Förord
Denna uppsats behandlar ämnet idrott och skadestånd, ett ämne inom
skadeståndsrätten som det vanligtvis inte skrivs så mycket om i stora
juridiska arbeten. Mer specifikt handlar uppsatsen om vilket ansvar
idrottsföreningar som arrangörer av idrottsevenemang har gentemot
personer som inte deltar i spelet eller på annat sätt är nära associerade med
det. Min förhoppning är att uppsatsen ska vara av värde för praktiskt
verksamma jurister som behöver kunskap på området.
Ett antal personer har hjälpt mig eller på annat sätt bistått mig under
arbetet med denna uppsats. Först och främst min handledare Mårten
Schultz, som kontinuerligt har gett värdefulla synpunkter på
framställningens innehåll och arbetets fortskridande. Min studiekamrat
Per-Owe Bumgarth har ibland fungerat som bollplank och ibland som
inspiratör, vilket han för övrigt har gjort under hela min studietid. Min
dotter, Klara, har under perioder fått stå ut med en mentalt frånvarande
och upptagen pappa.
Till dessa tre vill jag framföra min stora tacksamhet
I uppsatsen har inte material som blivit tillgängligt efter den 1 juni 2004
beaktats.
Farsta Strand 7 september 2004.
Fredrik Vogel
1
Innehåll
Förord 1
Förkortningar 5
1 kap. Inledning 6
1.1
1.1
1.2
1.4
1.5
1.6
Introduktion till ämnet 6
Forskningsläge 7
Syfte 8
Frågeställningar och avgränsningar 8
Metod och material 9
Disposition 10
2 kap. Skadeståndsrättsliga grundbegrepp m.m. 11
2.1 Inledning - Utomobligatoriskt skadestånd 11
2.1.1. Definition och allmänt om rättsreglerna 11
2.1.2. Ersättningsgilla skadetyper 12
2.1.3. Objektiva och subjektiva ansvarsförutsättningar 12
2.2 Skadeståndsgrundande vårdslöshet 13
2.2.1. Allmänt 13
2.2.2. Den fria culpabedömningen 14
2.2.3. Ett rättsekonomiskt synsätt 15
2.3 Objektiva ansvarsfrihetsgrunder, särskilt om samtycke 16
2.3.1. Nöd, nödvärn och tjänsteplikt 16
2.3.2. Samtycke och risktagande 16
2.4 Jämkning av skadestånd på grund av medvållande 17
2.4.1. Inledande anmärkningar 17
2.4.2. Jämkning vid personskada 18
2.4.3. Jämkning vid sakskada och ren förmögenhetsskada 18
2.5 Orsaksförhållandet 20
2.5.1. Kausalitet 20
2.5.2. Adekvanskravet 21
2.5.3. Adekvat kausalitet i förhållande till uppstådd förlust 22
2
3 kap. Idrottsförenings skadeståndsansvar vid skada
på utomstående 23
3.1 Inledning 23
3.1.1. Begreppet utomstående 24
3.1.2. Fortsatt disposition 24
3.2 Ansvarets utformning i praxis och synpunkter i doktrin 25
3.2.1. Ansvarsgrunden 25
3.2.2. Närmare om aktsamhetsbedömningen 26
3.2.2.1. Norsk rätt 30
3.2.2.2. Dansk rätt 33
3.2.3. Kausalitetsfrågor 35
3.3 Den skadelidandes förhållande – samtycke, accept av risk
och jämkning 36
3.3.1. Problemområdet 36
3.3.2. Samtycke, accept av risk och jämkning i praxis 37
3.3.3. Sammanfattande synpunkter på den skadelidandes
förhållande 40
3.4 Avslutande diskussion kring den subjektiva
ansvarsförutsättningen och adekvat kausalitet – några
skadefall 43
3.4.1. Inledning 43
3.4.2. Utslagna tänder och förstörd bärbar dator på
läktarplats 43
3.4.3. Bucklig plåt och seriekrockar – fotbollar på vift 45
3.4.4. Farliga projektiler från golfbanan 46
3.5 Ansvarigt subjekt vid skada på utomstående 49
3.5.1. Inledande anmärkningar – tänkbara ansvarssubjekt 49
3.5.2. Spelaren är oskyldig, eller? 50
3.5.3. Ansvarigt subjekt då förening och ägare är identiska
samt vid tillfälliga evenemang m.m. 51
3.5.4. Ansvarigt subjekt när anläggningen ägs av annan än
arrangören – allmänna anmärkningar 52
3.5.4.1. Pliktbegrepp 52
3.5.4.2. Arrangörens handlingsplikt och postciperad
culpa 54
3
3.6 Ansvarsfriskrivningar 57
3.6.1. Friskrivningar utom och inom kontrakt 57
3.6.2. Idrottsförenings möjlighet att friskriva sig från
skadeståndsansvar gentemot andra utomstående än
åskådare 58
3.6.3. Idrottsförenings möjligheter att friskriva sig från
skadeståndsansvar gentemot åskådare 58
4 kap. Avslutning 60
4.1 Sammanfattning 60
4.1.1. Framtiden – några reflektioner 62
Källförteckning 63
4
Förkortningar
ASD
AvtL
Depch
FED
FFR
H
HD
HovR
JT
JustR
KommL
MB
NJA
Nrev
Nrt
Prop.
RG
RR
Rt
SkL
TfR
TR
U
Assurandør-Societetets domssamling
Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område
Departementschef
Forsikrings- och Erstatningsretlig domsamling
Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling
Højesteret (Danmark)
Högsta domstolen
Hovrätt
Juridisk tidskrift
Justitieråd
Kommunallag (1991:900)
Miljöbalk (1998:808)
Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1
Nedre Justitierevisionen
Norsk retstidende
Proposition
Rettens gang
Rådhusrätt
Norsk retstidende
Skadeståndslag (1972:207)
Tidskrift for rettsvitenskap
Tingsrätt
Ugeskrift for retsvæsen, Afdelning A (Dansk domssamling)
5
1. Inledning
1.1 Introduktion till ämnet
I samband med idrott kan en mängd skadesituationer uppkomma. Detta
beror på att idrott i många fall innehåller fler riskmoment än andra
aktiviteter som människor kan syssla med. I många idrottsgrenar riskerar
deltagarna att allvarligt skada varandra. Idrottsutövandet inom flertalet
grenar innebär också risker att andra än deltagarna, d.v.s. utomstående,
drabbas av skada till följd av handlande eller underlåtenhet av idrottens
deltagare eller annan. Exempel på det sistnämnda är att en fotbollspelare
får en snedträff på bollen, vilken träffar en vid fotbollsplanen parkerad bil
eller en person på åskådarplats.
I avsaknad av lagregler på området får den som står inför att lösa en
fråga om skadestånd i de ovan nämnda situationerna finna sig i att söka
ledning i allmänna skadeståndsrättsliga principer och rättspraxis. Allmänt
så gäller ett ansvar vid vårdslöshet för den som orsakar en person- eller
sakskada i utomobligatoriska förhållanden, se SkL 2:1. Detta gäller också
när skador orsakas i samband med idrottsutövande. Likaså måste de
generella kraven på kausalitet och adekvans vara uppfyllda för att
ersättningsskyldighet skall uppstå.
Området skador i samband med idrott innehåller vissa företeelser som
gör att det i viss mån skiljer sig från andra skadeståndsrättsliga områden.
Ett par karaktäristika kan nämnas. Det första som kan konstateras är att
det vid bedömningen av om en skadevållare varit vårdslös i stor
utsträckning tas hänsyn till om denne följt spelets regler. Det andra är att
det vid bedömningen av om skadestånd skall utgå eller ej anses möjligt att i
stor utsträckning ta hänsyn till att den skadelidande samtyckt till skada,
eller i vart fall accepterat en risk. Är dessa faktorer för handen anses i vissa
fall ersättningsskyldigheten för en orsakad skada bortfalla. Den
skadelidande kan vara antingen en deltagare i spelet eller en utomstående.
Ämnet för denna uppsats, idrottsföreningars ansvar för skada på
utomstående, innehåller delvis andra, men delvis också samma frågor som
den situationen att en deltagare orsakar skada på en annan deltagare.
Situationen kännetecknas av att föreningen inte är den som står för den
direkt skadegörande handlingen, utan denna företas vanligtvis av en
6
deltagare i idrotten som föreningen arrangerar. Denne deltagare kan i en
del fall kanske inte åläggas något skadeståndsansvar, eftersom hans
handlande inte bedöms som vårdslöst. Vad som kan läggas föreningen till
last är att denna inte vidtagit några, eller vidtagit otillfredsställande,
anordningar till skydd för personer eller egendom som inte är involverad i
sporten i fråga. Om idrottsföreningens underlåtenhet eller handlande
konstateras vara vårdslöst kan skadeståndsansvar ifrågasättas. Frågan om
samtycke eller risktagande av den skadelidande får härvid olika betydelse
beroende på den skadelidandes relation till själva idrottsaktiviteten. Man
kan tänka sig att vid en fotbollsmatch en betalande åskådare drabbas av en
personskada, eller en utanför arenan passerande person skadas av en
förlupen fotboll. Betydelsen av samtycke torde vara olika för dessa båda
skadefall. Skadevållaren kan också tänkas invända att skadeståndet bör
jämkas eftersom den skadelidande varit medvållande till sin skada. En
fråga som också aktualiseras är huruvida en idrottsförening kan friskriva sig
från skadeståndsansvar gentemot utomstående.
Idrott utövas ofta vid anläggningar som ägs av och också drivs av andra
än idrottsföreningar, ofta kommuner. De säkerhetsanordningar som är
anbringade vid dessa anläggningar har oftast ordnats av ägaren.
Idrottsföreningar är i många fall endast brukare av anläggningarna. En
fråga blir då vem, ägaren förvaltare eller föreningen, som kan tänkas
ansvara för en skada på utomstående som beror på brister i
säkerhetsanordningar. Utöver ägaren och brukaren skulle man kunna tänka
sig ett ansvar även för andra subjekt, exempelvis spelaren som står för den
direkt skadegörande handlingen.
1.2
Forskningsläge
Ämnet skadestånd i samband med idrottsutövning är i och för sig ständigt
aktuellt, men i den juridiska doktrinen har ämnet i stort sett inte varit
föremål för särskild behandling sedan Bertil Bengtssons arbete Skadestånd
vid sport, lek och sällskapsliv från 1962. Ett undantag är Mårten Schultz och
Jan Rebanes artikel Fore!, Om skadestånd vid golfspel (och annan idrott),
publicerad i Idrottsjuridisk Förenings Artikelsamling år 2002. Artikeln gör
allmänna reflektioner kring sambandet mellan idrott och
skadeståndsrättsliga grundprinciper med utgångspunkt i det enda rättsfallet
från HD sedan 1950-talet som handlar om idrott och skadestånd.
Rättsfallet, NJA 1993 s 149, handlar om en golfspelares skadeståndsansvar
sedan en utanför banan parkerad bil träffats av en golfboll. I fallet hade
7
käranden valt att rikta talan mot golfspelaren, varför frågan om
golfklubbens eventuella skadeståndsansvar aldrig kom upp till prövning.
I Bertil Bengtssons framställning har frågan om arrangörs och
upplåtares ansvar endast sekundär betydelse. Tyngdpunkten ligger i stället
på frågan om deltagares eventuella skadeståndsansvar gentemot annan
deltagare eller utomstående.1 Schultz och Rabanes artikel har närmast till
syfte att väcka frågor kring idrott och skadestånd snarare än att djupt
penetrera specifika frågeställningar.
1.3 Syfte
Mot bakgrund av vad som sagts om forskningsläget kan det anses
motiverat att utreda frågan om idrottsföreningars skadeståndsansvar
gentemot utomstående. Detta arbete har det övergripande syftet att utreda
vad som är gällande rätt i fråga om idrottsföreningars skadeståndsrättsliga
ansvar för skador som orsakas på saker eller personer som är utomstående
i förhållande till den aktuella idrottsutövningen. Framställningen har ett
rättsdogmatiskt syfte. Den strävar efter att precisera innehållet i gällande
rätt. I de fall då rättsläget är oklart kommer dock författaren att ta ställning
till vilken som är den lämpliga utformningen av skadeståndsansvaret.
1.4 Frågeställningar och avgränsningar
Framställningen
har
problemområden:
tre
huvudsakliga
frågeställningar
eller
Vilka är de subjektiva och objektiva förutsättningarna för att
skadeståndsrättsligt ansvar skall inträda för en idrottsförening vid
skada på utomstående?
Vem ansvarar vid en skada på utomstående? Kan det finnas annat
ansvarigt subjekt än idrottsföreningen?
I vad mån kan en idrottsförening friskriva sig från
skadeståndsansvar gentemot utomstående?
Tyngdpunkten i utredningen kommer att ligga på frågeställningarna i de
två första punkterna, eftersom vad som främst skall behandlas är
utomobligatoriskt skadestånd och inte avtalsrättsliga spörsmål. Som
1
Bertil Bengtsson, Skadestånd vid sport, s. 123.
8
kommer att framgå glider den andra frågeställningen till viss del in i den
första. Frågan om vem som är ansvarig vid skada på utomstående blir i
realiteten en mindre undersökning av en objektiv förutsättning för
skadeståndsrättsligt ansvar.
Försäkringslösningar och andra frågor kring försäkringar kommer inte
att behandlas särskilt i uppsatsen. En anledning till detta är att avsikten
med denna framställning är att arbeta med grundläggande
skadeståndsrättsliga begrepp. En annan anledning är utrymmesbrist.
Försäkringar kommer dock i viss mån att beaktas i fortsättningen, t.ex. då
försäkringar och försäkringsmöjligheter har betydelse för den juridiska
argumentationen.
1.5 Metod och material
Utredningen har föregåtts av ett ingående studium av rättskällor, d.v.s.
författningar, förarbeten, sedvana och praxis, på skadeståndsrättens
område. Främst har svenska källor beaktats, men även nordisk doktrin och
rättspraxis har studerats då den har betydelse på området på grund av det
nära släktskapet mellan de nordiska ländernas skadeståndsrätt.
För att illustrera olika skadesituationer och andra konkreta problem så
kommer några utvalda idrotter att fungera som en slags referenser. De
sporter som har valts är fotboll, ishockey och golf.
Till skillnad mot vad som är normalt i svenska juridiska arbeten så har
inte gjorts något stort bruk av lagförarbeten. Detta beror på att dessa inte
har så mycket att säga om de problem som uppsatsen huvudsakligen
handlar om. Rättspraxis och doktrin har istället stor betydelse för ämnet.
Ur den juridiska doktrinen bör nämnas några verk som har haft stor
betydelse för lösningen av de problem som arbetet behandlar. Först och
främst är det Bertil Bengtssons monografi om skadestånd och sport som
tidigare omtalats. Anders Agells doktorsavhandling ”Samtycke och
risktagande” från 1962 behandlar ingående frågan om samtyckets betydelse
vid culpabedömningen. Från norsk och dansk doktrin bör nämnas några
standardverk, och det är Peter Lødrups ”Lærebok i erstatningsrett” (3 utg.
1995) och B. Von Eybens & Helle Isagers ”Lærebog i erstatningsret” (5 utg.
2003). Från våra grannländer finns också några författare som inriktat sig
speciellt på ämnet idrott och skadestånd. Steinar Tjomsland har skrivit ett
kapitel med namnet ”Erstatning og idrett” i boken Idrett og jus från 1992
(red. G-M Kjenner) och Jørgen Verner har bl.a. publicerat monografin
”Ansvar for skader ved sport og friluftsliv” år 1980. Ovärderlig i arbete med
9
uppsatsen har Jan Hellners lärobok ”Skadeståndsrätt” varit, senast utgiven år
2000 med Svante Johansson som medförfattare.
1.6 Disposition
Detta inledande första kapitel följs av ett kapitel om skadeståndsrättsliga
grundbegrepp (2 kap.). I det kapitlet kommer i korthet att behandlas
viktiga komponenter i det utomobligatoriska skadeståndsansvaret, såsom
culpabedömningen, objektiva ansvarsfrihetsgrunder, jämkning och adekvat
kausalitet. Undersökningen av idrottsföreningars skadeståndsansvar vid
skada på utomstående följer i kapitel 3. Kapitlet inleds med vissa inledande
kommentarer och samt en definition av begreppet utomstående (3.1 3.1.1). Efter det följer en genomgång av den subjektiva
ansvarsförutsättningen (3.2 – 3.4). I avsnitt 3.3 behandlas särskilt
samtyckets betydelse vid skada på utomstående. Avsnitt 3.4 innehåller en
avslutande diskussion kring culpaansvaret utifrån tänkbara skadefall i
samband med fotboll, ishockey och golf. Frågan om ansvarigt subjekt vid
skada på utomstående behandlas i avsnitt 3.5 och möjligheterna till
friskrivningar undersöks i avsnitt 3.6. Framställningen avslutas med en
sammanfattning och en blick mot framtiden i kapitel 4.
10
2. Skadeståndsrättsliga grundbegrepp m.m.
2.1 Inledning - Utomobligatoriskt skadestånd
2.1.1. Definition och allmänt om rättsreglerna. I svensk rätt görs traditionellt en
uppdelning i skadestånd i kontraktsförhållanden och skadestånd utom
kontraktsförhållanden. Om ett avtalsförhållande föreligger mellan
skadevållaren och den skadelidande bestäms skadeståndsskyldigheten
parterna emellan av avtalet eller i vart fall av regler som anknyter till
kontraktsförhållandet.2 Det utomobligatoriska skadeståndet kännetecknas
av att det inte föreligger något avtalsförhållande mellan skadevållaren och
den skadelidande. I utomobligatoriska förhållanden tillämpas SkL vid
bedömningen av skadeståndsskyldigheten. Men finns det bestämmelser i
speciell lagstiftning som avviker från SkL så skall dessa tillämpas. Detta
framgår av SkL 1:1.3 Vid sidan av SkL kan allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser tillämpas. En sådan allmän grundsats är den om strikt ansvar,
d.v.s. ansvar oberoende av vållande, för mer eller mindre farlig
verksamhet.4 Exempel på andra allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser
är kraven på orsakssamband (kausalitet) och adekvans samt principen om
skyddade intressen.5
Åtskilliga av stadgandena i SkL är allmänt formulerade och ger därför
ingen egentlig ledning för rättstillämpningen, t.ex. stadgandet i SkL 2:1,
den s.k. culparegeln, som lyder: ”Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan.” I praktiken är det
därför rättspraxis, och i vissa delar lagförarbeten, som är vägledande för
tillämpningen.6 Anledningen är till viss del att begrepp som uppsåt,
oaktsamhet och kausalitet inte lämpar sig för att preciseras genom
lagbestämmelser.7
2
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 21.
Specialregleringar återfinns bl.a. i Produktansvarslagen (1992:18), Trafikskadelagen (1975:1410),
Patientskadelagen (1996:799) och Miljöbalkens 32 kapitel.
4 I praxis har sådant ansvar ålagts utan stöd i lag. Se t.ex. NJA 1991 s. 720 och NJA 1997 s. 468.
5 Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 36.
6 Angående culparegeln uttalade Dep.ch.. i propositionen till SkL att rättsbildningen helt
överlämnades åt domstolarna, se prop. 1972:5 s. 21.
7 Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s.26.
3
11
2.1.2. Ersättningsgilla skadetyper. I utomobligatoriska förhållanden ersätts inte
alla tänkbara skador. SkL erkänner ett antal skadetyper som
ersättningsgilla. Först och främst kan en skadelidande enligt SkL 2:1 få
ersättning för personskada eller sakskada. Med personskada menas fysiska
skador på den mänskliga kroppen, t.ex. brutna ben, utslagna tänder,
förgiftningar, sjukdomar och dödsfall. Sakskador är fysiska skador på fast
eller lös egendom, t.ex. krossade fönster, tillbucklade bilar, fläckade kläder
och förstörda saker.8
En skadelidande kan även få ersättning för ren förmögenhetsskada om
den är orsakad genom brott, SkL 2:2. Med ren förmögenhetsskada förstås
enligt SkL 1:2 ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada. Regeln i SkL 2:2 är enligt motiven till
SkL inte tänkt att läsas e contrario, varför ansvar för en vållad ren
förmögenhetsskada kan komma i fråga även om något brott inte begåtts.9
De skadetyper som hittills omtalats innebär att ersättning utgår för en
ekonomisk skada, d.v.s. den skadelidande har på grund av sin skada lidit en
direkt ekonomisk förlust. Svensk rätt erkänner även skadeståndsskyldighet
för ideella skador i utomobligatoriska förhållanden. För att ersättning skall
utgå förutsätts enligt en traditionell princip stöd i lag.10 SkL innehåller
några sådana regler. Enligt SkL 5:1 1 st. 3 p. omfattar skadestånd för den
som tillfogats personskada ersättning för sveda och värk eller lyte eller
annat stadigvarande men samt särskilda olägenheter till följd av skadan.
Den som blivit utsatt för en allvarlig kränkning kan få ersättning för denna
enligt SkL 2:3, om kränkningen skett genom någon av de brottstyper som
räknas upp i paragrafen.
2.1.2. Objektiva och subjektiva ansvarsförutsättningar. För att skadeståndsansvar i
utomobligatoriska förhållanden skall uppstå krävs normalt att tre krav är
uppfyllda.11 En skada skall ha drabbat annan än skadevållaren, en handling
eller underlåtenhet skall ha orsakat skadan samt måste skadan ha orsakats
av en vårdslös eller uppsåtlig handling eller underlåtenhet. De två första
kraven är objektiva i den meningen att de är oberoende av individuella,
personliga förhållande hos skadevållaren. Det tredje kravet är den
subjektiva förutsättningen för ansvar. Vid rent strikt ansvar anges dock alla
8
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 98.
Se t. ex. NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878.
10 Se Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s.371 f. Vad som menas med ideell skada är inte helt
klart. Vanligtvis har skadan något att göra med personliga och kanske känslomässiga upplevelser.
11 För det följande se Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 101 ff.
9
12
förutsättningar för skadeståndsskyldighet objektivt.
Utöver dessa förutsättningar finns vad man kan beteckna som en
gemensam förutsättning för skadeståndsansvar, som gäller både vid ansvar
enligt culparegeln och vid strikt ansvar. Och det är kravet på
orsakssamband, kausalitet, mellan handlingen och skadan.12 Den
uppkomna skadan måste kunna konstateras ha orsakats av den
skadeståndsgrundande handlingen. Men detta är heller inte tillräckligt.
Skadan måste vara adekvat orsakad, vilket betyder att skadan måste ha
orsakats genom ett händelseförlopp som var någorlunda normalt och
påräkneligt.
De objektiva ansvarsförutsättningarna kommer inte att behandlas
vidare i detta kapitel, utan det är först i nästa kapitel i samband med
frågeställningen om vem som är ansvarigt subjekt som det objektiva kravet
på handling eller underlåtenhet kommer diskuteras. Däremot kommer den
subjektiva förutsättningen, d.v.s. kravet på åtminstone vårdslöshet hos
skadevållaren, samt kravet på adekvat kausalitet att översiktligt behandlas i
detta kapitel.
2.2 Skadeståndsgrundande vårdslöshet
2.2.1. Allmänt. Vid ifrågasatt skadeståndsansvar måste utredas om
skadevållaren agerat oaktsamt.13 Culparegeln, den grundläggande regeln om
skadestånd i svensk rätt, återfinns i SkL 2:1. Enligt denna regel skall en
skadevållare ersätta en person- eller sakskada som han orsakar genom
uppsåt eller av vårdslöshet. Uppsåtligt skadevållande kommer inte att
behandlas vidare, utan här hänvisas till straffrätten i fråga om
uppsåtsbedömningen.14
Vad menas då med vårdslöshet (culpa) i juridisk mening? Ett vårdslöst
beteende anses föreligga om skadevållaren inte agerat på samma sätt som
en ”[…] förnuftig och hänsynsfull person av samma kategori kan antas ha
handlat, om han varit i skadegörarens situation”.15 Man måste således finna
en standard med vilken man kan jämföra skadevållarens beteende. En
metod, som använts traditionellt, är att se till den grad av aktsamhet som
12
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 195 f.
Terminologin är varierande på olika ställen i lagstiftning och i den juridiska doktrinen. Istället för
oaktsamhet används bl.a. beteckningarna vårdslöshet , försummelse eller försumlighet och
ovarsamhet.
14 Se t.ex. Holmqvist m.fl., Brottsbalken I, s. 36 ff.
15 Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 45.
13
13
en god familjefader, en ”bonus pater familias”, skulle ha iakttagit. En sådan
hänvisning ger dock inte mycket ledning för bedömningen.16
Bättre hjälp kan man istället få av författningar och andra föreskrifter
från myndigheter. Förvaltningsrättsliga föreskrifter kringgärdar många
områden i samhället. Vägtrafikförfattningar anger exempelvis hur en
trafikant skall uppträda. Att föreskriften i fråga följts av skadevållaren
behöver dock inte utesluta att han agerat vårdslöst. En bedömning måste
göras från fall till fall.17 Inte heller innebär en överträdelse av en författning
eller föreskrift med automatik att ett beteende är vårdslöst. Överträdelsen
kan vara ringa eller kan skadevållaren ha haft giltig ursäkt.18
Prejudikat från domstolar kan i vissa fall visa vilken aktsamhetsstandard
som i ett specifik situation bort ha iakttagits av skadevållaren. Här måste
man emellertid gå försiktigt fram eftersom omständigheterna i det fall som
skall bedömas kanske på avgörande sätt skiljer sig från prejudikatet. Det är
då inte möjligt att rakt av tillämpa de synpunkter som kommit till uttryck i
prejudikatet på det nya fallet.19
Om ledning för bedömningen saknas i myndigheters föreskrifter eller
prejudikat kan undersökas vad som är praxis eller sedvana på livsområdet i
fråga.20 En svårighet kan här vara att få reda på vad som faktiskt är brukligt
inom t.ex. en viss yrkeskategori. Och det kan även finnas anledning att
omvärdera den aktsamhetsstandard som kommit till uttryck i sedvanan.21
2.2.2. Den fria culpabedömningen. Saknas tillräcklig ledning i författningar och
föreskrifter, prejudikat och sedvanan, för besvarandet av frågan om vilken
aktsamhetsstandard som borde ha iakttagits av skadevållaren, måste
domstolen göra en fri bedömning. Genom en sammanställning av tre
faktorer som vägs mot varandra söker domstolen få fram kravet på
aktsamhet. De faktorer som sammanställs är: risken för skada, den
sannolika skadans storlek och möjligheterna att förekomma skadan.22 En
vägning av framför allt dessa faktorer får sedan vid en helhetsbedömning
avgöra om ett annat handlande än det som förekommit krävdes.23
16
Se Karlgren, Skadeståndsrätt, s. 76 ff.
Jfr bl.a. NJA 1977 s. 788 och NJA 1991 s. 580.
18 Hellner & Johansson, Skadeståndrätt, s. 126 f.
19 Hellner & Johansson, Skadeståndrätt, s. 128.
20 Se t.ex. NJA 1945 s. 648 och NJA 1945 s. 669.
21 Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 45.
22 Det krav på aktsamhet som formuleras genom denna formel härstammar från ett uttalande av en
amerikansk domare, Learned Hand. Formeln kallas därför ofta för ”the Hand rule”.
23 Hellner & Johansson, Skadeståndrätt, s. 131.
17
14
Är sannolikheten stor att en allvarlig skada skall inträffa kan man kräva
mer av den handlande än annars. Särskilt om stor sannolikhet föreligger att
personskada kan komma att inträffa.24 Och omvänt gäller att, om risken
för skada var liten och skadan inte heller skulle ha blivit särskilt stor om
den inträffade, man inte kräver att den handlande skulle ha iakttagit något
större försiktighetsmått. När man beaktar möjligheterna att förekomma
skadan måste man också fråga sig hur pass omfattande och kostsamma
åtgärder som det är rimligt att kräva att skadevållaren vidtar för att undvika
skadan.25 Vilka slags åtgärder som skall vidtas (fysiska åtgärder eller
varningar) och vad som kan godtas, beror till stor del på vem eller vad
åtgärderna skall skydda.26
Hellner anser att en fjärde faktor bör läggas till vid bedömningen utöver
de tre som ingår i ”the Hand rule”. Och det är den handlandes möjligheter
att inse risken för skada. Exempelvis kan särskilda händelser ha gett den
handlande särskild anledning att vara uppmärksam på risken. Eller så kan
den allmänna situationen kräva en organisation för att upptäcka risker.27
2.2.3. Ett rättsekonomiskt synsätt. I den rättsekonomiska litteraturen har ”the
Hand rule” ansetts ge uttryck för en ekonomisk avvägning mellan nytta
och kostnad av ett handlande som kan orsaka skada. Skadeståndsansvaret
har funktionen att förmå en potentiell skadevållare att internalisera
kostnaden för skador som hans handlande kan tänkas orsaka andra.
Förenklat innebär teorin att om kostnaden för att undvika en skada är lägre
än kostnaden för den skada som eventuellt drabbar annan, så har
skadevållaren agerat culpöst. Och tvärtom anses skadevållaren inte
vårdslös om kostnaderna för de förebyggande åtgärderna överstiger
kostnaderna för de förväntade skadorna.28 Enligt teorin innebär ett
skadeståndsansvar utformat på detta sätt att det samhällsekonomiskt mest
effektiva aktsamhetsmåttet kommer att iakttas av medborgarna.
I svensk rätt finns inget exempel där culparegeln tillämpats på ett sådant
sätt som just beskrivits. Allsköns ekonomiska intressen vägs inte mot
risken att orsaka skada, utan vad som bedöms är hur stor ansträngningen
skulle vara för skadevållaren att undvika risken.29
24
Se exempelvis NJA 1974 s. 476 och NJA 1993 s. 149.
Ett direkt sådant resonemang återfinns i NJA 1981 s. 683. Se även t.ex. NJA 1979 s. 129.
26 Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 133.
27 Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 132. Se också NJA 1977 s. 281 och NJA 1976 s. 1.
28 Se vidare t.ex. Cooter & Ulen, Law & Economics, s. 300 ff., Posner, Economic Analysis of Law, s.
147 ff.
29 Agell har dock anfört ett rättsfall (NJA 1958 s. 461) som stöd för att det i svensk rätt kan göras en
25
15
2.3 Objektiva ansvarsfrihetsgrunder, särskilt om
samtycke
2.3.1.
Nödvärn,
nöd,
tjänsteplikt.
De
klassiska
objektiva
ansvarsfrihetsgrunderna är fyra till antalet. Vad som avses är
omständigheter som befriar en skadevållare från ansvar till och med om
han handlat uppsåtligen. Att omständigheten verkar objektivt betyder att
den som orsakat skadan undgår skadeståndsskyldighet även om han insåg
eller borde inse att skada skulle uppstå.30 En skadegörare kan då han
riskerar straffansvar, med stöd av BrB 24:1, invända att han handlat i
nödvärn. Finner domstolen att skadegöraren handlat i nödvärn, undgår
denne också ansvar för skada som uppkommit i samband med handlingen,
i vart fall om skadeståndstalan grundats på handlingen.31 Med stöd av
samma stadgande och med samma verkan kan en skadegörare åberopa att
han handlat i nöd.
Även tjänsteplikt kan vara en omständighet som utesluter straff och
skadeståndsansvar. En soldat som dödar på tjänstens vägnar åläggs inte
någon ersättningsskyldighet för den skada han orsakar.32
2.3.2. Samtycke och risktagande. Den sista klassiska ansvarsfrihetsgrunden är
den om samtycke och risktagande. I BrB stadgas i 24:7, att om en gärning
begås med samtycke från den mot vilken den riktas, den utgör brott endast
om gärningen är oförsvarlig med hänsyn till den skada, kränkning eller fara
som den medför, dess syfte och övriga omständigheter. Bedöms giltigt
samtycke föreligga från den angripne utesluts straffrättsligt ansvar och då
också vanligtvis skadeståndsansvar.33 Förutom att samtycka till själva
skadan anses det möjligt att samtycka till själva risken för skada.
Ett samtycke bör vara uttryckligt för att vara rättsligt relevant. Ibland
kan det dock av omständigheterna framgå att ett samtycke lämnats trots att
det inte gjorts uttryckligen. Man talar då om ett underförstått samtycke. En
brottare behöver inte uttryckligen förklara att han accepterar att hans
motståndare lyfter upp och slänger runt honom. Men detta behöver inte
betyda att brottaren samtyckt till vilken misshandel som helst, det måste
avvägning mellan en handlings fara och dess positiva värde, se Agell, Samtycke och risktagande, s. 90.
Hellner är dock av en annan mening, se Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 136 f.
30 Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 113.
31 Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 47.
32 Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 116.
33 Se t.ex. NJA 1997 s. 636.
16
således bedömas hur långt samtycket sträcker sig.34 Det anses inte heller
möjligt att samtycka till skador på områden där tvingande lagregler finns
som skyddar den skadelidandes person. Och ett litet barn eller en psykiskt
sjuk person kan inte heller lämna ett giltigt samtycke.35
En tredje form av ”samtycke”, vilken kan leda till
skadeståndsskyldighetens bortfall är då den skadelidande gjort ett medvetet
risktagande. Man brukar tala om accept av risken. Den skadelidande har då
varit medveten om risken men ändå utsatt sig för den. Viss äldre praxis
tyder på att accept av risken även kan leda till bortfall av
skadeståndsskyldighet även vid personskada.36
Då BrB 24:7 åberopas torde det vanligtvis röra sig om avsiktliga
skadegörande handlingar. Vid oavsiktligt skadevållande (alltså vid
culpaansvar) kan frågan om samtycke och risktagande bli annorlunda
behandlad. Istället för att se samtycke till själva skadan eller risken för
skada som en fristående ansvarsfrihetsgrund oberoende av
culpabedömningen
kan
dessa
omständigheter
beaktas
vid
culpabedömningen. Att en person är villig att utsätta sig för en viss risk
skulle då i vissa fall kunna leda till att skadegörarens framkallande av risken
inte betraktades som culpöst.37 Måhända gör det ingen skillnad om
samtycket eller accepten av risken beaktas vid frågan om skadegöraren
varit vårdslös eller i ett senare led i bedömningen, sedan vållande ansetts
föreligga. Resultatet blir ju nämligen detsamma, bortfall av
skadeståndsskyldighet.
Ovan har talats om samtycke till den fysiska skadan eller risken för
skada, men det finns också en möjlighet att se samtycke som en
ansvarsfriskrivning. Man talar då om samtycke till den rättsliga risken för
skada. Vad man tänker sig då är att den skadelidande i och med samtycket
endast tagit ställning till sin kommande möjlighet att erhålla skadestånd.38
Samtycket innebär då en, i vissa fall tyst, friskrivning från ansvar.
2.4 Jämkning av skadestånd på grund av medvållande
2.4.1. Inledande anmärkningar. De ansvarsfrihetsgrunder som behandlats i
34
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 118.
Karlgren, Culpa och samtycke, s. 43 f.
36 Bl.a. NJA 1951 s. 783 och NJA 1959 s. 280. Se vidare Agell, Samtycke och risktagande, s. 134 ff.
37 Agell förespråkar metoden att beakta samtyckesfrågorna inom culpabedömningen. Se Agell,
Samtycke och risktagande, s. 101 ff och s. 123 ff. Agells ståndpunkt har starkt kritiserats av Karlgren i
Culpa och samtycke, s. 29 ff.
38 Bengtsson, Skadestånd vid sport, s. 39.
35
17
föregående avsnitt kan leda till att skadeståndsskyldigheten bortfaller helt.
När skadeståndsskyldigheten jämkas på grund av medvållande sätts
skadeståndet däremot ned med visst belopp. Bestämmelsen om jämkning
av skadestånd på grund av medvållande finns i SkL 6:1 som lyder:
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon som gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt
rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat
till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 §
också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan
jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första och andra stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.
Man bör observera att stadgandet medger att jämkning kan ske, det är
således inte fråga om något obligatoriskt. Jämkningen går ofta till så att
skadeståndet sätts ned med en kvotdel av vad som annars skulle ha utgått,
t.ex. 1/3, ½ och 2/3. Jämkning till noll är i princip möjligt, men torde vara
sällsynt.39 Jämkningsregeln gäller vid culpaansvar enligt SkL, vilket innebär
att avvikande jämkningsregler i andra författningar har företräde.40
Betydande ändringar i stadgande gjordes genom lagstiftning 1975. Den
viktigaste ändringen som infördes var att skadestånd för personskada
endast kan jämkas om den skadelidande medverkat till skadan genom
uppsåt eller av grov vårdslöshet.
Paragrafens första styckes andra och tredje mening som handlar om
rattfylleri (2 men.) och självmord (3 men.) kommer inte att behandlas
vidare i framställningen.
2.4.2. Jämkning vid personskada. Enligt första stycket i SkL 6:1 krävs att den
skadelidande medverkat till skadan genom uppsåt eller grov vårdslöshet
för att jämkning skall komma i fråga. Att jämkning sker på grund av
uppsåtlig medverkan torde vara ganska sällsynt, eftersom skadevållaren då
vanligtvis har samtyckt till skadan och skadeståndsskyldighet kommer då
inte att åläggas alls, t.ex. ger en patient sitt medgivande till att en läkare
opererar bort en njure för transplantation. Man kan dock tänka sig att en
39
40
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 231.
En viktig sådan regel finns i 10 § Produktansvarslagen (1992:18).
18
skadelidande går med på att tillfogas svår kroppsskada utan tvingande
medicinska skäl, och då kan skadeståndet jämkas.41
Vad som menas med grovt vårdslös medverkan går inte att enkelt
definiera. Men det sägs allmänt att det skall vara vårdslöshet av mycket
allvarligt slag och handlingen från den skadelidandes sida skall vittna om
betydande hänsynslöshet och nonchalans. Den skadelidandes handlande
skall ha medfört avsevärd risk även för andra eller ska han ha visat en
uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller hälsa.42 En domstol kan ställas
inför ett särskilt problem om t.ex. den skadelidande synes ha accepterat
risken för skada, men ändå inte agerat grovt vårdslöst. Domstolen kan i
detta fall inte jämka skadeståndet, utan måste välja mellan att bevilja full
ersättning eller ogilla talan, hur mycket den än skulle vilja jämka
skadeståndet.43
Vilka omständigheter som skall beaktas vid jämkningen framgår av 6:1
3 st. En första omständighet är skuldgraden hos de inblandade, ”[…]
graden av vållande på ömse sidor”. Man kan även undersöka om en
jämkning skulle vara obilligt hård mot den skadelidande om denne har ett
särskilt stort behov av skadeståndet.44
2.4.3. Jämkning vid sakskada och ren förmögenhetsskada. Enligt SkL 6:1 2 st.
krävs det att vållande förekommit på den skadelidandes sida för att
jämkning skall vara möjlig vid sakskada eller ren förmögenhetsskada. Här
behöver således inte uppsåt eller grov vårdslöshet ha förekommit, som vid
personskada. Culpabedömningen vid medvållande har i princip samma
karaktär som vid bedömningen av skadevållarens vårdslöshet. Det är dock
risken att själv lida skada, och inte risken att tillfoga annan skada, som får
tas i bedömning.45 Om en person väljer att servera mat på sitt dyraste
porslin vid sitt 4-åriga barns barnkalas, så är det risken att porslinet skadas
och inte risken att någon skär sig på skärvor, som man får räkna med vid
medverkansbestämmelsen.
Vid bestämmandet av hur pass mycket skadeståndet skall jämkas är det,
som vid personskada, främst skuldgraden på båda sidor som beaktas, se
SkL 6:1 3 st. Detta kan bereda stora svårigheter eftersom det ofta är fråga
om beteenden av helt olika typ. I många fall blir det fråga om en
41
Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 303.
Se prop. 1975:12 s. 133, Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 227 och Bengtsson &
Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 304.
43 Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 305.
44 Jfr NJA 1983 s. 522 II.
45 Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 230.
42
19
skönsmässig bedömning av hur de inblandades oaktsamhet förhåller sig till
varandra.46 Hänsyn skall enligt 6:1 3 st. också tas till ”[…]
omständigheterna i övrigt”. Exempel på sådana omständigheter är
parternas ekonomiska förhållanden. Dessa förhållanden kan påverka
jämkningsgraden om jämkningsregeln annars skulle leda till klart oskäliga
resultat.47 Det är då fråga om fall då en jämkning för den skadelidande
skulle få allvarliga konsekvenser för hans försörjningsmöjligheter eller
levnadsförhållanden. En företagare som försummat att t.ex. teckna
försäkring för skadad egendom torde emellertid få acceptera att detta talar
till hans nackdel.
Vid medvållande till sakskada och ren förmögenhetsskada är s.k. passiv
identifikation möjlig.48 Detta innebär att skadeståndet kan jämkas när
medvållande förekommit inte av den skadelidande själv utan av en annan
person. Ett vanligt exempel är det att en företagare får viss utrustning
skadad av en tredje man, men en anställd hos företagaren har varit
medvållande till skadan. Företagaren kommer då att identifieras med den
anställde och kan få vidkänna en jämkning av skadeståndet från tredje
man.49
2.5 Orsaksförhållandet
2.5.1. Kausalitet. En person som har gjort sig skyldig till en vårdslös
handling kan likväl undgå skadeståndsansvar om inte kravet på kausalitet,
orsakssamband mellan en handling och en skada, är uppfyllt.
Kausalitetskravet är således ansvarsbegränsande. För att definiera
kausaliteten i juridiken kan begreppen tillräcklig och nödvändig betingelse
användas. Med tillräcklig betingelse menas att händelsen enligt naturens
och samhällets ordning drar med sig följden Om en bilist med viss
hastighet t.ex. kör på en vägarbetare blir denne skadad och sjukskriven och
drabbas därigenom av inkomstförlust. Att en händelse är en nödvändig
betingelse för en följd (skada) betyder att följden inte skulle ha inträtt om
46
Se Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 310.
Se prop. 1975:12 s. 134.
48 Det följer av uttrycket medvållande ”på den skadelidandes sida” i SkL 6:1 2 st. För
personskadornas del är detta uteslutet, eftersom det enligt SkL 6:1 1 st. krävs medvållande ”av den
skadelidande” (ett undantag är dock det fallet att en efterslevande till en avliden person yrkar
skadestånd och den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet, då kan den anhörige i vissa fall
identifieras med den avlidne, jfr NJA 1981 s. 920).
49 Exemplet är hämtat från Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 231. För ytterligare exempel på
potentiella identifikationssituationer se Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 315.
47
20
inte händelsen inträffat. Man skulle kunna tänka sig att vägarbetaren led av
en sjukdom som skulle bryta ut vilken dag som helst och gjort honom
sjukskriven. Påkörningen är då inte en nödvändig betingelse för
inkomstförlusten.50 Kan man konstatera att både tillräcklig och nödvändig
betingelse är för handen har man en typisk orsak.51
Utredningen om kausalfrågorna i skadeståndsmål kan vara en besvärlig
fråga. Vid personskador måste kanske medicinsk sakkunskap inhämtas om
svaranden invänder att hans handlande inte är det som orsakat skadan,
utan menar att skadan skulle ha uppstått ändå, eller har en annan orsak.
Den skadelidande är den som har att bevisa att skadan orsakats av
svarandes handling. Vanligtvis gäller i en civilprocess att den som har
bevisbördan för ett visst förhållande skall styrka detta, men HD har i fall
där orsakssambanden varit svårutredda godtagit ett lägre beviskrav. Det
krav som uppställts av HD är att det skall framstå som klart mera sannolikt
att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av
de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken.52
2.5.2. Adekvanskravet. Ibland kan både tillräcklig och nödvändig betingelse
för en skada konstateras föreligga, men den inträffade skadan framstår
ändå som en så pass osannolik följd av händelsen att man tvekar i frågan
om det föreligger ett sådant orsakssamband som motiverar
skadeståndsskyldighet. Man måste därför undersöka att skadan är adekvat
orsakad. Adekvanskravet innebär att orsakssambandet mellan handling
och skada inte får vara alltför svårförutsägbart, säreget eller avlägset.53 Om
en person oaktsamt tillfogas en personskada och tvingas till
sjukhusvistelse, varefter sjukhuset drabbas av en eldsvåda till följd av ett
blixtnedslag och patienten omkommer, så lär inte skadevållaren åläggas
ersättningsskyldighet för dödsfallet. Skadevållarens vårdslöshet är
uppenbarligen en faktisk orsak till dödsfallet, men detta är en helt
slumpmässig skadeföljd som det vore orimligt att ålägga skadevållaren
ansvar för.54
50
Se Andersson, Kausalitetsproblem, s. 28.
Testet enligt nödvändiga och tillräckliga villkor har dock stora svagheter vilket gör att det inte kan
tillämpas generellt. I en rad situationer fallerar testet. Se Schultz, Kausalitetskriterier, s 280, med
litteraturhänvisning i not 18. Det gäller t.ex. i fall med konkurrerande skadeorsaker.
52 Se t.ex. NJA 1982 s. 421 och NJA 1993 s. 764. Även i speciell lagstiftning finns lägre beviskrav för
orsakssambandet uppställda, se ex.vis. MB 32:3 3 st. (”övervägande sannolikhet”) och 6 § 1 st.
patientskadelagen (”övervägande sannolikhet”).
53 Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 38.
54 Exemplet kommer från Radetzki, Skadeståndsberäkning, s. 137.
51
21
Det är omöjligt att dra upp några fasta riktlinjer för hur adekvanskravet
skall bedömas. Den skadegörande handlingen måste typiskt sett ha ökat
risken eller sannolikheten för skada. Det kan emellertid vara problematiskt
att fastställa hur sannolikheten skall öka för att ansvar ska komma i fråga.
Man brukar säga att skadan för att vara ersättningsgill måste ligga ”i farans
riktning”.55 Något som i och för sig inte säger så mycket. Praxis från HD
under senare år domineras av fall där orsakssambanden ansetts vara
adekvata. Något som kan tyda på att domstolarna inte ställer allt för höga
krav på ett förutsebart eller typiskt samband.56
2.5.3. Adekvat kausalitet i förhållande till uppstådd förlust. Orsakskravet har
ovan beskrivits som en ansvarsförutsättning. Men kausalitets- och
adekvanskravet kan också räknas till de allmänna principerna för beräkning
av skadestånd. Kraven kan nämligen komma in vid bedömningen av om
en uppstådd förlust, eller en del av en förlust, är ersättningsgill.57 Om den
skadade egendomen varit extraordinärt värdefull, med följd att
värdeminskningen blev opåräkneligt stor kan skadevållaren tänkas invända
att förlusten är inadekvat orsakad. En sådan invändning torde dock sällan
vinna framgång, utom möjligtvis i extrema fall.58
55
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 204.
Se Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, s. 38, med hänvisningar till praxis.
57 Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s 195 och Radetzki, Skadeståndsberäkning, s. 148 ff.
58 I NJA 1957 s. 499 utgick fullt skadestånd sedan en dyrbar avelstax dödats vid jakt. Det faktum att
djuret var särskilt värdefullt medförde enligt HD inte att skadan var inadekvat orsakad.
56
22
3. Idrottsförenings skadeståndsansvar vid
skada på utomstående
3.1 Inledning
I detta kapitel kommer att diskuteras vilka förutsättningar som måste vara
uppfyllda för att skadeståndsansvar för en idrottsförening skall komma i
fråga vid skada på utomstående. Denna fråga är sparsamt behandlad i den
juridiska litteraturen och rättspraxis är relativt sällsynt. Detta gäller såväl i
Sverige som i Norge och Danmark. Gemensamt för samtliga länder är att
allmänna skadeståndsrättsliga regler och principer läggs till grund för
bedömningen av skadeståndsansvaret. Specifika lagregler saknas i denna
fråga.
Någonting bör sägas om användningen av andra nordiska rättskällor.
En ömsesidig påverkan på de nordiska ländernas rättssystem har skett
genom ett antal samarbeten mellan de nordiska länderna kring lagstiftning i
skadeståndsrättsliga sammanhang under mitten av 1900-talet.59 I
skadeståndsrättsliga frågor är synsättet i andra nordiska länder i väsentliga
delar detsamma60, varför en svensk domare kan gå till t.ex. prejudikat från
norska Høyesterett för att hitta argument för lösningen av ett specifikt
problem. Att domar i Sverige innehåller en direkt hänvisning till prejudikat
i andra nordiska länder är dock tämligen ovanligt. Vanligare är att
rättsvetenskapsmän i de nordiska länderna i många fall tar fasta på de
argument som anförts av auktoriteter i grannländerna.61
Vissa norska och danska rättskällor kommer att användas i
diskussionen i detta kapitel. Uttalanden i doktrin och domstolsavgöranden
i dessa länder kommer att tillåtas spela en roll för argumentationen och
också användas för jämförelser.
59
Om de nordiska ländernas samarbete genom skadeståndskommittéer se, Bengtsson, TfR 1988, s.
541 ff.
60 Likheten är stor i den skadeståndsrättsliga lagstiftningen när det gäller ansvar på grund av vållande.
Den skadeståndsrättsliga lagstiftningen och praxis i de nordiska länderna uppvisar emellertid på vissa
områden betydande olikheter. Framför allt när det gäller strängare skadeståndsskyldighet. Bengtsson,
TfR, s.559.
61 Bengtsson, Norsk och svensk skadeståndsrätt, s. 90 f.
23
3.1.1. Begreppet utomstående. Eftersom ämnet för detta arbete är
idrottsföreningars skadeståndsansvar vid skada på utomstående, är det
nödvändigt att definiera vad som avses med detta begreppet. Att en
deltagare i spelet inte är utomstående torde stå helt klart. Lika bestämt kan
man säga att en person som befinner sig på långt avstånd från en
anläggning där spel pågår inte är deltagare. Men vad gäller t.ex. för en
funktionär som är placerad nära eller på planen vid en ishockey eller
fotbollsmatch, eller en golfcaddie, eller publik vid golftävlingar som av
tradition står mycket nära själva spelet. Funktionären och caddien är inte
deltagare i spelet men ändå väldigt nära associerade med själva spelet.
Med utomstående menas i den fortsatta diskussionen saker som inte
har något funktionellt samband med den skadegörande idrottsaktiviteten
samt personer som inte medvetet befinner sig i något funktionellt samband
med aktiviteten. Med denna definition räknas en åskådare och saker som
befinner sig på åskådarplats, samt en person eller sak som inte på något
sätt står i samband med sporten t.ex. en person ute på promenad på en väg
utanför idrottsanläggningen, som utomstående. Deltagare, deras
medhjälpare (caddies, materialförvaltare, ”boll-Kallar” m.fl.), lagledare och
funktionärer blir således med denna definition ej att betrakta som
utomstående. Denna definition torde motsvara det synsätt som anlagts i
praxis då skador i samband med idrott varit föremål för prövning. Att
åskådare placerats i gruppen av utomstående är väl möjligtvis det mest
anmärkningsvärda. Här kan dock hänvisas till NJA 1993 s. 149 (golffallet)
där HD inte gick in på något resonemang om huruvida föraren och själva
bilen skulle betraktas som utomstående eller inte, utan bara konstaterade
att de var utomstående. Med tanke på att bilens förare vid infarten mot
golfbanan hade passerat en varningsskylt samt att han hade anledning att
räkna med att golfspel skulle komma att bedrivas i närheten av bilen, kan i
och för sig HD:s tolkning av begreppet utomstående betecknas som
relativt extensivt.62 Det finns anledning att återkomma till den definition av
utomstående som kommer att användas här. Och det kommer att ske i
samband med diskussionen om samtycke och risktagande( se avsnitt 3.3).
3.1.2. Fortsatt disposition. Detta inledande avsnitt följs av en genomgång av
rättsläget i Sverige, Norge och Danmark i frågan om idrottsföreningens
ansvar mot utomstående. En analys av den subjektiva
ansvarsförutsättningen inleder. Denna analys avslutas med en diskussion
kring olika tänkbara skadesituationer. Specifika frågor om ansvarigt subjekt
62
Se Schultz & Rebane, Fore! Om skadestånd vid golfspel, s 264.
24
och verkan av friskrivningar behandlas i slutet av kapitlet (se avsnitt 3.5
och 3.6). I diskussionen kring frågan om ansvarigt subjekt behandlas en
viktig objektiv ansvarsförutsättning, kravet på handling eller underlåtenhet
(pliktbegreppet).
3.2 Den subjektiva ansvarsförutsättningen - dess
utformning i praxis och synpunkter i doktrinen
3.2.1. Ansvarsgrunden. Det finns ett fåtal rättsfall från HD där en
idrottsförenings ansvar vid skada på en utomstående prövats. Fallen visar
att en idrottsförenings skadeståndsansvar gentemot utomstående bedöms
efter utomobligatoriska regler och att ansvarsgrunden är vårdslöshet.
Andra fall från HD har gällt ansvar för ägare/upplåtare av anläggningar
och arrangörer av evenemang eller tävlingar. Även för dessa fall har HD
slagit fast att ansvarsgrunden är culpa. I vissa fall har den skadelidande
gjort gällande att idrottsaktiviteten som orsakat skadan var en farlig
verksamhet och att ansvaret därför skulle vara strikt. HD har emellertid
inte gått på den linjen. Så sent som år 1993 uttalade HD i det s.k. golffallet,
som i och för sig gällde en golfspelares ansvar mot utomstående, att
”[s]åvitt angår en sportutövares ansvar mot utomstående saknas […] i regel
skäl att frångå den vanliga culpanormen.”63
I den svenska doktrinen går inte heller att finna någon som gett uttryck
för att ansvarsgrunden skulle vara en annan än vårdslöshet vid skada på
utomstående.
Överrättspraxis i Danmark eller Norge uppvisar veterligen inte något
fall där en arrangör eller idrottsförening har ålagts strikt ansvar för skador
på utomstående. Det är således ett culpaansvar som gäller även i dessa
länder eftersom frågan inte är reglerad i lagstiftning och något strängare
ansvar inte införts genom praxis. Vårdslöshet är också i dessa länder den
allmänna ansvarsgrunden vid utomobligatoriskt skadestånd.64
3.2.2. Närmare om aktsamhetsbedömningen. Den påstådda vårdslösheten från
föreningens sida kan bestå i att denna över huvud taget inte sett till att det
funnits säkerhetsanordningar till skydd för andra än deltagarna i spelet,
eller att idrottsföreningen förvisso har vidtagit åtgärder till skydd för
63
NJA 1993 s. 149, på s. 155.
Se t.ex. von Eyben & Isager, Lærebog i erstatningsret, s. 57 ff och Lødrup, Lærebok i
erstatningsrett, s. 112 ff.
64
25
utomstående men att dessa inte varit tillräckliga. En sista variant är att
någon annan än föreningen ordnat skyddsanordningar som visar sig
otillräckliga, och föreningen lastas för att ha underlåtit att sörja för bättre
skydd än det som fanns. Säkerhetsanordningarna kan vara uppsättande av
skyddsstängsel, skyddsnät, spärranordningar av olika slag, att anpassa den
bedrivna verksamheten efter omgivningen genom planering etc.
Från praxis i HD finns endast tre fall där HD direkt bedömt frågan om
en idrottsförenings skadeståndsansvar mot utomstående. Ett första äldre
rättsfall gällde ansvar för en skytteförening.
NJA 1918 s. 372. Vid en fältskjutning anordnad av en skytteförening träffades
en man, som befann sig på en intilliggande väg, i benet av en kula avlossad av en
deltagare i fältskjutningen. Mannen yrkade på skadestånd av styrelseledamöter i
föreningen och hävdade att föreningen varit vårdslös genom att inte ha vidtagit
nödiga försiktighetsåtgärder i samband med skjutningen. HovR:n, vars dom i
denna del fastställdes av HD, konstaterade att tillbörlig aktsamhet hade krävt att
säkerhetsåtgärder vidtagits till förhindrande av vådor av skjutningen, men att så
inte skett.
Vad som togs fasta på vid aktsamhetsbedömningen var de faktum att det
var mausergevär som användes vid skjutningen samt den position som den
skadelidande hade i förhållande till eldstationen och den mellanliggande
terrängens beskaffenhet mellan dessa platser.
Det är svårt att avgöra om culpabedömningen varit sträng i detta fall.
Att det var mausergevär som användes - vilka har lång räckvidd och kan
orsaka stor skada - vägdes in som en omständighet bland andra i
bedömningen, men var inte av avgörande betydelse.
Några decennier senare prövade HD ett fall där en funktionär skadats
vid en uppvisningskörning med motorcyklar.
NJA 1950 s. 550. En idrottsförening anordnade en isfest där uppvisningskörning
med motorcyklar förekom. En man som tjänstgjorde som kurvakt vid dessa
uppvisningar bröt benet när han kördes på av en motorcykel. En kurvakt hade till
uppgift att bl. a. se till så att olyckor inte inträffade på banan och att snabbt få
undan hinder, t.ex. förare som kört omkull eller lösa saker, från banan. Mannen
försökte vid skadetillfället hjälpa en förare som fått motorstopp mitt i banan.
Skadestånd yrkades av föreningen. Till stöd för sin talan anförde mannen i första
hand att motorcykeluppvisningen var en farlig verksamhet och att föreningen
därför hade strikt ansvar. I andra hand gjordes gällande att föreningen varit
vållande genom att inte ha gett tillräckliga instruktioner till kurvakterna och att
belysningen på banan inte varit tillfredställande. HD instämde i de lägre
26
domstolarnas uttalanden att något strikt ansvar inte förelåg och att vållande inte
förekommit från föreningens sida.
Underrätterna bedömde det inte som vårdslöst av föreningen att inte ha
underrättat kurvakten om att denne inte fick beträda banan så länge
motorcyklarna körde runt på banan. Och inte heller hade den skadelidande
styrkt att anordningarna vid anläggningen vara undermåliga.
Två skiljaktiga JustR (den ene JustR Karlgren) ansåg dock föreningen
vårdslös på den grunden att den skadelidande hade fått instruktioner som i
hög grad brustit i fullständighet, och ålade därför föreningen
skadeståndsskyldighet.
Intressant i målet är det resonemang som fördes från RR:n, som
sedermera godtogs av HD, angående de bristande instruktionerna till
funktionärerna. Där RR:n menade att trots att instruktionerna inte
uttryckligen innehållit en varning om att beträda banan medan
motorcyklarna körde, så var föreningen inte vårdslös eftersom den
skadelidande var 19 år gammal och hade god kunskap om förhållandena
vid motorcykeltävlingar. Enligt min mening är den skadelidandes
förhållanden i detta fall en medvållandefråga och inte något som skulle
kunna förta föreningens eventuella vårdslöshet vid instruktionerna. De två
skiljaktiga JustR:n valde också att helt bortse från den skadelidandes ålder
och kunskaper i sin culpabedömning. Det kan betraktas som vårdslöst av
kurvakten att beträda banan medan motorcyklarna körde och han torde,
med de regler som gällde då, få ha vidkänts en nedsättning av
skadeståndet. I en motsvarande situation idag skulle jämkning sannolikt
inte ske eftersom grov vårdslöshet skulle behöva konstateras hos
kurvakten (se SkL 6:1).
Det senaste fallet där ansvar för en idrottsförening prövades gällde
ansvar när en puck hamnade på läktaren under en ishockeymatch.
NJA 1959 s. 280. Leksands idrottsförening anordnade en ishockeymatch. Under
matchen flög en puck över sargen på rinkens långsida och träffade en man på
läktaren i ansiktet. Följden blev att fyra framtänder slogs ut. Mannen väckte talan
om skadestånd mot idrottsföreningen och anförde till stöd för sin talan i första
hand att föreningen varit culpös genom att ha underlåtit att anbringa
tillfredställande skyddsanordningar till skydd för publiken. I andra hand gjorde
mannen gällande att ishockeyspel var en farlig verksamhet och att föreningen
därför skulle svara oberoende av vållande. Som sista grund anförde mannen att
föreningen var skyldig att hålla mannen skadelös eftersom ett
kontraktsförhållande förelåg mellan föreningen och mannen (åskådare hade
betalat inträde för att se matchen). Majoriteten i HD ogillade talan och inledde
27
motiveringen med att utredningen i målet visat att puckar som far ut över
långsidorna på rinken vanligtvis faller ned invid sargen. Och att i de sällsynta fall
då pucken når ända upp till läktarplats (avståndet mellan sargen och läktaren var
relativt stort) det sällan orsakas någon nämnvärd skada. Vidare anförde HD: ”I
betraktande härav och med hänsyn till att säkerhetsanordningarna å föreningens
bana voro av gängse beskaffenhet kan någon försummelse icke anses ligga föreningen
till last i fråga om åtgärder till publikens skydd i förevarande avseende.” [min
kursivering] Inte heller någon annan av de grunder som mannen anfört till stöd
för sin talan kunde, enligt majoriteten, medföra att föreningen ålades
skadeståndsansvar.
Majoriteten har i avgörandet tydligt gjort en vägning av de omständigheter
som brukar beaktas i den fria culpabedömningen. Det är en tämligen mild
vårdslöshetsbedömning som HD gjort. Stora krav behövde inte ställas på
säkerhetsanordningarna då skaderisken bedömdes vara liten, utan det
räckte att anordningarna var av gängse beskaffenhet. Vad som avses med
detta uttalar sig HD inte om, men det får tolkas som att anordningarna var
i överensstämmelse med någon slags sedvänja eller praxis vad gäller skydd
runt hockeyrinkar. 65 Argumentationen är tydlig såtillvida att, har man väl
kommit till den slutsatsen att skaderisken är liten och att den sannolika
skadans storlek är liten, så finns det inte anledning att kräva några större
åtgärder för att förekomma skada. Man kan således anta att när
skaderisken är större, så skärps kraven på anordningar till publikens
säkerhet och föreningen skulle kunna tänkas få ansvara även om
säkerhetsanordningarna varit av gängse beskaffenhet.66
Två skiljaktiga JustR samt HovR:n ville i målet utdöma skadestånd
genom att ålägga föreningen ett ansvar oberoende av vållande. Ett av dessa
JustR (Riben) ville fastställa HovR:ns dom. HovR:n bedömde i sin dom
skaderiskerna som påtagliga eller ansåg att man i vart fall inte kunde bortse
från risken, då skyddsanordningar saknades ovanför sargens långsidor.
Vidare menade HovR:n att en betalande åskådare skulle hållas skadelös när
skyddsanordningar inte fanns med tanke på de betalande åskådarnas
avgifter bildade ekonomiskt underlag för matchernas anordnande. HovR:n
65
I två avgöranden från underrätterna, där skada hade drabbat åskådare vid hockeymatcher till följd
av puckar som farit ut över rinkens långsida, har talan mot föreningen ogillats då skaderisken när
puckar hamnar över sargen bedömts som liten och anläggningen anordnats i överensstämmelse med
gängse bruk. Avgörandena finns återgivna i FFR 1968 s. 186 och FFR 1981 s. 179. I dessa fall har
tydligt tagits fasta på ståndpunkterna som intagits av majoriteten i HD i NJA 1959 s. 280. Termen
gängse bruk användes dock av domstolarna i stället för gängse beskaffenhet angående
säkerhetsanordningarna.
66 Bengtsson, Skadestånd vid sport, s. 121 i not 112.
28
poängterade också särskilt att föreningar kan teckna en ansvarsförsäkring
(vilket föreningen också hade gjort i fallet), som inte kunde förväntas bli
särskilt dyr med tanke på den ringa skadefrekvensen. JustR Wallin
konstaterade att föreningen har att sörja för publikens säkerhet och att
detta kunde ha genomförts genom att sätta upp skydd även på banans
långsidor. När detta nu inte skett skulle föreningen svara för uppkommen
skada.
Vid mitten av 1940-talet prövade HD två fall där skada orsakats
utomstående i förhållande till en bedriven idrottsaktivitet, men någon
idrottsförening var inte ifrågasatt som ansvarigt subjekt, utan någon annan
person i egenskap av arrangör.
NJA 1945 s. 471. Under fotbollsspel i en trädgård, som låg invid allmän väg,
sparkade en 9-årig pojke ut bollen på vägen med följd att en förbipasserande
cyklist träffades. Denne föll av cykeln och ådrog sig skador. Cyklisten yrkade
skadestånd från pojkens pappa, som också deltog i spelet, för bl.a.
sjukvårdskostnader och förlorad arbetsförtjänst. Underrätterna ålade pappan
ansvar såsom arrangör av det tillfälliga spelet. NRev föreslog i sitt betänkande att
pappan skulle åläggas ansvar eftersom han tillåtit att spelet bidrivits på tomten
trots att endast en låg stenmur samt några träd och buskar skiljde tomten från
vägen. Betryggande åtgärder mot att fotbollen kom ut på vägen hade enligt NRev
inte vidtagits. HD:s majoritet gillade betänkandet.
NJA 1945 s. 473. En fotbollsplan var belägen vid ett torg i Göteborg. Vid spel på
fotbollsplanen rullade fotbollen ut genom en 8 m. bred öppning i stängslet kring
planen och träffade en dam som kom cyklandes på en väg utmed torget. Kvinnan
föll av cykeln och ådrog sig personskador. Talan väcktes av kvinnan mot staden.
Som grund anförde hon att staden tillåtit spel på planen trots att inte tillräckliga
skyddsåtgärder vidtagits till skydd för gatutrafiken. HovR:n fann att staden vållat
olyckan genom att inte sätta grindar i stängslets öppning eller på annat sätt
tillgodosett säkerheten för den omkringliggande trafiken. Bollspelet, erbjöd enligt
HovR:n, påtagliga risker för trafiken kring planen och åtskilliga olyckor och
olyckstillbud hade inträffat tidigare genom att bollar farit ut från fotbollsplanen.
HD fastställde HovR:ns dom.
En sträng culpabedömning har tillämpats i dessa båda fall. Stor betydelse
verkar det ha haft att fara hade uppkommit för trafiken i närheten av
idrottsanläggningen eller platsen för den skadebringande verksamheten.
De avgöranden som refererats ovan har det gemensamt att det är en
”vanlig” culpanorm som tillämpas. Det är i vart fall inte fråga om någon
mildare vårdslöshetsbedömning, som synes ha tillämpats av domstolarna
29
vid skador som orsakats mellan deltagare i sporten.67 I avsaknad av
författningsföreskrifter eller andra myndigheters bud angående den
aktsamhetsstandard som bort iakttas av idrottsföreningen/arrangören eller
anläggningens ägare, har en fri vårdslöshetsbedömning gjorts, där risken
för skada ofta fått avgörande betydelse för utgången.
3.2.2.1. Norsk rätt. Från norska Högsta Domstolen, Høyesterett, finns
endast två avgöranden där skadeståndsanspråk från utomstående prövats.
Utöver denna praxis finns ett antal avgöranden i underrätterna. Det första
skadefallet som Høyesterett avgjorde inträffade vid en skjutbana.
Rt. 1959 s. 1244. En medlem i en skytteförening övade ensam vid skjutbanan en
dag. Efter avslutad skjutning höll han på att rengöra sitt vapen i klubbhuset då ett
skott brann av och skadade en snickare som uppehöll sig i ett angränsande rum.
Talan om skadestånd väcktes bl. a. mot skytteföreningen. Den skadade snickaren
anförde dels att föreningen hade varit vårdslös och dels att föreningen svarade
strikt för den uppkomna skadan. Majoriteten i domstolen inleder domskälen med
att uttala att ersättningsskyldigheten i ett fall som detta bygger på det vanliga
culpaansvaret. Föreningens invändning att den inte skulle ansvara för en medlems
privata övningsskjutningar kunde anligt domstolen inte förtjäna avseende
eftersom sådana övningar är ett naturligt led i klubbens verksamhet och bidrar till
att främja klubbens mål. Avsevärd vikt fästes i domen vid ett skyttereglemente
utfärdat av ett nationellt organ. Detta reglemente föreskrev att en skytt innan han
lämnade platsen för skjutningen skulle låta ytterligare en person kontrollera att
vapnet var oladdat och magasinet tomt. Det var dock oklart om detta reglemente
endast gällde vid gemensamma övningar i klubben och tävlingar. Domstolen fann
det oförsvarligt att föreningen hade tillåtit skjutningar på banan utan att ge några
instruktioner till medlemmarna, särskilt som skytte är en farlig verksamhet.
Speciellt oförsvarligt var det att det inte getts några instruktioner om
dubbelkontroll av vapnet.
En till synes mycket sträng culpabedömning gjordes av Høyesterett i detta
fall. Detta beror säkerligen på de faromoment som är förknippade med
handhavande av eldvapen.68 Just faran med skjutvapen betonades också av
domstolen på ett flertal ställen i domskälen. Bedömningen förefaller dock
rimlig med tanke på att föreningen på ett enkelt sätt hade kunnat förhindra
eller i vart fall minska risken för det inträffade. Nämligen genom att
antingen förbjuda privata övningsskjutningar på banan eller genom att ge
67
Se NJA 1951 s. 79, där en bandyspelare råkade skjuta bollen i ögat på en annan spelare. Talan mot
spelaren ogillades av HD då hans beteende inte bedömdes som vårdslöst.
68 Tjomsland, Erstatning og idrett, s. 172.
30
medlemmarna säkerhetsinstruktioner som skulle gälla även vid dessa
privatövningar. Nygaard använder också fallet som ett exempel på en
situation där skadevållaren hade ett praktiskt genomförbart
handlingsalternativ, sedan det konstaterats av domstolen att ett annat
handlingssätt varit önskvärt, vilket är en förutsättning för att beteendet
skall kunna betraktas som vårdslöst.69
Det andra avgörandet av Høyesterett gällde ett ersättningsanspråk efter
en olycka med travhästar.
Rt. 1965 s. 1309. Vid en travtävling kolliderade två ekipage. En körsven ramlade
ur sin sulky och hästen sprang ut från banan och ut på en allmän väg. Hästen
sprang på en kvinna som gick på vägen. Kvinnan yrkade skadestånd av både
hästens ägare och travbanans ägare (ett travsällskap). Ägaren av hästen befanns
ansvarig enligt en numera upphävd regel om ansvar för djur. Banägarens ansvar
byggde dock enligt domstolen på den allmänna culparegeln. Travsällskapet hade,
menade domstolen, inte vidtagit tillräckliga säkerhetsåtgärder för att förhindra en
sådan olycka som inträffade. En travhäst som springer lös var enligt rättens
mening en fara för sin omgivning. Tillbörlig aktsamhet hade därför krävt att
travsällskapet gjort sitt yttersta för att förhindra möjligheten att hästar sprang ut
från banan. Denna aktsamhetsplikt var inte uppfylld då banan saknade all form av
avspärrning från den allmänna vägen där olyckan inträffade.
Sådana händelser med skenande travhästar torde vara tämligen sällsynta.
Detta noterades av domstolen som dock menade att trots att risken att
hästar skulle springa ut från travområdet inte var så stor, så var det i alla en
viss risk för det, och denna risk borde travsällskapet efter bästa förmåga
sökt avvärja. Det hela kan möjligtvis förstås som att rätten menade att
skadans omfattning kunde bli stor om den minimala risken realiserades
och att det därför var motiverat att kräva en högre aktsamhetsstandard.
I en norsk byrett ( motsvarande svensk TR) prövades på 1950-talet ett
fall där motorcyklar och bilar orsakade skada på åskådare.
RG 1951 s. 776. Vid Gardemoens flygplats anordnades en hastighetstävling
med bilar och motorcyklar. Under loppet for en av bilarna av banan och in bland
publiken. Två åskådare avled till följd av de skador de ådrog sig. De avlidnas
efterlevande krävde skadestånd av arrangören. Rätten fann att arrangören haft
tillräckliga säkerhetsarrangemang och således inte hade varit vårdslös. Stor vikt
lades vid att arrangören hade uppfyllt de säkerhetskrav som hade uppställts från
polismyndighetens sida.
69
Nygaard, Skade og ansvar, s. 195.
31
I likhet med fallet med skytteföreningen har således domstolen tagit fasta
på de regler som varit utfärdade, av en paraplyorganisation i
skjutningsfallet och av polismyndigheten i det här fallet, vid bedömningen
av om arrangören varit vårdslös. Domstolen hade i RG 1951 s. 776 också
en annan grund varför arrangören inte ansågs vårdslös, och det var att de
åskådare som dödades inte hade lyssnat till tillsägelser från arrangören om
att hålla sig bakom vissa avspärrningar. Denna omständighet kommer jag
att återkomma till, men först vid ett senare tillfälle i samband med
behandlingen av spörsmålet om samtycke m.m.
I Tune herredsrett (herredsrett motsvarar svensk TR) behandlades 1987
ett fall som var i det närmaste identiskt med NJA 1959 s. 280.
RG 1988 s. 583. Vid en slutspelsmatch i ishockeymatch skadades en man på
läktaren av en puck som kom farande från rinken. Pucken träffade mannen i ögat.
Förutom den omedelbara skadan fick mannen bestående synnedsättning på det
skadade ögat. Han krävde ersättning av anläggningsägaren (ett aktiebolag) och
hävdade att ägaren hade varit vårdslös alternativt skulle svara strikt för den
uppkomna skadan. Domstolen fann, till skillnad från HD i 1959-års fall, att
ägaren hade strikt ansvar. Den risk som publiken utsattes för på en osäker
ishockeyarena menade domstolen var större än vardagslivets. Pucken skadar helt
tillfälligt och det finns ingen reell möjlighet att skydda sig från skador utöver egen
aktsamhet. Vid många tillfällen är inte ens egen aktsamhet tillräcklig. Vidare är en
puck i hög hastighet mycket farlig och således en riskfaktor som är större än den
man möter i vardagslivet. Domstolen uttalade vidare att det fanns utrymme att
ålägga strikt ansvar då detta inte skulle vara att gå längre än vad Høyesterett hade
gjort i praxis. Den skadelidande tilldömdes 177 000 norska kronor i skadestånd.
I målet hade förekommit bevisning som pekade på att det var väldigt
vanligt att puckar hamnade över långsidorna på rinken samt att liknande
skador som drabbat käranden hade inträffat och kunde inträffa.
Domstolen tog fasta på detta men konstaterade samtidigt att många av de
puckar som kommer ut över sargen inte har så hög hastighet och därför
aldrig träffar publiken. Å andra sidan medför de puckar som hamnar i
publiken med hög fart stora skademöjligheter. HD gjorde i NJA 1959 s.
280 en helt annan bedömning och bedömde de potentiella skadorna som
små om pucken mot förmodan skulle hamna i publiken. Kanske har
beslutsunderlaget för domstolarna varit olika. Men den egentliga
förklaringen till det annorlunda utfallet i den norska domstolen är
sannolikt, enligt Tjomsland, att det icke-lagfästa strikta ansvaret som
utvecklats i praxis i Norge, inte har utvecklat sig med samma styrka i
32
svensk rätt.70
Sammanfattningsvis så överensstämmer synen på ansvarsgrunden i
norsk praxis i stort med den i Sverige. Om man jämför NJA 1918 s. 372
och Rt. 1959 s. 1244 så kan man konstatera att det vid skjutningar med
eldvapen sker en sträng bedömning beroende på den fara som dessa utgör.
I det norska fallet med travhästen, Rt. 1965 s. 1309, har sannolikt en hög
aktsamhetsstandard krävts av travsällskapet eftersom en skenande häst kan
orsaka stor skada på människor samt utgöra en fara för trafiken på den
allmänna vägen vid travbanan. Liknande resonemang om trafikfara av HD
i NJA 1945 s. 471 och NJA 1945 s. 473. Vad som sticker ut är naturligtvis
domen i RG 1988 s. 583. Målet kom dock aldrig att prövas i högre instans
varför domen knappast kan anses ge uttryck för gällande rätt. Hur
domstolen har resonerat är emellertid intressant om man jämför med
HD:s dom i NJA 1959 s. 280.
I två fall har de norska domstolarna beaktat speciella föreskrifter som varit
utfärdade för olika ändamål (Rt. 1959 s. 1244 och RG 1951 s. 776). En
svensk domstol har inte fått ta ställning i något fall där det inom den
berörda verksamheten fanns sådana föreskrifter. Men det finns all
anledning att anta att en svensk domstol i lika stor utsträckning skulle
beakta sådana föreskrifter och andra myndighetens bud om det fanns (se
ovan under 2.2.1.)
3.2.2.2. Dansk rätt. I Danmark saknas praxis från högsta domstolen,
Højesteret, gällande idrottsföreningars ansvar vid skada på utomstående.
Ett par avgörande finns dock från landsretterna (ungefär motsvarande
svensk HovR) som gäller ansvar för arrangörer av idrottsevenemang.
ASD 1934.438 (Østre landsret). En åskådare skadades vid en dirttracktävling
av ett slaggstycke som kom farande från banan. Talan väcktes av åskådaren mot
banans ägare. Domstolen utdömde skadestånd då den fann ägaren vårdslös
eftersom olyckan berodde på antingen bristfällig anläggning eller tillsyn av banan
eller bristfälliga säkerhetsåtgärder. Publiken ansågs också ha ett krav på att i
trygghet kunna övervaka tävlingen, för vilken den betalat entré.
Tankegången känns igen från HovR:n i NJA 1959 s. 280, där HovR:n
betraktade att publiken hade betalat för att se ishockeymatchen som en
ansvarsskärpande omständighet. Själva uttaget av entréavgift bildade ju det
ekonomiska fundamentet för föreningens verksamhet och matchens
70
Tjomsland, Erstatning og idrett, s. 174.
33
åskådare borde därför hållas skadelösa. Bengtsson anser att ägaren av
dirttrackbanan ålagts ett nära nog strikt ansvar gentemot åskådaren.71
Det andra fallet som avgjordes i Vestre landsret år 1996 gällde också
motorfordon, men en lite lättare form av fordon.
FED 1996.1351. En bilmekaniker hade öppet hus i sin bilverkstad. I samband
med detta anordnade han go-cartkörning på en bana invid huset. Banan var
avgränsad med bildäck och en bit utanför bildäcken satt ett avspärrningsband
som skulle hålla publiken borta. En man, vars barn ville köra bilarna, kallades
innanför avspärrningsbandet av en av arrangörens medhjälpare. Vid detta tillfälle
körde en av go-cartbilarna på bildäcken i närheten av mannen som till följd härav
skadade sin högra fot. Mannen väckte talan mot arrangören. Domstolen uttalade
först att det ålåg arrangören att se till att erforderliga säkerhetsanordningar fanns
till skydd för åskådare. Och arrangören borde ha betraktat det som en
näraliggande möjlighet att barnen kunde köra på bildäcken som med sin ringa
höjd var till föga skydd för åskådare som stod nära. Vidare hade den skadade
kallats in innanför avspärrningen av en medarbetare till arrangören utan att blivit
informerad om riskerna med att befinna sig innanför avspärrningen. Dessa
omständigheter medförde enligt domstolen att arrangören varit vårdslös och
därför skulle svara för den tillfogade skadan.
Argumenteringen bygger tydligt på att de inre avgränsningarna med
bildäcken borde ha varit kraftigare annars var det farligt, och därför skulle
den skadade ha informerats om faran med att befinna sig innanför
avspärrningsbanden. Det är uppenbart att domstolen ansett att även vid ett
litet fritidsarrangemang där ingen entréavgift togs ut, så ska publiken kunna
ställa ganska hårda krav på säkerhetsanordningarna.
I den danska doktrinen sammanfattar von Eyben och Isager att det sker
en sedvanlig aktsamhetsbedömning när det gäller att bedöma en arrangörs
eventuella vårdslöshet, och inte den något ”mildare” bedömning som sker
när sportens deltagare skadar varandra eller någon annan person som har
en direkt anknytning till idrottsaktiviteten.72 På denna punkt
överensstämmer således rättsläget med det som råder i Sverige (se ovan
3.2.2). Verner, en annan företrädare för den danska juridiska doktrinen, har
i ett sammanhang försökt beskriva hur en dansk domstol antagligen skulle
döma i ett mål där en åskådare skadats vid ett idrottsarrangemang. Han
menar att om arrangören av ett idrottsevenemang har vidtagit de åtgärder
till publikens säkerhet, som allt efter arrangemangets potentiella farlighet
71
72
Bengtsson, Skadestånd vid sport, s. 122 i not 115.
Von Eyben & Isager, Lærebog i erstatningsret, s. 84. Jfr U 1948.181 H och U 1958.557 H.
34
med rimlighet kan ställas, och om arrangören i övrigt uppfyllt de
säkerhetsmässiga bestämmelser, som offentliga myndigheter må ha ställt
för arrangemangets avhållande, så finns det normalt inte grund för
ersättning för de skador som från och till inträffar, särskilt om alla rimliga
säkerhetsanordningar satts i verket.73 Denna prognos kan inte anses
bekräftad av domstolen i fallet med go-cartbanan. Enligt min mening får
det betraktas som om go-cartarrangören hade vidtagit de åtgärder till
publikens säkerhet som rimligen kunde ställas, men domstolen bedömde
det annorlunda. Det visas härmed att det är svårt att lägga upp några fasta
kriterier att hålla sig till för att avgöra om ett beteende eller en
underlåtenhet är vårdslös. I slutändan blir det alltid en samlad värdering av
samtliga omständigheter i målet, där i och för sig vissa parametrar alltid
verkar finnas med i bedömningen.
Verners synpunkter är intressanta också på det sättet att han är den
ende i doktrinen i Sverige, Norge och Danmark som angående
culpabedömningen vid skada på en utomstående propagerat för ett
rättsekonomiskt synsätt. Detta uttrycker han i sin bok ”Ansvar for skader
ved sport og friluftsliv.74 Han menar där att om en idrottsaktivitet bedrivs
på en idrottsanläggning och det visar sig att, trots att säkerhetsanordningar
finns, det uppstår fara för utomstående, så bör arrangören överväga att
bättra på de befintliga anordningarna. Om arrangören inte gör det på
grund av att han inte finner det genomförbart av praktiska eller
ekonomiska skäl, så måste domstolen vid ett eventuellt skadefall avgöra
om det var förvarligt att utöva sporten under de nuvarande
säkerhetsanordningarna. Vikten, menar Verner, må i så fall läggas på
nyttan eller värdet av den bedrivna aktiviteten ställt mot kostnaden av att
införa ytterligare säkerhetsanordningar, bägge sedda i ljuset av skaderiskens
storlek och den sannolika skadans storlek.
Praxis i de tre länderna visar dock inte upp något fall där kostnaden i
pengar vägts mot nyttan av den bedrivna aktiviteten vid avgörandet av om
arrangörens handlande eller underlåtenhet varit vårdslös.
3.2.3.Kausalitetsfrågor. I samband med skador på utomstående som beror på
bristande säkerhetsanordningar uppstår sällan några svårare frågor om
orsakssamband och adekvans. Det culpösa handlandet eller
underlåtenheten kan vanligtvis konstateras ha orsakat den uppkomna
skadan då t.ex. en ishockeypuck eller en fotboll far ut bland publiken.
73
74
Verner, Erstatning og idrett, s. 64.
För det följande se Verner, Skader ved sport, s. 102.
35
Skadan skulle inte ha inträffat om inte säkerhetsanordningarna (t.ex. ett för
lågt skydd utmed rinken) var ordnade som de var. Det kan också oftast
fastställas att handlandet eller underlåtenheten ökat sannolikheten för
skadan på så sätt att den ligger i farans riktning och adekvans kan således
konstateras föreligga.
Bland de rättsfall som refererats ovan finns det endast ett fall där
domstolen egentligen berört frågan om orsakssamband. Och det är det
norska fallet med skytteföreningen (Rt. 1959 s. 1244). Rätten menade i det
fallet att orsakssamband förelåg på det sättet att olyckan med den skadade
snickaren berodde på att vapnet inte hade dubbelvisiterats när skytten
lämnade skjutbanan. Detta berodde i sin tur på skytteföreningens praxis att
tillåta privata skjutningar utan att ge några närmare förhållningsregler till
medlemmarna i klubben.
Att kausalitetsproblem inte förekommit i den praxis som studerats ovan
betyder naturligtvis inte att sådana problem inte kan uppstå. En del sådana
tänkbara skadefall kommer att diskuteras i samband med den avslutande
analysen kring den subjektiva ansvarsförutsättningen. (nedan 3.4).
3.3 Den skadadelidandes förhållande – samtycke, accept
av risk och jämkning
3.3.1. Problemområdet. Samtycke till skada eller risken för skada samt accept
av risken erkänns av rättsordningarna i Sverige, Danmark och Norge
såsom omständigheter vilka kan utesluta skadeståndsansvar trots att
skadegöraren har agerat rättsstridigt. Från samtliga länder finns också
exempel på fall (från andra områden än skador på utomstående i samband
med idrott) där dessa omständigheter vägts in i culpabedömningen istället
för att betraktas som objektiva ansvarsfrihetsgrunder.75 Vem som riskerar
att bli utan ersättning, på grund av att han anses ha samtyckt till skadan
(eller risken för skada) eller accepterat risken, då han lider skada beroende
på bristande säkerhetsanordningar kring idrottsanläggningar är inte helt
klart. Praxis i de tre länderna ger inget bestämt besked, mer än att det går
att utläsa att samtycke skulle kunna få betydelse i vissa fall.
Danmark och Norge har i sina respektive skadeståndslagar allmänna
jämkningsregler liknande den i SkL 6:1. En viktig skillnad jämfört med den
svenska regeln i SkL är att jämkning vid personskada kan ske om den
75
Se Agell, Samtycke och risktagande, s. 134 ff. med hänvisningar till praxis och Lødrup, Lærebok i
erstatningsrett, s. 142 ff. samt von Eyben & Isager, Lærebog i erstatningsret, s. 53 ff. med
hänvisningar till praxis.
36
skadelidande varit vårdslös. I de båda ländernas jämkningsregler uppställs
således inte något krav på grovt vårdslös medverkan hos den
skadelidande.76 Jämkningsfrågor har uppkommit i några av de rättsfall som
handlat om arrangörers ansvar gentemot utomstående.
Uppgiften här blir att undersöka mot vilka skadelidande som
samtyckesresonemang har tillämpats vid skada på utomstående samt att
undersöka på vilket sätt som omständigheter som samtycke och accept av
risk har beaktats, såsom objektiva ansvarsfrihetsgrunder eller i samband
med bedömningen av om föreningen eller annan arrangör agerat culpöst.
Jämkning kan sättas som sidoordnat alternativet till att beakta samtycke
och accept av risk. Rättsföljderna av de olika sätten att beakta den
skadelidandes förhållande skiljer sig dock drastiskt åt. Samtycke och accept
av risk leder till bortfall av ersättningsskyldighet oavsett om dessa
omständigheter beaktas inom ramen för culpabedömningen, och culpa
därmed utesluts, eller som en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Skadevållarens
agerande är då nämligen inte rättsstridigt. Om man väljer att se den
skadelidandes förhållande som en fråga om medverkan till skada så skall
skadeståndet sättas ned. Skadevållarens agerande är då fortfarande
rättsstridigt, men den skadelidande bedöms dock själv ha en del i skulden
till det inträffade. Skadeståndet skulle kunna jämkas till noll varför
resultatet i förmögenhetshänseende i och för sig skulle bli det samma som
vid konstaterande av samtycke eller accept av risk. I det följande kommer
också att undersökas vilket av de båda sätten att beakta den skadelidandes
förhållande som förekommit i rättspraxis.
3.3.2. Samtycke, accept av risk och jämkning i praxis. Bland de svenska
rättsfallen som behandlats ovan förekommer det endast i ett fåtal fall
reflektioner kring samtycke och accept av risk. I NJA 1959 s. 280 är det
HovR:n och ett skiljaktigt JustR som tar ställning i denna fråga.
Föreningens invändning om att åskådarna genom sin närvaro vid
ishockeymatcherna fick anses ha godkänt befintliga anordningar och
därmed själva tagit risken för att bli träffade eller skadade av utslagen puck,
fann HovR:n ”verklighetsfrämmande och ej godtagbar”.77 HovR:n gjorde
således här ett klart avståndstagande från resonemang om accept av risk.
Det skiljaktiga JustR (Walin) ansåg det dock möjligt att beakta en sådan
invändning:
76
Se allmänt om jämkningsreglerna Lødrup, Lærebok i erstatningsrett, s. 314 ff. och von Eyben &
Isager, Lærebog i erstatningsret, s. 317 ff.
77 NJA 1959 s. 280 (på s. 284).
37
”En sådan invändning lärer efter omständigheterna kunna vinna beaktande om
den med hänsyn till riskens art och publikens kännedom om spelet synes
realistiskt grundad samt hinder inte möter ur allmän synpunkt. Att försiktighet i
detta avseende är påkallad framgår redan därav, att bland publiken kunna finnas
barn, som ej böra själva bära någon risk på grund av sådan egen medverkan som
här avses.
[Käranden] var vid ifrågavarande tillfälle 17 år gammal, och med hänsyn till
denna ålder kan icke i och för sig anses möta hinder att tillämpa föreningens
invändning mot honom.
Det föreligger emellertid i övrigt icke tillräcklig grund för att anse [käranden]
hava, genom att besöka matchen, frivilligt underkastat sig risken att bli skadad.”78
Agell har i sin kommentar av fallet konstaterat att JustR Walins
resonemang i denna del inte stödjer Agells egen uppfattning att publikens
villighet till risktagande skulle påverka vållandebedömningen. Att det är på
det sättet menar Agell framgår av Walins uttalande, att hinder i och för sig
inte mötte att tillämpa föreningens invändning mot käranden, men att det
emellertid inte i övrigt förelåg tillräcklig grund för att anse den skadade ha
underkastat sig risken att bli skadad. Att just den enskilde åskådarens
villighet att underkasta sig en viss risk prövas förefaller, enligt Agell, antyda
att ett sådant risktagande kan ha betydelse utöver själva
tillbörlighetsbedömningen av föreningens åtgärder.79 Med Agells egen
metod skulle istället åskådaren i gemens villighet att utsätta sig för risk ingå
som ett moment i culpabedömningen. Här finns dock en begränsning.
Åskådarnas villighet att utsätta sig för en risk bör kunna åberopas av
arrangören vid ett påstått culpaansvar för bristfälliga anordningar ”[…]
endast i den mån han haft fog för antagandet att det övervägande antalet
åskådare med full vetskap om riskerna icke skulle ha något att invända mot
anordningarna ifråga.”80 Som Agell också konstaterar har denna möjlighet
antagligen mera teoretiskt än praktiskt intresse.
Majoriteten fick aldrig anledning att ta ställning till föreningens
invändning eftersom föreningen bedömdes inte ha varit vårdslös. Om
samtycke och risktagande påverkat vållandebedömning så har det i vart fall
inte sagts rakt ut.
I det norska fallet RG 1988 s. 583 som också rörde ishockey och en
skadad åskådares talan mot en anläggningsägare tog domstolen avstånd
78
NJA 1959 s. 280 (på s. 285).
Agell, Samtycke och risktagande, s. 152.
80 Agell, Samtycke och risktagande, s. 151.
79
38
från eventuella argument om att åskådarna accepterat risken. Domstolen
menade att även om publiken är införstådd med risken kan man inte säga
att de accepterat risken för kroppsskada. De flesta tror att skada drabbar
andra och kommer därför likväl att övervara matchen. De har därmed inte
accepterat skademöjligheterna i en sådan grad att de själva skulle få bära
ansvaret om olyckan var framme. Detta förutsätter dock att publiken står
på anvisad plats. När domstolen förde denna argumentering så var det i
anledning av frågan om vilken säkerhet som publiken kan förvänta sig på
ett evenemang av den här sorten. Vad domstolen egentligen uttrycker är
att accept av risk inte skall påverka culpabedömningen. Med tanke på
uttryckssättet får det förstås som att accept av risk inte heller kunde
beaktas som en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Sedan det strikta ansvaret
bestämts av domstolen gick man inte heller in på frågan om den
skadelidandes förhållande.
I FFR 1981 s. 179 där skada drabbade en åskådare vid en träningsmatch
i ishockey, åberopade käranden att föreningen borde har varnat åskådare
från att stå nära sargkanten. TR:n hade följande att säga om denna grund:
”[Käranden] var emellertid själv ishockeyspelare och hade även fungerat som
tränare, lagledare samt domare. Med fog kan därför göras gällande att han bort
inse den risk som kunde vara förenad med att stå omedelbart intill rinken. Vid
sådana förhållanden och mot bakgrund av att det inte var frågan om en för publik
arrangerad match finner TR:n ej heller nu åberopade omständighet rimligen
kunna åberopas som grund för att ålägga föreningen […] skadeståndsansvar.”
Att käranden bort inse risken är inte samma sak som att han varit
medveten om risken men ändå utsatt sig för den, vilket är det som avses
med accept av risken. Men fallet visar hur den enskilde skadelidandes
person och hans kunskaper om befintliga risker kan beaktas inom ramen
för vållandebedömningen. Resonemanget antyder dock att saken skulle
vara en annan om händelsen inträffat under en match arrangerad för
publik. Då skulle möjligtvis kunna krävas att föreningen varnat publiken
för att befinna sig alldeles intill rinksargen. Så brukar ju också ske implicit
genom att publiken anvisas en plats på läktaren. TR:ns dom fastställdes av
HovR:n och HD beviljade inte prövningstillstånd.
Om föreningen genom avspärrningar och annat varnat publiken från
att uppehålla sig nära idrottsaktiviteten, men åskådarna inte hörsammar
uppmaningar från arrangören om att hålla sig utanför avspärrningarna, kan
man tänka sig att domstolen löser ansvarsfrågan på så sätt att skadeståndet
jämkas till noll. Så gjorde HD i NJA 1936 s. 357. Fallet gällde, i denna del, i
39
och för sig ansvaret för ett polisbefäl som hade att sörja för säkerheten vid
en motorcykeltävling, men kan lätt översättas till arrangörsansvar. Genom
att inte följa polisens upprepade uppmaningar om att hålla sig på
betryggande avstånd från den väg där tävlingen pågick ansåg HD att de
uppkomna skadorna (två åskådare som omkom) vara i så övervägande
grad självförvållade att ersättningsskyldighet för polisbefälet inte borde
åläggas. De två omkomnas efterlevande blev således utan skadestånd. Ett
annat sätt att se på de skadelidandes beteende i ett sådant här fall är att
betrakta det som att de medvetet tagit en risk. Så verkar den norska
domstolen ha gjort i RG 1951 s. 776. Att de omkomna åskådarna inte
hörsammat arrangörens uppmaningar om att hålla sig bakom vissa
avspärrningar var enligt domstolen en omständighet som gjorde att
säkerhetsarrangemangen bedömdes vara tillfredställande. Här är således
vad som får förstås som ett medvetet risktagande från åskådarna sida
beaktat vid själva bedömningen av om arrangören varit vårdslös.
Resultatet av de båda fallen är det samma, inget skadestånd till de
skadelidande, men man bör komma ihåg att dessa fall är gamla. I svensk
rätt gällde då att ”enkel” vårdslöshet på den skadelidandes sida kunde
föranleda jämkning vid personskada. För en svensk skadelidande kan det
göra stor skillnad, om vad som skulle kunna ses som ett medvetet
risktagande beaktades i själva vållandebedömningen eller skiljd från denna
såsom en fråga om medvållande. För att jämkning vid personskada skall
komma ifråga krävs ju enligt svensk rätt, sedan 1975 då en ny
medverkansbestämmelse infördes i SkL, att den skadelidandes agerande
varit grovt vårdslöst, se SkL 6:1 1 st. Det är svårt att föreställa sig hur en
åskådare t.ex. vid en ishockey- eller fotbollsmatch skulle behöva agera för
att hans beteende skulle betraktas som grovt vårdslöst.
3.3.3. Sammanfattande synpunkter på den skadelidandes förhållande. Den
företagna genomgången av rättsfall där skada drabbat en utomstående
visar att det inte går att säga något bestämt om hur den skadelidandes
förhållande skall beaktas, ibland har accept av risk godtagits och ibland har
jämkning tillämpats. Domstolen har en frihet att välja i frågan om
samtycke och accept av risk skall tillämpas i avsaknad av rättsregler som
preciserar i vilka fall dessa omständigheter skall tillåtas få betydelse. I
grunden är detta en metodfråga som behöver lösas. Avsikten i denna del är
att, med utgångspunkt i den praxis och de doktrinuttalanden som finns,
söka lösa denna metodfråga på ett ändamålsenligt sätt. Att jämkning
tillämpas om föreningen i processen bedömts vara vårdslös anser jag vara
40
en mindre diskutabel fråga, eftersom rättsordningen i tydliga regler medger
att jämkning sker.
Vad som är huvudfrågan är alltså om en utomstående skall riskera att
bli utan skadestånd antingen på grund av att samtycke och accept av risk
påverkar culpabedömningen eller verkar som en ansvarsfrihetsgrund vid
konstaterad culpa.
Dansken Verner placerar personer i tre olika slags grupper vid
behandlingen av spörsmålet om samtycke och accept av risk.81 I en första
grupp ingår deltagare och, som man får förstå, även funktionärer. För
denna grupp gör sig frågor om samtycke och accept av risk starkt gällande.
I en andra grupp befinner sig åskådare eller andra som aktivt har sökt sig
till idrottsaktiviteten ifråga. Dessa personer riskerar att inte få någon
ersättning på grund av att de accepterat risken med den pågående sporten
genom att söka sig till den. I den sista kategorien återfinns utomstående
tredjeman, för vilken sporten ifråga är helt ovidkommande. När han
kommer i kontakt med sporten är det tillfälligt och helt ofrivilligt. Accept
av risk- och samtyckesresonemang blir, menar Verner, inte aktuella vid
skador på personer i denna grupp.
Denna kategorisering har emellertid endast svagt stöd i inomnordisk
rättspraxis. Vilket torde framgå av genomgången i föregående avsnitt.
Enligt min mening kan frågan om huruvida samtyckesresonemang skall
tillämpas lämpligen lösas utifrån den definition av utomstående som
används i detta arbete (se ovan 3.1.1). För den grupp av skadelidande som
betraktas som utomstående bör invändningar om samtycke och accept av
risk från skadevållarens (d.v.s föreningens) sida vara i det närmaste
uteslutna. Att detta gäller för utomstående som inte har någon som helst
kontakt med idrotten som bedrivs är tämligen självklart. En gammal dam
ute på morgonpromenad med hunden på en skogsväg nära en
fotbollsplan, skulle man inte gärna säga ha accepterat risken att få en
fotboll i huvudet eller hunden skadad, om en fotboll skulle flyga ut från
planen och olyckan var framme.82
Annorlunda är det dock med åskådare, vilka med den definition som
används i denna framställning tillhör gruppen utomstående skadelidande.
Här kan någon tänkas ha vissa invändningar mot den ståndpunkten att
samtycke och accept av risk inte skall ha någon betydelse.
81
För det följande se Verner, Ansvar for skader ved sport, s .97 f.
Detta kan också sägas ha visat sig i rättspraxis, se NJA 1918 s. 372, NJA 1945 s.471, NJA 1945 s.
473, Nrt 1959 s. 1244 och RG 1965 s. 1309. I dessa fall var den skadelidande inte på något sätt
associerad med den skadegörande verksamheten.
82
41
Visst stöd för att samtyckesresonemang skall vara uteslutna mot
åskådare går att finna i HovR:ns dom i NJA 1959 s. 280
(”verklighetsfrämmande och ej godtagbar”). Likaså har domstolen i RG
1988 s. 583 på goda grunder ansett att accept av risk inte skall få påverka
culpabedömningen vid skada på en ishockeyåskådare. Å andra sidan menar
JustR Walin i NJA 1959 s. 280 att en invändning om accept av risk kan få
betydelse utanför culpabedömningen (”om realistiskt grundad” och
”hinder ej möter ur allmän synpunkt”). Däremot förblir det oklart
gentemot vem som detta skulle vara möjligt. Den skadelidande i det fallet
var en ”vanlig” åskådare utan någon mera specifik kännedom om spelet
och dess skaderisker, men Walin menade att det i övrigt inte förelåg
tillräcklig grund att anse den skadelidande ha accepterat risken för skada
genom att gå på matchen. Skulle bedömningen bli annorlunda om
åskådaren själv annars var ishockeytränare eller domare eller på annat sätt
hade god kännedom om farorna med ishockey? Det förefaller
inkonsekvent att bedöma hans fall på annorlunda sätt än åskådaren i
gemen. I det norska fallet RG 1988 s. 583, som var snarlikt NJA 1959 s.
280, var domstolen inte beredd att låta accept av risk påverka
culpabedömningen eftersom publiken hade ett berättigat krav på
tillräckliga säkerhetsanordningar när man besökte en ishockeymatch på
elitnivå.
I motsats till Verner menar jag således att åskådare och publik inte skall
riskera att bli utan ersättning, på grund av att de anses ha samtyckt till
skada eller accepterat risken för skada, om idrottsföreningen varit vårdslös.
Samtycke och accept av risk bör varken få betydelse för
culpabedömningen gentemot åskådare eller kunna åberopas som en
objektiv ansvarsfrihetsgrund, i vart fall om åskådarna betalat entréavgift för
att se matchen. I en sådan situation bör den betalande publiken med rätta
kunna lita på de säkerhetsarrangemang som finns, då själva avgiften i
många fall utgör en ekonomisk förutsättning för matchen eller tävlingens
anordnande. Detta senare argument användes av HovR:n i NJA 1959 s.
280, men då för att motivera ett rent strikt skadeståndsansvar för
idrottsföreningen, vilket det inte är fråga om här. Självklart bör en domstol
i de situationer då åskådare t.ex. medvetet tagit sig innanför avspärrningar
eller inte hörsammar uppmaningar från funktionärer beakta om inte
åskådaren i så fall åtminstone har accepterat risken för skada. Så gjorde ju
också domstolen i RG 1951 s. 776, där arrangören inte ansågs ha varit
culpös då åskådare vägrat att hörsamma uppmaningar om att hålla sig på
ett visst avstånd från racerbanan.
42
En åskådare som ställt sig för ”våghalsigt” i förhållande till den
bedrivna sporten i samband med en träningsmatch, alternativt en match i
de lägre divisionerna, där ingen eller en väldigt liten avgift tas ut av
publiken, torde också få acceptera att hans agerande vägs in i
culpabedömningen.83 Lika höga krav kan inte ställas på säkerheten vid
dessa matcher (som kanske hör till den mer ideella idrottsverksamheten).
En åskådare får då anpassa sitt beteende efter de givna förhållandena.
Dock skall inte en person som kanske befinner sig på en plats avsedd för
åskådare, t.ex. en läktare, riskera att bli utan skadestånd på grund av
medvetet risktagande. Och detta oavsett storleken på evenemanget
(entréavgift eller inte entréavgift).
Att som gjorts här dra sådana skarpa linjer mellan olika skadelidande
och därmed möjligheten för en skadevållande att åberopa de oskrivna
reglerna om samtycke och accept av risk kan möjligtvis ifrågasättas. Det är
dock mycket vunnet om domstolarna har vissa fasta mönster att hålla sig
till vid rättstillämpningen.
3.4 Avslutande diskussion kring den subjektiva
ansvarsförutsättningen och adekvat kausalitet - några
skadefall
3.4.1. Inledning. Det återstår då att sammanfatta rättsläget när det gäller den
subjektiva ansvarsgrunden då en idrottsförening är instämd för att svara
för en skada på utomstående. Genomgången av praxis och doktrin har
visat att föreningar kan få ansvara för en skada på utomstående om de är
arrangörer av det aktuella evenemanget. På vissa punkter kan rättspraxis
gett ett någorlunda klart besked om rättsläget men i vissa frågor är läget
oklart. Så mycket får anses utrett, att det som skall kunna konstateras hos
den arrangerande föreningen är vårdslöshet. Vilka omständigheter som
blandas in i vårdslöshetsbedömningen varierar dock. I det följande
kommer en diskussion att föras kring olika tänkbara skadesituationer i
samband med idrott. I vissa av de diskuterade situationerna kommer det
allmänna kravet på adekvat kausalitet att aktualiseras.
3.4.2. Utslagna tänder och förstörd bärbar dator på läktarplats. När en person är
åskådare vid en ishockeymatch och en puck far av banan och träffar
vederbörande kan denne antagligen inte räkna med att få ersättning av den
83
Jfr FFR 1981 s. 179.
43
förening som är arrangör, i vart fall att döma av domstolspraxis. Mycket
krävs uppenbarligen för att arrangören skall anses ha säkerhetsanordningar
som inte är tillräckliga och därmed anses ha agerat vårdslöst. Ishockey är
inte en så pass farlig verksamhet att ett ansvar oberoende av vållande är
motiverat. Det torde för svensk rätt inte vara aktuellt att införa ett strikt
ansvar såsom domstolen ålade arrangören i det norska fallet RG 1988 s.
583.
Det är en fri culpabedömning som skall göras i brist på föreskrifter och
andra myndigheters bud som reglerar säkerhetsanordningarna kring
ishockeymatcher. HD lade i NJA 1959 s. 280 avgörande vikt vid den
omständigheten att det var sällsynt att puckar nådde ända till läktarplats
om de kom ut över sargen. Att den sannolika skadans storlek hade kunnat
bli stor, det kunde t.ex. sitta ett litet barn på läktaren som hade kunnat få
svåra skador av en puck, ansåg HD tydligen väga lättare än risken för
skada. Vad en skadelidande således bör inrikta sin bevisning och
argumentering på är att risken för skada är stor, d.v.s. att det är vanligt att
puckar far ut över sargen och träffar publiken på den aktuella
anläggningen. Och om inte det är möjligt bör skadelidande sträva efter att
visa att skadan kan bli stor (antingen i pengar eller mänskligt lidande) om
den inträffar. Möjligheterna att förebygga skada torde vara stora vid en
ishockeyrink. Ett plexiglas eller nät kan lätt och utan någon större kostnad
sättas upp även på långsidorna om det saknas. Konsekvensen blir
naturligtvis den att det blir sämre sikt för åskådarna. Någon skillnad i
culpabedömningen synes det inte bli om matchen anordnades utan att
entréavgift togs ut av publiken.
Det kan vara möjligt för föreningen att åberopa att åskådaren, om det
inte är ett mycket litet barn, har accepterat en viss risk för skada genom att
befinna sig i publiken.84 Såsom det ser ut i rättspraxis är detta emellertid
inte nödvändigt för att undgå ansvar. I detta arbete har dock argumenterats
för att det inte skall kunna vara ett potentiellt förvar för föreningen att
invända eller åberopa att åskådare accepterat risken (se ovan 3.3.3).
Inget av de fall som prövats i domstolarna har gällt endast sakskada,
utan ersättning för sakskada har utgått i samband med personskada.
Tänkbart är dock att en person tar med sig en väldigt värdefull bärbar
dator till en ishockeymatch. Vederbörande kanske kommer direkt från
kontoret. Vårdslöshetsbedömningen blir, som beskrivits ovan, sannolikt
mild. Men skulle culpa mot all förmodan kunna konstateras hos
föreningen verkar det rimligt att skadeståndet jämkas med stöd av SkL 6:1.
84
Jfr JustR Walin i NJA 1959 s. 280.
44
Genom att ta med sig en sådan dyrbar sak till matchen har den
skadelidande på ett vårdslöst sätt medverkat till skadan.
Ytterligare en fråga uppkommer i samband med denna sakskada: Kan
föreningen åberopa att den uppstådda skadan är opåräkneligt stor och att
förlusten därmed inte är adekvat orsakad? Sannolikt inte eftersom det är så
pass vanligt att människor rör sig överallt i samhället med datorer.85
Föreningen får istället förlita sig på jämkningsmöjligheten för nedsättning
av skadeståndet.
3.4.3. Bucklig plåt och seriekrockar – fotbollar på vift. Herr Svensson har
parkerat sin nya SAAB på parkeringen invid en fotbollsplan. På planen
pågår en match i division 3. En misslyckad frispark och bilen träffas av
fotbollen som flugit över det 4 m. höga stängslet bakom målet. Den
spelare som slagit frisparken har, i exemplet, inte agerat culpöst då han slog
frisparken. Herr Svensson väcker talan mot den fotbollsklubb som
arrangerar matchen och kräver skadestånd för skadan på bilen.
I avsaknad av föreskrifter från myndigheter eller något branschorgan
om höjd, längd etc. på skyddsstängsel runt fotbollsplaner, får en domstol
även i detta fall göra en fri vårdslöshetsbedömning när det gäller
arrangören. Huruvida risken för skada är stor när man har ett stängsel som
är 4 m. högt, beror väl närmast på om det är vanligt att bollar flyger över
stängslet på den aktuella idrottsanläggningen och träffar personer eller
saker. Sannolikt krävs även här ganska mycket för att arrangören skall
anses ha bristfälliga säkerhetsanordningar. Den praxis som finns att luta sig
mot visar i vart fall bara att culpabedömningen är hård när fara har
uppkommit för den kringliggande trafiken.86 En parkeringsplats är dock
inte detsamma som trafik ”i flöde” på allmän väg. Man tvingas erkänna att
domstolspraxis inte ger någon vidare ledning för det exempel som jag tagit
upp här. Att samtycke som invändning från den arrangerande föreningens
sida är uteslutet i det här fallet kan möjligtvis utläsas av NJA 1993 s. 149.87
Det är heller inte frågan om någon vårdslös medverkan från ägaren av
bilen, eftersom han har anledning att lita på att han kan ställa bilen på
anvisad parkeringsplats. Låt vara att det antagligen är någon annan än
föreningen som anlagt parkeringsplatsen på den aktuella platsen.
85
Jfr NJA 1957 s. 499 (avelstaxen).
NJA 1945 s. 471 och NJA 1945 s. 473.
87 HD uttalade i fallet, angående culpabedömningen vid ifrågasatt ansvar för golfspelaren för skada
på en parkerad bil, att vid skada på tredjeman så spelar accept av risk inte samma roll som vid skador
mellan deltagare.
86
45
Man kan ändra exemplet på det sättet att fotbollsplanen där matchen
pågår är lokaliserad nära invid en livligt trafikerad allmän väg. Bollen åker
över skyddsstängslet och ut på vägen varvid föraren av en bil tvingas väja
för bollen och kolliderar med en annan bil. Skador uppstår på både bilarna
och de personer som färdas i dessa.
Här är i alla fall ett läge där stora krav torde kunna ställas på
säkerhetsanordningarna kring anläggningen. De gamla fallen från 40-talet
stödjer denna uppfattning och det finns knappast anledning att betrakta
denna praxis som förlegad och anse att den borde bli föremål för
revidering på grund av samhällsutvecklingen. Snarare är det så att farorna
är större idag, snabbare, tyngre bilar etc. som kan orsaka stor skada på
varandra vid kollision. Det kanske visar sig att risken för skada är ganska
liten, d.v.s. det inträffar sällan att fotbollen vid den aktuella anläggningen
kommer ut på vägen, men den sannolika skadans storlek om den inträffar
är stor, både i mänskligt lidande och ekonomiskt värde. Arrangören borde
då kanske ha sett till att ett högre stängsel fanns runt planen. Vårdslöshet
kan i detta läge anses föreligga. Men vad som också måste beaktas är
arrangörens möjlighet att förekomma skadan. Hur pass omfattande och
kostsamma åtgärder är det rimligt att kräva att arrangören vidtar för att
undvika skadan. I det exempel som tecknats här kan man sannolikt kräva
mycket av arrangören på grund av den uppkomna skadans omfattning.
Det förefaller självklart att något resonemang kring samtycke eller
accept av risk inte kommer att spela någon roll i detta exempel.
3.4.4. Farliga projektiler från golfbanan. Vid utslaget på 6:e hålet får spelaren en
felträff och bollen flyger ut på en parkeringsplats som ligger i närheten av
fairway. En person på väg att låsa sin bil träffas i huvudet av bollen och
avlider till följd av de skador han får. Spelaren har inte varit vårdslös
eftersom han inte valt en spelriktning som medfört fara för att träffa
parkeringsplatsen vid en felträff, vilket var en del av grunden för att HD
fann spelaren vårdslös i NJA 1993 s. 149. Den dödes efterlevande stämmer
därför golfklubben och menar att denna varit vårdslös.
En första fråga att besvara blir: vari består vårdslösheten? Två
omständigheter kan åtminstone åberopas av den skadelidande. Den första
är att det inte funnits säkerhetsanordningar till skydd för saker och
personer på parkeringsplatsen, t.ex. skyddsnät. Och den andra är att
parkeringsplatsen placerats där den placerats av golfklubben, d.v.s. att det
brustit i planeringen av golfbanan. Om det fanns ett skyddsnät torde det
dock utesluta möjligheten att åberopa banplaneringen. Klubben har då
46
varit medveten om faran kring parkeringsplatsen och vidtagit åtgärder med
anledning av detta. Då måste i och för sig den vidtagna säkerhetsåtgärden
(skyddsnätet eller annat) bedömas för sig.
Bedömningen av om de säkerhetsanordningar som klubben vidtagit är
tillräckliga, vare sig det är skyddsnät eller banplanering, blir antagligen
ganska hård. Denna försiktiga slutsats kan man dra av HD:s dom i NJA
1993 s. 149.88 Bedömningen av spelarens agerande var i fallet hård
eftersom golfspel, enligt majoriteten, ”[…] är ett spel med bitvis farlig
karaktär, eftersom en person eller ett föremål som träffas av en golfboll
kan få allvarliga skador.”
Både spelare och andra besökare har ett berättigat krav på att
golfklubben vidtagit åtgärder till skydd för personer och saker. De väldigt
omfattande skador som kan inträffa, t.ex. som i exemplet här, motiverar att
klubben vidtar omfattande säkerhetsåtgärder då det är praktiskt
genomförbart. Det torde också vara relativt vanligt att spelare får felträffar
vid spel på banan, varför även risken för skada är stor.
Om det inte funnits något skyddnät eller liknande vid parkeringsplatsen
i vårt exempel kan man vänta sig att golfklubben finnes ha varit vårdslös,
både på grund av att man inte haft några säkerhetsarrangemang kring
parkeringen och på grund av att banplaneringen var dålig. En dålig
banplanering kan möjligtvis ”läkas” genom att klubben ordnat det så pass
bra med skydd kring parkeringsplatsen att olyckan får betraktas som en ren
casus-händelse.
Liksom i exemplet ovan med fotbollen är det antagligen lönlöst för
golfklubben att invända att den skadelidande accepterat risken genom att
beträda parkeringsplatsen. Det skulle sannolikt inte påverka
culpabedömningen och inte heller kunna åberopas som en objektiv
ansvarsfrihetsgrund. Detta hänger samman med det krav på banläggning
och säkerhet som besökaren kan ställa på golfklubben, särskilt som han
blivit anvisad en plats att ställa sin bil på. Att skadeståndet skulle jämkas får
betraktas som helt uteslutet. Besökaren har inte varit grovt vårdslös, jfr
SkL 6:1.
Om vi ändrar förutsättningarna på så sätt att den skadelidande är en
joggare som är ute i motionsspåret som är beläget på en angränsande
fastighet, 150 m. från banans yttergräns. En spelare har alltså fått på en
riktig praktträff, dock i fel riktning. Den stackars joggaren kan vid ett första
påseende antagligen glömma att få någon ersättning av golfklubben. Såsom
Verner har påpekat kan man anta att det knappast kan bli fråga om något
88
Jfr också NJA 1918 s. 372 och Rt. 1959 s. 1244.
47
ansvar enligt culparegeln i ett fall som detta, såvida inte erfarenheten klart
har visat att golfbollar vid normalt bruk av anläggningen passerar över
eventuella skyddsbarriärer och utgör fara för att orsaka skada på den
aktuella platsen.89 Någon sådan bevisning kan nog inte en den skadelidande
prestera i det här anförda exemplet. Golfklubben undgår således med all
säkerhet ansvar för vårdslöshet. Och det verkar inte heller rimligt att
klubben skulle ha vidtagit åtgärder till förekommande av denna slags
skada. Det skulle ju kunna vara så att motionsspåret anlagts efter det att
golfbanan togs i bruk.
För den skadelidande finns möjligtvis en annan grund för ersättning än
den allmänna culparegeln. Denne torde under vissa förutsättningar kunna
åberopa det strikta ansvaret som följer av MB 32 kap. För att
skadeståndsskyldighet skall uppstå krävs det att verksamhet på en fastighet
har orsakat skada i sin omgivning, MB 32:1. Golfspel är onekligen en
verksamhet och personskada hör till den grupp av skador som är
ersättningsgilla. Joggaren är inte heller nära associerad med den
skadegörande verksamheten vilket betyder att han tillhör omgivningen i
den betydelse som avses i MB 32 kap. Trots att joggaren i exemplet endast
har en tillfällig anknytning till den skadegörande verksamhetens omgivning
kan han vara ersättningsberättigad.90 Skadan måste ha orsakats av en
störning av något av det slag som räknas upp i MB 32:3. Här är det
naturligtvis inte frågan om någon traditionell skadebringande störning, t.ex.
luftförorening eller sprängskott, utan det är fråga om en ”annan liknande
störning”, MB 32:3 1 st. 8 p. Några bärande skäl till varför flygande
golfbollar inte skulle kunna utgöra en störning, när exempelvis starkt
ljussken och köld anses kunna vara det91, är svåra att finna.
Det finns dock en begränsning i det strikta ansvaret. Den störning som
orsakat skadan skall vara sådan ”[…] att den inte skäligen bör tålas med
hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under
jämförliga förhållanden”, MB 32:1 3 st. Här kan man ifrågasätta om det
inte är orts- eller allmänvanligt att omgivningen kring golfbanor träffas av
golfbollar. I sådant fall krävs det uppsåt eller vårdslöshet hos golfklubben
för att ersättningsansvar skall inträda. Enligt motiven skall emellertid en
skadegörare inte kunna åberopa orts- eller allmänvanlighet om den
skadelidandes hälsa försämras. Depch. uttalade att det inte är ”[…] rimligt
att någon skall tåla sådana olägenheter utan ersättning, även om de är
89
Verner, Idræt og Jura, s. 65.
Prop. 1985/86:83 s. 39.
91 Se prop. 1985/86 s. 45.
90
48
vanliga på orten eller allmänvanliga.”92 En domstol lär nog ta fasta på detta
uttalande även om det är ett ganska klart fall av lagstiftning genom
förarbeten.
Det strikta ansvaret drabbar bara golfklubben om den är ägare eller
tomträttsinnehavare av fastigheten som golfbanan ligger på. Detta framgår
av MB 32:6 1 st. En golfklubb kan nog inte anses bruka fastigheten i
näringsverksamhet, vilket enligt samma paragraf också hade inneburit
strikt ansvar. Enligt 32:6 2 st. ansvarar annan brukare av annans mark
endast om skadan orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Detta
skulle bli aktuellt t.ex. om golfklubben inte ägde marken utan endast
arrenderade den.
Sammanfattningsvis kan således sägas att en skadelidande, i vart fall vid
personskada, framgångsrikt skulle kunna åberopa det strikta
skadeståndsansvaret i MB 32 kap. om han befann sig i golfbanans
omgivning vid skadetillfället och golfklubben äger fastigheten eller är
tomträttsinnehavare.
3.5 Ansvarigt subjekt vid skada på utomstående
3.5.1. Inledande anmärkningar – tänkbara ansvarssubjekt. I detta kapitel har
tidigare konstaterats att skadeståndsansvar kan inträda för idrottsföreningar
vid skada på utomstående då föreningen varit arrangör av en viss
idrottsaktivitet. Den undersökta rättspraxisen från Sverige, Norge och
Danmark visar tydligt på detta. Vad som också framgått är att ägare av
anläggningar och även andra personer också kan få ansvara vid skada på
en utomstående.
Vad som kommer att undersökas i denna del av framställningen är om
det vid sidan av, eller istället för, idrottsföreningen som arrangör kan finnas
ett annat ansvarigt subjekt. De personer som närmast kommer ifråga är
spelaren som står för den direkt skadegörande handlingen och
anläggningens ägare, såvida denne inte är identisk med idrottsföreningen.
Diskussionen om ansvarigt subjekt kommer att inledas med en
undersökning av spelarens eventuella ansvar gentemot utomstående. Den
vidare analysen kommer sedan att utgå från tre olika situationer där en
idrottsförening agerar som arrangör. Situationerna som valts ut är till stor
del illustrerade i den tidigare genomgångna rättspraxisen (se 3.2-3.3). I den
första situationen låter förening idrottsverksamhet bedrivas på en
92
Prop. 1985/86 s. 41.
49
anläggning som den själv äger. I den andra har föreningen anordnat en
verksamhet på en plats där några permanenta säkerhetsanordningar inte
fanns anbringade eller så kan arrangören lastas för att ha brustit i någon
annan del av säkerheten än just de fysiska anordningarna. I den tredje och
sista situationen bedriver föreningen en viss idrottsaktivitet på en
anläggning som ägs av någon annan, och utnyttjar anläggningen med stöd
av ett upplåtelseavtal av något slag. Denna sista situation kommer att
beredas störst utrymme, då den till stor del handlar om frågan om en
arrangör över huvud taget kan åläggas ett skadeståndsansvar.
3.5.2. Spelaren är oskyldig, eller? Inledningsvis kan man ställa sig frågan om
den direkt ansvarige, spelaren som skjuter ut en boll, en puck från
spelplanen etc., kan komma ifråga som ansvarig vid sidan av eller istället
för arrangören. I många fall torde spelaren kunna räkna med att tillräckliga
säkerhetsåtgärder till skydd för utomstående redan vidtagits av arrangören
eller annan. Det gäller särskilt i samband med större idrottshändelser, t.ex.
matcher i de högre divisionerna i ishockey och fotboll. Men detta utesluter
inte att spelaren i viss mån måste anpassa sitt spel efter den fara som spelet
kan tänkas utgöra för åskådare. I samband med mindre evenemang där
”arrangörsmomentet” är litet, exempelvis vid matcher i de lägre
divisionerna eller korpenserier, gör sig dessa synpunkter starkt gällande.
Det kan här hänvisas till det av Högsta domstolen i NJA 1993 s. 149,
konstaterade culpaansvaret för golfspelare gentemot utomstående. Den
fråga man får ställa sig är om fallet går att applicera på utövare av andra
idrotter. Golfspelaren ansågs skyldig att när han spelade beakta de risker
som uppstod för tredjeman och HD betonade särskilt att golfspel är en
farlig verksamhet som innebär betydande risker för tredjeman. Men kan
man säga att fotboll och ishockey medför stor risk att andra än deltagarna
kan komma att skadas? Utgången synes bli beroende av en bedömning av
den ifrågavarande sportens farlighet för tredjeman. I dagsläget kanske det
inte är olämpligt ur ett perspektiv om lämplig kostnadsbärare att lägga
ansvaret både på en arrangör eller anläggningsägare och spelare, eftersom
en stor andel av befolkningen har en hemförsäkring som vanligtvis också
innehåller en ansvarsförsäkring.93 För skadevållaren medför detta
naturligtvis den fördelen att han kan rikta sina skadeståndsanspråk mot
93
Jfr dock Bengtsson, Skadestånd vid sport, s. 132 f. som menar att det kan framstå som stötande
för rättskänslan om ett beteende som inte skulle anses culpöst gentemot en annan deltagare ansågs
grunda skadeståndsansvar gentemot utomstående, eftersom deltagaren sysslar med en godtagen och
från samhällelig synpunkt önskvärd sysselsättning.
50
flera subjekt samtidigt.
När spelaren uppsåtligen orsakar skada på t.ex. en åskådare, finns det
emellertid sällan grund att hålla någon annan ansvarig. Man kan tänka sig
att en besviken fotbollsspelare i vredesmod sparkar ut fotbollen bland
publiken. I sådana fall kan inte arrangören rimligen förväntas förutse
skadevållarens agerande, och spelaren får sannolikt själv svara för
uppkommen skada.
3.5.3. Ansvarigt subjekt då förening och ägare är identiska samt vid tillfälliga
evenemang m.m. En tämligen oproblematisk situation föreligger då
arrangören, som låter bedriva den verksamhet som orsakar skada på
utomstående, är den som äger den aktuella idrottsanläggningen. Det finns
då inget annat ansvarigt subjekt än arrangören. Denne har naturligtvis att
se till att säkerhetsanordningarna på den egna fastigheten till skydd för
utomstående är tillfyllest. I NJA 1959 s. 280 var Leksands IF, som stämdes
på skadestånd, ägare av ishockeyarenan varför någon diskussion kring
ansvarigt subjekt aldrig uppkom i fallet. I det norska fallet med den
skenande travhästen, Rt. 1965 s. 1309, var det travbanans ägare som ansågs
inte ha tillräckliga säkerhetsanordningar.94 Denne ägare skulle ju också
mycket väl kunna tänkas vara en förening eller ett travsällskap. I det läget
att en idrottsförening förvärvar en anläggning av en kommun eller annan
som på denna anbringat säkerhetsanordningar, kan man anta att den
tidigare ägarens ansvar för skador på grund av otillräckliga
säkerhetsåtgärder har utsläckts och istället övergått på föreningen.
Vid tillfälliga evenemang anordnade på platser som inte är inrättade
specifikt för den aktivitet som arrangören ordnat är det vanligtvis endast
arrangören som kan komma ifråga som ansvarig. Från rättspraxis finns fall
som passar in på denna beskrivning. I NJA 1936 s. 357 var det frågan om
en motorcykeltävling arrangerad på en allmän väg. Polisbefälet befanns ha
skött säkerhetsarrangemangen på ett otillfredsställande sätt genom att han
inte lyckats hålla publiken på ett betryggande avstånd från vägen. En
skadelidande skulle sannolikt vinna framgång med en talan mot arrangören
på samma grund.95
Det norska rättsfallet Rt. 1959 s. 1244 kan illustrera det faktum att då
det inte brister i några fysiska säkerhetsanordningar så kommer arrangören
att stå som ensam ansvarig. Den vårdslöshet som lades skytteföreningen
94
Se även RG 1988 s. 583.
Jfr också RG 1951 s. 776 (Racertävlingen på Gardemoen), FED 1996.1351 (Den gocartarrangerande bilmekanikern) samt NJA 1918 s. 372 (Fältskjutningen).
95
51
till last var att tillräckliga instruktioner inte getts till föreningens
medlemmar. Utgången i fallet skulle sannolikt inte ha blivit en annan även
om exempelvis skytteföreningen hyrde skjutbanan av någon annan. Denne
andra person kan omöjligen lastas för föreningens bristande instruktioner
till sina medlemmar.
3.5.4. Ansvarigt subjekt när anläggningen ägs av annan än arrangören – allmänna
anmärkningar. Rättsfall saknas från Högsta domstolarna i Sverige, Norge
eller Danmark där både en ägare och arrangör varit instämda samtidigt.
Det läge då man skulle kunna tänka sig att en ägare och arrangör samtidigt
blir ifrågasatta som skadeståndsansvariga mot utomstående är då ägaren är
den som tillsett att skyddsanordningar kommit på plats och en
idrottsförening nyttjar anläggningen utan att vidta några förändringar i
säkerheten. Det torde vara ganska vanligt i det praktiska idrottslivet att
idrottsföreningar nyttjar anläggningar som ägs t.ex. av kommuner, för
matcher och träning.
Metodologiskt måste man, om talan väcks mot en arrangör på den
grunden att säkerhetsanordningarna varit otillräckliga, för att över huvud
taget konstatera ett skadeståndsansvar för arrangören, gå tillväga på så sätt
att man frågar sig om idrottsföreningen haft en plikt att agera. Om svaret
på denna är jakande, får man sedan bedöma om underlåtenheten att agera
har varit vårdslös. Vad det i grunden handlar om är ansvarfördelningen
mellan ägaren och arrangören. Analysen syftar framför allt till att besvara
två frågor: Vem av dessa är det som ansvarar, och när? Kan de ansvara
tillsammans, d.v.s. solidariskt?
3.5.4.1. Pliktbegrepp. Detta arbete följer Jan Hellners uppdelning i objektiva
och subjektiva ansvarsförutsättningar. I de första delarna av detta kapitel
har diskuterats den subjektiva förutsättningen för ansvar, den om culpa
eller uppsåt hos skadevållaren. Som en objektiv ansvarsförutsättning räknar
Hellner, förutom att skada skall ha drabbat en annan än skadevållaren, att
skadevållaren skall ha haft en plikt att handla på ett sådant sätt att skada ej
uppstod. Pliktbegreppet utgör här en omskrivning av det faktum att det för
att skadeståndsansvar skall inträda ställs ett krav på handlande från
skadevållarens sida.96 Det är främst i två situationer som pliktbegreppet
96
För det följande se Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 104 ff. och Dufwa, Flera
skadeståndsskyldiga II, nr 2118 ff. Dufwa ifrågasätter dock om det är nödvändigt att laborera med ett
pliktbegrepp. Denne menar att frågan om ansvarigt subjekt kan lösas på ett naturligt sätt inom ramen
för culpabedömningen.
52
aktualiseras. Vid underlåtenhet att handla samt när skada uppstår i en
situation där flera personer kan tänkas komma ifråga som
skadeståndsskyldiga.
Vid aktiva ingripanden i ett händelseförlopp är regeln tämligen klar,
man har en skyldighet att ta hänsyn till risken för skada. Vid underlåtenhet
eller passivitet är läget annorlunda. Det kan sägas att underlåtenhet som
huvudregel inte grundar skadeståndsansvar. Den som upptäcker en grop i
marken, men underlåter att göra någonting åt saken trots att han förutser
att någon kan ramla ned i den och skada sig, blir inte skadeståndsskyldig
om någon senare skulle råka förolyckas i gropen. För att ansvar skulle
inträda för denna person skulle det krävas att det var han själv som hade
grävt gropen.
Ibland kan undantag från regeln att underlåtenhet inte föranleder
skadeståndsansvar framgå av lagar och andra författningar. Oftast är det
fråga om förvaltningsrättsliga handlingsföreskrifter, som får
skadeståndsrättsliga konsekvenser. Som exempel kan nämnas 26 §
väglagen (1971:948) som föreskriver att väg skall hållas i ett för
samfärdseln tillfredställande skick genom underhåll reparation och andra
åtgärder.
Avtal är också något som medför en plikt för avtalsparten att handla till
förmån för medkontrahenten och honom närstående.
Om man så går över till den situationen att en skada hotar och flera
personer kan komma ifråga för skadeståndsansvar, så finner man att det
måste utredas vem som har en plikt att handla. Ibland framgår denna plikt
av lagar och andra författningar, t.ex. renhållningslagens (1979:596) 18 och
19 §§ som reglerar ansvaret för kommun och annan att röja snö, sanda
m.m. I ett avtalsförhållande kan det mellan flera potentiellt
skadeståndsansvariga även finnas reglerat vem som skall ansvara om en
skada orsakas en utomstående på grund av bristande säkerhetsanordningar.
Ett sådant avtal medför sannolikt handlingsplikt för den utpekade parten,
trots att han kanske inte annars skulle ha behövt ansvara. Däremot är det
oklart om den som ”egentligen” skulle bära ansvaret på detta sätt kan
befria sig från det ansvar som han annars skulle ha haft.97
Som en sista hållpunkt, i avsaknad av föreskrifter och avtal, för att
avgöra vem handlingsplikten åvilar nämner Hellner allmänna grunder. Vad
som avses med detta utvecklas dock inte.98
När man kan konstatera att flera inblandade parter har åtminstone
97
98
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 109.
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 109.
53
någon handlingsplikt kan det bli nödvändigt att fastställa vem som har den
primära handlingsskyldigheten. I svensk rätt finns dock en tendens att
ålägga många parter samtidigt ett ansvar för andras säkerhet. Det innebär
alltså att man vid sidan av en eventuellt primärt handlingsskyldig ålägger
även andra en plikt att vara verksamma för att undvika skada. Detta ger
således en gynnsam position för den skadelidande, som kan rikta sina krav
mot andra än den närmast ansvarige om t.ex. denne inte kan nås med
skadeståndskrav.99
3.5.4.2. Arrangörens handlingsplikt och postciperad culpa. Har då en arrangör en
handlingsplikt om ägaren av idrottsanläggningen är den som ursprungligen
har anbringat säkerhetsanordningar? Något svar på denna fråga får man
inte i några författningar eller andra föreskrifter. I doktrinen har Bengtsson
uttalat att, om frågan om vem av parterna som ansvarar gentemot
tredjeman är oreglerad i avtal, ägaren i regel lär få svara för ”[…] brister
hos mera varaktiga säkerhetsanordningar; eventuellt kan därjämte
arrangören göras ansvarig, om bristfälligheten är så påtaglig, att tävlingen ej
bort hållas utan särskilda anstalter till åskådarnas skydd.”100 I tre fall i
underrätterna, FFR 1968 s. 186, FFR 1981 s. 179 och RG 1988 s. 583, har
frågan om ansvarigt subjekt kommit upp. Alla tre fallen gällde skador på
åskådare i samband med ishockeymatch. I de två första fallen var en
förening jämte en kommun instämda och i det norska fallet var endast
anläggningsägaren instämd. Domstolen tog i det norska fallet upp en
diskussion om vem som var ansvarigt subjekt med anledning av att
kärande först hade vänt sig till den arrangerande föreningen med
skadeståndskrav, som dock hade avvisat kravet och hänvisat till ägaren. I
samtliga fall har domstolarna bedömt frågan efter de synpunkter som
Bengtsson och Tjomsland lagt fram, om än utan att referera till författaren
i de två svenska fallen. En handlingsplikt föreligger alltså sannolikt för
arrangören då säkerhetsanordningarna var så dåliga att denne borde ha
reagerat. Detta kan motiveras med att arrangören skapar faran för skador
på utomstående genom att låta bedriva den aktuella idrotten. Å andra sidan
torde arrangören ha stort utrymme att lita på att anläggningsägaren inrättat
säkerhetsanordningarna på ett tillfredställande sätt.
Om frågan om vem av parterna som ansvarar gentemot tredjeman
finns reglerad i avtal måste man fråga sig vilken betydelse ett sådant avtal
99
Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 111.
Bengtsson, Skadestånd vid sport, s. 131. Se också Tjomsland, Erstatning og idrett, s.169 som
företräder samma ståndpunkt.
100
54
får i förhållande till tredjeman. Skulle arrangören i ett sådant läge vara den
som blir förpliktigad att stå för skadan på en utomstående, trots att denne
annars inte skulle ansvara, kan man inte utesluta att ägaren ändå skulle
kunna bli ansvarig enligt culparegeln. Det innebär således att om ägare
anordnat vårdslösa säkerhetsanordningar han kan få ansvara jämte
arrangören. På grund av kommunallagens bestämmelser kan man anta att
ett avtal mellan en kommun som ägare och en idrottsförening som
förvaltare och nyttjare inte innehåller en klausul som pekar ut den senare
som ansvarig gentemot tredjeman. Om kommunen överlämnat vården av
en kommunal angelägenhet (d.v.s. i det här fallet handhavandet av
idrottsanläggningen) till en idrottsförening med stöd av KommL 3:16 så
skall den ansvariga nämnden enligt KommL 6:7 ”[…] se till att
verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige
har bestämt samt de föreskrifter som gäller för verksamheten. [Nämnden]
skall också se till att den interna kontrollen är tillräcklig samt att verksamheten
bedrivs på ett i övrigt tillfredställande sätt”. [min kurs.] Ett avtal som lägger
skadeståndsbördan enbart på föreningen torde inte vara förenligt med
kommunens ansvar enligt detta lagrum. Skulle en utomstående drabbas av
en skada och den arrangerande föreningen är liten, med svag
betalningsförmåga, eller saknar ansvarsförsäkring så att den skadelidande
antagligen inte kan erhålla något skadestånd, kan man knappast säga att
den ansvariga nämnden sett till att verksamheten bedrivits på ett
tillfredställande sätt. Den skadelidande kan då möjligtvis åberopa detta
kommunala ansvar för att kunna rikta krav mot den kommunala ägaren.
Svensk rätt erkänner vad som kallas för culpaflerhet. Om flera personer
kan komma ifråga som skadeståndsskyldiga så utesluter inte en persons
culpa att den andra personen kan ha varit culpös.101 Översatt till vårt
problem innebär det alltså att om ägaren anses ha hållit vårdslösa
säkerhetsanordningar, arrangören också kan ha varit vårdslös på något sätt.
Mer specifikt skulle det för att skadeståndsansvar för arrangören gentemot
en utomstående skall inträda krävas att arrangören på ett vårdslöst sätt
underlåtit att kontrollera att de anbringade säkerhetsanordningarna var
försvarliga. Arrangören borde ha gjort en bedömning av den culpa som
ägaren gjort sig skyldig till.102 Dufwa kallar denna bedömning för
101
Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, nr 2100.
Jfr NJA 1954 s. 95. En besökare vid en danstillställning skadades av en nedfallande lampglob.
Ägaren av dansbanan, Stockholms stad, hade uppdragit åt en entreprenör att sätta upp
belysningsanordningarna. Staden ansågs ha haft en skyldighet att tillse, att belysningsanordningarna
varit tillfredställande ur säkerhetssynpunkt. Eftersom staden ej fullgjort denna skyldighet ansågs den
skadeståndsskyldig.
102
55
postciperad culpabedömning.103 Om arrangören gjort sig skyldig till
vårdslös underlåtenhet i det här avseendet synes man ha en situation där
ägaren och arrangören svarar solidariskt gentemot den skadelidande, som
således kan kräva vem han vill av dessa parter på hela
skadeståndsbeloppet, jfr SkL 6:4. Har ägaren och arrangören avtalat om
vem av dem som skall ansvara gentemot tredjeman, får detta avtal med
största sannolikhet endast effekt på den inbördes uppgörelsen mellan dem
och påverkar inte den skadelidandes möjlighet att kräva skadestånd av
båda. Detta underlättar ju för den skadelidande, då det skulle kunna vara så
att t.ex. den arrangerande idrottsföreningen, som i avtalet pekats ut som
ansvarig, har dålig betalningsförmåga.
Det kan också finnas en möjlighet att ägaren av anläggningen får stå
som ensamt ansvarig om en domstol finner att säkerhetsanordningar är
oförvarliga. Om domstolen anser att arrangören haft fog för att anta att
anordningarna räckte till, eller om domstolen finner att arrangören haft
små möjligheter att förekomma skadan och därmed anser att arrangören
inte har varit culpös, kan inte arrangören göras ansvarig. En situation då
man skulle kunna tänka sig denna utgång är då en liten ideell förening
utnyttjar en kommunal fotbollsplan för en division 7 match. Det verkar
orimligt att kräva exempelvis, att föreningen för just den aktuella matchen
skulle ha låtit bygga på befintliga stålskyddsnät runt planen med x antal
meter. Vad det hela utmynnar i är kanske någon slags fast ansvarsplacering
där ägaren är den som har en starkt utvecklad skyldighet att i första hand
ha uppsikt över säkerheten. Om man anser det orimligt att kräva att
arrangörer fysiskt ändrar de befintliga säkerhetsanordningarna som är
inrättade för just den aktivitet som bedrivs av arrangören, förefaller det
lämpligt att lägga ansvaret på ägaren som, särskilt om det är en kommun,
får anses vara den bästa kostnadsbäraren. En sak som skulle tala emot ett
sådant synsätt är möjligheten för den arrangerande idrottsföreningen att
teckna ansvarsförsäkring, vilket föreningar som regel har genom Folksams
grundförsäkring som upprättats genom ett avtal mellan Folksam och
Riksidrottsförbundet. Idrottsföreningen framstår mot bakgrund av denna
möjlighet också som ett lämpligt ansvarssubjekt, och den skadelidande
skulle stå kvar vid sin möjlighet att åberopa ett solidariskt ansvar för
anläggningsägaren och arrangören.
Eventuellt skulle man kunna tänka sig att också spelaren får ansvara vid
sidan av ägare och arrangör i situationen med den lilla föreningen som
anordnar match eller träning, något som ytterligare skulle förbättra den
103
Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, nr. 2201 ff.
56
skadelidandes möjligheter att erhålla skadestånd.104
Det skall dock poängteras att arrangören i många fall antagligen är
ensamt ansvarig då det brister i annat än permanenta säkerhetsåtgärder,
t.ex. instruktioner till sina aktiva105 eller vid en väntad stor
publiktillströmning106 till ett visst evenemang. Här kan man också tänka sig
att arrangören använder ägarens anläggning för en aktivitet som den inte är
avsedd för men vidtar inga förändringar i befintliga säkerhetsanordningar.
En fotbollsklubb får kanske för sig att träna teknik genom att spela
träningsmatcher på en ishockeyrink. I det läget torde arrangören få ansvara
själv om en utomstående skulle skadas av en förlupen fotboll. Det kan
sammanfattas som att arrangören får stå för de särskilda föranstaltningar
som krävs för det specifika evenemanget.
3.6 Ansvarsfriskrivningar
3.6.1. Friskrivningar utom och inom kontrakt. SkL är dispositiv rätt, vilket
framgår av 1:1 SkL där det stadgas att lagens bestämmelser gäller om inte
annat ”… föranledes av avtal …”. Inom det som klart faller inom det
utomobligatoriska området finns således en, i vart fall teoretisk, möjlighet
att avtala om att andra regler skall gälla än SkL. Detta kan förefalla lite
egendomligt då möjligheterna för en part i ett kontraktsförhållande att
friskriva sig från ansvar i någon aspekt ofta kan vara begränsad av
tvingande lagstiftning. Som Hellner påpekat finns det dock vissa praktiska
inskränkningar i möjligheten till friskrivning i utomobligatoriska
förhållanden, ”[…] en cyklist kan exempelvis inte med rättsverkan på sin
cykel sätta upp anslag att han inte ansvarar för skador som han orsakar
genom vårdslöshet.”107
Friskrivningar kan som regel göras i inomkontraktuella förhållanden.
Lagstiftaren har dock med rättstekniska medel begränsat verkan av
friskrivningar. Den viktigaste metoden är genom tvingande lagstiftning,
som framför allt förekommer vid konsumentavtal. Vidare kan verkan av
friskrivningsklausuler begränsas genom att tillämpa 36 § AvtL om oskäliga
avtalsvillkor. Det anses inte heller möjligt att friskriva sig från grov
vårdslöshet.108 En friskrivningsklausul bör vara klar och tydlig till sin
104
Jfr NJA 1993 s. 149 samt se avsnitt 3.5.2 ovan.
Jfr Rt. 1959 s. 1244 (ovan 3.5.2)
106 Jfr NJA 1936 s. 357.
107 Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, s. 85.
108 Se Hellner, Speciell avtalsrätt II, s. 116 ff. för de olika möjligheterna att begränsa verkningarna av
105
57
utformning. En generell friskrivning kan bli så långtgående att man kanske
inte kan avgöra vad friskrivningen avser.109
3.6.2. Idrottsförenings möjlighet att friskriva sig från skadeståndsansvar gentemot andra
utomstående än åskådare. Om man åter anknyter till de olika tänkbara
skadefall som diskuterades tidigare i framställningen (ovan 3.4) och
försöker undersöka möjligheterna till friskrivning, så finner man att det
finns situationer där detta inte alls torde vara möjligt. En person som
parkerar sin bil invid en fotbollsplan eller en golfbana kan inte bli utan
skadestånd om bilen eller han själv träffas av en förlupen fotboll eftersom
avtal mellan arrangören och bilens ägare saknas. Det är sannolikt inte
heller möjligt för arrangören att befria sig från ansvar genom att sätta upp
en skylt vid parkeringsplatsen som säger att arrangören inte ansvarar för
skada som beror på den aktivitet som bedrivs på fotbollsplanen. Det torde
inte vara möjligt att anse att det på det sättet etablerats ett avtalsförhållande
parterna emellan där bilens ägare accepterat detta avtalsvillkor, även om
formerna för avtals ingående är tämligen fria i svensk rätt.110 Vad som
skulle kunna åberopas av arrangören är att den skadelidande samtyckt till
den rättsliga risken för skada genom att parkera bilen på den aktuella
platsen. Genom sitt agerande anses då den skadelidande disponerat sitt
förmögenhetsrättsliga anspråk på skadestånd, men det betyder inte att han
därigenom godtagit det skadevållande handlingssättet. Samtycket innebär
alltså i detta fall en tyst friskrivning från skadeståndsansvar. Den
ståndpunkt som intagits i detta arbete i samtyckesfrågor är dock att en
arrangör, i vart fall i exemplet med parkeringen vid golfbanan, inte bör ha
framgång med en sådan invändning (se ovan 3.4.3 och 3.4.4)
Som ett exempel på en praktisk inskränkning i möjligheten att med
rättsverkan friskriva sig i utomobligatoriska förhållanden, kan tas joggaren i
motionsspåret som fick en boll i huvudet. Att en golfklubb skulle kunna
friskriva sig från denna skada får ses som en praktisk omöjlighet. Det är
svårt att se hur det över huvud taget skulle kunna vara möjligt.
3.6.3. Idrottsförenings möjligheter att friskriva sig från skadeståndsansvar gentemot
åskådare. I denna fråga finns det anledning att göra skillnad mellan
idrottsevenemang där entréavgift tas ut av besökarna och evenemang när
detta inte görs. Vid dessa senare tillställningar erhålls kanske inte någon
friskrivningar.
109 Ramberg & Hultmark, Allmän avtalsrätt, s. 251.
110 Se allmänt Ramberg & Hultmark, Allmän avtalsrätt, s. 26 ff.
58
biljett eller liknande, varför en eventuell friskrivning från arrangörens sida
på annat sätt måste delges åskådaren, t.ex. genom skyltar uppsatta kring
anläggningen. Precis som i diskussionen strax ovan kring parkerade bilar,
får man här problem att konstatera att åskådaren ingått ett avtal med
arrangören där den förra genom en viljeförklaring godtagit det avtalsvillkor
som friskrivningsklausulen utgör.
Kanske skulle det vara lättare att få det till att arrangören gjort en giltig
friskrivning om den fanns utsatt på en biljett som åskådaren, t.ex. på en
ishockeymatch, betalat för. I det fallet har prestationer utväxlats, åskådaren
har erlagt betalning och arrangören skall tillhandahålla den aktuella
idrottsupplevelsen, och det aktuella avtalsvillkoret (friskrivningen) finns
klart och tydligt utsatt på biljetten. Det finns dock anledning att vara
skeptisk till att friskrivningen har bindande verkan. För publiken är det inte
alltid naturligt att studera texten på biljetten närmare och ofta ges det inte
heller anledning till det innan åskådaren redan är inne på idrottsarenan.111
Om man i alla fall anser att friskrivningen är giltig, så kan den ändå vid
en prövning befinnas vara oskälig och jämkas med stöd av 36 § AvtL.
Grunden skulle då först och främst tänkas vara att åskådaren intar en
underlägsen ställning.112 Har arrangören hållit sig med grovt vårdslösa
säkerhetsanordningar och en åskådare skadas till följd av detta kommer
sannolikt friskrivningsklausulen att förlora sin verkan. Hur arrangören
skulle behöva agera för att anses grovt vårdslös går naturligtvis inte att
bestämma närmare, utan det måste bedömas från fall till fall.113
Avslutningsvis bör sägas att en friskrivning knappast behöver tillgripas
av en arrangör såsom rättsläget ser ut när det gäller skadeståndsansvaret
mot utomstående. Av framställningen torde framgå att en till synes mild
vållandebedömning görs av domstolarna om en åskådare skadas av
exempelvis en ishockeypuck.114 Det finns också anledning att ställa sig
frågan hur användandet av dylika friskrivningar skulle påverka
publiktillströmningen till matcher. Kanske skulle vissa tänka sig för både
en och två gånger innan de bestämde sig för att gå och titta på favoritlaget.
111
Tjomsland, Erstatning og idrett, s. 178.
Se vidare om tillämpningen av 36 § AvtL Ramberg & Hultmark, Allmän avtalsrätt, s. 190 ff.
113 Jfr HD:s uttalande i NJA 1992 s. 130: ”Det ligger i sakens natur att begreppet grov vårdslöshet
inte kan ges en enhetlig innebörd på alla områden där det används”.
114 Jfr NJA 1959 s. 280, FFR 1968 s. 186 och FFR 1981 s. 179.
112
59
4. Avslutning
4.1 Sammanfattning
I arbetet har jag sökt att föra en kontinuerlig diskussion kring de olika
skadeståndsrättsliga grundbegrepp som aktualiseras när man skall bedöma
idrottsföreningars ansvar vid skador på utomstående. Diskussionen skall
inte upprepas här, utan snarare kommer resultaten av analysen att
sammanställas och i vissa avseenden kommenteras.
Undersökningen har visat att en idrottsförenings eller annan arrangörs
ansvar vid skada på utomstående får avgöras enligt den allmänna
culparegeln i SkL 2:1, eftersom lagregler om skadestånd på området
saknas. Något överraskande har dock framkommit att en person som
skadas av golfbollar utanför banan, i vissa fall torde kunna åberopa det
strikta skadeståndsansvaret i MB 32 kap. (se avsnitt 3.4.4) Denna möjlighet
borde stå öppen även för andra skadelidande när det rör sig om idrotter av
liknande farlig karaktär som golf, exempelvis skjutningar med
handeldvapen, där skadan kan drabba någon på synnerligen långt
geografiskt avstånd från den aktuella idrottsverksamheten.
När det gäller att bedöma en arrangörs ansvar mot annan än deltagare i
sporten, d.v.s. utomstående, synes inställningen från domstolarnas sida ha
varit att inte lasta arrangören för att ha hållit sig med vårdslösa
säkerhetsanordningar, såvida det inte kunnat konstateras att verksamheten
som arrangören låtit bedriva inneburit en betydande fara för utomstående
(se avsnitt 3.2). Arrangörens agerande har dock varit föremål för en
”vanlig” culpabedömning. Det har inte varit fråga om någon mildare
bedömning som traditionellt sett brukar göras när deltagare orsakar skada
på varandra i samband med spelet. Denna mildare culparegel som gäller
vid skador mellan deltagare motiveras ofta med att deltagare som ägnar sig
åt en från samhällelig synpunkt önskvärd och uppmuntrad aktivitet inte
ska avskräckas från att göra detta. Samma hänsyn gör sig inte i lika hög
grad gällande när en arrangörs ansvar gentemot en utomstående är
ifrågasatt. Den undersökta rättspraxisen från Norge och Danmark visar att
domstolarna i dessa länder intar en liknande ståndpunkt som svenska
domstolar vid vållandebedömningen. Mycket beror detta sannolikt på den
nästan snarlika utformningen av culparegeln i de tre länderna.
60
Betydelsen av den skadelidandes agerande har ingående studerats i
framställningen. Det har då visat sig att samtycke och accept av risk i vissa
fall kan tänkas verka som en objektiv ansvarsfrihetsgrund eller påverka
culpabedömningen vid skada på utomstående. Min inställning har dock
varit att samtycke och accept av risk, närmast av billighetsskäl, som regel
inte skall kunna åberopas som försvar av en vårdslös arrangör, inte ens
gentemot en åskådare. Denna ståndpunkt har också visat sig ha stöd i en
stor del av den rättspraxis som undersökts. (se avsnitt 3.3.3). Jämkning av
arrangörens eventuella skadeståndsskyldighet på grund av den
skadelidandes medvållande finns naturligtvis med som en faktor, vilken
kan begränsa skadeståndets storlek, se SkL 6:1. Det är dock svårt att se
situationer då den skadelidande kan anses ha medverkat till sin skada i
samband med idrottsevenemang. Så länge den skadelidande agerat som en
”normal” åskådare vid t.ex. en fotbollsmatch så finns det inte grund för
jämkning på grund av medvållande (se avsnitt 3.3.2). En annan viktig
begränsning härvid ligger i att den skadelidande måste ha varit grovt
vårdslös om skadeståndet skall jämkas vid personskada, se SkL 6:1 1 st.
Ämnets karaktär har gett anledning att undersöka om det vid sidan av,
eller istället för, idrottsföreningen som arrangör kan finnas ett annat
ansvarigt subjekt. Det har framgått av undersökningen att så är fallet i ett
antal tänkbara scenarier. Spelaren som står för den direkt skadegörande
handlingen kan komma ifråga som ansvarig åtminstone vid evenemang av
mindre storlek, där ”arrangörsmomentet” är svagt, eller då spelaren agerar
uppsåtligen och utanför idrottens regler (se avsnitt 3.5.2). En ägare av en
idrottsanläggning kan också få stå som ansvarig istället för eller vid sidan
av en arrangerande idrottsförening. Detta gäller framför allt i det läget att
föreningen endast nyttjar ägarens anläggning med stöd av avtal (se avsnitt
3.5.4.2) Från den skadelidandes synpunkt medför detta den fördelen att
denne kan rikta sina skadeståndsanspråk mot flera subjekt samtidigt, vilka
har att svara för skadan solidariskt. Inom svensk rätt finns också den
tendensen att ålägga flera personer skadeståndsansvar samtidigt vid en
uppkommen skada.
I arbetet har slutligen undersökts arrangörens möjligheter att med
rättsverkan friskriva sig från skadeståndsansvar vid skada på utomstående.
Det har då kunna konstateras att man får problem med att fastställa att ett
avtal ingåtts mellan skadevållaren och den skadelidande med den
innebörden att den skadelidande accepterar friskrivningsklausulen som ett
avtalsvillkor (se avsnitt 3.6.2 – 3.6.3). Det torde vara praktiskt omöjligt att
friskriva sig gentemot en person som inte har någon som helst kontakt
61
med idrottsaktiviteten ifråga, t.ex. en person som promenerar på en väg en
bit från idrottsanläggningen, medan det förefaller praktiskt genomförbart i
förhållande till betalande publik. I sistnämnda fall kan man dock fråga sig
om en idrottsförening med självbevarelsedrift skulle låta trycka en
friskrivningsklausul på sina biljetter. Det är detta sista som, tillsammans
med det ibland milda culpaansvaret för arrangörer, gett upphov till titeln
på denna uppsats.
4.1.1. Framtiden – några reflektioner. Avslutningsvis skall framhållas att de
rättsfall från Högsta domstolen som behandlar frågan om
idrottsföreningars ansvar för skada på utomstående är av gammalt datum.
Rätten är i ständig utveckling, eller borde i alla fall vara det, varför det
skulle vara intressant att se något fall prövas i HD idag där en
idrottsförening eller kommun eller annan ägare blir ifrågasatta som
skadeståndsansvariga gentemot utomstående. Med tanke på de utbredda
försäkringsmöjligheterna i dagens samhälle kan det kanske finnas utrymme
att inte vara lika restriktiv som man varit tidigare att tillerkänna publik och
andra ersättning för skada, exempelvis vid fotbolls- och ishockeymatcher.
För en skadelidande måste det i många fall framstå som stötande att inte
kunna erhålla ersättning för en svår personskada på grund av att
arrangören följt någon slags sedvana vad gäller utformningen av
skyddsanordningar på idrottsanläggningar. Det slag av skador som vi
pratar om här kan inte tänkas bli särskilt vanligt förekommande, men detta
anser jag inte vara skäl att befria från skadeståndsansvar. Varför inte skärpa
bedömningen och istället låta arrangören betala via sin försäkring (jfr
avsnitt 3.5.4.2). Någon ökning av försäkringspremien kan knappast
förutses då de sällsynta skadestånden slås ut på ett stort
försäkringskollektiv. Att ålägga ett rent strikt skadeståndsansvar är
sannolikt ett alltför extremt grepp i dagens läge, och ett sådant ansvar
passar inte heller på ett naturligt sätt in i den skadeståndsrättsliga
systematiken.
62
Källförteckning
Författningar
Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område
Väglag (1971:948)
Skadeståndslag (1972:207)
Trafikskadelag (1975:1410)
Produktansvarslag (1992:18)
Miljöbalk (1998:808)
Patientskadelag (1996:799)
Renhållningslag (1979:596)
Kommunallag (1991:900)
Litteratur
Agell, A, Samtycke och risktagande, P.A. Norstedts & Söners Förlag,
Stockholm, 1962 [cit Agell, Samtycke och risktagande].
Andersson, H, Kausalitetsproblem – kausalitet eller problem, i Festskrift till
Anders Agell, Uppsala, 1994, s 19-49 [cit Andersson, Kausalitetsproblem].
Bengtsson, B, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, P.A. Norstedt &
Söners Förlag, Stockholm, 1962 [cit Bengtsson, Skadestånd vid sport].
- Nordiskt samarbete inom skadeståndsrätten, TfR 1988, s. 541-564 [cit
Bengtsson, TfR 1988].
- Norsk och svensk skadeståndsrätt, i Festskrift till Peter Lødrup, Oslo, 2001,
s. 89-107 [cit Bengtsson, Norsk och svensk skadeståndsrätt].
Bengtsson, B & Strömbäck, E, Skadeståndslagen. En kommentar, Norstedts
Juridik AB, Stockholm, 2002 [cit Bengtsson & Strömbäck,
Skadeståndslagen].
Cooter, R & Ulen, T, Law and Economics, 3 ed., 2000 [cit Cooter & Ulen,
Law and Economics].
63
Dufwa, B, Flera skadeståndsskyldiga, Band II kap 5-12, Juristförlaget,
Stockholm, 1993 [cit Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II].
Eyben, B. von & Isager, H, Lærebog i erstatningsret, 5. udgave, Jurist- og
Økonomiforbundets Forlag, Köpenhamn, 2003 [cit von Eyben & Isager,
Lærebog i erstatningsret]
Hellner, J, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet. Allmänna ämnen, 3 u,
Juristförlaget, Stockholm, 1996 [cit Hellner, Speciell avtalsrätt II]
Hellner, J & Johansson, S, Skadeståndsrätt, 6 u, Norstedts Juridik AB,
Göteborg, 2000 [cit Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt].
Holmqvist, L; Leijonhufvud, M; Träskman P.O. & Wennberg, S,
Brottsbalken. En kommentar, Del I, Norstedts Juridik AB, Göteborg, 2000
[cit Holmqvist m.fl., Brottsbalken I].
Karlgren, H, Skadeståndsrätt, 4 u, P.A. Norstedt & Söners Förlag,
Stockholm, 1968 [cit Karlgren, Skadeståndsrätt].
- Culpa och samtycke inom skadeståndsrätten, CWK Gleerup, Lund, 1969 [cit
Karlgren, Culpa och samtycke].
Lødrup, P, Lærebok i erstatningsrett, 3 utg., Oslo, 1995 [cit Lødrup, Lærebok i
erstatningsrett].
Nygaard, N, Skade og ansvar, 5 utg., Bergen, 2000 [cit Nygaard, Skade og
ansvar].
Posner, R, Economic Analysis of Law, 3 ed., Boston, 1986 [cit Posner,
Economic Analysis of Law].
Radetzki, M, Skadeståndsberäkning vid sakskada, Elanders Gotab AB,
Stockholm, 2004 [cit Radetzki, Skadeståndsberäkning].
Ramberg, J & Hultmark, C, Allmän avtalsrätt, 5 u, Norstedts Juridik AB,
Stockholm, 1999 [cit Ramberg & Hultmark, Allmän avtalsrätt]
Schultz, M & Rebane, J, Fore! Om skadestånd vid golfspel (och annan idrott), i
64
Idrottsjuridisk Förenings Artikelsamling 2002, Farsta, 2002 s. 252-269 [cit
Schultz & Rebane, Fore! Om skadestånd vid golfspel].
Schultz, M, Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt och det europeiska
harmoniseringsarbetet, NFT 3/2003, s 276-282 [cit Schultz,
Kausalitetskriterier].
Tjomsland, S, Erstatning og idrett, i Kjenner, G-M (red.), Idrett og jus, 2. utg.,
Oslo, 1992 [cit Tjomsland, Erstatning og idrett]
Verner, J, Ansvar for skader ved sport og friluftsliv, Schultz Forlag, København,
1980 [cit Verner, Ansvar for skader ved sport].
- Erstatning og idræt (kap 5) i Evald, J m.fl., Idræt og Jura, Nyt Juridisk
Forlag, København, 1997, s. 57-65 [cit Verner, Erstatning og idræt].
Offentligt tryck
Prop. 1972:5. Skadeståndslag
Prop. 1975:12, med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207) m.m.
Prop. 1985/86:83 om ersättning för miljöskador
Rättsfall
NJA 1918 s. 372
NJA 1936 s. 357
NJA 1945 s. 471
NJA 1945 s. 473
NJA 1945 s. 648
NJA 1945 s. 669
NJA 1951 s. 79
NJA 1951 s. 783
NJA 1954 s. 95
NJA 1957 s. 499
NJA 1959 s. 280
NJA 1974 s. 476
NJA 1976 s. 1
NJA 1977 s. 281
65
NJA 1977 s. 788
NJA 1979 s. 129
NJA 1981 s. 683
NJA 1981 s. 920
NJA 1982 s. 421
NJA 1983 s. 522 II
NJA 1987 s. 692
NJA 1991 s. 580
NJA 1991 s. 720
NJA 1992 s. 130
NJA 1993 s. 149
NJA 1993 s. 764
NJA 1997 s. 468
NJA 1997 s. 636
NJA 2001 s. 878
Övriga rättsfall
FFR 1968 s. 186
FFR 1981 s. 179
RG 1951 s. 776
Rt. 1959 s. 1244
Rt. 1965 s. 1309
RG 1988 s. 583
FED 1996.1351
ASD 1934.438
U 1948.181 H
U 1958.557 H
66
67
