Där människor vistats och verkat - en historia
om Tjureda socken i ett arkeologiskt perspektiv
Peter Skoglund
Källor till socknens historia
Människor har vistats och verkat i Tjuredatrakten i mer än 8 000 år. Under de
första 7 000 åren av denna tid saknar vi skriftligt källmaterial. Det vi vet om
socknens äldsta historia grundas därför på lämningar såsom gravar, fornåkrar,
spår av forntida bosättningar och föremål av olika slag som har hittats i
markerna. Spåren efter forntidens kulturer är för oss stumma lämningar som
måste sättas in ett arkeologiskt sammanhang för att bli intressanta.
Den förste som gjorde ett sådant försök var Knut Kjellmark folkskoleinspektör och filosofie doktor i arkeologi. Under 1920- och 30-talen samlade
Kjellmark in en mängd uppgifter om fornlämningar i socknen som han
sammanställde i ett kapitel i Värends fornminnen. Genom Kjellmarks
uppteckningar har vi fått kunskap om upphittade föremål som idag delvis är
förkomna samt om gravar vilka utan hans insatser förblivit okända för
forskningen.
Ett drygt halvsekel senare, år 1997, genomförde Smålands museum och
Riksantikvarieämbetet en revidering av fornminnesinventeringen i Tjureda
socken. Gravar, boplatser och andra lämningar söktes upp, beskrevs och
prickades in på den ekonomiska kartan. Fornminnesregistret är ett mycket
värdefullt källmaterial som bland annat belyser bebyggelsens och samhällets
förändringar från stenåldern och framåt.
Trots att det finns gott om forntida lämningar i Tjuredatrakten, räcker de inte
för att skriva socknens förhistoria. Den främsta anledningen är att antalet
arkeologiska undersökningar är få och av äldre datum. Under senare år har
emellertid ett stort antal arkeologiska utgrävningar ägt rum i Kronobergs län.
Man kan anta att stora delar av dessa resultat är giltiga också för området kring
Tjureda.
.
Kjellmarks arbeten, fornminnesregistret och resultaten från Smålands museums
undersökningar är de viktigaste källorna till denna redogörelse för Tjureda
sockens historia.
Jägarstenåldern (10 000-4 000 f Kr)
När isen smälte...
För omkring 12 000 år smälte inlandsisen bort från det som långt senare skulle
bli Sverige. Klimatet var kallt och växtligheten sparsam. Efterhand steg
temperaturen och köldtåliga växter såsom dvärgbjörk, havtorn, gräs och örter
etablerade sig. Det första djuret som tog landet i besittning var renen och i
renens spår följde människan.
Kanske vistades det renjägare också i Tjuredatrakten. Spår av människor från
den tiden saknas men sannolikheten att finna sådana lämningar är liten.
Renjägarna var nomader och rörde sig över stora områden. De har därför inte
efterlämnat några spår i form långvariga och därmed tydliga och stora
boplatser som är lätta att återfinna.
Jägarstenålderns landskap
De äldsta kända boplatserna i Tjureda socken är från den senare delen av
jägarstenåldern (7 000 - 4 000 f Kr). Landskapet hade då ändrats betydligt,
temperaturen hade stigit och en tät och frodig skog växte överallt utom på
mossar och kalberg. Skogen bestod i huvudsak av ek, alm, lind och ask.
Undantagsvis växte tall och då framför allt på mager och sandbunden mark.
Stenålderns boplatser återfinns ofta i områden där flera olika naturtyper möts.
Det är därför inte förvånande att merparten av socknens stenåldersboplatser
påträffats utmed Helgasjöns strand inom ett område från Lerikemåla till Åby.
Här har man haft tillgång till såväl sjöstranden, den täta urskogen samt den
öppna tallskogen på åsen mellan Jule och Nordanskog. Stranden, urskogen och
tallskogen har tillsammans erbjudit ett brett utbud av ätliga växter och örter,
vilket tillsammans med viltet och fisket i sjön har skapat goda förutsättningar
för människor att bosätta sig en längre tid i detta område. Det är värt att notera
att området är ett av de rikaste vad gäller stenåldersfynd överhuvudtaget i
Kronobergs län (se karta s ??).
Boplatser och mötesplatser
Socknens äldsta boplats återfinns vid Goanabben. Här vistades människor
under senare delen av jägarstenåldern, ca 7 000 - 4 000 f Kr. Vid strandkanten
har man påträffat olika föremål i flinta såsom vassa skärredskap av spån och
avslag samt pilspetsar, skrapor och en metkrok samt tre yxor.
Flintan visar att de som bodde vid Goanabben hade kontakter med andra
människor söderut, i dagens Skåne. Av de omkring 250 avslag som påträffades
var drygt hälften av limhamnsflinta, en flintsort som endast förekommer vid
Limhamn söder om Malmö. De övriga avslagen var av Kristianstadflinta, som
namnet visar en flintsort från nordöstra Skåne.
Även om det finns ett rikligt material från jägarstenåldern, inte bara från
Goanabben utan från hela sträckan mellan Lerikemåla och Åby, gör
avsaknaden av arkeologiska utgrävningar det svårt att närmare beskriva dessa
boplatser. Vi vet inte svaren på så grundläggande frågor som om bosättningen
var permanent eller säsongsmässig eller i vilken utsträckning lokala råvaror
som exempelvis kvarts utnyttjades parallellt med flintan.
Insatt i ett större geografiskt perspektiv kan ändå läget och omfattningen av de
här stenåldersboplatserna ge upphov till en del reflexioner. I varje samhälle
behöver människor träffas för att utbyta varor och tankar med varandra, ha
festligheter och ingå äktenskap. Helgasjön är centralt belägen i Mörrumsåns
vattensystem och sjön har varit en knutpunkt där människor passerat. Den
sandiga, väldränerade och lättillgängliga Växjöåsen som sträcker sig över
Helgasjön kan ha varit en lämplig plats för sammankomster som involverat
människor från flera olika grupper.
Den tidiga och mellersta delen av bondestenåldern
(4 000-2 400 f Kr)
Jordbrukets introduktion
Jordbruket introducerades i Främre Orienten, det vill säga våra dagars Turkiet,
Syrien och Israel, för omkring 12 000 år sedan. Först omkring 4 000 f Kr, det
vill säga 6 000 år senare, får jordbruket sitt genomslag i Sydskandinavien.
Denna tidsfördröjning ska inte enbart ses som ett utslag av dåliga kontaktvägar.
Befolkningen i Sydskandinavien hade kontakter med jordbrukande befolkningar
i norra Tyskland under mer än l 000 år innan de anammade den nya livsstilen.
Förhållandet kan tolkas som att jordbruksekonomin uppfattades som något
sämre än det gamla och invanda levnadssättet. Detta får visst stöd i nyare
forskning där man har kunnat visa att en jägar- och samlarekonomi i allmänhet
lägger mindre tid på att samla in föda än vad man gör inom en
jordbruksekonomi.
Trots att jordbrukets introduktion debatterats inom arkeologisk forskning i över
100 år råder ingen enighet om varför jordbruket slog igenom. Under senare år
har sociala förklaringsmodeller varit vanliga. Man tänker sig att inledningsvis
var säd och tamdjur prestigefyllda gåvor som utväxlades mellan olika familjer i
de jordbrukande respektive icke-jordbrukande områdena. Efterhand tillägnade
man sig även den praktiska kunskapen och så småningom fick jordbruket en allt
större ekonomisk betydelse. Om det råder oenighet om varför jordbruket
introducerades torde de flesta vara ense om en sak - konsekvenserna blev
enorma. Knappast någon annan händelse i historien har haft så avgörande
betydelse för samhällsutvecklingen.
Yxor och odling
De första jordbrukarna i Skandinavien förs av arkeologer samman under
namnet trattbägarkulturen. Namnet kommer från en typ av keramikkärl med
trattliknande breda brätten som dessa människor tillverkade. Keramikkrukorna
kunde också vara vackert ornerade. Någon trattbägarkeramik har hittills inte
påträffats i Tjureda socken eller i Kronobergs län överhuvudtaget.
Däremot finns det ett fragment aven tunnackig flintyxa från Åby, en yxa som
kan knytas till den sena trattbägarkulturen. I slutet av trattbägarkulturen ersätts
den tunnackiga yxan av den något grövre tjocknackiga yxan. Sådana yxor har
påträffats vid Åby, Åbyfors, Skavenäs, Sjöudden och Nykulla. Yxorna har säkert
haft flera olika användningsområden men en näraliggande tanke är att de bland
annat använts i samband med röjningar för bete och odling.
Arkeologerna har valt att kalla nästa kulturfas för stridsyxekulturen, efter den väl
bearbetade stridsyxan av bergart. Stridsyxekulturen fanns över mycket stora
områden i norra Europa. Här hemma i Sverige finner man lämningar efter
stridsyxekulturen även i områden där vi tidigare inte haft några spår av
bosättning. Detta avspeglar sig även i Kronobergs län. Det är först med
stridsyxekulturen som gravar och lösfynd finns spridda över hela länet.
Perioden framstår som en expansiv tid och brukar förknippas med jordbrukets
definitiva genombrott. Man odlade vete och korn samt höll sig med nöt, gris,
får och getter.
I Tjureda socken har stridsyxor påträffats vid Nykulla och Ekna. Fyndet av en
stridsyxa vid Nykulla är intressant, då det tillsammans med den tidigare nämnda
tjocknackiga yxan från samma plats, är det första redskapet i socknen som inte
kommer från stranden av en sjö. Detta stämmer väl med den allmänna bilden av
stridsyxekulturen som innebär att jordbruket nu på allvar har ersatt fiske och jakt
som viktigaste näringsfång.
Två offerplatser
Två fantasieggande fynd, som inte kan dateras närmare än till stenåldern, är två
stycken råämnen av flinta om 2,7 och 2,3 kg. Fyndomständigheterna visar att vi
har att göra med offer, den ena påträffades vid Åby på ett djup av 60 cm i
anslutning till en stor sten, medan den andra hittades i en odlad mosse vid
Hangsjötorp. Det är ett känt faktum att fynd av offer från stenålder ofta påträffas
just vid stenar och i mossar.
Fyndens betydelse framgår om man betänker att flintan har hämtats från
Malmötrakten och varit avsedda för redskapstillverkning. Flintknutan från
Hangsjötorp har ett naturligt hål igenom sig och har på så sätt varit enkel att
transportera. På flintknutan från Hangsjötorp har man även börjat slå av spån
innan man av någon anledning avbrutit arbetet och beslutat att offra råämnet i
mossen istället.
Offer av olika slag förekommer under större delen av den förhistoriska tiden.
Genom offren sökte individer, eller grupper av människor, kontakt med
övernaturliga makter för att få sina önskningar uppfyllda. Ibland har man
återkommit till samma offerplatser under många hundra år. Dessa platser får då
karaktären av religiösa knutpunkter jämförbara med våra dagars kyrkor.
Den sena bondestenåldern (2 400-1 800 f Kr)
Hällkistorna och bygden
I slutet av stenåldern, 2 400-1 800 f Kr, inträder den period som arkeologerna
kallar senneolitikum. Under denna tid byggs en stor mängd hällkistor i
Smålands inland. Enbart i Kronobergs län har 500 sådana gravar registrerats
varav 10 stycken är belägna i Tjureda socken. Till skillnad mot tidigare
perioders gravar i Smålands inland, så byggdes hällkistorna i sten ovan mark,
vilket gör dem till ett vittnesbörd om bygdens utbredning under sen stenålder.
De tio hällkistor som är kända i Tjureda socken är samtliga belägna i den södra
delen av socknen och då ofta i anslutning till Helgasjön.
En hällkista består i allmänhet av en rektangulär stenkammare (1-2 x 4-6 meter
stor) som är uppbyggd av flata hällar ställda på högkant vilka täcks av
ytterligare hällar som bildar ett tak. Anläggningen omges ofta av ett lågt
stenröse. I hällkistorna påträffas vanligen spår i form av ben från flera
individer. Kistorna har följaktligen använts till flera begravningar, kanske som
begravningsplats för en släkt eller en grupp.
Hällkistan i Stavsåkra
I Tjureda socken har fyra hällkistor undersökts varav den mest givande
undersökningen genomfördes i Stavsåkra år 1907 av Riksantikvarieämbetets
ombud Knut Kjellmark. Kistan var 5,5 meter lång och 1,2 meter bred och
omgavs av ett större stenröse. Den hade en säregen konstruktion då sidorna inte
utgjordes av hällar utan var kallmurade, alltså uppbyggda av mindre flata stenar
lagda i skift. Graven täcktes däremot av ordinära flata takhällar. När hällarna
lyftes bort fann man skelettdelar av människor samt flera föremål som
de döda haft med i graven; en flintdolk, två spjutspetsar av flinta, tre
flintskrapor, 18 avslag av flinta samt en kniv, en borr och en såg av flinta. Dessa
föremål är från sen stenålder eller den tidigaste delen av bronsåldern.
Innehållet i kistan tillsammans med gravens konstruktion säger oss något om
den tidens tro och föreställningsvärld. För de människor som levde i slutet av
stenåldern har det varit viktigt att i graven få med sig tingen från vardagslivet. I
hällkistan samlades de döda med sina föremål på ett liknande sätt som de
levande hade sina vardagliga sammankomster i hemmet och huset. Hällkistan
kan därför i någon mån antas uttrycka kontinuitet, såväl över generationsgränser
som mellan olika världar - de dödas och de levandes (se karta s ??).
"
Hus och gårdar
Från undersökningar i andra delar av Kronobergs län kan vi dra slutsatsen att
hällkistorna inte låg i ödemark utan tvärtom i ett av människor präglat landskap
där man bedrev boskapsskötsel och åkerbruk. Det är också först nu som
arkeologerna finner spår av lantgårdar. Till skillnad mot föregående period
bygger man långa och stabila hus som har kunnat stå i en generation eller flera.
Husen var byggda av trä och tvåskeppiga - taket bars upp av en rad med inre
takbärande stolpar. Trots att några sådana hus ännu inte har påträffats i
Tjuredatrakten är det ett rimligt antagande att det inte bara funnits betesmarker
och åkrar i anslutning till hällkistorna utan även hus och gårdar.
Bronsåldern (1 800-500 f Kr)
En ny tid
I början av bronsåldern (1 800-1 600 f Kr) inträffar flera viktiga förändringar;
kollektivgravarna ersätts av stora gravrösen avsedda för en person, bronsföremål
blir vanligare samtidigt som man övergår från att bygga två- till att bygga
treskeppiga hus. Mycket av det som nu sker beror på ökade kontakter med
kontinenten. Inte minst bronsföremålen vittnar om omfattande kontakter
söderut, eftersom tenn och koppar inte finns naturligt i Sydsverige utan all brons
importerades. Norden blev emellertid aldrig någon spegelbild av kontinenten.
När gamla mönster blandades med nya ideer skapades nya förhållningssätt som
förenade områdets tidigare historia med nytänkandet som kom utifrån.
Monumentala rösen
Under bronsålderns första århundraden uppförs en mängd högar och gravar i
Sydverige. Detta är tydligt inte minst i Tjureda socken där vi känner till ett
drygt femtiotal gravrösen. Rösena i socknen varierar i storlek men många är
mellan 10 och 20 meter i diameter. Det finns även enstaka riktigt stora
gravrösen som exempelvis Drottningarör i Nykulla som är 27 meter i diameter.
De platser där rösena har anlagts är utvalda med omsorg. Det är tydligt att man
eftersträvat väl synliga lägen - ofta ligger de på högt belägna och vackra platser
som hjälper till att understryka gravarnas storslagenhet. Exempel på sådana fina
bronsåldersmiljöer i socknen är områdena kring Nykulla och
Stavsåkra (se karta s ??).
.
Något bronsåldersröse är inte undersökt i Tjureda socken varför vi får lita på
jämförelser med andra trakter. Undersökningar i Småland har visat att
gravrösena oftast är uppförda under mellersta och senare delen av bronsåldern
(1 600- 500 f Kr) med en tonvikt på den äldre delen av perioden (1 600-1 000
f Kr). Gravrösena var personliga gravar på ett annat sätt än hällkistorna och har
uppförts över en enskild person. Ofta finner man centralt i röset en gravgömma
som utöver ben innehåller bronsföremål som vapen, dräktdetaljer och smycken.
I samband med att kremeringen slår igenom under yngre bronsålder blir det
emellertid vanligt att återanvända äldre rösen och sätta ner urnor med brända
ben i dem. Härigenom fick de en viss prägel av kollektivgrav. Det förekom
även att man under bronsåldern valde att begrava i stenålderns hällkistor. Ett
sådant exempel är hällkistan i Stavsåkra där Kjellmark påträffade flera
kremerade individer. Här fann man även en knapp av brons från den äldre
delen av bronsåldern (period II, l 500 -1 300 f Kr).
Bronsålderns gravrösen ligger ofta flera tillsammans. Ett exempel är Nykulla
där det finns sex rösen och uppgifter om ytterligare två rösen som numera är
borttagna. En möjlighet är att rösena fungerat som en släktkrönika som visat
familjens anknytning till en viss plats. I skriftlösa samhällen kan händelser
traderas genom flera generationer på ett sätt som vi är ovana vid idag. Det är
därför möjligt att man länge bevarat minnena av vilka som legat begravda i de
olika rösena, och att gravar tillkomna vid olika tider visat släktens historiska
anknytning till gravplatsen och dess omgivningar. Med tiden övergick minnena
till att bli historier och myter med allt mindre förankring i verkligheten.
Däremot har man aldrig förhållit sig likgiltig till de stora gravrösena. In i vår tid
har historier om mer eller mindre lyckade skattjakter och övernaturliga
händelser knutits till bronsålderns gravrösen.
Skärvstenshögar, boplatser och åkerbruk
Endast en lämning med sannolik datering till bronsåldern har undersökts av
arkeologer i Tjureda socken. År 1920 undersökte Knut Kjellmark en
skärvstenshög vid Eknaholms Södregård. En skärvstenshög är en avfallshög
som successivt byggs upp genom att man lämpat sot, kol och eldsprängda
stenar på samma plats. Vid Södregården hade högen nått den imponerande
höjden av 1,5 meter och var 13 meter i diameter. Skärvstenshögen visar att här
funnits en boplats från bronsåldern. Några fynd utöver avfallsrester påträffades
inte i högen.
Endast ytterligare en skärvstenhög har undersökts i länet, nämligen på den
motsatta sidan av Helgasjön, vid Hovshaga strax norr om Växjö. Denna var av
liknande storlek och karaktär som skärvstenshögen vid Södregården och
daterades med hjälp av ett kolprov till äldre bronsålder. Några hundra meter
söder om skärvstenshögen i Hovshaga påträffades spår efter vad som hittills är
länets enda dokumenterade bronsåldershus. Husen var 10-15 meter långa och
5-6 meter breda samt uppbyggda av två rader med inre takbärande stolpar. I de
hål där de takbärande stolparna varit nedgrävda påträffades rikligt med
förkolnade sädeskorn av vete och korn samt enstaka korn av hirs.
Fynden säger något om vilka sädesslag man odlat och visar att det funnits åkrar
i anslutning till husen. En bättre uppfattning om landskapet kan man få genom
att studera resultaten från de pollenprover som togs i en näraliggande mosse.
Pollen från olika tider hade bevarats i den syrefattiga mossen, och genom att
studera vilka pollen som var representerade från olika perioder, gick det att säga
något om hur vegetationen förändrats. Den största förändringen i skogens
sammansättning skedde under just bronsålder. Under mellersta bronsåldern
(1 300- 800 f Kr) förändrades landskapet från en tät skog, endast svagt präglad
av bete, till ett öppet kulturlandskap. Den utveckling som här skisserats torde
vara giltig även för bronsåldersmiljöerna i Tjureda socken. Gravrösena har med
all sannolikhet legat i expanderande kulturbygder omgivna av gårdar, åkrar och
betesmarker.
Ett kvinnosmycke funnet vid Helgasjöns strand
Ett tankeväckande fynd gjordes av en pojke år 1874 på Bjursnäsudden vid
Helgasjöns strand under en stor sten (se karta s ??). Det rör sig om två
spiralarmringar i brons från mellersta bronsåldern (period IV, l 000-800 f Kr).
Armringarna som är 6,0-6,8 cm i diameter har ursprungligen haft drygt tio
varv vardera. Ändarna avslutas med en ormhuvudliknande skiva. De båda
armringarna är kvinnosmycken som burits samtidigt på vardera armen.
Fyndomständigheterna visar att spiralringarna är ett offer och inte ett föremål
nedlagt i en grav. Under bronsåldern förekommer det att bronsföremål offrades i
mossar och sjöar eller som här i kanten av en sjö. För att förstå innebörden av en
sådan handling ska man betänka att bronsföremål var ovanliga och säkert högt
värderade. Till nedläggandet av armringarna har olika trosföreställningar
knutits. Fyndet, ett personligt smycke, antyder att bakom offret står en person,
en familj eller en släkt som genom offret velat få för dem viktiga - men för oss
okända - önskningar uppfyllda.
En gjutform från Ekna
Slutligen ska nämnas ett mycket intressant fynd från Ekna som ger en viss
inblick i dåtidens metallurgi. Här har påträffats en gjutform av täljsten varav
endast den ena halvan är återfunnen. Denna är ca 9x8x4 cm stor och är formad
som ena hälften av en cylinder. Vid den ena kortändan finns en kanal där
bronssmältan hälldes ned i formen. Formen på avtrycket i gjutformen visar att
man haft för avsikt att tillverka hjulformiga spännen vilka därefter förmodligen
sytts fast på klädesdräkten. Gjutformen ska sannolikt dateras till slutet av
bronsåldern och övergången mot järnåldern (ca 500 f Kr). Fyndet visar att de
som bodde här vid denna tid behärskade konsten att gjuta metall. Det visar även
på ett vidsträckt kontaktnät eftersom inte bara metallen behövde importeras utan
i det här fallet även råvaran till gjutformen. Metallen kom sannolikt från
Centraleuropa medan de närmaste täljstensförekomsterna finns i Bohuslän och
södra Norge.
Den äldre järnåldern (500 f Kr-500 e Kr)
Åkermarken stenröjs
Om bronsålderns karaktärslämning är de monumentala gravrösena så är den
äldre järnålderns viktigaste lämning de anspråkslösa röjningsrösena som ofta
täcker väldigt stora områden. Arkeologiska utgrävningar i Ljungby- och
Växjötrakten har givit intressanta resultat som belyser åkerbruk och
odlingssystem inom röjningsröseområdena. Röjningarna inleddes i en tätvuxen
skog där framför allt eken röjs bort, därefter röjdes marken från sten och på
åkrarna såddes vete och korn. Efterhand övergick gammal åker till att bli
betesmark och nya åkrar togs upp i skogen. Efter några hundra år hade den täta
skogen försvunnit och efterträtts av ett öppet åker- och beteslandskap där björk
och hassel dominerade. Hur ofta man flyttade åkern är oklart, möjligen har det
skett med någon generations mellanrum, alternativt har man successivt
förskjutit åkern varje år.
Det kringflyttande jordbruket fick till följd att enorma arealer stenröjdes. I
Tjureda socken känner man till drygt 40 områden med röjningsrösen, många av
dessa är mycket stora till ytan, och kan täcka arealer på upp till 20 hektar. Här
finns en rikedom av små, låga och flacka rösen i storleken 4-6 meter i diameter.
Gården och åkern
Inom, eller i anslutning till den stenröjda marken låg gården. Till skillnad mot
tidigare perioder stallade man nu djuren varför husen var indelade i en
bostadsdel och en fähusdel. Man höll nötboskap, svin, får, get och höns. Liksom
åkermarken flyttades även husen runt i landskapet. Ett och samma gårdsläge
användes under en eller flera generationer, men därefter övergavs det, och
husen byggdes upp på en ny plats. En anledning till att man flyttade kan ha varit
en önskan att komma närmare åkern, eller att man önskade göra en åker av den
gamla och på grund av allt avfall välgödslade gårdstomten. Den äldre
järnålderns odlingssystem kännetecknas alltså av en rörlighet såväl vad gäller
åkrar som hus.
Den äldre järnålderns gravplatser
Under den äldre järnåldern begravde man de döda i stensättningar, det vill säga
låga rösen. Ofta finner man en eller ett par stensättningar inom ett
röjningsröseområde. Gravarna är betydligt mer anspråkslösa än bronsålderns
monumentala gravrösen. Det finns däremot likheter i gravskicket då
kremeringen fortfarande var en naturlig och integrerad del av gravritualen.
Den yngre järnåldern (500-1 000 e Kr)
Ett nytt gravskick
Vid övergången mellan äldre och yngre järnålder, ca 500 e Kr, förändrades
gravskicket. Till skillnad mot tidigare är det inte bara vissa individer i
samhället som får gravar uppförda över sig, utan nu gravsätts alla medlemmar
av samhället i individuella och väl markerade gravar. Gravskicket blir också
mer varierat och antalet gravformer ökar. Högar, domarringar och stenkretsar
av olika slag är gravar som ofta finns på järnålderns gravfält. Nu växer
bygravfälten fram där byns medlemmar begravs kontinuerligt under flera
hundra år.
Socknens järnåldersgravfält visar därmed vilka platser som var bebyggda under
yngre järnålder (500-1 000 e Kr). I skogen nordväst om Eknaholms Södregård
finns ett gravfält med ett tiotal gravar, bestående av högar, ovala stenkretsar och
en fyrkantig stensättning. Strax öster om Åby finns rester av ett nästan helt
förstört järnåldersgravfält. Ett numera helt bortodlat gravfält har funnits strax
väster om Tjureda kyrka. Här har påträffats fragment av spännbucklor, en typ av
vackert dekorerade spännen som höll ihop den vikingatida kvinnodräkten.
Fynden av spännbucklor visar att här funnits en gravplats. Slutligen finns det
uppgifter om ett numera borttaget stenröse vid Nykulla Norregård som innehöll
en kniv av järn samt ytterligare ett oidentifierat järnföremål. Eventuellt har vi
även här att göra med resterna av en grav från järnåldern.
Bebyggelsen koncentreras
Under yngre järnålder sker en omläggning av jordbruksmarken. De
pollendiagram som finns från Smålands inland visar att åkermark i flera fall har
lagts öde eller i träda. Ett liknande mönster finns även i det arkeologiska
materialet. Inom socknen finns 55 runda stensättningar registrerade på 30 olika
platser inom socknen. Dessa har uppförts under yngre brons- och äldre
järnålder (1 000 f Kr-500 e Kr). Inom socken finns det däremot endast uppgifter
om de tre eller möjligen fyra gravfälten från yngre järnålder (500-1 000 e Kr).
Förändringen i antalet gravlokaler visar sannolikt att bebyggelsen koncentrerades
till ett färre antal platser.
Samhälle i förändring
Den mer koncentrerade bebyggelsen under yngre järnålder avspeglar med all
sannolikhet flera olika förhållanden. Förändringar inom jordbruket med en
övergång till permanent gödslade åkrar möjliggjorde en tät och permanent
bebyggelse. Men även andra faktorer kan ha bidragit till utvecklingen. Det är
vid denna tid som början till ett statsväsende med småkungar och skatter växer
fram. Befolkningen var förmodligen enklare att kontrollera och skatteuppbörden
bör ha underlättats av att gårdarna låg fast i landskapet och inte flyttades
omkring. Flera av dessa gårdar kan därefter ha legat kvar på ungefär samma
plats fram till idag.
Ett exempel på en by där denna utveckling blir tydlig är kyrkbyn. I Tjureda by
finns på en karta från år 1820 en åker som kallas för "Runsten". Med all
sannolikhet stod här en runsten under vikingatid. Runstenar restes framför allt
av stormän och ofta var det på deras initiativ som de första sockenkyrkorna
uppfördes. Vi kan därför anta att kyrkan i Tjureda uppfördes av en storman,
kanske i direkt anslutning till dennes bostad. Kyrkans tillkomst visar att en ny
tid brutit in, en omvälvande tid då hedendom gav vika för kristendom och
grunden lades till medeltidens samhälle som vi känner väl från de skriftliga
källorna.
Epilog
Historien är närvarande i landskapet. Den borttappade yxan, röjningsröset och
graven har olika berättelser att förmedla om det förflutna. Däremot finns det
ingen entydig historia. Det finns bara ett källmaterial som kan tolkas på olika
sätt. Knut Kjellmarks insamlingsarbeten och fornminnesinventeringen har varit
viktiga för att denna historia ska kunna skrivas. Men dessa arbeten hade inte
kunnat genomföras utan engagerade Tjuredabor som lämnat information och
uppgifter om traktens fornlämningar. Ett sådant engagemang är det bästa skydd
fornlämningar kan få. Det borgar för att fornlämningarna vårdas och finns kvar i
landskapet samt att Tjuredatraktens historia kan berättas utifrån nya perspektiv i
framtiden.
Tack
Tack till Erika Räf och Sabina Linden för värdefulla synpunkter på manuset.
Referenser
Litteratur
Hansson, M. 1998. (red) Gårdar, åkrar och biskopens stad - 3 000 år i
Kronobergs län. Växjö
Hansson, M. 1999. Från renjägare till viking. En arkeologisk presentation av
Kronobergs län. I: Johansson, L. (red) Landen kring sjöarna. En historia om
Kronobergs län i ett mångtusenårigt perspektiv. Kronobergsboken 1999-2000. I
Värend och Sunnerbo 1999:5.
Jönsson, S., Holmgren, P. & Holmgren, B. 1998. 1997 års
fornminnesinventering i Kronobergs län. Riksantikvarieämbetet rapport.
Kjellmark, K. 1932-44. Värends fornminnen. Växjö
Kjellmark, K. 1938. En gjutform till hjulformiga bronsprydnader. Fornvännen
1938.
Arkivmaterial
Fornminnesregistret, Smålands museum, Växjö
Goanabben, en liten halvö, söder om Åby. (Foto Bengt Pramler).
Avfall och avslag från redskapstillverkning. Fynden är spår av en boplats vid
Helgasjöns strand i närheten av Jule. Boplatsen är samtida med den i texten
beskrivna boplatsen vid Goanabben och kan dateras till senare delen av
jägarstenålder, ca 7 000-4 000 f Kr (Foto Bertil Olsson Smålands museum).
Trindyxa från senare delen av jägarstenålder (7 000-4 000 f Kr) funnen vid det
gamla skolhuset i Åby (Foto Bertil Olsson Smålands museum).
Exempel på trattbägarkeramik från den mellersta delen av bondestenåldern
(3 400-2800 f Kr (Teckning Ulla Pramler).
Tjocknackig yxa från mellersta delen av bondestenålder (3 400-2 800 f Kr)
funnen vid det gamla skolhuset i Åby (Foto Bertil Olsson Smålands museum).
Stenålderns olika yxtyper, från vänster: trindyxa, tunnackig slipad flintyxa,
tjocknackig flintyxa, stridsyxa och skafthålsyxa (Foto Bertil Olsson, Smålands
museum).
Två råämnen av flinta avsedda för redskapstillverkning funna vid Åby
respektive Hangsjötorp (Foto Bertil Olsson Smålands museum).
Drottningarör vid Nykulla. Det mäktiga Drottningaröret är 27 meter i
diameter och närmare fyra meter högt (Foto Bengt Pramler).
Karta som visar utbredningen av vissa utvalda fornlämningar i Tjureda
socken. Observera att kartan inte redovisar samtliga fornlämningar i socknen
(Renritning Ulla Pramler).
Armring funnen på Bjursnäsudden norr om Ekna. Smycket är från bronsåldern,
ca 1 000-800 f Kr (Teckning Ulla Pramler).
Ungefär så här kan den kvinna ha sett ut som burit armringarna från Ekna.
Klädedräkten har rekonstruerats utifrån fynd av bevarade dräktdelar i danska
bronsåldersgravar (Teckning Ulla Pramler).
Hällkista vid Stavsåkra undersökt av Knut Kjellmark år 1907.
Exempel på tvåskeppigt hus från sen bondestenålder.
Kopior av en gjutformshalva av täljsten funnen vid Ekna. I formen har man
tillverkat ett spänne av brons som förmodligen sytts fast på klädedräkten. På
formen till vänster har gjutkaviteten markerats med vit färg så att smyckets form
framträder. Gjutformen är från övergången mellan brons- och järnåldern
ca 500 f Kr (Foto Bertil Olsson Smålands museum).
Ett vikingatida svärd funnet någonstans inom socken, kanske vid det bortplöjda
gravfältet vid Tjureda by. Svärdets nuvarande längd är 48 cm, fästet och
parerstången saknas (Foto Bertil Olsson Smålands museum).
