Predikan i S:t Hans kyrka Pingstdagen den 31 maj 2009 Genesis (Första Mosebok) 11:1-9 * Apostlagärningarna 2:1-11 * Johannes 14:25-29 om Babels torn står i den del av B erättelsen Bibeln som brukar kallas Urhistorien. Det som står berättat där har säkert ägt rum, men den är en förkortad berättelse, långt ifrån en komplett historieskildring. Någon har sagt att det är som om man gjort en film och sedan klippt bort 99 av 100 bildrutor. Det viktiga i Urhistorien är alltså inte alla detaljer utan vad den säger om Gud, Guds handlande och Guds planer. Urhistorien börjar med skapelseberättelserna, fortsätter med syndafallet, när Adam och Eva åt av just det träd som Gud meddelat dem att de inte skulle äta av. Därefter följer brodermordet, när Adams och Evas son Kain slog ihjäl sin bror Abel, och efter det kommer berättelsen om syndafloden och Noas ark. Och så slutligen berättelsen om Babels torn, den som vi nyss hörde. Det är, kan man tycka, en bra start, men sedan en rätt dyster historia. Fast, säger kristen tro, dyster eller inte, Urhistorien skildrar verkligheten, så här är det med oss, livet vi lever, detta är läget. Vi är skapade goda, rentav heliga och lika Gud, vi är krönta med ära och härlighet (Ps 8:4). Men samtidigt har det gått snett, och livet är förgiftat. Vi människor bryter mot Gud och håller oss undan Honom och drar därmed på oss elände, värst av allt döden. Dessutom slår vi ihjäl varandra, mer eller mindre bokstavligt. Egentligen är det inte konstigt att Gud, såsom vid syndafloden, blir vred och vill förinta oss – vi lever inte som Han tänkt och planerat för. I Babel tänkte människorna bygga en stad med ett torn upp till himlen. Det var högmodigt. Det allvarligaste var att de ville "göra sitt namn känt". I Bibeln är ens namn mycket mer än bara ett namn; namnet är förbundet med den man är. I Herrens bön ber vi "Låt Ditt namn bli helgat", och då ber vi att Guds väsen, hela Han, den Han är, ska bli helgat, inte bara själva namnet. När de i Babel tänkte göra sitt namn känt, var det högmodigt gentemot Gud; det var som att be "Låt vårt namn bli helgat", "helgat varde vårt namn". Det är avguderi och samma otrohet mot Gud som Adams och Evas synd. I Babel ledde människornas otro till att mänskligheten delades upp i olika språk och länder. Som en motpol till språkförbistringen i Babel förstod alla människor den första kristna Pingsten vad apostlarna sade, trots att man kom från olika länder och talade olika språk. Vad som faktiskt hände står inte berättat. Kanske fick apostlarna en särskilt gåva från Gud att just den stunden tala språk som de annars inte kunde, det är fullt möjligt. Kanske hände något hos dem som lyssnade så att det förstod språk som de annars inte förstod. Kanske talade apostlarna i tungor, det ordlösa talet, som är förståeligt bortom orden. Hur det än var, visade det som hände den första kristna Pingsten att det som tornbygget i Babel orsakat nu var på väg att repareras. Pingst infaller 50 dagar efter Påsk och är slutpunkten på påskfirandet. Nästa söndag börjar den så kallade Trefaldighetstiden som pågår ända till kyrkoårets slut. Påsken firar Jesu uppståndelse från de döda. När Han, mot alla odds och mänsklig erfarenhet, men helt enligt Guds plan, uppstod levande ur döden med det liv som inte mer kan dö, besegrade Han den död som mänsklighetens olydnad mot Gud, från Adam och Eva och framåt, ställt till med. När Jesus på Långfredagen dog på korset försonade Han mänskligheten med Gud genom att ta på sig straffet, konsekvenserna för vår synd. Då gjorde Han, för att göra en lång historia kort, det som Noas ark förebildade; alltså ordnade en räddning undan syndafloden och dess dödande av oss syndare. Och när sedan Jesus på Pingstdagen sände den Helige Ande och människor begrep vad apostlarna sade, oberoende av alla språk, då återställde Han alltså också det som människorna ställt till med vid Babels torn en gång. Det finns alltså en parallell mellan Urhistorien och påskfirandet. Den död, skuld, synd, splittring som Urhistorien berättar om blir till liv, förlåtelse och försoning i påsken och Pingsten. Här återställs det som blev fel. Då kanske någon tänker ”Hur ska man kunna förstå och fatta det där” eller kanske ”Hur ska man bli tryggare i sin tro att det där är sant.” Rättare sagt hoppas och ber jag att många av er tänker så. Svaret på den frågan finns i den tredje av dagens texter, evangeliet, där Jesus lovar att Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern ska sända i Hans namn, ska lära oss allt och påminna oss om allt som Jesus har sagt. Pingstdagens gudstjänst påstår alltså att Jesus har gjort något åt döden, ondskan, synden, lidandet, mördandet, splittringen och söndringen – och att Guds Helige Ande kan berätta om det och göra det till riktigt allvar, till levande verklighet för oss. Han kan göra oss mer trogna mot Gud och hjälpa oss att leva i takt med tillvarons Skapare och Gud. Anden kan göra syndernas förlåtelse och vår räddning undan syndafloden begriplig så att vi vågar lita på den. Och Anden kan skapa gemenskap mellan människor, så att vi ibland kan tala andras språk – jo, sånt händer – men framför allt så att vi kan förstå varandra, också när vi inte talar samma språk. Och allt är en försmak av himlen. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst