Arbetsdomstolen
AD 1994 nr 39
Domsnummer:
1994-39
Målnummer:
A-125-1993
Avgörandedatum:
1994-03-16
Rubrik:
Fråga huruvida övertidsersättning eller färdtidsersättning enligt
bestämmelserna i kollektivavtalet AB 89 skulle utgå till en skötare
i ett landsting för tid då hon tillsammans med en annan skötare
färdades med en av landstinget tillhandahållen bil för att med
bilen hämta en patient utanför landstingets verksamhetsområde.
Lagrum:
Rättsfall:
REFERAT
Parter:
Landstinget Västernorrland; Svenska Kommunalarbetareförbundet
Nr 39
Landstinget Västernorrland i Härnösand
mot
Svenska Kommunalarbetareförbundet.
Vid tiden för den i målet aktuella tvisten gällde mellan bl.a.
Landstingsförbundet och Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF)
Allmänna bestämmelser AB 89. Landstinget Västernorrland var bundet av detta
kollektivavtal. I avtalet fanns följande bestämmelser om övertidsersättning och
färdtidsersättning.
§ 30 Kompensation för övertidsarbete m.m.
1 Heltidsanställd arbetstagare, som har en enligt detta avtal fastställd arbetstid
och utför arbete på tid överstigande den fastställda tiden, äger rätt till
kompensation för övertidsarbete under förutsättning att övertidsarbete
beordras på förhand. Endast efter godkännande av behörig överordnad kan
kompensation utgå för övertidsarbete, som inte kunnat beordras på förhand.
-----------------§ 31 Färdtidsersättning
1 Arbetstagare som under inrikes tjänsteresa utom den vanliga
verksamhetsorten färdas under tid, som ej utgör ordinarie arbetstid, erhåller
färdtidsersättning enligt vad som nedan anges och med belopp som framgår av
Bilaga A.
Arbetstagare erhåller ej färdtidsersättning för tid, för vilken fyllnadslön,
kompensation för övertidsarbete eller eljest annan särskilt bestämd ersättning
än traktamentsersättning utges.
Anmärkning: Med tjänsteresa och den vanliga verksamhetsorten avses
detsamma som i traktamentsavtalet.
2 Om arbetstagaren saknar bestämd ordinarie arbetstid, utges ej
färdtidsersättning för tid mellan klockan 08.00 och 17.00 måndag-fredag,
såvida tiden ej infaller under helgdag, midsommar-, jul- eller nyårsafton.
3 Färdtidsersättning utges ej för sådan tid mellan kl 22.00 och 06.00 då
arbetstagaren disponerar sovplats på tåg eller hyttplats på fartyg.
Väntetid som föranleds av tillfälligt uppehåll eller avbrott i färden (tågbyte eller
annat byte av färdmedel) likställs med färdtid.
Färdtidsersättning utges endast för färdtid och i föregående stycke nämnd
väntetid, som sammanlagt varar under minst 30 minuter.
4 Färdtidsersättning utges endast för färdtid och väntetid som är försvarlig med
hänsyn till den avsedda förrättningen, resekostnaden och
kommunikationsmöjligheterna.
I verksamheten hos landstinget förekom och förekommer alltjämt att patienter
transporteras till och från andra delar av landet och mellan landstingets egna
institutioner. SKAF:s medlem M.N., som var anställd som skötare hos
landstinget med placering i Härnösand, deltog den 25 juni 1992 tillsammans
med en annan skötare vid en transport, varvid en patient hämtades från
Uppsala till Härnösand. M.N. och arbetskamraten reste från Härnösand kl.
07.00 i en leasingbil som tillhandahölls av landstinget och hämtade patienten i
Uppsala kl. 12.30, varefter de for tillbaka till Härnösand och avslutade resan
där kl. 18.15. M.N:s ordinarie arbetstid var den aktuella dagen förlagd mellan
kl. 14.15 och 21.15 och hennes arbetskamrats ordinarie arbetstid var mellan kl.
07.00 och 16.00.
Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida övertidsersättning eller
färdtidsersättning skall utgå till M.N. för tiden mellan kl. 07.00 och 12.30, dvs.
den tid då hon reste i bil från Härnösand till Uppsala fram till dess patienten
togs om hand för transport.
Landstinget anser att denna tid skall ersättas med färdtidsersättning enligt § 31
i AB 89. Enligt landstinget har M.N. först från kl. 12.30 utfört arbete på tid
utöver ordinarie arbetstid och hon skall därför ha övertidsersättning för tiden
mellan kl. 12.30 och 14.15. Landstinget har utbetalat färdtidsersättning och
övertidsersättning i enlighet med denna tolkning av avtalet. M.N:s
arbetskamrat har av landstinget erhållit övertidsersättning för tiden mellan
kl.16.00 och 18.15.
SKAF däremot har under åberopande av 35 § medbestämmandelagen vid
förhandlingar mellan parterna gjort gällande att M.N. skall erhålla
övertidsersättning enligt 30 § AB 89 för tiden mellan kl. 07.00 och 14.15.
Mot bakgrund härav har landstinget väckt talan i arbetsdomstolen mot SKAF
och yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att det är färdtidsersättning enligt
§ 31 i kollektivavtalet AB 89 som skall utgå för tiden mellan kl. 07.00 och 12.30
för M.N. under den omtvistade resan och inte övertidsersättning enligt § 30 i
AB 89.
SKAF har bestritt yrkandet.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Sedan arbetsdomstolen enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen om rättegången i
arbetstvister berett de kollektivavtalsslutande parterna - utöver SKAF - tillfälle
att avge yttrande i fråga om innebörden av §§ 30 och 31 i AB 89 i den
omtvistade frågan, har yttranden inkommit från Landstingsförbundet, Svenska
Kommunförbundet och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund.
Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.
Landstinget Västernorrland
Landstingen bedriver sjukvårdsverksamhet enligt hälso- och sjukvårdslagen
samt viss annan lagstiftning. Verksamheten bedrivs huvudsakligen inom det
egna landstingets geografiska område, men i vissa fall förekommer det att
patienter skickas för vård till andra landsting. Det ankommer då på respektive
landsting att ombesörja erforderliga transporter mellan vårdinrättningarna.
Sådana transporter förekommer hos Landstinget Västernorrland endast två-tre
gånger per år och de genomförs på olika sätt beroende på omständigheterna i
det enskilda fallet. Ibland sker förflyttningarna med ambulans och de utförs då
av ambulanspersonal som är särskilt anställd just för att utföra transporter. I
andra fall kan transporterna genomföras med hjälp av allmänna
kommunikationsmedel, t.ex. tåg eller buss, eller med personbil.
De personalkategorier som medföljer vid patienttransporterna varierar från fall
till fall. Det kan i vissa fall krävas att sjukvårdande personal som sjuksköterskor
eller ambulanssjukvårdare följer med transporten. I andra fall kan personal
utan att behöva fullgöra sjukvårdande uppgifter följa med som följeslagare då
man av olika skäl har gjort bedömningen att det är olämpligt att patienten
företar resan ensam.
Målet gäller frågan vilken ersättning som skall utgå till M.N. i samband med att
en patient inom den psykiatriska vården skulle transporteras till Härnösand
efter en vistelse på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Vid tidpunkten för den
omtvistade resan, den 25 juni 1992, var M.N. anställd på heltid som skötare
inom den psykiatriska vården i Härnösand. Hennes arbetstid var den aktuella
dagen förlagd mellan kl. 14.15 och 21.15. M.N. avreste tillsammans med en
arbetskamrat från Härnösand kl. 07.00, dvs. utanför ordinarie arbetstid.
Patienten hämtades kl.12.30 i Uppsala och resan avslutades i Härnösand kl.
18.15. Resan genomfördes med en leasingbil som landstinget tillhandahöll och
som M.N. och hennes arbetskamrat blev anvisade att använda. Det var dock
inte nödvändigt med hänsyn till patienten att resan företogs i bil. Resan hade
lika gärna kunnat genomföras med allmänna kommunikationsmedel, men valet
föll av praktiska skäl på leasingbilen eftersom den ändå var ledig. Om M.N. och
hennes kollega hade framfört önskemål om att göra resan med tåg eller buss
hade detta sannolikt beviljats av arbetsgivaren.
Under resan till Uppsala fördes bilen av M.N:s kollega och hon medföljde alltså
bara som passagerare. SKAF har gjort gällande att M.N. skall erhålla
övertidsersättning för tiden mellan kl 07.00 och 14.15. Landstinget gör dock
gällande att tiden mellan kl. 07.00 och 12.30 utgör färdtid för M.N.. Den skall
därför ersättas med färdtidsersättning enligt § 31 i AB 89. Det var först i och
med att patienten togs om hand för transport kl. 12.30 som M.N. började
utföra arbete utom ordinarie arbetstid.
Den omtvistade bestämmelsen har under ca 20 år funnits intagen i
kollektivavtal som parterna varit bundna av. Landstinget Västernorrland och
andra landsting har hitintills alltid tillämpat bestämmelsen i enlighet med den
av landstinget nu hävdade uppfattningen. SKAF:s tolkning av hur
bestämmelsen skall tillämpas är följaktligen ny för landstinget och den strider
mot den praxis som gäller inom landstingsområdet.
Bestämmelsen om övertidsersättning i § 30 i AB 89 har tillkommit för att
arbetstagaren skall erhålla sådan ersättning när denne utför arbete på en tid
överstigande den fastställda arbetstiden. Enligt § 31 i AB 89 skall
färdtidsersättning utgå när arbetstagaren färdas under tid som inte utgör
ordinarie arbetstid. Vid färd under ordinarie arbetstid utgår givetvis vanlig lön
till arbetstagaren. Det avgörande för om övertidsersättning eller
färdtidsersättning skall utgå är således om arbete utförs utom ordinarie
arbetstid eller om arbetstagaren endast färdas under inrikes tjänsteresa på
sådan tid. Enligt en anmärkning till § 31 avses med "tjänsteresa" och "den
vanliga verksamhetsorten" detsamma som i traktamentsavtalet. I detta sägs
bl.a. att "Förrättning är tjänstgöring som arbetstagaren beordrats att fullgöra
på annat ställe än tjänstestället". Vidare sägs att tjänsteresa är "av förrättning
direkt föranledd resa".
Bestämmelsen om färdtidsersättning infördes i kollektivavtalet med verkan
fr.o.m. den 1 mars 1974. Före den tidpunkten fanns det inte någon egentlig
motsvarighet till bestämmelsen. I de fall arbetstagaren utförde arbete i
samband med en förrättning som innefattade resa utgick övertidsersättning. I
andra fall, dvs. när arbete inte utfördes i samband med resa, utgick inte någon
ersättning alls till arbetstagaren. Det läge som rådde före införandet av
bestämmelsen om färdtidsersättning illustreras av Landstinget Västernorrlands
cirkulär Avtalsinformation 5:1971. Detta cirkulär som använts till ledning för
tillämpningen av mellan parterna gällande kollektivavtal innehåller bl.a.
följande information.
2 Ersättningsnormer i samband med patienttransporter.
Vid personalens medverkan vid patienttransporter utgår alltid traktamente
enligt bestämmelserna i RES 70 för hela förrättningstiden.
Övertidsersättning, i förekommande fall alternativt fyllnadslön eller timlön,
utgår för tid så länge ansvar för patienten föreligger och som infaller före eller
efter ordinarie arbetstid. Påbörjad halvtimme räknas härvid som hel halvtimme.
Av cirkuläret framgår att övertidsersättning utgick för tid som inföll före eller
efter ordinarie arbetstid då arbetstagaren hade ansvar för patient. Under övrig
tid utgick inte någon ersättning till arbetstagaren i samband med
patienttransporter. Det var arbetstagarsidan som i samband med de
förhandlingar som föregick 1974 års kollektivavtal yrkade på att en förändring
skulle införas i avtalet på så sätt att övertidsersättning skulle utgå till
arbetstagarna för all färdtid som inföll utom ordinarie arbetstid. En anledning
till att frågan togs upp av arbetstagarsidan var arbetsdomstolens dom AD 1967
nr 30. Målet gällde en transport av utställningsmaterial med en transportbuss
från Historiska museet i Stockholm till Kristianstad. I bussen medföljde en
vaktmästare från museet. Av hans restid föll 14,5 timmar utom ordinarie
arbetstid. Domen innebar att arbetstagaren var berättigad till
övertidsersättning under den tid som han var skyldig att bevaka det
transporterade godset. För övrig restid under färden utgick inte någon
ersättning till vaktmästaren. Konsekvensen av domen blev alltså att
arbetstagaren inte var berättigad till ersättning under resa då han inte utförde
bevakningsuppgifter eller annat liknande arbete. Under 1974 års förhandlingar
motsatte sig arbetsgivarsidan att all färdtid skulle betraktas som arbetstid.
Resultatet blev i stället att parterna träffade ett avtal om färdtidsersättning. I
vissa fall skulle sådan ersättning alltså utgå för tid som tidigare inte hade
berättigat till någon ersättning alls. Gränsen för vad som skulle utgöra arbetstid
som berättigade till övertidsersättning förändrades emellertid inte genom
avtalet.
I samband med att parterna år 1974 träffade avtalet om färdtidsersättning gick
Landstingsförbundet ut med cirkuläret FC 7/74 för att ge landstingen
anvisningar om hur avtalet skulle tillämpas. Det innehåller bl.a. följande:
§ 18 a Färdtidsersättning (Fr o m den 1 mars 1974)
Bestämmelserna om färdtidsersättning träder i kraft den 1 mars 1974.
Bestämmelserna ansluter i huvudsak till de regler som gäller för
statstjänstemän. Ersättningen har karaktären av avlöningsförmån och är
sålunda beskattningsbar. Färdtidsersättning utgår bl a för den del av s k
förpassningsresor som tidigare inte varit ersättningsgill. Detta gäller exempelvis
då arbetstagare efter att t ex ha medföljt patient till sjukhus och därefter utan
att under tiden utföra annat arbete återvänder till hemorten och återresan
dessutom ligger utanför ordinarie arbetstid.
Som framgår av cirkuläret skulle det nya avtalet om färdtidsersättning ge rätt
till ersättning för tid som tidigare inte hade berättigat arbetstagarna till någon
ersättning över huvud taget. Även av detta cirkulär framgår att gränsen för vad
som skulle ersättas som övertid inte förändrades. Vidare framgår klart att
färdtidsersättning skulle utgå under resa t.ex. då arbetstagaren avlämnat
patient på annat sjukhus och återvänder hem utanför ordinarie arbetstid. Det
bör även framhållas att de fackliga organisationerna har fått ta del av cirkuläret
innan det distribuerades till de olika landstingen. Några invändningar mot
innehållet i cirkuläret har inte antecknats i Landstingsförbundets akt.
Den praxis som har tillämpats efter avtalets tillkomst i mars 1974 illustreras av
Lokal avtalsinformation nr 7/1976 från Landstinget Västernorrland som
innehåller bl.a. följande:
1 Ersättning vid patienttransporter
Som tidigare meddelats beträffande ersättningen i samband med
patienttransporter utgår, vid tjänstgöring utom ordinarie arbetstid, lönetillägg i
form av fyllnadslön eller övertidsersättning för tid då personalen har ansvaret
för patienter. I övrigt utgår färdtidsersättning.
Vidare har Landstingsförbundet i ett cirkulär i juni 1974, FC 28/74, lämnat
följande kommentar till regeln om färdtidsersättning i 1974 års kollektivavtal.
2 Kommentar till LABK/LABT 70 § 18 a) Färdtidsersättning.
-------------Färdtidsersättning avser att utgöra kompensation till arbetstagaren för att hans
fritid tas i anspråk under uppdrag i arbetsgivarens tjänst. Ersättningen är till sin
karaktär en avlöningsförmån, och den skall föranleda preliminärskatteavdrag. (
I motsats till vad som gäller för kostnadsersättningar av typ
resekostnadsersättning och traktamente.) Färdtid (väntetid) utgör däremot icke
arbetstid/fyllnadstid/övertid i avtalens eller arbetstidslagens mening när den
ersätts med endast färdtidsersättning (+ eventuellt traktamente) och behöver
därför då ej registreras i annan ordning än som krävs för beräkning och
utbetalning av ersättningen, d v s genom arbetstagarens egna uppgifter i
särskild färdtidsräkning med den specificering, som färdtidsreglerna ger vid
handen.
--------------Mom 1. Under begreppet "färdas" faller i princip samtliga moment av
förflyttning från tjänsteställe/bostad till förrättningsplats och vice versa;
gångtid från tjänsteställe/bostad till exempelvis busshållplats eller
järnvägsstation är således ersättningsgrundande tid lika väl som själva färden
med fortskaffningsmedel.
--------------Mom 3
--------------Grundregeln är att väntetid mellan olika färdmedel (färdsätt) ersätts om
väntetiden framstår som naturlig i förhållande till färdsätten mot bakgrund av
en omsorgsfull planering av resan. Väntetid mellan gång och färd med t ex
buss är således i princip ersättningsgill. (Om tjänsteresan företas med
exempelvis egen bil och resan tar lång tid, bör ett kortare uppehåll i färden för
måltid dock inte tekniskt sett räknas som avbrott, lika litet som tid frånräknas
för måltid i tågs restaurangvagn.)
--------------Gemensamt för bestämmelserna är att de är neutrala oavsett vilket färdmedel
som används. De skall alltså tillämpas oberoende av om arbetstagaren färdas
med allmänna kommunikationer eller i egen eller arbetsgivarens bil. SKAF fick
också del av kommentaren till kollektivavtalet innan den distribuerades till
landstingen. För övrigt gäller kommentaren fortfarande och den tillämpas på
det nu gällande kollektivavtalet mellan parterna, AB 94. När avtalet om
färdtidsersättning ingicks förelåg en gemensam partsvilja som överensstämmer
med den av landstinget hävdade och nu redovisade innebörden av avtalet.
SKAF har till stöd för sin talan i målet åberopat handlingar från två olika tvister
avseende färdtidsersättning. Landstinget menar dock att de åberopade
handlingarna bekräftar landstingets uppfattning i frågan om färdtidsersättning.
Den ena tvisten förelåg mellan Kopparbergs läns landsting och SKAF och gällde
ersättning till en ambulansförare för restid under fritid till en fortsättningskurs i
halkkörning. Under tvisteförhandlingarna enades parterna om att
ambulansföraren skulle ha rätt till övertidsersättning för restiden. Skillnaden i
förhållande till M.N:s fall är att ambulansföraren var anställd just för att köra
ambulans och att han utförde detta arbete under resan till kursen även om
restiden föll utanför hans ordinarie arbetstid. M.N., däremot, har i det nu
aktuella fallet börjat utföra arbete först när hon har tagit hand om patienten.
Samma princip kommer till uttryck i den andra åberopade tvisten som härrör
från Kalmar läns landsting. Fråga var där om ett terapibiträde i vars tjänst
enligt befattningbeskrivningen ingick att köra hjälpmedelsbuss. När hon
beordrades att köra hjälpmedelsbussen utom ordinarie arbetstid skulle därför
övertidsersättning utgå för det utförda arbetet.
Att bestämmelserna om övertids- och färdtidsersättning skall tillämpas så som
landstinget gör gällande i målet framgår också av ett protokoll från en central
förhandling den 11 och 25 november 1974 mellan Landstingsförbundet och
Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF). Denna
förhandling, som hade påkallats av SHSTF, gällde rätt till övertidsersättning
under restid för en föreståndare inom familjevård och hjälpverksamhet vid
Bollnäs psykiatriska klinik. Vid förhandlingen anförde SHSTF att arbetstagarens
arbetsuppgifter bestod i att besöka försöksutskrivna patienter och patienter
som överförts till familjevård. SHSTF yrkade att all restid till och från
patienterna utom ordinarie arbetstid skulle berättiga arbetstagaren till
övertidsersättning. Landstingsförbundets företrädare hävdade dock att restid ej
var att betrakta som arbetstid, varför de avvisade SHSTF:s yrkande. Parterna
kunde inte träffa någon överenskommelse. Eftersom SHSTF avstod från att föra
tvisten vidare kom Landstingsförbundets mening kom att gälla.
Förhållandena i det nu nämnda fallet överensstämmer med situationen i M.N:s
fall. Hon är inte anställd för att köra bil, utan hon är anställd som skötare inom
den psykiatriska vården. Avgörande för frågan om M.N. har rätt till
övertidsersättning är om hon under den tid tvisten gäller hade ansvar för en
patient. M.N. började inte utföra något arbete förrän hon kl. 12.30 tog hand om
patienten i Uppsala. Om M.N. anvisats att åka landstingets bil eller ej saknar
betydelse. Hade avtalsparterna velat ha en annan ordning, skulle det ha
framgått av avtalet. För närvarande är det mycket ovanligt att skötare beordras
att utföra patienttransporter till annan ort. Som redan sagts förekommer
sådana transporter endast vid två-tre tillfällen per år hos Landstinget
Västernorrland. Det blir alltså mycket sällan som den enskilde arbetstagaren
kommer i fråga för att utföra en sådan förpassning. Med hänsyn härtill kan det
inte sägas ingå i en skötares arbetsuppgifter att köra bil. Om det skulle bli
vanligt förekommande att skötare får handha transporter av det nu aktuella
slaget, är det möjligt att frågan om ersättning för restid skulle behöva regleras
annorlunda.
Det gäller alltså att avgöra vad som är arbete just för den arbetstagare som
företar en resa i tjänsten utanför den vanliga verksamhetsorten. Landstinget
Västernorrland har uppfattat SKAF:s talan så att förbundet nu försöker att ge
bestämmelsen om färdtidsersättning en ny innebörd i förhållande till vad som
tidigare varit fallet. En sådan förändring av en avtalsbestämmelses innebörd
bör ske i intresseförhandlingar mellan parterna i stället för i domstol. Genom
att SKAF har åberopat 35 § medbestämmandelagen till stöd för sin talan har
landstinget emellertid nödgats att väcka en fastställelsetalan för att slippa utge
övertidsersättning i enlighet med förbundets yrkande.
SKAF
M.N., som tidigare var anställd som skötare vid den psykiatriska kliniken i
Härnösand, beordrades av sin arbetsgivare att den 25 juni 1992 tillsammans
med en kollega hämta en patient som befann sig på sjukhus i Uppsala. Hon
beordrades att inställa sig på sin arbetsplats kl. 07.00 för att därefter färdas till
Uppsala i en av landstinget disponerad leasingbil. Den sammanlagda
körsträckan Härnösand - Uppsala tur och retur uppgår till ca 70 mil och resan
tog totalt elva timmar. Dessa förhållanden är inte oväsentliga vid bedömningen
av tvistefrågan, eftersom det knappast kan antas att en person som inte är van
att köra långa sträckor skulle klara en sådan körning ensam utan avbytare vid
ratten. Alternativet för landstinget hade varit att utföra transporten med
ambulans. Enligt de uppgifter som förbundet har fått skulle kostnaden för en
sådan ambulanstransport ha uppgått till minst 30 000 kr.
Landstinget har i ett sent skede av tvisten framfört påståendet att
arbetsdomstolens dom AD 1967 nr 30 skulle ligga till grund för införandet av
bestämmelsen om färdtidsersättning i det mellan parterna gällande
kollektivavtalet. De personer som deltog i förhandlingarna om införandet av
bestämmelsen har av olika anledningar inte kunnat höras i målet. Det framstår
emellertid enligt förbundets mening som märkligt om den nämnda domen
skulle ligga till grund för dessa förhandlingar, eftersom domen inte behandlade
den nu aktuella tvistefrågan och domen dessutom utföll till arbetstagarsidans
fördel. Den uppgift som förbundet har fått är att kollektivavtalsparterna på det
statliga området övervägde att införa en bestämmelse om färdtidsersättning i §
24 c i Allmänna avlöningsavtalet (AST). Detta ledde till att de fackliga
organisationerna på den kommunala sidan krävde en likställdhet i detta
avseende. Någon ledning kan dock inte erhållas genom bestämmelsen på det
statliga området eftersom den fick en annorlunda utformning i förhållande till
den kommunala färdtidsersättningsbestämmelsen.
Förbundet delar landstingets uppfattning att bestämmelsen om
färdtidsersättning inte var avsedd att förändra betalningsskyldigheten i övrigt
mellan parterna. Det var tänkt att ersättning enligt bestämmelsen skulle
tillkomma arbetstagarna i sådana fall när de före bestämmelsens tillkomst inte
var berättigade att erhålla ersättning i samband med resa för arbetsgivarens
räkning som tog deras fritid i anspråk.
För det fall arbetsgivarens tolkning skulle vara korrekt skulle den enligt
förbundets mening innebära en sänkning av utgående ersättning till
arbetstagarna. Förbundet delar nämligen inte arbetsgivarens uppfattning att
patientresor av nu aktuellt slag inte medförde rätt till övertidsersättning till
arbetstagarna innan bestämmelsen om färdtidsersättning infördes i
kollektivavtalet den 1 mars 1974. För SKAF:s medlemmar gäller normalt att
dessa utför arbete i samband med tjänsteresor. Det gäller bl.a. ambulansförare
och brandmän där själva resan utgör en del av arbetet.
Den bestämmelse om färdtidsersättning som infördes år 1974 på den statliga
sidan i AST har en mer "öppen" konstruktion än vad som är fallet med
färdtidsersättningsbestämmelsen i § 31 i AB 89. Bestämmelsen i AST har
följande lydelse: "Tjänsteman som på tjänstgöringsfri tid företar tjänsteresa
utom tjänstgöringszonen föranledd av förrättning inom landet åtnjuter
tjänsteresetillägg. Tjänsteresetillägg utgår inte för tid som tillgodoräknas som
arbetstid." Vid en jämförelse med § 31 i AB 89 framgår att färdtidsersättningen
är underordnad bestämmelser om andra ersättningar i detta avtal. Detta
framgår av andra stycket där det sägs att arbetstagare ej erhåller
färdtidsersättning för tid för vilken fyllnadslön, kompensation för övertidsarbete
eller eljest annan särskilt bestämd ersättning än traktamentsersättning utges.
Annars skulle man kunna tänka sig att bestämmelsen skulle kunna tolkas på
det sättet att i och med att färdtidsersättning utgick skulle arbetstagaren ha
arbetsskyldighet. Så är emellertid inte fallet. Tanken är i stället att någon
förändring inte skulle ske i förhållande till tidigare bestämmelser.
När det gäller Landstinget Västernorrlands avtalsinformation 5/1971 och lokala
avtalsinformation nr 7/1976 samt Landstingsförbundets cirkulär FC 7/74 och
28/74 är det inte någon överraskning att arbetsgivarsidan har en från
förbundet avvikande uppfattning om tillämpningen av
färdtidsersättningsbestämmelsen. De åberopade handlingarna har emellertid av
flera skäl inte någon betydelse för tolkningen av innehållet i de aktuella
bestämmelserna i AB 89. För det första är det fråga om av arbetsgivarsidan
ensidigt utfärdade tolkningsanvisningar till avtalet. Dessutom finns det inte
någon av förbundet känd praxis för den tolkning av avtalet som
arbetsgivarsidan förespråkar. För det andra reglerar inte de av landstinget
åberopade tolkningsanvisningarna den situation som är uppe till bedömning i
detta mål. Det kan mycket väl tänkas att en patienttransport i och för sig skall
ersättas med färdtidsersättning. Då skall den emellertid inte genomföras på ett
sådant sätt som i detta fall, där arbetsgivaren från början till slutet ensidigt har
styrt hur arbetstagarna skulle utföra transporten. Avsikten med bestämmelsen
om färdtidsersättning är att ersättning utgår när arbetstagarens fritid tas i
anspråk och då denne inte erhåller någon annan ersättning enligt avtalet. Om
arbetsgivaren beordrar den anställde att utföra arbete på viss tid, är det inte
fråga om fritid längre utan om arbetstid i avtalets mening och då skall
övertidsersättning utgå till arbetstagaren. Den typ av förpassningsresa som är
aktuell i detta mål har enligt förbundets mening alltid varit ersättningsgill som
arbete på övertid.
Vad som brukar anses utgöra praxis i kollektivavtalssammanhang framgår av
centrala tvisteförhandlingar där parterna har kommit fram till ett gemensamt
ställningstagande. Förbundet åberopar i detta mål protokoll från två sådana
tvisteförhandlingar.
Den ena tvisten härrör från Kalmar läns landsting och gällde frågan huruvida
övertidsersättning skulle utgå till ett terapibiträde vid resa med en s.k.
hjälpmedelsbuss. Bussen användes av arbetsterapeuter och terapibiträden vid
färder för behandlingar och utprovningar av hjälpmedel ute på landsbygden. I
de fall arbetstagarna inte hunnit slutföra sitt arbete före den ordinarie
arbetstidens slut hade arbetsgivaren t.o.m. den 28 februari 1974 betalat
övertidsersättning från tiden för avslutningsarbetet hos sista patienten fram till
den tidpunkt då bussen var återställd i garage vid sjukhuset. Fr.o.m den 1 mars
1974 beslutade arbetsgivaren i stället att utbetala färdtidsersättning för den tid
som åtgick mellan det sista patientbesökets avslutande och bussens
återställande i sjukhusgaraget. SKAF påkallade förhandling i ärendet och gjorde
gällande att terapibiträdet var berättigat att erhålla övertidsersättning i stället
för färdtidsersättning när hon efter ordinarie arbetstid färdades med
hjälpmedelsbussen för att återställa den till sjukhusgaraget. I hennes
befattningsbeskrivning ingick i och för sig uppgiften att avlasta
distriktsterapeuten med körning av hjälpmedelsbussen, men det bör noteras att
busskörningen endast omfattade en liten del av samtliga hennes
arbetsuppgifter. Sedan ärendet bordlagts vid flera tillfällen träffade parterna i
samband med en central tvisteförhandling i februari 1975 en uppgörelse med
innebörden att färdtiden skulle räknas som arbetstid och att terapibiträdet
därför var berättigat att erhålla övertidsersättning för den tid hon körde bussen
tillbaka till sjukhusgaraget. I detta sammanhang är det väsentligt att notera två
viktiga omständigheter. Den ena är att fråga var om beordrat arbete, nämligen
att arbetsgivaren ålade arbetstagaren att återställa bussen till sjukhusets
garage. Den andra är att införandet av bestämmelsen om färdtidsersättning
inte innebar att någon försämring skulle ske av de regler som dessförinnan
hade tillämpats.
Den andra tvisten förelåg mellan Kopparbergs läns landsting och SKAF gällde
ersättning till en ambulansförare för restid under fritid till en fortbildningskurs i
halkkörning. Vid en central förhandling mellan Landstingsförbundet och SKAF
den 13 oktober 1978 kom parterna överens om att i de fall ambulanspersonal
beordrats att föra ambulansfordon till och från kursplatsen skulle ersättning
motsvarande timlön utgå. I detta fall bör observeras att ambulanspersonalen
inte hade fört fordonet i tjänsten. Det var fråga om en resa under ledig tid för
att delta i en av landstinget anordnad kurs. Parterna har trots detta varit
överens om att restiden skulle betraktas som arbetad tid.
Av dessa båda förhandlingsprotokoll framgår alltså att praxis innebär att när en
arbetstagare beordras att utföra arbete enligt arbetsgivarens bestämmande
utgår lön som för arbetad tid, oavsett om arbetstagaren färdas eller inte under
denna tid.
När det gäller den av landstinget åberopade tvisten mellan Landstingsförbundet
och SHSTF anser SKAF att ett förhandlingsprotokoll som endast visar parternas
skilda uppfattningar inte utgör något stöd för ståndpunkten att arbetsgivarens
uppfattning om praxis är den rätta.
M.N. har den 25 juni 1992 beordrats att inställa sig på arbetsplatsen kl. 07.00.
I och med detta har hon fr.o.m. den tidpunkten stått till arbetsgivarens
förfogande. Transporter av patienter utgör en del av M.N:s arbetsuppgifter för
vilka det föreligger arbetsskyldighet enligt arbetsgivarens arbetsledningsrätt.
För sådana arbetsuppgifter som ingår som ett naturligt led i arbetstagarens
normala arbete skall ersättning utgå som för arbetad tid. För denna ståndpunkt
talar även följande faktorer. M.N. har enligt arbetsgivarens order färdats i en av
denne disponerad bil. Hon har inte haft någon frihet att disponera över sin tid
genom att själv ta ställning till valet av transportmedel eller tidpunkt för
avresan, vilket normalt skulle ha varit fallet med en färd under fritid. Bilen var i
detta fall ett nödvändigt arbetsredskap för genomförandet av
patienttransporten, eftersom arrangemangen kring denna helt hade bestämts i
arbetsgivarens intresse att ordna transporten så ändamålsenligt och billigt som
möjligt. Några alternativ har över huvud taget inte varit uppe till diskussion
mellan M.N. och arbetsgivaren. Sammanfattningsvis innebär det anförda att
M.N. har beordrats att delta i av arbetsgivaren anordnad verksamhet. Någon
särskild arbetsfördelning har inte heller beordrats från arbetsgivarens sida. Med
hänsyn till resans längd har M.N. och hennes kollega turats om att köra bilen. I
denna fråga har parterna i och för sig olika uppfattning, men det torde sakna
betydelse för bedömningen i målet. Det gemensamma framförandet av bilen
har alltså varit ett arbete som utförts för arbetsgivarens räkning.
Av § 31 i AB 89 framgår att bestämmelsen om färdtidsersättning är
underordnad andra ersättningsbestämmelser i avtalet. Av punkten 4 framgår
att färdtidsersättning endast utges för färdtid och väntetid som är försvarlig
med hänsyn till den avsedda förrättningen, resekostnaden och
kommunikationsmöjligheterna. Härav framgår indirekt att när
färdtidsersättning utgår är arbetstagaren fri att själv disponera sin resa.
Ersättning utgår dock endast om arbetstagaren genomför resan på ett sådant
sätt att det för arbetsgivaren framstår som försvarligt ur kostnadssynpunkt.
M.N. har varit beordrad att utföra arbete utom ordinarie arbetstid. Hon skall
därför kompenseras med övertidsersättning även för tiden mellan kl 07.00 och
12.30.
Landstinget Västernorrland
För klarhetens skull bör anmärkas att landstinget inte delar förbundets
uppfattning att bestämmelsen om färdtidsersättning i § 31 är underordnad
andra ersättningsbestämmelser i avtalet. Vidare vill landstinget påpeka att M.N.
inte hade beordrats att den 25 juni 1992 inställa sig på arbetsplatsen kl. 07.00.
Ordern innebar att hon samma dag med landstingets bil skulle hämta en
patient på Akademiska sjukhuset i Uppsala kl. 12.30 och därefter ombesörja
transport av patienten till Härnösand. Landstinget gör inte heller gällande att de
av landstinget och Landstingsförbundet distribuerade informationshandlingarna
eller cirkulären utgör något slags avtal. Däremot tillställs handlingar av denna
typ regelmässigt de fackliga organisationerna för synpunkter innan de
distribueras inom landstingen. Så har skett även i dessa fall och någon erinran
mot innehållet i handlingarna har inte framförts från dessa organisationer.
Landstingets tolkning av bestämmelsen vinner också stöd i avtalets
ordalydelse.
I samband med tvisteförhandlingarna mellan parterna åberopade SKAF
arbetsdomstolens dom AD 1990 nr 4. Enligt landstingets uppfattning kan inte
arbetsdomstolens slutsatser i den domen appliceras på det nu aktuella fallet.
För det första gällde 1990 års fall ett annat avtalsområde och helt andra
branschförhållanden. Dessutom förelåg särpräglade omständigheter som
medförde att arbetstagarna var förhindrade att använda sig av allmänna
kommunikationsmedel. I arbetsdomstolens dom AD 1967 nr 30 saknade det
förhållandet att arbetsgivaren valde färdmedel betydelse, eftersom det inte var
möjligt att använda något annat färdmedel än transportbussen för att frakta
godset. Valet av transportmedel saknar enligt landstingets mening betydelse
även i detta fall. M.N. är inte anställd för att köra bil även om hon i vissa
undantagsfall måste göra resor inom ramen för sin anställning.
SKAF
Till skillnad från landstinget anser förbundet att arbetsdomstolens dom AD
1967 nr 30 är belysande för detta mål på så sätt att det för museivaktmästaren
enligt arbetsdomstolens mening ansågs utgöra arbete att övernatta i en
flyttbuss, eftersom arbetstagaren i detta fall hade blivit beordrad att inte lämna
transporterade museiföremål obevakade. Vidare är arbetsdomstolens dom AD
1956 nr 22 av grundläggande betydelse för frågan vilken ersättning som skall
utgå. Målet gällde ett antal resemontörer som hade beordrats av arbetsgivaren
att för arbete utom verkstaden framföra bil som tillhörde arbetsgivaren. Frågan
var om dessa arbetstagare för färd utom ordinarie arbetstid till och från
arbetsplatsen skulle erhålla ersättning såsom för arbetad tid eller om de skulle
erhålla den lägre restidsersättningen. Arbetsdomstolen konstaterade att i de fall
då en arbetsgivare beordrar en arbetstagare att för arbete utom verkstaden
använda och köra bolagets bil detta i regel främst skedde i arbetsgivarens eget
intresse av att arbetet anordnas så ändamålsenligt som möjligt. Med hänsyn till
de fördelar ett sådant arrangemang kunde antas medföra för arbetsgivaren
ansåg domstolen det vara naturligt att anse att arbetstagarens framförande av
bilen borde jämställas med det fall när arbetstagaren annars presterar ett
arbete för arbetsgivarens räkning och att ersättning som för arbetad tid därför
skulle utgå. I domen AD 1981 nr 12 fastslog arbetsdomstolen åter i princip
samma slutsats som i 1956 års fall. Även i detta fall var ändamålsenligheten för
arbetsgivaren av stor betydelse.
Domskäl
Tvisten i målet gäller om SKAF:s medlem M.N. har rätt till övertidsersättning
enligt § 30 i AB 89 för tiden den 25 juni 1992 mellan kl. 07.00 och 12.30 på
den grunden att hon då färdats tillsammans med en arbetskamrat från
Härnösand till Uppsala för att i en av landstinget disponerad bil hämta en
patient i Uppsala.
Det är ostridigt i målet att M.N. och hennes arbetskamrat vid den aktuella tiden
var skötare på den psykiatriska kliniken i Härnösand och att det ingick i en
skötares arbetsuppgifter att delta vid patienttransporter. Det är också ostridigt
att resan företogs i en leasingbil som landstinget förfogade över och att M.N.
hade blivit tillsagd att företa resan med bilen. Parterna är visserligen oense om
huruvida M.N. blev tillsagd att inställa sig kl. 07.00 för avfärden, men parterna
är överens att resan måste ha påbörjats omkring denna tid om bilen med de
båda skötarna skulle hinna vara framme i Uppsala kl. 12.30, då patienten skulle
avhämtas. Det är vidare ostridigt att de båda skötarnas ordinarie arbetstid
denna dag var förlagd för M.N. mellan kl. 14.15 och 21.15 och för hennes
arbetskamrat mellan kl. 07.00 och 16.00 samt att arbetskamraten erhållit
övertidsersättning för tiden mellan kl. 16.00 och 18.15, då färden avslutades i
Härnösand.
Enligt landstinget skall färdtidsersättning enligt § 31 i AB 89 och inte
övertidsersättning utgå till M.N. för den omtvistade tiden, eftersom hennes
restid inte är att bedöma som arbetstid. Landstinget har till stöd för denna
uppfattning anfört att M.N. som skötare inom den psykiatriska vården inte varit
anställd för att köra bil och att hon började utföra arbete först vid den tidpunkt
då patienten omhändertogs för transport, dvs. kl. 12.30. Landstinget har därför
betalat färdtidsersättning för tiden fram till denna tidpunkt och
övertidsersättning för tiden mellan kl. 12.30 och 14.15.
SKAF däremot har gjort gällande att M.N. har rätt till övertidsersättning för all
den restid som föll utom M.N:s ordinarie arbetstid och har till stöd för denna
uppfattning anfört följande. M.N. har beordrats att inställa sig på arbetsplatsen
kl. 07.00 den aktuella dagen för att genomföra transporten i arbetsgivarens bil
och därmed har hon från denna tidpunkt stått till arbetsgivarens förfogande.
Transporter av patienter utgör ett naturligt led i M.N:s normala arbete, för vilka
hon är arbetsskyldig enligt arbetsgivarens arbetsledningsrätt. För sådana
arbetsuppgifter skall ersättning utgå som för arbetad tid. M.N. hade inte heller
någon möjlighet att disponera över sin tid genom att själv välja transportmedel
eller tidpunkt för avresan, något som normalt skulle ha varit fallet om det varit
fråga om en färd under fritid. Bilen var i detta fall ett nödvändigt arbetsredskap
för genomförandet av patienttransporten och arrangemangen kring transporten
hade bestämts i arbetsgivarens intresse av att anordna den så ändamålsenligt
och billigt som möjligt. M.N. har alltså beordrats att delta i en av arbetsgivaren
anordnad verksamhet och därför har hon rätt till övertidsersättning även för
tiden mellan kl. 07.00 och 12.30.
Landstinget har häremot genmält att transporten lika väl hade kunnat företas
med något annat, allmänt kommunikationsmedel och att resan också säkert
kunnat ske på sådant sätt om M.N. hade önskat det. Det var enligt landstinget
närmast praktiska skäl som gjorde att man valde att använda landstingets
leasingbil. Landstinget har även framhållit att det förekommer endast två-tre
gånger per år att en skötare reser utanför landstingets verksamhetsområde för
en patienttransport.
I målet har förebringats skriftlig och muntlig bevisning. På begäran av
landstinget har dess förhandlingschef E.B. och Landstingsförbundets
förhandlare P.H. hörts upplysningsvis. Vidare har på SKAF:s begäran
förbundssekreteraren J.S. hörts upplysningsvis. Landstingsförbundet och
Svenska Kommunförbundet har i yttranden över tolkningen av kollektivavtalet i
omtvistade delar anslutit sig till Landstingets uppfattning, medan Sveriges
Kommunaltjänstemannaförbund givit uttryck för samma mening som SKAF
framfört i målet.
Av förhören framgår att landstinget respektive SKAF hävdat de ståndpunkter de
nu intagit i målet under en lång följd av år. Den av landstinget åberopade
skriftliga bevisningen bestående av information och cirkulär m.m. i fråga om
innebörden av bestämmelsen om färdtidsersättning ger vid handen att
landstinget alltsedan bestämmelsens tillkomst gett uttryck för att enbart
färdtidsersättning skall utgå till arbetstagare som utan att utföra arbete färdas
under tid som inte utgör ordinarie arbetstid. Detta är också en ståndpunkt som
i och för sig inte har bestritts av SKAF. Vad tvisten i målet närmast gäller är
vad som enligt § 30 i AB 89 är att anse som sådant arbete som berättigar till
övertidsersättning eller med andra ord om M.N. under färden från Härnösand
till Uppsala i avtalets mening utförde övertidsarbete.
Någon definition av uttrycket "arbete" eller "övertidsarbete" i § 30 i AB 89 finns
inte i bestämmelsen. Ordalydelsen som sådan ger alltså ingen ledning för
tolkningen. Det har inte heller förebragts vare sig skriftlig eller muntlig
utredning om vilka överväganden som föregick införandet av denna
bestämmelse eller bestämmelsen i § 31 i AB 89 om färdtidsersättning. Ingen av
de personer som deltagit i avtalsförhandlingarna har hörts. Däremot har
parterna framfört olika uppfattningar om vad som föranledde införandet av
bestämmelsen om färdtidsersättning. Några bestämda slutsatser av de
påståenden som parterna framfört går dock inte att dra i fråga om innebörden
av bestämmelserna.
Av utredningen i målet framgår att det förekommit i vart fall två centrala
tvisteförhandlingar mellan ett landsting och SKAF i frågan huruvida en
arbetstagare hade rätt till övertidsersättning vid färd utom ordinarie arbetstid. I
båda fallen ingick det som en del i arbetstagarens arbetsuppgifter att föra det
fordon som denne hade färdats i och parterna kom vid båda förhandlingarna
överens om att ersättning skulle utgå för övertidsarbete. I en annan central
tvisteförhandling, mellan Landstingsförbundet å ena sidan och Svenska Hälsooch sjukvårdens tjänstemannaförbund å andra sidan, stannade parterna
däremot i oenighet. Frågan i den tvisten var om en föreståndare inom
familjevården och hjälpverksamheten vid en psykiatrisk klinik hade rätt till
övertidsersättning vid resor utom ordinarie arbetstid för besök hos patienter
utanför kliniken. Vad som sålunda framkommit vid de nu redovisade
förhandlingstillfällena ger enligt arbetsdomstolens mening inte uttryck för att
någon vägledande praxis etablerats i fråga om avtalets tillämpning i den nu
omtvistade frågan.
Arbetsdomstolen har därför att på mer allmänna grunder pröva om M.N:s restid
under färden till Uppsala berättigar henne till ersättning för övertidsarbete.
Så som parterna pekat på har frågan om arbetstagares rätt till ersättning under
färdtid prövats av arbetsdomstolen i ett antal domar (se bl.a. AD 1956 nr 22,
1967 nr 30, 1981 nr 12 och 1990 nr 4). Visserligen rör de tvister som däri varit
föremål för förhandling och prövning andra avtalsområden. Gemensamt för
samtliga de tvister och avgöranden i vilka en arbetstagare har ansetts vara
berättigad till ersättning såsom för arbetad tid är dock att arbetstagaren utfört
en insats som legat i arbetsgivarens intresse. Det har oftast varit fråga om så
gott som dagliga resor, där arbetstagaren själv framfört fordonet. Här kan
hänvisas till den tvist som avgjordes genom domen AD 1956 nr 22. Målet rörde
frågan huruvida en resemontör inom verkstadsfacket, som av arbetsgivaren
beordrats att för arbete utom verkstaden framföra en arbetsgivaren tillhörig bil,
skulle för färd till och från arbetsplatsen erhålla ersättning såsom för arbetad
tid eller om han i stället skulle erhålla den lägre restidsersättning som angavs i
verkstadsavtalets bestämmelser om reseersättning. I domen framhöll
arbetsdomstolen bl.a. att om en arbetsgivare beordrade en arbetstagare att för
arbete utom verkstaden använda och köra bolagets bil så var detta i regel
främst i arbetsgivarens intresse av att arbetet anordnades så ändamålsenligt
som möjligt. Det var därför enligt arbetsdomstolen naturligt att anse att fall då
en arbetstagare av arbetsgivaren tas i anspråk för att själv framföra
arbetsgivarens bil borde jämställas med fall då arbetstagaren annars presterar
arbete för arbetsgivarens räkning. Arbetsdomstolen framhöll också att det
väsentliga var att en arbetstagare som enligt arbetsgivarens order framför bil i
tjänsten därigenom måste anses utöva en verksamhet för arbetsgivarens
räkning. Huruvida körningen enbart gått ut på arbetstagarens egen förflyttning
eller den dessutom avsett transport av andra arbetstagare eller visst gods
borde enligt arbetsdomstolens mening inte medföra någon skillnad i
bedömningen. I domen AD 1967 nr 30 däremot förde arbetstagaren inte själv
fordonet. Denne, som var museivaktmästare, hade - på arbetsgivarens order följt med en flyttbuss i vilken man transporterade utställningsmaterial. Det var
ostridigt att han var skyldig att inte lämna bussen obevakad. Eftersom det varit
fråga om en fortlöpande bevakningsuppgift ansåg arbetsdomstolen bl.a. att den
varit att betrakta som en form av aktiv tjänstgöring.
Ser man till tvisten i det nu föreliggande målet är det onekligen så att
landstinget bestämt att den aktuella patienten skulle hämtas från Akademiska
sjukhuset i Uppsala med en leasingbil som landstinget förfogade över. Om
transporten av patienten i och för sig hade kunnat företas med något annat
färdmedel saknar mot denna bakgrund betydelse. Genom landstingets val har
det uppenbarligen legat i landstingets intresse att få bilen körd till Uppsala.
Patienten kunde ju annars inte bli transporterad på det sätt som landstinget
bestämt.
Av texten i § 30 i AB 89 framgår att en förutsättning för rätt till
övertidsersättning är att arbetstagaren beordrats att utföra arbete på övertid.
Ordalydelsen medger inte den tolkningen att varje order som innebär att en
arbetstagares fritid tas i anspråk för en resa är att se som en beordran om
övertidsarbete. En sådan tolkning skulle innebära att övertidsersättning alltid
skulle utgå för sådan tid utom ordinarie arbetstid då en arbetstagare färdas för
att inställa sig på en anvisad plats utan att arbetstagaren utför något arbete
under färden. SKAF har inte heller påstått att bestämmelsen har denna
betydelse. SKAF:s talan är att förstå så att M.N. beordrades att inställa sig den
aktuella morgonen kl. 07.00 för att utföra arbete i avtalsbestämmelsens
mening.
Det är som redan sagts ostridigt att M.N. före färden anmodats av landstinget
att tillsammans med en annan skötare företa resan till Uppsala och tillbaka till
Härnösand i den leasingbil som landstinget disponerade. Det finns inte något i
utredningen som visar att M.N. hade anledning att uppfatta situationen så att
det var tillräckligt om hon infann sig i Uppsala kl. 12.30 den aktuella dagen. Det
finns inte heller anledning att utgå från annat än att det krävdes att resan
påbörjades kl. 07.00. Landstinget måste därför anses ha i förväg beordrat M.N.
att företa resan till Uppsala med avfärd i landstingets bil från Härnösand detta
klockslag.
Av utredningen framgår att både M.N. och hennes arbetskamrat körde bilen
under resan, låt vara att utredningen inte ger svar på frågan om just M.N.
framförde bilen under någon del av färden till Uppsala. Från landstingets sida
har inte påståtts att landstinget fördelat uppgifterna att köra bilen och att ta
ansvar för patienten mellan de båda skötarna eller att landstinget på annat sätt
gett dem anvisningar om vem som hade i uppgift att framföra bilen under
nedresan. Sammantaget måste landstinget därför anses ha ålagt M.N. och
hennes arbetskamrat ett gemensamt ansvar för att patienten blev hämtad i
Uppsala med den anvisade bilen. Härigenom får M.N. under färden till Uppsala
anses ha utövat en verksamhet för landstingets räkning som i vart fall är att
jämställa med arbete och för detta arbete, som också det får anses beordrat i
förväg, har hon rätt till kompensation för övertidsarbete enligt § 30 i AB 89.
Landstingets talan skall därför avslås.
Vid denna utgång bör landstinget förpliktas ersätta förbundet för dess
rättegångskostnader. Vad förbundet fordrat i ersättning för sådana kostnader
är skäligt. Vid bestämmandet av ersättningen avrundar dock arbetsdomstolen
enligt lagen om avrundning av vissa öresbelopp det belopp som landstinget
skall utge till helt krontal.
Domslut
Arbetsdomstolen avslår Landstinget Västernorrlands talan.
Landstinget Västernorrland skall ersätta Svenska Kommunalarbetareförbundet
för dess rättegångskostnader med femtiotvåtusenåttahundranittiosex (52 896)
kr, varav 50 992 kr 75 öre kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 §
räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning
sker. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdeskatt med 10 579 kr.
Dom 1994-03-16, målnummer A-125-1993
Ledamöter: Nina Pripp, Marie Hafström, Annika Baude, Lennart Grudevall och
Inger Karlsson. Enhälligt.
Sekreterare: Gunilla Åkerman
Sökord:
Litteratur:
Kollektivavtal; Övertidsersättning; Färdtidsersättning
