Får
Av Katarina Gustafsson, SvDHV och Ulrika Grönlund, SVA
E-post: [email protected]
Staphylococcus aureus
vanlig vid juverinflammation
SVARMpat:
SVARM-pat (Svensk Veterinärmedicinsk Antibiotika Resistens Monitorering-patogena bakterier) är ett samarbete
mellan Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, och
Svenska Djurhälsovården, SvDHV.
Syftet är att övervaka landets resistensläge avseende antibiotika. Undersökningen bidrar vidare till att undersöka
hur olika antibiotika fungerar vid behandling av sjukdomar
hos lantbrukets djur. Projektet är nog så viktigt i tider då
det finns multiresistenta bakterier som orsakar allvarliga
sjukdomstillstånd hos människor och djur.
Växt av Staphylococcus aureus.
Bakterien fanns
i 40 av 72 prover som hittills
har analyserats.
För att minska spridningsrisken av Staphylococcus aureus bör lammet skiljas från tackan.
Staphylococcus aureus är den flitigast förekommande bakterien
vid juverinflammation. Det visar
analyser från drabbade tackor.
Juverinflammation är en betydelsefull sjukdom för lammnäringen som orsakar såväl ohälsa och lidande som merarbete
och produktionsbortfall.
Som en del i SVARMpat har mjölkprover från drabbade tackor analyserats gratis
under 2007 och 2008 och deltidsrapporten
nedan följs av uppmaning att ta fler prover!
Resultat
Hittills har 72 prover från 54 besättningar
18
Djurhälsonytt 1 - 2009
analyserats vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt och i 55 av dem kunde
sjukdomsframkallande bakterier isoleras.
Vanligast var Staphylococcus aureus.
Den påvisades i 40 prover, vilket motsvarar 73 %. Denna bakterie finns ofta kvar i
juvervävnaden trots lyckad behandling och
är därmed till stor del orsak till den hårda
rekommendationen att drabbade tackor
bör slaktas eller i alla fall inte betäckas på
nytt.
Staphylococcus aureus kan vidare överföras mellan djur som har nära kontakt och
tackan bör därför isoleras med sina lamm
för att minska risk för spridning. Smitta
kan annars ske både direkt från tackan och
indirekt, bland annat via lammen. Detta då
de ofta försöker att dia även andra tackor
när modertackan inte förmår tillfredsställa
deras näringsbehov. Egen box underlättar
dessutom behandling, övervakning och
eventuell stödutfodring av lammen.
Andra bakterier som isolerades var bland
annat Escherichia coli (9 %), Pasteurella
spp (7 %), och koagulasnegativa stafylokocker (5 %).
Resistensläget
Glädjande nog var Staphylococcus aureus
från detta material i princip känsligt för
alla antibiotika som ingick i studien.
Varje isolat av bakterien testades mot en
ansenlig mängd antibiotika; cefalotin,
kloramfenikol, ciprofloxacin, klindamy-
FÅR
cin, erytromycin, fusidinsyra, gentamicin,
kanamicin, oxacillin, penicillin, tetracyklin
och trimetoprim.
Endast i ett fall klassades isolatet som
”mindre känsligt” för en substans (klindamycin).
Konklusion
Studien visade att Staphylococcus aureus
var den vanligaste orsaken till juverinflammation hos de undersökta tackorna.
Det är i överensstämmelse med rapporter
från andra länder, till exempel Norge och
Storbritannien. Resultatet gav oss alltså
ytterligare stöd för rekommendationen att
drabbade tackor inte bör betäckas på nytt.
Resistensunderökningarna resulterade
också i stöd av rekommendationen att
i första han använda penicillin (såsom
Ethacillin® och Penovet®) vid behandling
av juverinflammation hos tackor.
Vi vill ha mer!
Undersökningen är inte så omfattande och
vi uppmanar därför till fortsatt provtagning. Material är utskickat till alla
medlemmar i Stora paketet, men alla är
välkomna att bidra.
Det är viktigt att provet som skickas in
är så rent som möjligt från omgivningsbakterier. Rengör juver och händer noga
och tänk på att det räcker med ”en skvätt
på botten” av ett mjölkrör eller annat rent
kärl.
Det är inte sällan problemen uppdagas
på kvällar och helger, men provet kan då
förvaras i kylskåpet tills ni kan lämna eller
skicka för odling.
Det är viktigt att börja behandla snarast.
Ge därför gärna den första injektionen i
samband med att ni tar provet. Svar lämnas
oftast dagen efter att provet satts på odling
och vid behov går det då att byta till det
mest lämpade preparatet.
Kontakta för analys:
Fårägare erbjuds att kontakta Fårhälsoveterinärerna, i första hand under ordinarie
telefontid alla vardagar 9-12 via växelns tel
08-725 82 00
eller Ulrika Grönlund Andersson, laboratorieveterinär på SVA, 018-674026,. Om ni har
tackor med juverinflammation och frågor
kring möjligheten att få bakteriologisk undersökning inklusive kontroll av antibiotikans
effekt – ring oss, undersökningarna är gratis!
Av Torbjörn Lindqvist,
specialistläkare i allmänmedicin, Förslöv
Orf ur läkarens
perspektiv
Orf är en lite udda virussjukdom som ofta drabbar fårägare,
men inte andra.
Orf är en självläkande
inom ett par veckor.
Sjukdomen kan ändå
vara smärtsam och
reducera arbetsförmågan.
Första gången jag stötte på Orf kan
jag väl erinra mig. Som AT-läkare på ett
litet västnorskt sjukhus visade en kollega
mig en patient som hade ett välavgränsat,
smärtande och blå-rött utslag. Det bestod
av en samlig blåsor, enskilda stadda i utläkning, med krustor över ett tvåkronestort.
Detta runt ett område på högra handens
tumme. Jag hade aldrig sett eller under
mitt tyska studium läst om Orf, men som
norsk bygdedoktor under tretton år blev jag
ganska ofta konfronterad med tillståndet.
Sällan penicillin
Vi brukade behandla med gentianaviolett,
för att på så vis försöka torka ut området
och förhindra sekundärinfektion med bakterier. Det var väldigt sällan som penicillin
V (smalspektrat antibiotikum) måste sättas
in, även om utslagen både kunde vätska
och breda ut sig en del. Någon gång sitter
utslagen längre upp på en överextremitet,
beroende på hur man har hanterat djuren
och på så vis blivit exponerad för virus
högre upp på armen.
Orfvirus kan smitta från får till människa.
skulle man insjukna är symptomen mycket
lindrigare.
Självläkande
Ta upp diagnosen
Sjukdomen är självläkande inom ett par
veckor men kan vara ganska smärtsam och
genom sin lokalisation kan den reducera
arbetsförmågan en del. Jag har inte behövt
sjukskriva någon på grund av symptomen.
Antiinflammatorisk behandling kan lindra
besvären.
De influensaliknande symptom som
beskrives i litteraturen har jag ej registrerat.
Man utvecklar en ganska bra immunitet, så om man ånyo skulle smittas är
risken för ny infektion betydligt lägre. Och
Vestlandet är ett område med fårskötsel i
stor omfattning, så en norsk läkare möter
naturligtvis ofta patienter med Orf. För en
svensk läkare ej verksam i en agrar miljö
ligger nog diagnosen ganska fjärran. Det
kan vara viktigt att fårägare själva tänker på
och tar upp diagnosen.
Min konklusion är att det viktigaste
(som alltid annars) är att läkaren tar upp
en grundlig anamnes (sjukhistoria), fångar
upp att patienten sysslar med fårskötsel
och tänker diagnosen Orf.
Djurhälsonytt 1 - 2009
19
