Helianthemum nummularium subsp. nummularium
Kärlväxter
Ljus solvända
NE
NA
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Nära hotad (NT)
A2ab
Klass: Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning: Malvales (malvaordningen), Familj: Cistaceae
(solvändeväxter), Släkte: Helianthemum (solvändor), Underart: Helianthemum nummularium subsp.
nummularium - ljus solvända Synonymer: Vanlig solvända, Helianthemum nummularium ssp. nummularium
Kännetecken
Ljus solvända är en underart av solvända som skiljer sig från den andra svenska underarten, mörk solvända H.
nummularium subsp. obscurum, på att bladens undersidor är starkt gråfiltade av små stjärnhår. Mörk solvända har
gröna bladundersidor med spridda enkla hår och/eller stora stjärnhår. Inga andra skillnader mellan underarterna är
kända (Edqvist & Karlsson 2007). Underarterna växer ofta tillsammans. Mellanformer förekommer ibland.
Utbredning och status
Ljus solvända förekommer i östra delarna av Götaland och Svealand, upp till sydligaste Gästrikland. Underarten är
allmän på Öland och Gotland, där den fortfarande verkar vara stabil, men har inom resten av utbredningsområdet
gått tillbaka till följd av minskande beteshävd och igenväxning. Baserat på data från Skåne och Uppland indikeras en
nationell minskningstakt på 20 % under de senaste 60 åren (till och med 2014). I övriga Norden förekommer
underarten i södra Finland, Danmark (sällsynt) och inom ett begränsat område i södra Norge. Totalutbredningen
sträcker sig i övrigt från Storbritannien över syd- och Centraleuropa till Baltikum, södra Ryssland och Turkiet (Widén
2010).
Ekologi
Några ekologiska skillnader mellan de två underarterna är inte kända. Båda växer i ogödslade, solöppna, torra-friska
betesmarker. De förekommer också som relikter på tidigare hävdad mark, i snår och skogsbryn, samt på
gräsmarksrester på åkerrenar, åkerholmar och vägkanter. De kan också påträffas kring hällar och på bergshyllor,
grusåsar och moränbackar. Solvända hålls tillbaka av hårt bete och utvecklas bäst vid mindre intensiv hävd. Den
klarar inledningsvis ohävd och igenväxning, men slås så småningom ut i konkurrensen med höga örter, gräs och sly.
Den tål inte gödsling (Edqvist & Karlsson 2007). Blomningen infaller i juni till juli. Arten är insektspollinerad. Den
vanligaste pollinatören är stenhumla Bombus lapidarius, men blommorna besöks även av honungsbi Apis mellifera och
olika fjärilar (Lack 1982). Solvända är mykorrhizabildande. Den vegetativa spridningsförmågan är begränsad (Widén
2010).
Hot
Ljus solvända missgynnas starkt och försvinner slutligen om slåtter- eller beteshävden avtar eller upphör, eller om
dess växtplatser gödslas.
Åtgärder
En fortsatt god beteshävd på underartens växtplatser är nödvändig om tillbakagången ska kunna hejdas. Den ljusa
solvändans växtplatser hyser ofta andra trängda och krävande växtarter. Hävden på sådana lokaler måste
upprätthållas, och långsiktigt säkras genom exempelvis miljöstöd eller naturvårdsavtal.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Övrigt
Solvända är en art som uppvisar stor variation, särskilt i Syd- och Centraleuropas bergsområden. Ett flertal olika
underarter har beskrivits. Resultaten av DNA-analyser och odlingsförsök visar dock att uppdelningen i de olika
underarterna kan ifrågasättas. Utbredningsmönstret hos de två underarterna i Sverige kan förklaras med att ljus
solvända invandrat från sydost, och mörk solvända från sydväst (Suobani m.fl. 2014).
Litteratur
Artportalen. 2015. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. http://www.artportalen.se
[hämtat 2015-02-08].
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.). 2007. Smålands Flora. SBF-förlaget, Uppsala.
Lack, A.J. 1982. The ecology of flowers of chalk grassland and their insect pollinators. Journal of Ecology 70: 773-790.
Suobani, E., Hedrén, M. & Widén, B. 2014. Phylogeography of the European rock rose Helianthemum nummularium
(Cistaceae): incongruent patterns of differentiation in plastid DNA and morphology. Botanical Journal of the Linnean
Society 176: 311-331.
Widén, B. 2010. Cistaceae. I: Jonsell, B. & Karlsson, T. (red.), Flora Nordica, vol 6. Stockholm.
Författare
Åke Widgren 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
