BREDFJÄLLET - Länsstyrelserna

BREDFJÄLLET – VÄKTOROMRÅDET
Naturinventering och förslag till naturvårdsprogram
Ulf Molau 1980
Naturinventeringar i 0-län (1984:1)
ISSN 0280-2538
Produktion: Länsstyrelsen, naturvårdsenheten
Kartritning: Maria Nilsson
Repro: Lantmäteriet Göteborg/Vänersborg
Tryck inlaga: Länsstyrelsens offset Göteborg 1984
Tryck karta: Gösta Andersson offset AB 1984
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid
1
INLEDNING
1
2
2.1
2.2
2.3
2.4
2.5
2.6
ALLMÄN BESKRIVNING AV INVENTERINGSOMRÅDET
Topografi och hydrologi
Geologi
Kulturhistoria
Vegetationshistoria och tidigare markanvändning
Nutida markanvändning
Vegetation och flora
3
3
4
4
5
5
6
3
3.1
3.2
VEGETATIONSTYPER
Metodik vid vegetationskarteringen
Kommentarer till vissa vegetationstyper
8
8
12
4
4.1
4.2
SÄRSKILT VÄRDEFULLA NATUROMRÅDEN
Metodik för urval och bedömning av objekt
Beskrivningar till objekten
14
14
21
5
ORDFÖRKLARINGAR
107
6
REFERENSER
108
Bilaga
Karta Översikts- och vegetationskarta/Naturvårdsobjekt
FÖRORD
Bredfjället-Väktorområdet utgör ett sjö- och skogrikt platåområde i Uddevalla respektive
Lilla Edets kommuner beläget öster om Ljungskile och nordväst om Lilla Edet. Området
omfattas av den fysiska riksplaneringen och har därvid betecknats som riksintressant för
friluftslivet. I naturvårdsplanerna för Göteborgs och Bohus län respektive Älvsborgs län
föreslås åtgärder enligt naturvårdslagen till skydd för områdets naturvärden och främjande
av friluftslivets intressen.
Översiktliga inventeringar utförda under 1970-talet har visat på områdets ansenliga naturvärden och behov av skydd samt legat till grund för värderingar i olika planeringssammanhang. Den nu färdigställda rapporten har tillkommit på uppdrag av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs län samt Stiftelsen för västsvenska fritidsområden i syfte att tillskapa ett detaljerat underlag för naturvårdsbedömningar och åtgärder. Uppdragsgivarna har fortlöpande kunnat följa inventeringsarbetet vid ett antal delredovisningar.
Författaren är emellertid ensam ansvarig för de värderingar och förslag till åtgärder som
framförs i denna rapport.
1
1
INLEDNING
Denna rapport har utarbetats på uppdrag av skogsvårdsstyrelsen i samarbete med länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs län samt Stiftelsen för Västsvenska
fritidsområden. En av anledningarna till att denna länsgränsöverbryggande inventering
kommit till stånd är att Bredfjället-Väktorområdet tillmätts ett högt naturvärde i de naturvårdsplaner som upprättats för de båda berörda länen.
Avsikterna med denna inventering har varit:
- att avgränsa ett inventeringsområde, lämpat att helt eller delvis avsättas som naturvårdsområde enligt paragraf 19 naturvårdslagen,
- att inom detta område komplettera tidigare inventeringar (främst Gustafsson 1974 och
Nielsen 1972),
- att inom inventeringsområdet avgränsa och beskriva särskilt värdefulla naturområden
för framtida säkerställande och eventuellt skydd samt att utarbeta skötselförslag för
dessa områden,
- att utarbeta riktlinjer för skötsel av områdets övriga delar, bl.a. som underlag för en
naturvårdsinriktad skogsbruksplan (NISP),
- att ge förslag till åtgärder förknippade med det rörliga friluftslivet.
Fältarbetet bedrevs av författaren under perioden maj-augusti 1980. Som underlag för redovisningen framtogs en vegetationskarta, baserad på flygbildstolkning av IR-diapositiv
i kombination med fältkontroller. Parallellt med den allmänna naturvårdsinventeringen
genomfördes en skoglig inventering av områdets centrala delar; resultaten redovisas i en
separat rapport (Kardell och Andreasson).
Det under fältarbetets gång slutgiltigt avgränsade inventeringsområdet omfattar ca 66 km2,
varav ca 41 km2 ligger i Göteborgs och Bohus län (Uddevalla kommun) och ca 25 km2 i
Älvsborgs län (Lilla Edets kommun), Inventeringsområdets läge och avgränsning framgår
av karta 1. Det har varit en strävan att ge området en så naturlig avgränsning som möjligt
(större sjöar, djupa dalgångar, bergmassivens kanter etc.). Den föreslagna gränslinjen sammanfaller i norr med landsvägen Ljungskile-Vassbo-Utby, i övrigt följer den ungefär linjen
Utby-Sollum-Rinnan-Röd-Ljungskile-Kolbengtseröd. I partier där gränsdragningen varit
svår har framträdande kulturelement som vägar och högspänningsledningar använts.
2
Vid urval och avgränsning av objekt med särskilda naturvärden följer riktlinjer som dragits
upp av berörda myndigheter i samarbete med författaren. Härvid har följande områdestyper
tillmätts särskild vikt:
- områden av betydelse för faunavården (myrar, hällmarkstallskogar, lövträdsbestånd, naturskogsbestånd, stränder, häckningsbiotoper för hänsyns krävande fågelarter, kulturmarker),
- områden av botaniskt intresse (även kryptogamlokaler),
- områden av kulturhistoriskt intresse,
- områden av särskild betydelse för landskapsbilden,
- områden av särskild betydelse för rörligt friluftsliv.
För de utvalda objekt som kräver skötselåtgärder av någon form har förslag till skötselplaner utarbetats som underlag för vidare planläggning av landskapsvården hos berörda
myndigheter. Huvuddragen i dessa skötselförslag ges i objektbeskrivningarna (avsnitt
5.2).
Göteborg i september 1980
Ulf Molau
3
2
ALLMÄN BESKRIVNING AV INVENTERINGSOMRÅDET
2.1
TOPOGRAFI OCH HYDROLOGI
Bredfjället-Väktorområdet omfattar ett ansenligt stycke av den s.k. Södra Inlandsplatån.
Området omges av djupa dalgångar utom längst i norr, och avgränsas därför relativt naturligt från angränsande bergområden. Genom inlandsisens eroderande verkan har den forna
urbergsplatån ställvis blivit relativt uppbruten med djupa dalgångar, stup och rasbranter.
Inventeringsområdets båda delar, Bredfjället (O län) och Väktorområdet (P län) skiljer sig
i viss mån beträffande topografi. Bredfjället kan grovt karaktäriseras som en terrasserad
högplatå, medan Väktorområdet är betydligt mer småkuperat med oregelbunden topografi.
Bredfjället reser sig etappvis mot öster, med början invid Ljungskile. På den västligaste,
lägsta terrassen ligger t.ex. Skarsjöarna och Lidvattnet. Kanten mot den andra, högre terrassen, det egentliga Bredfjället, är väl avsatt i terrängen längs en linje Kolbengtserödssjön - Stora Iglevattnet - Stora Skarsjöns östra strand - Lidvattnets östra strand. Längre söderut suddas platåkanten ut och böjer samtidigt av mot Ö. Högplatån, som till sin utsträckning överensstämmer med den forna kronoallmänningen Bredfjället, är anmärkningsvärt
flack, rik på myrar och grunda sjöar. Den högsta punkten ligger utmed platåkanten i väster
(Brända Berg, 174,1 m ö h).
Längst i norr finns två högre bergsmassiv, Bukullen (174,6 m ö h) och Trynet (drygt 165 m
ö h), vilka framstår som något isolerade från platåområdet längre söderut.
Väktorområdet har en oroligare topografi med ett otal sjöar av varierande storlek och djup.
Områdets högsta berg är Stora Valeklinten (185,5 m ö h), en relativt spetsig topp; dessutom förekommer åtskilliga något lägre toppar med likartat utseende. I Väktorområdet
finns dock ett par mindre områden som har karaktären av högplatå, nämligen Fåglebergen
och Ördalsbergen. Bergområdets kant mot Götaälvdalen är hög och brant, en betydligt
våldsammare begränsning än i väster.
Endast ett mindre antal av Bredfjället-Väktorområdets sjöar avvattnas direkt mot väster,
Detta sker huvudsakligen via två åar som mynnar i Ljungskile, Aröd å och Tjöstelsrödsbäcken. De sjöar som ingår i dessa system är Funneshultssjön, Stora och Lilla Djup, Stora
och Lilla Svartevattnet, Stora och Lilla Iglevattnet, Stora och Lilla Skarsjön, Stora och
Lilla Stenkällevattnet, Mårtensvattnet, Käringevattnet, Blackevatten, Fällungsvattnet,
Svartevattnet, Stuteröven, Lidvattnet och Lilla Holmevattnet.
Sjöarna längs områdets norra gräns avvattnas via Öre sjö och vidare via Sågån-Risån för
att slutligen mynna vid Uddevalla. Bland de berörda sjöarna märks Buvattnet, Krokevattnet, Stora och Lilla Galten, Ivarsbosjön, Stockebosjön, Torvan, Duldevattnet, Stora och
Lilla Mörtevattnet, Valdalssjön, Långevattnet, Lilla Kvarnevattnet samt de nordvästra sjöarna i Valeklintsområdet.
Merparten av områdets sjöar avvattnas dock via Göta älv. Det viktigaste sjösystemet omfattar bl.a. Grinnerödssjön och Väktorsjöarna, vilka står i förbindelse med Göta älv via
Sollumsån.
4
2.2
GEOLOGI
Bredfjället-Väktorområdet bildar i huvudsak en platå vars högsta delar utgör rester av den
s.k. subkambriska peneplanet. Svaghetszoner i berggrunden och en överprägling av inlandsisen har tillsammans givit upphov till ett system av dalgångar såväl i nordväst-sydostlig riktning som nordnordost-sydsydvästlig riktning.
Berggrunden domineras av gnejs. I inventeringsområdets norra delar förekommer dock
grönstensgångar i vissa av de nordväst-sydostliga dalgångarna i urberget. Den dominerande grönstenen är en mörk diabas, som på vissa håll är sekundärt uppbruten och läkt med
kalkspat. Grönstensförekomster avspeglar sig ofta i floran, då de är lättvittrade och mindre
sura än den omgivande gnejsen. Den kraftigaste diabasgången i det aktuella området löper
genom Valeklintsområdet (objekt 57) och fortsätter rätlinjigt mot nordväst där den går i
dagen vid Vargefjäll (objekt 18) och Stendammen (objekt 10). Andra stråk av lokaler med
rik flora längs inventeringsområdets nordgräns indikerar förekomst av ytterligare
grönstensstråk.
Större delen av Bredfjället-Väktorområdet ligger ovanför Högsta Kustlinjen (ca 125 m ö h
i denna del av Sverige), och har alltså aldrig legat under havsytan sedan den sista nedisningen. De osorterade jordarterna (moräner) dominerar därför ytmässigt större delen av
området. Sorterade jordarter (sand, lera etc.) förekommer främst i de djupare dalgångarna.
2.3
KULTURHISTORIA
Bredfjället var kronoallmänning fram till 1836. Under 1700- och 1800-talet bosatte sig ett
stort antal människor på fjället. Ett otal lämningar av små torpställen kan än i dag ses i området. En livfull och detaljerad skildring av Bredfjällets kulturhistoria har nyligen publicerats av Olsson (1979).
Väktorområdet har under långa tider fungerat som utmark till byar i Göta- älvdalen tillhörande Hjärtums socken, bl.a. Sollum och Utby. ven här fanns dock åtskilliga torpställen under de närmast föregående seklen även om denna del av området inte varit lika tätt
befolkad som Bredfjället.
Inom Bredfjället-Väktorområdet finns ett fåtal torpställen som fortfarande brukas eller brukats tills helt nyligen. De främsta exemplen är Holmen (objekt 27) och Bråten (objekt 63).
ven den något större gården Vargefjället (objekt 18) är fortfarande i drift efter ålderdomliga principer.
2.4
VEGETATIONSHISTORIA OCH TIDIGARE MARKANVÄNDNING
Fram till 1500-talet dominerades troligen Bredfjället-Väktorområdet av hedekskogar.
Under de närmast följande seklerna bedrevs en våldsam skogsskövling, särskilt i kronoallmänningen Bredfjället som vid början av 1700-talet var praktiskt taget skoglös. De
ekbestånd som i dag finns här och var i Väktorområdet representerar sannolikt den ursprungliga skogstypen, även om den skogliga kontinuiteten kan ha varit bruten även i
dessa.
5
Under 1700- och 1800-talen upptogs merparten av Bredfjället av kala ljunghedar. Dessa
brändes med regelbundna intervall och nyttjades som betesmarker. Likartade förhållanden
rådde sannolikt i Väktorområdet. Troligen fanns under denna tid endast i otillräckliga terrängavsnitt, t.ex. rasbranter, ett glest trädskikt. Några av tallarna på Bukullen anses vara ett
par hundra år gamla, och skulle alltså ha stått där redan under ljunghedsepoken.
I början av 1900-talet beskogades större delen av området, De skogar som i dag är avverkningsmogna representerar alltså första skogsgenerationen sedan den kala epoken.
Den uppodlingsväg som berörde Bredfjället-Väktorområdet under de två närmast föregående seklen har tillfört området en mängd små inägor. Dessa är i dag till stor del igenvuxna med lövskog. Vid de gamla torpruinerna finner man än i dag ett annat speciellt inslag,
nämligen de s.k. vårdträden. Vid torpen höll man sig vanligtvis med några planterade, särskilt omhuldrade ädla lövträd, oftast lönn och oxel, ibland lind eller alm. Typiska trädgårdsväxter som syren, apel och häckspirea finns också kvar vid många av torpruinerna.
2.5
NUTIDA MARKANVÄNDNING
Större delen av Bredfjället-Väktorområdet är i dag bevuxet med barrskog, där rationellt
skogsbruk bedrivs. Sedan drygt femton år tillbaka pågår en livlig avverkningsverksamhet
i området. På de äldsta hyggena har den andra generationen skog redan nått ungskogsstadiet.
Flera stora basvägar har byggts rakt in mot områdets centrum under de sista åren. De
största av dessa nya basvägar är:
- från Backamo norrut via Södra Fjället mot Skimlingen
- från Sollid in mot Stora Mörkevattnet
- från Nötebron söderut till Valdalssjön och Valeklintsområdet
- från Kringvattensbacken via Kringvattnets nordsida mot Brokabukten i Store Väktor.
De stora kalhyggesarealerna står i skarp konflikt med det alltmer intensiva utövandet av
rörligt friluftsliv i området. Stora nybyggda basvägar in mot de sista orörda skogsområdena
i Bredfjället-Väktorområdets centrum talar tyvärr för att denna konflikt kommer att fördjupas inom de närmaste åren.
2.6
VEGETATION OCH FLORA
Bredfjället-Väktorområdet domineras av barrskogar med mager flora. Här och var, särskilt
i områdets östra del finns bestånd av hedekskog. Öppna hedmarker förekommer inte längre
på Bredfjället. Skogsområden ned karaktär av naturskog (se ovan) förekommer på branta
sluttningar, rasbranter, i raviner och på marker med låg bonitet, Det mest genuina naturskogsområdet finner man inte helt oväntat på Bukullen (objekt 4), där synnerligen svåra
terrängförhållanden försvårat drivning av skogen.
I anslutning till de diabasgångar som korsar området finns bestånd av mer krävande vegetationstyper som ängslövskogar, ängsgranskogar, alsumpskogar och rikkärr. I norra delen
av Väktor-området finns Bohusläns största koncentration av rikkärr. Utbredningskartor
över typiska rikkärrsarter som t.ex. gräsull (Eriophorum latifolium) och knagglestarr
(Carex flava) i Bohuslän visar tydligt en koncentration till detta område (se Fries 1971).
6
Inom Bredfjället finner man också ett litet men karaktäristiskt inslag av nordliga arter i
floran, t.ex. brunrör (Calamagrostis purpurea) och slidstarr (Carex vaginata).
Myrarna är av västsvensk typ, och i fattigkärrens flora dominerar arter med västlig utbredning, t.ex. myrlilja (Narthecium ossifragum) och klockljung (Erica tetralix). Typiskt östliga
arter som skvattram (Ledum palustre) är däremot ytterligt sällsynta i området.
Flertalet av sjöarna är oligotrofa skogssjöar, och många är i dag starkt försurade. De sjöar
som ligger i nära anslutning till områdets grönstensstråk har dock genom sin högre alkalinitet en bättre buffrande förmåga och är inte lika svårt försurade. Flera av detta sjöar har
också en rikare vattenväxtflora, t.ex. Torvan (objekt 48).
Ett floristiskt särdrag med speciell betydelse i Bredfjället-Väktorområdet är förekomsten
av gotlands-ag (Cladium mariscus), Arten är endast känd från tio sjöar i landskapet, sex
av dessa ligger inom det inventerade området. Förekomsten av gotlands-ag i dessa bohusländska skogssjöar har tolkats som relikter av en tidigare mer vidsträckt utbredning.
Floran på de små inägorna vid områdets många torpställen är intressant ur kultur- och vegetationshistorisk synvinkel. På många håll förekommer arter som gått starkt tillbaka i moderna jordbruksområden, t.ex. slåtterängsväxter som smörboll (Trollius europaus). Vid
många av Bredfjällets torpruiner kan man också n i dag finna stora bestånd av den fordom
omhuldade medicinalväxten mästerrot (Imperatoria ostruthium); arten är numera sällsynt
i Bohuslän.
Vegetation och flora i Bredfjället-Väktorområdet skildras på många håll i litteraturen.
Mestadels rör det sig om kortare notiser, men några mer övergripande arbeten finns över
delar av området. En relativt ingående beskrivning av vegetation och flora i Bredfjället
som vägen Ljungskile-Vargefjället har givits av Gustafsson (1974). Floran i rikkärren i
Hjärtums socken är ingående behandlad av Bergstedt (1977 och 1980).
3
VEGETATIONSTYPER
Till grund för indelningen av vegetationen i Bredfjället-Väktorområdet ligger delvis
den metodik som framtagits i samband med vegetationskartering av Göteborgs kommun (Molau 1979) och som erbjuder ett system anpassat efter västsvenska förhållanden (se tabell 1 sid...). Av redovisningstekniska skäl har vegetationstyperna grovgrupperats efter fuktighet och näringstillgång på ett mer schablonartat sätt.
3.1
METODIK VID VEGETATIONSKARTERINGEN
Vegetationskarteringen baserades på flygbildstolkning av IR-diapositiv i ungefärlig skala
1:30 000, tagna den 30 juli 1978 och den 26 augusti 1978. Väl urskiljbara bestånd grovklassificerades och avgränsades på arbetskartan. Som arbetskarta har använts färgtrycket
av 1977 års ekonomiska karta i skala 1:10 000. Skalövergången från 1:30 000 till 1:10 000
innebar inget problem då vegetationsgränserna svagt framträder även på den ortofotografiska bild som ligger som underlag till den ekonomiska kartan. I ett område där rationellt
skogsbruk bedrivs sammanfaller beståndsgränser dessutom ofta exakt med fastighetsgränser. Fotostatkopior av den erhållna tolkningskartan fungerade sedan som fältkarta.
7
Under fältarbetet avgränsades slutligen bestånden, åtminstone i de områden där IR-bilderna varit svårtydda. Här bör observeras att fältarbete framför allt bedrevs i de områden som
representerade potientiella naturvärden. I dessa områden visade sig flygbildstolkningen ha
en träffsäkerhet av ca 95 % både beträffande klassificering och avgränsning. För de områden som ej genomgåtts under fältarbetet torde föreligga ungefär samma felprocent.
Under efterarbetsfasen korrigerades vegetationskartan i fråga om gränser och klassificering
i fältinventerade områden. De i fält vunna erfarenheterna utnyttjades sedan för en reviderad
tolkning av resterande delar.
Den slutliga vegetationskartan inlades i renritad form på den ekonomiska kartan i form av
beståndsgränser och kodbeteckningar enligt Tab. 1. De vegetationskartor som presenteras i
detta arbete utgör en för publicering modifierad variant av denna grundkarta.
Vid vegetationsklassificeringen har framför allt välkända och vedertagna vegetationstyper
använts, Speciellt beträffande växtsamhällen typiska för västkusten blir den gängse nomenklaturen många gånger ohållbar; i dessa fall har benämningar använda vid vegetationskarteringen över Göteborgs kommun använts. De flesta ingående vegetationstyperna är ingående beskrivna i Molau 1975 och 1979. Nedan skall endast de beröras som fordrar särskilda kommentarer.
8
Tabell 1
VEGETATIONSTYPER
1 hällmarksskogar
1a
1b
1c
1d
hällmarkstallskog
hällmarksek-tallskog
hällmarksekskog
mosaik av hällmarkstallskog
blåtåteltallskog och fukthed
2 torr-frisk hedskog
2a
2b
2c
2d
2e
2f
2g
2h
tallskog, torr-frisk ristyp
granskog, frisk ristyp
blandbarrskog, torr-frisk ristyp
ekbarrblandskog, gräsristyp
hedekskog, torr-frisk ristyp
björk-barrblandskog
övrig hedlövskog, vanl. björkdominerad
gran-ek-asp-blandskog, lågörttyp
3 torr-frisk ängsskog
3a
3b
ängsgranskog
ängslövskog
4 hedsumpskog
4a
4b
4c
4d
gransumpskog
björk-gran-sumpskog
björksumpskog
blåtåteltallskog
5 ängssumpskog
5a
5b
rik gransumpskog
alsumpskog
6 myr
6a
6b
6c
6d
6e
kalmosse, med el utan små martallar
tallmosse (mossetallskog)
intermediär myr
fattigkärr
rikkärr
8a
8b
8c
8d
8e
8f
friskäng, hävdad
friskäng, igenväxande
fuktäng, hävdad
fuktäng, igenväxande
hagmark, hävdad
hagmark, igenväxande
7 eutrofa vassar
8 ängsmark
9 åker/vall
10 hygge
10a
10b
10c
10d
10e
hällmarkstyp, 0-10år
hällmarktyp, 10 år
torr-frisk ristyp, 0-10 år
torr-frisk ristyp, 10 år
torr ristyp, fröträdsställning (tall)
11 planterad ungbarrskog
(ogallrad, max 30 år)
11a
11b
granskog
tallskog
9
3.2
Kommentarer till vissa vegetationstyper
1
Hällmarksskogar. Hällmarksekosystemen är i allmänhet mosaikkomplex bestående av
olika växtsamhällen som avspeglar variationen i bonitet. Sålunda är t.ex. en (1a) en mosaik
av klipphällar med lavvegetation och ± fuktiga svackor och sprickor där kärlväxter (inklusive tall) fått fäste.
1d
Mosaik av hällmarkstallskog, blåtåteltallskog och fukthed. Härmed avses en storskaligare
mosaik av tre i västsverige vanligt förekommande växtsamhällen. En dylik grovmosaik
uppstår ofta i områden som tidigare varit kala hedmarker. Av redovisningstekniska skäl har
det visat sig mest praktiskt att använda denna mosaik som indelningsenhet i det aktuella
området.
2a
Tallskog, torr-frisk ristyp. Tallskog av torr ristyp är i allmänhet utbildad som lingontallskog, mer sällan (kraftigt kulturpåverkad skog) som gräsristyp (Molau 1979). Tallskog av
frisk ristyp avser i de flesta fall blåbärstallskog, som är en relativt vanlig vegetationstyp på
Bredfjället (Gustafsson 1974). I flacka områden är övergången dem emellan oftast diffus.
2b
Granskog, frisk ristyp. I de flesta fall blåbärsgranskog. I kraftigt överslutna skogar kan det
röra sig om fältskiktstyper som uppstår p.g.a. dåligt ljusklimat, t.ex. kruståteltyp och Dicranum-typ (se Molau 1975). Vid högre bonitet däremot ofta av lågörttyp.
2e
Hedekskog, torr-frisk ristyp. Hedeskog av torr ristyp avser i detta fall oftast gräsristyp
(Molau 1979). I fältskiktet samdominerar gräs och ris, och örtinslaget är vanligtvis större
än i hedskogar av lingontyp. Hedekskog av frisk ristyp är oftast försedd med ett fältskikt
av kovalltyp (Melampyrumtyp, Molau 1975), i vilket blåbär och ängskovall (Melampyrum
pratense) tillsammans dominerar.
4d
Blåtåteltallskog. Ett sent stadium i fukthedens igenväxning. Fältskiktet domineras av blåtåtel (Molinia coerulea). Växtsamhället är vitt utbrett i Bohusläns högre belägna skogsområden (se Molau 1975).
5a
Rik gransumpskog. Härmed avses en gransumpskog med rik örtflora i fältskiktet. Rika
gransumpskogar förekommer i små bestånd på många håll i Fåglebergen (objekt 53) och
Valeklintsområdet (objekt 57).
6c
Intermediär myr. Övergångsform mellan kalmosse och fattigkärr. Utbildas framför allt på
grunda torvlager med underliggande hällmarker.
6e
Rikkärr. Rikkärren i Bredfjället-Väktorområdet är mestadels av en typ som avviker från
rikkärr utbildade i kalkområden, Många av de typiska kärlväxterna saknas, medan andra
arter spelar en ovanligt framträdande roll. Uppkomsten av de talrika rikkärren i denna del
av området torde bero på grönstensgångar i berggrunden, ofta med inslag av lättvittrad
kalkspat.
10
4
SÄRSKILT VÄRDEFULLA NATUROMRÅDEN
I detta avsnitt behandlas sjuttio naturområden inom Bredfjället-Väktorområdet, som av en
eller flera orsaker anses äga högre naturvården än området i övrigt.
4.1
METODIK FÖR URVAL OCH BEDÖMNING AV OBJEKT
Urvalet av särskilt skyddsvärda objekt inom inventeringsområdet har skett med hjälp av de
av statens naturvårdsverk uppställda grundfaktorerna för värdering av natur (SNV 1975).
Värderingar förknippade med faunavård följer I stort Ahlén (1977). Under förarbetsfasen
utvaldes alla potentiellt värdefulla områden med hjälp av den framtagna vegetationskartan,
annat kartmaterial, litteratur (bl.a. äldre inventeringar) och samtal med personer med god
lokalkännedom. Områdets kulturhistoria är fylligt dokumenterad av Olsson (1979). botaniskt intressanta lokaler erhölls delvis ur den detaljerade landskapsflora som omfattar landskapet Bohuslän (Fries 1971).
Samtliga potentiellt värdefulla områden besöktes under fältarbetet 1980. Ängslövskogar
med växling mellan vår- och sommaraspekt besöktes vid minst två skilda tillfällen (maj
respektive juli-augusti). För att undvika tveksamheter beträffande floristiska data har beläggmaterial tagits av ovanligare eller svårbestämda arter; värdefulla men individfattiga
förekomster har endast dokumenterats fotografiskt. Beläggsamlingen förvaras i herbariet
vid botaniska Muséet, Göteborgs universitet (GB).
Efter fältarbetet sammanställdes och jämfördes primärdata för alla aktuella områden. Åtskilliga hade dock gallrats bort redan i fält. Efter utvärdering av materialet gjordes det slutliga urvalet av objekt (Tab. 2, 3 sid 12 och 13). Objekten klassificerades i en tregradig skala med avseende på naturvärde:
1 Mycket högt naturvärde
2 Högt naturvärde
3 Skyddsvärt område
Vid denna klassificering användes en modifierad version av SNV:s grundfaktor, anpassad
till Bredfjället-Väktorområdets naturförhållanden och friluftsliv, Systemet omfattar nio
faktorer:
a/
Raritet, Här har i första hand tagit hänsyn till de i området ingående vegetationstypernas ovanlighet ur regional aspekt.
b/ Representativitet, Ett mått på hur välutvecklat och representativt ett bestånd är för
den vegetationstyp det representerar.
c/
Förekomst av mycket sällsynta arter, En vidgad tolkning av ”genbankskriteriet”
med regionala referensramar.
d/ Orördhet. Frånvaro av störande ingrepp eller alltför påtaglig kulturpåverkan.
e/
Mångsidiqhet. Ett naturområdets interna variations- och artrikedom.
11
f/
Funktion. Ett naturområdes funktion ur ekologisk synvinkel, områdets karaktär
av reproduktionsområde, närings- och uppehållsplats för olika djurgrupper.
g/ Storlek. Ju större område, desto större stabilitet och förutsättningar för bibehållande
av värde (ju större kvoten yta/gränslängd är, desto mindre är påverkan från omgivningen).
h/ Landskapsbild. Ett områdes betydelse för rumsbildningar och som landskapselement.
i/
Förutsättningar för friluftsliv. Här inryms bl.a. förekomster av intresseväckande
naturföreteelser, naturskönhet (”möjlighet till positiva känslomässiga upplevelser”),
framkomlighet, slitagetålighet, bär- och svamptillgång, intressanta kulturlämningar,
utnyttjandegrad, tillgänglighet.
Vid värderingen av ett objekt poängsattes dess kvaliteter med 1-3 poäng för var och en
av de ovannämnda faktorerna. Den slutliga klassificeringen gjordes sedan på grundval av
objektets sammanlagda poängsumma enligt:
9-15 p
15-21 p
22-27 p
klass 3
klass 2
klass 1
Den beskrivna metoden utarbetades därför att Bredfjället-Väktorområdets skyddsvärda
naturområden är av mycket olika slag, och direkta jämförelser omöjliga. Även om de
flesta poängbedömningarna är skattningar undviks ett totalt hemfall till subjektivt tyckande. Storlekskriteriet (g) är absolut kvantifierat enligt
mindre än 10 ha
10-50 ha
större än 50 ha
1p
2p
3p
Poängfördelning och slutsummor för samtliga objekt redovisas i Tab. 4 och 5 (sid. 14 och
15).
12
Tabell 2
Förteckning över särskilt värdefulla områden, O län
nr
namn
areal (ha)
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
Ängslövskog vid Vassbovik
Trynet
Tegemossen
Bukullen
Funneshultssjön
Knipen
Lilla Djup
Rikkärr 250 m SV Lilla Djup
Alsumpskog vid Lyckan
Stendammen
Naturskogsområdet S Kolbengtseröd
Hållsmyr
Högen
Myr S Lövbergsdalen
Lindebacken
Myr vid Bystadsvattnet
Dupplemossen
Vargefjället
Naturskog V Stora Mörtevattnet
Lindjärn
Stockebosjön
Flågfjället
Nybygget 1:1A
Nybygget 1:1B
Lyckan - Södra Fjället
Bredfjällets centrala skogsområde
Holmen
Nya Försöket
Gröna Ängsmossen
Gröna Äng
Hällmarksområdet NV Holmen
Brant vid Stora Skarsjöns ostsida
Norra Fjället
Mellomevattnet
Silverfallet
Blandskog vid Stengårdseröd
Tjöstelsröds ekhage
Kruset
Stuteröven
Sumpskog V Stora Mörkevattnet
Bäckravin S Stora Mörkevattnet
Skogsområdet V Stora Prästevattnet
Håle Hage
Myr Ö Håle Hage
Myr N Rinnevattnet
Dalbergshagen
Landsvägen Kolbengtseröd - Vassbo – Utby
Torvan, se P län
1.5
58.5
7.3
61.7
22.8
20.3
4.6
3.2
1.2
9.0
106.0
8.8
0.5
5.5
0.4
5.9
4.9
5.5
0.7
15.0
10.1
7.8
0.3
0.4
17.3
184.2
2.8
2.3
55.6
0.4
56.1
2.0
0.6
2.1
1.9
3.2
4.1
1.0
1.6
4.4
0.3
14.5
1.3
1.0
1.3
0.5
5.5
naturvärde
bedömning
2
2
3
1
2
1
2
2
3
2
2
3
3
3
3
3
3
1
2
2
2
2
3
3
2
1
2
3
2
3
2
3
3
3
2
3
2
3
3
3
3
2
3
3
3
3
2
13
Tabell 3
Förteckning över särskilt värdefulla områden, P län
nr
namn
areal (ha)
48
Torvan – Nötebron
Ängsgranskog S Örstadsbukten
Lilla Kvarnevattnet
Stora Kvarnevattnet
Hällorna
Fåglebergen – Valdalen
Rikkärr 700 m NV Grönlid
Valdalskärret
Valdalssjön
Valeklintsområdet
Lövskogsområdet N Sollumns Lång
Norra Flågvattnet – Småsjöarna
Naturskog Ö Håleresjön
Skinnaredalen
Hålereejön – Bjurvattenshålan
Bråten
Naturskog V Bråtesjön
Naturskog mellan Madvattnet och Brokabukten
Bremseviken
Myr Ö Rytter-Rinnan
Måröds Lysebergs sluttning mot Store Väktor
Lilla Näset
Ördalsbergen
Landsvägen Vassbo - Utby, se O län
(objekt 47)
5.5
4.3
1.0
0.3
4.2
250.6
0.3
2.3
5.8
177.0
15.1
6.2
7.3
0.3
20.7
2.8
2.6
18.5
3.5
8.5
18.1
49.5
249.4
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
67
68
69
70
-
naturvärde
bedömning
2
1
3
3
2
1
3
1
1
1
2
2
2
3
2
2
2
2
3
3
3
2
1
14
Tabell 4. Poängbedömning av naturvårdsobjekt O-län
Objekt nr Faktor
1
2
3
4
5
a
2
2
1
3
2
b
2
2
2
3
3
c
2
1
1
3
2
d
1
3
2
3
1
e
2
2
1
2
2
f
3
3
2
3
3
g
1
3
1
3
2
h
2
3
1
3
3
i
1
2
1
2
1
Summa
16
21
12
25
19
Klass
2
2
3
1
2
6
7
8
9
10
3
2
2
2
2
3
2
2
2
2
2
3
3
1
2
3
3
3
2
2
3
2
1
1
3
3
2
2
2
3
2
1
1
1
1
3
2
1
2
3
2
1
1
1
3
24
18
16
14
21
1
2
2
3
2
11
12
13
14
15
2
1
1
1
1
3
2
2
3
2
2
1
1
1
1
2
2
1
2
1
2
1
1
1
1
3
2
2
2
2
3
1
1
1
1
2
2
1
3
2
2
1
2
1
3
21
13
12
15
14
2
3
3
3
3
16
17
18
19
20
1
2
3
2
2
2
2
3
2
3
1
1
3
2
1
2
3
1
2
1
1
1
3
2
3
2
2
3
2
2
1
1
1
1
2
2
2
3
2
3
1
1
3
2
3
13
15
23
17
20
3
3
1
2
2
21
22
23
24
25
2
2
1
1
2
2
3
2
2
2
3
2
1
1
1
2
2
1
1
1
2
2
1
1
3
3
3
2
2
3
2
1
1
1
2
3
3
3
2
3
2
3
3
3
3
21
21
15
14
20
2
2
3
3
2
26
27
28
29
30
2
3
1
2
1
3
3
2
3
2
1
1
1
1
1
3
1
1
2
1
2
1
1
1
1
3
2
2
3
2
3
1
1
3
1
2
3
3
3
2
3
3
3
2
3
22
18
15
20
14
1
2
3
2
3
31
32
33
34
35
2
1
1
1
3
3
2
2
1
1
1
1
2
1
3
2
3
1
1
2
2
1
2
2
2
2
2
1
2
3
3
1
1
1
1
3
3
2
3
3
2
1
3
3
3
20
15
15
15
21
2
3
3
3
2
36
37
38
39
40
1
3
1
2
2
2
3
2
2
2
1
2
1
2
1
2
1
1
2
3
2
1
1
1
1
2
3
2
2
2
1
1
1
1
1
2
3
2
2
1
2
3
3
1
1
15
20
14
15
14
3
2
3
3
3
41
42
43
44
45
46
47
2
2
1
2
1
1
ej
2 1 3 2 2 1 1 1
2 1 3 2 3 2 2 2
1 1 1 2 2 1 3 3
2 1 2 1 2 1 2 1
3 1 3 1 2 1 1 1
1 2 1 2 2 1 1 2
klassificerbart
15
19
15
14
14
13
3
2
3
3
3
3
15
Tabell 5. Poängbedömning av naturvårdsobjekt P-län
Objekt nr Faktor
a b c d e f g h i
Summa
Klass
48
49
50
2 2 3 2 2 3 1 3 2
3 3 3 3 3 2 1 2 2
3 1 3 2 1 2 1 1 1
20
22
15
2
1
3
51
52
53
54
55
3
2
3
2
3
2
2
3
1
3
3
1
3
2
3
1
2
3
1
3
1
2
3
2
3
1
3
3
2
3
1
1
3
1
1
1
3
2
1
2
1
2
3
2
1
14
18
26
14
22
3
2
1
3
1
56
57
58
59
60
3
3
2
2
2
3
3
3
3
3
3
3
2
1
1
3
1
2
3
3
3
3
2
2
2
3
3
3
3
3
1
3
2
1
1
2
3
3
2
2
1
2
2
2
2
22
24
21
18
19
1
1
2
2
2
61
62
63
64
65
1
2
2
2
2
2
2
2
2
2
1
1
2
1
1
2
1
1
3
3
1
3
2
1
2
2
3
2
3
3
1
2
1
1
2
2
3
3
3
3
2
3
3
1
2
14
20
18
17
20
3
2
2
2
2
66
67
68
69
70
1
1
1
2
1
2
3
1
2
2
1
1
1
2
2
1
2
2
2
3
2
1
1
3
2
2
2
2
2
3
1
1
2
2
3
3
2
2
3
3
2
1
1
3
3
15
14
15
21
22
3
3
3
2
1
16
4.2
BESKRIVNINGAR TILL OBJEKTEN
Samtliga beskrivna objekt finns markerade på översiktskartan (karta 2). I den följande texten anges för varje objekt naturvärdesbedömningen (1-3) i rubriken. För mer detaljerad information angående beräkningsgrunderna (totalsumma m.m.) hänvisas till Tabell 4. För
många av växtfynden som meddelas i texten har beläggsexemplar tagits; detta har i förekommande fall markerats med (*).
Till varje beskrivet objekt finns en detaljkarta i skala 1:10 000, som är grundad på vegetationskartan. I många fall har också delområden inritats; dessa svarar mot delredovisningar
i texten.
1
Ängslövskog vid Vassbovik (2)
Ekdominerad ängslövskog med rik örtvegetation.
Areal:
1,5 ha.
Beskrivning
Frisk ängslövskog av örttyp. Trädskiktet domineras av skogsek, men inslaget av ask och
björk är stort. En grov alm och enstaka lönnar finns också i beståndet. Buskskiktet domineras helt av hassel; här märks god föryngring av främst ask och lönn. Fältskiktet domineras av örter, typiska för den friska ängslövskogen. I våraspekten dominerar vitsippa (Anemone nemorosa), medan skogsbingel (Mercurialis perennis) dominerar sommaraspekten.
Liljekonvalj (Convallaria majalis) förekommer rikligt. Av övriga intressanta örter märks
särskilt stinksyska (Stachys silvatica), hässleklocka (Campanula latifolia), stor blåklocka
(C. percicifolia) och kärrfibbla (Crepis paludosa).
I bottenskiktet förekommer de normala lundmossorna, t.ex. Atrichum undulatum och Eurhynchium-arter. Områdets överkant, dvs. utmed Vassbo-Utby-vägen, är ställvis kraftigt
nedskräpat och har tidigare av allt att döma använts som sophög till husbehov.
Ängslövskogen vid Vassbovik besöks regelbundet av nötkråka, som gynnas av den rika
hasselförekomsten. Nötkråkan häckar årsvisst i de omgivande skogarna (B. Assmundson,
muntl.).
Värdering
Trots att området är litet och smalt och alltså mycket känsligt för påverkan av omgivningen, uppvisar denna skog typisk lundkaraktär. Ängslövskogar av denna typ är relativt
sparsamt företrädda i regionen. Beståndet av skogsbingel är de tätaste inom inventeringsområdet och Vassbovik är också den enda kända lokalen för hässleklocka inom detta
område. Lövskogen är en av inventeringsområdets viktigaste näringslokaler för nötkråka.
2
Trynet (2)
Markerad, granskogklädd höjd söder om Vassbo. Berget stupar brant mot Vassbosjön och
utgör ett anslående drag i landskapsbilden. Skogarna på berget är ställvis att karaktärisera
som naturskog.
17
Areal:
58,5 ha, varav ca 6 ha bergimpediment.
Beskrivning
Området domineras av blåbärsgranskog. I brantare avsnitt finns talrika torrakor och lågor. I
områdets södra delar finns ett stort inslag av hällmarkstallskog med ekinblandning. I stupet
mot Vassbosjön häckar korp årligen. Pilgrimsfalk häckade här t.o.m. 1961 (Assmundson &
Tamulénas 1977).
Värdering
Trynets granskogar visar definitiv naturskogskaraktär och har säkerligen fått stå orörda
under lång tid. Dåliga körförhållanden omöjliggör rationellt skogsbruk i delar av området.
Den branta sluttningen mot Vassbosjön är en av de större naturupplevelserna i Bohusläns
inland. Kryptogamfloran är inte närmare undersökt, men torde kunna inrymma mycket av
intresse. Vid basen av Trynets nordvästsida finns en gransumpskog med rik flora (2A).
Stupet är värdefullt som häcklokal för korp, lämpligt också för t.ex. berguv.
2A
Sumpskog vid foten av Jättebryggan
Invid vägen ligger här en botaniskt intressant sumpskog, Trädskiktet domineras av grova
granar. Al, ask och hassel är talrika. I fältskiktet märks bl.a. skärmstarr (Carex remota) (*)
och kärrfibbla (Crepis paludosa).
3
Tegemossen
Delvis gallrad mossetallskog i svackan mellan Trynet och Bukullen. Vid mossens utlopp i
söder finns ett intressant rikkärr (3A).
Areal:
7,3 ha.
Beskrivning
Tallmosse med välutvecklade laggkärr, oskadade av torvtäkt. Tallskogen är till stor del
gallrad, men tillväxten är långsam. I laggkärren förekommer bl.a. sumpstarr (Carex magellanica).
Värdering
Tegemossen är typisk för det tiotal välutbildade tallmossar som förekommer inom inventeringsområdet. Läget mellan Trynet och Bukullen gör mossen särskilt värdefull,
liksom förekomsten av ett rikkärr vid utloppet.
3A
Rikkärr vid Tegemossens utlopp
Mindre rikkärr med relativt stora botaniska värden. Vattenklöver (Menyanthes trifoliata)
dominerar. Det i Sverige nordliga gräset brunrör (Calamagrostis purpurea) (*) finns i ett
kraftigt bestånd i kärrets sydkant och har här förmodligen sin enda förekomst i inventeringsområdet. Andra intressanta fanerogamer är gräsull (Eriophorum latifolium) (*), nålstarr (Carex dioica) (*), knagglestarr (C. flava), grönstarr (C. tumidicarpa) (*), slidstarr
(C. vaginata) och missne (Calla palustris).
18
4
Bukullen
Skogklätt berg med branta sidor. Vissa delar håller naturskog av mycket hög kvalitet. I
rasbranten på nordsidan förekommer en kryptogamflora med många exklusiva naturskogsarter (främst mossor), av vilka några är ytterligt sällsynta. På krönen finns glesa hällmarksskogar med gamla tallar och ekar, Intressant fågelliv.
Areal:
61,7 ha, därav 0,7 ha sjö, 0,6 ha myr- och 18,9 ha bergimpediment.
Beskrivning
Bukullen är Bredfjällets högsta punkt (174,8 m ö h) och dessutom ett av de högsta bergen
i hela inventeringsområdet. Från toppen har man vidsträckt utsikt över det kringliggande
landskapet. Bergets höjdområde karaktäriseras av en serie toppar, som omger en dal med
två små sjöar (Bukullssjöarna).
På de exponerade höjdlägena står en hällmarkstallskog med stort inslag av ek. Många av
träden är av hög ålder, sannolikt bland de äldsta på Bredfjället.
Västra Bukullssjön är relativt djup och omges av tät granskog. Östra Bukullssjön är betydligt grundare och kantas av en gungflyzon. Mellan sjöarna finns en sumpig blandbarrskog,
som delvis är gallrad närmast Östra Bukullssjön.
Bergets sydsluttning kläds i de övre delarna av blandad hällmarkstallskog snarlik den på
krönen. Mot bergsfoten övergår denna i hedekskog, vari många torrakor och grova hålträd
förekommer.
Bukullens nordsluttning är områdets mest intressanta parti och utgörs till stor del av stup
och naturskogsklädda rasbranter (se nedan).
Fågellivet på Bukullen är intressant och gynnas säkerligen av såväl lövinslag som skogens
ursprungliga karaktär och det ostörda läget. Häckning av knipa och svartmes konstaterades
vid Östra Bukullssjön; häckning är dessutom trolig för skogssnäppa och duvhök. Tjäder
observerades vid ett flertal tillfällen. Vid ett besök den 2 juni 1980 noterades ett par gråsiskor strax ovanför Östra Bukullssjön.
Värdering
Områdets förnämligaste naturskog. Mossfloran I rasbranten i norr är unik för Bohuslän och
en del av de ingående naturskogsindikerande arterna är ytterst sällsynta i landet, Den orörda naturen och det stora inslaget av lövträd gör Bukullen mycket värdefull från faunavårdssynpunkt. Även i fråga om landskapsbilden betingar området ett högt värde.
Klassning
Faktor
a b c d e f g h i
3 3 3 3 2 3 3 3 2
Summa
25
(Medelvärdet inom Bredfjället-Väktorområdet 17,5)
klass
1
19
4A
Bukullens nordsida
Den branta nordsluttningen har en terrassliknande uppbyggnad med omväxlande stup och
beskogade rikblockiga branter. Vid foten finns ett bälte med storblockig rasmark. Här ligger jättelika stenblock vräkta över varandra och sjöar, grottor och tunnlar har uppkommit. I
dessa mörka skrymslen växer bl.a. drakguldmossan, Schistostega pennata. Mellan blocken
påträffades också gullpudra (Chrysosplenium alternifolium) och springkorn (Impatiens noli-tangere). De rikblockiga branterna kläds av naturskog med många torrakor och lågor.
Träden är mycket olikåldriga och har mycket varierande växtform. Gran dominerar, men
inslaget av ek, asp, björk och tall är påfallande. Några av granarna i de brantare partierna
har en brösthöjdsdiameter överstigande 50 cm, medan asp och tall av ännu grövre dimensioner förekommer här och var. Vissa av de äldre lövträden hyser en intressant lavflora;
lunglav (Lobaria pulmonaria) påträffades på såväl asp som ek.
Nordsluttningens mossflora inventerades den 15 augusti 1980 av Tomas Hallingbäck,
Göteborg, och de intressantare resultaten redovisas här. Bukullens kryptogamflora har
tidigare ej undersökts.
I de skuggiga rasbranterna påträffades en rad urskogskryptogamer, framför allt massor
som:
Cephalozia catenulata
Crossocalyx hellerianus
och
Anastrophyllum michauxii
Lophozia incisa
Nowellia curvifolia
Scapania umbrosa
Mylia taylorii
Sphagnum quinquefarium
Dessa antyder att här funnits en kontinuerlig urskogsliknande miljö under lång tid. Den
förra gruppen är helt knuten till gamla, liggande trädstammar (lågor) i skyddat läge.
Levermossorna Cephalozia catenulata och Scapania umbrosa föredrar ett sent nedbrytningsstadium, medan den rödbruna Ptilidium pulcherrimum påträffas på relativt färska
stammar.
Den senare gruppen är naturskogsindikatorer, som i gynnsamma miljöer (t.ex. Bukullen)
förekommer på såväl lågor som på skuggiga och permanent fuktiga klippväggar.
Flera av de påträffade mossarna är oceaniska arter (dvs. med en västlig, atlantisk utbredning). Dessa är mycket sällsynta i Sverige och ytterst känsliga för uttorkning och ståndortsförändringar. En vanlig orsak till decimering av oceaniska massor är att skyddande träd
avverkas. Därför föreslås här en skyddszon omfattande även dalsidan norr om rasbranten
(se ovan). Exempel på oceaniska massarter påträffade på Bukullen:
Douinia ovata
Mylia taylorii
Scapania gracilis
Zygadon conoideus
Levermossan Scapania gracilis är mycket sällsynt och har tidigare anträffats på endast 7 lokaler i Sverige. Arten har en utpräglat oceanisk utbredningsbild. Nästan lika sällsynt är den
gulgröna bladmossan Zygodon canaideus, som i Sverige har en utbredning som överens-
20
stämmer med Scapania gracilis. Arten växer dock alltid på trädstammar, gärna på asp som
i detta fall. Andra intressanta mossor på lokalen är levermossorna Frullania tamarisci och
Sphenolobus minutus samt bladmossorna Rhytidiadelphus calvescens och Hylocomium
umbratum. De båda senare är nordliga element, som bildar utpostlokaler här och var i
södra Sverige.
Sammanfattningsvis visar mossvegetationens artsammansättning och mängdförhållanden
att området är och länge har varit ostört och inte kalavverkats under de senaste 200 åren,
Bukullens nordsluttning hyser en uppsättning av exklusiva urskogsorganismer. Sannolikt
är området utan motstycke i Bohuslän ur denna synvinkel och har det största antalet urskogsindikerande mossor i förhållande till sin areal.
5
Funneshultssjön
Grund eutrof sjö med relativt rikt fågelliv, av särskild betydelse som rastlokal.
Areal: 22,8 ha, varav 6,8 ha är fuktäng, resterande delen vassar, starrmader och öppet
vatten.
Beskrivning
Sommartid upptar öppna vattenytor (täckta av flytbladsvegetation) endast en mindre del av
sjöns areal. Stora delar är täta vassar av säv (Scirpus lacustris) eller bladvass (Phragmites
communis). I höljorna finns bl.a. kaveldun (Typha latifolia) och svärdslilja (Iris pseudacorus). Sjön omges av stora starrmader med bl.a. vass-starr (Carex acuta) och bunkestarr
(C. data). Inga uppgifter föreligger beträffande floran av vattenväxter, vilken torde kunna
inrymma en del intressanta arter. Undersökningar var omöjliga under fältarbetet 1980
p.g.a. det ovanligt höga vattenståndet. En framtida komplettering är därför önskvärd.
Fågellivet är normalt för en eutrof sjö, med arter som sävsparv och sävsångare. Rörhöna
häckar (Assmundson & Tamulénas 1977), möjligen också vattenrall. Under häckningstid
nyttjas sjön för näringssök av bl.a. häger, ormvråk, fiskgjuse hornuggla, nattskärra och
backsvala. Häger har dessutom tidigare häckat vid sjön, och kan säkerligen återkomma i
framtiden. Under vår- och höststräck raster bl.a. grönbena, storspov, varfågel, gulärla samt
åtskilliga änder (B. Assmundson, J. Udden, muntl.) Under försommaren 1980 visslade två
hanar av småfläckig sumphöna i sjön (J. Udden).
I nordöst och sydväst omges sjön av fuktängar, av vilka de i sydväst är stadda i igenväxning. De öppna, hävdade fuktängar är gynsamma för rastande fåglar. Enstaka videbuskage
är också till fördel för fågellivet Varfågel och nattskärra hör till de arter som setts söka
näring i fuktängarna (Assmundson & Tamulénas 1977.)
Från ån nedström Funneshultssjön föreligger bl.a. observationer av strömstare, kungsfiskare och forsärla (Assmundson & Tamulénas 1977).
Värdering
Funneshultssjöns fauna och flora är typiska för den eutrofa sjön. Området är särskilt värdefullt som rastlokal för fåglar under vår- och höststräck, då denna sjötyp är mycket sparsamt
företrädd i Bohusläns inland.
21
6
Knipen
Iögonfallande bergsklack krönt av vacker hällmarkstallskog. Det branta stupet mot Funneshultssjön utgör ett dominant inslag i landskapsbilden. Sluttningarna är bevuxna med äldre
granskog som till stora delar har karaktären av naturskog. Under stupet finns en rikblockig
rasbrant med ängsgranskog och intressant flora (6A).
Areal:
20,3 ha, varav 7,3 ha bergimpediment.
Beskrivning
Gles hällmarkstallskog med en del träd av tämligen hög ålder kläder Knipens sydöst-sluttning ända ner till Stora Djup. Denna glesa, starkt exponerade skog kan gott karaktäriseras
som naturskog, och saknar motstycke i inventeringsområdet. Minst lika intressant är dock
den grovstammiga granskogen i branterna mot nordväst, som delvis p.g.a. dåliga körförhållanden lämnats orörd. Det höga stupet utgör tack vare sitt ostörda läge en utmärkt häcklokal för klippboende fågel. För närvarande bebos stupet av ett korpar. Pilgrimsfalk häckade t.o.m. 1955 (Assmundson & Tamulénas 1977).
Värdering
Knipen är Bredfjällets mest markerade landskapselement. Detta i kombination med de relativt orörda skogarna och den rika floran ger området ett mycket högt naturvärde. Stupet är
värdefullt som häckplats för korp, potentiell häckplats för arter som berguv och pilgrimsfalk.
6A
Rikblockig ängsgranskog under Knipen
Ur botanisk synvinkel ett av Bredfjällets intressantaste områden. Ängsgranskogar med
dessa kvaliteter är synnerligen ovanliga i regionen. Trädskiktet domineras av ovanligt
grova granar; brösthöjdsdiametern uppgår i flera fall till 75 cm. En del aspar och alar
förekommer också. Buskskiktet domineras av hassel, men har inslag av hägg och olvon.
I det örtrika fältskiktet är vitsippa (Anemone nemorosa) och skogsbingel (Mercurialis perennis) dominanter i vår- respektive sommaraspekt. Mer sällsynta arter som förekommer
i beståndet är ormbär (Paris quadrifolia), skogsstjärnblomma (Stellaria longifolia) (x),
dvärghäxört (Circaea alpina) (x), tandrot (Dentaria bulbifera) (x), gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), springkorn (Impatiens noli-tangere), stinksyska (Stachys silvaica) och blåsippa (Anemone hepatica). Enligt Fries (1971) har också skogssvingel (Festuca altissima) och vårärt (Lathyrus vernus) påträffats här.
7
Lilla Djup
Humösrik sjö omgiven av gungflyn, i sydöstra delen kantad av stora ag-bestånd. Sydost
om sjön finns et rikkärr med intressant flora.
Areal:
4,6 ha, varav 0,8 ha sjö och 2,4 ha myrimpediment.
Beskrivning
Lilla Djup har brunt, humusrikt vatten, och längs stränderna en flytbladsvegetation av vit
och gul näckros (Nymphaea alba resp. Nuphar luteum).
22
Sjön omges av gungflyn med ± tät vass och fattigkärrvegetation. Vissa inslag i floran tyder
dock på inverkan av det intilliggande rikkärret. Vid inventeringen noterades bl.a.:
kärrsälting
dystarr
brunag
tagelsäv
rundsileshår
småsileshår
storsileshår
Triglochin palustre
Carex limosa
Rhynchospora fusca
Eleocharis pauciflora
Drosera rotundifolia
D. intermedia
D. anglica
(*)
(*)
I den sydöstra delen kantas sjön av en serie mäktiga bestånd av gotlands-ag (Cladium mariscus), som tillsammans omfattar ca 100 m av stranden. Bergstedt (1977) anger också förekomst av strandlummer (Lycopodium inundatum).
Värdering
Lilla Djup hyser ett bestånd av gotlands-ag som ur bland de mäktigaste i landskapet, överträffat endast av Valdalssjön (objekt nr 56) och sjön Sarven i Uddevalla kommun. Det intilliggande rikkärret ur mycket värdefullt ur botanisk synvinkel, bl.a. genom sin intressanta
mossflora och förekomsten av den sällsynta orkidén myggblomster.
7A
Rikkärr sydost om Lilla Djup
Ovanför sjöns gungfly-zon utbreder sig ett rikkärr med spridd buskvegetation (al, björk,
tall, bindvide). Följande kärlväxter av intresse påträffades under inventeringen:
kärrbräken
brunag
tagelsäv
gräsull
ärtstarr
grönstarr
knagglestarr
(hybrid)
gulstarr
slidstarr
tätört
vitpyrola
storsileshår
dybläddra
Lastrea thelypteris
Rhynchospora fusca
Eleocharis pauciflora
Eriophorum angustifolium
Carex oederi
C. tumidicarpa
C. flava
C. flava X tumidicarpa
C. hostiana
C. vaginata
Pinguicula vulgaris
Pyrola rotundifolia
Drosera anglica
Utricularia intermedia
(x)
(*)
(*)
(*)
(*)
(*)
(*)
(*)
(*)
(*)
(*)
Kärret vid Lilla Djup är dessutom en sedan länge känd lokal för orkidén myggblomster
(Hammarbya paludosa), som endast förekommer på åtta lokaler i mellersta Bohuslän (Fries
1971). Sommaren 1976 förekom arten i ett trettiotal exemplar i kärret (Bergstedt 1977).
Någon nedgång i individantalet är inte att befara för närvarande.
Vid ett besök i augusti 1980 inventerades kärrets mossflora av Tomas Hallingbäck, Göteborg. Härvid visade sig det av vitmossor (Sphagnum) dominerade bottenskiktet vara
23
synnerligen artrikt. Den röda rikkärrsarten Sphagnum warnstorfii dominerade; dessutom
påträffades Sphagnum apiculatum, Sph. angustifolium, Sph. contortum, Sph. palustre, Sph.
platyphyllum, Sph. russowii, Sph. subnitens och Sph. teres. Särskilt anmärkningsvärd är
förekomsten av både Sph. contortum och Sph. platyphyllum, vilka är ansedda som tämligen kontinentala arter. Sphagnum subnitens och Sph. teres är liksom Sph. warnstorfii typiska rikkärrsmossor. Andra typiska rikkärrsarter som påträffades är brunmossorna Calliergon giganteum och Tomenthypnum nitens. Bladmossan Calliergon trifarium som förekom tillsammans med Scopidium scorpioides anses t.o.m. indikera extremrikkärr.
Längst i sydost övergår rikkärret i en liten alsumpskog, också denna med ett rikt fältskikt
med bl.a. de tidigare nämnda starr-arterna.
Kärret ligger på gränsen till ett fårbetat område och ett fårstängsel löper genom objektet.
Betestrycket förefaller dock vara lågt, och någon påverkan på rikkärrsvegetationen kunde
ej märkas.
8
Rikkärr 250 m sydväst om Lilla Djup
Bäckravin med rikkärr. Intressant flora med ett mäktigt bestånd av den sällsynta brunstarren.
Areal:
3,2 ha, varav kärret (impediment) upptar 0,8 ha.
Beskrivning
Rikkärr, genomdraget av en bäck och kantat av småvuxen al och glasbjörk. Utmed bäcken
finns ett stort bestånd av brunstarr (Carex acutiformis) (*), ett par hundra exemplar 1980.
Andra arter av intresse är gräsull (Eriophorum latifolium), knagglestarr (Carex flava) och
gyttrad igelknopp (Sparganium glomeratum). Kärret omges av relativt orörd blåbärsgranskog.
Värdering
Rikkärr av detta slag är mycket fåtaliga på Bredfjället, men betydligt vanligare i norra delen av Väktorområdet. Det stora beståndet av brunstarr gör objektet särskilt intressant ur
botanisk synvinkel.
9
Alsumpskog vid Lyckan
Tät, våt alsumpskog, tidvis översvämmad.
Areal:
1,2 ha
Beskrivning
Våt alsumpskog utmed bäcken från Stendammen. Beståndet översvämmas ± regelbundet
under vårfloden, och marken är därför fläckvis täckt med sand. Skogen har tidigare dikats;
dessa diken är dock numera till stor del igenvuxna och ur funktion. Trädskiktet är tätt, och
domineras av al, bitvis med stort inslag av gran och i viss mån björk. De upprepade sandtäckningarna gör markfloran relativt mager. Fältskiktet domineras av stjärnstarr (Carex
echinata) och kärrviol (Viola palustris). Beståndet är mycket svårframkomligt.
24
Värdering
En alsumpskog som denna, insprängd i ett större granskogsområde, är av värde för
faunavården (jfr Ahlén 1977).
Skötsel
Fri beståndsutveckling. Området bör skyddas från all form av påverkan, t.ex. avverkning,
dikning, gallring. Vidare får inte vattenståndet i bäcken, eller variationer i detta, förändras.
10
Stendammen
Dalgång med mycket varierad natur och rik flora. I områdets sydöstra del ligger det gamla
torpet Stendammen.
Areal:
9,0 ha, varav ca 0,5 ha impediment.
Beskrivning
Lövskogsdominerad dalgång, till större delen omgiven av blåbärsgranskog. I söder gränsar
området till ett större hygge, i norr till ett område med hedekskog. Nordost om Stendammen finns ett mindre bestånd med hällmarkstallskog. Dalgången följer den diabasgång,
som löper tvärs över Bredfjället-Väktorområdet (jämför objekt nr 18 och 57), och den rikare berggrunden har givit upphov till en artrik och krävande flora.
Värdering
Synnerligen skyddsvärt område med stora biologiska värden såväl ur faunavården som
botanisk synvinkel. Det välbevarade torpet Stendammen är av kulturhistoriskt intresse.
10A Ängsekskog med rik flora
I nordväst upptas dalgångens nordsida av en örtrik ängsekskog. Trädskiktet domineras av
ek (ställvis tämligen grova träd), fläckvis med relativt stort graninslag. Hassel förekommer
rikligt, dessutom finner man olvon i buskskiktet. Fältskiktet utgörs till stor del av örter. I
våraspekten dominerar vitsippa (Anemone nemorosa), här och var växer också blåsippa
(Anemone hepatica) och vispstarr (Carex digitata). I sommaraspekten dominerar skogsbingel (Mercurialis perennis) och lundgröe (Poa nemoralis), dessutom förekommer skogsnarv (Moehringia trinervia), häckvicker (Vicia sepium) och stor blåklocka (Campanula
persicifolia). Enligt litteraturen (Fries 1971) förekommer följande arter inom beståndet
eller i dess omedelbara närhet: skogssvingel (Festuca altissima), sårläka (Sanicula europaea), vätteros (Lathraea squamaria), myskmadra (Galium odoratum), tandrot (Dentaria
bulbifera), skogsvicker (Vicia silvatica) och vippärt (Lathyrus niger).
Ängslövskogen hyser ett relativt rikt fågelliv. Vid ett besök i juni noterades bl.a. nötkråka,
som gynnas av de täta hasselbestånden. Enligt B. Assmundson (muntl.) är området en väsentlig näringslokal för nötkråka, som regelbundet besöker platsen.
25
10B Rik gransumpskog
Utmed bäcken i områdets nordvästra del ligger ett smalt bestånd av grov gransumpskog. I
trädskiktet finns även inslag av al och björk. I det fläckvis mycket rika fältskiktet förtjänar
särskilt grönstarr (Carex tumidicarpa), tätört (Pinguicula vulgaris) och kärrfibbla (Crepis
paludosa) att omnämnas. Den krävande thuja-mossan (Thuidium tamariscinum) förekommer ymnigt i bottenskiktet. I bäcken växer bl.a. bäcknate (Potamogeton polygonifolius).
Området är dock inte helt opåverkat, och på sina ställen uppträder försumpade körskador.
Dessa är dock av mindre omfattning, och torde på sikt kunna läkas fullständigt.
10C Alsumpskog med rik flora
I dalgångens trängsta del omges bäcken av en intressant alsumpskog. Förutom klibbal förekommer en del gran (varav några mycket grova exemplar) i trädskiktet. I buskskiktet är olvon särskilt rikligt förekommande, dessutom noterades hassel, ask och hägg. De botaniska
värdena är koncentrerade till det rika fältskiktet, där följande arter är av intresse: knagglestarr (Carex flava) (*), grönstarr (C. tumidicarpa), gulstarr (C. hostiana) (*), skärmstarr (C.
remota) (*), loppstarr (C. pulicarpa) (*), sumpstarr (C. magellanica) (*), smörboll (Trollius
europaeus), skogsbingel (Mercurialis Perennis) bäckveronica (Veronica beccabunga) (*).
kärrfibbla (Crepis paludosa) (*) och orkidén korallrot (Corallorhiza trifida) (*).
10D Ängslövskog runt kallkällan
I dalgångens övre del finns en stensatt kallkälla dit en frekventerad gångstig leder. Källan
omges av ängslövskog, där ek och björk är de vanligaste träden. Buskskiktet är till största
delen uppbyggt av hassel, men även lind och olvon förekommer. Vitsippa (Anemone nemorosa) dominerar våraspekten, men dessutom förekommer blåsippa (Anemone hepatica)
och liljekonvalj (Convallaria majalis) ganska rikligt. Senare på året domineras fältskiktet
av bergsslok (Melica nutans) med inslag av bl.a. skogsbingel (Mercurialis perennis).
10E Slänt med torräng
Strax norr om kalikällan ligger en liten öppen slänt med torrängsflora ovanför körvägen.
Här noterades bl.a. vispstarr (Carex digitata) och sötvedel (Astragalus glycyphyllus) (*);
den senare påträffades inte på någon annan lokal under inventeringen.
10F Torpet Stendammen
Vackert beläget, välbevarat torpställe. Ängarna runt huset hålls öppna och har kvar sin örtrika flora med bl.a. vårlök (Gagea lutea) och smörbollar (Trollius europaeus) i myckenhet.
26
10G Fattigkärr med vass
Nordost om Stendammen är dalen flackare och har en magrare flora. Här ligger ett fattigkärr med mycket tät vass. Under inventeringen observerades bl.a. rörsångare, och detta
kärr utgör ett värdefullt inslag främst från faunavårdssynpunkt.
11
Naturskogsområdet S Kolbengtseröd
Skogklädd bergsplatå med naturskogskaraktär. Stort inslag av lövträd. Rikt och representativt fågelliv.
Areal:
106,0 ha, varav 7,9 ha myr- och 7,7 ha bergimpediment.
Beskrivning
Området omfattar det väsentligaste hörnet av Bredfjällets urbergsplatå, och är till stor del
omgivet av branta sluttningar och lägre stup och rasbranter. Skogen är till största delen
äldre, relativt orörd blandbarrskog, med åtskilliga grova tallar. Inslaget av lövträd, särskilt
asp och ek, och många hålträd, torrakor och lågor förekommer.
Naturskogskaraktären är särskilt påtaglig i rasbranten innanför områdets sydvästra gräns.
Här dominerar gran och asp, och inslaget av hassel är stort i blockmarkerna under stupen.
Bergskanten ovanför branten kläds av vacker, naturlig hedekskog.
Längst i söder har området en vidhängare i form av ett vackert fattigkärr med plan yta och
ett homogent fältskikt dominerat av myrlilja (Narthecium ossifragum). Gles vass syns ställvis längs kanterna. Mycket talar för att kärret tidigare nyttjats för myrslåtter.
Detta naturskogsområde har ett välutvecklat, representativt och synnerligen skyddsvärt
fågelliv, i synnerhet uppe på bergsplatån. Tjäder, pärluggla, sparvuggla, ormvråk och duvhök uppehåller sig regelbundet i området. Många av dessa fåglar gynnas av den rika förekomsten av hålträd och torrakor. De grova tallarna ger många lämpliga boträd för större
dagrovfåglar. Området är också rikt på vilt, främst älg och rådjur. (Samtliga uppgifter B.
Assmundson, opubl.).
Tyvärr finns ett kalhygge i mitten av området. Även detta bestånd torde dock på sikt unna
inlemmas i naturskogen.
Värdering
Ett av de få områden i Bredfjället-Väktorområdet som förtjänar att betecknas som naturskog. Det stora lövinslaget, de många hålträden och frånvaron av störning gör området
mycket betydelsefullt för faunavärden. Det rika och representativa fågellivet talar för ett
starkt skydd av området.
Skötsel
Fri beståndsutveckling. Området bör undanhållas från all påverkan såsom avverkning, gallring, plantering, dikning, torvtäkt, vägdragning etc. Området är störningskänsligt, och man
bör undvika att det rörliga friluftslivet genom leder o d medvetet kanaliseras till området.
För att bibehålla ett för bl.a. kryptogamfloran gynnsamt lokalklimat föreslås en skyddszon
nedanför rasbranten i sydväst.
27
12
Hållsmyr
Myrkomplex med fattigkärr och tallmossar.
Areal:
8,8 ha (impediment).
Beskrivning
En stor del av Hållsmyr är mossetallskog med mycket ringa tillväxt. Dessutom finns partier
med öppnare mosse och björksumpskog. Nordöstra delen är utbildad som fattigkärr. Vegetationen är typisk; hjortron förekommer rikligt i de tallskogsklädda delarna. Hållsmyr visar
inga större tecken på tidigare torvtäkt.
Värdering
Hållsmyr är det största myrområdet i Bredfjällets nordvästra del, och torde utgöra ett för
faunavården betydelsefullt inslag i landskapet.
13
Högen
Torpruin, omgiven av små ängar och en åkerteg, i dag nyttjad som viltåker.
Areal:
0,5 ha.
Beskrivning
Torpet Högen var beläget på en liten höjd utmed bäcken från Blackevatten till Stora Djup.
Idag återstår några husgrunder samt resterna av en s.k. fägata. Ängarna har röjts i sen tid,
och den ursprungliga ängsfloran ör bevarad. Vid inventeringen noterades bl.a. nattviol
(Platanthera bifolia) och stor blåklocka (Campanula percicivolia). En åkerteg är restaurerad och nyttjas i dag som viltåker. Vid inventeringen observerades här bl.a. en tjäderkull.
Värdering
Högen har ett visst kulturhistoriskt intresse, samt betydelse för viltvården.
14
Myr söder om Lövbergsdalen
Vackert, plant fattigkärr med rik blomning av bl.a. myrlilja (Narthecium ossifragum), möjligen tidigare nyttjat för slåtter. I kärret finns några holmar med hällmarkstallskog.
Areal:
5,5 ha (impediment).
Värdering
Värdefullt inslag i landskapsbilden; intressant också för faunavården.
15
Lindebacken
F.d. torpställe med igenväxande ängar. I dag ser man bl.a. några stora oxlar (vårdträd) samt
resterna av en fägata.
28
Areal:
0,4 ha.
Värdering
Lindebacken är av ett visst kulturhistoriskt intresse. Lövinslaget gör också objektet värdefullt för faunan.
16
Myr vid Bystadvattnet
Myrkomplex invid sjön Bystadvattnet, till stora delar bestående av tallmosse och fattigkärr.
Areal:
5,9 ha, varav 0,4 ha sjö och 5,5 ha myrimpediment.
Beskrivning
Bystadvattnet är närmast att karaktärisera som myrgöl, och sjön omges av gungflyn med
fattigkärrvagetation dominerad av sumpstarr (Carex magellanica). Gles vass förekommer
ställvis. I kärrkanten ca 50 m söder om sjön finns ett stort bestånd av det nordliga halvgräset slidstarr (Carex vaginata). Norr om sjön utbreder sig ett myrkomplex med omväxlande kalmosse, tallmosse, fattigkärr och sumpbjörkskog. Här finns också ytterligare en göl,
dock av mycket mindre format.
Värdering
Relativt oskadad myr med biologiska och landskapsbildsmässiga värden.
17
Dupplemossen
Fattigkärr, till större delen utvecklat som våt björksumpskog.
Areal:
4,9 ha, varav 4,3 ha myrimpediment.
Beskrivning
Dupplemossen sluttar svagt mot sydost. I mitten löper en bäck omgiven av ett öppet fattigkärrdråg. Vegetationen i detta domineras av trådstarr (Carex lasiocarpa), men har ett stort
inslag av flaskstarr (C. rostrata) och vattenklöver (Menyanthes trifoliata). Utmed sydvästra
kanten utbreder sig en frodig, våt och mycket svårframkomlig sumpbjörkskog. Här växer
bl.a. missne (Calla palustris) i stor mängd liksom vattenklöver (Menyanthes trifoliata) och
stjärnstarr (Carex echinata).
Värdering
Dupplemossen representerar en ovanligare myrtyp på Bredfjället. Den mycket svårframkomliga björksumpskogen r värdefull för faunavården.
18
Vargefjället
Ålderdomligt jordbruk med hamlade lövträd, små åkertegar, slåtterängar och beteshagar.
Lund med mycket rik flora.
Areal:
5,5 ha.
29
Beskrivning
Runt gården finns en mosaik av olika typer av kulturmarker med gamla anor. Beteshagar,
lundar, slåtterängar och åkertegar ingår. Till området hör dessutom tre ”satelliter”:
18’ Fuktig slåtteräng (hävdad)
18” och 18” Frisk slåtteräng (hävdad)
Slåtterängarna har en rik örtflora, bl.a. förekommer smörbollar (Trollius europaeus) rikligt.
Värdering
Ett levande jordbruk med långa traditioner, vilket har synnerligen stora kulturhistoriska
värden och utgör ett intresseväckande inslag i landskapsbilden. Vargefjället är också
väsentligt som bas för skötseln av närliggande kulturmarker, t.ex. Bjurvattenshålan (62)
och Bråten (63). Lundfloran vid Vargefjället saknar motstycke inom inventeringsområdet.
18A Ängsbacke
Omedelbart öster om mangårdsbyggnaden ligger denna lilla ängsbacke. Här finns ett stort
bestånd av mästerrot (Imperatoria ostruthium), en flockblommig medicinalväxt som fordom ofta hölls i odling vid husknuten. Arten är i dag sällsynt, men i Bredfjället-Väktorområdet finns den kvar vid ett flertal gårdar och torpruiner.
18B Ängslövskog
På landsvägens nordsida, omedelbart väster om ladugården, ligger ett mycket vackert parti
ängslövskog. Genom detta löper en välbevarad fägata. Trädskiktet domineras av lind, dessutom finns ek, ask och lönn. Askarna bär tydliga spår av hamling. Hassel förekommer rikligt, samlade i vackra buketter. Olvon och röda vinbär representeras av enstaka buskar. I
våraspekt är denna lövskog en förstklassig naturupplevelse. Förutom vitsippa (Anemone
hepatica) och svalört (Ranunculus ficaria) förekommer blåsippa (Anemone hepatica), vårlök (Gagea lutea) och liljekonvalj (Convallaria majalis) i stora mängder.
18C Vargefjällets lund
I en stenig sluttning mellan två ängspartier norr om gården ligger Vargefjällets örtrika
lund. Diabasgången som korsar Bredfjället-Väktorområdet går i dagen på några platser
utmed en rät linje, nämligen Vargefjället, Stendammen (10) och i Valeklintsområdet (57).
På dessa lokaler finns en ovanligt rik och krävande flora, i synnerhet vid Vargefjället.
Lundens trädskikt består främst av lind och ask, med viss inblandning av lönn, asp och
sälg. Lindarna och askarna har tidigare hamlats. Hassel, hägg, olvon och röda vinbär bildar
buskskikt. Platsen besöktes vid ett flertal tillfällen under våren och sommaren 1980, varvid
följande intressanta växtarter noterades:
svartbräken
vårlök
lundvårlök
kransrams
linljekonvalj
Aspienium trichomanes
Gagea lute
G. spathacea
Polygonatum verticillatum (*)
Convallaria majalis
enstaka
små grupper
några stora bestånd
ett bestånd, ca 10 ex
riklig
30
vispstarr
trollduva
smörboll
blåsippa
skogsbingel
midsommarblomster
gullpudra
underviol
bäckbrämsa
vårärt
vätteros
Carex digitata
Actaea spicata
Trollius europaeus
Anemone hepatica
Mercurialis pererinis
Geranium spilvaticum
Chrysosplenium alternifollum
Viola mirabilis (*)
Cardamine amara
Lathyrus vernus (*)
Lathraea squamaria
stor blåklocka
Campanula percicifolia
spridd
spridd, ca 100 ex
riklig i nedre kanten
riklig
glest förekommande
enstaka
ställvis riklig
riklig, ca 200 ex
några bestånd
spridd, 50-100 ex
fläckvis ymnigt förekommande totalt ca 100 ex
spridd
Fries (1971) anger dessutom fynd av vitpyrola (Pyrola rotunidofolia), skogsvicker (Vicia
silvatica), murgröna (Hedera helix) och nästrot (Neottia nidus-avis). I lundens mossflora
märks särskilt de krävande arterna Rhytidiadelphus triquetrus och Mnium stellare.
För en lång rad av ovannämnda växter är Vargefjällslunden den enda växtplatsen i Bredfjällsområdet. Åtminstone beträffande kransrams är arten inte tidigare känd från denna
lokal.
18D Hagmark med åkertegar
Vacker hagmark, ask, lind och hasselgrupper. Inom området ligger ett par små åkertegar
som fortfarande brukas.
18E Torrare ängslövskog
Ängslövskog av örtgrästyp. Björk och asp dominerar trädskiktet. Liljekonvalj (Convallaria
majalis) uppträder särskilt rikligt.
19
Naturskog väster om Stora Mörtevattnet
Grovstammig fuktig gransumpskog med intressant flora.
Areal:
0,7 ha.
Beskrivning
Grovstammig fuktig gransumpskog av fräkentyp. Påfallande stort inslag av hassel. Fältskiktet domineras av majbräken (Athyrium filix-femina), skogsfräken (Equisetum silvaticum) och i viss mån älgört (Filipendula ulmaria). Av botaniskt intresse är det stora
inslaget av kärrfibbla (Crepis paladosa).
Värdering
Trots den ringa arealen ger skogen ett orört och naturligt intryck. Området har även rent
floristiska värden.
31
19A Liten rasbrant med rik flora
Omedelbart norr om landsvägen finns ett par meter högt stup, under vilket en blockig
övervuxen rasbrant är belägen. Floran visade sig vara förvånansvärt rik med bl.a. svartbräken (Asplenium trichomanes), lundelm (Roegneria canina)(*), trolldruva (Actaea
spicata), flenört (Scrophularia nodosa) och stinksyska (Stachys silvatica)(*), den sistnämnda rikligt företrädd. Området bör bevakas vid eventuella förändringar i vägsträckningen.
20
Lindjärn
Vackert kulturlandskap med stora hagmarksområden.
Areal:
15,0 ha.
Beskrivning
Lindjärns kulturlandskap är vackert beläget på höjderna ovanför sjön Stora Galten. Från
sluttningarna har man vidsträckt utsikt över landskapet.
Värdering
Området har stora landskapsbildsmässiga värden. Igenväxningen i hagmarkerna har inte
gått alltför långt; de kan tämligen lätt restaureras och på så sätt tillföra området kulturhistoriska värden.
20A Igenväxande björkhagen
Hagmark, dominerad av björk och med inslag av ek, lönn och ask. I anslutning till impediment (stenar och odlingsrösen) står vackra hasselbuketter. Området är under igenväxning
med sly av ask, lönn och hassel samt spridda smågranar. I fältskiktet ger rika förekomster
av vitsippa (Anemone nemorosa) och smörbollar (Trollius europaeus) en tilltalande våraspekt. Hagarna omges av välbevarade stengärdsgårdar.
20B Igenväxande hällmarksrik hage
Hagmark av torrängstyp med stort hällmarksinslag. Spridda lövträd (björk, asp, ask, apel).
Kraftig förbuskning med björk, ek, asp, rönn, en, tall och gran. Höga, välbevarade gärdsgårdar.
20C Igenväxande ekhage
Hagmark av ungefär samma karaktär som 20A. Trädskiktet domineras av relativt smalstammig ek och har inslag av björk. Tätt slyuppslag av ek, rönn och asp.
32
20D Hävdad hagmark
Beteshage med trädskikt av ek och björk. En del av ekarna i beståndets överkant är grova
och vidkroniga. Vacker våraspekt med täta vitsippsmattor.
20E Betesäng
Betad friskäng i sluttningen mot Stora Galten, mycket vackert belägen. Ängen är till stor
del nyröjd. Mot sjön begränsas den av en kraftig stengärdsgård. Vidsträckt utsikt.
21
Stockebosjön
Vassomgärdad eutrof sjö med relativt rikt fågelliv. Vid sjöns sydöstra hörn ligger ett
rikkärr med intressant flora (21A).
Areal: 10,1 ha, varav 8,2 ha sjöyta, resterande delen vass, kärr och björksumpskog
(impediment).
Beskrivning
Eutrof sjö, omgiven av täta vassar. Vattenväxtfloran är inte närmare undersökt p.g.a. det
höga vattenståndet 1980, men torde kunna erbjuda åtskilligt av intresse (jfr den närliggande sjön Trovan, objekt 48). Innanför vassen utbreder sig här och var en högstarrzon
med bl.a. vass-starr (Carex acuta), på andra håll våtmarker av typ fattigkärr och medelrikkärr. Längst i sydost finns ett rikkärr (21A). Enligt Fries (1971) har slidstarr (Carex
vaginata), spikblad (Hydrocotyle vulgaris) och kärr-stjärnblomma (Stellaria palustris)
anträffats utmed stränderna.
Sjön har en representativ häckfågelfauna med bl.a. knölsvan och enkelbeckasin. Stockebosjön är också en viktig rastplats för flyttande änder och andra våtmarksfåglar, och tjänar
som näringslokal för bl.a. häger och fiskgjuse (B. Assmundson, muntl.).
Stockebosjön omges av ett lummigt och levande kulturlandskap med stora skönhetsvärden.
Värdering
Sjön är värdefull för faunavården, särskilt som häck- och rastlokal för våtmarksfåglar.
Fågellivet kan lätt studeras från vägen och har därför ett socialt värde. Rikkärret (21A)
är en värdefull botanisk lokal; klubbstarr förekommer endast på ytterligare tre lokaler i
Bohuslän (Fries 1971). Sist men inte minst är sjön ett synnerligen skyddsvärt inslag i
landskapsbilden.
21A Rikkärr sydost om Stockebosjön
Kärret är beläget i kanten av en sumpbjörkskog strax innanför det vassbälte som omger
sjön. Vegetationen domineras av starr-arter, särskilt hirsstarr (Carex panicea). Mest intressant är förekomsten av klubbstarr (Carex buxbaumii), som här bildar ett kraftigt och
vitalt bestånd, Andra arter av intresse är gulstarr (Carex hostiana) och gräsull (Eriophorum
33
latifolium). Kärret är också känt som en utmärkt kryptogamlokal med bl.a. vitmossan
Sphagnum contortum och bladmossor som Scorpidium scorpioides och Calliergon
giganteum (Fridén 1961).
22
Flågfjället
Gammal kulturmark med ekskogar. Rik fauna och flora samt lämningar av kulturhistoriskt
intresse. Mycket naturskönt område, genomkorsat av en frekventerad vandringsled.
Areal:
7,8 ha.
Beskrivning
Områdets sydvästra del består av en markerad ås klädd med vacker gles hedekskog av kovalltyp (f.d. hagmark?). Fältskiktet domineras i våraspekt av vitsippa (Anemone nemorosa)
och liljekonvalj (Convallaria majalis), dessutom förekommer bl.a. blåsippa (Anemone hepatica) och bland klipporna svartbräken (Asplenium trichomanes). I det glesa buskskiktet
dominerar hassel. Ett visst uppslag av smågranar märks här och var. På åskrönet finns
mindre hällmarkspartier med ljungdominans.
Nära områdets centrum finner man de gamla husgrunderna, omgivna av ängsmark. Slyuppslaget är i dag betydande. Detta avsnitt karaktäriseras av grova, glest stående lövträd,
främst asp, lind, ask (tidigare hamlad) och apel. Lövträden har en ovanligt intressant epifytisk lavflora med bl.a. Peltigera scutata, Nephroma parile och Parmeliella corallinoides
(Gustafsson 1974). På en av husgrunderna växer den sällsynta vallmoväxten skelört (Chelidonium majus) (*). Av kulturhistoriskt intresse finns förutom husgrunderna en välbevarad fägata, genom vilken vandringsleden löper. Längst ner i svackan ligger en igenväxande
fuktäng. Här och var ser man också konturerna efter gamla åkrar (jordbruket lades ner i
början av seklet).
I dalgångens nordvästra del utbreder sig en vacker ängslövskog med karaktär av naturskog
(åtskilliga torrakor och lågor). Trädskiktet utgörs av asp, lind och ek, medan buskskiktet
helt domineras av hassel. Denna del av området har en lundartad örtflora, särskilt våraspekten är av intresse. Fältskiktet domineras av vitsippa (Anemone nemorosa) och harsyra
(Oxalis acetosella), men även blåsippa (Anemone hepatica) förekommer rikligt. Dessutom
påträffas vid inventeringen vispstarr (Carex digitata) samt ett bestånd av vätteros (Lathraea
squamaria, 10-15 ex), som parasiterar på hasselrötter.
Fågellivet är relativt rikt; under inventeringen observerades här bl.a. större hackspett
(häckande), grönsångare och järpe.
Värdering
En av inventeringsområdets vackraste och intressantaste kulturmarker. Stora biologiska
och kulturhistoriska värden. Flågfjället utgör ett synnerligen intresseväckande inslag i
landskapsbilden, och dess sociala värde ökas av att det ligger utmed en av Bredfjällets
mest frekventerade vandringsleder.
34
23
Nybygget 1:1A
Torpruin omgiven av lövträdsbevuxen ängsmark med kulturpräglad flora. Vidsträckt utsikt.
Areal:
0,3 ha.
Beskrivning
Runt husgrunderna finner man kvarlevande kulturväxter som syren, akleja (Aquilegia vulgaris), fingerborgsblomma (Digitalis purpurea) och kejsarkrona (Lilium martagon). På de
omgivande, röjda ängsmarkerna står vackra lövträd, främst ask och lönn (flera grova exemplar), men också asp, rönn och apel. Ängsfloran är relativt välbevarad med bl.a. mandelblom (Saxifraga granulata). I områdets östra del är hasselinslaget betydande. Lönnarna
har en välutvecklad epifytflora av mossor och lavar, bl.a. bladlaven Nephroma parile.
Värdering
Intressant kulturmark med biologiska och kulturhistoriska värden. Vacker landskapsbild.
24
Nybygget 1:1B
Torpruin omgiven av lövträdskantad ung.
Areal:
0,4 ha.
Beskrivning
Liten inäga, vackert belägen i en trång dalgång. Liksom i objekt 23 har marken ej brukats
under det sista halvseklet, men röjts i sen tid. Runt husgrunderna ligger en välbevarad
öppen äng med bl.a. prästkrage (Chrysanthemum leucanthemum). Vid ruinerna står ett
flertal kulturväxter ännu kvar, t.ex. körsbär, syren, röda vinbär, olvon och fingerborgsblomma (Digitalis purpurea). Ett fåtal lönnar och aplar kantar området. Liksom i föregående objekt har lönnarna en välutvecklad epifytflora med bl.a. bladlaven Nephroma parile.
Värdering se objekt 23.
25
Lyckan - Södra Fjället
Sammanhängande kulturområde med gamla ängar omväxlande med ekskogar. Förutom
den relativt intakta bebyggelsen vid Södra Fjället finns rester efter ytterligare två torp inom
området, nämligen Lyckan och Fjäll-Bremsevik.
Areal:
17,3 ha, varav 1,5 ha berg- och 0,5 ha myrimpediment.
Beskrivning
Förutom torpställena med sina ängar och lövträd (se detaljbeskrivningar nedan) upptas
större delen av området av vacker hedekskog av gräsristyp, troligen f d hagmark. Dessa
skogar har en tilltalande våraspekt med täta vitsippsmattor och ställvis kraftiga bestånd av
liljekonvalj (Convallaria majalis).
35
På några ställen finns äldre granbestånd. Bakom Södra Fjället reser sig en höjd med vacker
hällmarkstallskog.
Värdering
Intressant kulturpräglat område med höga kulturhistoriska, biologiska och landskapsbildsmässiga värden.
25A Lyckan
Torpruin omgiven av en vacker äng och grova lönnar, rönn, björk och ek. Ängen har röjts
i sen tid och uppvisar en relativt välbevarad ängsflora med bl.a. backtrav (Arabidopsis thaliana)(*).
25B Ängslövskog på åsen Ö Lyckan
Ädellövskog av gräsristyp. Grova lönnar, ek, rönn och asp bildar trädskikt. Liljekonvalj
(Convallaria majalis) förekommer rikligt. I sluttningarna dominerar piprör (Calamagrostis
arundinacea). Mellan stigen, som löper utmed beståndet genom en tät och (beklämmande
nog) ogallrad granskog, och bergsfoten bör den smala granremsan avverkas. Granarna
hotar starkt ljusklimatet i den nedre delen av lövskogen.
25C Krokvattnet
Myrgöl mellan Lyckan och Fjäll-Bremsevik, omgärdad av grov gransumpskog med stark
prägel av naturskog. Många döda träd, såväl stående som liggande, förhöjer detta intryck.
Gölen omges av gungfly med fattigkärrvegetation.
25D Fjäll-Bremsevik
Torpruin omgiven av vacker ängsmark och spridda grövre lövträd (oxel, lönn, ek). I södra
delen av området syns konturerna efter en gammal åker; denna kan med fördel restaureras i
form av viltåker. Ängsmarken är röjd relativt nyligen, och hyser en välbevarad ängsflora
med bl.a. brännässlor (Urtica diodica). Jordbruket lades ner för ett fyrtiotal år sedan.
25E Södra Fjället
Byggnaderna vid Södra Fjället har stort kulturhistoriskt värde och borde därför restaureras.
Mangårdsbyggnaden används sporadiskt som sommarbostad. Ängarna närmast husen är
delvis röjda och hyser flera äldre ängsväxter, bl.a. smörbollar (Trollius europaeus). Nordväst om mangårdsbyggnaden finns en röjd, hasselrik ängsbacke med karaktär av löväng.
Längs bergsfoten väster om gården ligger en vacker och örtrik ängslövskog av örtgrästyp.
Här domineras träd- skiktet av ek och lönn, med inslag av enstaka askar. Buskskiktet domineras av hassel, med hägg förekommer också rikligt. I fältskiktet märks bl.a. liljekonvalj
(Convallaria majalis) i stor mängd; dessutom förekommer blåsippa (Anemone hepatica)
36
och björnloka (Herachleum sphondylium). Vid den gamla ladugården står ett större bestånd av humle (Humulus lupulus).
26
Bredfjällets centrala barrskogsområde
Sammanhängande område med barrskogar, som till stor del uppvisar naturskogskaraktär.
Övervägande delen av skogen är en blandbarrskog med aspinslag. I området ingår också
ett antal myrar av olika slag samt sjöarna Abborrevattnet, Skimligen och (Östra) Örevattnet. Utmed områdets gräns ligger ytterligare sjöar, nämligen Lilla Holmevattnet, (Västra)
Örevattnet, Långevattnet och Hjortesölan. I området finns två torpruiner av kulturhistoriskt intresse, Örebacken och Torsberg . Skyddsvärt fågelliv med ett flertal urskogsgynnade arter.
Areal:
182,2 ha, därav 13,5 ha sjö, 26,7 ha myr- och 3,4 ha bergimpediment.
Beskrivning
Större delen av skogsområdet upptas av gran-tall-blandskog av frisk ristyp. I trädskiktet
ingår ställvis gammal björk och asp. Särskilt inom ägan Torsberg 1:1 är inslaget av torrrakor, hålträd och lågor stort (detta område har för övrigt den ur biologisk synvinkel allra
mest skyddsvärda skogen i området). Många olika myrtyper är företrädda; några av de
mest skyddsvärda beskrivs nedan. Hällmarkstallskog förekommer fläckvis i områdets östra
del, i synnerhet söder om Skimlingen. Sjöarna är alla oligotrofa skogssjöar. delfisk är inplanterad i Abborrevattnet och Långevattnet. Ett flertal stigar och vandringsleder löper
genom området. En skogsbilväg (nybyggd) leder från söder in mot skogen söder om
Skimlingen, i övrigt saknas vägar.
Fågellivet är välutvecklat och karakteristiskt för denna orörda och variationsrika skogstyp.
Under inventeringen sommaren 1980 gjordes bl.a. följande observationer:
kanadagås
knipa
skogssnäppa
tjäder
orre
järpe
fiskgjuse
tofsmes
ängspiplärka
ett par tillfälligt i Skimlingen
häckar i många av sjöarna
sågs mångenstädes under häckningstid
flera observationer. bofynd vid torpet Torsberg
relativt talrik
många observationer, minst 3 kullar i området
1 par, häckning?
några par
flera par på mossen söder om Långevattnet
Bredfjällets centrala skogsområde är känt för ett rikt djurliv med åtskilliga arter som är
bundna till naturskogsmiljön och därför utsatta och hotade i södra Sverige. I området förekommer Bredfjällets största tjäderspel, och pärluggla och sparvuggla uppträder regelbundet och förmodas häcka årligen. Dessutom uppehåller sig lodjur och mård regelbundet
i området (J. Uddén, Uddevalla, samtliga uppgifter).
Värdering
Detta obrutna och relativt orörda skogsområde har stora biologiska värden och är betydelsefullt för det rörliga friluftslivet, i synnerhet som mycket av Bredfjällsplatåns barrskogar
redan har avverkats. Områdets rika djurliv gynnas av det stora antalet myrmarker samt det
ställvis rika lövinslaget.
37
26A Intermediämyr
Svagt sluttande myr av intermediär typ (mellanting mellan mosse och fattigkärr), homogen
i sin uppbyggnad. Ställvis låga martallar.
26B Mosse
Välutbildad mosse med låga martallar och typisk flora och fauna. Ej skadad genom torvtäkt.
26C Örebacken
Torpruin omgiven av en vacker ängsmark med glest stående lövträd (lönn, hästkastanj, asp,
björk, rönn). Ängen är röjd för ett fåtal år sedan, och slyuppslaget än så länge måttligt. Floran är intressant med många gamla ängs- och kulturväxter, t.ex.:
bergrör
liljekonvalj
påsklilja
pärlhyacint
brännässla
hundkex
mästerrot
nyponros
fingerborgsblomma
lupin
backskärvfrö
jordreva
röda vinbär
syren
gullviva
Calamagrostis epigeios
Convallaria majalis
Narcissus pseudo-narcissus
Muscari botryoides
Urtica dioica
Anthriscus silvestris
Imperatoria ostrthium
Rosa canina
Digitalis purpurea
Lupinus polyphyllus
Thlaspi alpestre (*)
Glechoma hederacea
Ribes rubrum
Syringa vulgaris
Primula veris
En frekventerad vandringsled passerar förbi torpruinen.
26D Torsberg
Liten torpruin samt en liten mager ± igenvuxen äng. I kanten står några grövre ekar och
tallar. Strax söder om torpet ligger en gles björksumpskog, där markvegetationen domineras helt av björnmossa (Polytrichum commune) - förmodligen en fuktig f.d. slåtteräng.
26E Fattigkärr
Smalt vindlande fattigkärr omgivet av tät granskog. Vegetationen domineras av ängsull
(Eriophorum angustifolium) och vitmossor (Sphagnum). Små öppna vattenytor syns här
och var. Kärret utgör ett värdefullt inslag i landskapsbilden.
38
27
Holmen
Vackert äldre torpställe, omgivet av kulturmarker hävdade efter ålderdomliga principer.
Areal:
2,8 ha.
Beskrivning
Torpet Holmen är mycket intressant ur kulturhistorisk synvinkel. Runt de välhållna byggnaderna ligger en mosaik av hävdade slåtterängar och små åkertegar. Åkrarna, av vilka den
sydligaste är starkt sluttande, brukas i dag för hand med bl.a. hackor. Havre, potatis och
grönsaker odlas. I nordväst har området en vidhängare i form av äng, stadd i igenväxning
med löv (främst björk). Här föreslås även - fortsättningsvis fri beståndsutveckling.
Beträffande fågellivet vid Holmen förtjänar särskilt trädlärkan att omnämnas. Arten gynnas
av förekomst av hävdade kulturmarker i skogsområden och har därför blivit allt sällsyntare
i landet. Vid Holmen hörs den regelbundet sjunga om våren och är sannolikt en årsviss
häckfågel här (J. Uddén, muntl.).
Värdering
Vid Holmen finns Bredfjället-Väktorområdets intressantaste kulturmarker i dag. Området
har stora kulturhistoriska och landskapliga värden.
Värdefullt inslag för det rörliga friluftslivet. Platsen är f n bebodd, men bör bevakas av berörda myndigheter för att motverka eventuellt avbrott i driften i framtiden.
28
Nya Försöket
Kulturhistoriskt intressant torpmiljö med välbevarade byggnader och öppna, magra ängsmarker; naturskönt läge vid Stora Holmevattnet.
Areal:
2,3 ha.
Beskrivning
Byggnaderna disponeras i dag av sportfiskeklubben Härvan: Ladan tjänar som raststuga;
flera frekventerade vandringsleder möts vid Nya Försöket. Den omgivande ängsmarken är
delvis igenvuxen med lövsly och i behov av nya röjningar.
Värdering
Torpet Nya Försöket har kulturhistoriskt värde. Platsen utgör ett vackert inslag i landskapsbilden, och är av stor betydelse för det rörliga friluftslivet.
29
Gröna Ängs-mossen
Bredfjällets största myr. Kalmosse med talrika öar av hällmarkstallskog. Viktig spelplats
för orre.
Areal:
55,6 ha, därav 33,8 ha myr- och 7,8 ha bergimpediment.
39
Beskrivning
Inventeringsområdet största myr. Relativt homogen mossevegetation med laga martallar
och glasbjörkar, omväxlande med öar med hällmarks-tallskog. Inga synbara skador av
torvtäkt, Mossen har ett representativt fågelliv med bl.a. ängspiplärka. Ljungpipare har
hackat tidigare (B. Assmundson, muntl.). Dessutom är den Bredfjällets förnämligaste
spelplats för orre, känd sedan lång tid tillbaka. Spelet omfattar i dag 10-12 tuppar (J.
Uddén, muntl.), men var av betydligt större omfattning bara för ett tiotal år sedan.
En vandringsled leder tvärs över mossen och har vållat vissa slitageskador.
Några av de öppna myrpartierna håller på att långsamt förbuskas. Lättare slyröjning torde
kunna gynna orrspelet samt skydda fåglarna från predation av t.ex. räv.
Värdering
Denna särpräglade mosse har stora biologiska värden, i synnerhet som den r Bredfjällets
viktigaste spelplats för orre. Området har också landskapliga värden.
30
Gröna äng
Välbevarat torpställe av kulturhistoriskt intresse, omgiven av en liten öppen äng samt
igenvuxna fuktängar.
Areal:
0,4 ha.
Värdering
Gröna äng har kulturhistoriska värden, inte minst då boningshuset är mycket välbevarat,
och är värdefullt för landskapsbilden och det rörliga friluftslivet. Lövinslaget gör också
området betydelsefullt för faunavården.
31
Hällmarksområdet nordväst om Holmen
Flackt skogsområde, dominerat av en mosaik av hällmarkstallskog, blåtåteltallskog och
fukthed, En del av areal upptas dessutom av kalmossar.
Areal: 56,1 ha, därav 0,5 ha sjö, ca 25 ha bergimpediment (svårt att beräkna p.g.a.
mosaikstrukturen) och 11,3 ha myrimpediment.
Beskrivning
Området domineras av hällmarkstallskog i mosaik med blåtåteltallskog och fukthedsstråk.
Den glesa hällmarkstallskogen har ersatt 1800-talets öppna hällmarksljunghed, och blåtåteltallskogen härrör från igenvuxen fukthed. Inga hyggen finns i området, och den orörda
klena tallskogen är en potentiell naturskog, även om den självfallet utgör första skogsgenerationen efter den kala perioden under ljunghedsbrukets dagar. Flera större mossar finns i
området. Dessa är glest bevuxna med martallar och förkrympta björkar, men förvånansvärt
oskadade av torvtäkt. Fågellivet är representativt med bl.a. tjäder och orre. Av särskilt intresse är den regelbundna förekomsten av större korsnäbb i området. Arten förefaller att
gynnas av glesa hällmarkstallskogar och är sällsynt i landet. Mycket talar dock för att arten
häckar årsvisst i området (J. Uddén, muntl.).
40
Värdering
Ett särpräglat skogsområde, som ger en förnimmelse av den ”fjällnatur” som karaktäriserade Bredfjället under förra seklet. Området torde vara relativt stabilt p.g.a. den låga tillväxten. Den mosaikartade vegetationsstrukturen gör området värdefullt för faunavården.
Stort värde för det rörliga friluftslivet.
32
Brant vid Stora Skarsjöns östsida
Otillgänglig brant bevuxen med gles hedekskog.
Areal:
2,0 ha.
Värdering
Genom sitt läge är denna ekskogsklädda brant ett värdefullt landskapselement och förhöjer
rumsbildningen runt Stora Skarsjön. Lövskogar av detta slag är även av betydelse för
faunan.
33
Norra Fjället
Torpmiljö med äldre byggnader och en öppen äng med inslag av gamla kulturväxter. Centrum för Bredfjällets nät av vandringsleder.
Areal:
0,6 ha.
Ägoförhållanden
Beskrivning
Norra Fjäll har en kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Husen är i dag delvis renoverade
och disponeras av Ljungskile Friluftsklubb. Många vandringsleder utgår från platsen.
Kring gården står enstaka äldre lövträd (ek och lönn). Ängsfloran är av ett visst intresse. I
skogskanten växer bl.a. stor blåklocka (Campanula percicifolia), och i ängens nordöstra del
finns et stort bestånd av den gamla medicinalväxten mästerrot (Imperatoria ostruthium)
som i dag är mycket sällsynt. Inägan omges av tät unggranskog (tidigare ängsmark). Stor
parkeringsplats.
Värdering
Norra Fjäll är av stor betydelse som entré för det rörliga friluftslivet på Bredfjället. Det
stora beståndet av mästerrot ger ängen botaniska värden, och är också av kulturhistoriskt
intresse.
34
Mellomevattnet
Torpruin och lövskogsparti.
Beskrivning
Vackert belägen torpruin på det smala näset mellan Stora och Lilla Skarsjön.
41
Området domineras av gles björkskog, där siktröjning har genomförts. På krönet ligger en
öppen hällmarksrik torräng, där flera frekventerade gångstigar möts. På kullen norr om
gläntan växer en vacker hedekskog av gräsristyp. Vitryggig hackspett har observerats i
området (B. Assmundson, muntl.).
Värdering
Naturskönt område av betydelse för det rörliga friluftslivet.
35
Silverfallet
Ravin med ett vackert vattenfall i Tjöstelsrödsbäckens övre lopp. Intressant mossflora.
Rast- och övervintringslokal för strömstare.
Areal:
1,9 ha.
Beskrivning
Bäckens övre lopp (på ömse sidor om fallet) omges av delvis försumpad granskog med
inblandning av björk och klibbal. På nordsidan av vattenfallet antar skogen karaktör av
naturskog och har stort hasselinslag. Kaprifol är rikligt förekommande, liksom vitsippa
(Anemone nemorosa) i våraspekten. Olvon och lind förekommer sparsamt.
Silverfallet hyser en särdeles intressant mossflora. På stenarna växer bl.a. de sällsynta levermossorna Calypogeia arguta (totalt 3 lokaler i Bohuslän) och Scapania degenii (funna
1974 av T. Hallingbäck, Göteborg). En äldre uppgift om förekomst av den sällsynta oceaniska bladmossan skirmossa, Hookeria lucens (Persson 1940) har ej kunnat verifieras vid
sentida undersökningar, och kan vara utgången (Bohlin et al 1977).
Tjöstelsrödsbäckens övre lopp med sitt vattenfall är en säker rast- och övervintringsplats
för strömstare, som brukar uppträda i ett fåtal exemplar varje vinter (B. Assmundson,
muntl.).
Silverfallet är ett omtyckt utflyktsmål. En gångstig följer bäckens sydsida upp i ravinen.
Värdering
Området är värdefullt för faunavården, men har kanske sin största betydelse som kryptogamlokal (massor). Vattenfallet är ett skyddsvärt landskapselement. Välbesökt utflyktsmål.
36
Blandskog vid Stengårdseröd
Äldre blandskog, delvis av naturskogskaraktär.
Areal:
3,2 ha.
Beskrivning
Blandskog med gran, ek, björk och asp, belägen i sluttningen upp mot det gamla torpet
Myren. Skogen är heterogen och inrymmer flera mindre yngre ogallrade och överslutna
granbestånd. Huvuddelen av området upptas dock av äldre blandskog av lågörttyp. En del
42
av träden (särskilt gran och ek) är mycket grova. Inslaget av hassel är stort. Fältskiktet domineras av harsyra (Oxalis acetosella) och i viss mån ekorrbär (Maianthemum bifolium).
Värdering
Området är närmast av betydelse för faunavården. Den höga skogen bidrar till rumsbildningen runt Tjöstelsrödsdalen.
37
Tjöstelsröds ekhage
Hagmark med mycket grova stenar.
Areal:
4,1 ha.
Beskrivning
Fårbetad hagmark med synnerligen gamla och välvuxna ekar, varav elva är avsatta som naturminnen. Brösthöjdsdiametern på dessa ekar ligger i allmänhet mellan 1 och 1,5 m. Även
andra grövre lövträd förekommer, främst björk och al. I områdets östra del är inslaget av
hassel stort. Representativt fågelliv med bl.a. gröngöling, större hackspett, kattuggla och
dubbeltrast (B. Assmundson, muntl.).
Värdering
De grova ekarna ger området ett start biologiskt värde. Värdefullt inslag i landskapsbilden.
38
Kruset
Torpställe av kulturhistoriskt intresse.
Areal:
1,0 ha.
Beskrivning
Vackert torpställe av kulturhistoriskt intresse. Det välbevarade boningshuset är ca 100 år
gammalt. De omgivande ängarna är i dag endast delvis i hävd; på vissa ställen har igenväxningen gått relativt långt, särskilt nordväst om huset.
Värdering
Kruset är ett vackert inslag i landskapsbilden och har kulturhistoriskt intresse. De botaniska värdena inskränker sig till humlelucern (Medicago lupulina) och en äldre uppgift om
förekomst av backskärvfrö (Thlaspi alpestre; Fries 1971). Platsen är betydelsefull för det
rörliga friluftslivet som entré till det inre av Bredfjället.
39
Stuteröven
Fattigkärr med göl och intressant flora.
Areal:
1,6 ha, därav 1,4 ha myrimpediment och 0,2 ha sjö.
43
Beskrivning
Myrgöl omgiven av fattigkärr. Inga skador efter torvtäkt. Kärrvegetationen domineras av
vitag (Rhynchospora alba) och storsileshår (Drosera anglica), En litteraturuppgift om förekomst av kallgräs (Scheuchzeria palustris) i kärret (Fries 1971) kunde ej bekräftas under
inventeringsarbetet. Det höga vattenståndet 1980 försvårade dock efterspaningarna. Miljön
förefaller lämplig för denna i Bohuslän sällsynta myrväxt, som mycket väl kan finnas kvar
fortfarande, om än i ringa antal.
Värdering
Stuteröven är ett av de vackrast utbildade fattigkärren på Bredfjället, och har stora biologiska värden, i synnerhet med avseende på floran.
40
Sumpskog väster om Stora Mörkevattnet
Orörd våt gran-björk sumpskog.
Areal:
4,4 ha (impediment).
Beskrivning
Lågvuxen, tät gransumpskog med björkinslag. Små fläckar med öppet fattigkärr förekommer, i ett fall med inslag av vass (Phragmites communis). Granskogen är gammal och tillväxten ytterligt låg, flertalet träd är ”varggranar”. Fältskiktet domineras av ängsull (Eriophorum angustifolium) och trådstarr (Carex lasiocarpa), i mindre mängder förekommer bl.a.
missne (Calla palustris). Här och var har ett lågt buskskikt av pors, bindvide och glasbjörk
bildats.
Värdering
En orörd sumpskog, i viss mån att betrakta som naturskog. Objektet har främst biologiska
värden.
41
Bäckravin söder om Stora Mörkevattnet
Ravin med grov skog och rik flora.
Areal:
0,3 ha.
Beskrivning
Bäckravin med grovstammig granskog och inslag av ek, Buskskiktet domineras av kaprifol
och hassel, men även olvon förekommer. Fältskiktet är relativt rikt med bl.a. lundelm (Roegneria canina) (*) och blåsippa (Anemone hepatica).
Värdering
Den grovstammiga skogen med hasselinslag är värdefull för faunan och en naturskog på
sikt. Objektet har också rent botaniska värden.
44
42
Skogsområdet väster om Stora Prästevattnet
Variationsrikt skogsområde delvis av naturskogskaraktär. Stort inslag av lövträd. Ett
mindre myrområde ingår i objektet. Intressant fågelliv.
Areal:
14,5 ha, varav 1,5 ha myrimpediment.
Beskrivning
Alla i objektet ingående skogsbestånd har stort inslag av äldre lövträd, främst asp, ek och
björk. Områdets nordvästra del följer bergskanten norr om Stora och Lilla Prästevattnet
och Iglevattnet. Här är trädskiktet uppbyggt av gran, asp, ek och björk i ungefär lika delar.
Bland de talrika klipporna i branten är floran rikare med bl.a. svartbräken (Asplenium trichomanes), bergslok (Melica nutans), lundgröe (Poa nemoralis) och skogsnarv (Moehringia trinervia). I branterna står också många döda lövträd, hålträd samt en del lågor.
Väster om Stora Prästevattnets nordända ligger en orörd mosse med fattigkärrdråg. Söder
om denna utbreder sig en mindre tallmosse, med ett hjortronrikt fältskikt.
Utmed Stora Prästevattnets sydvästra strand ligger ett område med naturskog av god bonitet. Gran är det dominerande trädslaget, men björk, ek och asp förekommer. Det rikliga
hasselinslaget är anmärkningsvärt. I fältskiktet förekommer bl.a. tallört (Monotropa hypopitys). I detta bestånd förekommer åtskilliga vindfällen och lågor av varierande ålder, varför området är en potentiell kryptogamlokal (mossfloran är ej närmare undersökt).
Objektet har ett representativt fågelliv med bl.a. spillkråka och större hackspett. Fiskgjuse
uppträder regelbundet och häckar förmodligen inom området (J. Uddén, muntl.).
Värdering
Ett orört och varierat område av betydelse för faunan. Objektet har även andra potentiella
naturvärden, då skogen till stor del är att beteckna som naturskog.
43
Håle Hage
Torpruin och igenväxande ängsmark och ett smalt bälte av örtrik ängslövskog utmed
bergsfoten. En jättelik lind.
Areal:
1,3 ha.
Beskrivning
Torpruinen är knutpunkt för flera av de viktigare gångstigarna på södra Bredfjället. Ängsfloran är relativt intakt med t ex rik förekomst av tjärblomster (Viscaria vulgaris). I inägans
nordvästra hörn står en jättelik lind, sannolikt den största i hela inventeringsområdet. På
ängen står enstaka lövträd (lönn, björk, apel) och vid husgrunderna bl.a. syren. Utmed
bergsfoten norr om inägan ligger en vacker ängslövskog, där lind är dominerande trädslag.
Hassel förekommer rikligt. I fältskiktet noterades stora mängder av sådana lundväxter som
lundgröe (Poa nemoralis) och stinksyska (Stachys silvatica).
45
Värdering
Vackert belägen inäga med torpruin av kulturhistoriskt intresse. Området är av betydelse
för landskapsbilden och det rörliga friluftslivet, samt har biologiska värden (bl.a. är floran
av intresse).
Skötsel
Om möjligt återkommande slyröjning på ängsmarken, eljest får den lämnas att växa igen
med lövskog. För övrigt fri beståndsutveckling. Området får ej överföras till barrskog eller
avverkas.
44
Myr öster om Håle Hage
Plant fattigkärr (Carex-kärr) med homogent starrdominerat fältskikt. Strukturen samt rester
av hässjestörar tyder på en tidigare användning som slåttermyr.
Areal:
1,0 ha (impediment).
Värdering
Detta välutvecklade starrkärr har främst biologiska värden, och har ett visst intresse ur
vegetationshistorisk synvinkel.
45
Myr norr om Rinnevattnet
Mosse, bevuxen med låga martallar och med antydan till laggkärr. Ej skadad genom torvtäkt.
Areal:
1,3 ha (impediment).
Värdering
Välutvecklade, orörda mossar av detta slag måste tillmätas biologiska värden, inte minst ur
växtekologisk och faunavårdande synvinkel.
46 Dalbergshagen
Torpruin omgiven av igenvuxna ängsmarker. Intressant lavflora.
Areal:
0,5 ha.
Beskrivning
Vid torpruinen finner man kulturrester i form av bl.a. kraftiga syrenbuskage. Trädskiktet
utgörs av gran, asp, lönn och spel. På en av asparna växer den sällsynta oceaniska laven
Pannaria pifyrea (Gustafsson 1974).
Värdering
Området har ett visst kulturhistoriskt intresse, men är med tanke på lavfloran också värdefullt ur botanisk synvinkel.
46
47
Landsvägen Kolbengtseröd - Vassbo - Utby
En av Bohusläns vackraste vägsträckningar som erbjuder stora naturupplevelser av de mest
skilda slag.
Beskrivning
Den smala landsvägen följer vindlande sjöstränder, ibland under höga stup som vid Vassbosjön, och klättrar längs bergssidorna likt en alpväg. Under en färd längs denna väg kan
man åtnjuta bl.a. följande attraktioner:
-
Kolbengtserödsjön,omgiven av vackert odlingslandskap
Funneshultssjön (objekt 5), fågelsjö
Knipen (objekt 6), högt berg med våldsamt stup
Vassbosjön, mycket vacker vägsträckning utmed sjökanten
Trynet (objekt 2), naturskogsklätt berg med högt stup
Vassbo, med bl.a. slalombacke
Vassbovik, ängslövskog invid vägen (objekt 1)
vägsträckan Vassbovik - Ivarsbo, vackert avsnitt med storslagna vyer över Bredfjället
Ivarsbosjön, omgiven av ett lummigt kulturlandskap
Stockebosjön, omgiven av ett vackert kulturlandskap, och med ett rikkärr intill vägen
(objekt 21)
Torvan, vass-sjö med intressant vegetation (objekt 48)
Nötebron, gammal stenbro vid inloppet till Öresjö
Sydkanten av Öre sjö, mycket naturskönt parti med vidsträckta vyer; ängsgranskog med
rik förekomst av ramslök (objekt 49)
Lilla Kvarnevattnet, bestånd av gotlands-ag (objekt 50)
Stora Kvarnevattnet, bestånd av gotlands-ag (objekt 51)
Utby Lång, vackert belägen sjö med rik flora
Hällorna, fascinerande rasbranter på ömse sidor om vägens serpentinkurvor (objekt 52)
Längs vägen finns också många av de viktigaste entréerna till Bredfjället-Väktorområdet.
Vägen korsar länsgränsen vid Nötebron.
Värdering
Denna vägsträckning är synnerligen värdefull för såväl den bilburne besökaren som den
rörliga friluftsmänniskan.
48
Torvan - Nötebron
Eutrof vassomgärdad sjö med representativt fågelliv och intressant flora.
Areal: 5,5 ha, varav 4,0 ha sjö och 1,5 ha vass och kärrvegetation (impediment). Området ligger med 3,0 ha i O län och 2,5 ha i P län.
Beskrivning
Eutrof, grund brunvattensjö med rik vattenväxtflora. Bergstedt (1977) uppger fynd av krusnate (Potamogeton crispus), vattenaloe (Stratiotes aloides), kransslinga (Myriophyllum
47
verticillatum) och vattenbläddra (Utricularia vulgaris). Det höga vattenståndet sommaren
1980 omöjliggjorde ytterligare undersökningar. En kompletterande inventering i framtiden
föreslås.
Sjön omges av täta bälten av vass (Phragmites communis) och säv (Scirpus lacustris), och
här och var längs stränderna växer spikblad (Hydrocotyle vulgaris). Fågellivet är representativt för denna sjötyp med bl.a. häckande knölsvan och rastande änder. Ån som förbinder
Torvan med Öre sjö överbryggas av en vacker stenbro, Nötebron. I vägkanten växer bl.a.
bergjohannesört (Hypericum montanum; Bergstedt 1977) och stor blåklocka (Campanula
percicifolia). I ån under bron finns bl.a. vattenaloe och längs dess stränder spikblad (Bergstedt 1977).
Värdering
Torvan har en värdefull flora av vattenväxter samt viss betydelse för fågellivet. Nötebron
är kulturhistoriskt intresse och även här är floran värdefull. Objektet är ett synnerligen
skyddsvärt inslag i landskapsbilden utmed Vassbo-Utby-vägen.
49
Ängsgranskog söder om Örstadsbukten
Frisk-fuktig ängsgranskog med ytterligt rik och skyddsvärd flora, bl.a. ramslök och vissa
mossor.
Areal:
4,3 ha.
Beskrivning
Området ligger i sluttningen mot Örstadbukten i Öre sjös södra ända, och når ända fram till
landsvägen som följer strandkonturen. Trädskiktet utgörs av grovstammig gran. I undervegetationen är hasselinslaget betydande; olvon förekommer också här och var. Skogen förefaller relativt orörd och kan måhända karaktäriseras som naturskog. På flera ställen översilas marken av ett närsaltrikt grundvatten, som gynnar en artrik och krävande örtflora.
Området ligger utmed ett stråk av lokaler med rik flora (Utby lång, Öre sjös södra vikar,
Nötebron, Torvan, Stockebosjön, Ivarsbo, Vassbo), ett stråk som torde indikera en underliggande näringsrikare gångbergart. Området är backigt, och på de svagt välvda kullarna är
vegetationen magrare, närmast att karaktärisera som blåbärsgranskog. I sluttningar och
svackor gör emellertid det rika grundvattnet sig påmint, resulterande i två typer av ängsgranskog:
a/ En frisk typ som upptar stora delar av området, särskilt sluttningar. Hassel är särskilt
riklig i detta växtsamhälle. Fältskiktet domineras av blåsippa (Anemone hepatica), sårläka
(Sanicula europaea) och skogsvicker (Vicia silvatica); dessutom bl.a. skogssallat (Lactuca
muralis).
b/ En fuktig typ, kraftigt översilad och något stenig. Detta växtsamhälle finns i svackor i
terrängen och uppfyller hela dalstråket mot söder i områdets ostligaste del. Fältskiktet domineras helt av ramslök (Allium ursinum); ca 1 000 blommande ex noterades 19 juni 1980.
Arten förekommer endast på tio lokaler i Bohuslän (Fries 1971); detta torde vara den utan
jämförelse rikaste förekomsten! I samhället förekommer åtskilliga andra krävande och
48
sällsynta växtarter såsom skärmstarr (Carex remota) (*), dvärghäxört (Circaea alpina),
sårläka (Sanicula europaea), skogsvicker (Vicia silvatica), tandrot (Dentaria bulbifera),
myskmadra (Galium odoratum) och kärrfibbla (Crepis paludosa). Andra mer krävande
men vanliga örter som förekommer ± rikligt är loppstarr (Carex pullcaris), revsmörblomma (Ranunculus repens), älgört (Filipendula ulmaria) och humleblomster (Geum rivale).
Bergstedt (1980) uppger dessutom fynd av trolldruva (Actaea spicata), skogsbräsma (Cardamine flexuosa), murgröna (Hedera helix), vätteros (Lathraea squamaria) och nästrot
(Neottia nidus-avis) i objektet.
Mossfloran i området är mycket rik och inventerades 1976 (Bohlin et al 1977). Av särskilt
intresse är skirmossan, Hookeria lucens, som täcker ca 175 m2 i områdets västra del, där
den också var fertil vid inventeringstillfället. Arten förekommer på knappt ett tjugotal platser i hela landet; en av de övriga lokalerna är Valdalskärret (objekt 55). Andra intressanta
mossor som påträffades var Thuidium tamariscinum (dominant), Fissidens osmundoides,
Calliergonalla cuspidata, Chiloscyphus pallescens, Eurhynchium angustirete, Fissidens
adianthoides, Mnium undulatum, Calypogela mülleriana, Ctenidium molluscum, Riccardia
pinguis, Scapania nemorosa, Cirriphyllum piliferum, Jungermania lanceolata, Lepidozia
reptans, Rhytidiadelphus triquetrue, Jamesoniella autumnalis, Plagiochila major och Riccardia multifida.
Näringsrikedomen visar sig också i dikena utmed landsvägen, där man bl.a. finner knagglestarr (Carex flava) (*), grönstarr (C. tumidicarpa) (*) och ärtstarr (C. oederi).
Värdering
Landskapets värdefullaste ängsgranskog. Beståndet av ramslök saknar troligen motstycke i
Bohuslän. Mossfloran är synnerligen värdefull. Viss naturskogskaraktär.
50
Lilla Kvarnevattnet
Liten humös sjö, omgärdad av vass och säv. Vid utloppet i nordändan finns ett ca 10 m
långt bälte av gotlands-ag (Cladium mariscus), som endast förekommer på 10 lokaler i
landskapet.
Areal:
1,0 ha, därav 0,9 ha sjöyta.
Värdering
Alla bestånd av gotlands-ag bör åtnjuta ett starkt skydd. I detta fall bör hela sjön skyddas.
51
Stora Kvarnevattnet
Oligotrof sjö, till stor del omgiven av kalhyggen. Objektet omfattar sjöns västra strand, där
gotlands-ag (Cladium maiscus) bildar ett ca 100 m långt bestånd med luckor.
Areal:
0,3 ha.
49
Värdering
Beståndet av gotlands-ag är värdefullt ur botanisk synvinkel och bör åtnjuta ett starkt
skydd.
52
Hällorna
Vackra, ekskogsklädda rasbranter, Fornborg.
Areal:
4,2 ha, varav 0,8 ha bergimpediment.
Beskrivning
Stup och väldiga rasbranter dominerar intrycket. Berggrunden är rödaktig och är till stor
del pegmatit. Bland blockmarkernas växter märks svartbräken (Asplenium trichomanes),
vispstarr (Carex digitata), lundelm (Roegneria canina), snårvinda (Calystegia sepium),
kungsmynta (Origanum vulgare; ymnig) (*) och kaprifol (Lonicera periclymenum).
Bergsslok (Melica nutans) dominerar. Torr hedekskog av gräsristyp upptar merparten av
områdets resterande del. På toppen av berget kan man se resterna av en fornborg.
Värdering
Rasbranterna vid Hällorna tillhör de mest anslående naturupplevelserna utmed Utby-Vassbo-vägen. Förutom de rent landskapliga värdena har lövträdsdominansen betydelse för
faunan. Skogen är delvis att beteckna som naturskog. Floran är av ett visst intresse. Delar
av området är fornminne.
53
Fåglebergen – Valdalen
Stort naturskogsområde på Fåglebergens högplatå och dess sluttningar. Skogen är av relativt hög ålder och utgörs till största delen av blandbarrskog av torr och frisk ristyp. Här och
var finns rena ekskogsbestånd. I området förekommer talrika småsjöar, kärr och sumpskogar. Gotlands-ag finns vid Hagens småvatten. Fåglebergsmossen är en av Bredfjället-Väktorområdets vackraste kalmossar. I objektet förekommer åtskilliga rikkärr och rika gransumpskogar med intressant flora. Också sluttningarna mot Valdalen erbjuder en rikare
flora. Området är ovanligt störningsfritt och hyser ett rikt och representativt djurliv.
Areal:
250,6 ha, varav 5,7 ha sjö, 35,2 ha myr- och 22,6 ha bergimpediment.
Beskrivning
Nästan hela området ligger på en kullig högplatå, Fåglebergen. Större delen av denna areal
täcks av en ± orörd barrskog. På alla småhöjder finns en gles hällmarkstallskog, i terrängsvacker fuktig gransumpskog. I områdets centrala och nordvästra del utgörs ca 90 % av
skogen av en torr-frisk barrblandskog med relativt gamla tallar. Öster om en linje Fåglemossen-Korshällevattnet dominerar en renare tallskog av torr-frisk ristyp. Längre mot sydost blir inslaget av renbestånd av hedekskog betydande, i synnerhet vid Vredesjön och Våleberget. Den branta sluttningen mot Valdalen kläds av en rikare skog med stort ekinslag.
Talrika myrar karaktäriserar högplatån, Några av dessa är kalmossar, varav Fåglebergsmossen (53B) är den största. De flesta myrarna är dock fattigkärr av mindre storlek. Här
50
och var, särskilt i anslutning till sjöarna, finns mindre rikkärr. I områdets södra delar finns
också mindre sumpskogsbestånd med rikare flora.
Tre av sjöarna är typiska myrgölar, nämligen Stora och Lilla Fåglebergssjön samt Brudsjön
(de två sistnämnda mycket små). Områdets övriga sjöar (Långevattnet, Korshällevattnet,
Tomta småvatten, Hagens småvatten och Vredesjön) är alla oligotrofa klippbäckensjöar,
ofta liggande i djupa sprickor eller sänkor.
Områdets fågelliv är representativt och välutvecklat. Knipa häckar i många av sjöarna, liksom gräsand och drillsnäppa. På högplatån förekommer tjäder spridd över hela området.
Orre är relativt vanlig. Fiskgjuse, ormvråk, duvhök och pärluggla observeras regelbundet.
Ett par bergfinkar observerades i Valdalens övre delar i juli 1972, vilket kan tyda på häckning. Under inventeringsarbetet 1980 noterades 2 nattskärror och häckande större hackspett i samma område.
Värdering
Fågelbergen - Valdalen är vid sidan av Bukullen inventeringsområdets intressantaste naturskogsområde. Den ovanligt rika floran förhöjer ytterligare värdet, liksom djurlivet och den
ansenliga storleken. Området bör åtnjuta ett starkt skydd och ett säkerställande bör prioriteras.
53A Rikkärr vid Långevattnet
Litet kärr vid Långevattnats ostsida. Här växer bl.a. knagglestarr (Carex flava), gräsull
(Eriophorum latifolium), backskafting (Brachypodium pinnatum) och brudborste (Cirsium
heterophyllum) (Bergstedt 1977). Slåtterblomma, som uppgivits från Långevattnet och
Korshällevattnet (Fries 1971) är numera troligen utgången. Norr om sjön fanns tidigare ett
antal rikkärr utmed bäcken till Öre sjö; dessa är i dag spolierade av kalhyggen och kraftiga
körskador.
53B Fågelbergsmossen
Homogen, plan kalmosse med låga martallar i vissa avsnitt. Områdets centrala del är helt
trädfri. Här och var finns dråg av fattigkärr, dominerade av myrlilja (Narthecium ossifragum). Mossen har viktig funktion för faunan, bl.a. som spelplats för orre. Inga synbara
skador av torvtäkt. Inventeringsområdets mest representativa kalmosse. I norr och öster
övergår mossen i tallmosse.
53C Sumpgranskog sydväst om Vredesjön
Heterogen gransumpskog vid och väster om Vredesjöns utlopp. Surdråg och mindre vattensamlingar blandas med något torrare partier. Floran är rik med bl.a. knagglestarr (Carex
flava), grönstarr (C. tumidicarpa), slidstarr (C. vagiflata), svalting (Alisma plantago-aquatica), dvärgbläddra (Utricularia minor), dvärgigelknopp (Sparganium minimum) och vattenmåra (Galium palustre). Av kryptogamer förekommer rikkärrsmossan Scorpidium scorpioides rikligt.
51
53D Alsumpskog sydost om Hagens småvatten
I denna bäckravin sammanflyter bäckarna från Vredesjön och Hagens småvatten. Al dominerar trädskiktet, men här och var förekommer också grovstammiga granar. Antalet
lågor och torrträd är stort. Området förefaller relativt orört, och kan hysa en mycket intressant mossflora. Bland kärlväxterna märks särskilt knagglestarr (Carex flava), grönstarr
(C. tumidicarpa), slidstarr (C. vaginata), kaprifol (Lonicera periclymenum) och kärrfibbla
(Crepis paludosa).
53E Kärr norr om Hagens småvatten
Heterogent kärrområde, som i visa partier antar karaktären av rikkärr. Utmed stranden i
nordändan av Hagens småvatten står ett fertilt, ca 10 m långt bestånd av gotlands-ag (Cladium mariscus). Närmast sjön domineras kärret till större delen av tät vass (Phragmites
communis). Av särskilt intresse i kärlväxtfloran är knagglestarr (Carex flava), grönstarr
(C. tumidicarpa) (*), hybriden mellan de båda föregående (C. flava X tumidicarpa) (*)
och slidstarr (C. vaginata) (*). Ställvis antar kärret karaktären av sumpskog med ett trädskikt av gran, tall, björk och klibbal.
53F Rikkärr vid Korshällevattnet
Vid nordändan av Korshällevattnet (Kokällevattnet på vissa kartor) ligger ett mindre rikkärr, närmast stranden dominerat av vass (Phragmites communis). Av botaniskt intresse är
förekomsterna av knagglestarr (Carex flava), grönstarr (C. tumidicarpa) och slidstarr (C.
vaginata) (*), dessutom finns bl.a. älgört (Filipendula ulmaria), kärrviol (Viola palustris),
olvon (Viburnum opulus) och kaprifol (Lonicera periclymenum).
53G Rik gransumpskog väster om Korshällevattnet
Cirka 200 m väster om Korshällevattnets nordspets ligger en stenig gransumpskog med en
mycket intressant flora av krävande västarter. Av särskilt intresse bland kärlväxterna är:
knagglestarr
grönstarr
ärtstarr
slidstarr
skärmstarr
blåsippa
sårläka
olvon
kaprifol
kärrfibbla
Carex flava
C. tumidicarpa (*)
C. oederi
C. vaginata (*)
C. remota (*)
Anemone hepatica
Sanicula europaea (*)
Viburnum opulus
Lonicera periclymenum
Crepis paludosa
Spridda tuvor
spridda tuvor
enstaka
riklig
riklig
riklig
tämligen riklig
spridd
enstaka
spridd
Dessutom förekommer många krävande arter av mer trivial natur, t.ex. bergsslok (Melica
nutans, riklig), strätta (Angelica silvestris), älgört (Filipendula, ulmaria), humleblomster
(Geum rivale), kärrviol (Viola palustris) och grenrör (Calamagrostis canescens). Den
52
näringskrävande bladmossan Rhytididelphus triquetrus förekommer rikligt. Andra mer
krävande arter är bladmossorna Ctenidium molluscum och Mnium cuspidatum.
53H Branten sydväst om Korshällevattnet
I denna brant, som är Fåglebergens sydvästra kant, är floran särdeles rik utmed bäcken från
Korshällevattnet. I sluttningens övre del rinner bäcken genom en trång rikblockigt ravin
och bildar små vattenfall. Här finner man en vacker hedekskog med inslag av intressanta
växter som svartbräken (Asplenium trichomanes), vispstarr (Carex digitata), stor blåklocka
(campanula percicifolia) och kaprifol (Lonicera periclymenum). Stort inslag av lind och
hassel, särskilt utmed bäcken. Fältskiktet är av gräsristyp, och domineras av bergsslok
(Melica nutans). Närmast bäcken är dock fältskiktet att karaktärisera som örtristyp och
markerar en övergång till ängsseriens ekosystem.
Brantens nedre tredjedel upptas kring bäckfåran av en intressant ängsgranskog med rik
flora. Här förekommer sådana krävande arter som vispstarr (Carex digitata), skogsbingel
(Mercurialis perennis), blåsippa (Anemone hepatica, mycket riklig), skogsvicker (Vicia
silvatica), skogsklöver (Trifolium medium) och sårläka (Sanicula europaea, riklig) (*)
Många av granarna är gamla och tätvuxna. Området har naturskogskaraktär. Döda torra
lövträd bidrar till detta intryck.
53I Ravin söder om Långevattnet
Området är beläget ca 500 m söder om Långevattnet och omfattar branten mot Valdalskärret (objekt 55) med en bäckravin som skär in i den blockiga sluttningen. Trädskiktet
domineras av gran, men inslaget av ek och hassel är stort. Vid foten av branten finner man
bl.a. vispstarr (Carex digitata), lundelm (Roegneria canina) (*), blåsippa (Anemone hepatica) och stinknäva (Ceranium robertianum). Dessutom förekommer de sällsynta lundgräsen skogssvingel (Festuca altissima) och backskafting (Brachypodium pinnatum) (Fries
1971, Bergstedt 1977). Under hasselbuskarna växer parasiten vätteros (S. Lathraea squamaria; Bergstedt 1977). Enligt Fries (1971) förekommer dessutom tandrot (Dentaria bulbifera) och myskmadra (Galium odoratum), båda exklusiva lundväxter.
53J Valdalen
Djup naturskön dalgång med frodig grövre granskog. Stort inslag av lövträd, bl.a. förekommer mycket grova aspar och ekar. Utmed bergssidorna på dalens nordöstra sida är hassel
ofta rikligt förekommande. Lövträden erbjuder möjligheter för många hålbyggande fåglar.
Häckning konstaterades vid inventeringen för större hackspett, men även spillkråka och
tofsmes observerades. Skogen är delvis gallrad. En gångstig leder genom dalen, men är till
stor del svårframkomlig p.g.a. körskador. Stigen borde restaureras och uppmärkas som
vandringsled. Utmed Valdalsbäcken är floran något rikare med bl.a. olvon (Viburnum
opulus). Skogen i sluttningen på dalens nordöstra sida är relativt orörd och har karaktären
av naturskog.
53
54
Rikkärr 700 m nordväst om Grönlid
Igenväxande rikkärr med intressant flora. Planterat med gran.
Areal:
0,3 ha.
Beskrivning
Kärret är relativt ängsartat och har sannolikt använts för både slåtter och bete. Under
försommaren är blomsterprakten imponerande med bl.a. stora mängder smörbollar
(Trollius europaeus) och ängsbräsma (Cardamine pratensis). Övriga arter av intresse:
kambräken
granbräken
kärrbräken
knagglestarr
ärtstarr
loppstarr
grönstarr
slidstarr
gräsull
gökblomster
bäckbräsma
tätört
ältranunkel
kärrfibbla
Blechnum spicant
Dryopteris cristata
Lastrea thelypteris
Carex flava (*)
C. oederi (*)
C. pulicaris (*)
C. tumidicarpa
C. vaginata
Eriophorum latifolium
Lychnis flos-cuculi
Cardamine amara
Pinguicula vulgaris
Ranunculus flammula
Crepis paludosa
några ex (Bergstedt 1977)
(Fries 1971)
(Fries 1971)
spridd
spridd
fläckvis riklig
enstaka
relativt riklig
spridd
spridd
utmed bäcken
fläckvis i grupper
spridd
riklig
Värdering
Kärret har ett relativt högt botaniskt värde.
55
Valdalskärret
Alsumpskog utmed Valdalsbäcken i Valdalens mynning. I området finns många öppna
partier med svagt sluttande rikkärr med rik och krävande flora. Intressant och skyddsvärd
mossflora.
Areal:
2,3 ha (myrimpediment).
Ägoförhållanden
Beskrivning
Lågvuxen, tät och snårig alsumpskog med inslag av gran, björk, bindvide, brakved och olvon. Genom kärret löper Valdalsbäcken, bitvis meandrande. Fläckvis förekommer tät vass
(Phragmites communis). I området, särskilt sydväst om bäcken, förekommer ett flertal
svagt sluttande öppna rikkärrspartier med synnerligen välutvecklad och intressant flora.
Här domineras bottenskiktet helt av den röda rikkärrsvitmossan Sphagnum warnstorfii.
Fältskiktets intressantaste arter i och omkring dessa partier är:
granbräken
kärrbräken
Dryopteris cristata
Lastrea thelypteris
ett fåtal ex i sump skogen
rel. riklig i sumpskogen
54
kärrsälting
skogssvingel
ullsäv
gräsull
knagglestarr
grönstarr
gulstarr
slidstarr
taggstarr
tagelstarr
bäckbräsma
tätört
kärrfibbla
Triglochin palustre
Festuca altissima
Trichophorum alpinum
Eriophorum latifolium (*)
Carex flava (*)
C. tumidicarpa
C. hostiana (*)
C. vaginata
C. pauciflora
C. appropinquata
Cardamine amara
Pinguicula vulgaris
Crepis paludosa
ställvis riklig i kärren
(Bergstedt 1977)
spridd i kärren
riklig i kärren
riklig
spridd
riklig, dominant i kärren
riklig i sumpskogen
spridd
några tuvor i sump skogen
utmed bäcken
ställvis riklig i kärren
spridd i sumpskogen
Av ovannämnda arter är granbräken, kärrbräken, skogssvingel, ullsäv och tagelstarr av
särskilt intresse. Tagelstarr (Carex appropinquata) förekommer förutom på denna lokal
endast vid Valdalssjön (objekt 56) inom inventeringsområdet, och är mycket sällsynt i
landskapet. Ullsäv (Trichophorum alpinum), som förekommer på ytterligare två lokaler
i inventeringsområdet, är endast känd från ett tjugotal lokaler i Bohuslän, de flesta i nordligaste delen av landskapet (Fries 1971).
Mossfloran utmed Valdalsbäcken är mycket intressant, och förekomsten av den i Sverige
ytterligt sällsynta skirmossan (Hookeria lucens) har särskilt uppmärksammats (Bohlin et al
1977). Arten växer på jord utmed bäcken relativt rikligt på en sträcka av 150 m. Den åtföljs
av många andra intressanta mossarter, t.ex. Thuidium tamariscinum, Th. delicatulum, Calypogeia meylanii, Cephalozia bicuspidata, Rhytidiadelphus triquetrus och Sphagnum subnitens (Bohlin et al 1977).
En totalinventering av Valdalskärrets mossflora genomfördes 3 juni 1975 av T. Hallingbäck, Göteborg. I den långa artlista är följande arter av större intresse (* = sällsynt art):
Bladmossor
Amphidium mougeotii
Blindia acuta (*)
Brachythecium plumosum
B. starkei (*)
Bryum pseudotriquetrum
Buxbaumja indusiata (*)
Calliergonella cuspidata
Campylium stellatum
Cinclidium stygium (*)
Cirriphyllum pillferum
Cratoneuron commutatum (*)
Ctenidium molluscum
Cynodontium strumiferum
C. polycarpus
Dicranella squarrosa
Drepanocladus exannulatus
D. intermedius
Eurhynchium angustirete (*)
Bladmossor (forts.)
Eurhynchium stokesii
E. striatum (*)
Fontinalis antipyretica
Heterocladium heteropterum
Hookeria lucens (*)
Hylocomium umbratum (*)
Hypnum mamillatum
Isopterygium elegans
Mnium pseudopunctatum (*)
M. seligeri (*)
Oligotrichum hercynicum (*)
Orthodicranum montanum
Paraleucobryum longifolium
Rhynchostegium riparioides
Rhynchostegium triquetrus
Tomenthypnum nitens (*)
55
Vitmossor
Sphagnum fimbriatum
Sph. squarrosum
Sph. warnstorfii
Levermossor (forts.)
Frullania dilatata (*)
F. tamarisci (*)
Jungermania lanceolata (*)
Metzgeria furcata
Nowellia curvifolia
Obtusifolium obtusum (*)
Pressia quadrata (*)
Radula complanata
Riccardia latifrons
R. multifida
R. palmata (*)
R. pinguis
R. sinuata
Trichocolea tomentella
Levermossor
Calypoqeia sphagnicola (*)
C. meylanii
C. mülleriana
Cephalozia bicuspidata
C. catenulata
Chiloscyphus pallescens
Ch. polyanthus
Crossocalyx hellerianus
Diplophyllum obtusifolium (*)
Samtidigt påträffades bl.a. lunglav (Lobaria pulmonaria).
Värdering
Ett av de mest särpräglade och värdefulla rikkärren i hela inventeringsområdet. Sluttande
öppna rikkärrpartier förekommer endast i detta objekt. Mossfloran är ytterligt värdefull.
Området är svårframkomligt och ostört och har stor betydelse för faunavården.
56
Valdalssjön
Liten rund sjö, omgiven av rikkärr och sumpskogspartier med enormt rik flora. Bohusläns
största förekomst av gotlands-ag. Här finns också en lång rad andra exklusiva växtarter
t.ex. ängsnycklar (enda lokalen i Bredfjället-Väktorområdet), ullsäv, tagelstarr, klubbstarr
och brunstarr, alla mycket sällsynta i landskapet. Mossfloran är rik och välutvecklad och
inrymmer många sällsynta arter. Området omges av kalhyggen.
Areal:
5,8 ha, varav 0,5 ha sjö och 4,7 ha myrimpediment.
Beskrivning
Valdalssjön har karaktären av myrgöl. Vattenväxtfloran är ej närmare undersökt. Vid
besöken under fältarbetet 1980 noterades vit näckros (Nymphaea alba) och gäddnate
(Potamogeton natans) som de enda flytbladsväxterna.
Med undantag för en liten lucka vid bäckinloppet i söder omges sjön av ett tätt, fertilt bestånd av gotlands-ag (Cladium mariscus), sannolikt den rikligaste förekomsten i Bohuslän.
Arten är endast känd från tio sjöar i landskapet (Fries 1971). Bladvass (Phragmites communis) förekommer också rikligt, särskilt vid sjöns norra och östra strand. I det täta vassag-beståndet vid utloppet finns även vass-starr (Carex acuta) och några tuvor av den sällsynta brunstarren (Carex acutiformis).
Med undantag för den norra stranden omges sjön innanför ag- och vassbältet av en gungflyzon med rikkärrsflora; vissa av de ingående mossorna indikerar t.o.m. extremrika förhållanden (se nedan). Av särskilt intresse bland kärlväxterna i denna zon är ullsäv (trichophorum alpinum) och ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata).
56
I nordändan kantas sjön av en intressant sumpskog. Trädskiktet är lågvuxet och snårigt,
och består av klibbal, glasbjörk och gran. Här inne finner man bl.a. tagelstarr (Carex appropinquate) i stor mängd (många kraftiga, fertila tuvor) och klubbstarr (C. buxbaumii),
också den rikt fertil.
Nordöst om sjön utbreder sig en rik gransumpskog med öppna rikkärrsytor. Denna sumpskog är en av de värdefullaste i sitt slag i inventeringsområdet sett ur botanisk synvinkel. I
de öppna kärrytorna dominerar gulstarr (Carex flava). Rikligt företrädda är också gräsull
(Eriophorum latifolium), knagglestarr (Carex flava), grönstarr (C. tumidicarpa) och loppstarr (C. pulicaris). Några tuvor av starrhybriden Carex flava X tumidicara påträffades. I
de skuggiga sumpskogsavsnitten förekommer slidstarr (Carex vaginata) och skärmstarr
(C. remota) i stora bestånd; här förekommer vidare ett mindre antal bestånd av skavfräken
(Equisetum hiemale). I sumpskogens nordända står ett väldigt bestånd av den sällsynta
brunstarren (Carex acutiformis), som 1980 omfattade ca 1 000 exemplar.
De största kärrytorna finner man sydost om sjön utmed bäcken från Valdalen. I denna del
av objektet förekommer en rad olika myrväxtsamhällen, alla dock med mer eller mindre
uttalad rikkärrskaraktär. Omedelbart söder om gungflyzonen vid sjön ligger ett parti med
gles tallsumpskog. Floran är här något magrare, och domineras av blåtåtel (Molinia coerulea). Icke desto mindre är inslaget av typiska rikkärrsarter fortfarande stort. Söder om
tallsumpskogen uppträder ånyo öppna kärrytor med rikkärrsvegetation. I detta parti finns
tyvärr en del körskador orsakade i samband med avverkningar öster om sjön.
Längst i söder övergår kärret i en alsumpskog med krävande flora. Fältskiktet domineras
av skogssäv (Scirpus silvestris) och knagglestarr (Carex flava). De därnäst mest individrika
arterna är veketåg (Juncus effusus), slidstarr (Carex vaginata) och kärrfibbla (Crepis paludosa).
Gransumpskog omger bäcken från sjöns utlopp och vidare ett stycke norrut. Bland fältskiktets dominanter märks särskilt knagglestarr (Carex flava) och slidstarr (C. vaginata). Även
här förekommer åtskilliga kraftiga tuvor av den sällsynta tagelstarren (Carex appropinquata). I bäcken noterades bl.a. dvärgigelknopp (Sparganium minimum), bäcknate (Potamogeton polygonifolius) samt kransalgen Chara; den senare är kalkkrävande och typisk för
kalkrika vattendrag.
Även i dikena utmed vägen gör sig näringsrikedomen påmind i floran. Förutom enstaka
bestånd av bredkaveldun (Typha latifolia) och svalting (Alisma plantago-aquatica) finner
man här många typiska rikkärrsarter i stor individrikedom, t.ex. knagglestarr (Carex flava),
grönstarr (C. tumidicarpa) och gulstarr (C. hostiana). Också i dessa vattensamlingar noterades kransalgen Chara sp.
Objektet omges av kalhyggen. Vid sjöns norra strand ligger dock en granskogsklädd kulle.
Längs ostkanten av sumpskogspartiet i nordost sträcker sig en rasbrant klädd med grantall-ek-blandskog av orört utseende. Dessa kvarvarande små skogspartier bör sparas som
skyddszon, och på sikt utökas med en bård av nästa skogsgeneration.
I den följande förteckningen presenteras alla intressantare kärlväxter påträffade i objektet.
57
skavfräken
granbräken
Equisetum hiemale (*)
Dryopteris cristata
kärrbräken
dvärgigelknopp
svalting
gräsull
tagelsäv
ullsäv
gotlands-ag
vass-starr
brunstarr
Lastrea thelypteris
Sparganium minimum
Afisma plantago-aquafica
Eriophorum latifolim (*)
Eleocharis pauciflora
Trichophorum alpinum (*)
Cladium mariscus (*)
Carex acuta
C. acutiformis
tagelstarr
C. appropinquata (*)
bunkestarr
knagglestarr
(hybrid)
(hybrid)
gulstarr
ärtstarr
loppstarr
skärmstarr
grönstarr
slidstarr
ängsnycklar
jungfru Marie
nycklar
korallrot
missne
grenrör
C. elata
C. flava (*)
C. flava X tumidicarpa (*)
C. flava X hostiana
C. hostiana (*)
C. oederi
C. pulicaris (*)
C. remota (*)
C. tumidicarpa(*)
C. vaginata
Dactylorhiza incarnata (*)
D. maculata
Corallorhiza trifida
Calla palustris
Calamagrostis canescens (*)
skogsvicker
storsileshår
Vicia silvatica
Drosera anglica
tätört
vattenbläddra
kärrspira
kärrfibbla
Pinguicula vulgaris
Utricularia intermedia
Pedicularis palustris
Crepis paludosa
enstaka ex i sumpskogen i nordost
ett fåtal ex på gungfly i nordost
bland vass (Fries 1971, Bergstedt
1977)
sparsam i sumpskogarna
i bäcken norr om sjön
i diken
riklig i kärren
spridd i kärren
rel. riklig i kärren runt sjön
mycket tätt bestånd runt sjön
enstaka vid utloppet
enormt bestånd i sumpskogens
nordända; ett fåtal ex vid utloppet
talrika tuvor vid sjöns nordkant
och längs bäcken norr om sjön
enstaka ex runt sjön
riklig i hela området
några tuvor i sumpskogen i nordost
(osäker, Bergstedt 1977)
riklig i kärren
riklig i diken
fläckvis riklig i
riklig i sumpskogen i nordost
spridd i kärr och sumpskog
fläckvis riklig i sumpskogarna
rel. riklig i kärren
spridd söder om sjön
enstaka i sumpskogen i nordost
ställvis riklig i sumpskogarna
spridd i sumpskogarna och längs
vägkanten
i vägkanten
ställvis riklig i gungflyn söder om
sjön
rel. riklig i kärren
i höljor i kärren
rel. riklig i kärren runt sjön
spridd i sumpskogarna
Fries (1977) uppger dessutom fynd av tåghybriden Juncus articulatus X alpinus och sileshårshybriden Drosera angelica X rotundifolia.
Vid ett besök i augusti 1980 inventerades mossfloran vid Valdalssjön av T. Hallingbäck,
Göteborgs; de viktigaste resultaten presenterades nedan.
58
Vid Valdalssjön förekommer många av rikkärrens karakteristiska brun- och vitmossor
såsom:
Cinclidium stygium
Ctenidium molluscum Mnium pseudopunctatum
Drepanocladus intermedius
D. revolvens
Calliergon giganteum Sphagnum contortum
C. trifarium
Moerchia flotowiana
Riccardia multifida
Scorpidium scorpioides
Tomenthypnum mtens
I sumpskogen i nordost är bottenskiktet mycket rikt. Intressanta arter på alsocklar och
starrtuvor är Jungermania lanceolata, den aromatiskt doftande Geocalyx graveolens,
levermossan Scapania paludicola och den rikligt förekommande gulgröna bladmossan
Mnium seligeri.
Av särskilt intresse är förekomsterna av Calliergon trifarium och Cinclidium stygium.
Dessa representerar extremrikkärrmiljö vilket i sig är mycket ovanligt i Bohuslän. Båda
arterna är i Bohuslän kända endast från Bredfjället-Väktorområdet, i båda fallen från
endast två lokaler. Calliergon trifarium förekommer förutom vid Valdalsjän i rikkärret
vid Lilla Djup (objekt 7), medan Cinclidium stygium också är känd frän Valdalskärret
(objekt 55). Den senare förekom på ett flertal platser i kärren runt Valdalssjän och var
särskilt riklig vid sjöns västra strandkant.
Värdering
Valdalssjön är inventeringsområdets värdefullaste botaniska lokal, och kan p.g.a. förekomsterna av många sällsynta arter i individrika och vitala populationer tillmätas en stor
betydelse som genbank. Området är väl användbart för undervisning och forskning.
57
Valeklintsområdet
Småkullig högplatå med ett stort antal småsjöar. Ekinslaget i områdets skogar är stort, men
dessa är till stor del märkbart påverkade av skogsbruk. Naturskog förekommer främst i
raviner samt på Valeklintarna. Stora Valeklinten är Bredfjället-Väktor-områdets högsta
berg, och från toppen har man vidsträckt utsikt. Genom området löper en diabasgång som
går i dagen på ett flertal ställen. Den rika berggrunden har gynnat uppkomsten av en rik
och artrik flora, främst i kärr och sumpskogar.
Areal:
177,0 ha, varav 13,3 ha sjö, 13,3 ha myr- och 4,3 ha bergimpediment.
Beskrivning
Valeklintsområdet karaktäriseras av en mosaik av skogklädda bergknallar, sjöar, kärr och
sumpskogar. Inslaget av ek är stort i områdets skogar, och i anslutning till rasbranter och
utmed diabasgången förekommer hassel och lind. Lövträden gynnar ett rikt och varierat
fågelliv, bl a hackspettar. Järpe sågs vid ett par tillfällen under fältarbetet.
I området finns tolv mindre sjöar, av vilka endast en, Kringlevattnet, har karaktären av
myrgöl. Majoriteten av sjöarna omges av relativt branta stränder med stort inslag av kala
59
hällar. Tranevattnet är beläget uppe på en flack höjd och kantas av gungflyn. Genom den
näringsrika berggrunden är Valeklintsområdets sjöar ej så starkt försurade som annars är
fallet i Bohusläns inland. Ett brett undersökningsprogram inom ämnesområdet akvatisk
ekologi bedrivs i sjösystemen av forskare från Göteborgs Universitet. Samtliga sjöar är
oligotrofa, och har ett karaktäristiskt fågelliv med bl.a. häckande knipa och skogssnäppa.
Ett stort antal kärr finns i området, i synnerhet i anslutning till bäckarna mellan sjöarna.
Merparten av kärren är rikkärr med en artrik och krävande flora. I de trånga dalgångarna
mellan sjöarna finns på många håll gransumpskogar med rikkärrsflora. Mer krävande flora
finner man också här och var på sluttningarna, särskilt i anslutning till rasbranter. Karakäristiska arter på dessa lokaler är blåsippa (Anemone hepatica) och sårläka (Sanicula euoaea).
I områdets nordvästra del följer den smala skogsvägen som genomkorsar området en tydligt avsatt diabasgång. Längs detta stråk finns ett flertal lokaler med rik flora (57A, 57B,
57D, 57H). Bergartsprover tagna under fältarbetet visade sig bestå av mörk, gråsvar diabas. Denna är delvis uppbräckt i fragment som läkts med vitakti kalkspat i ett senare skede. Kalkspaten är lättvittrad och näringsrik, och förekomsten av detta mineral torde vara
den huvudsakliga anledningen till områdets rika flora.
Valeklintsområdet är starkt präglat av skogsbruk. Många mindre hyggen av varierande
ålder finns i området. Det stora hällmarksinslaget och det tunna jordtäcket på höjderna gör
att boniteten i genomsnitt är relativt låg och återväxten är på många håll skral. Ek har ofta
sparats vid avverkning, och många äldre hyggen har i dag karaktär av gles hedekskog. En
av områdets höjder (57E) kläds med renare hedekskog, sannolikt av relativt ursprunglig
typ.
Vid myren i områdets sydöstra hörn omges Holmevattensbäcken av planterad ungskoq av
tall och gran. Detta område är av geologiskt intresse då dalen uppfylls av ett ca 3 m tjockt
lager av isälvsgrus, som i söder kantas av en blockmatta uppkommen genom spolning av
isälvsmaterialet.
Värdering
Valeklintsområdet besitter höga biologiska värden. Det småkulliga, variationsrika landskapet med ett otal småsjöar, rikkärr och rika sumpskogar samt ett stort inslag av lövträd
gör området väsentligt för faunavården. Ur botanisk synvinkel är Valeklintsområdet ett av
de mest skyddsvärda områdena i Bohusläns inland; koncentrationen av rikkärr saknar motstycke i landskapet. Vid Lilla Blackevattnet finns dessutom ett av Bohusläns tio bestånd av
gotlands-ag. Den lätt iakttagbara diabasgången och vissa isälvsavlagringar är av geologiskt
intresse. Valeklintarna med sin ekrika naturskog är ett väsentligt inslag i landskapsbilden.
Småsj öarna i Valeklintsområdet är flitigt utnyttjade i ekologisk forskning.
57A Diabasskärning och ängslövskog sydväst om Tranevattnet
Cirka 200 m sydväst om Tranevattnet löper skogsvägen genom en skärning i diabasgången. I den branta vägskärningen på vägens nordsida har en rik flora av krävande arter
börjat etableras. Vegetationen domineras helt av skogsvicker (Viola silvatica) med inslag
av bl a skogsnarv (Moehringia trinervia) och stinknäva (Ceranium robertianum).
60
Söder om vägen löper en liten ås, till stor del uppbyggd av diabasbiock. Asen kläda med
ängslövskog, där ask, al och sälg bildar trädskiktet. Fältskiktet är rikt på krävande örter,
t.ex. skogsvicker (vicia silvatica) och blåsuga (Ajuga pyramidalis) och domineras av bredbladiga gräs som bergsslok (Melica nutans). Enligt uppgift i Fries (1971) förekommer
vätteros (Lathraea squamaria) i våraspekten.
57B Liten rasbrant söder om Tranvattnet
Detta lilla område med intressant flora ligger omedelbart norr om skogsbilvägen och omfattar ett stycke av diabasgångens kantzon mot det omgivande urberget. Invid vägen finner
man ett lägre stup. I diabasblocken vid dess bas står ett tätt bestånd av skavfräken (Equisetum hiemale), som är relativt sällsynt i Bohuslän. Väster om stupet finns en mindre täkt
i diabasen (orsakad av vägbygget). I sluttningen omkring täkten är floran rik, med bl.a.
stora mängder av skogsvicker (Vicia silvatica).
57C Rikkärr utmed Buvattensbäcken och Stockelidsbäcken
Detta område omfattar två bäckdalar som möts ca 150 m ostsydost om Tranevattnet. Längs
de båda bäckarna finns en zon av rikkärr, som ställvis övergår i gles gransumpskog.
Det centrala kärret vid bäckarnas sammanflöde är särskilt intressant.
Detta har delvis karaktären av björksumpskog, men med stort inslag av öppna rikkärrsytor.
I fältskiktet förekommer en lång rad ovanligare kärlväxter såsom:
dvärgigelknopp
tagelsäv
ullsäv
gräsull
nålstarr
loppstarr
skärmstarr
slidstarr
knagglestarr
gulstarr
bunkestarr
småsileshår
tätört
dybläddra
Sparganium minimum
Eleocharis pauciflora
Trichophorum alpinum
Eriophorum latifolium
Carex dioica
C. pulicaris
C. remota
C. vaginata
C. flava
C. hostiana
C. elata
Drosera intermedia
Pinguicula vulgaris
Utricularia minor
i bäckarna
rel. riklig
ställvis riklig
riklig
(Bergstedt :1977)
ställvis riklig
riklig i skuggigare partier
riklig
riklig
riklig
(Bergstedt 1977)
(Bergstedt 1977)
ställvis riklig
i bäckarna
Av ovannämnda arter är särskilt ullsäv (Trichophorum alpinum) av intresse; arten förekommer endast på tre lokaler i inventeringsområdet. Kärrets mossflora är ej undersökt,
men är sannolikt mycket intressant.
Längs Stockelidsbäcken, som avvattnar Stora Blackevattnet och Stora och Lilla Stockelidsvattnet, finns en smal rikkärrszon, ställvis övergående i gles gransumpskog. Här växer bl.a.
knagglestarr (Carex flava) (*), gulstarr (C. hostiana) (*) och tätört (Pinguicula vulgaris).
Detta stråk är dock skadat vid avverkning och uppvisar åtskilliga körskador.
61
Också Buvattensbäcken kantas av rikkärr utmed sträckan från Buvattnet till sammanflödet med Stockelidsbäcken. Vegetationen domineras av knagglestarr (Carex flava). Andra
intressanta arter är grönstarr (Carex tumidicarpa) (*), starrhybriden Carex flava X tumidicarpa (*), skärmstarr (C. remota) (*), slidstarr (C. vaginata) (*), missne (Calla palustris)
och frossört (Scutellaria galericulata).
57D Bäcken väster om Lilla Stockelidvattnet
Utmed bäcken från Lilla Stockelidvattnet finner man en smal zon med rikkärrsvegetation,
och även vägkanten erbjuder åtskilligt av botaniskt intresse. Vid bäcken växer bl.a. knagglestarr (Carex flava) (*), grönstarr (C. tumidicarpa) (*), ärtstarr (C. oederi), grenrör (Calamagrostis canescens) och frossört (Scutellaria galericulata). Rikkärrsmossan Scorpidium
scorpioides förekommer ymnigt. I bäcken växer bl.a. dybläddra (Utricularia minor). I vägkanten finner man skogsvicker (Viola silvatica) samt ett kraftigt bestånd av det sällsynta
lund- gräset backskafting (Brachypodium pinnatum) (*).
57E Ekskog söder om Lilla Stockelidvattnet
Småkullig höjd klädd med gles hedekskog. Hällmarksinslaget är stort på krönen, medan
skogen på sluttningarna närmast är av gräsristyp. Ekarna är relativt grovstammiga. Viss
utglesning av trädskiktet har skett under senare är, i synnerhet i svackorna där boniteten
är högre. En ekskog av detta slag måste dock anses representera en för området potentiellt
naturlig vegetationstyp. fältskiktet är karaktärstiskt för Bredfjället-Väktorområdets hedekskogar; sluttningarna domineras av piprör (Calamagrostis arundinacea) med inslag av
bl.a. stor blåklocka (Campanula percicifolia). Området torde på sikt kunna utvecklas till
naturskog med vegetationshistoriskt intresse.
57F Lilla Blackevattnet
Särskilt intressant som växtplats för gotlands-ag (Cladium mariscus). Utmed sjöns östra
och norra strand finns tre bestånd av arten, vardera 5-10 m långa. Agen var dock ej fertil
vid besöken 1980.
Omedelbart nordväst om sjön utbreder sig en mindre alsumpskog med relativt krävande
flora. I trädskiktet förekommer förutom klibbal även björk och gran rikligt. Tillväxten är
långsam och beståndet har delvis karaktären av naturskog. Fältskiktet domineras av grenrör
(Calamagrostis canesdens), dessutom förekommer bl.a. knagglestarr (Carex flava) (*),
grönstarr (C. tumidicarpa) (*), slidstarr (C. vaginata) och missne (Calla palustris).
57G Sumpskog mellan Lilla Blackevattnet och Lilla Valeklintsvattnet
Alsumpskog med rik flora utmed bäcken från Lilla Blackevattnet. Trädskiktet domineras
av klibbal, men även gran, glasbjörk och ask förekommer. Av särskilt intresse ur botanisk
synvinkel är det stora beståndet (drygt 100 ex 1980) av brunstarr (Carex acutiformis) (*)
som står i och kring bäcken. Arten är sällsynt i västsverige och förekommer endast på tre
62
platser i inventeringsområdet. Andra förekommande arter är kärrbräken (Lastrea thelypteris) (*), slidstarr (Carex vaginata) (*) och olvon (Viburnum opulus).
57H Ängsgranskog nordost om Lilla Valeklintsvattnet
Svacka med ängsgranskog med stort björk- och ekinslag. Enstaka tall och klibbal förekommer. Fältskiktet är av örtristyp, men innehåller en rad intressanta växter, t.ex. blåsippa (Anemone hepatica) och sårläka (Sanicula europaea). I våraspekten dominerar
vitsippa (Anemone hepatica). Vid ett besök den 15 maj 1980 observerades två järpar i
kanten av beståndet.
57I Sumpskog söder om Stora Valekärrsvattnet
Gransumpskog med inslag av klibbal och glasbjörk. Olvon och kaprifol förekommer
rikligt. I fältskiktet märks särskilt slidstarr (Carex vaginata), som är mycket rikligt
förekommande, och gräsull (Eriophorum latifolium) (*).
57J Sumpskog mellan Stora Svartevattnet och Holmevattnet
Gransumpskog med inslag av glasbjörk och klibbal. Olvon och kaprifol förekommer sparsamt. I fältskiktet är de ymniga förekomsterna av skärmstarr (Carex remota) (*) och slidstarr (C. vaginata) (*) anmärkningsvärda; vidare förekommer t.ex. grönstarr (Carex tumidicarpa) (*) relativt rikligt. I ett litet gungfly vid sydändan av Stora Svartevattnet växer
bl.a. sumpstarr (Carex magellanica).
57K Rasbrant och sumpskog öster om Holmevattnet
I sydkanten av berget öster om Holmevattnet finner man en ekskogsklädd rasbrant och ett
ansenligt stup. Vid brantens fot ligger en smärre ängsekskog med hassel och stort graninslag Marken är blockrik och delvis översilad. I den artrika floran märks svartbräken (Asplenium trichomanes), skärmstarr (Carex remota), liljekonvalj (Convallaria majalis), blåsippa (Anemone hepatica) och sårläka (Sanicula europaea) (*).
Sydost om raabranten utbreder sig ett sumpskogsområde som uppfyller svackan. Gran dominerar trädskiktet, som även innehåller al och björk. I fältskiktet förekommer en lång rad
rikkärrsväxter, t.ex. kärrbräken (Lastrea thelypteris) (*), knagglestarr (Carex flava), grönstarr (c. tumidicarpa) (*), ärtstarr (C. oederi), skärmstarr (C. remota) (*), slidstarr (C.
vaginata) och tätört (Pinguicula vulgaris). Kärret är delvis skadat av en traktorväg i söder.
57L Alsumpskog vid Lilla Valeklintavattnet
Vid utloppet av bäcken från sumpskogen mellan Valeklintarna (57M) finner man en tät
alsumpskog. Kaprifol och olvon förekommer relativt rikligt. Förutom alsumpskogens
karaktäristiska örtflora finner man även slidstarr (Carex vaginata). I gungflyn vid sjökanten är bl.a. brun-ag (Rhyncospora fusca) (*) rikligt företrädd.
63
57M Sumpskog mellan Valeklintarna
I den trånga dalgången mellan Stora och Lilla Valeklinten ligger en intressant gransumpskog med stort inslag av klibbal och glasbjörk. Av intresse i fältskiktet är kärrbräken
(Lastrea thelypteris) (*), knagglestarr (Carex flava) (*), grönstarr (C. tumidicarpa) (*),
slidstarr (C. vaginata) (*), skärmstarr (C. remota) (*) och lånke (Callitriche sp.) (*).
57N Stora Valeklinten
Markerad bergstopp med ek-gran-blandskog. Med sina 185,5 m är Stora Valeklinten inventeringsområdets högsta berg. Från toppen har man vidsträckt utsikt över både Bredfjället och Göta älvdalen. Skogen är p.g.a. den oländiga terrängen i stort sett orörd och
kan anses utgöra naturskog. De skogklädda, sockertoppslika Valeklintarna är ett framträdande landskapselement i denna del av Väktorområdet.
57O Lilla Valeklinten
Snarlik 57N, endast ett fåtal meter lägre.
57P Alsumpskog vid Holmevattensbäcken
Ovanför Myren kantas Holmevattensbäcken av ett smalt bälte av alsumpskog på bäckravinens botten. Här växer bl.a. skavfräken (Equisetum hiemale), slidstarr (Carex
vaginata), grönstarr (C. tumidicarpa) och kärrfibbla (Crepis paludosa). Holmevattensbäcken skär här igenom ett lager av isälvsgrus.
58
Lövskogsområdet norr om Sollums Lång
Ekskogsklädda höjder som förmodligen representerar en för området ursprunglig naturtyp.
Partier med rikare flora finns i anslutning till rasbranter (58A).
Areal:
15,1 ha, varav ca 1,5 ha berg- och 0,4 ha myrimpediment.
Beskrivning
Ekskogarna norr om Sollums Lång är till större delen av torr gräsristyp. De dominerande
gräsen är piprör (Calamagrostis arundinacea), kruståtel (Deschampsia flexuosa) och bergsslok (Melica nutans). Ställvis är floran något rikare med bl.a. vispstarr (Carex digitata) och
blåsippa (Anemone hepatica). I våraspekten är vitsippa (Anemone nemorosa) riklig på
många håll.
Värdering
Området representerar en för området potentiellt naturlig naturtyp och har därför ett vegetationshistoriskt intresse. Lövträdsdominansen gör området väsentligt ur faunavårdssynvinkel. Rasbranterna har en intressant och skyddsvärd flora. Ekskogarna i området utgör ett
tilltalande inslag i landskapsbilden.
64
58A Rasbrant nordväst om Sollums Lång
Ekskogsklädd rasbrant med inslag av gran, tall, asp och björk. I övre delen är skogen grovstammig och innehåller många torrakor, lågor och hålträd. Större hackspett häckar. I rasbranten påträffades bl.a. hällebräken (Woodsia ilvensis), svartbräken (Asplenium trichomanes), lopplummer (Lycopodium selago) och stinknäva (Ceranium robertianum).
Vid foten av rasbranten är floran artrik och krävande. Hassel dominerar, men även olvon
och kaprifol förekommer. I fältskiktet märks särskilt vispstarr (Carex digitata) (*), blåsippa
(Anemone hepatica, spridd), vitsippa (A. nemorosa, dominant i våraspekt), smörbollar
(Trollius europaeus, enstaka) och vätteros (Lathraea squamaria). Den sistnämnda förekom
i osedvanlig myckenhet, ca 200 ex noterades den 15 maj 1980. Fries (1971) uppger dessutom backskafting (Brachypodium pinnatum) och tandtor (Dentaria bulbifera) från området.
Omedelbart väster om rasbranten rinner en liten bäck ner till kärret vid sjön. Längs bäcken
växer bl.a. slidstarr (Carex vaginata) och ärtstarr (C. oederi). I kärrkanten observerades två
järpar den 15 maj 1980.
59
Norra Flågvattnet – Småsjöarna
Sumpskogsområde med orörd skog och myrgölar.
Areal:
6,2 ha, varav 0,5 ha sjö och 1,5 ha myrimpediment.
Beskrivning
I dalen mellan Norra Flågvattnet och Småsjöarna ligger en våt gransumpskog, med ett
bottenskikt dominerat av vitmossan Sphagnum apiculatum (jfr Molau 1975 s 49). Skogen
förefaller orörd och har karaktären av naturskog.
Områdets norra del utgörs av ett myrkomplex med tre gölar, Småsjöarna. Gölarna omges
av gungflyn med fattigkärrvegetation, samt innehåller små öar av samma karaktär, Mellan
gölarna finns olika typer av lågvuxen sumpskog, också här utan tecken på störningar. Småsjöarna är tack vare sin uppbyggnad och det ostörda läget en potentiell häckplats för t.ex.
smålom och vissa änder.
Värdering
En orörd sumpskog av detta slag besitter stora biologiska värden, inte minst ur faunavårdssynvinkel. Småsjöarna bör skyddas som en lämplig häcklokal för sjöfågel.
60
Naturskog öster om Håleresjön
Rikblockig brant med grov naturskog, dominerad av gran.
Areal:
7,3 ha.
65
Beskrivning
Skogsområdet är beläget på den brant som begränsar Valeklintsplatån i väster. Trädskiktet
domineras av grovstammiga granar, men inslaget av grov asp och ek är påfallande stort.
Större hackspett häckade i området 1980, och förekomsten av åtskilliga torrakor och hålträd gynnar ett rikt fågelliv. Naturskogsintrycket förstärks av den svårframkomliga terrängen och ett relativt stort antal lågor i olika nedbrytningsstadier.
Marken är blockrik och fältskiktet kan snarast karaktäriseras som varande av lågörttyp,
dvs. dominerat av harsyra (Oxalis acetosella) och ekorrbär (Maianthemum bifolium).
Fläckvis är floran rikare med bl.a. liljekonvalj (Convallaria majalis), blåsippa (Anemone
hepatica) och olvon (Viburnum opulus).
Värdering
En av Bredfjället-Väktorområdets förnämligaste naturskogar, som besitter höga biologiska
värden ur faunavårdssynvinkel.
61
Skinnaredalen
Torpruin, omgiven av igenväxande ängsmark.
Areal:
0,3 ha.
Beskrivning
Torpruin omgiven av bl.a. syrenbuskar. Igenväxande ängsmark med enstaka större lövträd,
främst lönn, och en relativt välbevarad flora av ängsoch kulturväxter. Runt husgrunden
finner man bl.a. vispstarr (Carex digitata), liljekonvalj (Convallaria majalis), blåsippa
(Anemone hepatica), kabbleka (Caitha palustris), styvmorsviol (Viola tricolor), kråkvicker
(Vicia cracca) och gullviva (Primula veris).
Områden som Skinnarebacken utgör ett värdefullt inslag i det barrskogsdominerade landskapet. Sådana lövskogsenklaver av mer ängsartad natur ger förutsättningar för ett rikare
och mer diversifierat djurliv. Ett exempel på detta är jordlöparna Pterostichus melanarius
och P. niger, som påträffades i objektet vid ett tidigare inventeringstillfälle. Båda arterna
är typiska för ängslövskogar.
Värdering
Skinnaredalen är intressant ur kulturhistorisk synvinkel. Lövinslaget och ängsfloran gör
området av värde för faunavården.
62
Håleresjön – Bjurvattenshålan
Vackert belägen skogssjö omgiven av alskog och hävdade kulturmarker. Rikt fågelliv.
Torpet Bjurvattenshålan omges av kullar med ängslövskog och tillhör Bredfjällets
naturskönaste områden.
Areal:
20,7 ha, varav 6,5 ha sjö och 0,2 ha myrimpediment.
66
Beskrivning
Håleresjön är något näringsrikare än andra skogssjöar i Bredfjället-Väktorområdet, och kan
närmast karaktäriseras som mesotrof. Sjön omges av gles-tät vass och en vacker strandskog av klibbal. I sjön finns en liten ö, även den bevuxen med alsumpskog. Bland sjöns
häckfåglar märks gräsand, kricka och knipa. Bostadsbristen är svår för den senare; vid ett
tillfälle i maj 1980 sågs tre kniphonor kämpa intensivt om herraväldet över sjöns enda
knipholk - som saknar tak..! Utmed stranden finns också enkelbeckasin, drillsnäppa och
sävsparv bland de förmodade häckfåglarna; två sävsparvhanar hävdade revir i sjöns sydvästra del 1980.
Håleresjön omges av vackra kulturmarker, till största delen fortfarande i hävd. Bete och
slåtter bedrivs i området från den närliggande gården Vargefjället (objekt 18). Det är av
största vikt att denna hävd kan fortgå och (om möjligt) utvidgas något.
Norr om sjön upptas dalbottnen av en fuktig slåtteräng. Här finns en vacker ängsflora med
bl.a. smörbollar (Trollius europaeus) i stor mängd.
Öster om sjön finns ett mindre område med hävdad ängsmark i anslutning till en gles
strandskog med hagmarkskaraktär. Detta område utnyttjas av bl.a. scouter för lägerverksamhet. En mindre dal mot öster utfylls av en tät alsumpskog. Fältskiktet i denna domineras av skogssäv (Scirpus silvaticus) tillsammans med alsumpskogens typiska högörtflora, dessutom förekommer enstaka smörbollar (Trollius europaeus).
Det största kulturmarksområdet ligger väster om Håleresjön, runt den gamla gården Bjurvattenhålan. Av bebyggelsen återstår i dag endast en mindre byggnad. Runt de gamla husgrunderna växer stora bestånd av syren och häckspirea samt förvildade trädgårdsväxter
som t.ex. pärlhyacint (Muscari botryoides). Här ligger också två små stensatta dammar
(källor). De omgivande ängarna hävdas än i dag genom slåtter och bete.
Norr och öster om Bjurvattenshålan ligger kullar som täcks av en högvuxen ängslövskog
av örtgrästyp. Trädskiktet domineras av grovstammig skogsek (Duercus robur), men har
också inslag av lönn, alm, ask, asp och björk. På kullen norr om Bjurvattenshålan står ett
bestånd med vackra, grovstammiga lindar. Kullarna har ett relativt tätt buskskikt av framför allt hassel. I maj månads våraspekt dominerar liljekonvalj (Convallaria majalis) och
vitsippa (Anemone nemorosa). Här och var finns täta bestånd av blåsippa (Anemone hepatica) och tuvor av vispstarr (Carex digitata). Bjurvattenshålans vårblomning saknar motstycke i inventeringsområdet! I sommaraspekten är berqsslog (Melica nutans) en av dominanterna; rikligt förekommer också lundgröe (Poa nemoralis), tjärblomster (Viscaria vulgaris) och häckvicker (Vicia sepium), i mindre antal bl.a. stor blåklocka (Campanula percicifolia). På kullen norr om bjurvattenshålan ser man tydligt konturerna av ett par gamla,
långsmala åkertegar, som upptar de finjordsrikare svackorna i terrängen. Dessa åkertegar
torde med fördel kunna restaureras, eventuellt i form av viltåkrar; de skulle utgöra ett
intresseväckande inslag i den ålderdomliga kulturmiljön.
Ängslövskogen vid Bjurvattenshålan hyser ett rikt och varierat djurliv. Fågelfaunan är
representativ, och det stora inslaget av hålträd och äldre lövträd gynnar hackspettar och
hålbyggare. Vid de talrika besöken under fältarbetet våren och sommaren 1980 noterades
bl.a. kattuggla (häckar), gröngöling, större hackspett (1-2 par häckar), göktyta, trädgårdssångare, svarthätta och ärtsångare. Lövskogen lockade under våren till sig stora flockar
67
grönsiskor och under perioden 15-18 maj 1980 uppehöll sig också ett tiotal gråsiskor i området. Även de omgivande ängarna har betydelse för fågellivet; orre och enkelbeckasin
hördes spela vid ett flertal tillfällen.
Insektsfaunan är också rikt utvecklad och många av de ingående arterna är helt knutna till
ängslövskog. Vid ett tidigare inventeringstillfälle (maj 1972) noterades bl.a. skalbaggarna
Calathus fuscipes, Pterostichus nigrita och Anisodactylus binotatus.
Värdering
Den variationsrika miljön vid Håleresjön hyser stora biologiska värden. Floran är rik och
våraspekten sannolikt den vackraste i inventeringsområdet. Fågellivet runt sjön är ovanligt
rikt. Området är mycket värdefullt också med tanke på kulturhistoria och landskapsbild.
63
Bråten
Vackert beläget, välbevarat torpställe med vidsträckt utsikt mot söder över Bråtesjön.
Byggnaderna är mycket gamla men välbehållna och av utomordentligt stort kulturhistoriskt värde. Sluttningen mot Bråtesjön upptas av vackra, hävdade slåtterängar.
Areal:
3,8 ha.
Beskrivning
Boningshuset på Bråten uppfördes 1802 och är den äldsta bevarade byggnaden i Bredfjället-Väktorområdet. Kulturmarkerna har alltsedan den tiden varit i kontinuerlig hävd
fram till våra dagar. De sista torparna flyttade från Bråten sommaren 1980 och huset används numera som sommarbostad. Hävden av ängsmarken har under de sista åren skett
med hjälp av bete och slåtter från gården Vargefjället. Det är väsentligt att detta samarbete kan fortgå även i framtiden.
Hela kullen och sydsluttningen mot Bråtesjön upptas av vackra slåtterängar. Kring husen
står enstaka äldre lövträd som alm, lönn och ek. Sydväst om boningshuset finns ett stort
bestånd av den gamla medicinalväxten mästerrot (Imperatoria ostruthium), som numera
är sällsynt i Bohuslän.
Invid nordvästra stranden av Bråtesjön finns ett mindre område med igenväxande fuktäng.
Detta parti utgör ett värdefullt inslag för djurlivet, även om det lämnas att växa igen med
lövträd.
Sydväst om ängarna vid Bråten finns ett område med hedekskog. I trädskiktet ingår även
gran, asp och björk. Området har förmodligen tidigare hävdats som hagmark.
Värdering
Bråten är Bredfjället-Väktorområdets bäst bevarade torpställe av högre ålder. Detta tillsammans med de omgivande, välskötta kulturmarkerna gör området synnerligen värdefullt
ur kulturhistorisk och landskaplig synvinkel. Bråten är också ett värdefullt inslag för det
rörliga friluftslivet; en frekventerad vandringsled passerar platsen. Avslutningsvis har
Bråten stora biologiska värden; dylika områden gynnar upprätthållandet av ett rikt och
varierat djurliv. På ägorna finns gamla kulturväxter, som bidrar till dessa naturvärden.
68
64
Naturskog väster om Bråtesjön
Rasbrant med gammal orörd granskog.
Areal:
2,6 ha.
Beskrivning
Brant, blockrik sluttning mot Bråtesjöns sydvästra strand. Sluttningen kläds med en grovstammig granskog som ger ett orört intryck. Skogen är sannolikt planterad, men torde i dag
kunna betraktas som naturskog. Krontaket är fullständigt slutet och markfloran inskränker
sig mestadels till täta mattor kvastmossa (fältskikt av Dicranum-typ, se Molau 1975 s 43).
Värdering
Beståndet kan karaktäriseras som naturskog och hyser därför stora biologiska värden.
Objektets läge i skydd av den branta sluttningen mot Bråtesjön borgar för att områdets
värde är relativt oberoende av skydd från den omgivande skogen.
65
Naturskog mellan Madvattriet och Brokabukten
Småkuperat skogsområde med inslag av lövträd och lågor.
Areal:
18,5 ha, varav 0,2 ha sjö, 2,4 ha myr- och 0,9 ha bergimpediment.
Beskrivning
Området omfattar en småkuperad platå nordost om Madvattnet och sluttningen mot Brokabukten, Store Väktors nordliga vik. Vegetationen är en mosaik av olika skogstyper, av
vilka blåbärsgranskog dominerar arealmässigt. På åskrönen finner man lingontallskog,
ibland också hällmarkstallskog. I svackorna ligger mindre partier med fuktig gransumpskog. Skogen ger ett orört intryck och uppvisar ett stort inslag av lågor och torrträd. Här
och var är lövträdsinblandningen betydande, främst av ek och asp. Några fattigkärr bidrar
till områdets variationsrikedom.
Madvattnet är en grund myrgöl, omgiven av gungflyn med fattigkärrveqetation. I sjön
växer både vid och gul näckros (Nymphaea alba respektive Nuphar luteum). Sjön används
som näringslokal av bl a skogssnäppa.
Området hyser ett representativt och ovanligt rikt djurliv. Vid ett besök den 17 juni 1980
observerades tjäder, järpe och ett par gråsiskor med stationärt beteende. Lodjur ses då och
då i omgivningarna och torde relativt regelbundet uppehålla sig i detta skogsområde.
Värdering
Ett naturskogsområde med stor inre variation och ostört läge, synnerligen värdefullt för
faunavården. Områden som detta är också betydelsefulla ur botanisk synvinkel, och kan
erbjuda lokaler för många sällsynta urskogskryptogamer. Områdets storlek och relativt
skyddade läge talar för att områdets naturvärden i stort kan bestå även om omgivande
skog föryngras.
69
66
Bremseviken
Torpställe och stor slåtteräng omgiven av lövskogsbryn.
Areal:
3,5 ha.
Beskrivning
Det lilla boningshuset, en torpstuga av för området typiskt utseende, ligger i östra kanten
av ängen. Av övriga byggnader återstår endast övervuxna husgrunder. I backen runt stugan
växer bl a gräslök (Allium schoenoprasum) och akleja (Aquilegia vulgaris). Merparten av
området upptas av en stor friskäng, som hävdats i sen tid. Ett visst slyuppslag syns dock på
flera håll. I ängen växer bl.a. nattviol (Platanthera bifolia) relativt talrikt. ngen omges av en
låg bergskant, nedanför vilken man finner en brynvegetation av hasseldominerad ängslövskog. I våraspekten dominerar här vitsippa (Anemone nemorosa) i fältskiktat, men även liljekonvalj (Convallaria majalis) förekommer.
Objektets norra del utgörs av en igenväxande fuktäng. Lövrika fuktängar är betydelsefulla i
faunavården, varför ängen i detta fall inte bör överföras till barrskog genom plantering utan
bör lämnas att fritt växa igen med lövträd.
Värdering
Området har sitt största värde i landskapsbilden och är också betydelsefullt för det rörliga
friluftslivet, särskilt som området passeras av en frekventerad vandringsled. Visst kulturhistoriskt intresse. Inslag av lövskog och ängsmark i eljest barrdominerade skogsområden
är värdefulla för faunavården.
67
Myr öster om Rytter-Rinnan
Stort homogent fattigkärr utan påtagliga täktskador.
Areal:
8,5 ha, därav 6,6 ha myrimpediment.
Beskrivning
Homogent, oskadat fattigkärr i anslutning till den sydvästra viken av Store Väktor. Kärrets
vegetation är representativ för västsvenska fattigkärr och domineras av myrlilja (Narthecium ossifragum). Andra relativt rikligt förekommande arter är blåtåtel (Molinia coerulea),
trådstarr (Carex lasiocarpa), flaskstarr (c. rostrata), ängsull (Eriophorum angustifolium),
tuvull (E. vaginatum), pors (Myrica gale) och klockljung (Erica tetralix). Kärret torde ha en
viss betydelse som lokal för vadare och som spelplats för orre.
Värdering
Ett av inventeringsområdets homogenaste och mest representativa fattigkärr, värdefullt ur
växtekologisk synvinkel och av betydelse i faunavården.
68
Måröd Lysebergs sluttning mot Store Väktor
Brant barrskogsklädd sluttning. Framträdande landskapselement.
70
Areal:
18,1 ha, varav 1,1 ha myr- och ca 1,5 ha bergimpediment.
Beskrivning
Nedre delen av sluttningen upptas av blåbärsgranskog. Granarna är relativt likåldriga, uppskattningsvis 70-80 år. Högre upp dominerar mer lågvuxen lingontallskog med inslag av
hällmark. Några mindre fattigkärr ingår i området. Den branta sluttningen är bitvis blockrik
och mycket svårframkomlig, och mindre stup finns på flera ställen. I sluttningen står här
och var äldre lövträd, främst ek, som är av en viss betydelse för djurlivet. Inslaget av torrträd och lågor är relativt stort i de otillgängligare partierna. Bestånden torde på sikt kunna
utvecklas till en värdefull naturskog, om de får förbli orörda av skogsvårdsåtgärder.
Värdering
Den barrskogsklädda sluttningen har framför allt landskapsbildmässiga värden, då den
utgör ett mycket framträdande landskapselement och bidrar till rumsbildningen runt den
vackra sjön Store Väktor. På sikt kan barrskogen utvecklas till naturskog.
69
Lilla Näset
Halvö, bestående av en skogsklädd höjd som stupar brant mot omgivande sjöar eller lägre
liggande kulturmark. I de brantare sluttningarna finns intressant naturskog. Vacker kulturmark med ängar, hagar och ängslövskogspartier finns vid Delsbo och vid gården Lilla
Näset.
Areal:
49,5 ha, varav ca 1,0 ha bergimpediment.
Beskrivning
Halvön Lilla Näset är en skogklädd höjd, som reser sig drygt 70 m över de omgivande sjöarna Store Väktor, Kringattnet och Lille Väktor. I väster stupar berget relativt brant mot
Store Väktor. En Iättframkomlig gångstig leder runt halvön.
Vid Kringvattensbacken i områdets norra del finns en välbevarad äldre torp- stuga, numera
använd som sommarbostad. Intill denna löper den korta ån mellan Kringvattnet och Lille
Väktor omgärdad av vacker alsumpskog. Broförbindelsen över ån är bruten men bör återuppbyggas, då den är väsentlig för det rörliga friluftslivet. Söder om ån finns en liten äng,
som vuxit igen med al och björk. Detta bestånd kan med fördel lämnas att växa igen med
lövträd för att gynna faunan i området. Cirka 150 m sydväst om Kringvattensbacken ligger
en välhävdad friskäng, som tidvis nyttjas för lägerverksamhet.
Västra sidan av Lilla Näset domineras av en brant skogklädd sluttning med bitvis relativt
höga stup och storblockiga rasbranter. Denna sluttning upptas av en olikåldrig blandskog
med karaktär av naturskog. Trädskiktet består av gran, tall, ek, björk, asp och rönn. Skogen
bär inga synbara tecken på huggning. En del av lövträden (särskilt ek) är relativt grovstammiga. Inslaget av torrträd och lågor är stort, och torde gynna såväl faunan som kryptogamfloran. Vid foten av stupen förekommer hassel och i klippspringor finner man den vackra
ormbunken svartbräken (Asplenium trichomanes). Nedanför branten kantas Store Väktor
här bitvis av sandstrand med goda förutsättningar för bad.
71
Omkring Gipenäs finns en vacker björkhage som hävdas genom fårbete.
Vid Delsbo finner man dels öppna hävdade ängar och hagmarker, dels ungblandskog som
representerar igenvuxen kulturmark.
I sluttningen söder om Lilla Näsets gård ligger en vacker ängslövskog. Trädskiktet består
av ek, lönn och björk samt enstaka tall och gran. Hassel dominerar buskskiktet, dessutom
förekommer hägg relativt rikligt. Fältskiktet domineras av örter och har en praktfull våraspekt med täta mattor av vitsippa (Anemone nemorosa) samt inslag av liljekonvalj (Convallaria majalis), vispstarr (Carex digitata) och blåsippa (Anemone hepatica).
Runt Lilla Näsets gård finns vackra ängar omgärdade av kraftiga stengärdsgårdar samt ett
större område med hagmark. Den nu något igenvuxna hagmarken domineras av stora solitärer av lönn, alm och björk. Träden har en intressant epifytisk lavflora med bl.a. lunglav
(Lobaria pulmonaria) (*). I fältskiktet dominerar vitsippa (Anemone nemorosa), dessutom
förekommer bl.a. smörbollar (Trollius europaeus). Invid gården finns ett bestånd av den
gamla medicinalväxten mästerrot (Imperatoria ostruthium).
Utmed uppfartsvägen till Lilla Näsets gård på halvöns nordostsluttning finner man inte
mindre än fyra lummer-arter inom ett mycket litet område, nämligen revlummer (Lycopodium annotinum), mattlummer (L. clavatum), lopplummer (L. selago) och plattlummer
(L. complanatum ssp. anceps). Den sistnämnda påträffades ej annorstädes i det inventerade området. Lokalen på Lilla Näset är ny för Bohuslän. Plattlummer förekommer mycket
sällsynt i landskapet.
På nordsidan av halvön har ett kalhygge nyligen upptagits, vilket allvarligt stör landskapsbilden. Efter plantering torde denna föryngringsyta dock på lång sikt kunna inlemmas i ett
större naturskogsområde. Dm möjligt kan hänsyn till detta tas redan vid beståndsanläggningen p.s.s. att man även låter ek, björk och asp bli representerade.
Värdering
Lilla Näset utgör ett naturligt avgränsat naturområde med stora naturvärden ur många
skilda aspekter. Den höga barrskogsklädda höjden är ett väsentligt landskapselement då
den gränsar till de tre kringliggande sjöarna. De vackra kulturmarkerna bidrar till att göra
området värdefullt för det rörliga friluftslivet; dessutom ligger orienteringsklubben Cipens
stuga Cipenäs inom området. I branterna finner man naturskog med höga biologiska
värden. Vid Lilla Näset och Delsbo finns områden med rent botaniska värden.
70
Ördalsbergen
Småkuperad högplatå med branta sluttningar mot Göta älvdalen. Området är till största
delen upptaget av blandbarrskog, som är relativt orörd och på många håll av naturskogstyp.
Området är rikt på småsjöar och myrar. Rikt djurliv. Floran är mager men representativ.
Av särskilt botaniskt intresse är den trånga och fuktiga dalgången Långa Vad (70A).
Areal:
249,4 ha, varav 9,8 ha sjö, 18,5 ha myr- och 6,6 ha bergimpediment.
72
Beskrivning
Större delen av Ördalsbergen upptas av barrblandskog och tallskog av torr-frisk ristyp.
Skogsbestånden är heterogena och träden oftast likåldriga. På många håll är inslaget av
lövträd (ek, asp och björk), torrträd och lågor stort. Spår av tidigare huggning är sällsynta.
Ördalsbergens skogar har vildmarksprägel och kan till stor del karaktäriseras som naturskog. Detta gäller i synnerhet områdets norra delar. I områdets östra delar finns många
rena bestånd av hedekskog. Här finns även en fornborg och ett par djupa dalgångar med
rikare flora (70A och 70B, se nedan). Högplatån korsas av en kraftledningsgata, som dock
är relativt smal och inte nedsätter områdets vildmarksprägel i någon högre utsträckning.
Ördalsbergens sjöar är oligotrofa klippbäckensjöar och kantas åtminstone delvis av hällmarksstränder. Ett undantag utgör de typiska myrgölarna Stora och Lilla Källsringen samt
Oxögat.
Inom området förekommer en lång rad myrar av olika storlek. Några av de större (I områdets västra del) är kalmossar. Merparten är dock tallmossar eller fattigkärr. Rikkärr saknas i området eftersom grönstensgångar av allt att döma saknas i den sura silikatberggrunden. Myrvegetationen är trivial men representativ för västsverige. Ett undantag utgör dock
ett bestånd av den i Sverige östliga myrväxten skvattram (Ledum palustre) som förekommer i en liten myr ca 150 m öster om Stora Valeklintsvattnets nordostspets (Fries 1971,
Bergstedt 1977). Arten förekommer endast på ett femtontal platser i Bohuslän (Fries 1971).
I ett smalt gungfly vid stranden av Iglevattnet växer den relativt ovanliga brun-agen (Rhyncospora fusca) rikligt.
Av övriga botaniska notiser från området kan nämnas några äldre uppgifter om förekomst
av hedjohannesört (Hypericum pulchrum) vid Trehörningen och Iglevattnet (Fries 1971).
Arten återfanns ej vid inventeringen 1980 och kan möjligen vara utgången. Slidstarr (Carex vaginata) är en nordlig art som förekommer sällsynt i området; ett stort bestånd påträffades i en björksumpskog ca 500 m väster om Lilla Källsringen.
Ördalsbergen har ett rikt och representativt djurliv, mycket tack vare den orörda skogstypen och det ostörda läget. Tjäder har observerats under samtliga besök i området. Älg,
rådjur och grävling observerades vid ett flertal tillfällen. Området är också av intresse för
hackspettar och hålbyggare samt för större dagrovfåglar då här finns många lämpliga boträd med avskilt läge och sjöutsikt.
Värdering
Området är värdefullt ur en rad aspekter:
- naturvetenskapliga; skogsområdet är stort och relativt orört men är dessutom variationsrikt med många sjöar, myrar och ekbestånd och har ett rikt djurliv och en representativ
flora; orörda skogsområden av trivial natur är i dag klart underrepresenterade bland
skyddade naturområden,
- sociala; området erbjuder en strövvänlig miljö med god tillgång av svamp och bär och
har dessutom ett lättillgängligt läge,
- landskapsbildsmässiga; de skogklädda drdalsbergen utgör en väsentlig del i rumsbildningen kring denna del av Göta älvdalen.
73
70A Långa Vad
Trång dalgång med tät och högstammig granskog. I dalen flyter bäcken som avvattnar
Iglevattnet. I den trånga dalen råder ett fuktigt och stabilt lokalklimat, vilket avspeglas i
floran. Den dekorativa, sällsynta oceaniska ormbunken kambräken (Blechnum spicant)
förekommer med ett stort antal fertila exemplar, och tallört (Monotropa hypopitys) är
rikligt företrädd. Mossfloran i Långa Vad är sannolikt av stort intresse (ej undersökt f.n.).
Från botanisk synpunkt är detta Ördalsbergens mest skyddsvärda avsnitt.
70B
Ravin sydost om Brunnevattnet
Djup bäckravin med rasbranter och ekskog. I fältskiktet förekommer lundgröe (Poa nemoralis) och bergsslok (Melica nutans) rikligt. I buskskiktet märks åtskilliga buskar av
hassel och nyponros (Rosa canina). Utmed bäcken finner man bl.a. frossört (Scutellaria
galericulata).
74
6
ORDFÖRKLARINGAR
Aspekt
En vegetationstyps utseende vid en viss tid på året.
Bestånd
Lokal förekomst av en växt eller ett växtsamhälle.
Bonitet
Skogsbruksterm avseende markens produktionsförmåga.
Bottenskikt
Markvegetationens undre skikt, bestående av mossor och lavar.
Buskskikt
Oftast 1-5 m högt skikt av buskar (= flerstammiga vedväxter).
Diabas
I gångar uppträdande dabbro (basisk djupbergart).
Epifyt
Påväxt på träd.
Eutrof
(om sjöar) Näringsrik.
Fertil
Fortplantningsduglig; med förökningsenheter.
Fägata
Två parallella stengärdsgårdar, som hindrade kreaturen att beträda
intilliggande kulturmarker under transport till betesområdet.
Fältskikt
Vegetationsskikt, oftast under 1 m högt, bildat av örter gräs, ris,
kärlkryptogamer och ungplantor av träd och buskar.
Hamling
Med jämna mellanrum upprepad lövtäkt på t.ex. ask och lind varvid hela ungskotten tas tillvara som foder.
Humös
(om sjöar) Vattnet mörkfärgat av humusämnen, dvs. nedbrutna
växtdelar.
Impediment
Naturområde med skogstillväxt understigande 1 m2 per ha och år.
Låga
Liggande trädstam.
Mesotrof
(om sjöar) Mellanting mellan eutrof och oligotrof.
Morän
Osorterad jordart, direkt avlagrad av inlandsisen.
Oligotrof
(om sjöar) Näringsfattig.
Pegmatit
Särskilt grovkorniga delar av en djupbergart. Uppträder oftast
tillsammans med vissa gnejser och graniter.
Peneplan
Nästan plan utjämningsyta, bildad under lugna perioder i jordens
historia.
Ståndort
En växts livsmiljö (habitat).
Trädskikt
Skogsvegetationens högsta skikt, som utgörs av träd (= större
enstammiga vedväxter).
75
8
REFERENSER
Ahlén, I
1977
Faunavård. Stockholm
Assmundson, B &
Tamulénas, J
1977
Fågelilvet i Kolbengtserödsdalen. Göteborg
(Skrift utgiven av Miljövärnet för Västsverige)
Bergstedt, L
1977
Rikkärrsvegetation i Hjärtums socken.
Hjärtum (Stencil, specialarbete; referensexemplar tillgängligt bl.a. vid naturvårdsenheten, länsstyrelsen i Älvsborgs län)
Bergstedt, L
1980
Sumpnycklar, Dactylorhiza traunsteineri, ny
för Bohuslän. Svenk Bot. Tidskr. 74: 307-310
Bohlin, A,
Gustafsson, L &
Hallingbäck, T
1977
Skirmossan, Hookeria lucens, i Sverige.
Svensk Bot. Tidskr. 71: 273-284
Fridén, L
1961
Carex Buxbaumii Wg och Sphaqnum coritortum Schultz funna i Bohuslän. Svensk Bot.
Tidskr. 55: 340-34?
Fries, H
1971
Göteborgs och Bohus läns fanerogamer och
ormbunkar. 2 uppl. Uddevalla
Gustafsson, L
1974
Bredfjället. Göteborg (Stencil, utgiven av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Tryckt, kolorerad vegetationskarta medföljer
som bilaga)
Molau, U
1975
Svartedalens vildmarksområde. Göteborg
(Skrift utgiven av Göteborgsregionens kommunalförbund)
Molau, U
1979
Vegetationskartering av Göteborgs kommun
1976 – inventerings- och utvärderingsmetodik.
Göteborg (Utgiven av Göteborgs Fastighetskontor
som bilaga till Natur och kulturvårdsprogram för
Göteborg)
Nielsen, U
1972
Naturvårdsinventering av Inlands Torpe kommun.
Vänersborg (Stencil, tillgänglig på naturvårdsenheten, länsstyrelsen i Älvsborgs län)
Olsson, A
1979
Fjällbygd i Bohuslän. Stockholm
Persson, H
1940
Några bryologiska fynd och iakttagelser. Bot.
Notiser 93: 262-284
Statens naturvårdsverk
1975
Översiktlig naturinventering och naturvårdsplanering. Råd och anvisningar. Stockholm