Helianthemum nummularium subsp. nummularium Kärlväxter Ljus solvända NE NA LC DD NT VU EN CR RE Nära hotad (NT) A2ab Klass: Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning: Malvales (malvaordningen), Familj: Cistaceae (solvändeväxter), Släkte: Helianthemum (solvändor), Underart: Helianthemum nummularium subsp. nummularium - ljus solvända Synonymer: Vanlig solvända, Helianthemum nummularium ssp. nummularium Kännetecken Ljus solvända är en underart av solvända som skiljer sig från den andra svenska underarten, mörk solvända H. nummularium subsp. obscurum, på att bladens undersidor är starkt gråfiltade av små stjärnhår. Mörk solvända har gröna bladundersidor med spridda enkla hår och/eller stora stjärnhår. Inga andra skillnader mellan underarterna är kända (Edqvist & Karlsson 2007). Underarterna växer ofta tillsammans. Mellanformer förekommer ibland. Utbredning och status Ljus solvända förekommer i östra delarna av Götaland och Svealand, upp till sydligaste Gästrikland. Underarten är allmän på Öland och Gotland, där den fortfarande verkar vara stabil, men har inom resten av utbredningsområdet gått tillbaka till följd av minskande beteshävd och igenväxning. Baserat på data från Skåne och Uppland indikeras en nationell minskningstakt på 20 % under de senaste 60 åren (till och med 2014). I övriga Norden förekommer underarten i södra Finland, Danmark (sällsynt) och inom ett begränsat område i södra Norge. Totalutbredningen sträcker sig i övrigt från Storbritannien över syd- och Centraleuropa till Baltikum, södra Ryssland och Turkiet (Widén 2010). Ekologi Några ekologiska skillnader mellan de två underarterna är inte kända. Båda växer i ogödslade, solöppna, torra-friska betesmarker. De förekommer också som relikter på tidigare hävdad mark, i snår och skogsbryn, samt på gräsmarksrester på åkerrenar, åkerholmar och vägkanter. De kan också påträffas kring hällar och på bergshyllor, grusåsar och moränbackar. Solvända hålls tillbaka av hårt bete och utvecklas bäst vid mindre intensiv hävd. Den klarar inledningsvis ohävd och igenväxning, men slås så småningom ut i konkurrensen med höga örter, gräs och sly. Den tål inte gödsling (Edqvist & Karlsson 2007). Blomningen infaller i juni till juli. Arten är insektspollinerad. Den vanligaste pollinatören är stenhumla Bombus lapidarius, men blommorna besöks även av honungsbi Apis mellifera och olika fjärilar (Lack 1982). Solvända är mykorrhizabildande. Den vegetativa spridningsförmågan är begränsad (Widén 2010). Hot Ljus solvända missgynnas starkt och försvinner slutligen om slåtter- eller beteshävden avtar eller upphör, eller om dess växtplatser gödslas. Åtgärder En fortsatt god beteshävd på underartens växtplatser är nödvändig om tillbakagången ska kunna hejdas. Den ljusa solvändans växtplatser hyser ofta andra trängda och krävande växtarter. Hävden på sådana lokaler måste upprätthållas, och långsiktigt säkras genom exempelvis miljöstöd eller naturvårdsavtal. ArtDatabanken - artfaktablad 1 Övrigt Solvända är en art som uppvisar stor variation, särskilt i Syd- och Centraleuropas bergsområden. Ett flertal olika underarter har beskrivits. Resultaten av DNA-analyser och odlingsförsök visar dock att uppdelningen i de olika underarterna kan ifrågasättas. Utbredningsmönstret hos de två underarterna i Sverige kan förklaras med att ljus solvända invandrat från sydost, och mörk solvända från sydväst (Suobani m.fl. 2014). Litteratur Artportalen. 2015. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. http://www.artportalen.se [hämtat 2015-02-08]. Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.). 2007. Smålands Flora. SBF-förlaget, Uppsala. Lack, A.J. 1982. The ecology of flowers of chalk grassland and their insect pollinators. Journal of Ecology 70: 773-790. Suobani, E., Hedrén, M. & Widén, B. 2014. Phylogeography of the European rock rose Helianthemum nummularium (Cistaceae): incongruent patterns of differentiation in plastid DNA and morphology. Botanical Journal of the Linnean Society 176: 311-331. Widén, B. 2010. Cistaceae. I: Jonsell, B. & Karlsson, T. (red.), Flora Nordica, vol 6. Stockholm. Författare Åke Widgren 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015. ArtDatabanken - artfaktablad 2