Predikan i Askonsdagsmässan i S:t Hans
den 18 februari 2015
A
skonsdagen är den första dagen i Fastan,
alltså den 40 vardagar långa förberedelsetiden till Påsk, då när vi under tre heliga dagar firar
Jesu lidande, död och uppståndelse.
Fastan inbjuder den kristne att av hjärtat söka
Gud, leva i bot och stärkas i längtan och vilja att
med Kristus dö bort från synden och uppstå till liv
med Gud.
Under Fastan handlar texter och böner
* om kampen mot det onda här i tillvaron och i
det mänskliga livet, stort som smått,
* om skuld och försoning och om Jesus, Guds
Son, som blev människa, led, dog och uppstod för
att ge oss seger över ondskan och mörkret, ge oss
syndernas förlåtelse, evigt liv och himmelsk salighet.
Fastan är den mest allvarsamma tiden på kyrkoåret. Det är gammal och god sed att man under
den avsätter mer tid än vanligt åt bön, Bibelläsning
och goda gärningar, åt bättring av sitt leverne och
åt bekännelse av sin synd. Man kan också avstå
från sådant som man normalt lever med och till
exempel äta enklare, leva fattigare, dela med sig
mer än vanligt eller roa sig mindre.
Fasta ger inte salighet och frälsning, men är
nyttig för själens mognad och tillväxt. Att
fasta/avstå är ett sätt att markera att Jesus är
herre, inte något annat eller någon annan. Varje
gång en människa i tro praktiserar avhållsamhet
och fasta är ett nederlag för själafienden.
Fastan har också en andlig kraft som går utöver den fastande själv. Att folket i Nineve fastade
(Jona 3) bidrog till att rädda hela staden från
undergång. Bön och fasta bidrar till Guds hjälp i
nödens och krisernas tid också för en församling
eller ett samhälle. När Gud möter ånger och bot,
bön och fasta, vänder Han vrede till förbarmande.
Fastan tjänar alltså också församlingens och
samhällets bästa
Bön och fasta hör ihop. Till fastetiden hör mer
av både bön och fasta än i andra tider av kyrkoåret. Rent praktiskt kan den tid man frilägger, när
man avstår från sådant man annars gör, ägnas åt
bön.
Att bön och fasta hör ihop betyder också:
ingen fasta utan bön.
Till askonsdagens mässa hör ”askvigning”.
Det går så till att vi präster på den som så önskar
ritar ett kors med aska på pannan. Askan har vi fått
genom att bränna ett par palmkors från fjolårets
Palmsöndagsprocession.
Askan är en biblisk symbol för bot. Tecknandet av askan markerar kallelsen att under fastetiden leva i bot och bättring, i bön och fasta
Askan i askonsdagsmässan är också en påminnelse om vår dödlighet. Fastetiden talar, som
sagt, om att världen vi lever i är dödlig och märkt
av förgänglighet och om Jesu strid mot det som
hotar Hans skapade värld och dess människor.
Askan påminner oss om att vi alla är märkta av
synden och döden och att vårt jordiska ska bli jord
igen. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att
du åter ska bli till stoft”, som vi präster säger under
tecknandet av aska.
Askan ritas som ett kors för att påminna oss
om att Jesu död på korset betyder att Han är med
oss när vi dör och, framför allt, att Han med sin
korsdöd och uppståndelse har förvandlat dödligheten till odödlighet.
Fortsättningen på askvigningen är dopförnyelsen i påsknattsmässan när man kan få korset ritat
på pannan igen, då med vatten från dopfunten,
som en påminnelse om att Jesus uppstod från de
döda med det liv som inte mer kan dö och inget
ont rår på, och att Hans himmelska liv är vårt från
vårt dop.
Att vara kristen är att vara förenad med både
Jesu död och Jesu uppståndelse. Askvigningen nu
i början av fastetiden påminner oss om vår dödlighet, påsknattsmässans dopförnyelse påminner oss
om vår odödlighet. Att vara kristen är att leva med
den dubbla insikten att vara både dödlig och odödlig – och fastan, tiden mellan Askonsdagen och
Påsknattsmässan, är en övning i att leva med den
dubbla insikten.
Målet för fastetiden är inte långfredagen. Den
tillhör oundvikligen vägen. Men målet är påskdagen. Syftet med fastan är inte ”köttets” bortdöende utan det nya livets framväxt. Fastan är den
”heliga våren”.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
