Predikan i S:t Hans och Landeryds kyrkor
Tredje söndagen efter Heliga Trefaldighet den 6 juli 2014
Jesaja 66:12-14A * Första Petrusbrevet 5:5B-11 * Lukas 15:11-32
L
iknelsen om den förlorade sonen berättades
av Jesus. Den viktigaste personen i liknelsen
är de båda sönernas pappa. Liknelsens far berättar
hurdan Gud är, med den avgörande poängen att
Gud är som en kärleksfull förälder – rättare sagt: att
Han är vår Fader.
Jesus är själv Guds Son, ”född av Fadern före
all tid”, så Han vet vad Han talar om.
[Liten parentes: Det viktiga är Guds föräldrakärlek, inte att Gud är pappa. Gud är både manlig och
kvinnlig (skapelseberättelsen, 1 Mos 1:27), om man
vill diskutera den saken. Gud tröstar sitt barn som
en mor tröstar, sade Han genom profeten Jesaja,
som vi hörde.
Det ska också sägas att jordiska föräldrar inte
alltid lever upp till en riktig föräldrakärlek. Fast
också den som blir sviken, förrådd eller sårad av
sina föräldrar anar eller vet ofta ändå hurdan en
fungerande föräldrakärlek är. Det är den föräldrakärleken Jesu liknelse pekar på. Slut parentes.]
Jesus berättar alltså om Gud, här liksom vid
andra tillfällen. Gud är därmed inte obekant för oss.
Nog övergår Guds väsen, Hans egenskaper och
förmågor vida vårt förstånd, vi som knappt förstår
ens Hans skapelse eller ens allt mänskligt, det som
är bara delar av Guds verklighet. Ändå säger
Jesus, Guds Son, sanningar om Gud, som vi på
något sätt ändå kan begripa, idag att den himmelske Fadern är en kärleksfull förälder. Han som
håller hela världen och dess öden i sina händer,
Han, som byggt både universum och mikrokosmos,
ser och möter oss mänskligt begripligt.
Sådant är den kristna trons anspråk. Eller
rättare sagt: Så talar Jesus. Han säger att sådan är
Gud. Och Han vet vad Han talar om. Kristen tro är
en ”uppenbarelsereligion” säger teologerna; Jesus
har uppenbarat sanningar om Gud. Vi vet inte allt;
det mesta torde fortfarande övergå vårt förstånd.
Men vi känner Honom. Det är kanske med oss som
med ett spädbarn som visst vet vem mamma och
pappa är och kan en del om dem, men ändå inte
begriper särskilt mycket och inte heller har förstånd
att reda ut vad en förälder egentligen är för något.
Gud är, säger alltså kristen tro, ändå inte bara
ett stort mysterium. Han är inte en hemlig gäst eller
ett obestämbart öde. Han är vår Fader/förälder och
liksom ser på och möter varje människa med den
kärlek som en god föräldrakärlek är en avglans av.
Om detta kan man lära sig mycket i liknelsen om
den förlorade sonen. Jag ska göra bara två korta
noteringar.
Den ena är att Gud älskar sina barn med respekt – så som väl all riktig kärlek gör. Fadern respekterade den yngre sonens vilja att få sin del av
arvet. Han inväntar hans beslut att komma hem,
hans omvändelse. Fadern tar emot sonens ånger,
bekännelse och vilja att komma hem. Fadern respekterar också den äldre sonen och vare sig hotar
eller tvingar honom när han, kränkt och indignerad,
reagerar på faderns sätt att ta emot brorsan, slarvern. Också den sonen måste själv vända om och
lämna sin bitterhet och vrede, sin känsla av kränkthet och sin brist på kärlek.
Den andra noteringen är att Jesus med liknelsen
markerar mot moralismen. Gud legitimerar inte
synden; det är tvärtom en poäng att den yngre
sonen lämnar det liderliga livet, horeriet och svineriet bakom sig. Fader gillar den äldres präktighet
och tar inte avstånd från den, men Jesus markerar
att föräldrakärleken är starkare än moralen. Gud ursäktar inte synden och godkänner den inte, men
besegrar den. Att vi ska vara präktiga vet vi, det är
en del av vår skapnad; god moral håller alla högt.
Men moralism, när våra goda gärningar blir viktigast och ger oss vårt värde, markerar Jesus mot, här
som på andra ställen. Hans ärende är inte god
moral utan att ge världen evigt liv, syndernas förlåtelse och riktig frid. Och drivkraften är Guds föräldrakärlek: ”ty så älskade Gud världen”.
Om detta kan man meditera mycket. Och ännu
mer praktisera i bön och gudstjänst.
Liknelsen säger inget om vad det kostade
fadern att med ta emot den förlorade sonen, inte
mer än att det kostade honom halva hans
förmögenhet, en slaktad kalv, en mantel, en ring
och ett par skor.
Fast kanske liknelsen liksom lite fördolt säger
vad det kostade Gud Fader att öppna pärleporten
för sin son – egentligen för båda sina söner. Man
kan liksom skönja Jesu frälsningsgärning i liknelsen, hur Guds Son Jesus lämnar sin Faders hus
och beger sig till denna världen med dess lustar,
begär, lidelser och frestelser. Jesus slarvade inte
bort Guds rikedom, men Han avstod – av fri vilja –
från allt, utblottade sig ända till den totala fattigdomen på korset. Därifrån, från den djupaste förnedringen i dödsriket, återvände Guds Son Jesus
till Fadern och den himmelska glädjen, med rättfärdighetens kläder, Andens sigillring, det slaktade
försoningsoffret och skorna på Hans fötter. Vi kan
ana Jesu frälsningsgärning, Hans väg för att ge oss
försoning, förlåtelse och evigt liv, priset för att
öppna pärleporten för oss, vi kan ana det i den förlorade sonens väg.
Ty den öppna fadersfamnen, förlåtelsen, friden
med Gud och det eviga livet med den himmelska
festen är alldeles gratis för oss – därför att Jesus,
Guds Son, har ”betalat” åt oss och gått vägen hem i
förväg för oss.
Notera att också den präktiga hemmasonen är
föremål för Guds kärlek och nåd och att han är lika
välkommen som den andre syndaren att vara med
på festen.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
