Predikan i S:t Hans kyrka Tredje efter Trettondedagen den 22 januari 2012
Första Kungaboken 8:41-43 * Romarbrevet 1:16-17 * Matteus 8:5-13
T
änk att Jesus blev förvånad över att någon
tilltrodde Honom makt att bota sjuka, Han som
gjort just det mer än något annat! Officeren var
visserligen hedning, men kände rimligen till Jesus
mer än väl; de hörde båda hemma i Kafarnaum. Det
var väl inget konstigt att han kunde räkna ut var det
fanns hjälp att få för sin sjuke tjänare.
Men Jesus blev förvånad. Det hände för all del fler
gånger: En gång suckade Han irriterat över sina lärjungars svaga tilltro till Hans makt att bota sjuka.
(Matt 17:17-20) En annan gång undrade Han lite
sorgmodigt om Han skulle finna någon tro alls när
Han kommer tillbaka till jorden igen. (Luk 18:8)
Det är helt enkelt svårt att skapa tro. Särskilt svårt
verkar det vara att skapa Jesus-tro genom att predika. I Jesu liknelse om de fyrahanda sädesåkrarna
kommer tre av fyra som lyssnar till Guds Ord inte till
tro (Matt 13:1-23).
Var det kanske därför Jesus egentligen predikade
rätt lite? Han undervisade sina lärjungar ofta och
mycket. När Han talade till andra gjorde Han det mest
i liknelser, med motiveringen ”att de inte skall se, fast
de ser och inte förstå, fast de hör”. (Luk 8:10)
När lärjungarna kom till tro var det oftast inte efter
en predikan, utan Jesus sade bara ”Följ mig”. Vad
evangeliet är, fick de veta senare.
Det Jesus gjorde mest var att bota sjuka. ”Många
kom till Jesus och Han botade alla”, står det ofta (till
exempel Matteus: 4:23, 8:16, 9:35, 12:15). Han
gjorde också under och Han polemiserade och diskuterade med de skriftlärda och folkets ledare. Men
predikade gjorde Han inte så ofta.
Jag renodlar lite, jag vet, men jag gör det för att
lyfta fram en väsentlig tanke denna söndag, den som
står i episteln, att evangeliet är en Guds kraft som
räddar var och en som tror, eller en Guds kraft till
frälsning för alla som tror, som det egentligen står.
Evangeliet är alltså mer än berättelsen om Jesus. Vi
förstår gärna ordet evangelium så, som ”det glada
budskapet om Jesus”. Men evangeliet är mer, det är
en Guds kraft, δύναμις, som det heter på grekiska
och det är ingen liten kraft utan en med mycken dynamik, rena dynamiten. Ordet i episteln står dessutom inte i en bisats eller i förbifarten, utan de båda
verser som är dagens epistel är själva sammanfattningen eller portalparagrafen i Romarbrevet, som
dessutom är Paulus mest genomarbetade och lärda
brev.
Det är alltså en viktig tanke att evangeliet är en
Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Evangeliet är mer än berättelsen om Jesus. Det är en
kraft.
Så är det därför att evangeliet är förbundet med
Jesus själv. Det går inte att skilja evangeliet om
Jesus från personen Jesus, Människosonen. Gör
man det blir evangeliet inte ett evangelium.
Jesus själv kom till jorden inte för att berätta om
Gud och Guds väldiga gärningar, utan för att Han är
Gud och gör Guds gärningar. Han berättar inte ett
budskap utan är själv själva budskapet. Så är det
med evangeliet. Den kristna kyrkans evangelium är
en Guds kraft till frälsning därför att Jesus är detta
evangelium. Eller, för säkerhets skull: det är så det
ska vara. Det fungerar inte annars, om inte Jesus
själv är där. Vi kan alltså inte förkunna evangelium
om vi inte genom bön och medveten tro lever i Jesus.
Det blir verkningslöst, människor hör utan att förstå.
Och den som lyssnar måste lyssna på/efter Jesus;
det går inte att ta emot evangeliet utan att också ta
emot Jesus. Det blir bara tomma ord. Budskapet och
budbäraren hör ihop.
Också den Helige Ande ska vara där, Han som
Jesus sänder för att trösta, lära, påminna, upplysa
och helga, eller, enkelt uttryckt: Han som är den kraft
som gör att evangeliet räddar och frälser. Utan den
Helige Ande blir evangeliet inte Guds kraft till frälsning – och då är det inte längre Guds evangelium.
Jesus själv och Anden gör evangeliet till vad
evangeliet är, Guds kraft till frälsning för var och en
som tror.
Vad har nu officeren i Kafarnaum med detta att
göra? Jo, officeren förstod att evangeliet inte är en
berättelse utan Guds kraft och att den kraften fanns
hos Jesus. Han hade förstått – eller han vågade
satsa på – det som Paulus långt senare formulerade i
brevet till församlingen i Rom: evangeliet är Jesus
och Han är en Guds kraft till frälsning för var och en
som tror, juden främst men också greken.
Men varför blev då Jesus förvånad? Kanske blev
Han det för att göra oss uppmärksamma på att här
uppenbarades en av hemligheterna med Gud och
Jesus, som om Han, lite med glimten i ögat, ville säga
till oss: Notera vad som händer!
”Jesus skapar tro” är denna söndags särskilda
tema. Vi skapar alltså inte tro, inte heller vårt berättande om Jesus, vår förkunnelse eller vårt evangeliserande. Utan Jesus skapar tro, Han som är det
evangelium som är Guds kraft till frälsning.
Guds kraft till frälsning, står det. Avsikten är alltså
vår frälsning, vår räddning undan ondskan, synden
och döden in i Guds rike – och det handlar både om
frälsning här i tiden och om frälsningen in i himmelriket på andra sidan döden. Guds kraft syftar till
denna frälsning. Det kan betyda att här i tiden bli fri
från sjukdom eller bli räddad undan en för tidig död –
om nämligen det ingår i Guds frälsningsplan för den
människan. Men det kan också betyda att inte bli fri
från lidande – också det därför att det i så fall ingår i
Guds frälsningsplan; vi blir ibland kallade att dela
lidandena, står det. Och poängen just nu är att evangeliet har den stora frälsningen in i Guds rike som
mål och syfte.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.
Niklas Adell, präst
