ORD FÖR BÖN
av Margareta Melin
I texter för bön brukar de flesta verb stå i imperativ och uppmana Gud att göra något:
Kom, var, gör, ge, hjälp, hör, se, låt… Men bön är inte bara att be om.
Bön är samvaro och samspel. Samhörighet.
Här vill jag i första hand lägga fram texter för bön som påminner
om Guds närvaro och kärlek och om vårt eget hemmahörande i den kärleken.
Bön kan vara att påminna sig vilka vi är i Guds ögon, att vila och växa i den blicken –
och så bli ett med det gudabarn som vi innerst inne är.
Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon
en ädelsten
i din hand.
Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös
och dum.
I mitt hjärta
viskar du sanningen:
att jag är värd
mer än guld.
Jag är din ögonsten
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.
Du som vill att jag ska finnas
du som vet att jag är jag –
du förstår mitt hjärtas längtan
och är hos mig natt och dag.
Din är jag och all din kärlek
får jag varje andetag.
Jag är gudabarn
ljus av ditt ljus
frid av din frid
evig kärlek.
I djupet av mitt väsen
är jag den jag är
odelad och sann
ett med dig
ett med allt och alla.
DU – som ville mitt liv
och har skapat mig
efter din vilja –
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig
det svaga och skadade
och lägger din skatt
i bräckliga lerkärl.
Nu kryper jag ner
i min sköna säng.
Det är skönt att somna.
Du är här Gud.
Du är nära mig.
Du är så nära mig
som mina lakan.
Du omsluter mig
på alla sidor
och håller mig
i din hand.
Det är skönt att veta.
Fri att vara jag
Du har skapat mig som jag är
för att jag ska vara jag
utan att skämmas.
Min kropp är min.
Mina tankar är mina.
Min vilja är viktig.
Ingen har rätt att tvinga mig
till något jag inte vill
nå’t som känns otäckt och fel.
När jag blir tvingad
till det jag inte vill
då är det inte jag som gör det.
Då hör jag ett NEJ
i mitt hjärta – och vet:
Det här är inte jag!
Du som känner mig helt
och älskar mig så
hjälp mig att leva som jag vill:
Fri som en fågel
stolt och trygg som träden.
Med din kärlek i mitt hjärta.
Gud som ser och älskar så
se till mig och alla små.
Hjälp mig i all nöd och fara.
Låt din ängel mig bevara.
Du min trygghet alla dar
du är evigt hos mig kvar.
”Gud som haver” – texten här är min
uppdatering av den gamla barnabönen.
Den kan stå för sig själv eller sjungas
som en andra vers till psalm 193.
Nu är allting enkelt
allt på plats.
Du är i mig:
mitt liv, min frid.
Jag är i dig:
omsluten, bevarad.
Orden
behövs inte mer.
Allt mitt är ditt.
Allt ditt är mitt.
Här är jag – som den jag är
och känns vid min verklighet
utan att förstora eller förminska
utan att försköna eller förfula.
Inför dig, min Gud
döljer jag ingenting
låter ditt läkande ljus falla in
över skam och skuggor.
Din nåd och ömhet är oändlig.
Du låter ditt ansikte lysa över oss
med läkedom, upprättelse och liv.
I det outhärdliga
I det outhärdliga
det obegripliga
var mig nära.
Som en skadad fågel
lyft mig till dig
göm mig hos dig.
Innanför tidens kaos
slår mitt hjärta
intill ditt.
Min enda uppgift nu:
att uthärda, överleva.
Att invänta gryningen.
Vi är heliga
som du är helig,
Gud vår Gud.
När vi är vad vi är
får världen ljus.
