Argumentationsanalys
Placera inte våra barn i fosterhem
Karin Nilsson
(SvD 2011-10-05)
Mycket står skrivet om barns rättigheter nu. Artiklar och politiska utfästelser om tidigare placerade
eller tvångsomhändertagna barn. De är nu vuxna och ställer krav på ersättning för sitt lidande. Jag
önskar dem all lycka med den upprättelse de förtjänar. Det behöver de säkerligen. Tyvärr fortsätter
eländet än idag. Det är inte historia.
Samhällets misshandel av familjer, det vill säga barn och föräldrar och eventuellt andra släktingar,
fortsätter som tidigare, men nu i namnet av barns rättigheter.
Barn tas ju oftast ifrån sina föräldrar därför att de anses ha rätt till en bättre hemmiljö. För äldre
barn/ungdomar kan annat gälla.
Till makthavare, politiker, socialtjänst med flera:
Har ni tänkt på att många barn kanske aldrig hade behövts tas ifrån sitt ursprung och sitt hem om det
hade tänkts annorlunda från början. Byt princip! Ta inte bort barnen! Ta dit hjälp istället! Kvalificerad
hemtjänst av något slag i kombination med stödfamilj vore lämpligt. Varför fortsätter samhället, via
sin socialtjänst, att krossa familjer när det med politikernas egna ord är så att forskning visat på att
placerade barn löper stötte risk än andra barn att senare i livet drabbas av psykisk ohälsa, missbruk
eller kriminalitet.
Om socialtjänsten istället för att i princip stå bredvid och titta på en familjs undergång i tid skulle
sätta in de resurser som behövs och ha till sitt förfogande de verktyg som är nödvändiga, är jag säker
på att många tragedier skulle kunna undvikas.
Samhället, i första hand socialtjänsten, måste börja satsa på familjerna på allvar och komma bort från
det gamla onda tänkandet från förr som går ut på att skicka bort barn. Förr var det till lägstbjudande.
Idag i upphandlingens tidevarv är det väl fortfarande så.
Säkerligen finns det fall där det allra bästa för barnen är att de inte bor hos sina föräldrar. Men det
allra vanligaste borde rimligtvis vara vanliga kärleksfulla föräldrar som vill ta hand om sina barn men
har en nedsatt förmåga att göra det. Föräldrar och familjer som med rätt stöd kanske kan komma
vidare på rätt köl.
Det vet jag som är mormor till två tvångsomhändertagna barn. Det är en tung sorg. Under tiden
fostras en generation till av barn – och föräldrar – att se socialtjänsten, inte som hjälpare, utan som
fiender.
Borde vi inte ha kommit längre än så här? Både barn och föräldrar och även övrig släkt far illa i den
här ålderdomliga och många gången smutsiga hanteringen.
Eva Andersson, Stockholm
Argumentationsanalys
Karin Nilsson
Barnets bästa måste alltid komma i första rummet!
Eva Andersson skriver i SvD 5/10 att samhällets omhändertaganden av barn ”i namnet av barns
rättigheter” måste upphöra. Hon skriver även att tvångsomhändertaganden ofta grundas i att barnen
anses ha rätt till en bättre hemmiljö.
Till viss del har hon rätt. Svenska barn kan enligt lag tvångsomhändertas om det föreligger en påtaglig
risk att barnet far illa i den hemmiljö där barnet befinner sig. Att det sker i namnet av barns
rättigheter följer av att barnets bästa är avgörande för alla beslut som rör barns vårdnad, boende och
umgänge. Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Föräldrar, däremot, har inte någon
ovillkorlig rätt till sina barn.
Att en familj inte klarar av att leva tillsammans och ta hand om varandra är en enorm tragedi för alla
inblandade, liksom för samhället. Samhället har ett ansvar att hjälpa dessa familjer så långt det går
men som en sista utväg måste alltid möjligheten att, för en tid, sära på familjemedlemmarna finnas.
Ett omhändertagande prövas alltid rättsligt och kommer att underställas en ny prövning varje halvår
för att barnet, om förhållandena i hemmet förändras, ska kunna återförenas med sin familj.
Det finns forskningsresultat som visar att tvångsplacerade barn riskerar att få psykiska problem och
missbruksproblem. Frågan är dock om denna risk skapas i och med själva omhändertagandet, eller av
det som barnen dessförinnan har upplevt i sina familjesituationer.
Jag anser att vi ska vara tacksamma för att vi har ett samhälle som kan omhänderta de barn som far
illa. Därigenom undviker vi oändligt många fler tragedier än om barnen fått växa upp med hot,
missbruk och utnyttjanden som en del av sin vardag.
Jur. stud. Karin Nilsson
Argumentationsanalys
Karin Nilsson
Argumentationsanalys
Insändaren är skriven av en Eva Andersson från Stockholm. Eva är mormor till två barn som
tvångsomhändertagits och hon menar att det är fel att barn placeras i fosterhem. Hon tycker att
hjälpen skall sättas in i familjerna istället. Insändaren, som publicerades i SvD den 5/10 2011, riktar
sig uttryckligen till ”makthavare, politiker, socialtjänst med flera” och syftet är att uppmärksamma
mottagarna på en alternativ lösning till fosterhemsplacering.
Jag anser att Eva Andersson har gjort ett bra val av forum. Svenska Dagbladet är en tidning som i stor
utsträckning läses av de mottagare hon riktar sig till och tidningen har stor spridning.
Ämnet är aktuellt och det är många som följer debatten kring fosterhemsplaceringar. Det finns alltså
ett ganska stort utrymme för opinionsbildning. Som privatperson är möjligheten att skriva insändare i
dagspressen, tillsammans med demonstrationsfriheten, en mycket viktig del av det demokratiska
samhället. Det finns inte så många andra forum, vid sidan av att rösta i de allmänna valen, där man
har chansen att föra fram sina åsikter. Frågan är dock i hur stor utsträckning politiker och makthavare
låter sig påverkas av en enskild insändare, det känns som att det krävs en ”folkstorm” för att något
skall hända.
I början av sin insändare skriver Eva att ”barn tas ju oftast ifrån sina föräldrar för att de anses ha rätt
till en bättre hemmiljö”. Med sitt ordval presumerar hon ett förhållande (att det oftast är på detta
vis) och argumentet är också lite svåranalyserat eftersom rätten till en bättre hemmiljö för mig något
bra, särskilt om det sker ”i namnet av barns rättigheter”. Eva framställer det dock inte som ett
motargument till sin tes, utan snarare som något som bekräftar hennes uppfattning om att samhället
inte skall tvångsomhänderta barn, vilket får mig att bli något förvirrad.
Att ”många barn aldrig behövts tas ifrån sitt ursprung” om samhället fungerat annorlunda och
familjerna fått hjälp i sina hem är möjligen ett förhastat antagande. Jag anser att
tvångsomhändertagande av barn alltid skall finnas som en sista utväg om inget annat fungerar eller
om situationen upptäcks först då den är så akut att barnet måste omhändertas omedelbart.
Argumentet skulle även kunna ses som en plattityd (alla kan hålla med om att familjer måste få stöd
på ett tidigt stadium) men frågan är om det är praktiskt genomförbart - många anser att det ingrepp
socialtjänsten för i deras privatliv är alldeles för stort och vägrar därför att ta emot erbjuden hjälp.
Huruvida de placerade barnen löper större risker för att hamna i kriminalitet, missbruk och psykisk
ohälsa vet jag inte. Eva Andersson verkar dock ha hittat forskning som stödjer saken, och jag tvivlar
inte på att denna forskning stämmer. Det jag däremot ställer mig något frågande till är om själva
omhändertagandet verkligen kan orsaka så stor skada. Jag tror snarare att det är de upplevelser
barnen fått utstå innan omhändertagandet som är anledningen till senare problem. Ett barn som
blivit utnyttjat, misshandlat eller illa behandlat på andra sätt under sin uppväxt bär säkerligen med
sig sina upplevelser i vuxen ålder. Det hade stärkt argumentationen om hon skrivit mer om
forskningen, framför allt vem som står bakom den, det är bra att stödja sig på källor med hög
auktoritet. Lika så hade det höjt hennes ethos om hon framställt sig själv som mer påläst och det
hade även dragit ner den känsla av subjektivitet som annars präglar texten.
Att många tragedier skulle kunna undvikas om socialtjänsten skulle sätta in de resurser ”som krävs”
är en självklarhet. ”Som krävs” kan ju innebära otroligt mycket, men orden i sig implicerar att resultat
kommer att nås. Det specificeras inte vilka resurser som åsyftas, vilket gör det väldigt svårt att utläsa
vad författaren egentligen menar. Vilka resurser är nödvändiga? Och är de nödvändiga resurserna
verkligen praktiskt genomförbara?
”De allra flesta borde rimligtvis vara vanliga kärleksfulla föräldrar som vill ta hand om sina barn men
har en nedsatt förmåga”. Även här presumeras ett förhållande. Strax efter detta argument kommer
avslöjandet om att Eva själv är mormor till två omhändertagna barn (”detta vet jag eftersom jag själv
Argumentationsanalys
Karin Nilsson
är mormor till två tvångsomhändertagna barn. Det är stor sorg”) vilket tyder på att det i hennes fall
är så att föräldrarna vill – men utan hjälp inte kan – ta hand om sina barn. Detta betyder dock inte att
det alltid är så, och rimlighet är svår att stödja sig på i ett sådant här ämne. Föräldrar har ingen laglig
rätt till sina barn, särskilt om de inte tar hand om sitt barn på det sätt barnet har rätt att bli
omhändertaget på. När övergår oförmågan att ta hand om sitt barn från att vara ”kärleksfull” till att
bli något annat, inte lika positivt? Gränsen är mycket flytande.
Att en generation skulle fostras till att se socialtjänsten som fiender tycker jag är att ta i lite i
överkant. Ännu ett förhållande presumeras – för många barn är omhändertagandet antagligen det
bästa som hänt dem (även om det nog är svårt att se det utan perspektiv på saken). Eva bygger sin
argumentation på att socialtjänsten borde ingripa tidigare, men frågan är om inte det skulle
uppfattas som ett fruktansvärt ingripande i familjernas privatliv? Om socialtjänsten går in och
placerar ”hjälp” i familjer på det sätt som efterfrågas i insändaren skulle det innebära att
socialtjänsten ingriper i familjer som ännu kanske inte har några tydliga problem. Jag tror inte att det
skulle minska uppfattningen om socialtjänsten som fiender.
Att så väl barn som föräldrar och övrig släkt far illa av ett tvångsomhändertagande ifrågasätter jag
egentligen inte. Det som är tveksamt är slutsatsen att det inte skulle vara så om barnen inte
omhändertas. Kanske skulle föräldrarna och släktingarna inte fara illa, eftersom de får ha barnen hos
sig (vilket verkar vara det centrala i Evas resonemang) men barnen skulle fortfarande ta skada.
Eftersom det är barnens situation som är det viktigaste håller inte heller detta argument.
Upprättande av kontakt: först i insändarens sista stycke skriver Eva att hon själv är mormor till två
tvångsomhändertagna barn. Att hon själv har upplevt det hon skriver om höjer hennes ethos och jag
tycker att informationen hade gjort sig bättre i början av insändaren. Det kan dock finnas en retorisk
tanke bakom att skriva informationen allra sist – som ett sista argument, eller ett
överraskningsmoment.
Avkodning: texten är både lättläst och begriplig, hon använder inte några svåra eller byråkratiska ord.
Förståelse: Jag förstår hennes syfte och det är tydligt vad hon vill få fram och vilken ståndpunkt hon
har.
Accepterande: Hon har ett högt ethos eftersom hon är personligt drabbad av frågan hon skriver om.
Detta gör henne också väldigt subjektiv, vilket kan vara något negativt.
Internalisering: Jag tycker att det faktum att hon själv är personligt drabbad höjer hennes ethos,
samtidigt som subjektiviteten sätter käppar i hjulen för resonemanget, som utgår väldigt mycket från
familjernas och de anhörigas perspektiv. Som juriststudent är jag tränad i att nästan enbart fokusera
på barnets bästa, och familjemedlemmarna som många gånger både är drabbade och samtidigt
förövare bör ur min synvinkel komma i andra hand.
Handling: Insändaren som sådan leder nog inte till någon konkret handling hos någon av mottagarna.
Hennes subjektivitet är alldeles för omfattande. Däremot kan insändaren ha en övertalande
påverkan på mottagarnas känslor i och med Evas höga ethos, och kanske även vara början till en
opinionsbildning på insändarsidorna i de stora dagstidningarna som i sin tur kanske kan påverka.
