Nordisk Administrativt Tidsskrift nr. 2/3/2012, 89. årgang
127
Socialt kapital och tillit
– trumf i Norden
Av universitetslärare, Linnéa Henriksson, Åbo Akademi
Nordisk Administrativt Tidsskrift nr. 2/3/2012, 89. årgang
Linnéa Henriksson
Artikler: Socialt kapital och tillit – trumf i Norden
Texten är en utskrift av det föredrag som hölls vid Nordiska administrativa förbundets allmänna möte i Åbo 29–31 augusti 2012.
Teoribildningen kring socialt kapital hör till de senaste två decenniernas mest studerade teorier på samhällsvetenskapens område. Socialt kapital är en tacksam utgångspunkt när statsvetare skall förklara varför man engagerar sig politiskt och röstar, när
sociologer skall diskutera varför man arbetar frivilligt eller varför man hjälper sin
nästa eller när ekonomer studerar graden av korruption i olika samhällen. Med socialt
kapital förstås här tillgångar i form av breda sociala nätverk med hög grad av tillit
(socialt eller mellanmänskligt förtroende) mellan aktörerna (Rothstein 2010:138.)
Mer detaljerat har man med hjälp av socialt kapital inom statskunskapen belyst de
sociala nätverkens betydelse för demokratiska processer fungerar (tex. Putnam
2001). Inom sociologin har man konstaterat att socialt kapital kan vara en tillgång
både för mer och mindre bemedlade i samhället (tex. Coleman, se Bäck 2011). Tillit
och förtroende har studerats också inom ekonomiska vetenskaper, eftersom ekonomiska transaktioner underlättas av hög tillit (Berggren & Jordahl 2006).
Ur nordisk synvinkel har fokus legat på att förhålla sig till det faktum att det sociala kapitalet i flera studier visats vara högt i Norden och att man i Norden därmed
också åtnjuter de fördelar ett högt socialt kapital medför. Socialt kapital anses ha
gynnsamma effekter både för samhället och demokratin (Bäck 2011:2). Rubriken är
således varken en fråga som behöver besvaras eller ett påstående som behöver verifieras, utan närmast ett konstaterande; det sociala kapitalet och tilliten är en trumf i
Norden.
Ovanstående betyder att det långt är statsvetare och sociologer som kommit att
dominera diskussionen om det sociala kapitalets betydelse. I denna text ligger betoningen på att påminna om det sociala kapitalets betydelse ur förvaltningspolitisk
synvinkel och de implikationer det ger för samhällsutvecklingen i allmänhet och de
förvaltningspolitiska reformer som pågår eller planeras i de nordiska länderna i synnerhet.
128
Linnéa Henriksson
Om hönan och ägget...
Det är på sin plats att göra några preciseringar av textens utgångspunkter, dels av
definitioner och dels av hur man föreställer sig det sociala kapitalets ursprung. Här
definieras tillit som socialt eller mellanmänskligt förtroende (Rothstein 2003:14–15),
vilket inte borde vara särskilt kontroversiellt. Socialt kapital, däremot, är ett begrepp
som dragit till sig flera olika definitioner. I dessa definitioner hittar man också grunden för den diskussion som här skall föras.
Robert Putnam har slagit fast att socialt kapital handlar om band mellan individer,
om sociala nätverk och de normer för ömsesidighet och pålitlighet som uppstår ur
dem (Putnam 2001:18). Putnams utgångspunkt är sociologisk, han utgår från att
människor med ett högt socialt kapital skapar fungerande demokratier. Eric Uslaner
menar, vidare, att det är (socialt) förtroende som först skapar en känsla av moralisk
samhörighet och samarbete. Dessa två effekter får folk att respektera lagar, eftersom
man kan lita på att andra också följer dem (Uslaner 2002:222–223). De flesta har
således, i den mån man alls tagit ställning till saken, ansett den kausala riktningen gå
från individer till samhället, så att tillit och socialt kapital ger välfungerande politiska
institutioner.
Bo Rothsteins definition av socialt kapital som tillgångar i form av breda sociala
nätverk med hög grad av tillit mellan aktörerna (Rothstein 2010:138) tar i sig inte
ställning till kausalitet. Det gör emellertid Rothstein ändå, han anser att den förmodade kausala riktningen (från individer till samhälle) i själva verket kan vara den
omvända: ’det kan helt enkelt vara så att det är en särskild sorts politiska institutioner som skapar socialt kapital, snarare än att socialt kapital skapar en särskild sorts
(välfungerande) politiska institutioner’ (Rothstein 2003:170, även 172–194). Det här
exemplifierar Rothstein med en beskrivning av hur Sverige led av en utbredd korruption under 1800-talet. Institutionella förändringar under mitten av 1800-talet ledde
till dagens förvaltning med ledord som opartiskhet, saklighet och universalism, vilket
bidragit till att skapa ett starkt socialt kapital mellan landets invånare (Rothstein
2009).
Rothsteins studier visar att det finns samband mellan hur medborgare uppfattar
förvaltningen, enkannerligen de funktioner som räknas till rättsstaten och i vilken
utsträckning man säger sig kunna lita på folk i allmänhet. Förklaringen hittas i att
medborgare oftare har mer kontakt med förvaltningsinstitutionerna och de implementerande institutionerna än med de representativa institutionerna (Rothstein 2003:170–
184). Enligt Rothstein är det staten och dess organisationer som antingen skapar
eller underminerar socialt kapital, genom att de fungerar som modeller för pålitlighet.
Betydelsen av individernas förtroende för institutioner och aktörer
Man kan skilja på olika former av socialt kapital, till exempel mellan relationellt
socialt kapital (relationer mellan individer) och institutionellt socialt kapital (relationer mellan individer och sociala institutioner) (Pendergast 2005, 715–717). Tillit till
institutioner är delvis beroende av individens förhandsuppfattning om trovärdigheten.
Förtroende påverkas av kunskap om de institutionella normerna, om individens möjligheter att övervaka institutionella prestationer och de disciplinära konsekvenser
Artikler: Socialt kapital och tillit – trumf i Norden
129
som följer ifall institutionen bryter mot gängse normer. Speciellt avgörande för tilliten till institutionerna är hur etiska och moraliska deras ledare är. (Warren 1999:7)
Rothstein visar att man kan urskilja tre dimensioner av institutionellt förtroende;
man kan göra skillnad mellan effekterna av förtroende för de representativa institutionerna, de genomförande (implementerande) institutionerna och de övervakande
institutionerna, för det sociala kapitalet.
I vissa studier har man hittat samband mellan socialt förtroende och tillit till politiska institutioner (Brehm&Rahn 1997). På annat håll saknas kopplingen mellan
politiskt och socialt förtroende (Norris 2002, Newton 1999), eftersom det politiska
förtroende i många länder sjunkit medan det sociala förtroendet har kvarhållits på en
hög nivå.
Rothstein anser att tvetydigheten beror på att kausaliteten är oklar. Han finner föga
belägg för att socialt förtroende skulle alstra tillit till politiska institutioner, men hans
svenska studie visar att det finns samband mellan hur medborgarna uppfattar förvaltningen, speciellt de funktioner som räknas till rättsstaten och i vilken utsträckning
man säger sig kunna lita på folk i allmänhet. Det torde bero på att folk oftast har mer
kontakt med förvaltningsinstitutionerna och de implementerande institutionerna än
med de representativa institutionerna (Rothstein 2003:172–184).
Individuella uppfattningar och erfarenheter av hur staten och dess institutioner
fungerar kan alltså ha en inverkan på det sociala kapitalet. Det innebär bland annat att
tilliten till de offentligt anställda är viktig. En viktig psykologisk länk formar kausaliteten mellan proceduriell rättvisa (upplevelsen av att man blir rättvist och opartiskt
bemött) och socialt kapital. Folk bildar sig en uppfattning om ’de flesta människors’
trovärdighet och pålitlighet enligt principen ’om inte socialarbetare, poliser och andra
tjänstemän beter sig på ett tillitsfullt sätt, varför skulle man då lita på folk i allmänhet?’ (Kumlin & Rothstein 2005:349)
Rothstein visar, slutligen, att det är tilliten till de genomförande institutionerna
som genererar eller underminerar socialt kapital, medan effekten av tilliten till de
representativa och granskande institutionerna är positiv men betydligt mer blygsam
(Rothstein 2003:183).
Om det är tillit till de genomförande institutionerna som genererar eller underminerar socialt kapital (Rothstein 2003:183), så framhäver det vikten av god förvaltning. Därmed finns det anledning att reflektera över vilka implikationer de samhällsförändringar som idag sker ger på längre sikt. Även de medvetna förvaltningsreformer som görs förändrar förvaltningen och alla dessa förändringar är inte de avsedda.
Till exempel har Erlingsson (2006) visat att det är sannolikt att korruptionen ökat,
som en följd av marknadsorienterande reformer, vilket vi skall återkomma till längre
fram.
Tillit och socialt kapital i Norden och världen
Det har gjorts många försök att mäta tillit och socialt kapital. Många mått korrelerar
starkt med varandra, så i denna typ av mer allmänna resonemang finns det ingen
större anledning att gå in i diskussionen om måttens tillförlitlighet.
Danmark och Sverige kännetecknas av ovanligt höga nivåer av generaliserad tillit.
67 respektive 66 procent instämmer i påståendet att ’De flesta människor går att lita
på’ (Inglehart 2004). I Frankrike instämmer 22 procent, i Storbritannien 30 procent
130
Linnéa Henriksson
och i USA samt Spanien 36 procent, enligt samma studie. Vidare är det känt att omkring 80 procent av världens befolkning bor i länder med omfattande korruption
(North et al. 2009).
De skandinaviska länderna kännetecknas av ett mycket högt socialt kapital. Maria
Bäck konstaterar i en studie av 20 europeiska länder, där de fyra skandinaviska länderna återfinns inom de fem första platserna, att ju högre graden av jämlikhet samt ju
lägre graden av korruption är, desto högre är det sociala kapitalet (Bäck 2011:6, 92).
Tabell 1: Socialt kapital i 20 europeiska länder (socialt förtroende * deltagande i frivilliga föreningar * socialt umgänge, Bäck 2011:92)
Danmark
59,15
Belgien
32,74
Spanien
15,07
Norge
57,07
Luxemburg
32,37
Italien
12,21
Sverige
52,62
Storbritannien
32,04
Slovenien
11,04
Nederländerna
44,82
ESS (20 länder)
27,95
Portugal
8,22
Finland
40,64
Tyskland
27,36
Ungern
5,05
Österrike
39,69
Israel
25,90
Polen
3,24
Irland
35,40
Frankrike
21,44
Grekland
3,02
I tabell 1 framgår skillnaderna i nivån på det sociala kapitalet med all önskvärd tydlighet; de nordiska länderna (och Nederländerna) syns i topp, med Finland något
under de övriga nordiska länderna. Bland de länder där det sociala kapitalet visar sig
vara lägst återfinns bland andra Grekland och Spanien, som varit högaktuella när det
gäller den ekonomiska utveckling i Europa under de senaste två åren. Mot bakgrunden av detta ter sig kopplingen mellan högt socialt kapital, hög ekonomisk jämlikhet,
låg korruption och välfungerande förvaltning med stark legitimitet högst rimlig, även
för dem som kanske inledningsvis tvivlat.
Förklaringar till det sociala kapitalet i Norden
Det höga sociala kapitalet i Norden brukar förklaras med åtminstone tre omständigheter. De skandinaviska länderna har: 1. förhållandevis hög ekonomisk jämlikhet, 2.
huvudsakligen universella välfärdsprogram som inte diskriminerar någon viss grupp
(i motsats till behovsprövande program) samt 3. låg grad av korruption (tex. Rothstein 2003).
Ekonomisk jämlikhet och avsaknad av korruption främjar uppbyggandet av det
sociala kapitalet genom att de skapar känslor av rättvisa, lika möjligheter och optimism (Rothstein & Uslaner 2005). Ekonomisk jämlikhet sägs ge högre grad av tillit
och socialt kapital för att ojämlikhet skapar känslor av ’vi’ och ’de’ mellan individer
med olika ekonomiska resurser och för att det är lättare att lita på folk om man upplever dem som jämlikar (Rothstein & Stolle 2003:19). Vidare står jämlikhet och
ärlighet i början av den kausala kedjan; båda är nödvändiga för att skapa förtroende
och bidrar även till att möjliggöra införandet av universella välfärdsprogram
Artikler: Socialt kapital och tillit – trumf i Norden
131
(Rothstein & Uslaner 2005:44–45). Sambandet är ömsesidigt förstärkande och kan
leda till positiva jämviktslägen.
De universella välfärdsprogrammen påverkar tilliten och det sociala kapitalet
genom att de som har erfarenhet av behovsprövade välfärdsprogram uppvisar lägre
grad av socialt förtroende än andra, eftersom behovsprövningen i värsta fall ger utrymme för godtycke och diskriminering (vilket Rothsteins egna empiriska studier
bekräftar.) De som har erfarenheter av universella välfärdsförmåner uppvisar däremot en högre grad av socialt förtroende. (Rothstein 2003:191–192, Kumlin &
Rothstein 2005:348–349) Sannolikt verkar redan misstankar om godtycke och diskriminering, i samband med behovsprövade tjänster, i en riktning som sänker graden
av det sociala förtroendet.
Ju högre grad av jämlikhet och ju lägre grad av korruption, desto högre är det
samhälleliga sociala kapitalet (Bäck 2011:6). Den låga korruptionen i Norden har
ofta förklarats med kulturbundna argument, eftersom nationalekonomisk teoribildning säger att graden av korruption borde vara hög, enär den offentliga sektorn i
Norden är omfattande och följs av en stor dos offentliga regleringar och förhållandevis autonoma tjänstemän. Empiriskt förankrad teoribildning, däremot, ger vid handen
att det inte är det offentligas omfattning, utan social och politisk ojämlikhet som
förorsakar hög korruption. (Rothstein 2010)
Implikationer och framtidsutsikter
Om man accepterar Rothsteins grundläggande logik för hur det sociala kapitalet
uppkommer – att institutioner skapar/upprätthåller eller underminerar socialt kapital
– öppnar sig delvis nya perspektiv på hur pågående samhälls- och förvaltningsutveckling kan diskuteras. Här skall ett antal sådana frågor vidröras, utan att diskussionen gör anspråk på varken fullständigt uttömmande diskussion eller särskilt konsekvent argumentation.
Om hög ekonomisk jämlikhet är viktig för det sociala kapitalet, för att det skapar
känslor av rättvisa, lika möjligheter och optimism – vilka är i så fall följderna av
ökade inkomstklyftor och långvarig ungdomsarbetslöshet? Det ter sig sannolikt att
följderna är olika i olika delar av (till exempel) Europa. Rimligen är effekterna av en
minskad nivå av socialt kapital olika i länder där minskningen går från högt till
mindre högt (som i de nordiska länderna) och i länder (som Spanien och Grekland)
där minskningen går från lågt till ... ja, ingenting?
Det sociala kapitalet är både kollektivt och individuellt. Ett samhälle, en nation,
karakteriseras av en viss nivå av aggregerat socialt kapital, men inom dessa samhällen finns det individer med varierande personliga resurser av socialt kapital. Det
kollektiva sociala kapitalet anses ha (vilket dock inte bekräftats empiriskt) en ’spill
over’-effekt, så att individer vars personliga sociala kapital är lågt kan dra nytta av ett
högt samhälleligt socialt kapital. (Bäck 2011)
Det generaliserande mellanmänskliga förtroende minskar och det har en inverkan
på politiskt liv. Som förklaringar ser Uslaner avtagande optimism, där människor inte
längre uppfattar att framtiden blir bättre, inte längre har samma känsla av kontroll
över liv och miljö samt ökande ekonomisk ojämlikhet. När ojämlikheten ökar, avtar
optimismen och därmed förtroendet. (Uslaner 1999) Samtidigt har det visats att socialt kapital sprids lättast där det redan är högt. När det personliga sociala kapitalet
132
Linnéa Henriksson
minskar finns det mindre samhälleligt kapital att förbruka och då blir dess effekter
också svagare. (Field 2003:40–41, Uslaner 1999:132, Bäck 2011) Ökad ekonomisk
ojämlikhet är en vanlig följd av arbetslöshet, men arbetslösa uppvisar exempelvis
också ett mindre förtroende för politiker (Kahma & Takala 2012), kanske för att man
uppfattar att samhället eller de offentliga svikit dem. Därför är utslagning så farligt,
därför är det offentligas prestationer så viktiga.
Om universella välfärdsprogram som inte diskriminerar någon viss grupp är viktiga för det sociala kapitalet är det, vidare, en möjlig utgångspunkt för diskussionen
om den svenska skolan. Den svenska skolans tillstånd har diskuterats i decennier (för
en populär version, se Maciej Zarembas artikelserie om skolan på dn.se). Kontrasten
till Finland är stor, där skolan är en av de mest betrodda formerna av samhällsservice.
En väsentlig skillnad är dock att skolan i Finland är kommunal men mycket starkt
och enhetligt styrd av skolmyndigheterna, med en mycket välutbildad och –organiserad lärarprofession. Den tidvis uppbragta svenska diskussionen kunde tänkas
bottna i att diversiteten i skolvärlden (friskolor och kommunala skolor av varierande
art) och skolpersonalens varierande utbildning leder till en mindre legitimitet för
skolsystemet. Det finländska skolsystemets omfattande legitimitet vilar således möjligen på dess universalitet, viket sannolikt även acceptansen av den finländska allmänna värnplikten gör. Även här är kontrasten till den svenska militärutbildningen
stor.
Det höga sociala kapitalet i Norden brukar förklaras också med låg grad av korruption (tex. Rothstein 2003). Den bakomliggande förklaringen till både högt socialt
kapital och låg grad av korruption är en välfungerande förvaltning som agerar i enlighet med ledord som opartiskhet, saklighet och universalism (jfr Rothstein 2010).
En utvecklingstendens som kan diskuteras i detta ljus är att den offentliga korruptionen, här definierad som missbruk av offentlig tjänst eller förtroendevald post för
den privata vinningens skull på bekostnad av det allmänna bästa (Erlingsson 2006:8)
möjligen ökat.
Erlingsson menar att korruption blivit vanligare i Sverige (inte vanligt, bara vanligare), och att det faktiskt kan vara så trots Sveriges topplacering i internationella
jämförelser och trots att det är nödvändigt att fråga sig om ökningen bara beror på
effektivare journalistik (Erlingsson 2006:9–10). Erlingssons resonemang utgår från
att det är förändringar i politiska och ekonomiska institutioner på kommunal nivå
som är ansvariga för att korruptionen har ökat (Erlingsson 2006:10). Med dessa institutionella förändringar avser Erlingsson alla tänkbara förvaltningsförändringar som
kunde samlas under beteckningen New Public Management. Det är inte det marknadsorienterande syftet som gjort korruption vanligare, utan snarare det faktum att
förändringarna i sig lett till mindre kontroll, mindre insyn och fler tillfällen att agera
otillbörligt. Tillfället gör tjuven: För att korrupt beteende skall vara möjligt måste det
finnas personer i den offentliga organisationen som besitter något slags reell makt
över fördelningen av gemensamma resurser. Korruptionen har därmed sannolikt
ökat, dels för att tillfällena blir fler, dels för att insynen försämrats. (Erlingsson 2006)
Om man accepterar att institutioner skapar och upprätthåller eller underminerar
socialt kapital föds också frågor som borde vara relevanta i mindre och större sammanhang, vid utveckling av förvaltningen. I vilken utsträckning tar man hänsyn till
detta, att institutioner skapar/upprätthåller eller underminerar socialt kapital, till exempel i invandrarförvaltning, där människor som berörs ofta har en helt annan grundläggande inställning till förvaltningen i bagaget? I vilken utsträckning medvetande-
Artikler: Socialt kapital och tillit – trumf i Norden
133
görs polis och socialtjänst om att deras agerande kan avgöra människors syn på samhället i stort?
I Finland pågår en stor kommunreform. Den inleddes av regeringen år 2005 under
namnet kommun- och servicestrukturreformen och kännetecknades i detta skede av
flera olika alternativ för organisering. Den nuvarande regeringen (2011–) har försökt
skärpa tonfallet, för att inte det slutliga resultatet av reformen bara skall vara en ökad
oreda inom förvaltningen. Målet är större kommuner och färre samarbetslösningar.
Vägen till en enhetlig syn på den önskade utvecklingen är dock stenig.
I anslutning till reformen har man ofta diskuterat minskningen av kommuner som
en minskning av demokrati (åtminstone kvantitativt, rent kvalitativt kan demokratin
ibland må bra av ett större urval av beslutsfattare). Följaktligen har alla former av
utveckling av närdemokratiskt arbete blivit ett slags politiskt mantra, dock så att
väldigt få tagit ställning till vilka dessa former kunde vara, enär variationen i hur
närdemokratiska modeller fungerar är relativt stor.
Allt detta är ändamålsenligt och riktigt om man följer Putnams logik – att goda
människor ger välfungerande institutioner och i överförd mening i Finland så att den
lilla demokratin genom närdemokratiska modeller skall stärka den stora demokratin
och därmed upprätthålla de allt större kommunernas legitimitet i förhållande till
medborgarna. (Uslaner invänder dock med att man kan inte öka graden av socialt
förtroende genom mer demokrati men att demokratin fungerar bättre i en förtroendefull miljö (Uslaner 2002:228, 251). Om man däremot följer Rothstein, enligt vilken
det är goda institutioner som ger ett högt socialt kapital, blir resonemanget annorlunda. Då kan man argumentera för att det ur invånarnas synvinkel nödvändigtvis
inte finns så mycket att förlora på kommunsammanslagningar. Många kommunsammanslagningar har inneburit en mer professionell förvaltning och en tydligare
tillgång till service. Detta innebär också att närdemokratiska modeller – ifall deras
funktion främst är att försöka bevara existerande service även när det inte är motiverat eller ifall de drivs av kompensationstänkande och avundsjuka – faktiskt kan arbeta mot sitt syfte (bättre fungerande demokrati) emedan de föder misstroende mellan olika stadsdelar.
I samband med kommunreformen talar man också mycket om hur större kommuner tar kål på den kommunala identiteten och gemenskapskänslan i kommunen och
därmed även det kommunalas legitimitet. Det bygger på föreställningen att de nu
existerande kommungränserna alltid skulle ha uppstått ur gemenskaper. På vissa håll
är det givetvis riktigt, men lika vanligt är att man lärt sig att formulera sin identitet
efter de gränser som finns. Det innebär också att det går att göra nya gränsdragningar, utan att det offentligas legitimitet lider. Om det offentligas legitimitet bygger på
dess output, vilket Rothstein säger, så är den nya kommunens prestationer viktigare
än gränserna omkring den.
Avslutningsvis skall ytterligare två frågor uttalas. Den ena är frågan om medias
betydelse för det sociala kapitalet. Traditionellt anses medias granskande roll vara av
stor betydelse för att stävja korruption och offentlighetsprincipen vara en garant för
att undvika otillbörligt handlande inom det offentliga. Denna roll har knappast minskat idag. I betydligt mindre utsträckning har man diskuterat betydelsen av vad och
hur media skriver om det offentliga. Medias roll är större idag än någonsin tidigare
och om förvaltningens agerande är av stor betydelse för upprätthållande av socialt
kapital, så får man utgå från att det spelar en stor roll vad media skriver om förvaltning, eftersom media är en betydande informationskälla. Här kan man se det som
134
Linnéa Henriksson
problematiskt att nyheter om den offentliga förvaltningen och kommuner ofta är
ytliga och tendentiösa och undgår att bidra med nödig bakgrundsinformation. I vilken
utsträckning media tar till sig detta ansvar för det sociala kapitalet i samhället är dock
oklart.
En annan intressant fråga som denna gång lämnas utanför är protestantismens
betydelse för det sociala kapitalet. Att protestantism är en starkt förklarande faktor
när det gäller (låg) korruption är vedertaget, vilket dock borde betyda att protestantismen också spelar en roll för det sociala kapitalet. Det måtte utredas en annan gång.
’Stark legitimitet, låga korruptionsnivåer och starkt socialt kapital är eftersträvansvärda egenskaper för alla politiska system’ skriver Rothstein (2010:111) En
välutvecklad förvaltning är en väg till det målet.
Referenser
Andersson, Staffan, Andreas Bergh, Gissur Ó Erlingsson och Mats Sjölin (red.)
(2010): Korruption, maktmissbruk och legitimitet, Norstedts.
Bäck, Maria (2011): Socialt kapital och politiskt deltagande i Europa, doktorsavhandling, Åbo Akademi.
Berggren, Niclas & Henrik Jordahl (2006): Tillitens ekonomi, Ekonomisk debatt
34(3):41–54.
Brehm, John & Wendy Rahn (1997): Individual-Level Evidence for the Causes and
Consequences of Social Capital, American Journal of Political Science 14(3):
999-1023.
Erlingsson, Gissur Ó (2006): Organisationsförändringar och ökad kommunal korruption: Existerar ett samband?, Kommunal ekonomi och politik 10(3):7–40.
Field, John (2003): Social Capital, Key Ideas. Routledge, London.
de Graaf, Gjaalt, Patrick von Maravic & Pieter Wagenaar (ed.) (2009): The Good
Cause: Perspectives on Corruption, Budrich Verlag, Leverkusen Opladen.
Inglehart, Ronald (2004): Human Beliefs and Values: A Cross-cultural Sourcebook
Based on the 1999–2002 Values Surveys, Siglo XXI Ed., Mexica City.
Kahma, Nina & Mervi Takala (2012): Luottamus eläketurvaan, Eläketurvakeskuksen
raportteja 2012/01.
Kumlin, Staffan & Bo Rothstein (2005): Making and Breaking Social Capital: The
Impact of Welfare-State Institutions, Comparative Political Studies 38(4):339–
365.
Norris, Pippa (2002): Democratic Phoenix. Reinventing Political Activism. Cambridge University Press, Cambridge.
North, Douglass C., John J. Wallis & Barry Weingast (2009): Violence and Social
Orders: A Conceptual Framework for Interpreting Recorded Human History,
Cambridge University Press, Cambrigde.
Newton, Kenneth (1999): Social Capital and Democracy in Modern Europe, i van
Deth, J. Maraffi, M., Newton K., P. Whitley (eds.) (1999): Social Capital and European Democracy. ECPR Studies in European Political Science, Routledge.
Putnam, Robert D (2001): Den ensamme bowlaren. Den amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse, SNS förlag, Stockholm.
Rothstein, Bo (2003): Sociala fällor och tillitens problem, SNS förlag, Stockholm.
Artikler: Socialt kapital och tillit – trumf i Norden
135
Rothstein, Bo (2009): Anti-Corruption: The 'Big-Bang' Theory, i de Graaf, Gjaalt,
Patrick von Maravic & Pieter Wagenaar (red.): The Good Cause: Perspectives on
Corruption, Budrich Verlag, Leverkusen Opladen.
Rothstein, Bo (2010): Nycklarna till politisk legitimitet, i Andersson Staffan, Andreas
Bergh, Gissur Ó Erlingsson och Mats Sjölin (red.) (2010): Korruption, maktmissbruk och legitimitet, Norstedts.
Rothstein, Bo & Stolle, Dietlind (2003): Introduction: Social Capital in Scandinavia,
Scandinavian Political Studies 26(1):1–26.
Rothstein, Bo & Eric Uslaner (2005): All for All. Equality, Corruption and Social
Trust, World Politics 58(1):41–72.
Uslaner, Eric M. (2002): The Moral Foundations of Trust. Cambridge University
Press, Cambridge.
Pendergast, Christopher (2005): Social Capital, i George Ritzer (red.) (2005: 715717): Encyclopedia of Social Theory. Thousand Oaks, London, New Delhi; Sage.
Warren, Mark E. (ed.) (1999): Democracy and Trust, Cambridge University Press,
Cambridge.
.
