen av avfall på havsbottnen och vattenytan samt övervakningen av mikroplast
långt ifrån tillräcklig. Det finns inte heller någon systematisk och jämförbar övervakning av
hur avfallet påverkar havsmiljön och vattenlevande djur. De befintliga
övervakningsprogrammen omfattar sällan det marina avfallets geografiska spridning och i
vilken utsträckning mänskliga verksamheter genererar avfall.
Sist men inte minst, finns det inga fastställda utgångsvärden eller tröskelvärden för avfall och
mikroplast, vilket försvårar övervakningen av framstegen mot god miljöstatus. Detta kommer
även att påverka EU:s förmåga att fullgöra interna åtaganden (sjunde
miljöhandlingsprogrammet till 2020 och handlingsplanen för den cirkulära ekonomin29) och
internationella åtaganden30.
Regional överensstämmelse och samordning
Medlemsstaternas övervakningsprogram bedömdes också mot bakgrund av den regionala
överensstämmelsen inom de regioner som anges i artikel 4 i direktivet. Medlemsstaterna har i
allmänhet tagit hänsyn till den regionala samordningen i sina övervakningsprogram, särskilt
genom att använda indikatorer och standarder som fastställts i de regionala
havskonventionerna för att bedöma miljöstatus enligt ramdirektivet.
28
Vissa av dessa områden, som marint avfall, ingår redan i ramverket för ramdirektivets gemensamma genomförandestrategi.
Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén Att
sluta kretsloppet – en EU-handlingsplan för den cirkulära ekonomin (COM/2015/0614 final).
30
Internationella åtaganden omfattar Rio+20 (Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling) och de 17 målen för hållbar utveckling i
2030-agendan för hållbar utveckling, som antogs i september 2015.
29
12
Bedömningen visade en måttlig till hög nivå av överensstämmelse mellan medlemsstaterna
vid områdena kring Svarta havet, nordöstra Atlanten och Östersjön, och en låg till måttlig
nivå av överensstämmelse i Medelhavsområdet.
För medlemsstaterna i områdena kring Svarta havet, nordöstra Atlanten och Östersjön visar
bedömningen på en hög nivå av överensstämmelse i vissa fall, t.ex. geografisk täckning eller
övervakade faktorer. Detta gäller exempelvis övervakningen av främmande ämnen
(deskriptorerna 8 och 9) samt marint avfall (deskriptor 10) i Östersjö- och Svarta
havsområdena. Sammantaget verkar övervakningen i havsområdet vara mer harmoniserad för
Östersjön och nordöstra Atlanten (inklusive tredjeländer).
De medlemsstater som hör till nordöstra Atlanten har skapat övervakningsprogram på
regional nivå för samtliga deskriptorer. Dock krävs ytterligare åtgärder för att göra
övervakningen mer enhetlig, till exempel när det gäller främmande arter (deskriptor 2) där
täckningen är begränsad eftersom endast fem medlemsstater har rapporterat om
övervakningsprogram för den här deskriptorn.
Medlemsstaterna i Medelhavsområdet behöver göra sin övervakning mer enhetlig med hjälp
av regionala åtgärder för ett antal deskriptorer, som exempelvis främmande arter (deskriptor
2) och undervattensbuller (deskriptor 11).
Övriga iakttagelser
Gränsöverskridande problemområden
Utöver de gränsöverskridande problem som täcks av vissa deskriptorer enligt ramdirektivet
(som främmande arter, marint avfall och undervattensbuller) har vissa medlemsstater betonat
belastning och påverkan som orsakas av klimatförändringar och försurningen av havet som
viktiga gränsöverskridande frågor som direkt eller indirekt hanteras inom
övervakningsprogrammen enligt ramdirektivet.
En förbättrad kunskapsbas
Medlemsstaternas övervakningsprogram kommer att bidra till att förbättra kunskapsbasen,
särskilt för deskriptorerna för undervattensbuller och för havsbottnens integritet
(deskriptorerna 11 och 6). Detta bör förbättra medlemsstaternas nästa bedömning av sina
marina vatten, som ska vara klara till 2018.
Anpassningsbara övervakningsprogram
Vissa medlemsstater har infört anpassningsbara övervakningsprogram för att se till att de är
lämpliga även om kriterierna för god miljöstatus eller målindikatorerna ändras mot bakgrund
av förbättrad kunskap eller nya standarder och praxis på regional nivå, eller för att avspegla
en förändrad belastning. Även om flexibilitet är positivt, är det viktigt att se till att dessa
anpassningsbara övervakningsprogram inte leder till att övervakningens täckning påverkas
negativt på lång sikt.
3. ALLMÄN SLUTSATS
Den analys av övervakningsprogrammen som inleddes under ramdirektivets första
genomförandecykel visar att ytterligare åtgärder krävs i de flesta medlemsstater för att se till
att övervakningsprogrammen fungerar på ett lämpligt sätt, även om betydande insatser har
genomförts eller snart kommer att genomföras. Det krävs ytterligare framsteg för att se till att
13
medlemsstaternas strategier är jämförbara och övervakningsprogrammen förbättras, så att de
skapar en lämplig grund som överensstämmer med ramdirektivets krav.
Förbättrad täckning bör säkerställas för de deskriptorer som inte omfattas eller endast delvis
omfattas av befintlig lagstiftning. Åtta medlemsstater behöver särskilt fokusera på att
säkerställa en komplett och omfattande övervakning i rätt tid för de mål som fastställts enligt
artikel 10 i ramdirektivet. Medlemsstaterna bör överväga att använda sina
övervakningsprogram för att bedöma åtgärdernas effektivitet och på så sätt avgöra hur långt
de har kvar för att uppfylla de egna målen när de uppdateras för att överensstämma med
ramdirektivet.
När det gäller geografisk täckning visar analysen att övervakningsprogrammen verkar ha
koncentrerats till de områden där belastningen och påverkan sannolikt är som högst. Detta
bör emellertid bekräftas genom en riskanalys så att prioriteringarna inom övervakningen
fastställs på teknisk och vetenskaplig grund.
Endast ett fåtal medlemsstater hade övervakningsprogram i gång under 2014. Många program
förväntas inte vara helt operativa förrän 2018 eller till och med 2020. Det krävs därför snabba
framsteg med övervakningen så att den uppfyller kraven i ramdirektivet, inklusive
uppdateringarna 2018 av den inledande bedömningen av de marina vattnen och god
miljöstatus, samt det viktiga målet att god miljöstatus ska uppnås till 2020.
Övervakningsprogrammen räcker inte alltid till för att se till att statusen i EU:s marina vatten
övervakas på ett effektivt sätt för att uppnå god miljöstatus och för att uppfylla tillhörande
mål som har satts upp av medlemsstaterna. Detta gäller särskilt deskriptorerna för främmande
arter, marint avfall, undervattensbuller och biologisk mångfald, som inte omfattas av den
befintliga lagstiftningen.
Närmare samordning mellan medlemsstaterna, särskilt genom åtgärder på regional och
delregional nivå, är avgörande för att tillhandahålla enhetlig och jämförbar information så att
övervakningsprogrammens geografiska täckning kan förbättras. På detta sätt kan man skapa
en effektivare övervakning inom olika områden och mellan medlemsstaterna, samtidigt som
kostnaderna minskar.
4. REKOMMENDATIONER OCH NÄSTA STEG
Kommissionen anser att medlemsstaterna bör göra följande:

Snarast åtgärda de brister som har konstaterats på regional eller delregional nivå för
att se till att övervakningsprogrammen överensstämmer med ramdirektivets krav.
 Vidta fler åtgärder för att fullständigt genomföra övervakningsprogrammen och
undvika brister i bedömningen av sina marina vatten fram till 2018, samtidigt som
man beaktar den pågående översynen av beslut 2010/447/EU och resultatet av denna.
 Se till att övervakningsprogrammen har lämplig geografisk täckning enligt
ramdirektivet, särskilt med hänsyn till de områden där belastningen och påverkan är
högst, och se till att de överensstämmer med den riskbaserade strategin.
 Anpassa övervakningsprogrammen så att de överensstämmer med framtida
bestämmelser enligt ramdirektivet, vilket även omfattar medlemsstaternas
14
fastställande av god miljöstatus. I de fall där medlemsstaterna inte ännu kunnat
identifiera god miljöstatus och miljömål som en del av första genomförandefasen
uppmanas de att göra detta utan dröjsmål.
 Sträva efter ytterligare överensstämmelse på regional eller delregional nivå genom
bättre samordning av övervakningsprogrammen, särskilt med hjälp av regionala
havskonventioner, vilket även omfattar gemensamma strategier för datainsamling och
bedömningsmetoder.

Ta hänsyn till åtgärdsprogrammen vid uppdatering av övervakningsprogrammen
enligt artikel 17 i ramdirektivet, så att det är möjligt att mäta hur ändamålsenliga de är
för att uppfylla direktivets mål.
Kommissionen kommer att göra följande:

Sträva efter ytterligare samordning av den EU-lagstiftning som påverkar havsmiljön.
Detta kommer att göras genom en översyn av beslutet om kriterier och
metodstandarder för god miljöstatus och genom kommissionens initiativ för att
samordna övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna i miljöpolitiken.31

Fortsätta samarbetet med medlemsstaterna som ett led i genomförandestrategin för
ramdirektivet32 så att den andra cykeln för genomförande av ramdirektivet (2018 och
framåt) ger fler fördelar och bättre effektivitet.

Överväga behovet av ytterligare finansiering för strategiska projekt och stödåtgärder
som möjliggör överensstämmelse på regional nivå och EU-nivå när det gäller
medlemsstaternas tillämpning av ramdirektivet, särskilt i områden där regionala
havskonventioner inte är lika vanligt förekommande.

Mot bakgrund av de enskilda bedömningarna från medlemsstaterna (se det åtföljande
arbetsdokumentet) inleda särskilda och riktade dialoger med de medlemsstater som
löper stor risk att inte uppfylla ramdirektivets krav för att se till att de efterlever
direktivets bestämmelser.
31
Färdplan för kontroll av ändamålsenligheten av övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna i miljöpolitiken, http://ec.europa.eu/smartregulation/roadmaps/index_sv.htm.
32
Enligt ramdirektivet ska medlemsstaterna inkomma med detaljerade och samordnade synpunkter. För att underlätta detta arbete har
medlemsstaterna och Europeiska kommissionen inrättat ett informellt samordningsprogram, den gemensamma genomförandestrategin.
15
Download