… och Gud såg att det var gott” Föreläsare

Föredrag 1, Vuxet växande hösten 2012
Klockargården 11 september 2012
”… och Gud såg att det var gott”
Föreläsare: Anna Nohlert, präst
Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla
lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu uppehåller sin skapelse. Dessutom försörjer han mig
rikligen och dagligen med kläder och föda, hus och hem och med allt det som jag behöver till livets
uppehälle, samt skyddar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont; och allt detta av sin blotta
nåd och faderliga godhet utan all min förtjänst eller värdighet: för allt detta bör jag tacka och lova,
lyda och tjäna honom. Det är visst och sant.
Så skriver Martin Luther med, nästan som ett barns självklara trosvisshet i Lilla Katekesen 1529. Tänk
om vi kunde känna oss lika tillitsfullt och ödmjukt övertygade idag…
Mina hjärteområden är ekoteologi och religionsteologi, dvs. teologin bakom religionerna, det som är
gemensamt för oss, gemensamma trätoämnen, gemensamma enigheter. Därutöver även judisk
hermeneutik och bibeltolkning. Men för att inte stjäla alltför mycket av Per Larsson som föreläser
9/10, kommer jag att inleda höstens föreläsningsserie med ett lite mer filosofiskt program på temat
”…och Gud såg att det var gott”
Ju mer vi vet om livet i varje liten cell – det må vara björkens, storspovens eller människobarnets –
desto större blir häpnaden: Hur är allt detta möjligt? Varför finns livet på jorden? Vad betyder det
korta stänk av tid som är ett människoliv? Hur har allt kommit till? Hur hänger det ihop? Varför ser
det ut som det gör? Finns det någon enhet, några samband?
Genom alla tider har människor tolkat förundran inför tillvaron, det ofattbara och outgrundliga, som
ett möte med det gudomliga, med Gud själv. I Gud möter hon evighetens ansikte, det absoluta… Som
en väldig, skapande och dynamisk vilja som hon aldrig någonsin kan behärska eller förfoga över. Den
hisnande känslan som samtidigt är skrämmande och härlig. Skräcken inför det oförklarliga.
Skaparen beskrivs i bibeln och i tron ömsom som: a) den Högste, den Mäktige, den Outgrundlige vars
namn inte ens får nämnas, ömsom som b) den fasta Klippan, den friska Källan, den gode Herden.
Bilderna går isär, men talar om en Gud som är oåtkomlig, men samtidigt alldeles nära, som en hand
och ledstång i mörkret. De nära relationella beskrivningarna hämtar inte sällan sina referenser från
naturen.
I den kristna tron formulerades tidigt läran och tanken om Gud som treenig. Gud är en enda men
samtidigt tre. En enda Gud, samtidigt Fader, Son och Ande.
Treenigheten i triangelns form uttrycker en relation. I det här första fallet dels en relation inom Gud
själv, dvs. Guds olika egenskaper, dels en relation utåt. Triangeln kan därför se ut och tolkas även på
andra sätt:
T ex så här. Där Guds ”egenskaper” eller Guds ”funktioner” i relationen utåt kommer mer till sin rätt.
Gud är den som skapar (Fader, Herre…), den som försonar (i Jesus Kristus) och den som ger liv (i den
heliga Anden). Så låt oss utveckla vart och ett av dessa teman var för sig:
1. SKAPARE
Gud som skaparen innebär att allt kommer från Gud. Men det betyder inte att Skaparen är identisk
med sitt verk. Det Gud skapar är skapat ex nihilio, ur intet. Det vi människor skapar, skapar vi ur
redan befintligt råmaterial (ur det som redan är skapat).
Gud har åstadkommit världen med avsikt (det var ingen slumpartad händelse). Gud önskade och ville
alltsammans. Han ”såg att det var gott”. Hela skapelsen är innesluten i Guds omsorg. Varje sparv är
Guds sparv. Varje universum är Guds universum.
Det ligger i den mänskliga naturen att söka svar på frågor och söka ny kunskap. Naturvetenskapen
har kommit mycket långt i sitt sökande efter svar på vad som hände i tidernas begynnelse. Då, vid en
bestämd tidpunkt för ungefär 15 miljarder år sedan, var det som vi kallar universum ofantligt hett
och tätt. Denna täthet brast ut i en gigantisk urexplosion (Big Bang, Ursmällen). Världsalltet blev till
och utvecklingsprocessen började.
I begynnelsen gick expansionen rasande fort. Ändå var det, till en början, mycket mycket litet, men
samtidigt gränslöst och oändligt precis som idag, eftersom det utgick från ingenting eller det som var
ännu mindre. Allt som blev till var större än det som tidigare varit.
Hur var det då i begynnelsen när materien uppträder? Forskarna kan bara spekulera.
Tecken tyder på att tiden vid begynnelsen inte hade karaktären av tid. Därför blir frågan om hur det
var innan meningslös eftersom rum och tid uppstår och tiden börjar flyta på det sätt vi föreställer oss
först i och med expansionen. Ord som ”före” och ”innan” tappar sin mening eftersom de förutsätter
begreppet ”tid”.
Erfarenheten visar att naturen i överraskande hög grad tycks vävd i ett enda stycke… som om det
fanns ett mönster och att mönstret vore förutbestämt. Samtidigt händer oförutsedda saker. Jorden
och universum har under historien drabbats av omvälvande katastrofer: Stjärnor exploderar,
stjärnsystem slits sönder, världar går under… men nya skapas ur resterna. Katastroferna öppnar nya
möjligheter!
Det är som om det finns en inbyggd, inneboende livskraft i tillvaron som är starkare än allt annat, en
kraft som är god, som vill liv.
Universums historia finns nedtecknad i var och en av oss. Vi består av samma atomer som fanns en
gång i tidernas begynnelse.
Joh 1:1-5: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i
begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.
Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte
övervunnit det.
… I begynnelsen fanns... LIV!
Naturen uppvisar häpnadsväckande exempel på ändamålsenlighet. Växter och djur ingår i ett nätverk
av samband. Beroende av varandra, av jord, luft och vatten. Människan tillhör samma ekologiska
system. Vi tar in och ger ifrån oss samma slags molekyler som övriga arter. Vårt liv är direkt beroende
av miljoner andra organismers verksamhet.
Materien har en inbyggd förmåga att organisera och utveckla sig själv. T.ex. är arvsmassans DNAmolekyl mycket stabil och överför pålitligt egenskaper från släkte till släkte genom årmiljoner. Trots
detta har genspiralerna en inneboende möjlighet till förändring. Det är grunden för mutationerna –
de förändringar av arvsanlagen som sker språngvis. Här ligger mekanismen bakom livets gradvisa
”mognad” eller utveckling.
Denna naturens inbyggda frihet får en ny dimension hos människan. Hon har fått en särskild
konstruktion, med möjlighet att tänka komplicerade tankar, ha ett rikt och nyanserat känsloliv som
hon kan ge uttryck åt i konkreta handlingar (språk och konst).
Inom vissa givna ramar har vi fått möjlighet att välja våra liv och påverka den fortsatta utvecklingen.
Människan kan förändra världen… på gott och ont.
Denna frihet för materien och människan förutsätter att tillvaron INTE är förutbestämd eller
lagbunden in i minsta detalj. Samtidigt kan inte slumpen, friheten och den oväntade förändringen
vara obegränsad. Det skulle leda till kaos och förstörelse av livets sköra arkitektur. Hur skört livet är
vet vi nog alla… Bibelns bild av kaos visar sig ofta i vattnets symbolik. Vattnet som liv och vattnet som
kaos (stormen, havet… och källan).
Det är så små ”tillfälligheter” som gör att livet, som det ser ut idag, överhuvudtaget finns till.
Slumpartat eller del i ett mönster – därom tvistar vi ständigt. Men hur som helst: det är ett liv och en
tillvaro där oregelbundenheten, kaoset och oförutsägbarheten ingår som en del av
regelbundenheten.
Den frihet och utveckling som utgör självklara delar i en naturvetenskaplig världsbild, kan trons
människa se som Guds gåvor och verk. Guds oavbrutna skapelse. Skapelsens pågående mirakel.
2. LIVGIVARE
Ps 104: Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen. De ger vatten
åt alla markens djur… Vid dem häckar himlens fåglar… Du vattnar bergen från din sal, jorden mättas
av allt du ger. Du låter gräs växa för boskapen och örter till människans tjänst. Så frambringas föda ur
jorden och vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans och bröd, som ger henne
styrka… Du gjorde månen, som visar årets tider, och solen, som vet när den ska gå ner. Du sänder
mörker, och det blir natt… Solen går upp… Människan går ut till sina sysslor och arbetar tills kvällen
kommer. Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du
skapat… Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
Skapelsen är dynamisk. I västvärlden har vi lagt för stor vikt vid skapelsen som ett skeende i tidens
början. Andra kulturer, däremot, har – möjligen m h a annorlunda tidsbegrepp – varit mer öppna för
Guds skapande närvaro i detta nu. Jag tror att vi har mycket att lära…
Genom den heliga Anden är skaparen alltid närvarande och verksam i sitt skapade verk, precis som
den ständigt närvarande vinden som vi inte ser men känner i dess verkningar.
Bibeln är full av lovprisningar till skapelsen (Psaltaren (ovan), Moseböckerna, Trosbekännelsen…)
Trots livets brutalitet, trots katastrofer, lidande och död, får vi ständiga glimtar från livets ursprung,
från Gud själv. Destruktion och mörker får aldrig sista ordet.
1 Mos 1-2: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av
mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sa: Ljus bli till! Och ljuset blev till. Gud såg att
ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret… Gud sa: I vattnet skall ett valv bli till, och det ska
skilja vatten från vatten. Och det blev så… Gud kallade valvet himmel… Gud sa: Vattnet under himlen
ska samlas till en enda plats så att land blir synligt. Och det blev så. Gud kallade det torra landet jord
och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Gud sa: Jorden ska ge grönska…
Och det blev så. Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd
med frö i sin frukt… Gud sa: På himlavalvet ska ljus bli till, och de ska skilja dagen från natten och
utmärka högtider, dagar och år… Gud sa: Vattnet ska vimla av levande varelser, och fåglar ska flyga
över jorden… Gud välsignade dem och sa: Var fruktsamma och föröka er... Gud sa: Jorden ska
frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter… OCH…
Gud sa: Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. (det är alltså inte bara Gud, utan ett ”vi”,
ett ”oss”…) De ska härska över (alla djuren på jorden). Gud skapade människan till sin avbild, till Guds
avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sa…: Var
fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över (djuren)… Jag ger er alla
fröbärande örter… och alla träd…; detta ska ni ha att äta… Gud såg att allt som han hade gjort var
mycket gott… Det var den sjätte dagen. Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den
sjunde dagen… vilade han… efter allt han gjort.
Bibelns skapelseberättelse har kommit till som en lovsjungande tolkning av livet. Den är INTE
historiskt beskrivande i nutida mening och har heller aldrig haft den avsikten! Om vi ser den som
rena faktaredogörelser missar vi dess väsentligaste budskap, dvs. att medvetandegöra oss om
skapelsens och livets rikedom och gåva. Den vill få oss att inse att gåvan vi fått är omistlig och att vi
måste vörda den som ett sakrament och vårda den som vore den vårt eget barn!!!
Gud ger sig till känna. Det sker ett möte mellan människan och Gud. Och vi ser att världen har en
mening! Vi tar in skapelsen i vårt medvetande och har, med vår mänskliga fria vilja möjlighet att
förändra den!
Vetenskapen och religionen motsäger inte varandra, utan kompletterar varandra.
Vetenskapen försöker förklara ett ”HUR” och är koncentrerad på fakta som kan iakttas och teorier
som kan bekräftas genom experiment. Inriktningen ligger på det nya och outforskade.
Religionen försöker förklara ett ”VARFÖR” och har en annan helhetssyn på skaparen, universum och
människan. Nya fascinerande vetenskapliga teorier och fakta rubbar inte den synen, utan berikar
den.
Våra liv är beroende av löven i träden, gräset på marken och världshavens gröna alger, tusen mil från
oss. Utan syrgasen från deras klorofyllfabriker skulle vår hjärtmuskel inte kunna arbeta och vi skulle
inte finnas till. Vi människor är också beroende av varandra. Ingen av oss kan leva helt för sig själv.
Som isolerade varelser förtvinar vi och dör, bokstavligen och bildligen. Vi är insatta i skapelsens alla
samband. Tusen trådar binder oss samman i gemenskap i olika riktningar.
1 Kor 12:12ff: Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar
en enda kropp, så är det också med Kristus… Kroppen består inte av en enda del utan av många… och
alla delar tillhör likafullt kroppen… många delar men en enda kropp… Lider en kroppsdel, så lider
också alla de andra… Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.
När vi ska försöka tolka vad som är meningen med livet på jorden är det inte naturvetenskapen som
ger oss det viktigaste materialet. Vår egen, personliga bild av meningen med ett människoliv bottnar
djupare, i vårt helhetsförhållande till livet och tillvaron.
Bibeln är tydlig: människan skapades till Guds AVBILD. I vår ofullkomlighet återspeglar vi den
fullkomliga skaparen. I varje människas blick möter vi Gud. En gudomlig vilja ligger till grund för vårt
ursprung. Gud önskade att vi skulle bli till, och Gud såg att det var mycket gott.
Ps 8: När jag ser din himmel som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då
en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till
en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du
under hans fötter…
Människans dubbla natur ger henne en särställning i tillvaron: Hon är helt och fullt beroende av hela
skapelsens ekologiska väv. Samtidigt har hon en möjlighet att härska över den. Hon har förmågan att
tänka, planera och handla medvetet. Denna, vår unika utrustning, är nära förknippad med en
reflektion över skapelsen och ett ansvar för förvaltningen av den. Vi har fått ett etiskt medvetande,
en uppfattning om ont och gott.
1 Mos 3:22-24: Herren Gud sa: Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu
får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid. Och Herren Gud förvisade
människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut
människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta
vägen till livets träd.
Utvald av Gud att vara Guds avbild i skapelsen, gör att vår djupaste mening, vår kallelse, är att spegla
skapelsens inneboende kärlek i världen, både gentemot andra människor och gentemot luft, vatten
skogar, djur och växter. Med den gudomliga kärlekens ögon måste vi se på alla varelser som våra
livskamrater på jorden. Vi är Guds medskapare och medarbetare i att genomföra den gudomliga
avsikten.
Men Gud har gett sin värld inneboende möjligheter till frihet och utveckling. Gud kan därför inte
tvinga människan att bli skapelsens hjärta. Vi är de enda som har möjligheten att välja och därigenom
kunna påverka vår egen (och resten av skapelsens) framtid. Vi kan välja gott eller ont, liv eller död.
Det är vår egenart, vår stora möjlighet, vår stora tragik och världens förbannelse! För alldeles för ofta
är det som Paulus säger i Romarbrevet 7:19: Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som
jag inte vill det gör jag.
Så drabbas vi på djupet av Guds tilltal i 5 Mosebok:
5 Mos 30:15-19: Se, jag ställer dig idag inför liv och lycka eller död och olycka… Om du stänger ditt
hjärta och inte vill lyssna (på tidens varningssignaler (mitt tillägg)) utan låter dig förledas att tillbe
andra gudar och tjäna dem (mammon, ekonomisk vinning och välstånd (mitt tillägg)), då säger jag er
idag att ni ska förintas… Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag ställt dig inför liv och död,
välsignelse och förbannelse. Du ska välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.
Vävd i ett enda stycke är skapelsen hel. HEL-IG och HEL… så såg nog Gud på den en gång när han
viskade ”Bli till!” Men den skapelse vi ser är söndersliten, livsväven är trasig.
Ändå genomströmmas den ständigt av nytt liv. Livskraften är så oerhört stark… därför att Gud vill
det! Guds väldiga skapelse i kosmos, men också alla enskilda små beståndsdelar, har en egen
värdighet, ett eget värde – givit dem av Gud. Ett värde och en värdighet vi inte har någon rätt att
förgripa oss på!
Vi springer och vi springer i vårt eget egoistiska kretslopp, men måste stanna upp i vördnad inför
Guds verk… innan det är för sent.
Bibeln beskriver gång på gång hur naturen lovsjunger Gud som skapelsens Herre:
Ps 19: Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar till dag därom
och natt undervisar natt. Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, men över hela
jorden når de ut, till världens ände deras ord. Där har han rest ett tält åt solen, den liknar en brudgum
som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana. Den stiger vid himlens ena ände
och når i sitt kretslopp den andra. Ingenting är gömt för dess glöd.
I vårt uppdrag som kyrka och församling ligger att ge röst åt denna skapelsens lovsång. I varje
gudstjänst i varje kyrka återknyter vi till drömmen om den ursprungliga skapelsen. Vi får inte låta
himlen tystna i sin sång!
Genom att vara profetiska röster i samtiden och förebedjare, deltar vi i försoningsarbetet, i helandet
av det som är trasigt och gått sönder.
3. FÖRSONARE
För om det är någonting som utmärker oss som kristna, så är det just tron på försoning, på befrielse
och upprättelse för det som är skadat och sargat.
Jämfört med GT säger NT förhållandevis lite om skapelsen. Det har lett till att många kyrkor genom
historien varit tveksamma till att engagera sig i miljöfrågor. GT har avfärdats som hade det en helt
egen agenda. Men författarna i NT tog GTs syn på skapelsen för given och som något självklart. Jesus
levde i en nära relation till naturen hela sitt liv. Djuren vid krubban blev vittne till hans födelse, jorden
och klipporna skälvde vid hans död. Jesu liknelser är också fulla av exempel från naturen. Där finns
sparvar, liljor, gräs, träd, tistlar, åkrar och senapskorn…
Inkarnationen i sig – tron på en Gud som identifierade sig med materien och blev människa – är
kanske det tydligaste tecknet på vår delaktighet i skapelsen. För Gud räknar med skapelsen i sin
omsorg och sitt räddningsverk för världen. Också förbundet med Jesus Kristus handlar om hela
skapelsen. Frälsningen har inte bara att göra med människans förlåtelse och försoning. Kristus är inte
bara uppfyllelsen av de förbund och löften som ingicks med Abraham och Moses och som riktade sig
till en specifik grupp. Kristi försoningsgärning är också uppfyllelsen och fortsättningen på
Noaförbundet och det löfte som gavs till alla levande varelser på hela jorden.´
Därför är det hela skapelsens mässa vi firar när vi delar bröd och vin med varandra. ”Brödet är ett,
brutet för alla, skörd av åkrarnas jord…” sjunger vi i psalm 398: ”Vi reser ett tecken, rättvisans tecken,
måltid delad med alla. Vi smakar den framtid, de fattiga hoppas, tid då murar ska falla”
Brödet som symbol för det dagliga brödet, det elementärt nödvändiga för livsuppehället: kläder på
kroppen, mat i magen, tak över huvudet, ett hem, en familj – de grundförutsättningar för livet som
borde gälla alla människor. Brödet som symbol för jorden varifrån det kommer. Den jord som brukats
av människor, plöjts, gödslats, skördats, kornen som malts, degen som knådats och gräddats. Brödet
som symbol för delaktigheten i Kristi kropp, i Guds skapelse.
Och då är vi tillbaka till triangeln – denna ömsesidighetens symbol. För likaväl som treenigheten
beskriver Guds väsen och olika uttryck, beskriver treenigheten (både som symbol och tolkning)
delaktigheten och relationerna i Guds skapelse, vari alla delar, Gud – människa – natur, är tätt
förbundna med varandra. I vårt individualistiska samhälle idag känns det för många främmande att
prata om ord som delaktighet och gemenskap. Men det är nödvändigt. Det är till och med så
nödvändigt att man kanske snarare skulle benämna det ”interdependence”, dvs. ett
beroendeförhållande. Ett ömsesidigt, delat ansvar (eller ”mutual responsibility”, för att låna ett
annat vanligt förekommande ord från den moderna ekoteologin) som vi inte kan fly ifrån.
Genom teologihistorien har undan för undan en allt starkare åtskillnad gjorts mellan människa och
natur. I Martin Luthers kommentar till 1 Mos säger han att i och med syndafallet förändrades
skapelsen. Jorden blev människans fiende och arbetar från och med dess emot henne. Råttor, tistlar
och törne förstör livet för människan. Detta var givetvis tankar som förstärktes under svåra tider av
svält, pest och oår under 1500-talet. För att överleva var människan tvungen att lägga jorden under
sig.
Men ”härskandet” över jorden, såsom det uttrycks i 1 Mos, handlar inte om att våldföra sig på och
själviskt utarma den jord vi fått till förmån för våra egna ekonomiska intressen. Orden ”ekonomi” och
”ekologi” kommer båda från grekiskans ’oikos’ – Guds hushåll och hela mänsklighetens ’oikoumene’.
’Oikounomia’ är, enligt bibeln, Guds plan eller strategi för att skapa en helhetssyn för att vi ska förstå
vad allt går ut på. I Guds ’oikoumonia’ är solidaritetstanken grundläggande. Det visar om något Jesu
totala utblottelse på korset – att inte ha allt!
Vi drivs av en grundtanke, som är gemensam för alla religioner, som handlar om HELHET. HELHET och
HELIGHET hänger ihop. Och jag vill citera Kåre Olsson, författare och naturvetare med organisk kemi
som huvudämne: ”Livet är så mycket större än materien. Betrakta liv som en process inbyggd i
universums liv. Som människor är vi bara en liten del av det märkvärdiga livet. Inom mig verkar något
som är mycket större än jag. Materien bär liv, men livet är mycket större”.
Guds livsande genomsyrar skapelsen ständigt. Skapelse fortgår alltjämt. Samma Ande som i form av
en duva kom flygande till arken med Noa och alla djuren långt ute till havs och visade dem vägen till
land… samma Ande i form av en duva var närvarande vid Jesu dop: ”du är min älskade son, du är min
utvalde” . Samma ande är närvarande i varje dop och viftar med sina vita vingar alldeles energiskt när
vi läser missionsbefallningen om vårt uppdrag: att leva som Jesu lärjungar, i Jesu efterföljd, trygga i
löftet att Gud är med oss ”alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20).
Alltså: Skapelsen pågår och vi är del i den. Skaparen är närvarande i form av Anden, Livgivaren, som
ständigt skapar nytt. Försoningen ligger i hoppet om att det inte är för sent, att vi inte är ensamma i
vår kamp och att livet alltid vill segra. Någon starkare kraft finns inte.
Upp 21: Och jag såg en ny himmel och en ny jord… Och han som satt på tronen sa: Se, jag gör allting
nytt.
Anna Nohlert, präst i Vallentuna församling
e-mail: [email protected]