Idiopatisk smärta Bild 2 Den här föreläsningen kommer att handla om idiopatisk smärta som ibland också går under benämningen smärta av oklar orsak. Bild 3 Som vi nämnde i introduktionsföreläsningen delas smärtproblematik vanligtvis in i tre klasser; Nociceptiv smärta Neuropatisk smärta och Idiopatisk smärta Man kan ha en av dessa smärttyper eller flera samtidigt. Idiopatisk smärta är en långvarig dysfunktionell smärta där tydliga kriterier för vad vi egentligen menar med idiopatisk smärta saknas. Med dysfunktionell smärta menas att smärtan inte är längre är en varningssignal för skada eller hot om skada och heller inte betydelsefull för läkningsprocessen, det vill säga smärtsignalerna har inte längre samma funktion som de hade i början. Benämningen idiopatisk smärta betyder helt enkelt smärta utan känd anledning. Bild 4 Att smärtan benämns som utan känd anledning betyder inte att man inte vet vad som orsakat tillståndet utan att den neurobiologiska förklaringen till smärttillståndet är helt eller delvis oklart. Med det menas att man helt eller delvis saknar en fysiologisk förklaring till varför ett smärttillstånd inte läkt ut utan fortgår i månader och kanske år. Det betyder inte att det inte finns en fysiologisk förklaring, utan att vi saknar fullständig kunskap om varför smärtan blir bestående. Idiopatisk smärta är en långvarig smärta som har pågått i minst 6 månader, ofta längre då smärttillståndet ska vara väl utrett innan det klassificeras som idiopatiskt, vilket tar tid. Man ska vid smärtanalys uteslutit sannolikheten att smärtan är av nociceptiv eller neuropatisk typ. Smärtan ska ha övergått från att vara ett symtom på sjukdom eller skada till att vara ett syndrom, det vill säga, smärtan är nu ett av flera problem som den som är drabbad lider av. Långvarig smärta är sedan några år tillbaks att betrakta som en sjukdom i sig. Bild 5 Till kategorin idiopatisk smärta räknar vi smärttillstånd som smärta till följd av whiplashrelaterat våld mot nacken, sjukdomen fibromyalgi, temporomandibulär dysfunktion samt generaliserad smärta. TMD är ett smärttillstånd där smärta från käkar och käkmuskulatur dominerar men de som är drabbade har ofta också smärta från ansikte och huvud och många pressar eller gnisslar tänder nattetid. Istället för benämningen idiopatisk smärta kallas dessa typer av smärta i vissa sammanhang för centralt störd smärtmodulering eller enbart generaliserad smärta. Bild 6 Generaliserad smärta betyder att man antingen har ont i minst 3 av kroppens 4 kvadranter eller i 2 kontralaterala kvadranter. På bilden ser du kroppen delad i fyra delar. Om man har ont i tre av dessa, eller i nummer 2 och 3 samtidigt alternativt i nummer 1 och 4 är smärtan att anse som generaliserad. Ofta har dessa smärttillstånd börjat som en lokal smärta, i t ex nacke och skuldra men har över tid spritt sig till fler delar i kroppen. Denna spridning beror till största delen på att förstärkningsmekanismer uppkommit i ryggmärg och hjärna orsakade av ett långvarigt smärtinflöde. Bild 7 I tidigare föreläsningar har du fått kunskap om hur smärtsignaler kopplar om i ryggmärgen, smärtsignaler från den nerv som leder information från det smärtande området till ryggmärgen och till den nervbana som leder informationen vidare till hjärnan. Om smärtan pågår under lång tid kan en ökad retbarhet uppstå i omkopplingen mellan den första nerven och den nervbana som leder informationen till hjärnan. Det innebär att smärtsignalerna som fortleds från den andra nervbanan nu blir oproportionerligt fler /jämfört med retningen i skadeområdet. Ju fler signaler som når de områden i hjärnan som tolkar och bearbetar de inkommande smärtsignalerna, desto kraftfullare kommer man att uppleva smärtan. Det kan även vara så att nervimpulser kan uppstå spontant i nervomkopplingarna i ryggmärgen. /Att smärtsignalen förstärks i ryggmärgen innebär att det kommer att gå iväg fler signaler till hjärnan än antalet signaler som kom in från det ömmande och smärtande området. Denna ökade retbarhet i ryggmärgen brukar kallas för central sensitisering och kan förklara den starka smärta och kraftiga ömhet som många med långvariga smärtor beskriver. Forskning visar att det är en kombination av inflöde i perifera nerver och en ökad retbarhet i ryggmärg och hjärna som kan förklara den kvarstående smärtan. När smärtgeneratorn förflyttats från periferin till det centrala nervsystemet krävs andra behandlingsstrategier än de för nociceptiv smärta för att påverka smärtsignaleringen. Bild 8 Förändringar som kan bidra till den ökade retbarheten på ryggmärgsnivå är utvecklandet av ett smärtminne i nervcellerna. Det innebär att man har byggt in en ökad känslighet för de inkommande smärtsignalerna på cellnivå. Man har också sett att efter lång tids smärtsignalering blir de kroppsegna smärthämmande systemen dysfunktionella och tappar i effektivet. Det gäller de smärthämmande system som till exempel aktiveras vid fysisk träning och som frisätter bland annat endorfiner. Eftersom det uppstår brist på viktiga signalsubstanser som är med och bromsar aktiviteten i smärtnerver har kroppen nu svårare att hämma inkommande smärtsignaler vilket leder till att fler signaler når ryggmärg och hjärna. Parallellt till en dysfunktion i de kroppsegna smärthämmande systemen ökas aktiviteten i våra smärtfaciliterande system som löper från hjärna och hjärnstam till ryggmärgen. Ökad aktivitet i dessa system kommer ytterligare att förstärka smärtsignaleringen från ryggmärg till hjärna. Över tid kommer också fler områden i hjärnan att aktiveras och engageras i bearbetning och tolkning av de inkommande smärtsignalerna och den basaktivitet hjärnan har ökar. Bild 9 Vad kan då dessa förändringar i centrala nervsystemet få för konsekvens för smärtan och den som har ont? Det kan leda till att man får mer ont och blir mer känslig för både smärta och andra retningar som till exempel beröring. Något som normalt sett inte skulle framkalla smärta kan nu göra ont. Smärtan kan leda till ett ökat lidande för den drabbade individen och man kan bli mer orolig och rädd. Smärtan leder till en aktivering av stressystem i kroppen vilket kan innebära sämre sömnkvalitet och kortare sömn. Många känner sig även trötta och energilösa, särskilt vid fysisk aktivitet och stress. Man kan få en ökad känslighet inte bara för smärta, utan även för andra sinnen som ljud, ljus, smak och lukt. Över tid kan även minne och koncentrationsförmåga påverkas samt automatiska rörelsemönster. Det kan till exempel kräva stor koncentration och fokus för att knyta skosnören, något man gjort med automatik tidigare. Man kan bli fumlig och känna svaghet i muskler, få yrsel och balansrubbningar och det händer att man får störningar i temperaturcentrum som exempelvis kan göra att man ständigt känner sig frusen eller varm. Långvarig smärta kan även leda till ökad aptit och svårigheter att känna mättnad och man kan få en ändrad preferens för mat, där fet, söt och salt mat föredras. Det är viktigt att påpeka att dessa förändringar inte är något man väljer utan är en konsekvens av ett långvarigt konstant inflöde i smärtnerver. Inte heller alla drabbas av dessa konsekvenser; en del får inga medan andra får några eller många. Bild 10 Vilka behandlingar som kan vara aktuella finner du under fliken Behandling av idiopatisk smärta.