Handbok för Terapeuter

Handbok för
Terapeuter
Behandling av
Ledproblem,
Nackbesvär och
Ryggont
Johnny Grimståhl
Titel:
HANDBOK FÖR TERAPEUTER
Behandling av ledproblem, nackbesvär och ryggont.
2:a omarbetade upplagan 2009
© Johnny Grimståhl
Eftertryck förbjudes. All rights reserved. Mångfaldigande av innehållet i denna bok,
helt eller delvis, är förbjudet utan skriftligt medgivande av författaren, enligt lagen
om upphovsrätt. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning,
kopiering, bandinspelning etc.
Ediciones Mandala, Madrid
Swings
Centro de Medicina Alternativa
Sargento Llagas 9
35 007 Las Palmas Gran Canaria
www.grimstahl.com
[email protected]
Teckningar:
Johnny Grimståhl och Diana Grimståhl Sosa
ISBN 91-630-8540-2
Av samme författare:
Karate- Grundtekniker, 1974, eget förlag..
Näringslära, 1976, Swings förlag.
Modern styrketräning, 1977, Swings förlag.
Träna på gym, 1992, Swings förlag.
Grunderna i kinesiologi, 1998, Swings förlag.
Dubbelmannen (roman), 1999, Swings förlag.
Döden går på gym (polisroman), 2000, Padefa.
Vägen till ett friskare liv, 2005, Swings förlag.
Kinesiología Básica, 2006, Ediciones Mandala, Madrid.
2
och om det vore sant… (roman), 2007, Swings förlag.
Detta är inte en lärobok i anatomi eller kiropraktik etc. Boken ger bara ytliga
kunskaper om hur kroppen fungerar anatomiskt och fysiologiskt. För ett djupare
studium hänvisas till något standardverk i ämnet.
De behandlingar som beskrivs för olika problem, ska ses som informativ text
om hur många terapeuter arbetar med dessa. Författaren rekommenderar inte
någon att börja manipulera och justera kotor och leder utan att ha först ha fått
vägledning av någon kompetent person.
3
Innehållsförteckning:
Förord
Anatomiska termer
Förkortningar
Allmänna termer och begrepp
Muskelplanscher
Ryggens viktigaste muskler
Skelettplanscher
Ryggraden och tillhörande ben
Lovett reactor
Grundläggande kinesiologi
Terapilokalisering
Indikatormuskel
Tabell över muskeltester
Muskeltestning
Vaskulära reflexpunkter
Lymfatiska reflexpunkter
Planscher Ursprung/fästemassage Muskelspolar och senspolar
Hypertoniska muskler
Surrogatmuskel
Provokation
Meridianer
Start- och slutpunkter
Associerade punkter
Olika akupunktsbehandlingar
Magnetterapì
Problem i rygg och nacke
Kotsubluxationer
Kotfixeringar
Diskbråck
Nervrotsproblem
Problem i ben och leder
Allmän undersökning
Anatomiska riktmärken Stretching
Testning av nacken
Behandling av nacken
5
7
8
9
12
14
16
18
23
27
28
29
32
33
49
52
55
57
58
62
63
64
67
69
72
74
78
81
84
86
90
91
93
97
100
101
105
Manipulation och justering Testning av bröstrygg Behandling av bröstrygg
Interlink
Manipulation och justering Egenbehandlingar
Testning av ländrygg Behandling av ländrygg
Testning av korsrygg och höft
Behandling av korsrygg Testning av svanskotor
Behandling av svanskotor
Testning av bäcken
Behandling av bäcken
Testning av knän
Behandling av knän
Testning av fötter
Behandling av fötter
Testning av axlar
Behandling av axlar
Egenvård axlar
Testning av armar och händer
Behandling av epikondylit
Behandling av karpaltunnel
Testning och behandlning av
kraniella ben och suturer
Strukturell kinesiologi
4
109
112
119
123
125
127
134
137
143
151
157
161
161
163
167
173
181
183
186
191
201
208
209
211
213
215
226
FÖRORD.
Många människor lider av olika ledbesvär och kotproblem, ofta orsakade av för mycket
stillasittande och för lite motion. Muskler som inte används tillbakabildas och blir
svagare, och med tiden tål man allt mindre av de påfrestningar som hör till många av
våra dagliga aktiviteter. Att lyfta en låda eller liknande med kroppen i fel ställning, kan
räcka för att utlösa det ryggskott som vi normalt aldrig borde ha fått!
Naturligtvis förekommer det också olycksfall som skadar även den starkaste,
liksom olika former av förslitningsskador. Faktum kvarstår dock, att tränade och
starka muskler utgör ett bra skydd och fungerar som stötdämpande kuddar för
benen i kroppen och de inre organen.
”Ont i ryggen” är en folksjukdom i Sverige liksom i många andra länder. De
flesta vänder sig till den traditionella, vanliga vården där det i regel skrivs ut något
medel mot smärtan och ordineras vila och kanske sjukgymnastik. Efter en eller
ett par veckor mår man ofta bättre om skadan inte är kronisk. För dessa stackars
människor som har kroniska led- eller ryggproblem börjar ofta en tröstlös vandring mellan olika experter och instanser, i många fall utan att uppnå en varaktig
förbättring. Man varken kan eller har lust att träna och kroppen degenererar ännu
mer - den onda cirkeln är sluten. Till sist återstår ofta bara sjukskrivning eller sjukpensionering.
Men, måste det vara på det här sättet? Svaret från oss inom alternativmedicinen
är ett rungande nej! Visserligen går inte alla problem att rätta till, men de flesta kan
bli hjälpta. Många blir bra av sig själva på en eller ett par veckor, utan hjälp av vare
sig läkare, sjukgymnaster eller alternativmedicinare. Men varför vänta på att kroppen ska läka sig själv, vilket kan ta ganska lång tid? Med rätt behandling kan man
bli bra inom en eller två dagar, utan vare sig smärtstillande medel, utdragna och
kostsamma behandlingar eller långvarig, passiv vila. Många terapeuter försöker
också ta reda på varför man har ont, för att ge råd om vad man bör göra för att inte
problemet ska återkomma.
Smärta är kroppens sätt att tala om för oss att någonting är fel. Detta fel bör
sökas och åtgärdas, varvid smärtan som regel minskar eller försvinner. Att bara
lindra eller ta bort smärtan utan att behandla problemet, är ungefär lika intelligent
som att slå sönder den blinkande lampan för oljemätaren och köra vidare i tron att
nu är problemet avhjälpt, lampan blinkar ju inte längre!
Den mest kända behandlingsformen för dessa typer av problem är kiropraktik.
Andra kända metoder är naprapati och osteopati. Under årens lopp har man närmat sig varandra så att det ofta är omöjligt att skilja de olika metoderna åt. Idag är
det terapeutens skicklighet som är det viktigaste, inte vilken metod han, eller hon är
utbildad i.
5
Det finns också andra metoder och tekniker, allt från gamla tiders ”kotknackare”,
som lever kvar här och där, till olika former av massage, sjukgymnastik, terapeutisk, eller medicinisk stretching m.m. Alla dessa metoder har sitt värde och borde
kunna komplettera varandra istället för att, som så ofta sker, motarbeta varandra.
Det här är ingen lärobok i vare sig kiropraktik eller naprapati. De metoder som
beskrivs har jag lärt mig ur många olika källor. Jag har försökt välja ut de enklaste
och samtidigt mest effektiva teknikerna av de som jag själv använder. Jag menar
heller inte att boken ersätter den mångåriga utbildningen i kiropraktik etc.
Min målsättning är att dels visa några enkla tekniker som alla kan utföra utan
risk, dels att informera om en del tekniker och metoder som jag avråder från att utföra på egen hand. De djupare och svårare manipulationerna för främst nacken har
jag helt utelämnat, eftersom de kan göra mer skada än nytta om de utförs fel.
Följ reglerna som beskrivs längre fram om att inte behandla mot smärta och att
först utföra vissa förtestningar innan själva behandlingen. Vid smärta i ytterlägen,
eller vid osäkerhet - behandla inte! Om problemet verkar vara svårbehandlat, skicka
patienten till en utbildad kiropraktor eller naprapat etc. Vissa problem måste röntgas
för att kunna ställa diagnos - det är läkarens uppgift! Med andra ord; var inte rädd att
skicka patienten vidare till rätt ställe eller person.
En fel behandling kan inte göras ogjord, men en utebliven behandling kan
alltid göras senare!
Boken ger lite allmän anatomisk orientering där så behövs. För en djupare förståelse
rekommenderas läsaren skaffa sig vissa grundkunskaper i anatomi och fysiologi.
Detta hjälper också terapeuten att utveckla en slags ”röntgenblick”, där han för sitt
inre kan se och visualisera ryggraden med dess kotor, diskar, ligament, muskler
etc.
En del medicinska fackord och termer måste ofta användas för att förklara vissa
processer och förhållanden så exakt och tydligt som möjligt. I möjligaste mån har
jag försökt förklara eller översätta dessa ord till svenska, jag rekommenderar dock
de latinska fackorden.
Avsnittet om kinesiologi är hämtat ur Grunderna i Kinesiologi av samme
författare.
Las Palmas, januari 2009
6
Anatomiska termer:
Anterior
Främre
Posterior
Bakre
Interior
Inre
Exterior
Yttre
Superior
Uppåt
Inferior
Nedåt
Medial Mot mittlinjen
(inre del)
Lateral
Bort från mittlinjen (yttre del)
Cefal
Mot huvudet
Kaudal
Från huvudet
(mot svanskotan) Ventral
Dorsal
Proximal
Distal
Superficial
Flexion
Extension
Abduktion
Adduktion
Supination
Pronation
Inversion
Eversion
Mot magen
Mot ryggen
Närmare (inåt)
Längre bort
Ytlig
Böjning
Sträckning
Utåtförning
Inåtförning
Utåtvridning
Inåtvridning
Vänd utåt
Vänd inåt
Abduktion
Flexion
Adduktion
Extension
Dorsalflexion
Dorsalflexion
Palmarflexion
7
Plantarflexion
FÖRKORTNINGAR
P.
Patienten eller Personen som blir testad.
T.
Terapeuten eller Testaren.
AK
Applied kinesiology
TFH
Touch for Health
MK
Manual kinesiologi
NL
NeuroLymfatiska punkterna.
NV
NeuroVaskulära punkterna.
IM
IndikatorMuskel.
IC
Indicator Change (IM ändrar från stark till svag eller tvärtom).
TL
TerapiLokalisering (man håller på en punkt på kroppen och testar).
PTL
Patienten utför TL.
TTL
Terapeuten utför TL.
PMC Pectoralis Major Clavicularis.
PMS
Pectoralis Major Sternocostalis.
TFL
Tensor Fascia Lata.
TMJ
Tinning- och käkbensleden.
SIPS
Spina Iliaca Posterior Superior.
SIAS Spina Iliaca Anterior Superior.
TBI
Tuber Ischiadikum.
C 1 - 7 Cervikalkota 1 - 7 (nackkotorna).
T 1 - 12 Dorsalkota 1 - 12 (bröstryggkotorna, även kallade D 1 - 12).
L 1 - 5 Lumbarkota 1 - 5 (ländkotorna).
CNS
Centrala nervsystemet.
ANS
Autonoma nervsystemet.
pH
pH-värdet (anger syra/basbalansen i kroppen).
C
Centralmeridianen.
S
Styrkärlsmeridianen.
Lu
Lungmeridianen.
Tj
Tjocktarmsmeridianen.
Nj
Njurmeridianen.
Bl
Blåsmeridianen.
Le
Levermeridianen.
Gb
Gallblåsmeridianen.
Hj
Hjärtmeridianen.
Tu
Tunntarmsmeridianen.
Pc
Pericardiummeridianen (även kallad Cx).
Tv
Trippelvärmarmeridianen.
Ma
Magmeridianen.
Mj
Mjältmeridianen.
8
ALLMÄNNA TERMER OCH BEGREPP
INFEKTION
En infektion orsakas av bakterier eller virus. Den kan vara lokal, eller ge upphov
till infektionssjukdomar. Renlighet minskar risken för infektion.
Symtom:
Rodnad, svullnad och smärta (ungefär som vid en inflammation).
INFLAMMATION
En inflammation kan orsakas av infektion, men kan också bero på vävnadsskada,
pga trauma eller överbelastning av muskler och leder, för mycket värme eller kyla,
gifter, syrebrist, allergi m.m.
Inflammation är kroppens sätt att inleda läkningsprocessen. Energin ökar vid
stället för inflammationen, det blir varmt och svullet. Flödet av serum och vita
blodkroppar till det skadade stället ökar också för att avgränsa, oskadliggöra och
avlägsna det som orsakar vävnadsskadan.
Symtom:
Rodnad (rubor).
Svullnad (tumor).
Smärta (dolor).
Värmeökning (calor).
Nedsatt funktion (functio laesa).
Exempel på olika inflammationer:
Myosit Muskelinflammation.
Tendinit (tenontit)Seninflammation.
TendovaginitSenskideinflammation.
ArtritLedinflammation.
Periartrit
Inflammation i ledens mjukdelar.
OstitBeninflammation.
Periostit Benhinneinflammation.
OsteomyelitBenmärgsinflammation.
Spondyl artritInflammation i ryggkotornas ledgångar.
BursitSlemsäcksinflammation.
Radiculit
Inflammation i en nervrot vid en kota.
9
ARTROS
Artros (ledförslitning) är en degenerativ ledsjukdom som beror på förslitning och
degeneration av ledytornas brosk. Detta kan orsakas av snedbelastningar, övervikt,
inaktivitet, luxationer, subluxationer, felläkta frakturer, missbildningar, artrit,
infektion, diabetes, överrörliga och instabila leder m.m.
Symtom:
Smärta och svullnad, felställning i leden, morgonstelhet, krepitationer (knäppningar),
minskad rörlighet och atrofi och svaghet i musklerna.
FRAKTURER
Symtom:
- Blödningar som orsakar svullnad och missfärgning av huden över skadan.
- Ömhet och smärta vid beröring av skadestället.
- Smärta vid rörelse eller belastning.
- Felställning av leden, eller falsk rörlighet.
- Vissa benbrott kan vara svåra att upptäcka, t.ex. brott på lårbenshalsen och
överarmen, där brottändarna kilas in i varandra och ger leden en viss stabilitet.
Fullständiga frakturer:
En fullständig fraktur är ofta mycket smärtsam och kan ta 1 - 6 månader för att
läka. De vassa kanterna på det avbrutna benet kan skada blodkärl och vävnad och
skära av nervtrådar, vilket kan medföra förlamningar.
Man skiljer mellan tvära frakturer, spiral- eller sneda frakturer, splitterfrakturer
och krossfrakturer.
Stressfrakturer:
En stressfraktur (utmattningsbrott) består av små sprickor (fissurer) i benens ytskikt.
De uppstår främst i händer, fötter och underben, som en följd av överbelastning
och nedsatta stötdämpningsfunktioner i leder och muskler. Oftast läker de av sig
själva.
Sluten fraktur:
En sluten fraktur (okomplicerat brott) kräver ofta bara att benet reponeras och
spjälas eller gipsas.
Öppen fraktur:
En öppen fraktur (komplicerat brott) kräver ofta operation och har sårskador som
lätt kan bli infekterade.
10
MUSKELBRISTNING
Muskelbristning eller sträckning beror ofta på böjningar, tillsammans med snabba
rörelser och vridningar. En annan, vanlig orsak är obalans mellan agonister och
antagonister. Muskeln är svag och smärtar krampaktigt.
DÉFENSE MUSCULAIRE
Detta är en smärtbetingad reflex som resulterar i en konstant, ökad muskelspänning.
Den finns t.ex.i bukväggen vid inflammation i bukhålan, i ryggmusklerna vid
ryggproblem och i käkmusklerna vid tandvärk.
MYOSER
Myoser består av hårda och ömmande ytliga delar av musklerna utan utstrålande
smärtor. Orsaken är inte känd, men man tror att de kan uppstå vid långvariga
tillstånd av smärta i området.
TRIGGERPUNKTER
Triggerpunkter är små, hårda smärtställen i musklerna av ärtstorlek, som ger
utstrålande smärta vid palpation. De känns och ser ut som ärrvävnad och uppträder
i bestämda mönster, men de kan också uppstå spontant. Triggerpunkterna
sammanfaller ofta med många akupunkter och behandlas ofta på samma sätt som
dessa.
ISCHEMI
Om en muskel svullnar p.g.a. hyperfunktion eller blödning, kan detta leda till att
blodtillförseln stryps, helt eller delvis. Tillståndet kallas compartmentsyndrom och
ger ischemismärtor. Om trycket inte lättas (ev. genom operation) kan muskeln gå
i nekros.
TUMÖRER
Det förekommer benigna (godartade) tumörer i rörelseorganen, t.ex. exostos, som
är en utväxt på ett ben. De är i regel ofarliga och hindrar inte kroppsfunktionerna.
Maligna (elakartade), sekundära tumörer, s.k. metastaser, kan sätta sig i benen i
kotor eller bäcken. De kan vara mycket smärtsamma och försvagar skelettet.
11
Temporalis
Masseter
Buccinator
Sternocleidomastoideus
Nackflexorer
Subscapularis
PMS
PMC
Övre trapezius
Deltoideus medialis
Deltoideus anterior
Coracobrachialis
Serratus anterior
Biceps brachii
Diafragma
Abdominis rectus
Supinator
Brachioradialis
Obliques
Abdominis
rectus
Opponens
pollicis
Opponens
digitis
Iliacus
Psoas
Adduktorer
Gracilis
Sartorius
Rectus femoris
Vastus intermedius
Vastus lateralis
Vastus medialis
Gastrocnemius
Soleus
Tibialis anterior
Peroneus longus
Djupt liggande muskler.
12
Nackextensorer
Övre trapezius
Mellersta trapezius
Deltoideus medialis
Deltoideus posterior
Nedre trapezius
Sacrospinaler
Levator scapulae
Supraspinatus
Infraspinatus
Teres minor
Teres major
Romboideus
Triceps brachii
Latissimus dorsi
Gluteus medius
Quadratus lumborum
Gluteus maximus
Piriformis
TFL
Gracilis
Semimembranoso
Semitendinosus
Biceps femoris
Vastus lateralis
Övre trapezius
Gastrocnemius
Tibialis anterior
Soleus
Peroneus longus
Peroneus brevis
Peroneus tertius
Djupt liggande muskler.
13
RYGGENS VIKTIGASTE MUSKLER
Ryggen är täckt av flera lager olika muskler, vilket gör den till en kompakt och
muskelpackad kroppsdel. Man skyddar sig ju gärna genom att krypa ihop och
försöka ta smällar och stötar med ryggens övre del, där de gör mindre skada än på
kroppens framsida.
Den svaga länken i ryggen är dess nedre del. Där finns mindre och färre
muskler, vilket ger en större rörlighet, men samtidigt större skaderisk.
Från ryggraden utgår de korta och långa intratransversala musklerna och intraspinala muskler. De flesta av dem har ursprung och fäste på kotornas ledutskott.
Ryggradens längsgående muskelgrupp kallas erector spinae och består av flera
undergrupper; iliocostalis-, longissimus- och spinalismusklerna. De har ursprung
och fäste på kotor, revben, nackben och höftben.
Vid nacken finns spleniusmusklerna som utför extension och sidovridning av
huvudet. På framsidan finns flexorerna, bl.a. scaleniusmusklerna.
Längre ner i ryggen finns bl.a. quadratus lumborum, multifidus och rotatorer.
För en närmare beskrivning av ryggens muskler hänvisas till facklitteratur.
Långa rotatorer.
Korta rotatorer.
Disken
trycks ihop
Spänd
muskel.
Korta, vertikala interspinalmuskler. De undre interspinalmusklerna är överstarka
och drar kotan nedåt/bakåt dorsalt.
14
1. Spinalmuskler. 3. Korta, vertikala muskler.
(erector spinae). 4. Obliquus externus abdominis.
2. Quadratus lumborum. 5. Multifidus spinae.
15
SKELETTET SETT FRAMIFRÅN
Skalle - Kranium
Halskotor - Cervikalkotor
Nyckelben - Clavicula
Skulderblad Scapula
Bröstben - Sternum
Överarmsben Humerus
Bröstryggskotor Torakalkotor
Revben - Costa
Ländryggskotor Lumbalkotor
Bäcken
Pelvis
Armbågsben - Ulna
Strålben - Radius
Tarmben - Ilium
Sittben - Ischium
Blygdben - Pubis
Karpalben
Sittbensknöl Tuber ischiadicum
Lårben - Femur
Knäskål - Patella
Skenben - Tibia
Vadben - Fibula
Tarsalben
16
SKELETTET SETT BAKIFRÅN
Skalle - Kranium
Halskotor - Cervikalkotor
Nyckelben - Clavicula
Skulderblad Scapula
Bröstryggskotor Torakalkotor
Överarmsben Humerus
Ländryggskotor Lumbalkotor
Revben - Costa
Armbågsben - Ulna
Strålben - Radius
Bäcken - Pelvis
Tarmben Ilium
Sittben Ischium
Sittbensknöl Tuber ischiadicum
Lårben - Femur
Skenben - Tibia
Vadben - Fibula
Tarsalben
17
RYGGRADEN OCH TILLHÖRANDE BEN
ALLMÄNT
Ryggraden hänger intimt ihop med många olika ben, ligament och muskler, bl.a.
skallens ben, käkar och tänder, hyoideum, nyckelben, bröstben, korsben, svansben,
höft, bäcken m.m. Lägg därtill nervsystemet, vilket i sin tur ger direkta kopplingar
till alla olika neurologiska system som t.ex. synen, de neurovaskulära och lymfatiska
systemen, det endokrina systemet m.fl.
Genom förbindelsen mellan kraniets ben och korsben/svansben via dura mater
(det sega membran som omsluter hjärnan och ryggraden), samt den kraniosakrala
primärandningen, uppstår alla möjliga slags växelverkningar som kan beskrivas
enklast som att allting påverkar allting. En nervinklämning kan t. ex. leda till olika
slags problem i kroppsdelar långt från ryggraden, å andra sidan kan nedsjunkna
fotvalv ge felställningar hela vägen upp till knä, höft, bäcken och korsrygg, vilket
i sig kan leda till en nervinklämning!
Genom att korrigera inte bara kotorna och deras relaterade muskler, utan även
höft- och bäckenparti, skallbenen och den kraniosakrala primärandningen, kan
man åtgärda en mängd olika slags problem. Det är bland annat därför många
kiropraktorer och andra som arbetar med dessa metoder har sådan dramatisk framgång med patienter som bedömts vara icke behandlingsbara av vanliga läkare.
Ryggradens dorsalsida sedd snett uppifrån med nerverna markerade i svart.
18
Cervikala kotor - 7 st.
(Halsryggskotor)
Dorsala kotor - 12 st.
(Bröstryggskotor)
Pelvis
(Bäcken)
Lumbala kotor - 5 st.
(Ländryggskotor)
Sakrum
(Korsben)
Coccyx
(Svansben)
Ryggraden sedd från sidan. Ryggraden sedd bakifrån.
Ryggraden kan ses som en stapel med byggklotsar. Om en klots sticker ut nedtill
i stapeln måste en klots upptill sticka ut åt motsatt håll för att inte stapeln ska rasa.
Kroppen försöker alltså kompensera en snedställning (subluxation) i ländryggen
med en motsvarande snedställning i en halskota. Båda problemen måste behandlas
eftersom de påverkar och orsakar varandra. Se även Lovett reaktor på sid. 23.
19
PÅVERKAN AV FELSTÄLLNINGAR I KOTORNA
Nervsystemet kontrollerar och styr alla kroppens organ och delar (Gray´s Anatomy).
Felställningar i ryggradens kotor kan påverka nervsystemet och därigenom olika
muskler, organ och kroppsfunktioner. Några av de viktigaste sambanden visas
här.
Kota Muskel
C 1 Supraspinatus
C 2 Nackmuskler
C 3 Övre trapezius
C 4 Mell. trapezius
C 5 Deltoideus m.fl.
C 6 Pectoralis m.fl.
C 7 Teres minor m.fl.
T 1 Arm och fingrar
T 2 Subscapularis
T 3 Serratus anterior
T 4 Deltoideus ant.
T 5 Romboideus
T 6 PMC
T 7 Latissimus dorsi
T 8 Triceps brachii
T 9 Sartorius
T 10 Psoas
T 11 Tibialis
T 12 Quadriceps
L 1 TFL
L 2 Quadratus lumb.
L 3 Tibialis/Peroneus
L 4 Gluteus medius L 5 Gluteus maximus
Coccyx Piriformis
Sacrum Hamstrings
Påverkan
Huvudvärk, oro, sömnlöshet, yrsel.
Ögon, bihålor, allergi, trötthet.
Ögon, ansikte, tänder, akne.
Öron, näsa, bihålor, katarr, hösnuva.
Hals, stämband, matstrupe, lungor.
Nacke, skuldror, axlar, halsmandlar.
Sköldkörtel, armar, armbågar.
Handled, hand, fingrar, mage, astma.
Bröst och hjärta.
Bröst och lungor.
Gallblåsa.
Lever, blod, dålig cirkulation.
Mage, matsmältningsproblem.
Mjälte, bukspottkörtel, tolvfingertarm.
Mjälte, diafragma.
Binjurar (binjuremärg), allergi.
Njurar.
Urinvägar, njurar, hudproblem.
Tunntarm, lymfkörtlar, reumatism.
Tjocktarm, förstoppning, diarré.
Bukhåla, blindtarm, åderbråck,kramp.
Urinblåsa, könsorgan, knäproblem.
Prostata, ändtarm, ischias.
Ben, fötter, ändtarm, ischias.
Höfter, ryggskott, krokig ryggrad.
Ändtarm, anus, klåda, hemmorojder.
20
RYGGRADENS KOTOR OCH DISKAR
Ryggraden är uppbyggd av 33 kotor som ligger staplade ovanpå varandra med en
skyddande skiva, eller disk, mittemellan. Disken består av brosk, med en geleartad
kärna. Från kotbågen utgår taggutskotten (processus spinosis) som är lätta att känna
på ryggen, och tvärutskotten (processus transversis) där musklerna fäster. Mitt i
kotorna finns ett hål (foramen vertebrale) för ryggmärgen. Kotorna i bäckendelen
har växt ihop hos vuxna och bildar korsbenet (sakrum) och svansbenet (coccyx).
Kotorna är förenade med varandra via ledtappar (processus articulares),
ligament, muskler och längsgående hinnor och ledband (pia mater, dura mater
m.fl.). Hela konstruktionen är genialisk, och håller ihop ryggraden som en pelare
som skyddar ryggmärgens nerver samtidigt som den medger en mycket stor
rörlighet åt alla håll.
Ryggraden ska vara rak sedd framifrån eller bakifrån. En abnorm krökning i
sidled kallas skolios (snedrygg). Om de uppstår i bröstryggraden i unga år måste
de behandlas för att inte orsaka puckelrygg eller andra allvarliga fel i vuxen ålder. Ryggradens krökningar framåt kallas lordos. Man skiljer mellan halslordos,
som är vanligast, och ländlordos. Krökningarna bakåt kallas kyfos. De finns som
bröst- eller bäckenkyfos, av vilka den senare är vanligast. Kothål
Taggutskott
Disk
Tvärutskott
med ledutskott
Nerv
21
Cervikalkota
a
b
c
d
e
f
Dorsalkota
Lumbalkota
Kotkropp (corpus vertebra)
Kotbåge (arcus vertebra)
Kothål (foramen vertebra)
Tvärutskott (processus transversus)
Taggutskott (processus spinosus)
Ledutskott (processus articularis)
Skolios
Lateral subluxation
(kotan är vriden i sidled)
22
Lordos
Kyfos
LOVETT REACTOR
Det finns en växelverkan mellan kotornas rotation vid gång och andra rörelser.
Förhållandet kallas Lovett Reactor. Reaktorkotor uppstår ofta vid primära och
kompensatoriska subluxationer. Använd Lovett Reactor för att hitta kotor med
kompensatoriska fel, även om dessa ännu inte ger besvär (det kommer de nämligen
att göra!). Vid akuta skador räcker det ofta att behandla enbart vid skadestället,
eftersom de inte alltid hunnit ge upphov till kompensationer.
De tre översta halskotorna ( C 1 - C 3) roterar med och åt samma håll som de tre
nedre kotorna i ländryggen (L 5 - L 3), se nedan. Därefter växlar det till att kotorna
börjar rotera åt motsatt håll, C 4 roterar motsatt L 2 o.s.v.
Vid mitten av ryggraden blir bröstryggkotorna 5 och 6 (T 5 och T 6) reaktorkotor åt varandra.
Roterar åt samma håll: Atlas + L 5
C 2 + L 4
C 3 + L 3
Roterar åt motsatt håll: C 4 + L 2
C5+L1
C 6 + T 12
C 7 + T 11
T 1 + T 10
T2+T9
T3+T8
T4+T7
T5+T6
Det finns också motsvarande samband mellan korsbenet (sacrum) och nackbenet
(occipitale), samt mellan svanskotan (coccyx) och kilbenet (sphenoidale).
En subluxation vid t.ex. L 5 kan ha en motsvarande felställning vid C1.
Reaktorkotans felställning kan ibland rätta till sig själv genom att korrigera en
subluxation. Om inte bör båda felen behandlas, annars kan problemet återkomma.
I allmänhet följer reaktorkotornas felställningar mönstret ovan. Om det finns
en C 2 subluxation på höger sida, så brukar det finnas en motsvarande
L 4 subluxation på höger sida. Om felet finns vid C 7 på höger sida, brukar man
istället hitta ett motsvarande fel vid T 11 på vänster sida. Undantag från denna
regel förekommer.
23
LOVETT REACTOR
C 1 - L 5 Roterar åt samma håll.
C 2 - L 4
-”C 3 - L 3
-”-
C 4 - L 2 Roterar åt motsatt håll.
C 5 - L 1
-”C 6 - T 12
-”C 7 - T 11
-”T 1 - T 10
-”T 2 - T 9
-”T 3 - T 8
-”T 4 - T 7
-”T 5 - T 6
-”T 6 - T 5
-”T 7 - T 4
-”T 8 - T 3
-”T 9 - T 2
-”T 10 - T 1
-”T 11 - C 7
-”T 12 - C 6
-”L 1 - C 5
-”L 2 - C 4
-“-
L 3 - C 3 Roterar åt samma håll.
L 4 - C 2
-“L 5 - C 1
-“-
24
Kinesiologi
KINESIOLOGI
Kapitlen om kinesiologi och kroppens elektromagnetiska system är hämtade ur
Grunderna i Kinesiologi av samme författare. Planscherna med NL- och NVpunkterna och meridianernas start- och slutpunkter finns också som en inplastad
färgplansch.
Kinesiologi är en metod för att undersöka och behandla olika avvikande tillstånd
i kroppen. Metoden utvecklades av den amerikanske kiropraktorn George
Goodheart, D.C., som på sextio- och sjuttiotalet grundade Applied Kinesiology.
Sedan dess har det utvecklats mer än femtio olika grenar av kinesiologi, som alla
har muskeltestning som gemensam nämnare.
Muskeltestning kan delas upp i två huvudgrupper:
- Manuell muskeltestning för att hitta och behandla obalanserade muskler. Dessa
muskeltester är baserade på boken ”Muscles, Testing and Function”, av Henry
Kendall.
- Testning med en s.k. indikatormuskel för att kunna kommunicera direkt med en
persons kropp och undermedvetna.
Obalanser i musklerna bör behandlas och korrigeras i förebyggande syfte, de kan
annars med tiden ställa till med strukturella problem. Hypotoniska (svaga) muskler
har t.ex. alltid hypertoniska (överstarka) antagonistmuskler. Denna typ av obalans
kan leda till att en kota dras snett, eller andra typer av strukturella felställningar.
Tekniken att använda en muskel för att ställa frågor och få svar, är unik och finns
bara i kinesiologi. En sådan muskel kallas indikatormuskel IM och med den kan
man hitta och lokalisera ett problem, dess grundorsak, typ av problem och hur det
bör behandlas. Allt detta är möjligt eftersom kroppens celler och det undermedvetna
redan innehåller denna information. Kroppen vet vad som är fel!
Några av de behandlingsmetoder som används är:
- Muskelbalansering.
- Massage av muskler, bindväv och kroppens reflexpunkter.
- Akupunktur utan nålar.
- Behandling av de bioelektromagnetiska systemen (chakrasystemet m.fl.).
- Stresslindring och mentala omprogrammeringar.
- Muskeltestning av toleranser och allergier.
- Kost- och näringsråd.
27
TERAPILOKALISERING
Terapilokalisering innebär att man håller med handen eller fingrarna på olika ställen
på kroppen för att lokalisera dysfunktioner och skador av olika slag, samt för att
testa vilken punkt på kroppen som behöver behandlas (NL-, NV-, Akupunkter
etc.). Terapilokalisering förkortas TL eller CL (Circuit Location).
För att förklara principen närmare kan vi tänka oss en person med ett öppet
sår. Han själv, eller en annan person, sätter ett finger mitt i såret och trycker till.
Smärtan ger upphov till stress och om man testar en muskel (vilken som helst) så
kommer den att testa svagt, vilket är kroppens sätt att visa att den är under stress.
Vi tänker oss nu en annan typ av skada, utan öppet sår, t.ex. någon form av
ledskada eller organfel. Personen sätter sin hand eller några fingrar över skadan
samtidigt som man muskeltestar honom. Även nu uppstår en stress och muskeln
kommer att testa svagt. Kroppen vet ju att den har denna skada, även i de fall då
skadan ännu inte börjat ge obehag eller värk, d.v.s. innan personen medvetet har
upptäckt och känt av problemet. Genom att lokalisera skadan och sätta handen på
stället för den, blir kroppen påmind om denna skada - stress uppstår och muskeln
testar svagt som en följd av denna stress!
Vid en muskulär obalans ”in the clear”, d.v.s. en muskel testar svagt i sig själv
när den testas, låter man personen i tur och ordning hålla med en hand på
punkterna för lymfa (NL), blod (NV) och akumeridianens start- och slutpunkter.
Om muskelobalansen beror på en blockering i lymfsystemet, kommer den
svaga muskeln att testa starkt när dess NL-punkt hålls. Det är kroppens sätt att
visa att den här punkten behöver behandlas . Om obalansen inte har att göra med
lymfsystemet, kommer muskeln att fortsätta testa svagt tills personen håller på
muskelns NV-punkt, eller start- och slutpunkterna för muskelns akumeridian. Om
punkten som stärker muskeln släpps, kommer muskeln att åter testa svagt. Efter
adekvat behandling ska naturligtvis muskeln testa starkt.
TL kan utföras av personen som blir testad, eller av den som testar (T.).
TL kan utföras med handflatan, ett eller två fingrar, med båda händerna
samtidigt (dubbelhändigt) eller med händerna vända med handryggen mot
kroppen. Vanligast är att använda två fingrar, t.ex. pekfinger och långfinger.
28
INDIKATORMUSKEL
När man använder en stark och balanserad muskel för terapilokalisering TL och
vid andra tillfällen då man kommunicerar med en person via muskeltetsning, kallas
muskeln som testas för indikatormuskel IM.
Principen för muskeltestning som kommunikation bygger på att all slags stress
försvagar musklerna. Det är därför man oftast ser till att en person sätter sig ned
innan man framför en dålig nyhet. Om chocken är stor kan det hända att ”benen
viker sig” och personen kan ramla omkull!
När en stark muskel blir svag, eller det motsatta, en svag muskel blir stark,
kallas detta ”Indicator Change” IC (indikatorändring). En IC uppstår alltså då en
muskel ändrar tonus; från stark till svag, eller från svag till stark.
En IM kan användas för att ställa direkta frågor till kroppen. Vanligtvis betyder
då stark muskel ”ja” och svag muskel ”nej”. Om man däremot utgår från en svag
muskel så får man också svaren tvärtom, d.v.s. svag muskel är ”ja” och stark
muskel är ”nej”. Detta verkar förvirrande i början, men efterhand brukar logiken i
det hela uppenbaras.
Ofta ställer man en motfråga för att kontrollera svaret från muskeln, dvs man
vänder på frågan. Några exempel:
- Ska skadan behandlas med värme?
- Ska skadan behandlas med kyla?
Om det första svaret var ”ja”, så bör ju motfrågan få svaret ”nej”.
Svaren kan bli motstridiga:
- Kan jag som terapeut behandla detta problem?
Vid nej-svar kan man fråga:
- Kan jag behandla detta problem längre fram i tiden?
Alternativt: - Kan en annan terapeut behandla problemet?
Om man får nej som svar även vid de två sista frågorna så är problemet kanske
inte behandlingsbart. Fråga dock inte om problemet är behandlingsbart så att
patienten hör frågan, använd mental frågeställning (en av de få gånger man frågar
om något utan att patienten behöver veta det). Det kan också vara så att man inte
”har lov” att ställa en viss fråga. Kanske jag som terapeut inte kan ställa frågan
medan däremot patienten kan göra det. Han, eller hon, kan ju fråga mentalt utan
att terapeuten vet vad som frågas. Vissa saker kan vara känsliga, respektera om
patienten inte vill ”lämna ut sig själv”.
29
OLIKA ENERGITILLSTÅND I MUSKLERNA
Muskler kan ha olika tillstånd av energi, från totalt kraftlösa till överspända.
De tre bastillstånden är:
Hypotonisk
Homeotonisk
Hypertonisk
Svag vid testning. Påverkar inte andra muskler.
Stark vid testning. Påverkar inte andra muskler.
Stark vid testning Försvagar andra muskler vid kontraktion.
Hypotoniska muskler har för lite energi och ger efter vid muskeltestning. Måste
behandlas på lämpligt sätt tills de testar starkt. Andra benämningar är svaga, eller
inhiberade muskler.
Homeotoniska muskler har lagom energi och är i balans. Behöver ej behandlas.
Andra benämningar är starka, eller exciterade muskler.
Hypertoniska muskler har för mycket energi och är egentligen ”svaga
muskler som låtsas vara starka”. När en hypertonisk muskel hålls spänd försvagar den alla andra muskler. Andra benämningar är frusna, överstarka eller hyperexciterade muskler.
30
BALANSERADE MUSKLER
När musklerna befinner sig i jämvikt, finns inga strukturella obalanser. Om en
muskel är hypotonisk (svag), kommer dess antagonistmuskel att spännas och bli
hypertonisk (överstark). Den hypertoniska muskeln blir kort (p.g.a. kontraktion)
och öm, eller smärtande. Det vanliga sättet att behandla ett sådant tillstånd, brukar
vara, att behandla den smärtande muskeln med massage, värme, ultraljud etc. Ofta
ingår också träning för att stärka den hypotoniska muskeln.
Om man bara behandlar den hypertoniska och smärtande muskeln och kotan,
eller leden, som har dragits fel, kommer problemet att återvända. Man måste
behandla grundorsaken, i det här fallet den hypotoniska muskeln. Enbart träning
av muskeln hjälper inte alltid. En muskel kan i och för sig vara stark, som ofta är
fallet med en idrottsman, men testa svagt vid en kinesiologitest. Om en muskel
har obalanser i lymfsystemet, blodtillförseln etc, kommer inte enbart träning att
avhjälpa problemet.
Dessa obalanser måste först och främst korrigeras, sedan kan träning sättas in
om det behövs.
Jag har upptäckt, att kroppsbyggare alltid har lymfatiska och andra obalanser
i de s.k. släpande musklerna, d.v.s. muskler som inte utvecklas som de ska trots
ihärdig träning, rätt kost och tillräckligt med vila.
A - Kota eller annan led.
B - Agonistmuskel.
C - Antagonistmuskel.
Musklerna är i balans när båda drar lika mycket åt var sitt håll. Om en muskel är
hypotonisk (muskel C), kommer dess antagonist (muskel B) att bli hypertonisk
31
MUSKLER - MERIDIANER - ORGAN
Muskel
Nackextensorer
Nackflexorer
Sternocleidomastoideus
Övre trapezius
Serratus anterior
Levator scapulae
Romboideus
Deltoideus anterior
Deltoideus medialis
Supraspinatus
Subscapularis
Infraspinatus
Trapezius
Pectoralis - PMC
Pectoralis - PM
Latissimus dorsi
Teres minor
Teres major
Triceps brachii
Biceps brachii
Brachioradialis
Coracobrachialis
Supinator
Opponens poll / Dig. min
Diafragma
Abdominis
Sacrospinaler
Quadratus lumborum
Quadriceps
Tensor Fascia Lata - TFL
Psoas
Iliacus
Mer.
Ma
Ma
Ma
Nj
Lu
Lu/Ma
Le
Gb
Lu
C
Hj
Tv
Mj
Ma
Le
Mj
Tv
S
Mj
Ma
Ma
Lu
Ma
Ma
C
Tu
Bl
Tj
Tu
Tj
Nj
Nj
Organ
Bihålor
Bihålor
Bihålor
Ögon och öron
Lungor
Bisköldkörtlar
Lever
Gallblåsa
Lungor
Hypofys
Hjärta
Tymus
Mjälte
Mage
Lever
Mjälte, Bukspottkörtel
Sköldkörtel
Tallkottkörtel
Mjälte
Mage
Mage
Lungor
Mage
Mage
Diafragma
Tunntarm
Urinblåsa
Blindtarm
Tunntarm
Tjocktarm
Njurar
Njurar
32
Sartorius
Adduktorer
Gracilis
Gluteus medius
Gluteus maximus
Hamstrings
Popliteus
Piriformis
Gastrocnemius
Soleus
Tibialis anterior
Tibialis posterior
Peroneus tertius
Peroneus longus/brevis
Pc/Tv
Pc
Pc/Tv
Pc
Pc
Tj
Gb
Pc
Pc
Pc
Bl
Pc
Bl
Bl
Binjurar
Hypotalamus
Binjurar (binjurebarken)
Fortplantningsorgan
Fortplantningsorgan
Ändtarm
Gallblåsa
Fortplantningsorgan
Binjurar
Binjurar
Urinblåsa
Binjurar, Urinblåsa
Urinblåsa
Urinblåsa
På sidorna 35 - 48 beskrivs ett urval av vanliga muskeltester för muskler som ofta
behöver rättas till och som alla passar bra att använda som indikatormuskel (IM).
För den som vill lära sig mer om kinesiologi och muskeltestning, rekommenderas
Grunderna i Kinesiologi.
33
HUR MAN UTFÖR EN MUSKELTESTNING
Kineologins grundare, George Goodheart, upptäckte ett samband mellan muskler
som testade svagt och inre organ och körtlar. Ett organ med någon form av defekt
eller obalans gör att dess associerade muskel kommer att testa svagt. Därav kan
man dock inte dra slutsatsen att en muskel som testar svagt visar på ett fel hos dess
organ. Muskeln kan ju vara svag i sig själv utan att det berör organet.
En kinesiologisk muskeltestning är inte ett styrketest för att se vem som är
starkast, T. (terapeuten) eller P. (patienten). Den är heller inte ett rörlighetstest.
Testet visar istället om det finns blockeringar i muskelns förbindelse med
kroppens olika system, som systemen för nerver, lymfa, blod, meridianer, m.m.
Ofta är det bättre att utföra muskeltestningen med P. stående istället för
liggande, eller med P. i en arbetsställning som han brukar använda. En muskel som
av någon anledning är svårtestad, kan man lätt testa genom att låta personen utföra
ett arbete med muskeln, samtidigt som man testar en IM.
I de flesta fall stabiliserar T. med en hand mot P´s axel, eller mot höften. Man
bör undvika att stabilisera direkt på den muskel som ska testas, eller på någon
reflexpunkt för lymfa, blod eller akupunktursystemet.
Låt inte P. ändra kroppsställning, ta tag i bänken för att kunna hålla emot, lyfta
eller vrida huvudet, sluta ögonen, eller titta åt olika håll under testningen.
Med dessa krav uppfyllda utförs muskeltestningen på följande sätt:
- När P. andas normalt, säger man ”håll”. Medan P. andas ut, trycker man mot
leden under 2 - 3 sekunder. Trycket bör vara mjukt, men samtidigt fast, utan häftiga rörelser och ökas gradvis. Endast en led bör vara inblandad i testet.
- En stark och balanserad muskel ”låser sig” och förblir stark och stadig.
En svag och obalanserad muskel känns skakig och orkar ofta inte hålla emot för
trycket.
- Eventuella förväntningar och subjektiva tankar hos såväl P. som T. kan påverka
och förstärka eller försvaga muskeln. För att undvika detta bör båda vara
neutrala och objektiva.
I princip kan vilken balanserad muskel som helst användas som IM. Vissa muskler
är emellertid mer lämpade för ett visst problem; psoas som IM för frågor angående
njurarna (vilka ju är kopplade till psoas), halsens flexorer för luftburna allergier,
TFL (tensor fascia lata) för trög mage eller lös mage o.s.v. Välj lämplig muskel i
tabellen för musklernas organtillhörighet.
Vid allmän muskeltestning används oftast deltoideus anterior eller medialis,
PMC, PMS eller latissimus dorsi. De är alla lätta att testa och går lika bra att testa
i stående som i liggande ställning.
34
DELTOIDEUS ANTERIOR - Gallblåsmeridianen - Gb.
Position:
P. kan sitta, stå eller ligga på rygg. Armen hålls rak och lyft 30º - 40º framför
kroppen (flexion 30º - 40º).
Test:
T. stabiliserar med ena handen över akromion och trycker på P’s handled för att
sänka armen rakt ned (extension).
Kommentar:
Vid denna test är deltoideus kopplad till gallblåsan och gallblåsmeridianen, medan
den hör till lungorna och lungmeridianen vid alla andra testmetoder för deltoideus.
(TFH).
35
DELTOIDEUS MEDIALIS - Lungmeridianen - Lu.
Position:
P. sitter eller står med armen rak och lyft sidledes till axelhöjd (90° abduktion).
Tumsidan pekar framåt, d.v.s. ingen vridning i handleden.
Test:
T. stabiliserar den motsatta axeln och trycker över handleden i riktning nedåt mot
kroppen (adduktion).
Kommentar:
Detta är en av de vanligaste muskeltesterna. Man får en lång hävarm och därigenom
en känslig testningsmetod. En variant är att T. håller armen i samma läge, men böjd
90° i armbågen. Trycket sker mot armbågen i riktning rakt ned. Denna metod är att
föredra om t.ex. P. har problem i armbåge eller underarm. (AK).
36
LATISSIMUS DORSI - Mjältmeridianen - Mj.
Position:
P. står eller ligger på rygg. Armen hålls rak och tryckt mot sidan av kroppen med
inåtrotation, så att tummen pekar bakåt och handflatan utåt.
Test:
T. stabiliserar på axeln på samma sida och trycker mot underarmen vid handleden
i riktning utåt (abduktion) och lite framåt.
Kommentar:
Se till att inte P. böjer armen eller håller fram axeln för att få hjälp av deltoideus och
andra synergistmuskler.
37
PECTORALIS MAJOR CLAVICULARIS (PMC) Magmeridianen - Ma.
Position:
P. sitter, står eller ligger på rygg. Ena armen hålls rakt ut framför kroppen med rak
arm (flexion 90°). Handen hålls inåtroterad, så att tummen pekar mot fötterna.
Test:
T. stabiliserar över acromion på motsatta axeln och trycker mot handleden, rakt ut
åt sidan (abduktion), eller lite snett nedåt i riktning bort från kroppen.
Kommentar:
Testningen kan göras rakt ut åt sidan, eller lite snett nedåt.
PECTORALIS MAJOR STERNOCOSTALIS (PMS) - Levermeridianen - Le.
Position:
P. sitter, står eller ligger på rygg. Armen hålls likadant som vid PMC-testningen,
d.v.s. rakt ut (flexion 90°) och handen inåtroterad.
Test:
T. stabiliserar på motsatta axeln, eller på höften, vid crista iliaca. Trycket sker mot
handleden i riktning snett utåt/uppåt (abduktion/flexion 45°).
38
SUBSCAPULARIS - Hjärtmeridianen - Hj.
Position:
P. sitter, står eller ligger på rygg. Armen böjs i 90° och lyfts till axelhöjd (abduktion
90°). Underarmen vrids nedåt (inåtrotation), så att handen pekar mot golvet, med
handflatan riktad bakåt.
Test:
T. stabiliserar armbågen med ena handen och trycker underarmen framåt/uppåt
(utåtrotation). P´s armbåge och axel ska hållas i samma läge under testningen.
Kommentar:
Se till att P. inte böjer kroppen åt andra sidan för att få hjälp av synergistmuskler.
INFRASPINATUS - Trippelvärmarmeridianen - Tv.
Position:
P. sitter, står eller ligger på rygg. Armen hålls böjd i rät vinkel och lyft sidledes
(flexion 90° och abduktion 90°). Underarmen vrids uppåt (utåtrotation 180°), så att
armbågen pekar ut åt sidan och handen uppåt med handflatan riktad framåt.
Test:
T. stabiliserar armbågen med ena handen och trycker mot ovansidan av handleden
i riktning framåt/nedåt (inåtrotation), d.v.s. mot fötterna. Se till att skulderbladet
inte roterar bakåt/utåt (dorsalt) för mycket. Om det sker bör testningen göras med
P. liggande på rygg, vilket har en stabiliserande effekt på skulderbladet.
39
TERES MAJOR - Styrkärlsmeridianen - S.
Position:
P. sitter, står eller ligger på rygg (eller på mage). Armen böjs och handen hålls
bakom kroppen, med handryggen på höften, mot crista iliaca. Armbågen ska hållas
böjd bakåt (extension) ”som en vinge”.
Test:
T. stabiliserar på motsatta höften och trycker mot armbågen i riktning mot kroppens
framsida (ventralt), d.v.s. i riktning mot sig själv.
Kommentar:
Tryck inte för hårt, P. har en mycket ogynnsam styrkeposition. Om P. ligger på
rygg, bör han flytta sig i sidled så att armen kan hänga ned en bit.
40
TERES MINOR - Trippelvärmarmeridianen - Tv.
Position:
P. sitter, står eller ligger på rygg. Armen böjs (flexion 90°), överarmen hålls intill
kroppen och underarmen hålls rakt fram med tummen uppåt.
Test:
T. stabiliserar armbågen och trycker mot handledens ovansida, så att underarmen
förs in mot P´s mage. Armbågen hålls ut lite under testningen så att överarmen kan
rotera fritt.
Kommentar:
Se till att P. inte böjer armen eller kroppen för att få hjälp av andra muskler.
41
ABDOMINIS RECTUS - Tunntarmsmeridianen - Tu.
Position:
P. ligger på rygg med böjda och uppåtdragna knän. Ländryggen trycks mot bänken
utan svank och bäckenet tippas bakåt så mycket som möjligt.
Test:
T. stabiliserar mot bröstet och trycker båda benen ned mot bänken. (MK).
SACROSPINALER - Blåsmeridianen - Bl.
Position:
P. ligger på mage med händerna placerade vid sidan av kroppen, eller på ryggen.
Överkroppen lyfts från bänken och vrids åt ena sidan (hyperextension och
rotation).
Test:
T. stabiliserar på motsatta höften och trycker med en hand mot den högst lyfta
skuldran för att pressa ned bröstet mot bänken.
42
QUADRATUS LUMBORUM - Tjocktarmsmeridianen - Tj.
Position:
P. ligger på rygg med raka ben, benen ihop och svängda ut åt sidan.
Test:
T. stabiliserar med en hand mot höften. Den andra handen håller under P´s båda
anklar och lyfter benen en aning för att inte hälarna ska ta i bänken. T. försöker dra
benen åt sig, mot P´s mittlinje.
Kommentar:
Detta är en av de få testmetoder där man kan tillåta att P. håller fast i bänken för att
hjälpa till att stabilisera kroppen.
PSAOS - Njurmeridianen - Nj.
Position:
P. sitter med benet böjt så mycket det går och lyft så att låret pressas mot kroppen.
Test:
T. stabiliserar mot axeln och trycker nedåt på knät för att räta ut benet.
Kommentar:
Denna teknik testar både iliacus och psoas samtidigt (ilio-psoas test).
43
QUADRICEPS - Tunntarmsmeridianen - Tu.
Position:
P. ligger på rygg med ena benet böjt och lyft snett uppåt (flexion ca 70°). Foten
hålls lite högre än benet.
Test:
T. trycker mot knät med en eller båda händerna för att räta ut benet. Testet kan
underlättas genom att den andra handen trycker underbenet nedåt samtidigt.
TENSOR FASCIA LATA (TFL) - Tjocktarmsmeridianen - Tj.
Position:
P. ligger på rygg med ena benet sträckt och lyft uppåt ca 45° och snett utåt ca 30°.
Foten vrids in mot kroppen.
Test:
T. stabiliserar på motsatta höften och trycker mot utsidan av vristen i riktning snett
nedåt, in mot kroppens mittlinje.
44
ADDUKTORER och GRACILIS - Hjärtsäcksmeridianen - Pc.
Position:
P. ligger på rygg med benen raka och ihop. Vid gracilistest ska benet som ska
testas hålls med foten vinklad så att ovansidan av foten ligger mot den andra fotens
fotsula.
Test:
T. stabiliserar ena vristen och trycker mot insidan av vristen på det andra benet för
att föra benet ut åt sidan (abduktion).
45
GLUTEUS MEDIUS - Hjärtsäcksmeridianen - Pc.
Position:
P. ligger på rygg med raka ben och ena benet ut åt sidan (abduktion 45°). Foten på
benet som ska testas hålls vinklad utåt, för att på så sätt testa i första hand den bakre
delen av gluteus medius, vilken oftast brukar testa svagt.
Test:
T. stabiliserar ena benet vid vristen och trycker det andra benet in mot kroppen
(adduktion).
SARTORIUS - Hjärtsäcksmeridianen - Pc.
Position:
P. ligger på rygg med det ena benet lyft och vinklat ut åt sidan. Hälen ska befinna
sig strax över knät på det andra benet och benet vinklas så att knät pekar utåt.
Test:
T. trycker mot knät för att räta ut höften, samtidigt som knät adduceras och roteras
inåt. Med den andra handen håller P. vid hälen och försöker samtidigt räta ut
benet.
46
GLUTEUS MAXIMUS - Hjärtsäcksmeridianen - Pc.
Position:
P. ligger på mage med ena benet lyft från bänken (extension i höften 20° - 30°).
Benet kan hållas rakt eller böjas och hålls lite ut åt sidan (abduktion) med foten
vriden utåt.
Test:
T. stabiliserar på motsatta axeln och trycker mot sidan av underbenet för att föra
benet nedåt och in mot kroppens mittlinje. Om P. är stark kan man behöva trycka
med båda händerna.
Kommentar:
Stabilisera inte över höften då det kan ge en TL av muskeln som testas. Se till att P.
inte böjer knät eller vrider höften under testningen.
47
HAMSTRINGS - Tjocktarmsmeridianen - Tj.
Position:
P. ligger på mage med ena benet böjt snett uppåt (flexion 60°) och foten böjd så att
tårna pekar mot skenbenet (dorsal flexion).
Test:
T. stabiliserar över höftbenskammen (crista iliaca) och trycker mot hälsenan i
riktning rakt ned mot bänken.
Kommentar:
P. får inte böja benet för mycket och inte heller räta ut foten så att vadmusklerna
aktiveras. Se till att inte stabilisera direkt på lårets baksida. Tryck inte direkt mot
hälen, det kan ge TL vid problem i denna.
Om foten trycks rakt ned testar man hela muskelgruppen. Om man trycker i
riktning snett utåt och nedåt testas semitendinoso och semimembranoso och vid
tryck i riktning inåt/nedåt testas båda biceps femoris (longus och brevis).
48
DE VASKULÄRA REFLEXPUNKTERNA
En amerikansk kiropraktor upptäckte på 1920-talet ett antal punkter som ökade det
vaskulära flödet till olika muskler och organ när de berördes. Han hette Terence
Bennet och forskningen kring dessa s.k. NV-punkter kom att kosta honom och hans
assistent livet, då de utsatte sig för höga doser av strålning i den tidens primitiva
röntgenapparater.
De NV-punkter som används inom kinesiologi finns främst på huvudet, några
sitter vid halsen och knäna. De flesta NV-punkterna är kopplade till flera olika
muskler. Några NV-punkter sitter på huvudets mittlinje, de övriga är bilaterala. NV-punkterna masseras inte. Behandlingen består av att de hålls lätt med fingertopparna under ca trettio sekunder, eller tills en lätt puls känns och har blivit
synkroniserad, dvs pulsen slår i jämn takt på båda sidor. Om pulsen inte känns, drar
man lätt i huden åt olika håll tills pulsen framträder. Ibland kan punkterna behöva
längre behandling, från ett par minuter upp till tio. En del terapeuter lägger hela
handflatan över punkten, särskilt de terapeuter som också behandlar med någon
form av ”healing”. När PTL inte ger IC är behandlingen klar.
En alternativ behandling är att hålla på muskelns ursprung, där en lätt, roterande
massage utförs samtidigt som NV-punkten hålls.
49
NV-PUNKTERNA
MUSKEL
PMC, Romboideus, Erector spinae,
Biceps, Supinator, Tibialis anterior,
Peroneus, Finger- och tåmuskler.
PMS
LÄGE
Knölarna i pannan, i linje med ögonen,
mellan ögonbrynen och hårfästet.
Vid hårfästet, utanför en
linje från ögonen.
Främre fontanellen - bregma.
Coracobraquialis, Serratus anterior,
Levator scapulae, Supraspinatus,
Subscapularis, Deltoideus, Diafragma.
Quadriceps, Quadratus lumborum,
På huvudets bredaste del, ca 7 cm
Gluteus medialis, Piriformis, TFL,
ovanför och bakom öronen.
Abdominalis.
Lite framför och ovanför
föregående punkt.
Hamstrings, Trapezius (ej övre),
Bakre fontanellen (lambda).
Diafragma.
Placera handloven vid hårfästet,
så når långfingret fram.
Sartorius, Gracilis, Vadmusklerna,
Ungefär tre fingrars bredd
Tibialis posterior, Diafragma.
nedanför lambda.
Adduktorer, Gluteus maximus,
I sömmen mellan hjässben och
Pronator teres.
nackben, ca 5 cm bakom örat,
i linje med dess övre del.
Psoas, Iliacus.
Två fingrars bredd lateralt
från yttre knölarna i nacken
(protuberancia occipital externa).
Latissimus dorsi, Triceps brachii.
Strax ovanför örat.
Infraspinatus
På tinningen, i en linje från
ögats och örats övre del och på
övre delen av bröstbenet. Båda
punkterna hålls samtidigt.
Teres minor och Teres major
Samma skallpunkt som föregående och på
Nj 27, där nyckelben och bröstben möts.
Övre trapezius
Mellan ögat och örat, zigomatiska bågen.
Nackens flexorer och extensorer.
På käken, lite vid sidan om munnen.
Popliteus
Medialt i knävecket.
50
DE VASKULÄRA PUNKTERNA - NV
51
DE LYMFATISKA REFLEXPUNKTERNA
Lymfsystemet:
Lymfa är vävnadsvätska som dränerar kroppsvävnaderna på protein och för tillbaks
det till blodet, så att blodproteinernas osmotiska tryck hålls i balans. Lymfflödet
reglerar också vätskebalansen mellan blod och vävnadsvätska och transporterar
kolesterol och fettämnen från tarmarna. Lymfsystemets kapillärer samlas till allt
större lymfkärl, vilka slutligen tömmer sig i de båda nyckelbensvenerna.
Lymfkörtlarnas vävnad innehåller celler som spelar en huvudroll i immunförsvaret; retikulumceller (makrofager m.fl.) och lymfocyter. De reagerar på
antigen och sätter igång inflammationsreaktioner samt bildar antikroppar mot
antigenet.
NL-punkterna:
Kroppen har ett system av neurologiska reflexpunkter som styr det lymfatiska flödet
i muskler och inre organ. Punkterna upptäcktes på 1930-talet av den amerikanske
osteopaten Frank Chapman och införlivades i Applied Kinesiology av George
Goodheart. Punkterna ligger i allmänhet mellan revbenen på kroppens framsida
och utefter ryggraden på baksidan. Endast i ett fall finns punkterna på muskeln, det
är TFL (tensor fascia lata), där punkterna ligger som ett band på utsidan av låren.
De flesta punkterna är bilaterala och har en diameter av ca tre cm. Några
muskler har flera punkter som bildar en sammanhängande rad. Många muskler
delar på samma punkter.
Behandling:
NL-punkter som behöver behandling är ofta ömma. Behandlingen görs genom
ganska kraftig massage med fingrarna i cirkulära rörelser under ca trettio sekunder.
Ofta behandlar man bara NL-punkterna på kroppens framsida, men för en effektiv
behandling måste man ibland även behandla de på baksidan.
Behandla punkterna bilateralt, även om problemet bara finns på ena sidan av
kroppen. Behandlingen är klar när terapilokalisering (TL) inte längre ger en IC.
NL-punkterna slås ut, d.v.s. de desaktiveras, vid lätt beröring med handen.
Alternativ behandling:
Massera först NL-punkterna på kroppens framsida och helst också på baksidan en
kort stund. Därefter håller man med den ena handen på NL-punkten och samtidigt
med den andra på NV-punkten som hör till samma muskel under en eller ett par
minuter. Denna behandling korrigerar även hypertoniska muskler, se sid. 62.
(MK). Sidorna som visar NV- och NL-punkterna i färg medföljer varje bok och kan även
köpas separat som en inplastad plansch, kontakta våra återförsäljare.
52
NL-PUNKTERNA
MUSKEL
Nackens flexorer
och extensorer
Övre trapezius
Serratus anterior
Levator scapula
Romboideus
Supraspinatus
Deltoideus anterior
och medialis
Subscapularis
Infraspinatus
PMC
PMS
Latissimus dorsi
FRAMSIDAN
Mellan costa I och II,
ca 3´´ från bröstbenet.
På överarmen, mellan
delt. ant. och med.
Mellan costa IV och
V, nära bröstbenet.
Mellan costa I och
II, nära bröstbenet.
Mellan costa VI och
VII, en bit åt vänster
från bröstbensspetsen.
I gropen under
korpnäbbsutskottet.
Mellan costa III och
IV.
Mellan costa II och III.
Mellan costa V och VI.
Endast höger sida.
Mellan costa VI och
VII, en bit åt vänster
från bröstbensspetsen.
Mellan costa V och VI,
en bit åt höger från
bröstbensspetsen.
Mellan costa VII och
VIII, 4 - 5 cm under
vänster bröstvårta.
53
BAKSIDAN
Lateralt C 2.
Lateralt C 1.
Lateralt T 3 och T 4.
Mitt på yttre kanten
av skulderbladet.
Unilateralt mellan
T 6 och T 7. Endast
vänster sida.
Lateralt C 1.
Lateralt T 3 och T 4.
Lateralt T 2 och T 3.
Lateralt T 12.
Unilateralt T 6 och T 7.
Endast vänster sida.
Unilateralt T 5 och T 6.
Endast höger sida.
Unilateralt T 7 och T 8.
Endast vänster sida.
MUSKEL
Teres minor
Teres major
Abdominalis
Quadriceps
TFL
Psoas
Sartorius
Adduktorer
Gluteus medius
Gluteus maximus
Hamstrings
(Ischiocruraler)
Tibialis anterior
FRAMSIDAN
Mellan costa II och III.
Mellan costa II och III,
ca 2 ´´ från bröstbenet.
På lårets insida, utefter
en linje från knät
upp till ljumsken.
Utefter revbensbågen,
vid fästet för costa
VIII till costa XI.
På lårets utsida,
utefter en linje från
knät upp till höften.
1´´ ovanför och 1 ´´
på sidan om naveln.
2´´ ovanför och 1´´
på sidan om naveln.
Bakom bröstvårtan.
På pubisbenets övre
kant.
Samma som TFL.
På insidan av höften,
vid pubisbenets utsida
och samma som TFL,
men på nedre delen.
1´´ ovanför punkten
för gluteus medialis.
54
BAKSIDAN
Lateralt T 2 och T 3.
Lateralt T 2 och T 3.
Mellan L 5 och
SIPS (Spina Iliaca
Posterior Superior).
Lateralt mellan
T 8 och T 11.
I en triangel mellan
L 2 - L4 och cresta
iliaca.
Lateralt T 12 och L 1.
Lateralt T 11 och T 12.
Skulderbladsspetsen.
Mellan L 5 och SIPS.
Samma som TFL.
Mellan L 5 och SIPS.
Lateralt L 2.
DE LYMFATISKA PUNKTERNA - NL
Framsida
55
DE LYMFATISKA PUNKTERNA - NL
Baksidan
56
URSPRUNG/FÄSTE MASSAGE
En muskels ursprung är den del av muskeln som sitter närmast kroppens mittlinje
(proximalt). Muskelns ursprung brukar också definieras som den fasta, icke rörliga
delen av muskeln. En muskels fäste är den del av muskeln som fäster längst ut
(distalt) och brukar definieras som den rörliga delen av muskeln. Fysiologiskt sett
växlar dock ursprung och fäste att vara fast, respektive rörlig del när en muskel
arbetar.
Ursprung/Fästemassage sker med en djup, snabb och vibrerande massage tvärs
fibrerna för både fäste och ursprung. Behandlingen är ofta effektiv vid en rad
problem. Efter behandlingen ska muskeln testa starkt, om inte gör man TL på
de system som man misstänker är inblandade (NL- och NV-punkter, meridianer
o.s.v.). En del muskler ligger djupt inbäddade i kroppen, täckta av andra muskler.
Det kan då vara svårt, eller omöjligt, att massera eller utföra den test och
behandling av senspolar som beskrivs på sid. 61. Ofta kan man dock nå antingen
muskelns ursprung eller dess fäste. Man masserar då detta, alternativt behandlar
senspolarna, med muskeln i vila, och därefter med muskeln kontraherad. På så
sätt har man behandlat muskeln två gånger på samma ställe, men ändå lyckats
behandla både ursprung och fäste, eftersom ju dessa fysiologiskt byter plats när
muskeln aktiveras.
Exempel: Ursprung för psoas sitter så långt in i kroppen att man inte kan nå
det. Massera fästet för psoas, vilket sitter på insidan av lårbenets övre del, där detta
gränsar mot höftbenet (trochanter minor). Benet hålls rakt - muskeln är avspänd.
Därefter böjer P. benet och drar upp det så att psoas kontraheras, medan T. åter
masserar fästet. Man har nu på detta sätt behandlat både ursprung och fäste.
57
MUSKELSPOLAR
Kroppen har olika typer av känselceller, s.k. receptorer eller propioceptorer,
som mäter och registrerar spänningar och andra tillstånd i muskler, senor och
organ. Musklernas receptorer kallas muskelspolar eller ”spindle cells” och
består av 2 - 20 mm långa muskelbuntar, som innehåller s.k. intrafusala fibrer.
Dessa är fästade vid muskelns vanliga fibrer, de s.k. extrafusala fibrerna, och
innehåller sensoriska nervfibrer som kallas typ IA- och typ II-fibrer. De sensoriska
nervfibrerna har till uppgift att mäta längden och spänningen i en muskel. När
en muskel stretchas sträcks också de intrafusala fibrerna. Längden på dessa fibrer
kontrolleras av s.k. gammamotorneuron och de extrafusala fibrerna kontrolleras av
alphamotorneuron.
Ju mer en muskel dras ut, desto mer aktiveras muskelspolarna, som främst finns
i muskelbuken. Om en muskel dras ut så hårt att den riskerar att skadas, skickar
muskelspolarna nervimpulser via gammamotorneuronerna till CNS (centrala
nervsystemet). Effekten blir nervsignaler till de motoriska ändplattorna, vilka
aktiveras och muskeln kontraheras. Mekanismen brukar kallas ”stretch reflex”
och används bl.a. vid neurologiska undersökningar, t.ex. ”patella reflex”, där man
knackar på knäskålens sena med följd att muskelfibrerna i quadriceps sträcks.
Muskeln skyddas mot översträckning genom att dra ihop sig och benet sträcks ut.
Processen är en skyddsreflex som lyder under det autonoma nervsystemet och är
därmed inte viljestyrd. Stretchreflexen stärker alltså muskeln ifråga, däremot blir
antagonistmuskeln svag. TL av propioceptorer görs direkt på muskeln som ska
testas.
Gamma motorneuron förbundna
med intrafusala fibrer
Alfa motorneuron förbundna
med extrafusala fibrer.
Kapsel med ledande vävnad.
Lymfvätska.
Extrafusala fibrer.
Nervfibrer typ II.
Nervfibrer typ IA
Intrafusala fibrer.
58
TEST OCH BEHANDLING AV MUSKELSPOLAR
Nyptest av muskelspolarna görs ofta för att kontrollera att muskeln fungerar
neurologiskt och för att avgöra om den är hypertonisk.
Nyptest:
T. placerar tummarna på muskelbuken med ett par cm avstånd från varandra.
Tummarna trycks in mot varandra ett antal gånger i muskelns fiberriktning.
Därefter testas muskeln på vanligt sätt. Om muskeln nu är i balans (homeotonisk)
och fungerar neurologiskt, ska den vara svag under en eller några minuter.
Förklaringen till detta spektakulära test är att tummarna trycker ihop både de
extrafusala och de intrafusala fibrerna, vilka komprimeras, eller kontraheras. Detta
medför färre nervimpulser till CNS, man lurar hjärnan att tro att muskeln är
maximalt kontraherad. CNS kopplar nu bort ett antal motoriska enheter för att
skydda muskeln, med följd att muskeln blir svag!
Behandling:
Genom att vända på processen och dra isär muskelspolarna stärks muskeln. Börja
med att behandla muskelbuken, där de flesta propioceptorerna (muskelspolarna)
finns. Fortsätt med att dra isär muskelspolarna på ömma och spända delar tills
muskeln testar starkt. Trycket varieras mellan 1 - 7 kg beroende på muskel och
person. PTL (utmana) och fortsätt behandla vid IC.
För att stärka muskeln.
Dra isär muskelspolarna.
59
För att försvaga muskeln.
Tryck ihop muskelspolarna.
SENSPOLAR
Senornas receptorer består av fibrer som ligger buntade i s.k. senspolar, eller
”golgisenorganen”. Dessa kontrollerar att anspänningen i muskeln inte blir för stor.
En muskel som kontraheras maximalt kan slita sönder senor, ligament och ibland
även benet där den fäster. Senspolarna ger nervimpulser till CNS om en muskel blir
för hårt kontraherad. Alla nervsignaler till muskelns motoriska ändplattor stoppas,
med resultat att muskeln omedelbart slappnar av och tappar kraft.
Exempel: Antag att en person håller en hink med en fem kg tung viktskiva i
framför kroppen, med raka armar. Propioceptorerna (i det här fallet senspolarna)
ger en signal till CNS att koppla på, låt oss säga, två tusen motoriska enheter, vilket
är vad vi kan säga behövs för att orka hålla fem kg med raka armar. Nu antar vi att
någon plötsligt slänger i en femtio kg tung viktskiva i hinken! Propioceptorerna
känner omedelbart att detta går käpprakt åt skogen! Istället för att ge order om att
koppla på maximalt antal motoriska enheter, med följd att muskeln kan komma
att skadas, signalerar de: -”Släpp omedelbart alltihop!” De motoriska enheterna
desaktiveras och armarna sjunker rakt ned. Hela processen sker automatiskt,
armarna viker sig oavsett vi försöker hålla emot eller inte. Till en viss del går det
dock att träna upp en förmåga att kunna ”stänga av” propioceptorerna med viljan,
det finns exempel på styrkelyftare som har lyft för tungt och dragit sönder både
muskler och senor.
Nervfibrer typ IB.
Kapsel med ledande vävnad.
Kollagenfibrer förbundna med muskelfibrer.
60
TEST OCH BEHANDLING AV SENSPOLAR
Test fäste/ursprung:
Muskelspolar och senspolar har omvänd funktion, test och behandling blir därför
”tvärtom”. För att testa senornas propioceptorer, de s.k. senspolarna eller golgi
senorgan, placerar T. tummarna vid muskelns fäste och ursprung. Tummarna dras
ett antal gånger i riktning från varandra, i muskelns fiberriktning men bort från
muskeln. Muskeln ska nu testa svagt, om inte är den hypertonisk och/eller har
neurologiska dysfunktioner.
Förklaringen är liknande den för nyptest. Man lurar kroppen att tro att senorna
är maximalt sträckta (och muskeln hårt spänd), vilket aktiverar senspolarna så att
CNS kopplar bort så många motoriska enheter att muskeln blir svag.
Behandling:
T. placerar tummarna vid muskelns fäste och ursprung och trycker i riktning inåt,
mot muskeln (alltså givetvis i motsatt riktning mot testriktningen ovan). Behandla
tills muskeln testar starkt, PTL och vid behov förnyad behandling.
Om obalanser i propioceptorerna ständigt återkommer, kan P. behöva tillskott
av phosphatase (fosfatidyl kolin), vilket finns i bl.a. rå potatis.
För att stärka muskeln:
För att försvaga muskeln:
Tryck ihop fäste och ursprung.
Dra isär fäste och ursprung.
61
HYPERTONISKA MUSKLER
En hypertonisk muskel har för mycket energi och är överspänd. Egentligen handlar
det om en hypotonisk (svag) muskel som inte visar sitt rätta jag, d.v.s. den låtsas
vara stark men är det egentligen inte (känns det igen, överfört på människor?).
Hypertoniska muskler reagerar inte på testning av recptorer d.v.s. muskelspolar
och senspolar. Om de förblir obehandlade kan de orsaka muskelspänningar med
värk och felställningar i kroppen. Andra benämningar som används är; frusna,
överspända eller överstarka muskler.
Testning och behandling av en hypertonisk muskel kan ske på flera olika sätt.
Ett enkelt sätt att testa om en muskel är hypertonisk, är att snabbt dra
centralmeridianen uppåt några gånger (sid. 68). På så sätt tillförs kroppen och
därmed muskeln ännu mer energi, tills muskeln bokstavligen storknar och får nog.
Muskeln kommer nu att testa svagt, den klarar inte ännu mer energi eftersom den
ju redan hade ett överskott. En homeotonisk (balanserad) muskel klarar däremot
av att få en extra dos energi utan att bli svag.
Hypertoniska muskler kan också hittas genom att testa muskelspolar och/eller
senspolar. T. måste då veta både var muskeln finns och fiberriktningen i muskeln. AUTOGEN INHIBITION
Ett enkelt och snabbt överspänningstest som kommer från Manual Kinesiologi.
Test:
1) Testa muskeln på vanligt sätt. Om muskeln är stark kan den vara hypertonisk.
2) Flytta muskeln en liten bit (ca 10 cm) mot ökad kontraktion - muskelns fäste och ursprung förs närmare varandra.
3) Testa muskeln i detta läge (muskeln bör vara stark).
4) För nu tillbaks muskeln till ursprungsläget och testa igen, som vid punkt 1. Muskeln bör nu testa svagt under en kort stund (med en annan term ”bli inhiberad”). Om den förblir stark ska den betraktas som hypertonisk.
Behandling:
1) Försvaga muskeln genom att trycka ihop muskelspolarna, se sid. 59.
2) Massera muskelns ursprung och fäste. Om ett av dem är svårt att komma åt använder man metoden som beskrivs på sid. 57.
3) Behandla muskelns NL- och NV-punkter. Gnugga först på NL-punkterna och håll sedan på NL- och NV-punkterna samtidigt (sid. 48).
4) Utmana genom att utföra en ny autogen inhibitionstest och/eller test av muskelspolarna.
62
SURROGATMUSKEL
Terapilokalisering innebär ju att man så att säga frågar kroppen hur det står till i
olika kroppsdelar, genom att hålla på dessa, en efter en, och samtidigt muskeltesta
en indikatormuskel. Om man håller på en obalans, uppstår stress och denna stress
försvagar indikatormuskeln så att den ändrar tonus, det blir en IC.
Stressen verkar överföras energimässigt även till den som testar (T). Så länge
T. håller på obalansen, blir även T´s muskler svaga. T. har med andra ord blivit ett
slags substitut eller ”surrogatperson” (ersättare) för den som blir testad (P.).
Hela förloppet går att utveckla ett steg längre, och nu börjar det bli intressant!
En person ska terapilokalisera en skada, eller ett problem hos en annan person.
Nu ska en tredje person muskeltesta den som håller på skadan, alltså surrogatpersonen, inte personen som har skadan. Surrogatpersonens muskler blir svaga
(IC). Stressen som TL av skadan utlöser finns hos båda personerna och man kan
alltså testa en individ indirekt med hjälp av en surrogatperson. Eftersom tankar och känslor hos både T. och P. kan inverka på muskeltesterna,
så är det viktigt att inte ha förutfattade meningar om utgången av dessa. Man bör
heller inte tänka på något som kan inverka störande under testningen.
Gör följande experiment, som visar hur energi kan vandra från person till person.
Man behöver minst två personer, gärna fler, förutom T. som är den som testar.
Personen som ska testas är P. och ska ha en skada av något slag som ger en tydlig
IC vid TL (terapilokalisering). De övriga, A, B, C osv, är surrogatpersoner för P.
A. håller ena handen på skadestället hos P. Eftersom det är en vanlig TL, kommer P. att testa svagt. Märkligt nog kommer även alla A´s muskler att testa svagt,
som om även han hade skadan ifråga. Alla muskler hos A. kommer att testa svagt.
Obalansen hos P. har energimässigt förts över till A. Så fort A. släpper P. återgår
A´s muskler till sitt normala tillstånd.
Testning med surrogatperson är en fantastisk metod att använda vid t.ex. följande:
- Personer som inte talar samma språk.
- Små barn (ställ inte diagnos och behandla inte andras barn, om du inte är läkare).
- Personer i koma.
- Mentalt handikappade och retarderade personer.
- Gamla människor, som pga allmän skröplighet kan vara svåra att muskeltesta.
- Personer med akuta skador och smärtor.
- En del idrottsmän och andra som ser muskeltestning som ett slags styrketävling.
- Personer som pga fysisk utmattning vid sjukdom eller efter en idrottsprestation,
har svårt att kontrahera musklerna.
- Sist, men inte minst, djur! En del veterinärer använder med framgång testning
med surrogatperson för att diagnosticera skador och problem hos olika djur.
63
PROVOKATION
All behandling bör göras för att hålla - P. bör må bra även en tid efter behandlingen,
när han eller hon återupptar sina dagliga sysslor.
Efter att ha behandlat en muskel, eller ett problem, kan man provocera
behandlingen genom att på olika sätt stressa P. Om behandlingen är helt klar, ska
muskeln förbli stark vid provokation. Om muskeln åter blir svag behövs
ytterligare behandling. Provokationen kan ske på bl.a. följande sätt:
Ögonriktningar:
P. tittar i olika riktningar medan man testar den muskel som har behandlats, eller en
IM för ett problem av något slag. Blicken riktas och hålls uppåt, nedåt, åt vänster
och åt höger. Ögonriktningen som försvagar hålls medan behandlingen upprepas.
Nyptest:
T. nyper, eller knäpper med fingrarna var som helst på kroppen utom direkt på den
muskel som har blivit behandlad, eller dess antagonistmuskel. Man kan också fästa
en gummisnodd runt handleden eller fotleden på P., dra ut och släppa.
Klapptest:
En annan möjlighet är att oväntat klappa händerna högt framför P. och testa.
Stresstest:
P. kan tänka på en obehaglig och stressande situation, eller på en person han inte
gillar, medan man testar. Pauslås eller tänk på situationen under behandlingen.
Patientfall:
En 200 meterslöpare brukade alltid komma iväg sist när startskottet gick. Under
loppet sprang han upp sig, men det räckte inte för placering. Alla muskler som blev
svaga när han intog startpositionen testades och behandlades. Till sist ”tålde” alla
muskler att han stod i denna böjda och framåtlutade position. Man noterade att han
kom iväg betydligt snabbare än tidigare under träning. Så kom nästa tävling och
han kom åter iväg bland de sista! Alla muskler som hade behandlats vissnade som
blommor om hösten. Provokationstest visade att han blev svag vid handklapp och
att han blev rädd när startskottet small! Efter att ha blivit behandlad även för detta,
kom han iväg lika snabbt som de andra och han började vinna en del lopp.
64
KROPPENS ENERGIFLÖDEN OCH
ELEKTROMAGNETISKA SYSTEM
MERIDIANER
Meridianerna är antingen Yang och förbundna med ”fasta” inre organ (lever,
mjälte, njurar, m.fl.), eller Yin, med ”ihåliga” organ (blåsa, gallblåsa, tarmar m.fl.).
Yinmeridianerna börjar eller slutar på bröstet och energin i dem flödar uppåt om P.
står med armarna uppåtsträckta. Yangmeridianerna börjar eller slutar på huvudet
med energiflödet nedåt vid ”hands up” (utom styrkärlsmeridianen). Akupunkterna
numreras från den punkt där meridianens flöde börjar. Vid meridianens sista punkt
övergår flödet till nästa meridians första punkt
Under sjuttiotalet upptäckte Goodheart sambandet mellan kroppens muskler
och de kinesiska akupunkturmeridianerna. Han såg också, att sambandet mellan
muskler och organ i kinesiologi, stämde överens med sambandet mellan
meridianer och organ. Detta formulerades: Muskler => Meridian => Organ.
Akupunktursystemet är mycket komplicerat. I den här boken berörs bara vissa
grunder i detta suveräna, kinesiska system. Vi visar bl.a. hur man behandlar de tolv
s.k. organmeridianerna och de två viktigaste av de åtta s.k. extra meridianerna.
Meridianerna är förenade med varandra och har ett flöde av chi (ki på japanska)
som cirkulerar från meridianens första till dess sista punkt och därifrån över till
nästa meridian. Det finns också andra meridianer som för chi till de inre organen
och till andra delar av kroppen. När chi cirkulerar fritt, är personen frisk, om det
finns blockeringar i flödet kan sjukdomar och andra problem uppstå. Genom att
stimulera flödet av chi, hjälper man kroppens läkningsprocess.
Chiflödet kan behandlas på flera olika sätt, det mest kända är behandling med
nålar. Nålen fungerar som en antenn, för att leda in chi i kroppen. Den vanligaste
och enklaste metoden i kinesiologi, är behandling med fingrarna. Vissa akupunkter
masseras, andra hålls, eller trycks på. Det förekommer också behandling med ljus,
färger, magneter, ljud etc. mot punkterna. Energi kan tillföras på många olika sätt!
I den här boken beskrivs systemet med meridianernas startpunkter och slutpunkter.
De tolv organmeridianerna är bilaterala och har sina punkter på samma sida av
kroppen, utom tjocktarmsmeridianen, som korsar kroppens mittlinje under näsan.
Centralmeridianen och styrkärlsmeridianen löper utefter kroppens mittlinje.
För att göra en TL av meridianen för den muskel man behandlar, håller man
bilateralt på meridianens start- och slutpunkter på samma sida som muskeln (se
upp med den korsande tjocktarmsmeridianen!). Både P. och T. kan göra TL, var för
sig, eller tillsammans (PTL och TTL), en fördel när man måste hålla på en punkt
på huvudet och en annan på foten.
67
68
MERIDIANERNAS START- OCH SLUTPUNKTER
Start- och slutpunkterna återfinns i ansiktet, på bröstet, på fingrar och tår samt
fotens undersida. Centralmeridianen och styrkärlsmeridianen börjar i underlivet,
vilket ofta ställer till med problem för en akupunktör - de flesta vill inte gärna ha
en nål instucken där! Vid akupressur, dvs behandling med händer och fingrar, löses
detta problem lätt genom att låta P. hålla eller gnugga på punkten medan T. hålller
en hand över P´s hand. Effekten blir energimässigt ungefär som om T. håller eller
gnuggar punkten.
Test av meridianobalanser:
Testa meridianerna en och en för att finna obalanser och blockeringar. Börja med
en valfri meridian på vänster sida av kroppen och testa sedan samma meridian på
höger sida. Följ gärna ordningen enligt meridianflödesschemat på sid. 50.
P. håller själv start- och slutpunkten medan man testar en benmuskel, eller
också håller P. en av punkterna och T. den andra, så att T. har en arm fri att testa
med. Meridianerna kan ha obalanser unilateralt eller bilateralt, därför bör de testas
parvis.
Behandling:
Håll med pekfingret och långfingret samtidigt på meridianens start- och slutpunkt
(som att få igång en bil med startkablar) under några minuter, eller tills man känner
en jämn pulsation eller ström i fingrar och händer - det brukar ”pirra som av låg
ström” när flödet återställs.
Punkterna kan också knackas istället för att hållas. Utmana med en ny TL av
punkterna och upprepa vid behov. (MK).
Behandling av gallblåsmeridianens start- och slutpunkter.
69
MERIDIANERNAS START- och SLUTPUNKTER
Lungmeridianen
Lu 1- 11
Tjocktarmsmeridianen
Tj 1 - 20
Magmeridianen
Ma 1 - 45
Mjältmeridianen
Mj 1 - 21
Hjärtmeridianen
Hj 1 - 9
Tunntarmsmeridianen
Tu 1 - 19
Blåsmeridianen
Bl 1 - 67
Njurmeridianen
Nj 1 - 27
Grop 1 cun under
nyckelbenet.
Pekfingernagelns kant
på radialsidan.
På okbenet mitt under
ögat.
Stortånagelns kant på
mediala sidan.
Mitt i armhålan.
Hjärtsäcksmeridianen
Pc 1 - 9
Trippelvärmarmeridianen
Tv 1 - 23
Gallblåsmeridianen
Gb 1 - 44
Levermeridianen
Le 1 - 14
1 cun lateralt
bröstvårtan.
Ringfingernagelns
kant på ulnarsidan.
Vid yttre ögonvrån.
Styrkärlsmeridianen
S 1 - 28
Centralmeridianen
C 1 - 24
Lillfingernagelns kant
på ulnarsidan.
Mellan ögonvrån och
näsbenet.
Mitt i trampdynan.
Tumnagelns kant på
radialsidan.
Vid näsvingen på den
motsatta sidan.
2:a tåns nagelkant
på lateralsidan.
6 cun under armhålan,
mellan denna och C. XI.
Lillfingernagelns
kant på radialsidan.
Vid örat, i gropen som
bildas när man gapar.
Lateralt på lilltånagelns
kant.
I gropen där
nyckelbenet och
bröstbenet möts.
På långfingrets topp.
Ögonbrynets yttre del.
Lateralt på 4:e tånagelns
kant.
Stortånagelns kant
Under bröstvårtan
på laterala sidaan.
mellan costa VI
och costa VII.
Under
I nasolabiala vecket,
svanskotsspetsen.
under överläppen.
I mellangården, mellan Under undre läppen.
anus och pung/vagina.
70
START- och SLUTPUNKTER
71
ASSOCIERADE PUNKTER
Utefter blåsmeridianen finns ett antal akureflexpunkter, kallade associerade
punkter, eller ”Shu-punkter”. De lagrar och återger energi till de olika meridianerna
och dessas organ. De associerade punkterna sitter 1,5 cun vid sidan om närliggande
kota och kan påverka dessa. När de testas kan man få en IC av följande orsaker:
a) Obalans i blåsmeridianen och eventuellt något problem i urinblåsan.
b) Obalans i den meridian som den associerade punkten är kopplad till.
c) Subluxation av den kota som ligger närmast punkten.
d) Emotionella problem, som först har påverkat de s.k. emotionella associerade
punkterna. Dessa tillhör också blåsmeridianen och ligger vid sidan av de andra
punkterna.
Emotionella associerade punkter.
Vid svåra emotionella påfrestningar, såsom en nära anhörigs död, olycklig kärlek
m.m. kan det uppstå ”negativ energi”. Istället för att transportera runt denna skadliga
energi i kroppen, lagras den ofta i punkter på de ställen i kroppen där den gör minst
skada. Det hela kan jämföras med att sopa huset och lägga skräpet i soppåsar.
När dessa är fulla, bärs de till soprummet och forslas bort. Om soporna av någon
anledning blir kvar i huset, kommer de snart att börja lukta illa, dra till sig ohyra
och leda till ett sanitärt problem, som kan äventyra hälsan för de som bor i huset.
Ryggen är en stark och muskelpackad kroppsdel, utan ytliga och oskyddade
organ. Blåsmeridianen löper utefter ryggraden två gånger på varje sida i en slinga.
Punkterna närmast ryggraden är de associerade punkterna, som beskrevs i förra avsnittet. Punkterna som ligger vid sidan om och strax utanför de associerade punkterna, kallas emotionella associerade punkter. Akupunkturskolorna är inte överens
om hur dessa punkter ska numreras, placeringarna är däremot de samma. Jag har
valt att följa den numrering som brukar användas av de flesta akupunktörer.
De emotionella associerade punkterna får ofta tjänstgöra som kroppens sopkorgar för negativ energi. Om personen inte förmår lösa upp sina emotionella trauman, eller bearbeta sin sorg etc., kommer den negativa energin i dessa punkter
att ackumuleras och börja påverka omkringliggande muskelvävnad. Det kan då
uppstå olika problem, såsom triggerpunkter, hypertoniska muskler som kan dra en
kota snett m.m. Många ryggproblem beror på detta.
Vid problem som beror på blockeringar i de emotionella associerade punkterna,
bör man alltid söka och behandla problemets grundorsak. Om grundorsaken t.ex.
är föräldrarnas skilsmässa när P. var barn, frågar man sig fram med en IM tills man
får svar. Sök den ålder då problemet uppstod och behandla med de tekniker man
bäst behärskar, medan P. tänker på problemet i den tid då det uppstod.
72
Shu-
punkt: Mer:
Kota:
Bl 13 Lu
T 3
Bl 14 Pc
T 4
Bl 15 Hj
T 5
Bl 16 S*
T 6
Bl 17 C**
T 7
Bl 18 Le
T 9
Bl 19 Gb
T 10
Bl 20 Mj
T 11
Bl 21 Ma
T 12
Bl 22 Tv
L1
Bl 23 Nj
L2
Bl 25 Tj
L4
Bl 27 Tu
S 1
Bl 28 Bl S 2
* Alternativt Mj 21
**Alternativt Nj 27
Empunkt: Mer:
Kota:
Bl 42 Lu
T 3-4
Bl 43 Pc
T 4-5
Bl 44 Hj
T 5-6
Bl 45 S
T 6 - 7
Bl 46 C
T 7 - 8
Bl 47 Le
T 9 - 10
Bl 48 Gb
T 10 - 11
Bl 49 Mj
T 11 - 12
Bl 50 Ma
T 12 - L 1
Bl 51 Tv
L 2-L3
Bl 52 Nj
L 3-L4
Bl 52 E Tj
L 5-S1
Bl 52 E Tu
S 2
Bl 53 Bl S 3
E = “Extra punkt”
T.v. visas shu-punkterna och
t.h. de emotionella punkterna.
73
OLIKA SÄTT ATT BEHANDLA AKUPUNKTER
En akupunkt kan bli behandlad på många olika sätt. Det handlar om att tillföra eller
bortföra energi, nålarna som används inom klassisk akupunktur är att betrakta som
ett slags antenner för denna energi, kallad chi. För att använda nålar ska man vara
utbildad akupunktör (utbildningen är lika lång som för läkare och kiropraktorer).
Utöver smittrisken med infekterade nålar, finns det risk för att vid oskicklighet av
misstag punktera inre organ såsom hjärtsäcken, lungorna, tarmar m.m. Följande
metoder rekommenderas för icke utbildade akupunktörer:
Akupressur:
T. trycker eller masserar med ett finger på punkten. Om punkten har för lite energi
och behöver tonifieras, är höger pekfinger eller höger ringfinger lämpliga, eftersom
de är positivt laddade. Vid sedering används istället höger långfinger, som är minus,
se sidan 163. Många terapeuter använder alltid samma finger, eller pekfinger och
långfinger tillsammans, och det verkar också gå bra. Alla akupunkter brukar vara
mer eller mindre ömma, om de inte är helt blockerade och ”utslagna”.
Knackning:
T. knackar i snabb takt med ett finger på akupunkten, gärna med + eller - fingrar för
att tonifiera eller sedera punkten. Femton till tjugo knackningar brukar räcka.
Teishin:
En teishin är en liten, pennliknande apparat med en trubbig metallsticka som löper
i en fjädrande hylsa, inte olikt en kulspetspenna. Spetsen sätts mot akupunkten
och man trycker i snabb takt i ca fem omgångar med fem tryck i varje. Spetsen
gör det lätt att behandla akupunktens centrum, men den är inte så skarp att det gör
ont eller gör hål i skinnet. Man måste emellertid vara försiktig vid behandling av
punkterna vid ögonen. Håll gärna den andra handens fingrar runt teishin för att
styra den rätt.
Aku-kulor:
Aku-kulor, eller acu-aids, är små stålkulor som appliceras med självhäftande tejp
över akupunkten och får sitta kvar en viss tid. Istället för dessa kan man använda
senapskorn (eller andra korn - kolla först eventuell allergi) som fästs med kirurgisk
tejp över punkten. Bra om det behövs lätt stimulering över en längre tid, t.ex. vid
behandling för att sluta röka.
74
Färger:
En liten rund röd papperslapp fastsatt med tejp tonifierar akupunkten och en blå
sederar den. Använd t.ex. ett hålslag för att stansa ut pappersbitarna.
Ljus och färger:
Akupunkterna kan stimuleras med ljus och färger. Enklast (och mycket effektivt)
är att skaffa en ficklampa med ett rött färgfilter för tonifiering och en annan med ett
blått filter för sedering. Vill man lägga ned lite arbete på att få ett riktigt proffsigt
verktyg gör man följande.
Skaffa:
Två ficklampor.
Skumgummibit
Två bergskristaller. Kristall
Ett rött färgfilter av plast
(signalrött eller klarrött).
Ett blått färgfilter av plast
Ficklampa
(blåklintsblått).
Färgfilter
En bit poröst cykelhandtag
av mjukt skumgummi.
Skär till färgfiltret så att det precis passar till lampglaset. Trä cykelhandtaget över
ficklampan så att ca 3 cm sticker ut. Tryck in bergskristallen i denna utstickande
del och jämka den så att den sitter stadigt. Din aculjusfärglampa är nu klar att
använda!
Magneter:
Magneter av olika storlekar kan användas på akupunkterna. + polen mot kroppen
vid tonifiering och - polen mot kroppen vid sedering. Små magneter kan fästas
med tejp och få sitta en tid, stora magneter används för snabb påverkan. Vid
knackning med ett finger kan man förstärka effekten genom att sätta en hålmagnet
runt det behandlande fingret. För tonifiering sätts hålmagneten på höger pek- eller
ringfinger med + polen riktad mot P´s kropp. För sedering sätts magneten istället
runt höger långfinger och med - polen riktad mot P. Man kan också lysa in rött eller
blått ljus mot punkten genom hålet i magneten, med rätt pol mot kroppen.
Ljud:
Det finns speciella stämgafflar som svänger i samma frekvens som meridianerna.
Metoden kommer från Applied Physiology och är hämtad från Tibet, där man
använder små mässingklockor i klostren för att påverka flödet av chi i meridianerna.
Stämgafflarna används ofta parvis och slås mot varandra, varpå de hålls mot P´s
tinningben. Vibrationerna påverkar olika ben i kraniet och därigenom också resten
av kroppen, där de utövar sin påverkan på meridianerna som ska balanseras.
75
NÅGRA ENKLA AKUPUNKTSBEHANDLINGAR
Akupunktur betyder egentligen behandling av akupunkter med nålar (punktera
betyder sticka hål), men ordet kan också användas mer allmänt för all slags
behandling av meridiansystemets punkter, de s.k. akupunkterna. Endast utbildade
akupunktörer bör använda nålar, andra behandlar med fingrar, magnet, ljus etc.
Här visas några vanliga akupunkter och en del problem som de används för.
Vissa problem kan behandlas med flera olika punkter och det är då bra att behandla
dem alla, eller så många som möjligt.
Akupunkt:
Tj 4.
Används för:
Pc 6.
Sjösjuka, Yrsel, Höjdskräck, Näsblödning, Huvudvärk,
Migrän, Mensvärk, Hosta, Hicka, Diarré m.m.
Lu 5
Allergier, Förkylning, Hosta, Ont i nacke och rygg.
Massera runt hela armbågen, där finns flera akupunkter.
Le 1 och Le 2.
Kramp, Mensvärk, Sinusitis, ”Dagen efter”
(bakrus), Huvudvärk, Migrän.
Ma 45
Sinusitis, ”Dagen efter”.
Nj 1
Förkylning, Hypertension, Njurproblem,
Huvudvärk och annan värk.
Bl 60
Huvudvärk, Migrän, Ryggont och allmän
smärtlindring, Höjdskräck.
Bl 40
Näsblödning, Ryggont, Problem i knä, mage, blåsa
m.m. Massera inte om det finns åderbråck.
Mj 6
Förkylning, Hosta, Huvudvärk, Migrän, Sjösjuka, Yrsel,
Huvudvärk, Migrän, Diarré, Förstoppning, Infektioner,
Bakrus, Mensvärk, Problem i prostata och testiklar.
Ma 36
Samma som för Mj 6. Båda punkterna
bör användas tillsammans.
Gb 20
Under knölarna i nacken,
se även sid. 184.
Näsblödning, Huvudvärk (Tryck på Gb 20
med tummen och fingrarna medan den andra
handens fingrar nyper över näsroten).
Gb 31
Huvudvärk, Förgiftningstillstånd, Bakrus.
I simhuden vid tummen.
2 cun från handleden
Armbågens tumsida.
Stortånagelns yttre kant
och stortåns ”simhud”.
2:a tåns yttre nagelkant.
Mitt i trampdynan.
Bakom yttre fotknölen.
Mitt i knävecket.
En handbredd över inre
fotknölen.
3 - 4 fingrar under knäet.
Dit pekfingret når på låret.
Kramp, Näsblödning, Huvudvärk, Migrän, Förkylning,
Sinusitis, Magproblem, Ryggont, Svettning m.m.
76
77
MAGNETTERAPI
Magnetterapi är en gammal behandlingsmetod, känd från olika delar av världen.
En enkel magnet kan lindra och ta bort smärttillstånd lika effektivt som många
medicinska preparat, men utan dessas ofta negativa bieffekter.
Magneten har två poler (negativ och positiv) med olika effekter och påverkan.
Den negativa polen är blå och används för att eliminera eller lindra smärta vid
akuta tillstånd, samt för att behandla och dämpa inflammationer och infektioner.
Människokroppen har en naturlig läkningsförmåga som utlöser en ökning
av cellernas negativa spänning. Magnetens minuspol förstärker denna negativa
cellulära spänning när den appliceras över skadestället, vilket ökar kroppens
självläkningsförmåga. Minuspolen har en sänkande verkan.
Den positiva polen är röd och används för att öka den cellulära spänningen vid
skadestället. Den är därför lämplig att använda vid kroniska tillstånd som inte är
inflammerade, som t.ex muskelbristningar, muskelstelhet, atrofi, artros, benbrott,
ligament- och senskador, ärrbildning, rehabilitering etc.
Pluspolen ska inte användas mot inflammationer eller tumörer.
Magneten appliceras med kirurgisk tejp. Den pol som ska användas placeras
mot huden vid skadestället, dvs vid akuta problem sätter man minuspolen mot
kroppen, och vid kroniska problem (som inte är inflammerade eller infekterade)
ska pluspolen vändas mot kroppen.
Vid öppna sår, eller infektioner, bör man lägga en steril gasbinda mellan huden
och magneten.
Magneten bör sitta ett par dagar, upp till en vecka, beroende på graden av
skada.
Magneterna kan återanvändas gång på gång.
Kontraindikationer:
Inga kända kontraindikationer eller obehag, varken vid långvarig eller kortvarig
behandling.
Magneten får inte appliceras över bröstet på personer med pacemaker.
Dessa mycket starka magneter (2.000 gauss) kan radera ut magnetremsan på
bankomatkort och liknande, liksom skada elektronisk utrustning om de kommer i
kontakt med dessa.
Magneterna kan köpas från Erik Nygård AB, ring eller faxa 031-845179.
78
Ryggproblem...
och hur de löses!
PROBLEM I RYGG OCH NACKE
RYGGINSUFFICIENS
Rygginsufficiens (svag rygg) är en svepande benämning för mer eller mindre
diffusa ryggproblem, som ofta används när man inte kan diagnosticera problemet
närmare. De flesta människor får någon gång i livet problem med rygg eller nacke.
Vi verkar ännu inte ha anpassat oss helt till upprätt gång. Den svaga länken i vår
rygg är ländryggen, i första hand kotorna L 4, L 5 och S 1.
70 % blir spontant bra inom 1 - 2 månader, ca 15 % inom ca 3 månader och i
den resterande gruppen om ca 15 % finns många vars problem ofta blir mer eller
mindre kroniska.
Ryggproblem betraktas som en folksjukdom och är en av de vanligaste
orsakerna till nedsatt arbetsförmåga, sjukskrivningar och förtidspension. Detta
beräknas kosta samhället mer än 40 miljarder kronor per år.
Orsaker:
Trauma.
Inaktivitet som leder till svaga muskler.
Svaga muskler i buk och rygg som ger dålig hållning.
Monotont och statiskt arbete.
Felaktiga arbetsställningar.
Emotionella och mentala problem.
Symtom:
Morgonstelhet.
Ont i ryggen utan utstrålande smärtor.
Smärta vid mer eller mindre tunga lyft.
Molande värk efter att ha gått eller stått länge.
81
RYGGSKOTT
Ryggskott (lumbago) är en akut reaktion på en obalans i nedre delen av ryggen.
Det kännetecknas av intensiva smärtor i ländryggen och korsryggen, med eller
utan utstrålning.
AKUT RYGGSKOTT
Smäller till som en blixt från klar himmel, med svåra smärtor och
muskelkramper.
KRONISKT RYGGSKOTT
Innebär ett tillstånd av mer eller mindre ihållande smärtor under mer än
två månader.
Orsaker:
Muskelsträckning vid felaktiga lyft eller arbetsställningar.
Blockerade akupunkter (de associerade punkterna på blåsmeridianen).
Svaga och /eller överstarka muskler.
Obalanser mellan agonist- och antagonistmuskler.
Symtom:
Konstant värk.
Smärta vid minsta rörelse.
Onaturlig kroppshållning p.g.a. smärtan.
ISCHIAS
Ischias (lumbago ischias) innebär en inklämning eller irritation av någon av
ischiasnervens förgreningar. Detta kan ske vid nervroten eller vid piriformismuskeln
och ger i regel utstrålande smärtor som följer ett visst mönster.
Falsk ischias:
Någon del av ischiasnerven har en inklämning vid passagen vid piriformismuskeln.
Ger utstrålande smärtor som vid äkta ischias, men problemet beror inte i första
hand på kotorna i ländrygg och korsrygg.
Äkta ischias:
Nervinklämningen eller nervrotsirritationen finns i de nedre kotorna, L 4, L 5 eller
S 1. De utstrålande smärtorna följer oftast det mönster som visas på nästa sida.
82
Typiska utstrålande smärtor vid ischias:
L 4
Smärtor på lårets framsida,
ofta till knähöjd.
L 5
Smärtor lateralt på benet (vid
byxrevären), ofta till stortån.
S 1
Smärtor på lårets baksida, ofta till fotens utsida och lilltån.
Orsaker:
Ryggskott.
Diskbråck (sid. 90).
Felställning i bäckenbenen (sid. 164 - 172).
Lovett reactor (sid. 23).
Obalanser vid kotornas muskler (sid. 14 och sid. 30).
Hypertoniska muskler vid kotorna (sid. 62).
Blockerade akupunkter i blåsmeridianen (sid. 72).
Andra orsaker.
Symtom:
Smärta i ländryggen med de utstrålande smärtor som visas ovan. Smärtorna är
oftast unilaterala, men kan ibland stråla ut i båda benen.
83
KOTPROBLEM
Kotproblem kan vara av flera slag och bero på olika orsaker. Att säga att “min kota
har hoppat ur led” är absurt, om så sker är man totalt förlamad, eller död. En kota
kan “glida” lite och kännas “låst”. Denna “kotförskjutning” är dock i allmänhet så
liten att den kanske inte ens syns på en röntgenbild, det handlar om millimetrar,
eller mindre. Å andra sidan behövs det inte så stora förskjutningar för att det ska
leda till problem.
Vid alla kotfel som inte beror på deformitet finns det muskulära obalanser. Om
dessa inte rättas till, kan problemet återkomma och med tiden kanske bli kroniskt.
Om musklerna däremot behandlas, kan kroppen ofta själv korrigera fel i kotor och
leder. Ibland kan det dock behövas en hjälpande hand (eller två) som manipulerar
kotan/leden till rätt läge. Detta behandlas längre fram i boken.
Man delar in kotornas felställningar i följande kategorier.
LUXATION
Luxation betyder att kotan (eller en led) är vriden ur led. I ryggraden är det ett
allvarligt, ofta livshotande tillstånd, som leder till förlamning, eftersom nervsignaler
inte längre kan förmedlas till hjärnan.
SUBLUXATION
Subluxation innebär en liten förskjutning av ledytorna mellan ben eller kotor.
Tillståndet involverar endast en kota (eller led) och kan ofta upptäckas på röntgen.
Subluxationer kan terapilokaliseras och kan uppstå i sidled eller framåt/bakåt.
Orsaker:
Medfödda felställningar.
Förslitning, osteofyter eller tumörer.
Fel i reaktorkota, fot, knä, höft, bäcken etc.
I övrigt samma som vid ischias (sid. 83).
Symtom:
Smärtor i ryggen, ibland utstrålande i ett eller båda benen.
Försvagade och obalanserade muskler.
Domningskänslor.
Stickande eller surrande känslor i benen.
Vidgade blodkärl.
84
LATERAL SUBLUXATION Trauma och muskulära obalanser kan leda till att en kota vrids lite i sidled (sid. 22
och 31). En nerv som passerar kotan kan då klämmas och komprimeras. Denna
nervkompression kan leda till en nervrotsirritation (sid. 91).
ÖVERLAPPANDE SUBLUXATIONER
Vid överlappande subluxationer skjuts en kota eller kotsegment framåt eller
bakåt. Vid facettöverlappningar, som sker bakåt, överlappar kotorna varandra som
takpannor. Den övre facetten kan halka ner mot foramen, vilken komprimeras. Felet
kan finnas både unilateralt och bilateralt och ge upphov till en nervrotsirritation,
eller en inflammation i en nervrot (radikulit).
Överlappande subluxation.
Lumbar hyperlordos (överdriven extension - “svankrygg”).
Bilden till vänster visar hur nerven kläms ihop (nervkompression eller trycklesion).
På högra bilden har trycket (och smärtorna) lättat genm flexion (P. har böjt sig
framåt).
Bilderna är överdrivna för att förtydliga och åskådliggöra felställningarna.
Behandling av subluxationer beskrivs på sid. 112 - 118, 123 - 133, 145 - 150 och
157 - 162.
85
KOTFIXERING
Kotfixering är en låsning med inskränkt rörlighet mellan två eller fler (oftast tre)
kotor. Dessa rör sig som en enhet (kotsegment), istället för att röra sig separat.
Kotan ovanför eller under kotsegmentet kommer att anpassa sig genom att utveckla
en överrörlighet (kompensation).
Orsaker:
Se orsakerna för ischias och subluxation.
Symtom:
Nedsatt rörlighet i två eller flera kotor.
Överrörliga kotor ovanför och/eller under de låsta kotorna.
I övrigt, se symtomen för subluxation.
Snabbtest:
P. tittar på ett svart papper eller föremål som hålls ca 10 cm från ansiktet medan
man testar en IM. Om en stark IM blir svag, tyder det på att P. har en fixation, men
samma test används också för att snabbtesta om P. lider av kronisk utmattning
(se Grunderna i Kinesiologi av samme författare).
86
Test med bilaterala muskeltester:
Muskeltesterna nedan visar i vilket område fixeringen sitter. En del muskler går att
testa bilateralt samtidigt, övriga testas en och en, men i snabb följd.
För att hitta rätt kotsegment går man sedan vidare och muskeltestar och/eller
palperar taggutskotten, se sid. 89.
Nackens extensorer: Lumbala kotor och sakrum. Testa först snett framåt åt höger
och sedan snett framåt åt vänster. Felsidan på den sida som ger IC (svag muskel).
Nackens extensorer: Lumbala kotor och sakrum. Testa först snett framåt åt höger
och sedan snett framåt åt vänster. Felsidan på den sida som ger IC (svag muskel).
Teres major: T 2 - T 11
och L 5 - S 1.
Deltoideus medialis: C 7 - T 1.
87
Nedre trapezius - T 12 - L 1
Gluteus maximus - Övre cervikalkotor
Popliteus - Nedre cervikalkotor
88
Psoas - Nackbenet
Muskeltestning:
Terapilokalisering måste utföras medan P. rör på området (vrider på ryggen etc),
eller i form av utmaning på två kotor (man trycker på kotorna i olika riktningar och
muskeltestar för varje riktning).
Test med palpation:
Palpera kotornas taggutskott för att hitta det kotsegment som är fixerat (sid. 120).
Behandling:
Behandling sker genom att fixera ett kotsegment med den ena handen, eller med ett
block, medan den andra handen utför justeringen. För en närmare beskrivning av
olika behandlingsmetoder se sid. 126, 127, 150, 159 och 170 - 172.
89
DISKBRÅCK
Ett diskbråck uppstår gradvis och i regel om disken är försliten och degenererad, så
att brosket har blivit torrare och mindre elstiskt.
Upprepade ryggskott kan medföra att lederna glider för långt ut i sina ytterlägen.
Det kan uppstå små fiberbristningar som ger svullnad och utbuktning vid disken.
Diskbråcket uppstår nu om diskens kärna (nucleus pulposus) börjar bukta ut och
trycka mot det omgivande brosket.
Man skiljer på partiellt diskbråck, där kärnan trycker mot brosket så att det
buktar ut, och fullständigt diskbråck, där en bit av kärnan, eller hela är på väg ut.
Smärtorna från ett diskbråck brukar gå tillbaks av sig självt, men det kan ta från
ett par veckor till flera år. Under tiden har man i regel mycket ont och man är mer
eller mindre oförmögen att arbeta. Behandling kan ge omedelbar smärtlindring och
återgång till en normal livsföring. Svåra fall av diskbråck måste ibland opereras.
Orsaker:
Felaktiga arbetsställningar.
Felaktigt utförda eller för tunga lyft.
Upprepade mindre ryggskott som ger trycklesion eller nervrotsirritation (sid. 91).
Symtom:
Kraftiga lokala eller utstrålande smärtor.
Nedsatt rörlighet och ökad smärta vid vissa rörelser.
Värmeökning och ibland svullnad vid disken.
.
Ryggkota
Bilderna visar hur diskens kärna trycks
bakåt och orsakar ett partiellt diskbråck.
Om trycket ökar ytterligare kan kärnan
sprängas och ge ett fullständigt diskbråck.
Spinalnerv
Disk
Normal disk
Partiellt diskbråck.
90
Fullständigt diskbråck.
NERVKOMPRESSION
En nerv kan komma i kläm vid subluxationer, bråck, eller låsningar vid kotsegment.
Disken kan då svullna upp och trycka mot nerven där denna utlöper från kotan.
Tillståndet kallas nervkompression, eller trycklesion. Det ger ofta utstrålande
smärtor utefter den störda nerven, smärtor som förvärras vid rörelser som ökar
trycket på nerven. Om tillståndet inte åtgärdas kan nerven med tiden förstöras.
Andra orsaker till nervstörningar är osteofyter (förkalkningar på kotorna), diskdegeneration (förslitning), tumörer i ryggraden och TNF-alfa, se nedan.
Symtom:
Smärtor i ryggen, eller utstrålande smärtor som t.ex. ischias.
Domningskänslor.
Nedsatt styrka.
Inga reflexer och eventuellt förlamning i vissa muskler.
Minskad svettutsöndring.
Kraftigt utvidgade blodkärl.
NERVROTSIRRITATION
En minskad rörlighet i ett kotsegment medför att kotorna nedanför eller ovanför
detta kotsegmentet kompenserar genom att bli överrörliga (hypermobila). I dessa
överrörliga kotsegment kan det uppstå en nervrotsirritation när en kota rör sig i sina
ytterlägen och skaver mot nervroten.
Orsaker:
Nervkompression, se ovan.
Överrörlighet - kotan rör sig för långt i sitt ytterläge och irriterar nervroten.
Ödem - disken sväller upp och kan trycka mot nervroten.
Symtom:
Stickande och surrande känsla utefter nerven, t.ex. i fingrarna eller benen.
Ökad känslighet och smärta vid beröring av musklerna eller huden i området.
Spända muskler med myoser.
Utvidgade blodkärl.
NERVROTSINFLAMMATION
Nervrotsirritation kan ge upphov till en inflammation i nervroten (radikulit), med
lokal svullnad som stör blodcirkulationen och irriterar nerven ytterligare. Nerven
blir överaktiv och börja skicka ut felaktiga impulser till muskler och organ.
TNF-ALFA
TNF-alfa (tumor necrosis factor alfa) är celler som finns i diskens kärna. Vid
diskbråck läcker de ut och orsakar ödem i nervroten, som blir tryckkänslig och
öm.
91
A = Nervkompression (trycklesion).
B = Inklämning av dura mater
Nervrotsirritation.
De övre bilderna visar hur nerven är klämd - nervkompression, eller trycklesion.
Den undre bilden till vänster visar en nervkompression mellan L5 och S1.
Bilden till höger visar hur nervroten har blivit inflammerad och svullnat upp
(nervrotsirritation).
Bilderna har överdrivits för att åskådliggöra de olika tillstånden.
92
SJUKDOMAR OCH PROBLEM I BEN OCH LEDER
OSTEOPOROS
Osteoporos, eller benskörhet, beror på att benmassan minskar så att benen blir
svagare och bryts lättare. Detta är en del av åldrandeprocessen och drabbar alla
individer förr eller senare. Normalt ska det inte medföra några särskilda problem,
eftersom man i regel blir mindre aktiv och försiktigare med åren - man brukar inte
börja lära sig slå frivolter efter femtioårsåldern...
Osteoporos har tidigare främst varit ett problem för kvinnor, men drabbar nu
även många män och smyger sig ned i åldrarna. Varannan kvinna och var fjärde
man i Sverige är drabbade (450.000 personer) och det kostar samhället arton
miljarder kronor per år (i Europa nära trehundra miljarder kronor), kostnader som
beräknas fördubblas innan 2050. Sverige leder statistiken med flest fall per capita,
följt av Norge och USA. Dessa länder leder också ”mjölkdrickarligan” i världen.
Det sker över 70.000 benbrott i Sverige per år, med 4.000 onödiga dödsfall som
följd. Alla brott på lårbenshalsen som inträffar i Sverige går inte att förklara enbart
med is och hala vägar på vintern. Det är lika halt på vintern i norra Ryssland och
Kina med flera länder, och där är inte frekvensen av dessa benbrott onormalt hög.
Osteoporos är heller inget stort problem i dessa länder.
Orsaker:
1) Ändringar i benmassans metabolism p.g.a. högre ålder.
2) Hormonella förändringar i samband med menopausen (mindre östrogen m.m).
3) Inaktivitet. All träning stärker kroppens ben. Vid långvarigt sängliggande, och tyngdlöshet i samband med rymdresor, kan man konstatera osteoporos om inte
adekvat träning sätts in. Styrketräning, där man belastar kroppen på olika sätt, är mest effektivt för att stärka benstommen.
4) För mycket syrabildande mat kan medföra att en del av de syror som inte kan neutraliseras lagras in i bl.a. benstommen, som då luckras upp och blir skör.
5) Kaffe och tobak innehåller båda ämnen som kalkar ur benen.
6) Komjölk är fel slags mjölk och skadligt för människan. När vi är små ska vi
dricka modersmjölk, som vuxna behöver vi inte längre dia. Komjölk innehåller
fel sorts kalk för människokroppen och lurar kroppen att avsöndra kalk ur
benen för att ge plats åt den nya kalken som vi dricker. När vi sedan inte kan ta
upp denna kalk (från mjölken), så är skadan redan skedd. Det är ett statistiskt
bevisat faktum, att länder med högst konsumtion av komjölk också har flest fall
av osteoporos!
Behandling:
Kostråd och ökad aktivitet (träning). 93
SPONDYLARTRIT
Inflammation i ryggradens små ledgångar.
SPONDYLARTROS
Förslitning i ryggradens leder.
SPONDYLOS
Detta är en ålderskrämpa som inte är inflammatorisk, utan beror på degenerativa
ändringar i kotor och ryggrad. Det kan bildas pålagringar på kotkropparna och
diskarna sjunker ihop och blir mindre.
SPONDYLOLYS
Tillståndet innebär att det finns fissurer i en eller flera kotor. Dessa kan bestå av vanliga
sprickbildningar, eller bero på att kotbågarna är ofullständigt sammanvuxna.
SPONDYLIT
En eller flera kotor har en bakteriell inflammation, som ofta också angriper
diskarna.
SPONDYLOLISTES
Tillståndet är vanligast i lumbalkotorna, framförallt L 5, och innebär att en kota
förskjuts, så att den glider framåt och nedåt. Spondylolistes drabbar 2 - 4 % av den
vuxna befolkningen.
SPINAL STENOS
Ett degenerativt tillstånd som drabbar främst äldre människor. Artros och osteofyter
(utskott på benhinnan) kan tränga ihop ryggmärgskanalen.
Symtom:
Ryggvärken ökar vid belastning och tilltar under dagen.
Värken lindras om man böjer sig framåt.
Behandling:
Lätt massage.
Töjningar och traktion (lätta dragningar och sträckningar).
94
SCHEUERMANNS SJUKDOM
Detta är en vanlig orsak till ryggont hos ungdomar, men kan drabba både vuxna
och unga. Tillståndet beror på inflammation i ryggradens småleder, som angriper
broskringarna och benen runt kotkroppens kanter.
Symtom:
Smärta och stelhet i ryggen.
Kyfos i bröstryggen (kutrygg). Denna blir bestående när personen vuxit färdigt,
om inte tillståndet behandlas.Kutryggighet kan också uppstå p.g.a. dålig hållning,
överstarka och strama hamstringsmuskler etc. utan att det finns patologiska
orsaker.
Behandling:
Motionsträning (ej tung styrketräning).
Förbättra rörligheten genom stretching och lämplig träning.
BECHTEREWS SJUKDOM
Inflammatorisk sjukdom av okänd orsak som är vanligast bland yngre män.
Sjukdomen kallas också ankyloserande spondylit, ledgångsinflammation eller
“bamburygg”, och drabbar i första hand sacroiliacalederna.
Symtom:
Styvhet i ryggraden p.g.a. sammanväxning och förbening av smålederna.
Stelhet i ryggradens ligament med nedsatt rörlighet och åtföljande smärtor.
Andningssvårigheter.
Svullna och ömmande knän.
Behandling:
Muskeltöjningar.
Mobilisering av kotor och revben.
Konditions- och styrketräning.
TORTICOLLIS
Nackspärr (“snedhals”) beror ofta på överspända muskler som ger muskelkramper.
Halsen är vriden och huvudet verkar ha fastnat i en snedställning.
Orsaker:
Häftiga vridrörelser med huvudet.
Trauma.
Suttit i drag (öppen bil etc).
Sovit med för hög kudde.
Behandling:
Värme och vila.
Massage och lätta töjningar.
Mobilisering och/eller traktion.
95
SCALENIUSSYNDROM
Kallas även thoraic outlet syndrome (TOS) och beror på inklämning av plexus
brachialis i höjd med det översta revbenet (costae I). Förträngningen kan trycka
på nerver och kärl.
Orsaker:
Överstarka och spända scaleniusmuskler, subclavius, pectoralis minor m.fl.
Stel och kort bindväv som ger inskränkt rörlighet.
Felaktig andning (“bröstandning”).
Broskbildning efter nyckelbensbrott.
Symtom:
Utstrålande smärtor i skuldra och arm.
Positivt Roos´ test (sid. 200).
Behandling:
Töjningar och traktion.
Träning av bukandning.
WHIPLASH
Pisksnärtskador i nacken uppstår då huvudet kastas framåt/bakåt vid t.ex. påkörning
bakifrån (hyperflexion och hyperextension). Denna överböjning och sträckning kan
skada muskler och ligament och även ge felställningar i nackens kotor. Problemen
kan uppstå omedelbart vid skadetillfället, eller senare - ibland efter ganska lång
tid.
Akuta symtom:
Stelhet och ont i nacken.
Utstrålande smärtor till axel och/eller arm.
Överrörlighet i nacken.
Muskulära spänningar i nacke och skuldror.
Allmän trötthet.
Huvudvärk.
Kroniska symtom:
Samma symtom som ovan.
Konstant eller periodvis smärta.
Depression.
Yrsel och huvudvärk.
Behandling:
Röntgen och läkarundersökning.
Ofta behövs stödkrage på läkares ordination.
Rörelseträning och töjningar utan ytterlägen.
Massage och värme.
Inte traktion, sträck- eller dragrörelser och ej heller någon form av manipulation.
96
ALLMÄN UNDERSÖKNING
Som terapeut kommer man i kontakt med många olika typer av problem, med
varierande symtom. Man bör först och främst ställa sig följande frågor:
1.)Kan jag som terapeut behandla P. med de kunskaper som jag har?
2.) Vad är grundorsaken till problemet?
3.)Hur kan jag behandla problemet på bästa sätt?
4.)Vart kan P. vända sig om inte jag kan behandla problemet?
Redan när man hälsar på patienten ska man börja försöka skaffa sig en uppfattning
om honom eller henne. Hur är gångmönstret, haltar P.? Sned i kroppen? Lutar P.
kroppen framåt eller bakåt? Varma, kalla eller fuktiga händer? Sjukdomstecken i
ansiktet eller någonstans på kroppen?
Be gärna att få titta på patientens skor, särskilt om de är gamla och ingångna.
Skosulornas slitsidor visar supination och pronation i fötterna m.m.
Vid den första undersökningen bör man tänka på följande tillstånd:
MUSKELSVAGHET - som kan bero på:
Blockeringar och störningar i det lymfatiska systemet, i det vaskulära systemet,
i nervsystemet, eller i meridiansystemet.
DEGENERATION pga ålder, sjukdom, näringsbrister och/eller inaktivitet.
SKADA (trauma) - som kan vara:
Benbrott (fraktur) - Muskelbristning (ruptur) - Urledvridning (luxation) m.fl.
INFLAMMATION - ger följande symtom:
Rodnad, svullnad, smärta, värmeökning och nedsatt funktion.
STELHET OCH RÖRELSEINSKRÄNKNINGAR
Vid minskad rörlighet och stelhet i en led, får man en förändring i stoppläget (“end
feel”), som är det läge till vilket leden passivt kan föras ut i sitt ytterläge. Ledstelhet
kan bero på:
Muskelspänningar - ger ett ryckigt stoppläge och kan oftast palperas.
Kontrakturer - ger ett stumt stoppläge.
Svullen led - ger ett mjukt stoppläge som i regel smärtar.
Deformerade ledytor - ger ett hårt “ben-mot-ben- stoppläge” som smärtar.
Fria kroppar - ger ett fjädrande stoppläge som smärtar.
Blodutgjutning - ger ett mjukt stoppläge som smärtar.
97
INSTABILITET
Instabilitet och överrörlighet i en led beror oftast på skadade eller översträckta
ledband. Vissa personer har en viss naturlig överrörlighet. Gymnaster och akrobater
kan träna upp en onormal rörlighet i rygg och höftled.
Instabila eller överrörliga leder anses öka risken för artros och reumatism.
VISUELL UNDERSÖKNING
Efter anamnes och att ha talat med personen, görs en snabb, visuell undersökning.
P. bör vara barfota, ha så få kläder på sig som möjligt och stå vänd framåt, åt sidan
och bakåt. T. letar efter snedställningar och andra obalanser i kroppen. Låt P. utföra
rörlighetsprov och tester. Dessa beskrivs på sid. 100, 106, 119, 137, 138, 152, 153,
164, 167, 195, 196 och 197.
Felställningar och obalanser i kroppshållningen ger ofta en bra bild av muskulära obalanser. Överstarka och spända muskler blir förkortade och drar för mycket
åt ett hål, medan de svagare antagonistmusklerna inte orkar hålla emot. Ju mer man
lär sig om anatomi och fysiologi, desto lättare blir det att känna igen dessa fel.
NÅGRA VANLIGA HÅLLNINGSFEL OCH RELATERADE MUSKLER
Huvudet hålls snett.
Axlarna olika höga.
Axlarna framåtrullade.
Höfterna i olika höjd. Bäckenet felvridet. Hyperlordos - svank.
Hyperkyfos - kutrygg.
Hjulbent (supinerad).
Kobent (pronerad).
Plattfot.
Svaga nackmuskler, kompensatoriska obalanser för svaga eller överstarka muskler i axlar, rygg och höft.
Svaga nackmuskler, trapezius, deltoideus, latissimus dorsi och/eller gluteus medius.
Överstarka och för korta extensorer i bröst och axlar, främst deltoideus anterior och/eller pectoralis.
Svaga quadratus lumborum, psoas, adduktorer
och/eller gluteus medius.
Svaga abdominalis, sacrospinaler, quadriceps,
quadratus lumborum, TFL, psoas, gluteus medius
och maximus, gracilis, hamstrings och/eller sartorius.
Svaga abdominalis, TFL, piriformis, hamstrings och
eller gluteus maximus. Överstarka sacrospinaler, rectus femoris, TFL, iliopsoas och/eller gluteus maximus.
Svaga sacrospinaler, rectus femoris, TFL, iliopsoas och/eller gluteus maximus. Överstarka abdominalis, piriformis och/eller hamstrings.
Svaga adduktorer, TFL och/eller gluteus medius.
Svaga gracilis och/eller sartorius.
Svaga psoas och/eller tibialis anterior.
98
Aktiv test:
P. utför rörelsen själv.
Passiv test:
T. utför rörelsen medan P. slappnar av och följer med i rörelsen.
Motståndstest:
P. utför en aktiv rörelse medan T. håller emot och försöker värdera muskelstyrka
och eventuell smärta.
Alla tester kan göras i:
Flexion - Böjning framåt. Aktivt, passivt och/eller med motstånd.
Extension - Böjning bakåt. -“Lateralflexion - Sidoböjning.
-“Rotation - Sidovridning.
-“-
Flexion
Extension
Lateralflexion
Palpation:
T. använder hela handen, eller fingrarna och försöker känna förändringar i muskeln
eller vävnaden, eller om det smärtar.
Längre fram i boken beskrivs fler testmetoder för en mängd olika problem.
99
Anatomiska riktmärken:
Många knölar och utskott i t.ex. nacke, axlar, höfter och anklar är lätta att lära sig
känna igen. De fungerar ofta som referenspunkter, så studera dem i en anatomibok
och lär helst namnen på dem utantill.
- Den sista kotan i nacken, C 7 (vertebra prominens), är lätt att hitta tack vare det
markanta taggutskottet. Under den börjar bröstryggkotorna, T 1 - T 12.
- T 8 börjar i höjd med spetsen av skulderbladen.
- T 12 är den sista bröstkotan som är förbunden med revbenen (costa XII).
- L 4 finner man genom att dra en linje över båda höftbenskammarna (crista
iliaca).
- L 5 finns strax under denna linje.
- Trochanter major är den stora knöl som känns i höften, där lårbenet börjar.
- Costa V (5:e revbenet) sitter i höjd med bröstvårtan på barn och män.
- Om man palperar costa XI och costa XII (“floating ribs”) kommer man först att
känna spetsen av det 11:e revbenet, eftersom det överlappar spetsen av det 12:e
revbenet, vilket alltså ligger längre in och är svårare att palpera.
Trochanter major
100
STRETCHING
Begreppet stretching används här generellt för flera olika metoder som avser att
öka en muskels längd och elasticitet.
TÄNJNING
Detta är den gamla metoden att mjuka upp en muskel genom att gunga i ytterlägen.
Metoden är inte att rekommendera, eftersom muskeln kommer att spännas då
muskelspolarna aktiveras (sid. 58), med ökad risk för muskelbristningar.
TÖJNING
Denna metod är bättre och innebär att man segdrar i ett ytterläge under en halv till
en minut, eller mer.
EGENHÄMTNING
Man utnyttjar senspolarnas förmåga att spänna av en muskel som blir kontraherad
(sid. 60). Detta sker genom att stretcha till ett ytterläge och hålla där medan muskeln
spänns statiskt under under ca 10 sekunder. Anspänningen (muskelkontraktionen)
aktiverar senspolarna så att muskeln blir avspänd och nu går att stretcha till ett nytt
ytterläge (till smärtgränsen), där muskeln åter spänns statiskt ca 10 sekunder.
Det hela upprepas 4 - 5 gånger.
RECIPROK INHIBITION
Här används den reflex som gör att när en muskel spänns, måste dess antagonist
slappna av för att rörelsen ska kunna ske. Man spänner alltså antagonisten till den
muskel som man vill stretcha under några sekunder. Därefter sker stretching till ett
ytterläge som hålls 10 - 30 sekunder. Antagonisten spänns åter och man stretchar
till ett nytt ytterläge.
Processen upprepas 4 - 5 gånger.
STRETCHING MED BELASTNING
Stretching enligt ovanstående metoder kan också utföras med en partner som
trycker till ytterlägen och belastar. Detta passar bättre för idrottsliga prestationer än
som behandlingsmetod.
På följande sidor visas några exempel på stretching av några viktiga muskelgrupper,
med och utan partner (ur boken ”Träna på gym”).
101
Bröst och biceps
(sänk armen mot väggen
så stretchas bröst och axlar).
Rygg
Spinalmusklerna
Bröst
102
Quadriceps
Hamstrings
Quadriceps
Iliopsoas
Abduktorer
103
Quadriceps
Hamstrings och Abduktorer
Hamstrings
104
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR PROBLEM
I NACKEN
Nacken är mycket rörlig och därigenom också lätt att skada. De flesta kotproblem
i nacken rör segmentet C 5 - 6, vilket ofta är överrörligt.
Vid de flesta problem i ländrygg och korsrygg, finns det motsvarande Lovett
reactor i nacken. Denna reaktorkota bör då behandlas.
Kotfel i nacken ger ofta yrsel. Dålig balans (vid gång) har neurologiska orsaker.
Nervkompression i nacken brukar ge lokala smärtor och ofta utstrålande
smärtor till axlar, armar eller fingrar.
Undvik att justera nackens kotor, eller att göra De Kleins test utan utbildning.
Teknikerna som visas på sid. 109 - 111 räcker ofta långt och är ofarliga att utföra.
Utför inte de övriga teknikerna utan att vara utbildad på det.
De Kleins test:
Innan man påbörjar någon form av behandling av nackens kotor bör man utföra
De Kleins test för halspulsådern (arteria vertebrale). Om denna är förkalkad, eller
skör av andra orsaker, så kan den brista vid en justering av halskota.
P. ligger på rygg med huvudet väl utanför bänken. T. vrider försiktigt huvudet åt
ena sidan och håller det läget under ca 10 sekunder. Därefter vrids huvudet åt andra
sidan och hålls ca 10 sekunder.
P. måste hålla ögonen öppna hela tiden. T. tittar efter REM (Rapid Eye
Movement). Om ögonen “fladdrar” indikerar det problem med halspulsådern.
Andra symtom är yrsel, obehag eller svimningskänsla.
Ingen manipulation eller annan justering av nackens kotor vid dessa
symtom!
Den enda typ av behandling man här kan rekommendera utan risk är lätt
massage av muskler och triggerpunkter, behandling av NL- och NV-punkter,
magmeridianen och behandling av muskelspolar.
105
Valsalvatest för nacken:
Detta är ett “snabbtest” för att se om det finns någon felställning i nackens kotor.
P. ligger på rygg och håller för näsan. Be P. andas in och sedan andas ut med
stängd mun så att luften pressas ut i örongångarna (“tryckutjämning”). Vid
cervikala kotproblem ger testet ofta lokal eller utstrålande smärta i nacken.
Aktiv rörlighetstest:
P. sitter och rör huvudet i flexion, extension, lateralflexion och rotation.
Flexion
Extension
Lateralflexion
Rotation
Muskeltestning:
Laterala subluxationer i nacken testas med ovanstående rörlighetstester, som görs
medan T. testar en stark IM, t.ex. PMC.
Bilateral PMC-testning:
Samtidig, bilateral testning av PMC som ger IC, indikerar en subluxation mellan
C 5 - C 6.
Felsidan:
Felsidan brukar lätt kunna avgöras m.h.a. muskeltestning. Som komplement, eller
vid tveksamhet, kan P. räcka ut tungan åt höger, respektive vänster medan man
testar. Detta rör hyoideum (tungbenet) åt samma håll och IC visar felsidan.
106
PIS-test:
T. står framför P. och testar deltoideus medialis bilateralt, medan P. rör huvudet i de
olika lägena för rörlighetstest. Testa i så många vektorer som möjligt.
Om det finns en nervinklämning, eller annat fel i nacken, så kommer nervroten
att irriteras ännu mer i vissa positioner. IM på felsidan kommer då att bli svag.
Ibland blir båda IM svaga, även om felet bara finns på en sida.
Tänk på att en IC med huvudet hållet rakt också kan bero på en kotfixering
mellan C 7 - T 1, se sid. 87.
107
Vektorbestämning:
Man kan behandla segment, bestående av flera kotor, eller en enskild kota. För att
hitta det segment, eller den kota, som ska behandlas, vrider man huvudet i olika
riktningar och muskeltestar och/eller palperar för att lokalisera smärtan.
F = Flexion I exemplet ovan kan man bara justera
E = Extension i riktningarna extension och lateral
X = Blockering flexion åt vänster.
LFV = Lateral Flexion Vänster LFH = Lateral Flexion Höger
RV = Rotation Vänster
RH = Rotation Höger
LFH
LFV
RH
RV
E
108
BEHANDLING AV NACKEN
Massage:
Massera nacken, axlarna och övre trapezius.
NL- och NV-punkter:
Massera NL-punkterna för nackens flexorer och extensorer samt för övre trapezius
(sid. 53 - 56). Behandla också NV-punkterna (sid. 50 och 51).
Töjningar och stretching:
P. ligger på rygg. T. står vid bänkens kortsida och håller en hand under nackbenet
på P. med bred fattning. Den andra handen stabiliserar under hakan. Lätta töjningar
och traktioner i riktning bakåt lättar på trycket om det finns en nervkompression.
Traktioner nackens muskler:
Man kan utföra lätta “dragningar” genom att hålla händerna under nacken. Lyft
huvudet lätt från bänken och dra bakåt i en cirkulär rörelse, som bilden visar. Håll
sedan om bakhuvudet och utför en lätt, vibrerande traktion bakåt.
Utför traktion med huvudet i olika positioner. Sluta genast vid smärta.
Traktioner
Töjningar och stretching.
109
Stretching och traktion av övre trapezius:
P. ligger på rygg. T. står vid bänkens kortsida och håller med kryssfattning om
skudran (vid acromion) med en hand, medan den andra handen stabiliserar vid
huvudet, eller halsen. Stretching och traktion sker kaudalt, i pilens riktning.
110
Rullningar och vibrationer:
P. ligger på rygg. En handduk viks några gånger på längden och placeras under
nackbenet. T. håller i båda ändarna av handduken och “rullar” sakta P´s huvud från
sida till sida. P. bör slappna av och följa med i rörelserna. Upphör vid smärta och
iakttag om det finns inskränkningar i rörelseomfånget.
Avsluta med att dra ihop handduken över P´s huvud så att det sitter i ett fast,
men mjukt grepp. Utför nu roterande och vibrerande rörelser från sida till sida.
Akupressur:
NUndvik att manipulera nacken, eller att göra De Kleins test utan utbildning.
ackens muskler är kopplade till magmeridianen. Behandla därför magmeridianens
start- och slutpunkter (sid. 70 och 71).
Triggerpunkter:
Palpera och muskeltesta för att hitta triggerpunkter. Massera punkten med ett finger.
Massagen kan göras genom att trycka fram och tillbaks på punkten, eller utföra en
roterande rörelse. Ju hårdare man kan massera, desto snabbare får man resultat,
men det gör också mer ont. Vid låg smärttröskel hos P. masserar man mjukare och
under längre tid. Behandlingen är klar när punkten “känns mjuk och ger efter”.
111
STOPPLÄGE (END FEEL)
T. för kotan eller leden till ett ytterläge där det tar emot eller tar stopp. Om det gör
ont så har man gått för långt i ytterläget, eller man kanske inte över huvud taget bör
töja eller dra i kotan/leden.
När man har ett stoppläge frågar man P. om det gör ont, och i så fall var det gör
ont. Ibland kan det ju göra ont någon annanstans än runt leden - P. kanske ligger i en
obekväm ställning, T. kanske håller eller trycker för hårt någonstans på P´s kropp,
etc. Vad man vill veta är givetvis om stoppläget ger smärta i eller runt leden.
MANIPULATION och JUSTERING
Manipulation innebär att med speciella handgrepp lindra smärtor i kotor och leder.
Man skiljer på “low velocity” och “high velocity”.
Vid “low velocity” sker behandlingen med traktion, d.v.s. dragning och sträckning. Denna teknik är i regel ofarlig eftersom rörelserna sker mjukt och sakta.
“High velocity” ska bara utföras av utbildade terapeuter och är ofta den
avslutande delen av manipulationen, när T. har fört kotsegmentet, eller leden till ett
stoppläge (end feel) och där med en bestämd, kort rörelse justerar den.
Innan justering sker ska riktningen bestämmas (se punkt 8 nedan).
Justeringen ska utföras snabbt och bestämt när P. är så avslappnad som möjligt.
Det är däremot inte nödvändigt att det krasar eller knakar i kotan eller leden, vilket
många, både terapeuter och patienter, tycks tro.
Justera bara om följande kriterier är uppfyllda:
1. T. har lärt sig justera. Om T. inte kan justera bör han inte träna på patienten, utan
istället skicka denne till utbildad kiropraktor, naprapat eller liknande.
2. Fråga om P. har tagit smärtstillande medel. I så fall kan smärtsignalerna vara störda och man riskerar att kanske manipulera i en smärtande riktning, vilket måste undvikas.
3. Av samma skäl applicerar man inte is eller kylspray etc. innan behandlingen.
4. Massera området som ska behandlas för att lösa upp muskelspänningar och få
P. mer avslappnad och lugn.
5. P. ska ha rätt kroppsställning och läge och T. ska stå i rätt position.
6. Kotan eller leden förs till stoppläge.
7. Fråga P. om det gör ont i området när man har nått stoppläget. Vid smärta backar
man lite, eller avstår från att justera.
8. Justeringen sker med en kort, bestämd “knyck” åt det håll som inte smärtar. Riktningen betäms först noga med palpation och/eller muskeltestning.
Rätt riktning för att justera är i regel bort från det smärtande läget.
9. Justera i regel bara en gång (per problem) vid ett och samma behandlingstillfälle. Om det inte “släpper”, är det oftast bäst att försöka igen vid ett senare tillfälle.
112
Extensionsmobilisering:
P. ligger på rygg. T. står vid huvudändan vinkelrätt mot P. Ena armen läggs under
P´s nacke, handen böjs uppåt från bänken för att lyfta huvudet lite (fingrarna ska ha
kontakt med bänken). Den andra handen hålls mot P´s panna.
Mobiliseringen sker genom att försiktigt och mjukt trycka mot pannan bakåt
och samtidigt lyfta huvudet lite med handleden och underarmen. Rörelserna ska
ske i form av töjning eller traktion, utan hårda rörelser. Behandlingen görs främst
för att minska smärta i nacken, inte för att åtgärda ett problem. Bra vid hypolordos
i nacken.
Atlasmobilisering:
P. ligger på rygg, T. sitter vid huvudänden, lite åt ena sidan. T. placerar en hand
under P´s bakhuvud, med armen i linje med P´s ryggrad och den andra handen på
P´s panna. T. drar i nacken och trycker samtidigt mjukt mot pannan i riktning mot
P´s fötter. Inga hårda eller snabba rörelser.
Manipulation/justering i sidled:
P. ligger på rygg, T. står vid huvudänden. Om P. har ont på höger sida av nacken,
placerar T. vänster hand på P´s vänstra axel och höger hand mot P´s huvud, ovanför
örat, för att trycka P´s huvud sidledes så långt det går åt vänster. Manipulation och
justering sker genom att trycka med båda händerna samtidigt i motsatt riktning mot
problemet (i det här fallet mot vänster).
Extensionsmobilisering.
Atlasmobilisering.
113
Manipulation i sidled.
Manipulation/justering i sidled med flexion:
Vid allmän manipulation av nacken stabiliserar man vid C 6 - C 7.
Vid specifik manipulation stabiliserar man vid vid felkotans motsatta sida.
Manipulation och justering kan göras i följande positioner:
P. ligger på rygg:
T. står vid huvudänden. Om problemet finns på höger sida, placerar T. höger hand
mot höger sida av P´s huvud, medan vänster hands pekfingerkant stabiliserar på
vänster sida vid C 6 - C 7, eller vid specifik kota.
Stretcha och uppsök stoppläge med höger hand i riktning lateral flexion.
Manipulation sker genom att T. håller armbågen ut åt sidan för att kunna justera
med sin högra hand rakt inåt åt vänster (motsatt den sida där problemet finns).
P. sitter:
T. står bakom P. med en hand mot hans huvud, armbågen hålls stödd mot P´s axel
för att stabilisera denna. Den andra handen hålls med pekfingersidan mot den kota,
eller det kotsegment, som ska stabiliseras och behandlas.
Stretcha, uppsök stoppläge och justera åt motsatt sida där problemet finns.
114
Manipulation/justering med rotation:
Tekniken är i princip samma som föregående, men nacken hålls böjd och vriden i
sidled (flekterad i rotation). Nedan visas fyra varianter av denna teknik.
P. sitter:
T. står bakom P. med en hand mot P´s käke, den andra handen stabiliserar nacken.
Stretcha åt sidan och vrid huvudet så långt det går åt motsatt sida där problemet
finns. Uppsök stoppläge och justera.
P. ligger på mage:
Används vid behandling av mycket viga eller överrörliga personer. T. stabiliserar
vid skallbenet med båda händerna och fattar vid käken så att händerna nästan
möts.
Stretcha, uppsök stoppläge och justera åt motsatt sida där problemet är.
115
P. ligger på rygg - metod I:
T. står bakom P´s huvud. Den ena handen stabiliserar bakhuvudet med tummen
och pekfingret, den andra hålls mot käken, i linje från örat mot munnen.
Stretcha maximalt åt motsatt sida där skadan finns, vrid sedan huvudet så långt
det går (till stoppläge) och justera.
P. ligger på rygg - metod II:
T. stabiliserar under bakhuvudet och trycker med andra handen längs kinden på
samma sida där problemet finns. Huvudet böjs sidledes bort från skadan tills man
ser axeln på skadesidan höjas. Böj sedan uppåt mot flexion, eller nedåt (mindre
vanligt).
Stretcha maximalt till stoppläge och justera.
Detta är den djupaste och svåraste justeringen!
Metod I
Metod II
116
Manipulation/justering av nackbenet:
Subluxationer i nackbenet kan ge upphov till olika neurologiska fel. Laterala
subluxationer i nackbenet kan testas med en IM medan P. sträcker ut tungan åt
höger och åt vänster. IC visar felsidan (sid. 106).
Nackbenet palperas och muskeltestas. Dra en tänkt linje från den mest
smärtande punkten i nackbenet till näsroten (glabella).
Håll händerna under nackbenet med ett brett grepp och tummarna riktade
uppåt. Lyft upp nackbenet lite, sök stoppläge och justera i riktning utefter den
tänkta linjen.
117
Kontravridning i nackben/atlaskota:
Detta fel är ofta relaterat till obalanser i den s.k. kraniella/sakrala primärandningen,
dura mater, korsbensfel och bäckenproblem.
T. terapilokaliserar med fyra fingrar på; skallbenet, processus mastoideus, C 1
(atlas) och C 2 (axis). IC tyder på en kontravridning i nackben/atlaskota, särskilt
om inte områdena var för sig ger en IC.
Testa genom att trycka framåt (mot näsan) på processus mastoideus och bakåt
på främre delen av atlas tvärutskott under inandning. Släpp och testa en IM. Tryck
på samma sätt under utandning och testa.
Tryck sedan tvärtom, processus mastoideus trycks bakåt (mot nacken) och atlas
tvärutskott trycks framåt under in- resp. utandning.
Behandlingen sker inte genom justering, utan genom att trycka i de riktningar
och den andningsfas som gav en IC.
Terapilokalisering av nackben, processus mastoideus, C 1 och C 2.
Utmaning och behandling av processus mastoideus och C 1.
118
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR PROBLEM I
BRÖSTRYGGEN
ALLMÄNT
Bröstryggens kotor kallas också torakalkotor eller dorsalkotor och benämns T 1
t.o.m. T 12 (även förkortningen D 1, D 2 etc. förekommer). De kotfel som kan
förekomma i dessa rörelsesegment kan vara laterala subluxationer vid tvärutskotten,
eller subluxationer vid taggutskotten. Dessutom kan det finnas fixationer.
Subluxationer av bröstkotorna och nervinklämningarna som de ger upphov till
behandlas i huvudsak enligt två principer:
De laterala subluxationerna justeras med tryck på tvärutskotten, eller genom
vridning av överkroppen med justering.
Subluxationerna vid taggutskotten justeras i regel med tryck på dessa i ventral
riktning för att “öppna” kotorna och på så vis lätta på trycket mot disken.
UNDERSÖKNING OCH TESTNING AV BRÖSTKOTOR
Vid “ryggont” brukar P. själv kunna tala om i vilken del av ryggen han har ont.
Ibland kan också röntgen visa förekomsten av skador och felställningar. Ställ dock
inte diagnos utifrån en röntgenbild om du inte är utbildad på det, använd istället
nedanstående schema för att hitta felen.
Vid undersökningen använder man en kombination av palpation för att hitta
smärtande ställen, och muskeltestning. P. får dessutom inta olika kroppslägen för
att se vad som orsakar smärta eller nedsatt rörlighet.
UNDERSÖKNING:
1. P. ligger tvärs över bänken med rulle under magen för att palpera subluxerade kotor. Palpera och muskeltesta också på vilken sida felet finns.
2. Dorsalundersökning; flexion, extension, vridning och sidoböjning.
3. Testa om inblandade ryggmuskler är inflammerade.
4. Testa magmusklerna, sacrospinalerna och quadratus lumborum
(sid.42 och 43).
119
PALPATION
P. ligger på mage, eller tvärs över bänken med händerna hängande rakt ned. Lägg
en rulle, eller en hårt rullad handduk, under magen så blir det lättare att palpera.
T. trycker växelvis med tummarna mot taggutskotten för att hitta smärtställen.
När felkotan och den onda sidan (felsidan) har hittats, trycker man försiktigt
på och runt taggutskottet i olika riktningar (inåt, uppåt och nedåt), för att se vilken
riktning som gör mest ont. Se även sid. 142.
Behandlingen kan ske direkt genom att trycka med tummarna åt motsatt håll,
bort från det onda. Tryck inte så att smärtan förvärras.
Om båda sidor smärtar lika mycket, kan det vara en nervrotsirritation som har
orsakat en inflammation. Behandla muskler, aku- och triggerpunkter, manipulation eller justering och avsluta med sittande ryggstretch (sid. 133).
Behandla inte inflammerade tillstånd med värme och massage.
120
Dorsalundersökning i flexion:
P. sitter gränsle över bänken med händerna knäppta bakom nacken och böjer
ryggen framåt (flexion), bit för bit, med små rörelser. T. trycker på taggutskotten
och tvärutskotten för att hitta en smärtande kota.
Dorsalundersökning i extension:
P. sitter i samma position och lutar sig bakåt (extension). T. håller i och lyfter P´s
armbågar och palperar ryggkotornas tagg- och tvärutskott för smärta.
Flexion 121
Extension
Dorsalundersökning med vridning
P. sitter gränsle över bänken med rak kropp och med händerna knäppta bakom
nacken. T. drar i armbågarna för att vrida P. åt sidan och palpera tvärutskotten. Ofta
undersöker man bröstkotorna med sidovridning åt både höger och vänster.
Dorsalundersökning med sidoböjning:
P. sitter böjd framåt som i flexionsundersökningen. T. håller i armbågarna och
vrider P´s bål åt först det ena och sedan det andra hållet medan han palperar
tvärutskotten.
Vridning
122
Sidoböjning
BEHANDLING AV BRÖSTKOTOR
TVÄRA STRYKNINGAR
P. ligger på mage. T. står vid sidan med den ena handen över nacken och den andra
på sakrum. Försök känna en lätt, subtil pulsation och håll kvar en stund, eller tills
pulsarna är synkroniserade.
Börja sakta stryka och rulla händerna över ryggraden i olika riktningar, både
tvärs över och diagonalt. Efter hand rullar man händerna över större områden, ut
mot sidorna och över revbenen.
MASSAGE
Musklerna runt kotsegmentet eller leden mjukas upp med en lätt massage. Detta
är ingen lärobok i massage, sådana finns det många, och den enkla massage som
behövs för den här typen av behandlingar är inte svår. Knåda helt enkelt musklerna
med tummar, fingrar, knogar etc. på ett sätt som du själv skulle tycka vore skönt så
blir det nog rätt!
Vid inflammation och svullnad finns det för mycket energi och då ska man inte
massera, eftersom massage är tonifierande, d.v.s. ökar energin.
HUDLYFT
Ett enkelt sätt att behandla en kota är att försiktigt lyfta skinnet upp och ner (cefal
och kaudal riktning) över kotans taggutskott ca 20 gånger med P. liggande på
mage.
123
“SKAKA SÄCK”
Denna teknik går bara att utföra om T. är lika stor, eller större än P. och om T. är
tillräckligt stark, annars kanske det slutar med att P. blir bra, men T. behöver en
behandling för ryggen!
P. håller ihop händerna bakom nacken och armarna framför bröstet.
T. står bakom P. och tar ett livtag bakifrån över P´s armar för att lyfta P. en bit
från marken. När P. är avslappnad (ofta på utandning), skakar T. till, ungefär som
när man skakar ned innehållet i en dåligt packad säck.
Undvik denna teknik om P. är överrörlig. Se även sid.128.
124
TRIGGERPUNKTER
Palpera triggerpunkter i området där problemet finns. Behandla dessa med
akupressur så som beskrivs på sid. 11 och 74. Många gånger räcker det som enda
behandling!
KOTBEHANDLING ENLIGT INTERLINK
Om man inte kan manipulera eller justera kotor, kan man behandla dessa med
interlinkmetoden, som beskrivs mer utförligt i Grunderna i kinesiologi.
Lokalisera först felkotan med palpation och muskeltestning.
Sök felkotans interlink med schemat för Lovett Reactor på sid. 24.
Ex: Om felkotan är C 7 blir dess interlinkkota T 11. Palpera för att avgöra
vilken av de två kotorna som ömmar minst - oftast ömmar interlinkkotan minst.
Behandla de korta och långa interspinalmusklerna vid den minst ömmande
kotan. Tryck ihop muskelspolarna (sid. 59) så att musklerna sederas.
Tryck lätt på taggutskottet åt det håll som inte ger smärta (eller muskeltesta åt
vilket håll man ska trycka).
P. ska under hela behandlingen trycka sitt hyoideusben med tumme eller fingrar
åt den sida där behandlingen görs.
125
NEDLÄGGNING
Vid behandling av felställningar i kotsegment mellan kotorna T 1 - T 6 kan man
använda följande enkla metod.
P. sitter på bänken med benen i bänkens längdriktning och armarna korsade
över bröstet. T. håller sin hand kupad med de böjda fingrarna och handloven mot
kotsegmentet som ska behandlas. Med ett lätt tryck mot kotsegmentet lägger han
ned P. bakåt.
Ibland räcker det med P´s egen kroppsvikt för att rätta till felställningen.
UPPÅTRESNING
P. ligger på rygg med händerna knäppta bakom nacken. T. lägger ett block, eller
en hårt rullad handduk under under det kotsegment som ska behandlas. P. försöker
lyfta huvud och skuldror från bänken, medan T. mottrycker lätt över P´s korsade
armar.
En alternativ metod är att hålla handen vid kotsegmentet. Handen hålls
antingen knuten, eller öppen så att taggutskottet ligger mellan tumvalken och
lillfingervalken.
126
MANIPULATION/JUSTERING
Justering av kotsegment ska bara utföras av de som har lärt sig göra detta på rätt
sätt. En duktig terapeut kan med ett enda fjädrande tryck på kotsegmentet rätta till
felställningen.
Först söker man rätt kotsegment och rätt riktning för manipulation. Kotan
trycks till stoppläge, där man frågar P. om det gör ont. Vid smärta släpper man utan
att manipulera eller justera.
I de leder där det går att söka ny vektor (riktning) försöker man hitta ett nytt
stoppläge som inte smärtar. I detta, icke smärtande stoppläge, trycker man kotan i
den nya riktningen.
Justering ska ske med en kort, snabb knyck åt det håll som inte gav smärta.
Absolut inga hårda och stora rörelser, det är så lite som behövs, ofta bara
någon millimeter, inte mer! Justera endast en gång vid varje behandlingstillfälle.
Det måste inte krasa och låta om kotan eller leden för att behandlingen ska ge
effekt, många kotor glider lugnt och stilla tillbaka på sin plats utan oväsen...
Efter behandlingen ska P. hålla sig lite lugn en dag eller två. Inga häftiga
rörelser som involverar den kroppsdel där felet fanns.
Ge P. allmänna råd om träning och/eller egenvård. Bestäm tid för en
uppföljande behandling då andra involverade muskler, kotor m.m. kan undersökas
och rättas till.
127
BEHANDLINGSSCHEMA
1. Börja med tvära strykningar.
2. Massera (ej vid inflammation).
3. Dra i huden över området som ska behandlas.
4. Behandla triggerpunkter och interlink.
5. För kotan eller leden till stoppläge och fråga om det gör ont.
6. Håll kvar stoppläget och justera kotan eller leden medan P. andas ut.
Ovanstående schema räcker för de flesta. Det innehåller enkla, ofarliga och
effektiva tekniker. Om problemet trots några behandlingar av detta slag kvarstår, är
det bäst att skicka P. till en kiropraktor, naprapat, osteopat eller liknande.
Följande tre sidor visar tekniker för att justera kotsegment i bröstryggen. De
visas enbart i informativt syfte. Utför dem inte på egen hand utan instruktion och
handledning av kompetent lärare.
Den som inte kan manipulera, men är stor och stark, kan alltid “väga salt” - se
bilden nedan. Rätt effektivt i all sin enkelhet.
128
JUSTERING FRAMÅT AV T 1 - T 6
T 1 - T 6 Metod I:
Justering sker i regel in mot kroppens lodlinje. Övre delen av bröstryggen har i
normala fall kyfos. Överlappande subluxationer sker då i riktning bakåt (dorsalt)
och justeringen görs framåt (ventralt), liksom de flesta justeringar vid subluxationer
i något kotsegment mellan nacken och skulderbladsspetsen.
P. sitter på bänkens kortsida med raka ben och händerna bakom nacken.
Armbågarna hålls ihop och riktas uppåt. T. står snett bakom och håller en hand
mot felkotan, den andra på P´s armbågar.
Efter att ha rätat upp P. och stretchat bakåt ett par gånger till stoppläge,
justerar man på utandning med ett samtidigt tryck rakt fram mot ryggen och
snett bakåt/uppåt mot armbågarna.
129
Metod II:
P. sitter grensle över bänkens kortsida och T. står bakom med en rulle placerad
mellan sitt bröst och kotsegmentet som ska behandlas. T. sticker in sina båda armar
genom och över P´s underarmar, utan att greppa tag med händerna.
Efter att ha stretchat och hittat stoppläget, justerar man genom att dra armarna
bakåt och möta med ett tryck framåt/uppåt, med bröstet.
Justeringen bör ske i början av P´s utandning.
“Tango”:
Det här är en universalbehandling för ventrala subluxationer mellan T1 och T 6.
Den är mycket effektiv och enkel, men går kanske inte alltid att utföra med alla
människor på grund av den lite kontroversiella ställningen. Använd taktkänsla och
var lyhörd för P´s integritet. Ännu har ingen av mina patienter ryggat tillbaks för
“tango”, så det är nog inte så många som är “kramrädda”.
P. sitter på bänkens långsida och håller armarna om T. med huvudet vänt åt sidan
som bilden visar. T. placerar ena benet mellan P´s ben och håller händerna över
varandra, med den undre handen över felkotan. Räta upp P., gunga några gånger
för att stretcha, och justera på utandning genom att lyfta T. snett uppåt och trycka
till mot kotan i ventral riktning.
130
Justering av T6 - T12:
Vid ventral subluxation av något kotsegment mellan T 6 och T 12 kan man utföra
denna justering.
P. sitter vid bänkens kortsida med raka ben och den ena armen över den andra,
men inte armarna i kors. T. fattar bakifrån om armbågarna med bröstet pressat
mot T´s rygg, gärna med en rulle under felkotan. Räta upp P. och dra bakåt några
gånger tills P. är avslappnad. Justeringen sker på utandning med ett tryck av bröstet
framåt samtidigt som armbågarna dras bakåt.
Justering av T 12 - L 1:
Subluxationer mellan dessa kotor uppstår ofta vid extension/rotation (P. har t.ex.
suttit vid sitt skrivbord och sträckt sig bakåt/uppåt för att ta ned något från en
hylla).
T 12 lokaliseras genom att först dra en linje mellan skulderbladsspetsarna för
att hitta T 8. Räkna sedan taggutskotten nedåt till T 12 (om P. böjer sig framåt är
det lättare att se och känna taggutskotten).
P. sitter gränsle över bänken med händerna bakom nacken och armbågarna
ihop. T. placerar tummen mellan taggutskotten för T 12 och L 1. När P. böjer sig
framåt kan man känna hur tagutskotten säras. I denna position vrider man P. åt det
håll som inte smärtar, och stretchar ett par gånger. Ytterläget hålls och man justerar
i riktning bort från smärtan och på utandning. Be inte P. ta ett djupt andetag i denna
131
komprimerade position, det räcker med vanlig andning.
Liggande rak ryggstretch:
Denna behandling används ofta vid smärtande eller inflammatoriska tillstånd då
man inte kan manipulera ryggen. Den är också bra att avsluta behandlingen med.
P. ligger på mage med händerna knäppta bakom nacken. T. sticker in armarna
genom P´s armar och placerar händerna över skulderbladen. T. ska nu lyfta P. så
att huvud och skuldror lättar från bänken, men inte så högt att ländryggen
påverkas. Stretcha och tryck med fingrarna på tvärutskotten medan P. andas ut.
Flytta händerna nedåt och uppåt.
Man kan justera om det behövs. Tryck till med båda händerna snett nedåt på
utandning.
Liggande sneda ryggdragningar:
Den här behandlingen är mycket bra vid skolios.
P. ligger på mage i samma position som vid raka ryggdragningar och vrider huvudet åt vänster respektive höger medan T. jämför skulderbladen för att se vilket
som är högst.
Behandlingen sker som vid raka ryggdrag, men den sida som är lägst ska lyftas
upp från bänken. Man stretchar på utandning mot den sida där skulderbladet är
högst.
132
Sittande ryggstretch:
Det här är en bra avslutande behandling för alla slags ryggproblem. Den är speciellt
bra vid skolios.
P. sitter på bänken eller på golvet med korsade ben, eller med fötterna mot en
vägg. Armarna hålls raka över huvudet och händerna hålls knäppta om T´s nacke.
Om det är svårt att nå, kan P. hålla en liten handduk om T´s nacke.
T. står bakom P. och sticker in sitt huvud mellan P´s armar, så att P. håller
honom om nacken med händerna, eller med handduken.
T. står med böjda knän och med ryggen rak, som när man ska lyfta någonting
tungt. Händerna hålls mot P´s skulderblad, och armarna vilar mot insidan av
låren.
På inandning lyfter man P. uppåt, men inte så mycket att ändan lämnar golvet.
På utandning trycker man och stretchar P´s överkropp framåt genom att trycka
med låren mot underarmarna och händerna.
133
EGENBEHANDLINGAR
Det är viktigt att förebygga problem i ryggen genom att t.ex. använda rätt lyftteknik,
värma upp innan man börjar träna eller utföra fysiskt tungt arbete etc. Om man
redan har drabbats av “ryggont”, är det extra viktigt att vårda sin rygg. Följande
sidor visar några exempel på olika metoder för egenbehandling och egenvård.
Egenvård av bröstryggraden:
En mycket bra övning för egenvård är “kattstretch”, som kan göras var som helst
och med vanliga kläder.
P. står på knä med händerna i golvet och svankar med ryggen. Ryggen förs
nedåt och framåt samt uppåt och bakåt i en cirkulerande rörelse för att omväxlande
svanka och skjuta rygg. Upprepa några gånger och utför sedan rörelsen åt andra
hållet. “Kattstretch” bör utföras varje dag vid bröstryggsproblem.
134
Ryggen är kroppens mest muskelpackade del. De längsgående spinalmusklerna
arbetar ständigt för att hålla oss upprätta så fort vi inte ligger ned. Det är därför
inte sannolikt att dessa muskler är svaga hos en normal individ. Däremot blir de
lätt överstarka, vilket gör dem spända och korta. Detta kan bidra och leda till olika
problem och felställningar i kotsegment, bäcken etc.
Det råd som många ryggpatienter får är att träna upp och stärka dessa muskler.
Detta ökar på obalansen och kan göra det onda värre. Man ska istället stärka de
ofta svaga antagonistmusklerna, d.v.s. magmusklerna, och behandla de överstarka
ryggmusklerna så som beskrivs på sid. 62, samt med töjningar och stretching.
Stretching för ryggmusklerna och iliopsoas beskrivs på sid. 102 och 103.
Här följer fler råd om stretching och lätt träning som går att utföra var som
helst.
Liggande knäuppdragningar med ett ben:
Ligg på rygg mot ett fast underlag (alltså inte en säng). Böj det ena benet och
dra det upp mot bröstet. Ländryggen ska hållas tryckt mot golvet hela tiden och
huvudet böjs så att hakan hålls mot bröstet. Upprepa med det andra benet.
Liggande knäuppdragningar med båda benen:
Dra upp båda benen med knäna böjda. Ländryggen hålls tryckt mot golvet och
hakan mot bröstet.
135
Viloläge vid ryggont:
Ligg på rygg med benen vilande på en stol och armarna utsträckta rakt bakåt.
Ställningen avlastar ländryggen och lindrar oftast vid smärtor i denna del av
ryggen.
Magkontraktioner:
Detta är den enklaste och kanske mest effektiva metoden för att träna upp magens
muskler. Benen böjs och dras upp mot kroppen så mycket det går. Ländryggen ska
lyftas från golvet och hakan böjas mot bröstet. Spänn magmusklerna maximalt och
räkna till tre (eller mer). Sträck ut benen och upprepa.
Dagligt ryggprogram:
1. Kattstretch. 10 gånger.
2. Iliopsoasstretching (sid. 103). 5 gånger.
3. Liggande knäuppdragningar växelvis med höger och vänster ben. 5 gånger.
4. Liggande knäuppdragningar med båda benen samtidigt. 5 gånger.
5. Magkontraktioner. 5 gånger.
6. Kattstretch. 10 gånger.
Antalet gånger (“reps”) och omgångar (“set”) varierar med olika individer och
hur lång tid man tycker sig kunna anslå åt programmet. Ett minimum är dock en
omgång med de siffror som anges efter varje övning. Det tar ca 5 minuter och görs
direkt sedan man stigit upp - och helst också en gång till på kvällen!
136
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR PROBLEM I
LÄNDRYGGEN
De allra flesta ryggproblem uppstår i kotsegmenten för de sista två ländkotorna
och svanskotan, d.v.s. L 4, L 5 och S 1. Här är ryggraden som allra rörligast och
böjligast, och här får vi betala priset för denna mycket praktiska funktion.
Problemen i ländryggen kan vara subluxationer, fixeringar, svullna kotdiskar,
partiellt eller fullständigt diskbråck. Dessa tillstånd kan orsaka nervkompression
och nervrotsirritation.
STÅENDE UNDERSÖKNING
1. Tala med P. och gör en anamnes. Var och hur gör det ont, på vilken sida, lokala
eller utstrålande smärtor, hur länge har P. haft ont etc?
2. Gör en okulär besiktning av P. Man iakttar P. framifrån, från sidan och bakifrån
och noterar avvikelser från kroppens lodlinje, sned kroppsställning, utåt- eller inåtvinklade ben och armar etc.
3. P. lutar framåt - Smärta indikerar sakrumfel.
4. P. lutar bakåt - Smärta indikerar ländryggsfel.
5. Vid utstrålande smärtor ned i benet: Avgör om det är L 4-, L 5- eller
S 1- syndrom. Utför sidoböjningstest.
137
ISCHIAS
L 4-syndrom:
Nerven är klämd vid disken mellan L 3 och L 4.
Den utstrålande smärtan känns på framsidan
av låret, ned mot knät.
L 5-syndrom:
Nerven är klämd vid disken mellan L 4 och L 5.
Smärtan känns på lårets och benets utsida,
ofta fram till området vid stortån.
S 1-syndrom:
Nerven är klämd vid disken mellan L 5 och S 1.
Smärtan känns på baksidan av benet, ibland
utefter utsidan av foten och fram till lilltån.
Sidoböjningstest.
Efter att ha konstaterat felsidan, ber man P. stå upp och böja sig i sidled, först till
vänster och sedan till höger. Bilderna utgår från ett vänstersidigt fel. Vid högersidigt
fel blir diagnosen naturligtvis tvärtom. A - Lateralt (yttre) diskbråck. B - Medialt (inre) diskbråck.
Sidoböjning åt vänster trycker mot Sidoböjning åt höger trycker mot
nerven och smärtar. nerven och smärtar.
138
LIGGANDE UNDERSÖKNING
1. Test av benlängd med P. liggande på mage, eller på rygg. Notera längsta benet.
2. P. ligger tvärs över bänken med rulle under magen för att testa subluxerade kotor. Testa också på vilken sida felet finns.
3. Testa om inblandade ryggmuskler är inflammerade.
4. Valsalvatest (sid. 140).
P. ligger på rygg och kontraherar sina magmuskler genom att ”krysta”.
Smärta i ländryggen indikerar diskbråck.
5. Kernigs test (sid. 140).
P. ligger på rygg med händerna bakom nacken. T. lyfter upp hans huvud så att hakan närmar sig bröstet (flexion). Även detta test indikerar diskbråck.
6. Laséguetest (sid 141).
P. ligger på rygg. T. står vid sidan och lyfter långsamt P´s raka ben uppåt mot taket (flexion i höftleden). Smärta indikerar ischias, diskbråck eller annat problem i ländryggen. Fråga om smärtorna strålar ut enligt mönstret för ischias
(sid. 83 och 138).
7. Omvänd Laséguetest (sid. 141).
P. ligger på mage och T. stabiliserar över ländryggen medan han lyfter P´s böjda
ben från underlaget. Smärta indikerar problem i någon av de högre ländkotorna
(L 1 - L 4).
Test av benlängd:
Benlängden snabbtestas med P. på rygg eller på mage med raka ben och utan
strumpor. T. fattar om anklarna och placerar långfingrarna på de inre fotknölarna
(malveolerna). Fingrarna gör det lättare att se vilket ben som är längst.
Benet är oftast inte längre rent anatomiskt, utan verkar vara det p.g.a. någon
felställning i rygg, höft, bäcken, eller muskulära kompensationer.
139
Ett ben kan ibland vara kortare p.g.a. problem i samband med menstruation. Man
testar först benens längd för att skilja på anatomiskt eller funktionellt kort ben.
Test:
P. ligger på mage, eller på rygg, och benens längd kontrolleras på vanligt sätt.
Därefter ligger P. på rygg och båda benen lyfts upp vinkelrätt mot bänken.
Anatomiskt kort ben:
Samma ben förblir kort.
Funktionellt kort ben:
Det motsatta benet blir kort.
För behandling av smärtsam
menstruation pga detta problem,
se Grunderna i Kinesiologi
av samme författare.
Vasalvatest:
P. ligger på rygg och och kontraherar sina magmuskler genom att krysta. Detta
ökar trycket i dura mater (den hårda hinnan runt hjärnan och ryggmärgen). Smärta
indikerar diskbråck.
Alternativt kan T. hålla en knuten hand mot nedre delen av magen och be P.
försöka trycka upp knytnäven genom att spänna magmusklerna.
Kernigs test:
P. ligger på rygg med händerna
knäppta bakom nacken.
T. lyfter upp P´s huvud mot
bröstet (flexion) medan P.
försöker hålla emot.
Smärta indikerar diskbråck.
140
Laséguetest:
P. ligger på rygg med raka ben. T. står på samma sida som det ben som ska testas.
T. håller vid hälen och lyfter sakta benet rakt upp. Benet ska hållas sträckt och bör
kunna lyftas upp till ca 90º . Vid smärta kan det finnas det en nervkompression och
i värsta fall ett diskbråck på samma sida.
En bra variant är att P. håller foten på testsidan böjd uppåt (plantarflexion) och
hakan mot bröstet under testningen.
Omvänd Laséguetest:
P. ligger på mage med testbenet böjt i knäleden. T. stabiliserar med en hand över
korsryggen och böjer knät maximalt, samtidigt som benet lyfts under knät för att
böja (dorsalflexera) i höftleden.
Smärta med eller utan utstrålning i det ena eller båda benen kan bero på fel i de
högre ländkotorna (L 1 - L 4).
Smärtan kan också bero på överstarka och spända hamstrings och piriformis.
Detta ger utstrålande smärtor i samma ben och kallas falsk Laségue.
141
Test av ryggkotor:
P. ligger på mage tvärs över bänken med en rulle eller hård kudde under magen.
- P. böjer det ena benet, sedan det andra och till sist båda benen för att se om det gör ont.
- T. lyfter låret P’s lår på en sida i taget och stretchar lätt för att testa rörligheten
och om det gör ont.
- Tryck först på taggutskotten och tvärutskotten tills man hittar en smärtande
kota. Tryck sedan på vänster respektive höger tvärutskott för att hitta den sida
som smärtar mest. Den onda sidan är felsidan, d.v.s. den sida där nerven är
klämd eller irriterad. Om båda sidor smärtar lika mycket kan man misstänka en
inflammation orsakad av en bilateral nervirritation.
- Kombinera ovanstående med att terapilokalisera och muskeltesta kotorna.
142
BEHANDLING AV LÄNDRYGGSPROBLEM
MUSKELOBALANSER
Vid diskproblem går det ofta inte att muskeltesta omkringliggande muskler, innan
det akuta diskproblemet har behandlats. Men så snart man kan efter behandling
ska man testa och behandla alla muskulära obalanser som kan ha samband med
det onda i ryggen.
Hamstrings och piriformis är ofta överstarka och spända. Vid falsk ischias
passerar ischiasnerven piriformis på ett onormalt sätt, vilket kan ge inklämning av
nerven. Om dessa muskler behandlas så som beskrivs i delen om kinesiologi, kan
problemet ofta upphöra.
Andra muskler som bör testas och behandlas är magmusklerna och diafragma.
Diafragma testas enklast genom att be P. hålla andan så länge som möjligt. Mindre
än 40 sekunder indikerar obalans.
Psoas och iliacus (iliopsoas) är aktiva muskler som hjälper till att hålla kroppen
upprätt. De är ofta inblandade i ryggproblem, då de lätt blir överstarka.
GAIT-problem måste ofta åtgärdas i samband med behandlingen, annars kan
problemet ibland återkomma när P. reser sig upp och börjar gå. För behandling av
GAIT och andra neurologiska obalanser, se Grunderna i Kinesiologi.
143
LUMBAGOKATEGORIER
Ett praktiskt och lättöverskådligt sätt att klassa problemen är följande indelning:
Mekaniska fel
Muskulära obalanser, subluxationer, fixeringar.
Behandla med stretching, traktion, manipulation
justering o ch därefter massage och värme.
Biokemiska felÖdem pga förgiftningstillstånd. Ofta tillsammans med
karpaltunnel- och ileocekalvalvsyndrom.
Se Grunderna i Kinesiologi.
Mjuk behandling, inga hårda justeringar.
SträckningarPartiell ligamentbristning (ofta whiplashskador).
Behandling av involverade muskler, massage och värme.
Stretching och traktion, men ej manipulation och justering.
NervkompressionBehandling av muskler, aku- och triggerpunkter,
massage, s tretching och traktion.
NervrotsirritationSom vid nervkompression, men ej massage och värme.
Partiella diskbråck
Manipulation/justering.
Fullständiga diskbråck Som ovan, men är mer svårbehandlat och ibland måste
man steloperena några kotor.
144
BEHANDLING AV LÄNDKOTOR
Tvära strykningar och massage:
Börja med tvära strykningar och massage (sid 123) för att få en mjuk start på
behandlingen.
Aku- och triggerpunkter:
Leta efter ömmande punkter i musklerna runt omkring området som ska behandlas.
Det kan vara blåsmeridianens associerade punkter (sid. 72) eller triggerpunkter som
behöver behandlas med någon av de tekniker som beskrivs på sid. 74 och 75.
Lovett reactor/Interlink:
Behandla med Lovett Reactor/Interlink. Se sid. 24 och 125 och Grunderna i
Kinesiologi.
Traktioner i båda benen:
P. ligger på rygg. T. fattar anklarna på båda benen och drar lätt i riktning åt sig.
Variant:
P. ligger på rygg med böjda knän. T. håller under knäna och drar i riktning bakåt
och snett uppåt i olika vinklar.
145
Sidostretching:
P. ligger på rygg med böjda ben så att fötterna är i höjd med knäna, vilka hålls rakt
över ländryggen. T. håller en hand på P´s knän och fattar om dennes fötter för att
dra dem mot sig i riktning bort från felsidan och stretcha.
Avbryt om behandlingen gör ont i knäna p.g.a. problem i dessa.
Sidostretching och justering:
Samma utförande som ovan, men avslutas med justering - för de som kan justera!
Efter ett par töjningar på utandning sker justeringen genom att P.samtidigt drar
fötterna in mot sig och med den andra handen trycker emot åt motsatt håll på knäna
så att lårbenen roteras, och därigenom även ländryggens kotor.
146
Kotbalansering med kroppsvikten:
Denna teknik bygger på att man låter kroppsvikten ”väga tillbaks kotorna”. Det är
viktigt att veta på vilken sida problemet finns, eftersom P. måste ligga på sidan med
felsidan mot bänken.
Undre benet hålls rakt vid ländryggsfel (ont vid extension, P. går lätt framåtböjd) och böjt vid sakrumfel (ont vid flexion, P. går rak och lätt bakåtlutad). Det
andra benet hålls böjt över det undre, eller får hänga utanför bänken.
T. drar åt sig P´s undre arm så att P. ligger med den undre axeln närmare T. än
den övre. Bröstryggraden på felsidan kommer på så sätt att vridas lite. Samtidigt
vrids ländryggen åt motsatt håll, eftersom det övre benet drar utåt mot bänkens
kant. Be P. vrida huvudet bakåt/uppåt, för att ytterligare åstadkomma en ”kontravridning” av kotorna.
Ofta räcker det med att låta P. ligga en stund i denna position. Kroppsvikten
hjälper till att väga kotorna rätt tack vare vridningen uppåt/nedåt i ryggraden.
147
Lumbar vridjustering I:
P. ligger på samma sätt som vid kotbalansering, d.v.s. med felsidan mot bänken.
Det övre benet hålls böjt över det undre, eller får hänga utanför bänken.
T. håller en hand över P´s övre länd och den andra handen på den övre
skuldran. I denna ställning ”vaggas” P. fram och tillbaka några gånger så att P.
ligger med ryggraden i den vridning som krävs för justeringen.
Om stoppläget inte smärtar, ska T. stabilisera vid skuldran och justera med ett
kort tryck mot länden i riktning bort från T.
Lumbar vridjustering II:
P. ligger på rygg med korsade armar. T. står vänd mot P´s felsida och lyfter motsatta
skuldran med den ena handen. Den andra handen stabiliserar felkotan. I stoppläget
justeras med en kort knyck på utandning i riktning in mot T.
148
“The million dollar roll” (MDR):
Denna behandling bör man bara utföra om man har lärt sig den på någon kurs i
kiropraktik och liknande, eller av någon kompetent person. Som namnet anger
utförs denna behandling ofta, av kiropraktorer och andra, ibland kanske lite väl
rutinmässigt och “på löpande band”. Det finns olika sätt att utföra behandlingen på
och den är också känd under andra och mer officiella namn.
De flesta problem i ländryggen går att rätta till utan att behöva ta till
“miljondollarrullningen”, men den är snabb och effektiv om man behärskar den
och passar till både akuta såväl som kroniska problem. Jag har därför, efter viss
tvekan, låtit den komma med.
Utgångsläget är samma som det som beskrivs på sid. 147 för kotbalansering.
T. står vänd mot P. och sticker in sin arm under dennes, för att stabilisera och göra
mottryck. Med den andra handens tumme, eller fingrar, stabiliserar P. på sidan av
taggutskottet till kotan som ska justeras.
Justeringen sker genom att T´s ena hand och arm stabiliserar P´s överkropp, den
andra handen hålls stadigt vid ländkotan. T. uppsöker stoppläget och justerar på
utandning med ett tryck av handen och underarmen i riktning mot P´s övre knä.
Om T. är liten och behöver mer kraft, kan T. hjälpa till genom att hålla sitt ena
ben över P´s uthängande ben och trycka till med benet i samma riktning.
Kom ihåg att det måste inte knaka i ryggen för att behandlingen ska vara
effektiv!
149
Bilden visar hur P. med höger hand
stabiliserar taggutskottet till felkotan.
Taggutskotten är markerade i svart.
Den andra handens tumme bör hållas
på taggutskottet på kotsegmentet över
felkotan, om det är praktiskt möjligt.
Justeringen trycker kotsegmentet över
felkotan i riktning mot bänken och
felkotan i riktning mot P´s övre knä, så
som pilarna visar.
Bilden är kraftigt överdriven för att
visa principen tydligare.
150
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR PROBLEM I
KORSRYGG OCH HÖFT
HÖFTEN
Höften räknas som en separat anatomisk enhet, men fysiologiskt hänger den ihop
med korsryggen och bäckenpartiet, där sacroiliacalederna utgör en förbindelse
mellan ländrygg/korsrygg och bäcken/höft.
Vanliga problem i höftleden (utom felställningar) är:
Tendinit:
Inflammation i senor och ledband uppstår främst vid trochanter major, crista iliaca,
ischium och pubisbenet.
Bursit:
Den vanligaste slemsäcksinflammationen brukar uppkomma vid bursa
trochanterica. “Snapping hips” kan höras som knäppningar då tractus iliotibialis
glider fram och tillbaka över trochanter major.
Genom att höja på klacken på motsatta sidan kan man minska trycket mellan
tractus iliotibialis och trochanter major, och därmed på bursan.
KORSRYGGEN
Problem i korsryggen (sakrum) kan bero på felställningar eller inflammatoriska
tillstånd. De drabbar ofta kvinnor, särskilt under, eller efter graviditet.
En indikation på att det finns problem i korsryggen är att P. får ont vid flexion
och därför håller kroppen rak och lite bakåtlutad för att minska smärtan.
P. blir ofta halt och problemen brukar förvärras av sittande.
Muskelobalanser:
- Magmusklerna, hamstrings, gluteus maximus och medius är ofta svaga när de testas.
- Sacrospinalerna och interspinalmusklerna kan vara hypertoniska.
151
STÅENDE UNDERSÖKNING
Flexion/extensionstest:
P. böjer sig först framåt, sedan bakåt, så som beskrivs på sid. 137. Smärta vid
flexion indikerar sakrumfel.
Trendelenburgtest:
P. står upprätt och försöker lyfta ett ben, så att han står med bara felsidans ben
i golvet. Vid obalans i höftleden brukar gluteusmusklerna vara så försvagade att
bäckenet sjunker ned på den friska sidan. För att hålla balansen kommer P. då att
luta över mot felsidan.
Fötter och knän:
Undersök om P. har någon felställning i fötter eller knän. Detta kan påverka hela
ryggen (eller bero på fel i ländrygg, korsrygg och/eller bäcken).
Pronerade (inåtvridna fötter - eversion). De inre ledbanden i knäna försvagas
och knäna kan snedställas medialt och ge upphov till valgus (“kobenthet”).
Fötterna är i regel roterade inåt (adduktion).
Supinerade (utåtvridna fötter - inversion). Knänas yttre ledband försvagas,
knäna snedställs lateralt och kan ge varus (“hjulbenthet”). Fötterna är oftast vridna
utåt (abduktion).
Slitsulorna på skorna avslöjar ofta dessa felställningar.
Felställningar och andra problem i fötterna beskrivs närmare på sid. 183 - 185.
Pronerade fötter - eversion. Supinerade fötter - inversion.
152
Höftbenstest:
P. står med ryggen mot T. som sätter tummarna på crista iliaca (se bild på sid. 163),
för att avgöra om de ligger i nivå eller ligger olika högt (sid. 164).
Gör även rörlighetstest och känn med tummarna hur höftbenet rör sig.
Man kan också utföra en liknande undersökning på framsidan, med tummarna
placerade på SIAS - spina iliaca anterior superior - höftbenets främre kant som är
lätt att hitta.
153
LIGGANDE UNDERSÖKNING
Innan dessa undersökningar utförs, ska man ta reda på om P. har något allvarligt
problem i höften, t.ex. gamla brott på lårbenshalsen, artificiell höftledskula etc.
Undvik undersökningar som kan provocera eller påverka dessa tillstånd.
Höftkompression:
P. ligger på rygg. T. står lutad över och trycker ihop höftbenen mot varandra. Trycket
ska ske vid SIAS (höftbenens främre kant) och vara bestämt och fjädrande. Smärta
indikerar felställning i höften och/eller en reumatisk inflammation.
Höftkompression
Spridningstest
Spridningstest:
P. ligger på mage. T. håller händerna i kryss över SIAS på båda sidor och trycker
dem i riktning utåt. från varandra. Smärta indikerar någon form av höftfel.
154
Patricks test:
P. ligger på rygg med felsidans ben böjt i höft- och knäled och riktat rakt upp.
Foten ska vara placerad över knäet på motsatta sidan och riktad rakt upp.
Felsidans knä förs med ett lätt tryck ned mot bänken (abduktion).
Smärta indikerar problem i sacroiliacaledens ligament. För att utesluta andra fel
i höftleden görs höftledstest, se nästa sida.
Normalt ska man kunna abducera knäet mer än 60°. Felsidan brukar abducera
mindre än motsatta sidan, notera skillnaderna.
155
Höftledstest:
Om Patricks test är positiv, kan man göra ett par urskiljande tester.
P. ligger på rygg med benet böjt i höft- och knäled. T. stabiliserar vid knäet och
smalbenet för att testa höftleden i adduktion, abduktion och rotation.
Smärta indikerar problem i höftleden, vanligen tendinit eller bursit.
156
BEHANDLING
Massage:
Massera sakrum och nedre delen av ryggen.
Sakrumtryck:
P. ligger på mage och T. står vid sidan av bänken med en hand över sakrum så
att fingertopparna når till svanskotan. Den andra handen hålls över den första.
Justeringen görs med raka armar med ett kort, fjädrande tryck i kaudal riktning
(mot fötterna). Därefter görs ytterligare en justering i 45° kaudal riktning på den
sida som inte smärtar.
157
Stretching av psoas och sakrumjustering:
P. ligger på mage. T. lyfter benet på felsidan (oftast det längsta benet) med armen
under P´s lår. Den andra armen hålls tryckt mot gluteus och T. håller händerna
knäppta. Låret hålls lyft uppåt, stretcha några gånger och justera med underarmen
i riktning snett nedåt (medialt/kaudalt). Vid smärta provar man istället med den
andra sidan.
158
Justering av felsidans ben:
P. ligger på rygg med ett block placerat mellan L 5 och S 1. Benet på felsidan
(eller långa benet) hålls rakt och det andra benet böjs med foten mot bänken.
P. kan även hålla i bänkens sidor för att stabilisera ytterligare. Benet lyfts lite och
abduceras lätt. T. fattar ovanför knät och drar. Om det inte gör ont, justerar man
med ett ryck.
Vid flera, överlappande subluxationer, justerar man först den översta kotan,
som brukar vara någon av ländkotorna. De undre kotorna rättas då ofta till
samtidigt.
Vid bilaterala subluxationer justeras i regel även det andra benet.
159
Korsryggsrotationer:
P. sätter sig längst ut på kortsidan av bänken och lägger sig ned på rygg. Benen
placeras på T´s axlar, ett på var sida. Det ena benet böjs och viks över det andra så
att det vilar mot knäleden.
T. fattar med den ena handen om P´s böjda knä, den andra handen hålls under
korsryggen, med handflatan mot sakrum.
Rotationerna utförs åt den sida där benet är böjt, i stora rörelser. Efter ett tag
skiftas benen och man roterar åt motsatt håll.
Korsryggsrotationer är utmärkta som avslutning på en behandling, eller i samband med idrott, uppvärmning m.m.
160
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR PROBLEM I
SVANSKOTORNA
Allmänt:
Coccyx består av fyra svanskotor, som växer ihop till en enhet efter tjugoårsåldern.
Svansbenets spets är lätt att hitta vid palpation och brukar ömma vid tryck.
GRUNDMETOD
Undersökning:
1. P. ligger på rygg och lokaliserar svanskotans spets för att terapilokalisera. Som IM väljer man en muskel på överkroppen, t.ex. deltoideus anterior. Använd inte
en benmuskel som IM, då detta kan ge lägesförändringar av svanskotan, vilket kan inverka på testningen.
2. Notera om det blir en IC (svag testmuskel), eller om testmuskeln fortsätter att vara stark.
3. P. håller kvar ett finger på svanskotan och T. testar deltoideus anterior (eller annan lämplig IM), medan P. håller huvudet i olika lägen.
4. Notera om detta ger en ny IC.
5. Om varken punkt 1 eller punkt 3 ger IC behövs ingen behandling.
Behandling:
Behandla genom att trycka på svanskotan medan P. håller huvudet i det läge som
gav en IC. Använd minnesregeln nedan:
TL (terapilokalisering) gav ingen IC vid punkt 1.
Behandla med huvudet i det läge som gav en svag testmuskel vid punkt 3.
TL gav IC (testmuskeln svag) vid punkt 1.
Behandla med huvudet i det läge som gav en stark testmuskel vid punkt 3.
161
TL av coccyx och testning.
Behandling av coccyx.
162
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR
BÄCKENPROBLEM
Bäckenpartiet utgör grunden för hela ryggraden och kraniet. Obalanser här kan
ge problem lite varstans i kroppen. Vid nästan alla problem i ländryggen finns det
också obalanser och fel i bäckenet, alltifrån framåtvridning (“ankstjärt”), till andra
felställningar. Kompensatoriska, sekundära fel kan vara olika benlängd, felställningar i bröstkorg och skuldror m.m.
Crista iliaca
Ilium
SIAS
SIPS
Acetabulum
Ischium
Pubis
Höftben
Korsben
Svansben
Trochanter major
TBI
Femur
Crista IliacaHöftbenskammen
Ilium
Tarmben
Ischium
Sittben
SIASSpina Iliaca Anterior Superior
SIPSSpina Iliaca Posterior Superior
AcetabulumLårbenets ledpanna
Pubis Blygdben
TBITuber Ischiadikum (sittbensknölen)
163
SIPS
SIAS
Normalt bäcken utan felställningar, sett bakifrån och från sidan.
Crista iliaca befinner sig i samma horisontalplan och båda benen är lika långa.
Sett från sidan ligger SIPS och SIAS i samma linje.
Normalt bäcken.
Bakåtvridet ilium.
Framåtvridet ilium.
Ett normalt bäcken utan felställningar ger en rak och naturlig hållning, där ryggraden
kröker sig som ett svagt böjt S, se sid. 19 och 20.
Bilateralt bakåtvridet ilium rätar ut ländryggen (kyfos) och ger en framåtlutande
kroppsställning.
Bilateralt framåtvridet ilium ger en kraftig svank (lordos) i ländryggen.
164
SIAS
SIPS
Högersidig bakåtvridning i ilium (posterior ilium).
SIPS
SIAS
Högersidig bakåtvridning i ischium (posterior ischium - mindre vanligt).
Bilderna är överdrivna för tydlighets skull. Felställningar i höft och bäcken kan
också vara bilaterala, eller osymmetriska och ger då andra obalanser i höft och
ben.
165
MUSKULÄRA OBALANSER
Överstarka (hypertoniska) muskler kan dra för mycket åt vissa håll och orsaka
felställningar och obalanser i bäckenet. De överstarka musklernas antagonister blir
istället svaga (hypotoniska) och orkar inte hålla emot.
Testa svaga och överstarka muskler i tabellen nedan (alla muskeltester beskrivs
utförligt i Grunderna i Kinesiologi).
Musklerna behandlas sen med reflexpunkterna för blod och lymfa (sid. 51, 55
och 56), propioceptorbehandling (sid. 59 och 61) och meridianobalanser (sid. 71).
De överstarka musklerna behandlas på det sätt som beskrivs på sid. 62.
Adduktor magnus
Rectus abdominis
Hamstrings
Gluteus maximus
FRAMÅTVRIDET BÄCKEN
Svaga Iliopsoas
-”- Erector spinae
-”- Quadriceps
-”- TFL
Iliopsoas TFL
Quadriceps
Sartorius Gracilis BAKÅTVRIDET BÄCKEN
Svaga Hamstrings Överstarka
-”- Adduktorer
-”-
-”- Gluteus maximus
-”-”-
-”-
Överstarka
-”-”-”-
Bäckenet kan också vara vridet osymmetriskt, t. ex. så att den ena övre sidan är
vriden bakåt och den motsatta undre sidan är vriden framåt. Detta beror på andra
muskulära obalanser och kompensatoriska fel.
DeJarnettesystemet delar in denna typ av felställningar i Kategori I, II och III.
Mer än 90 % av alla felvridningar i bäckenet beror på att den ena sidans
ilium är vridet bakåt (Kategori II posterior ilium).
Behandlingen består i detta fall av att trycka felsidans ilium framåt (anteriort), i
ventral riktning.
Benet på felsidan brukar vara kortare. I regel är sartorius och gracilis svaga
på felsidan. Båda musklerna brukar också vara ömma, särskilt vid fäste och
ursprung.
På följande sidor visas testning och behandling av bäckenfel.
166
STÅENDE UNDERSÖKNINGAR
P. står vänd mot T. framifrån, bakifrån och från sidan. Notera axlarnas höjd, höfter,
ben och fötter, avvikelser från lodlinjen etc.
.
TEST OCH BEHANDLING AV SIPS OCH KORSBEN:
- P. står med ryggen mot T. och stöder händerna mot en vägg om det behövs.
- T. placerar båda tummarna bredvid varandra, med vänster tumme på vänster SIPS (bakre höftbensknölen) och höger tumme mot korsbenet.
- P. lyfter vänster ben (flexion i höft och knäled). Vänster höftben och vänster
SIPS ska röra sig bakåt. En låsning (inga märkbara rörelser) betyder att vänster
ilium är vridet bakåt (posterior ilium).
- P. lyfter sitt högra ben. Korsbenet (vid höger tumme) ska röra sig framåt.
Om inte så är även det vridet bakåt och behöver också rättas.
- Sätt vänster tumme på höger korsben och höger tumme på höger SIPS och upprepa det hela på höger sida.
Behandlingen består i att trycka med tummarna på felsidans ilium och/eller korsben
framåt (anteriort), i ventral riktning. Man kan också behandla med kilar, se
sid. 170.
Test av vänster SIPS och korsben.
167
TEST OCH BEHANDLING AV BÄCKEN
SNABBTEST 1.
Låt P. gå fram och tillbaka en stund med bilateral, dubbelhändig terapilokalisering
över SIPS, dvs med handflatorna på länderna.Detta aktiverar bäckenpartiet och om
det finns någon typ av bäckenfel kommer en IM att bli svag. Effekten sitter i även
en kort stund efter att P. har slutat gå.
SNABBTEST 2.
Ömhet vid fästet för costa I och vid Nj 27 är andra indikationer på bäckenfel.
Sartorius och Gracilis brukar vara svaga och ömma vid palpation.
SNABBTEST 3.
P. ligger på rygg och terapilokaliserar med handflatan över länden (SIPS).
Testa även den andra sidan, det kan finnas bilaterala fel. Använd en benmuskel
som IM.
168
FÖRBEREDANDE BEHANDLING
- Testa och behandla gångreflexer, stötdämpning och basenergier,
se Grunderna i Kinesiologi.
- Undersök och behandla obalanser i skuldrorna (främst vid costa I).
- Undersök och behandla kraniella fel (sid. 215 - 225).
Kilar:
Använd bäckenkilar eller block. En hårt rullad handduk går också bra. Kilarna kan
köpas, men de är enkla att tillverka själv. Man behöver ett par bitar ganska hårt
skumgummi eller liknande. Det får inte vara så hårt att det känns obehagligt att
ligga på, men det får heller inte ge efter för mycket. Kilarna placeras under P. med
de smala delarna riktade medialt.
10 cm
10 cm
25 cm
Måtten är ungefärliga, det finns både större och mindre kilar, men det går som sagt
bra med en hårt rullad, medelstor handduk.
169
UNIVERSALBEHANDLING
Nästan alla bäckenfelställningar är posterior ilium (95 - 98 %). Detta fel förekommer
oftast bara på en sida, men kan vara bilateralt. Oftast är benet kortare på felsidan.
Posterior ilium:
Test av SIPS och korsben visar att övre delen av höftbenet (ilium) är vridet bakåt.
Kilen läggs under lårbenets ledpanna (acetabulum), på felsidan. Höftbenets nedre
del (ischium) kommer på så sätt att lyftas upp en bit, så att ilium börjar tippa framåt,
i ventral riktning.
Justering sker med fjädrande pumprörelser över höftbenets överdel (SIPS).
Handloven placeras över SIPS och den andra handen läggs tvärs över den första.
Tryck rakt ned 10 - 50 gånger i ganska snabb takt (med ungefär samma teknik som
när man utför hjärtmassage). Tryck inte om det gör ont, låt då istället P. ligga en
stund med kilen under höften, vilket ibland kan räcka som behandling.
Om det finns en bakåtvridning av korsbenet, trycker man på sidan av det med
tummarna i riktning nedåt (ventralt).
Det kan finnas en likadan felställning på motsatt sida. Testa och behandla på
samma sätt.
Efter behandlingen testar man igen med någon av snabbtesterna på sid. 168,
eller med test av SIPS och korsben.
Tryck vid
Högersidig posterior ilium
170
BEHANDLING ENLIGT DeJARNETTE
Svenska Kinesiologiskolan i Stockholm har systematiserat testning och behandling
enligt DeJarnettesystemet. Med hjälp av kilar i åtta olika kombinationer provocerar
man bäckenpartiet. Detta ska man normalt tåla, men om det finns en felställning så
ökar ju den ytterligare och ger IC vid samtidig muskeltestning.
P. ligger på mage. Kilarna placeras som på bilderna och man testar varje läge
för sig. Använd inte en benmuskel som IM - bra muskler är latissimus dorsi eller
deltoideus medialis i liggande ställning.
Behandlingen sker med kilarna placerade tvärtom och tryck vid markeringen
Höger posterior ilium (kategori II)
Behandling
Test
Vänster posterior ilium (kategori II)
Test
Behandling
Posterior ilium (kategori II) står för de flesta felställningarna i bäckenet (sid. 170).
Kilen placeras under SIAS på felsidan medan man testar en armmuskel.
För behandling flyttas kilen ned till acetabulum på samma sida. Tryck vid
171
Nedan visas de övriga, mindre vanliga felställningarna. Först placeras kilen, eller
kilarna, som bilden visar. Testa en armmuskel. Vid IC placeras kilarna om för att
försöka väga tillbaka bäckenet med hjälp av P´s egen kroppsvikt. Vid behov utförs
korrigeringen så som beskrivs på sid. 170.
Test:
172
Behandling:
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR KNÄN
Allmänt:
Knäleden är kroppens största led. Den är en gångjärnsled, med mycket liten
förmåga att röra sig i sidled, men ledytorna är utformade så att underbenet kan
roteras lite.
Ledband, korsband och ledkapsel ger en skyddande inre, passiv stabilitet. Dessa
kan tränas att bli starkare, men bör ändå inte utsättas för direkt belastning. Liksom
alla bindvävsskador läker de långsamt.
En yttre, aktiv stabilitet kommer från musklerna runt leden, främst quadriceps,
adduktorer, popliteus, hamstrings och vadmuskler. Dessa muskler ska avlasta de
passiva strukturerna. Svagheter och obalanser i dessa muskler ökar påfrestningen
på de inre stödstrukturerna. Musklerna kan tränas för att förbättra sin stödjande
förmåga. Problem i knäna kommer ofta från felställningar i kotor, bäcken, höft
och/eller fötter. De drabbar oftare kvinnor än män. Övervikt, brist på träning, artros
och andra ledproblem är andra bidragande orsaker till “ont i knäna”.
Vissa idrotter är överrepresenterade i skadestatistiken, t.ex. fotboll, p.g.a. de
påfrestningar som knäleden ofta utsätts för i sidled.
Löpträning på hårt underlag, eller om man är överviktig, kan också ge problem
i knäleden. Man har beräknat att en person som väger ca 90 kg belastar knä- och
höftled med ca 300 kp varje gång han sätter ned foten i ett löpsteg - och detta
upprepas tusentals gånger under en normal motionsrunda...
Lårben (femur)
Bakre korsband
Inre menisken
Inre sidoledbandet
Främre korsband
Yttre menisken
Yttre sidoledbandet
Knäskålen (patella) med
senan - för tydlighetens skull
separerad och nedfälld.
Vadben (fibula)
Skenben (tibia)
Höger knä framifrån.
173
VANLIGA KNÄPROBLEM
Smärtor vid knäskålen:
Symtomen är diffusa smärtor i knäet, mest runt knäskålen. Stillasittande ger ömhet
och det kan vara svårt att resa sig upp.
Orsaken är ofta svaga quadriceps, ofta i kombination med pronerade fötter,
som gör att knäskålen dras lite snett utåt och de inre ledbanden tänjs ut.
Chondromalacia patellae:
Broskuppmjukning i knäskålen (“löparknä”) kännetecknas av smärtor i samband
med ansträngning, särskilt vid gång i backar och trappor. Problemet uppkommer
när senstråket (tractus iliotibialis) på lårets utsida, som är fäste för bl.a. TFL och
gluteus maximus, rör sig fram och tillbaka vid löpning. Det kan då skava mot
femurs yttre kondyl så att en inflammation uppstår i och runt knäskålen.
Bidragande orsaker är överstarka och spända TFL och gluteus maximus,
supinerade fötter och långvarig löpning på hårt och lutande underlag.
Ligamentum patellae::
Kallas ofta “hopparknä” och är en partiell bristning i knäskålens sena, ofta strax
under själva knäskålen. Det är en typisk idrottsskada som kan drabba utövare i
hopp- och kastgrenar, basketboll, volleyboll och kraftsporter.
Symtom är lokal ömhet i senan vid skadan och smärta vid och under knäskålen,
särskilt när quadriceps spänns, som vid knäböj och andra styrkeövningar för lårets
framsida.
Våld mot utsidan av knäet:
Våld mot knäets utsida är vanligare än mot insidan. Knäet pressas inåt och det kan
uppstå skador i de inre ledbanden och/eller den inre menisken. Vid kraftigt våld
kan också korsbanden och den yttre menisken skadas.
Symtomen är smärtor på insidan av knäet, svullnad och instabilitet i sidled och
ibland även framåt och bakåt.
Våld mot insidan av knäet:
Knäleden tvingas utåt, varvid det yttre ledbandet kan skadas, eller brista helt.
Risken för meniskskada är här mindre, eftersom menisken inte fäster vid det yttre
ledbandet. Vid kraftigt våld kan även korsbanden skadas.
Symtomen är smärtor på utsidan av knäet, svullnad i knäleden och instabilitet.
174
Meniskskador:
Meniskskador kan uppstå vid vridvåld mot knäleden. En annan vanlig orsak är
obalans mellan musklerna på benets framsida och dess antagonister på baksidan,
vilket kan ge översträckning bakåt (hyperextension).
Den inre menisken är fäst vid det inre ledbandet och drabbas därför lättare av
skador än den yttre menisken. Kombinationsskador med korsband och/eller
ledband inblandade är därför vanliga.
Symtom är låsningar och smärta på insidan eller utsidan av knäet, problem att
sträcka eller böja knäet helt och svaga quadriceps.
Urledvridning:
Urledvridning av knäskålen sker mot utsidan. Bitar av ben och brosk kan lossna
och fastna i leden, korsband och ledband skadas eller slitas av och ledkapseln kan
brista.
Tendinit:
Vanliga ställen för seninflammation är över eller under knäskålen, muskelfästen på
baksidan av knäet och vid popliteus.
Bursit:
Runt knäleden finns flera slemsäckar som kan skadas och bli inflammerade.
Bursit vid knäskålen kallas ofta “skurgummeknä” och nedanför knäskålen
“golvläggarknä”. Bursit i ledkapseln vid inre knävecket kallas Bakers cysta och
kan ses som en rund, ganska stor utbuktning medialt i knävecket.
Symtom är ömhet och svullnad över slemsäcken och smärta vid böjningar och
sträckningar i knäleden.
Schlatters sjukdom:
Drabbar vanligen pojkar i åldern 10 - 16 år och självläker när individen har vuxit
klart. Tillståndet beror på en inflammation vid patellasenans fäste i tibia.
Valgus:
Inåtvridna (pronerade) fötter kan tänja ut och försvaga de inre ledbanden i knäna,
så att dessa snedställs inåt och ger kobenthet (valgus). Se även sid. 152.
Varum:
Vid utåtvridna (supinerade) fötter blir istället de yttre ledbanden uttänjda, så att
knäna snedställs utåt och ger hjulbenthet (varum).
175
MUSKULÄRA OBALANSER
Vid problem på insidan av knäet:
Sartorius
Gracilis
Vid problem på utsidan av knäet:
Popliteus
TFL
Gluteus maximus
Vid problem i knäskålen:
Quadriceps
TFL
Gluteus maximus
Vid problem i menisken:
Popliteus
Quadriceps
Hamstrings
TFL
Gluteus maximus
176
UNDERSÖKNING
Allmän undersökning:
Titta efter svullnad och utgjutningar. Palpera runt knäet och notera var det gör ont.
Undersök rörelseomfång och stabilitet, se nedan.
Undersökning av inre ledband:
P. ligger på mage med benet böjt 90° i knäleden. Foten hålls riktad uppåt och
böjd.
T. håller om foten och vrider den i utåtrotation när P. är avslappnad.
Smärta indikerar inre ledbandsfel. Ofta svag sartorius och gracilis.
Undersökning av yttre ledband:
P. ligger i samma läge, men T. vrider foten i inåtrotation. Smärta indikerar yttre
ledbandsfel. Svaga muskler brukar vara popliteus, TFL och gluteus maximus.
Test av inre ledband.
Test av yttre ledband.
177
Alternativ test av inre och yttre ledband:
Man kan också testa ledbanden i de postioner som visas för höftledstest på
sid. 156.
Test av inre ledband. Dra underbenet utåt, knäet vrids inåt.
Test av yttre ledband. Tryck underbenet inåt, knäet vrids utåt.
178
Undersökning av menisk:
P. ligger på mage. T. håller P´s fot mot sin armhåla och trycker nedåt. Den ena
handen håller om hälen och den andra stabiliserar knäet. Med bibehållet tryck
vrider T. foten utåt. Smärta indikerar inre meniskfel.
Vridning av foten inåt som ger smärta indikerar yttre meniskfel.
Testa quadriceps och helst de olika quadricepsmusklerna en och en (testerna
beskrivs i Grunderna i Kinesiologi).
Minnesregel:
Smärta vid utåtrotation - inre ledbands- eller meniskfel.
Smärta vid inåtrotation - yttre ledbands- eller meniskfel.
179
Främre draglåda för test av inre ledband:
P. ligger på rygg med benet böjt i knä- och höftled. Foten hålls utåtvriden.
T. stabiliserar P´s fot med sin höft eller ena knä och tar tag strax under knäet, för att
dra knäet mot sig. Om underbenet glider framåt vid knäskålen indikeras problem
i de inre ledbanden.
Främre draglåda för test av främre korsband:
Samma position, men foten hålls inåtvriden. T. jämför först knäna med varandra.
Om det finns fel i de bakre korsbanden kan underbenet sjunka bakåt. Den
ovane bedömaren kan då förledas tro, att glappet i knäet betyder brustet främre
korsband.
Om det finns glapp i ena knäet, efter jämförande test, indikerar det problem i
de främre korsbanden.
Bakre draglåda för test av bakre korsband:
Samma position, med foten riktad rakt fram. T. trycker på underbenet under knäet.
Om benet ger efter finns det fel i bakre korsband.
180
BEHANDLING
Aku- och triggerpunkter:
Alla meridianer som börjar eller slutar på fötterna passerar knäet. Det finns också
triggerpunkter på lårets fram- och baksida och i vaden. Palpera och/eller muskeltesta
för att hitta de punkter som behöver behandlas.
Bland de associerade punkterna på blåsmeridianen (sid. 72 och 73) bör man
i första hand behandla Bl 23 som sitter vid L 2 (andra ländkotan) och Bl 27 som
sitter vid S 1 i korsryggen.
Behandling av punkter utförs så som beskrivs på sid. 74 och 75.
Bursamassage:
Strax under knävecket sitter en bursa som smärtar vid brist på sinovialvätska i knäet.
Punkten hittas lite medialt, strax under knävecket. Böj benet lite och massera snett
uppåt tills smärtan avtar. Behandlingen stimulerar ökad produktion av ledvätska.
Massage:
Massera vadmusklerna i riktning snett uppåt, så som pilarna visar på figuren.
181
Mobilisering och traktion:
Justeringar bör inte göras i knäleden. Däremot kan man försöka öka rörligheten
med lätt traktion och mobilisering av knäet.
T. lyfter underbenet till sin armhåla för att låsa det. Tibia- och fibulahuvudet
hålls med tummarna och man trycker inåt/bakåt (lateralt/posteriort).
Behandla också de muskler som fäster vid knäet. För ett mer hållbart resultat,
kan man behandla NV- och NL-punkterna medan P. står i en belastande ställning,
t.ex. med knäna böjda.
Övrigt:
Primära och sekundära orsaker till knäproblem finns ofta i fötter, höft, bäcken,
sakrum eller ländrygg. Desa problem bör givetvis undersökas och behandlas.
Enligt vissa teorier hör problem med knäna ihop med rädsla att mista, eller
förlora och rädsla för att dö. Om det verkar vara en bidragande orsak så kan kanske
samtalsterapi hjälpa.
Knäna verkar svara bättre än andra kroppsdelar på olika former av s.k. healing,
eller handpåläggning. Det räcker med att hålla händerna om knäet en stund som
avslutning på behandlingen (det brukar uppskattas av patienten).
182
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR FÖTTER
Allmänt:
En människa går i genomsnitt mer än 110.000 km under sin livstid, vilket motsvarar
ca tre varv runt jorden. En fot innehåller 26 ben, 19 muskler, 115 ligament och
250.000 svettkörtlar (vilka hjälper foten att reglera sin temperatur automatiskt).
Hela 72.000 nerver från resten av kroppen slutar i vardera fot.
VANLIGA FOTPROBLEM
Fotens utsida är hård och dynamisk, medan insidan är rörlig och flexibel. Foten är
ganska dåligt balanserad i horisontalplanet, vilket är orsaken till många fotproblem.
Ett utsatt ställe är ockå ledbandet mellan vadben och språngben (fibulo-talare
anterior), se nästa sida.
Clavus:
Liktornar är hudförhårdnader som byggs upp utifrån när skorna nöter på tåhuden.
Nageltrång:
Nageln börjar växa in i tåns vävnad. Svåra tillstånd kan behöva opereras.
Pronation:
Fotens utsida vrids uppåt, så att foten (ofta båda) blir vinklad medialt (eversion).
Tillståndet orsakar felställning i knäet (valgus - “kobenthet”), se sid. 152 och 175.
Den vanligaste orsaken är muskulära obalanser med svaga tibialis posterior och
tåflexorer. Tibialis anterior, vadmuskler och tåextensorer kan vara överstarka.
Det kan också finnas subluxationer i fotens små ben och problem i ländryggen.
Supination:
Fotens utsida vrids nedåt och vinklas lateralt (inversion). Knäna vrids utåt (varus “hjulbenthet”), se sid. 152 och 175. Språngbenet (talus) kan ibland flyttas i sidled.
Psoas, TFL och adduktorerna kan vara svaga eller överstarka. Även här kan det
finnas subluxationer i fotens mindre ben och ländryggsproblem.
Pes planus:
Plattfot uppstår när mellanfoten och tårna är pronerade och fotvalvet har sjunkit
ned så mycket att hela foten avtecknar sig vid avtryck.
183
Plantar fasciit:
Detta tillstånd brukar kallas hälsporre och innebär att fästena för plantarfascia och
senor blir överansträngda, vilket kan ge inflammation i fotvalvsplattans fäste under
hälbenet. Ofta bildas en bensporre på hälbenets undre sida. Inflammationen kan
också ha sitt säte i bursan mellan hälsenan och hälbenet.
Tillståndet beror på nedsjunkna fotvalv p.g.a. pronerade (inåtvridna) fötter,
övervikt, felaktiga skor och löpning på hårt underlag.
Achilles tendinit:
Inflammation i hälsenan kan uppstå p.g.a. felaktiga skor, eller vid löpning på för
hårt, eller för mjukt underlag, eller uppför backar. Vadmusklerna är ofta överstarka
och korta, vilket bidrar till att hälsenan blir överspänd och irriterad.
Hälsena
Bursa
Hälben
Stukningar och ledbandsskador (Fotledsdistorsion):
En stukning, eller vrickning, kan ge en partiell eller fullständig bristning av fotens
ledband. Närmare 80 % av alla ledbandsskador i foten drabbar det yttre ledbandet
mellan vadbenet och språngbenet. Skadan uppstår när främre delen av foten och
fotsulan vrids inåt (supination) i samband med att den böjs nedåt (dorsalflexion).
Vid svår ledbandsskada kan foten dras framåt i förhållande till skenbenet - detta
kan ses om man utför främre draglåda (se bilden).
184
Hallux valgus:
Stortån vrider sig inåt och hamnar över andra tån. Orsaken är oftast för trånga skor.
En annan orsak är högklackade skor, vilka gör att peroneus och stortåns sträcksena
(extensor largo) blir överspända. Svaga plantarflexorer p.g.a. nedsjunkna fotvalv
bidrar också till problemet.
Hammartå:
Den andra tån vrider sig in över stortån så att den liknar en hammare. Oftast beror det
på långvarigt bruk av högklackade skor, vilket ger en överspänning i peroneus.
Spetsfot:
Beror på överspända och kontraherade plantarböjarmuskler. Foten går inte att böja
uppåt och gången försvåras.
Tarsaltunnelsyndrom:
Tibialisnerven har en inklämning i tarsaltunneln, vilket ger brännande smärtor på
fotens undersida. Problemet uppstår i regel tillsammans med pronation och andra
fel i fotleden. De korta tåflexorerna är svaga och plantarmusklerna kan med tiden
atrofiera.
185
BEHANDLING
Muskler:
Eftersom de flesta felställningarna i fötterna beror på muskulära obalanser, är det
ofta bäst att börja med att behandla involverade muskler med NV- och NL-punkter,
meridianer o.s.v.
Triggerpunktsmassage:
Behandla ömmande triggerpunkter runt foten och på dess plantarsida. Djup massage
av bindväv och fascia hjälper ofta, skicka gärna P. till någon som är duktig på det.
Elastisk binda:
Elastiska bindor ska endast lindas av terapeuter som är utbildade i tejpning.
Zonterapi:
Många zonterapeuter är mycket duktiga på att lösa upp förhårdnader och stram
bindväv i fötterna. Som extra bonus blir man av bara farten också av med diverse
problem, enligt förespråkarna för denna intressanta behandlingsmetod.
186
Kyla och vila:
Vid akuta tillstånd av inflammationer, vrickningar och ledbandsskador behandlar
man med kyla och vila. Foten bör hållas högt och vid behov tejpas.
Värme:
Vid kroniska tillstånd behandlas med värme och lätt träning av fotens muskler. En
bra övning är stå med stöd för balansen och gå upp högt på tå. Sätt sedan hälarna
i golvet och lyft tårna uppåt i plantarflexion (se sid. 7). Man kan också sitta på en
stol och rulla en golfboll fram och tillbaka under fotsulan. Massage är också bra för
att få fart på cirkulationen.
Magnetterapi:
Vid akuta tillstånd applicerar man en liten kraftig magnet med minuspolen mot
skadestället. Vid kroniska tillstånd vänds magneten så att pluspolen hålls mot
huden. Magneter kan köpas från Erik Nygård AB, Tel. 031 - 84 51 79.
Växelbad:
Vid kroniska skador kan man öka cirkulationen med ömsom varma och kalla fotbad.
Man behöver en hink med varmt vatten (max ca 45 °) och en med kallt, ha gärna
isbitar i vattnet. Foten hålls först i det kalla vattnet 1 - 2 minuter och sedan ungefär
lika länge i det varma. Upprepa 3 - 4 gånger och avsluta alltid med varmt vatten.
Byte av skor:
Vid problem i hälen kan man använda tofflor för att avlasta hälbenet från tryck.
Platta, pronerade eller supinerade fötter behöver skor med särskilt utprovade
inlägg. En del sportaffärer videofilmar kunden vid en löparbana för att kunna ge
råd om lämpliga skor.
Skoinlägg:
Vid pronation, supination, plattfot och andra felställningar av fotleden kan man
använda hålfotsinlägg i skorna. Dessa tillverkas individuellt efter avtryck av
foten.
Höjd klack:
Vid problem i hälsenan kan man avlasta den genom att höja klacken på skon.
Se även sid. 151.
Skumgummibit:
Hälsporre kan avlastas genom att applicera en bit skumgummi, en s.k. pelott, med
ett hål i mitten.
187
“Fotfladder”:
P. sitter på en hög bänk eller pall så att fötterna inte når till golvet. På samma
sätt som man “fladdrar” med handen ibland när man vinkar frenetiskt, ska man
“fladdra” med foten. I början brukar det mest bli små krampaktiga viftningar med
hela benet, men övning ger färdighet...
De tekniker som följer ska inte utföras vid artrit, artros, akuta tillstånd av
tendinit, bursit eller ledbandsskador.
Stretching och traktion:
Håll foten med olika grepp för att kunna dra och röra den uppåt, nedåt och i sidled.
Avsluta med att rotera foten mjukt i båda riktningarna.
Mobilisering av tårna:
Fatta tårna en och en mellan tumme och pekfinger. Stretcha och böj tån och dra till
sist tån några gånger så att tummen och pekfingret släpper med en liten snärt.
188
Mobilisering av hälen:
Håll en hand under hälen och den andra över vristen. Stretcha och rör foten några
gånger i olika riktningar. Mobilisera lateralt (utåt). Ej vid akuta tillstånd.
Justering av fotens trampdyna:
Håll handen över tårna så att fingrarna trycks mot trampdynans bakre del. Varje
finger ska hållas mot en tåled och samma hands tumme och tenar (tumvalk) hålls
på fotens ovansida. Böj försiktigt fram och tillbaka några gånger.
Justeringen sker genom att med en snabb rörelse trycka tårna nedåt och trampdynan uppåt med fingrarna på fotens undersida.
189
Justering av lågt fotvalv:
Nedsjunkna fotvalv ska först behandlas för de muskulära obalanser som finns vid
pronation, se sid. 183.
Subluxationer i mellanfotens ben behandlas genom att hålla fotbladet och
hälbenet stadigt. Justeringen sker med ett samtidigt tryck nedåt och en vridning
inåt.
Justering av högt fotvalv:
Håll fingrarna över dorsalsidans högsta punkt och lägg den andra handen över den
första. Tummarna placeras kryssvis på motsatta sidan under foten. Justeringen sker
med ett kraftigt tryck med tummarna i cefal riktning (uppåt).
190
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR AXLARNA
Allmänt:
Axlarna har kroppens rörligaste leder. Orsaken är att det finns förhållandevis få
senor och ligament, men ett stort antal muskler i området. Musklerna arbetar så att
leden går att röra och rotera i olika lägen, men de är inte lika tåliga som bindväv.
Priset vi får betala för en ökad rörlighet i axlarna, är större risk för skador.
Viktiga skelettdelar vid axelpartiet:
A Akromion
B Processus coracoideus
C Scapula
D Clavicula
E Sternum
F Humerus
Skulderbladets högsta punkt.
Korpnäbbutskottet.
Skulderblad.
Nyckelben.
Bröstben.
Överarmsben.
A
D
B
E
C
F
Sett framifrån.
191
Sett bakifrån.
Viktiga muskler i axlarna och deras funktion för att röra armarna:
Abduktion Deltoideus, supraspinatus, serratus anterior, trapezius övre del och subclavius.
AdduktionPMC, latissimus dorsi, infraspinatus, coracobrachialis, teres major och minor.
Flexion
Deltoideus anterior, PMC, serratus anterior, coracobrachialis
och biceps brachii.
ExtensionDeltoideus posterior, övre trapezius, romboideus, latissimus
dorsi, triceps brachii, teres major och minor.
Rotation inåtDeltoideus anterior, PMC, latissimus dorsi, subscapularis
och teres major.
Rotation utåtDeltoideus posterior, infraspinatus och teres minor.
Tryck nedåtLatissimus dorsi, levator scapula, teres major och minor, PMS, pectoralis minor och subclavius.
Rotator cuff:
Rotatorerna behandlas ofta som en grupp och består av supraspinatus, infraspinatus,
subscapularis och teres minor.
8. Triceps brachii
9. Levator scapulae
10. Romboideus minor
11. Romboideus major
12. Supraspinatus
13. Subclavius
1. Övre trapezius
2. Deltoideus medialis
3. Deltoideus posterior
4. Infraspinatus
5. Teres minor
6. Teres major
7. Serratus ant.
192
VANLIGA PROBLEM I AXLAR OCH SKULDROR
Referred pain:
Smärta i skuldrorna kan utlösas från andra delar av kroppen, t.ex. lungor, hjärta,
gallvägar och mellangärde.
Tendinit:
Drabbar vanligen supraspinatus och infraspinatus senfästen proximalt på
humerus.
Tendovaginit:
Den vanligaste senskideinflammationen är bicepstendovaginit.
Bursit:
Subacromial bursit är den vanligaste slemsäcksinflammationen. Orsaken kan vara
inklämning av bursan vid abduktion av armen, eller s.k. kalkaxel där en del av
förkalkningen har trängt in i bursan.
Tendinit, bicepstendovaginit och subacromal bursit täcker de flesta tillstånd av
smärta i skuldrorna. Smärtan märks mest om natten och kan variera i intensitet och
helt försvinnna i vissa lägen och rörelser.
Ofta är smärtan lokaliserad till deltoideus fäste, på överarmens inre del, en bit ut
från akromion. Stelhet och svaghet är typiska, men inte domningar.
Problemet kan uppstå smygande, eller akut, som en följd av ett trauma eller
någon fysisk aktivitet. Ibland hittar man ingen påtaglig yttre orsak.
Nervinklämningar brukar provoceras av passiv abduktion och adduktion. Vid
bursit hörs ofta ett karaktäristiskt krasande ljud vid rörelser.
Tendinit i supraspinatus:
Detta är det vanligaste problemet i axlarna. Problemet brukar uppstå på ena sidan,
mera sällan bilateralt.
Supraspinatus har dåligt vaskulärt flöde och är därför mer sårbar än andra
muskler i axelleden. På grund av sitt läge under akromion, kläms lätt supraspinatus
och dess sena vid abduktion av armen. Med tiden kan nötningen ge tendinit, senan
svullnar då och inklämningen (och smärtan) ökar.
Typiska symtom är smärtor på natten, särskilt om P. ligger på den onda sidan.
P. är smärtfri om armen hänger rakt ned. Abduktion och test med motstånd ger
smärta, liksom rörelser över axelhöjd.
193
Supraspinatusruptur:
Supraspinatus är mer utsatt för skador och degenererar mer än omgivande muskler,
därför är rupturer vanligast här. Smärtan kan komma först efter någon dag. Biceps
långa sena ömmar också ofta vid palpation, eftersom den kan halka ur sin skåra.
Tendinitis calcarea:
Kalkutfällning i senor, främst i supraspinatussenan. Tillståndet brukar uppstå efter
fyrtioårsåldern, utan någon känd orsak. Smärtorna är ofta utstrålande och varierar
från måttliga till outhärdliga.
Frozen shoulder:
Trolig orsak är inflammation i ledkapseln. Tillståndet läker ut efter ett år eller mer
och drabbar främst kvinnor i femtioårsåldern och uppåt. Efter att axeln har läkt,
kan processen börja om på nytt i den andra axeln.
Förloppet är tilltagande smärta och inskränkt rörelseförmåga, som efter en tid
leder till en stel och orörlig axel. Smärtan avtar och ledfunktionen börjar sakta
återställas.
Subscapulär smärta:
Smärta vid scapula kan bero på att det är för trångt mellan scapula och bröstkorgen.
Scapula känns stelt och låst och har nedsatt rörelseförmåga.
Thoraic outlet syndrome:
Tillståndet innebär en förträngning i övre bröstkorgsöppningen där nerver och
kärl (främst plexus brachialis), kan komma i kläm. Förkortas TOS och kallas även
halsrevbeninklämning.
Orsaken kan vara överstarka halsmuskler, subclavius och pectoralis minor m.fl.
Felläkta nyckelbensbrott med broskbildningar och felaktig, hög bröstandning är
andra vanliga orsaker.
Symtomen är utstrålande smärtor i skuldra och arm och oförmåga att arbeta
med armarna lyfta (skruva i takglödlampor, måla undertak etc).
Scaleniussyndrom:
Påminner om TOS. Man kan göra ett urskiljande test genom att böja halsen åt
den friska sidan och lite bakåt, för att passivt spänna scaleniusmusklerna. Ökande
smärta indikerar scaleniussyndrom.
194
UNDERSÖKNING
Test av rörelseomfång:
Utför passiv test och därefter aktiv test. Tendinit och tendovaginit smärtar inte vid
passiv test. Jämför den ena sidan med den andra.
1. P. lyfter armen och fattar axeln på motsatta sidan.
2. P. lyfter armen så högt som möjligt bakom ryggen (“polisgreppet”).
3. P. lyfter sakta armen ut åt sidan och så högt som möjligt.
195
Painful arc:
P. håller armarna raka och lyfter dem i sidled (abduktion). Mellan akromion och
humerus finns en kanal där supraspinatussenan löper och ovanför ligger bursa
subakromialis.
Bild II visar hur utrymmet minskar vid abduktion 60° - 80° och orsakar en
inklämning. Vid ytterligare abduktion ökar utrymmet igen, bild III.
Tendinit eller tendovaginit utlöser smärta vid aktiv abduktion.
Tendinit i supraspinatus ger smärta vid ca 45°.
Bursit brukar utlösa smärta vid passiv abduktion.
Test av supraspinatustendinit I:
P. håller armen rakt ut åt sidan och roterar handen åt höger och vänster. Därefter
håller P. handen rakt ut åt sidan med utåtroterad arm (“tummen upp”), medan T.
trycker på handleden i riktning nedåt. Intensiv smärta vid supraspinatustendinit.
196
Test av supraspinatustendinit II:
P. håller armarna rakt ned och abducerar båda armarna samtidigt. Vid painful arc
kan P. bara abducera armen till ca 45° innan det gör ont.
Komplettera med drop arm test. P. lyfter armarna rakt upp i luften (maximal
abduktion) och sänker dem sakta ned i adduktion. Om P. inte kan hålla emot, utan
tappar armen under horisontalläget, kan det finnas en ruptur av supraspinatus eller
dess sena.
Test av supraspinatustendinit III:
P sitter med armen böjd och lyft inåt/bakåt, så att axeln hålls i adduktion ca 10°,
medial rotation 80° - 90° och hyperextension 30° - 40°.
T. palperar med ett finger framför akromion, i humerus riktning.
197
Undersökning av infraspinatussenan:
T. palperar där deltoideus posterior möter trapezius, i riktning inåt/uppåt, mot
humerus.
En bättre variant är att P. sitter med armbågen mot ett bord eller liknande.
Armen hålls böjd och lite framåt och utåt (10° adduktion och 20° lateral rotation).
T. placerar fingret mot bakre delen av akromion och palperar tuberculum major
i riktning mot humerus.
Undersökning av teres minorsenan:
Samma utförande. Teres minors fäste ligger direkt under infraspinatus.
Biceps tendovaginit:
P. håller armen rakt fram och utåtroterad. T. håller emot när P. försöker föra armen
uppåt.
198
Palpation och test av subakromiala
bursan:
T. palperar runt akromions kanter.
Vid bursit smärtar stora områden
där.
Bursan kan också testas genom
att hålla ett par fingrar direkt över
den och knacka lätt på dem med den
andra handen.
Test av långa bicepssenan:
P. sitter med armen rakt ut och utåtroterad. P. försöker lyfta armen rakt upp medan
T. håller emot.
Palpation av långa bicepssenan:
P. sitter med överarmen rakt ned, armbågsleden böjd 90° och medialt roterad 20°.
T. placerar fingret kaudalt om akromion i riktning mot humerus. Genom att
passivt rotera överarmen utåt och inåt några gånger, kan man känna fördjupningen
mellan tuberklerna, där den långa bicepssenan löper.
199
Tendinit i långa tricepssenans ursprung:
P. sitter med armen böjd och försöker räta ut armen mot motstånd.
Palpation av långa tricepssenan:
T. låter fingret följa scapulas laterala kant proximalt tills det når axelleden. Senan
har sitt ursprung vid kaudala delen av cavitas glenoidalis.
Tendinit i levator scapulae:
Samma position, men P. försöker höja armen och skuldran mot motstånd.
Roos test:
P. håller armarna böjda och lyfter dem upp åt sidorna. Händerna ska öppnas och
knytas i snabb takt under ca tre minuter. Smärta indikerar Thoraic outlet syndrome
(halsrevbeninklämning).
200
ALLMÄN BEHANDLING AV TENDINIT,
TENDOVAGINIT OCH BURSIT
Alla tre tillstånden är inflammatoriska. Utöver ömhet och smärta, kan det finnas
ökad temperatur och viss svullnad i området. Ingen massage och värme, detta ökar
bara på överhettningen. Istället ska “energiomsättningen” i området sänkas. Detta
kan göras på flera olika sätt, här beskrivs hur det kan göras med kyla, magnet eller
med blå färg.
Kyla:
Akut kan man behandla med kyla. Om man applicerar is, måste man lägga en
skyddande duk mellan huden och isen. Kylspray bör användas restriktivt och
endast i akut skede.
Magneter:
Applicera en magnet på det onda stället med minuspolen mot kroppen. Det finns
små, starka magneter som kan fästas med kirurgisk tejp och får sitta några dar.
Magneter kan köpas från Erik Nygård AB, Tel. 031 - 84 51 79.
Blå färg:
Färger registreras av sensorer i huden. Blinda personer reagerar rent fysiskt på
färger på samma sätt som seende gör. Istället för magnet kan man därför fästa en
blå pappersbit (spill från ett hålslag passar perfekt) på det onda stället. Blå färg
sederar (sänker energin).
Som ett kuriosum kan nämnas att oavsett innehåll blir människan sömnig när
hon äter blåfärgade piller och pigg av röda piller, enligt en undersökning från
universitet i Amsterdam.
Meridianbalansering:
Återställ flödet av “chi” i meridianerna som löper i området (främst meridianerna
för tunntarm, trippelvärmare, lunga och tjocktarm), se sidan 70.
Svaga och överstarka muskler:
Många av dessa tillstånd leder till obalanser i omgivande muskler. Behandla
musklernas NV- och NL-punkter etc.
Triggerpunkter:
I muskulaturen runt skadan finns det ofta triggerpunkter och andra förhårdnader
som kan behövas lösas upp med triggerpunktsmassage eller tvära friktioner.
201
Skulderbladsmobilisering:
1. P. ligger på mage med felsidans arm hängande ned från bänken. T. masserar
först hela området för att mjuka upp musklerna. Därefter masserar T. utefter
den inre och den yttre kanten av scapula tills det känns som om man “frilagt”
scapula.
2. T. håller om axeln med en hand och rör den åt olika håll för att med den andra handen kunna ta tag om skulderbladsspetsen mellan tummen och fingrarna.
3. Genom att ömsom trycka på skulderbladsspetsen nedåt och i kaudal riktning,
och samtidigt med den andra handen lyfta skuldran uppåt, ska T. vicka scapula
upp och ned några gånger.
4. T. trycker nu skulderbladsspetsen i sidled, lateralt och medialt. Den andra handen trycker samtidigt axeln åt motsatt håll.
5. Som avslutning roteras hela skulderbladet med ett stadigt tag om dess spets.
202
Vibrationsstretch:
Samma position som förut. T. står vid felsidan och fattar P´s överarm ovanför
armbågen. Med raka armar drar T. armen åt sig i dess horisontalplan och utför
en vibrerande rörelse i sidled, fram och tillbaka, så långt det går utan att utlösa
smärta.
Ligament stretch reaction:
Detta problem kan uppstå vid svaga binjurar p.g.a. för mycket stress, och yttrar sig
som värk i en eller flera leder. Det drabbar ofta kroppsarbetare och idrottsmän och
är en vanlig, bidragande orsak till arbets- och träningsskador.
Testa musklerna i axelleden och korrigera obalanserna. Töj ligamenten i olika
riktningar och testa sedan musklerna igen. De ligament som har detta problem ger
en svag muskeltest direkt efter töjningen.
Testa och behandla bäckenfel (se sid. 168 - 172) och behandla binjurarna (se
Grunderna i Kinesiologi).
Muscle stretch reaction:
Vid många triggerpunkter, eller för tjock och stram fascia, kan det uppstå smärta
och nedsatt rörlighet i en led. Behandla först musklerna i området med NV- och
NL-punkter och gör sedan djup massage, som kan utföras både med och mot
fiberriktningen. Undvik att massera i riktning mot blod- och lymfkärlens flöden.
203
Ligament interlink:
Denna teknik, som bygger på samband mellan olika leder vid gång, ger ofta en
snabb och dramatisk smärtlindring vid problem och smärta i muskler och leder.
Tekniken används efter att annan smärtlindringsmetod har använts och man inte
längre får IC när man terapilokaliserar skadestället.
Interlinksamband är nästan alltid kontralaterala, t.ex. höger axel och vänster
höft. T
erapilokalisera och behandla vid behov skadestället och dess interlink var
för sig, tills de inte ger IC. Vid problem i axeln, ska denna och höften på motsatta
sidan behandlas tills man inte får IC när man TL´ar.
Om skadestället trots detta smärtar görs two points PTL kontralateralt, dvs P.
håller med en hand på sin onda axel och med den andra handen den motsatta
höften, medan T. testar en IM (en stark benmuskel). IM blir svag vid interlinkproblem.
Om man inte får en IC kan det istället finnas en ipsilateral interlink. Detta testas
med two points PTL ipsilateralt (P. håller på axeln och höften på samma sida).
Interlinkleden (som i regel är kontralateral) är en höft vid axelproblem. Höften
behandlas under ca 1 minut med djup och kraftig massage på ligament och bindväv medan P. trycker sitt tungben (hyoideum) åt den sida där behandlingen görs.
Överstarka och spända muskler behandlas genom att sedera interlinkmusklerna
med propioceptormassage (sid. 59 och 61). Efter behandlingen bör P. vara smärtfri
och two points PTL ska inte längre ge IC.
Smärtlindring via Ma 36 och Ma 38:
Magmeridianens punkt 36 sitter lite lateralt
på skenbenet, 6 - 7 cm under knäskålen.
Punkten används vid en rad åkommor,
vilka beskrivs i Grunderna i Kinesiologi.
Ma 38 sitter mitt på skenbenet.
Båda punkterna masseras, en och en,
medan P. rör axeln i olika lägen, tills
inget läge ger smärta.
204
BEHANDLING AV SPECIFIKA PROBLEM I AXLARNA
Supraspinatustendinit:
Akut behandlas med kyla, därefter med magnet eller blå färg. Behandla också
muskelns NV- och NL-punkter och centralmeridianens start- och slutpunkter.
Smärtlindring via Ma 36 och Ma 38 samt ligament interlink bör också prövas.
Bicepstendovaginit:
Akut behandlas med kyla, därefter med magnet eller blå färg. Behandla också
muskelns NV- och NL-punkter och magmeridianens start- och slutpunkter.
Subacromial bursit:
Akut behandlas med kyla, därefter med magnet eller blå färg.
Frozen shoulder:
1. Massera och gör skulderbladsmobilisering (sid. 202).
2. Behandla NV- och NL-punkter och meridianer för deltoideus, supraspinatus, infraspinatus, övre trapezius, subscapularis, levator scapulae, romboideus,
teres major och teres minor.
3. Reducera smärtan med massage av Ma 36 och Ma 38 medan P. rör axeln i olika lägen (sid. 204).
4. Behandla med Ligament interlink (sid. 204).
5. Gnugga snabbt (“flush out”) bröstmuskeln i riktning mot överarmen.
6. Avsluta med vibrationsstretch (sid. 203) och massage.
PMC behandlas med flush out.
205
Thoraic outlet syndrome:
1. Massera axelpartiet. Töj och stretcha nacken och skuldran.
2. Traktion av nackmuskler och övre trapezius (sid. 109 och 110).
3. Behandla NV- och NL-punkter och meridianer för nackens extensorer och flexorer, deltoideus, PMC, PMS, serratus anterior, diafragma, supraspinatus, infraspinatus, övre trapezius, subscapularis, levator scapulae, romboideus,
teres major och teres minor.
4. Om P. har ont kan man försöka reducera smärtan med massage av Ma 36 och Ma 38 medan P. rör axeln i olika lägen (sid. 204).
5. Behandla med Ligament interlink (sid. 204).
6. Gnugga snabbt (“flush out”) bröstmuskeln i riktning mot överarmen
(sid. 205).
7. Korrigera felaktig hög bröstandning. Visa P. hur man andas “med magen”.
8. Mobilisering görs med P. sittande med felsidans arm böjd och tryckt mot kroppen. T. står bakom P. och håller om armbåge och underarm för att dra dem
snett bakåt/uppåt.
9. Justering av skuldran utförs i samma position som mobilisering.
206
Scaleniussyndrom:
1. Massera axelpartiet. Töj och stretcha nacken och skuldran.
2. Traktion av nackmuskler och övre trapezius (sid. 109 och 110).
3. Behandla NV- och NL-punkter och meridianer för nackens extensorer och flexorer, deltoideus, PMC, PMS, serratus anterior, supraspinatus, infraspinatus,
övre trapezius, subscapularis, levator scapulae, romboideus, teres major och teres minor.
4. Om P. har ont kan man försöka reducera smärtan med massage av Ma 36 och Ma 38 medan P. rör axeln i olika lägen (sid. 204).
5. Behandla propioceptorer (sid. 59 och 61) för sternocleidomastoideus, nackens extensorer och flexorer, övre trapezius, deltoideus anterior, PMC och PMS.
6. Massera bröstmuskeln med “flush out” i riktning mot överarmen.
7. Korrigera felaktig hög bröstandning. Visa P. hur man andas “med magen”.
8. Mobilisering och justering görs som för TOS.
Urhalkad bicepssena:
Bicepssenan kan halka ur sin fåra, oftast medialt. Symtomen är lokal smärta och
svag biceps brachii. TL över sulcus (fåran) och testa en IM på motsatt sida.
Tryck senan åt olika håll för att se vilken riktning som stärker IM.
Korrigering av senan sker med P. sittande med armen sträckt framåt, uppåt och
utåt (hyperextension och abduktion) och vriden inåt (medial rotation). Manipulera
senan i denna ställning och i den riktning som utmanades med TL.
Behandla NV- och NL-punkterna för biceps brachii och musklerna i rotator
cuff (supraspinatus, infraspinatus, subscapularis och teres minor).
207
EGENVÅRD
Värme och massage:
Vid kroniska problem i axlarna är ofta värme och massage lindrande. Under natten
kan man ha en axelgördel av ylle (finns att köpa i specialaffärer). Man bör i vart
fall undvika att ligga med bara axlar, eftersom ju dessa i allmänhet hamnar utanför
täcket medan man sover.
Undvika vissa rörelser:
De positioner och rörelser som man vet brukar medföra smärta, bör man i
möjligaster mån undvika. Man får lära sig att “leva med problemet”, vilket innebär
att vissa saker är man dålig på att göra, eller man kan inte alls göra dem. Detta gäller
inte minst träning. Tennis och andra racketsporter är kanske inte de bästa att ägna
sig åt om man har problem i axlarna, liksom skivstångspress till raka armar och
tunga bänkpressar om man tränar på gym. Träningen bör anpassas till individens
speciella förutsättningar, man får finna sig i att inte kunna träna på samma sätt som
innan man blev skadad.
Uppvärmning innan träning:
Det är naturligtvis extra viktigt att stretcha och värma upp axlarna innan träning om
man har problem med dem. Stretching för axlarna visas på sid. 102.
Ett bra (och lite roligt) sätt att värma upp axlarna är att rita siffror i luften.
Stå med båda armarna utsträckta i sidled. Börja med att rita en liten nolla i
luften. Fortsätt med en liten etta, liten tvåa o.s.v. till siffran tio (en liten etta och en
nolla).
Utför samma sak med stor nolla, stor etta o.s.v. till siffran tio. Gör stora rörelser
och ta ut svängarna ordentligt. Upprepa gärna en eller ett par gånger till.
0, 1, 2, 3 o.s.v.
0, 1, 2, 3 o.s.v.
208
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR ARMAR OCH
HÄNDER
ALLMÄNT
Underarmen har två ben, radius (strålbenet) som börjar vid armbågen och går till
handens tumsida, och ulna (armbågsbenet) som slutar vid handens lillfingersida.
Vid ulnas proximala del, vid armbågen, finner man olekranon (armbågsutskottet).
De viktigaste musklerna i underarmen är brachioradialis, supinator och armens
flexorer.
I handleden finns en passage för handens och fingrarnas nervflätor - canalis
carpi, eller karpaltunneln.
VANLIGA PROBLEM I ARMAR OCH HÄNDER
Referred pain:
Smärtor och svaga muskler i armar och händer kan bero på problem i nacken eller
axlarna. Nervrotsirritation i en cervikalkota ger ofta utstrålande smärtor till armar
och händer, ibland ända ut i fingrarna. TOS, scaleniussyndrom och andra problem
i axlarna ger också ofta sekundära problem och smärtor i armar och händer.
Lateral epikondylit:
“Tennisarmbåge” beror på överansträngning av armens extensorer, vilket leder till
en inflammation vid laterala epikondylen. Smärtan sitter på utsidan av armbågen
och kan vara lokal, eller utstrålande uppåt eller nedåt. P. har svårt att lyfta föremål,
även små sådana, p.g.a. svaga handleder.
Medial epikondylit:
“Golfarmbåge” beror på överansträngning av armens flexorer, vilket leder till en
inflammation vid mediala epikondylen. Smärtan sitter på insidan av armbågen och
kan vara lokal, eller utstrålande..
Olekranonbursit:
Inflammation i bursa olecrani (“studentarmbåge”) beror på trauma, eller långvarig
nötning på området för slemsäcken vid armbågen.
Luxation och frakturer:
Urlevridning kan ske både i armbågsleden och av radius ledhuvud. Den vanligaste
frakturen är något av underarmsbenen.
209
Karpaltunnelsyndrom:
Canalis carpi (karpaltunneln) där senor och nerver till handen passerar har klämts
ihop och ger en nervkompression i nervus medianus. Orsaken är ofta en separation
av radius och ulna. Andra vanliga orsaker är svullnad i senor och senskidor p.g.a.
reumatisk artrit, eller ödem.
Symtomen är utstrålande smärtor till hand och fingrar, stickningar och
domningar, som gör det svårt, eller omöjligt, att arbeta med händerna.
Värken är värst på nätterna och tidigt på morgnarna. P. är ofta en kvinna i fyrtioårsåldern och uppåt. Ofta finns det problem i armbågen och/eller nacken, och det
är också vanligt att ileocekalklaffen är störd (se Grunderna i Kinesiologi).
Guyons tunnelsyndrom:
Ulnarisnerven passerar en smal tunnel i mellanhanden, mellan os pisiforme och
os hamatum. Även här kan det bli en inklämning som ger en nervkompression.
Orsaken kan vara trauma, eller någon av orsakerna för karpaltunnelsyndrom.
Symtomen är smärta och domningar i handens lillfingersida och svaga abduktorer och flexorer i handen.
UNDERSÖKNING OCH BEHANDLING
Undersökning av lateral epikondylit:
Symtomen är smärta på utsidan av armbågen. Armens och handens extensorer är
svaga. Ofta finns det en felställning eller nervirritation i en cervikalkota. Det är
också vanligt med karpaltunnelsyndrom i samband med “tennisarmbåge”.
P. håller armen sträckt, håller ut den framför kroppen och knyter handen.
Därefter håller T. emot medan P. försöker böja handen uppåt. Vid lateral
epikondylit gör det ont på armbågens utsida vid det ena eller båda testerna.
TL av armbågen visar också felsidan och underlättar att ställa diagnos.
210
Behandling av lateral epikondylit:
1. T. håller P´s underarm med båda händerna, tummarna på ovansidan. Tryck med
tummarna växelvis utefter underarmen uppåt och nedåt tre till fem gånger utan
att nå fram till armbågen. Tryckningarna sker i långsam takt. Massera därefter
hela underarmen.
2. P. håller armen sträckt och riktad rakt fram, med handen i T´s armhåla.
T. håller en hand mot P´s skuldra för att stabilisera. Den andra handen hålls
under P´s armbåge, som ska vridas medialt, så att armbågsspetsen pekar nedåt,
mot T´s hand. Justeringen sker med ett kort tryck uppåt mot armbågen.
3.P. ligger på rygg och terapilokaliserar skadan (håller sin hand på den laterala epikondyliten), medan T. palperar och testar för att hitta triggerpunkter på underarmens ovansida. Använd en benmuskel som IM. Punkterna behandlas en
och en med djup massage.
4. Som avslutning är det bra om man kan applicera en magnet med minuspolen
mot armbågen och låta sitta några dar.
211
Undersökning av medial epikondylit:
Symtomen är smärta på insidan av armbågen. Armens och handens flexorer är
svaga, liksom ofta biceps brachii och brachioradialis.
P. håller armen sträckt framför kroppen och knyter handen. Sedan håller T.
emot medan P. försöker böja handen nedåt. Vid medial epikondylit gör det ont på
armbågens insida vid den ena eller båda testerna. Behandling av medial epikondylit:
Medial epikondylit behandlas i stort sett som den laterala, men på armens
undersida.
1. T. håller P´s underarm med båda händerna, tummarna på armens undersida. Tryck med tummarna växelvis utefter underarmen uppåt och nedåt tre till fem gånger utan att nå fram till armbågen. Tryckningarna sker i långsam takt. Massera därefter hela underarmen.
2. P. ligger på rygg och TL´ar skadan (en hand på den mediala epikondyliten), medan T. palperar och testar för att hitta triggerpunkter på underarmens undersida. Använd en benmuskel som IM. Punkterna behandlas en och en
med djup massage.
3. Som avslutning är det även här bra om man kan applicera en magnet med minuspolen mot armbågen och låta sitta några dar.
Olekranonbursit:
Symtomen är ömhet och svullnad vid armbågens spets. Rörligheten i leden är
oftast nedsatt och det gör ont att böja eller sträcka ut armbågen. Bursit smärtar i
regel även vid vila och under natten.
Akut behandlas med kyla. Därefter magnet med minuspolen mot armbågen
under några dar, och vila.
212
Undersökning av karpaltunnelsyndrom:
TL över canalis carpi försvagar en IM. Snabba stötar med fingertopparna mot
samma ställe ger ilande smärtor (Tinells tecken).
Behandling av karpaltunnelsyndrom:
1. Behandla NV- och NL-punkterna för fingrarnas flexorer och adduktorer. Behandla också magmeridianens start- och slutpunkter. 2. P. TL´ar skadan med en hand på sin andra handled, medan T. palperar och testar
för att hitta triggerpunkter på underarmens undersida. Använd en benmuskel som IM. Punkterna behandlas en och en med djup massage.
3. T. håller om P´s tumme med ena handen och lillfingret med den andra. Massera
inte, utan utför “mjölkande” rörelser för att mobilisera. 4. T. flyttar greppet till under armbågen och den andra handen mot P´s handrygg, som böjs in mot underarmen. Justera med ett fjädrande tryck mot handryggen.
5. T. håller båda händerna runt P´s handled och komprimerar handleden hårt
några gånger. Upprepa med handleden vriden i olika vinklar och roterad.
213
Undersökning av guyons tunnelsyndrom:
P. ligger på rygg och håller en hand på den andra handens lillfingersida för att TL´a
området för Guyons tunnel. Använd en benmuskel, som ska bli svag vid TL. Tryck
pisiforme i olika riktningar. Notera den riktning som stärker IM.
Behandling av guyons tunnelsyndrom:
1. Behandla NV- och NL-punkterna för fingrarnas flexorer och adduktorer (bl.a. opponens pollicis och digitis minimi). Behandla också magmeridianens start- och slutpunkt. 2. Manipulera os pisiforme med ett tryck i den riktning som undersökningen gav.
3. P. terapilokaliserar området igen medan T. palperar och testar för att hitta triggerpunkter på underarmens lillfingersida. Punkterna behandlas en och en
med djup massage.
Pisiforme
Mobilisering av fingrarna:
Håll om P´s fingrar med tumme och pekfinger. Stretcha och böj fingret och dra till
sist fingret några gånger så att tummen och pekfingret släpper med en liten snärt.
214
HUR MAN TESTAR OCH BEHANDLAR KRANIELLA
BEN OCH SUTURER
ALLMÄNT
De zick-zackmönstrade sömmarna mellan skallens ben, suturerna, är utformade
för att på bästa sätt skydda hjärnan samtidigt som de ska tillåta skallbenen att växa
under uppväxtåren. Suturerna medger små rörelser även hos vuxna individer,
m.a.o. de förbenas inte vid en viss ålder (annat än av patologiska fel). Läkarna i
många länder får dock lära sig att suturerna förbenas i vuxen ålder och mister sin
rörlighet, ett antagande baserat på studier av “dödsskallar”, vilka naturligt nog har
torkat och mist sin elasticitet och rörlighet.
Hjärnans ventriklar utvidgar och drar ihop sig i en automatisk, rytmisk rörelse.
Denna s.k. primärandning påverkar bl.a. cerebrospinalvätskan och dura mater,
och ger upphov till den kraniosakrala primärandningen. Denna “andning” är inte
det samma som den vanliga andningen och hjärtats puls, men påverkas ändå av
dessa. Frekvensen är 10 - 14 pulsationer per minut och sjunker till ca hälften vid
vila. När man behandlar skallben och suturer med “pulsreglering” (som beskrivs
i avsnittet om strukturell kinesiologi på sid. 226), håller man bilateralt med
fingrarna på dessa tills man känner 5 - 7 pulsar per minut.
De mikroskopiska rörelserna mellan skallbenens suturer, och den subtila pulsationen i den kraniosakrala primärandningen, kan i regel bara kännas av de läkare
och terapeuter som har tränat upp sin känslighet att förnimma dessa.
Vanliga orsaker till obalanser och deformationer i skallben och suturer är
trauma mot huvudet. Vid behandling av många patienter med whiplashskador når
P. en platå och blir inte bättre förrän eventuella kraniella fel utreds och behandlas.
Andra vanliga orsaker är förlossningsskador. Av olika skäl korrigeras inte alla
skallar av sig självt efter födseln och ibland används dessutom tång eller sugklocka.
Det anses också att amning har en korrigerande effekt på eventuella skallobalanser.
Många mödrar slutar amma sina barn för tidigt, vilket är beklagligt, ty sugandet
på bröstvårtan aktiverar tungan och sväljmusklerna på ett sätt som inte uppstår vid
sugandet på en nappflaska.
Behandlingen av kraniella fel kan ske genom mobilisering av skallben, ocheller “pulsreglering”, d.v.s. balansering av primärandningens pulsationer och skallbenens rörelser.
Vid mobilisering av skallben söker man felet genom att utmana, d.v.s. göra en
“provkorrigering” åt olika håll för att få ett svar via indikatormuskeln. De flesta
kraniella fel utmanas istället för att terapilokaliseras, eftersom en TL kan betyda
många olika saker, t.ex. NV-punkter, akupunkter, stressreceptorer m.m. 215
Utmana för att söka den punkt eller vektor som ger största möjliga försvagning av
en från början stark IM. Behandlingen sker på den punkt, eller i den riktning, som
utmaningen gav. Detta beror på att kroppen rättar till felet med “rebound”, en slags
återfjädringsreflex, som utlöses av att behandlingen provocerar och överdriver
felet. Undantag från denna regel är “Allmänt kraniellt fel” (Universal cranial fault)
och Sagittalsuturfel, där det sker en direkt korrigering och inte via “rebound”.
Vid en del korrigeringar söker man den andningsfas som P. ska ha under mobiliseringen. Detta förstärker behandlingen och gör att den håller längre. I de flesta
fall ska P. andas in under korrigeringen.
Efter behandling ska olika utmaningar (och eventuellt TL) inte längre försvaga
IM. Korrigeringarna gör inte ont och brukar hålla länge.
Ibland kan man behöva gå tillbaks i tiden till grundorsaken, eller när problemet
först uppstod, för att göra en ny behandling, medan P. tänker på det som orsakat
problemet.
Ordningsföljden för att testa och behandla kraniella fel kan variera. Schemat
nedan har börjar med de vanligaste felen och är det som jag själv brukar följa.
ARBETSSCHEMA KRANIELLA BEHANDLINGAR
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
Allmänt kraniellt fel.
Sagittalsuturfel.
Kraniellt utandningsfel och kraniellt inandningsfel.
Temporalutbuktning.
Nedsjunket parietalben.
Squamosalsuturfel.
Zygomatiksuturfel.
Strukturell kinesiologi - De tekniker som behövs för tillfället, men alltid:
Occipitalbehandling och
Pannbensbehandling (som avslutande behandling - “healing”).
216
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
Os frontale - Pannben.
Glabella - Knölen vid näsroten.
Sphenoidsutur - Kilbenssutur.
Os zygomaticum - Okben.
S 28 (styrkärlsmeridianens
sista punkt).
C 24 (centralmeridianens
sista punkt).
Os parietale - Hjässben.
Os occipitale - Nackben.
Os sphenoidale - Kilben.
10. Os temporale - Tinningben.
11. TMJ - Tinning/käkbensled.
12. Proturbencia occipitalis Nackbensknölen.
13. Asterion.
14. Pterion.
15. Bregma.
16. Lambda.
17. Processus mastoideus Klippbenets utskott bakom
örat.
217
ALLMÄNT KRANIELLT FEL:
Detta är ett mycket vanligt fel (på engelska “Universal cranial fault), som också
kallas “Interosscous cranial fault”. Behandlingen skiljer sig från de flesta kraniella
behandlingarna genom att man behandlar i den vektor som stärker en svag IM
(eller försvagar en IM som är stark från början).
Symtom:
Ögonobalanser.
Kraniella in- och utandningsfel.
IC vid inandning genom ena näsborren.
Utmaning:
P. ligger på mage, utgå som vanligt från en stark IM, t.ex. hamstringsmusklerna. Med
den högra handen håller T. med tummen mot processus mastoideus på vänster sida,
höger pekfinger hålls mot höger processus mastoideus. Tummen trycker processus
mastoideus uppåt och pekfingret trycker motstående processus mastoideus nedåt
i en vridande rörelse. Den andra handen hålls på sidan av nackbenet för att hjälpa
till att vrida åt samma håll.
Upprepa åt motsatt håll om vridningen inte ger IC.
Behandling:
Håll på samma sätt som vid utmaningen och tryck i en vridande rörelse åt det håll
som försvagade IM, om man utgår från en stark muskel (vilket är det vanliga).
P. ska andas in under korrigeringen. Utmana.
218
SAGITTALSUTURFEL
Symtom:
Svaga magmuskler.
TL på suturen brukar stärka magmusklerna.
Ömhet i suturen.
Utmaning:
Tryck ihop suturen med båda händerna och testa. Detta brukar ge en IC, eftersom
fel här innebär att denna sutur nästan alltid är ihoptryckt och behöver dras isär.
Behandling:
Placera fingrarna mot varandra mitt på P´s hjässa och behandla i de vektorer
som stärkte IM. Oftast ska man dra isär suturen, vilket görs medan P. andas in.
Utmana.
219
KRANIELLT UTANDNINGSFEL
Symtom:
Nackbenet högre på felsidan.
Felet är vanligast på höger sida, men kan också vara bilateralt.
Cervikal kyfos.
Sinuitis.
Yrsel.
Snabbtest:
En stark IM blir svag när P. andas ut och håller andan.
Utmaning:
Tryck i olika vektorer på baksidan av processus mastoideus.
Sök den vektor som ger största möjliga försvagning av en från början stark IM.
Behandling:
Behandla genom att trycka bakom processus mastoideus i den riktning som
försvagade IM maximalt. Trycket sker med 1/2 - 1 kp. och medan P. andas in under
6 - 8 sekunder. Upprepa 3 - 6 gånger. Behandlingen är klar när snabbtest i form av
utandning, och utmaning inte längre försvagar en IM.
220
KRANIELLT INANDNINGSFEL
Symtom:
Nackbenet är lägre på felsidan.
Felet är vanligast på vänster sida.
Förekommer oftast i kombination med kraniellt utandningsfel.
Snabbtest:
En stark IM blir svag när P. andas in och håller andan.
Utmaning:
Tryck i olika vektorer på framsidan av processus mastoideus.
Behandling:
Tryck med 1/2 - 1 kp. på framsidan av processus mastoideus i den vektor som
försvagade IM mest, medan P. andas ut långsamt. Upprepa 3 - 6 ggr och utmana.
KOMBINERADE UT/INANDNINGSFEL
Vid kraniellt inandningsfel på den ena sidan och utandningsfel på motsatt sida,
kan man behandla båda felen samtidigt, genom att först trycka bakom processus
mastoideus på inandning och därefter trycka på framsidan på den motsatta sidan
under utandning 3 - 6 gånger.
221
TEMPORALUTBUKTNING
Symtom:
Allergier och ibland astma.
Flämtande andning.
Kliande hud.
Utstående öra på felsidan.
Ibland “Banana head”.
Snabbtest:
Testa PMC bilateralt. IC indikerar detta fel och visar ofta felsidan. Testa återigen
PMC bilateralt medan P. andas in till hälften. Om P. har temporalutbuktning,
kommer PMC att bli stark igen. Låt P. andas in bitvis för att hitta det exakta
inandningsmoment som stärker PMC maximalt.
Utmaning:
Tryck med tummarna på sidan av pannbenet, nära pterion, och på sidan av
nackbenet, nära asterion. Detta ökar temporalisutbuktningen och försvagar en IM.
Tryck i olika vektorer för att få maximal försvagning av IM.
Behandling:
Tryck med tummarna enligt utmaning medan P. andas in en bit, eller till hälften.
Trycket ökas lite när P. håller andan. Upprepa 4 - 5 gg och utmana PMC
bilateralt.
222
NEDSJUNKET PARIETALBEN
Symtom:
Yrsel och huvudvärk vid tinningen.
Inbuktning av temporalis på felsidan.
Om P. samtidigt har en temporalutbuktning på huvudets andra sida uppstår det
karakteristiska “Banana head” - sett framifrån verkar huvudet krökt, ungefär som
en banan.
Snabbtest:
Testa nackens flexorer bilateralt på motsvarande sätt som beskrivs för nackens
extensorer på sid. 87 (tryck mot pannan i riktning snett bakåt åt höger, resp.
vänster). IC indikerar detta fel. P. andas ut en bit och håller andan medan man
testar nackens flexorer på felsidan. Upprepa tills man hittar den utandningsfas som
stärker nackflexorerna.
Utmaning:
Tryck mot parietalbenets nedre del i riktning uppåt och testa. Ibland måste man
trycka nedåt för att få en IC, men detta är mindre vanligt.
Behandling:
Håll fingrarna strax ovanför temporalparietalsuturen och lyft parietalbenet uppåt
medan P. andas ut bitvis och håller andan på den fas som man förtestade, och där
man ökar trycket något. Tummarna hålls på var sida om sagittalsuturen och dras
isär för att undvika att denna sutur trycks ihop.
223
SQUAMOSALSUTURFEL
Utmaning:
Tryck först ihop suturen och testa, dra därefter isär den och testa. Vid IC testar man
i denna vektor på inandning respektive utandning.
Behandling:
Tryck ihop eller dra isär suturen 3 - 4 gg på den andningsfas som utmaningen gav.
TL utefter suturen för att se om det behövs mer behandling och utmana till sist.
224
ZYGOMATIKSUTURFEL
Symtom:
Öppen ileocekalklaff. (Se Grunderna i Kinesiolgi).
Utmaning:
Tryck ihop, resp. dra isär suturen på inandning respektive utandning.
TL utefter de tre olika zygomatiksuturerna, det kan vara fel på vilken som helst av
dem.
Behandling:
Tryck ihop eller dra isär suturen, eller suturerna, 3 - 4 ggr på rätt andningsfas.
TL på suturerna och sedan utmaning.
225
STRUKTURELL KINESIOLOGI
ALLMÄNT
Teknikerna i detta kapitel är hämtade från Applied Neurogenics. Man ska lära
sig att känna suturernas små rörelser och pulsationerna i den sakrokraniella
primärandningen. Trycket mot kraniets ben ska vara mycket lätt för att T. ska
kunna känna hur kraniet rör sig.
Metoden går ut på att lösa upp minnen av trauman som kan finnas i muskler,
ben och i kraniet. Kontakten mot ben, eller suturer, görs med fingerblommorna,
eller med hela handflatan. Håll tills pulsarna är synkroniserade, så att man känner
5 – 7 pulsar per minut.
T. följer med i de små rörelserna och håller emot när rörelsen börjar gå tillbaka.
Detta kallas att “hämta hem slack”. När benet, eller suturen, inte längre rör sig, har
man uppnått “stillpoint”, och då brukar behandlingen av den delen av kraniet vara
klar.
Occipitalbehandling:
Håll händerna öppna och för ihop lillfingrarna och långfingrarna så att händerna
hålls som en skål. Pekfingrarna hålls mot processsus mastoides och tummarna vid
kindbenet eller hårfästet. De övriga fingrarna hålls mot nackbenet så att lillfingrarna
och långfingrarna möts. Huvudet ska hållas upp en aning.
Följ med huvudets rörelser och håll emot. Hämta hem “slacken” till “stillpoint”.
Tekniken används för att lösa upp spänningar i området och för att få en uppfattning om hur nackbenet fungerar.
226
Sphenoidbehandling:
Håll tummarna och lillfingrarna på processus mastoides. Palpera lätt och håll för
att lätta på spänningar i området vid kindbenet.
Temporalbehandling:
Håll tummarna på kindbenet och lillfingrarna på nackbetes knöl (proturbencia
occipitalis). Båda handflatorna hålls med ett mycket lätt tryck mot temporalis för
att balansera pulsationerna tills de blir jämna.
Denna teknik används för en rad problem, som t.ex., whiplashskador, tinnitus
och huvudvärk.
227
Parietalbehandling:
Håll tummarna på lambda (bakre fontanellen) med ett avstånd av ca 1 cm. De andra
fingrarna hålls lätt mot temporalis. Håll till “stillpoint”, eller tills pulsationerna är
jämna.
Pannan/Glabellagreppet:
Håll en hand över pannan och tryck, eller nyp lätt mot näsryggen, under glabella.
228
Pannbensbehandling:
Håll en hand under nackbenet och en hand över pannan. Detta grepp används
mycket i olika former av healing, såsom reiki, m.fl.
229
230