introduktion

TEOLOGISKA HÖGSTOLAN STOCKHOLM
EXAMENSARBETE
Teologiska programmet
Kandidatuppsats
Praktisk teologi
Vårterminen 2016
Kan jag slänga mina sopor här?
En explorativ studie av gemensam bikt
inom Equmeniakyrkans bildarsamfund.
Författare: Karin Fritzson
Handledare: Teol. dr. Sune Fahlgren
Teologiska högskolan Stockholm
Engelsk titel
Is it possible to through my refuse here?
An explorative study of common confession in the denominations, which became the
Uniting Church in Sweden.
Sökord
Syndabekännelse; avlösning; Svenska Baptistsamfundet; Metodistkyrkan i Sverige;
Svenska Missionsförbundet/Missionskyrkan.
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid
Kapitel 1
Introduktion
1.1 Inledning
1
1.2 Problemformulering och syfte
1
1.3 Arbetsfrågor
2
1.4 Teori och metod
3
1.5 Definitioner
3
1.6 Förförståelse
4
1.7 Avgränsningar
5
1.8 Källmaterial
5
1.8.1 Litteratur
6
1.8.2 Analysmaterial
8
1.9 Forskningsanknytning
8
1.10 Uppsatsens disposition
9
Kapitel 2
Gemensam bikt – när, hur och varför?
10
2.1 Att ta ansvar för sig själv och andra
10
2.1.1 Dåtid, nutid och framtid
12
2.1.2 Vad ska bekännas
14
Glömda saker eller trasiga relationer?
14
Förlåten skap förstärks
16
2.2 Bikt i kyrkans långa historia
19
2.2.1 Den tidiga kyrkan
19
2.2.2 Kyrkan i väst och Fjärde Laterankonciliet
20
2.2.3 Svenska kyrkan och skriftermål
21
2.2.4 Frikyrkan – från nattvardsföreningar till frikyrkosamfund
22
Svenska Baptistsamfundet
23
3
Metodistkyrkan i Sverige
24
Svenska Missionsförbundet
25
Bland de ”rätt kristna”
26
2.2.5 Problematiserad historieskrivning
27
2.3 Gudstjänst – några tolkningsmönster
27
2.3.1 Gudstjänst som gemenskap
27
2.3.2 Vad har hänt?
28
Kapitel 3
En undersökning av handbokstexter
31
3.1 Arbetsfrågor till handbokstexterna
31
3.2 Handboksbruk i frikyrkosamfund
32
3.3 Svenska Baptistsamfundet
33
3.3.1 Introduktion
33
3.3.2 Undersökning av samfundets handbokstexter
34
Till församlingens tjänst (1987)
34
Gudstjänstboken (2005)
36
3.3.3 Summering
37
3.4 Metodistkyrkan i Sverige
39
3.4.1 Introduktion
39
3.4.2 Undersökning av samfundets handbokstexter
39
Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige (1986)
39
Gudstjänstboken för Metodistkyrkan i Sverige (2003)
41
3.4.3 Summering
42
3.5 Svenska Missionsförbundet/ Svenska Missionskyrkan
44
3.5.1 Introduktion
44
3.5.2 Undersökning av samfundets handbokstexter
44
Handbok till den kristna församlingens tjänst (1983)
44
Kyrkohandbok för Missionskyrkan – till församlingens tjänst
(2003)
46
3.5.3 Summering
47
3.6 En ekumenisk nattvardsordning i Psalmer och Sånger (1987)
4
49
3.6.1 Introduktion
49
3.6.2 Undersökning av den liturgiska texten
49
3.6.3 Summering
51
Kapitel 4
Analys av och jämförelse mellan bildarsamfundens handböcker
52
4.1 Placering
52
4.2 Formulering
53
4.2.1 Jag eller vi?
53
4.2.2 Bibelordet
54
4.2.3 Då, nu och sedan
54
4.3 Syndens karaktär
55
4.3.1 Synd och skuld
55
4.3.2 Grundrelationer
56
4.4 Avlösning
57
4.4.1 Med Bibelns ord
58
4.4.2 Kommer ett svar?
58
4.4.3 På Jesu Kristi uppdrag
58
4.4.4 Ömsesidig avlösning
59
Kapitel 5
Avslutande reflektioner
61
5.1 Uppsatsidé och resultat
61
5.2 Att ta livet på allvar
61
5.3 Vad ska slängas?
63
5.4 Mycket återstår
63
5.5 Gemensam bikt – två försök
64
Referenser
67
5
Kapitel 1
INTRODUKTION
1.1 Inledning
På väg till gudstjänst går jag ibland förbi återvinningscontainrar och passar på att kasta
veckans tömda mjölkpaket och syltburkar. Jag tänker att detta kanske är den sekulära
konsumentens syndabekännelse. Men vi människor samlar också på oss annat skräp än
det man kan slänga fysiskt i containrar. Var får en människa hjälp att lägga av synden och
ta emot den förlåtelse som evangeliet talar om?
Som gudstjänstledare har det ofta varit min uppgift att formulera den inledande
bönen i gudstjänsten. Jag har upplevt det som en balansgång. Å ena sidan vill man inte
”tynga ned” gudstjänstdeltagarna med en alltför omfattande och möjligen
”gammalmodig” syndabekännelse. Å andra sidan vill man benämna synden konkret så att
förlåtelse blir möjlig. Annars, för att använda den vardagliga bilden av skräpet, måste
man släpa runt på sin soppåse istället för att bli avlastade.
Eftersom jag menar att Guds förlåtelse av synden är en central del av kyrkans
budskap om frälsningen behöver denna förlåtelse bli synlig i den kristna gudstjänsten.
Samtidigt har begreppet synd blivit alltmer svårgripbart i ett mångkulturellt och
sekulariserat samhälle. Detta gör att många upplever sig nedtryckta av gudstjänstens
syndabekännelse. Istället för att öppna för förlåtelsen och befrielse ger
syndabekännelsen ett intryck av att kristen tro, och därmed Gud, betonar att människan
är dålig och misslyckad. Därför tonar många kyrkor ner eller helt tar bort
syndabekännelsen och därmed förlåtelsens ord i gudstjänsten. Det är en utveckling som,
enligt mig mening, beskär en viktig del av evangeliet.
1.2 Problemformulering och syfte
Mot bakgrund av problemet som jag tecknar i inledningen kommer jag att undersöka
syndabekännelse och avlösning i gudstjänster inom Equmeniakyrkan, och då särskilt hur
dessa liturgiska moment är formulerade och vilken plats de har i gudstjänstordningarna.
Eftersom det nybildade samfundet vid skrivandet av denna uppsats ännu inte har
en egen handbok (arbetet med en sådan pågår), kommer studieobjektet att bli liturgiska
1
böcker inom de tre bildarsamfunden – Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i
Sverige samt Svenska Missionsförbundet/Missionskyrkan.
Utifrån en förståelse av gudstjänst som gestaltad och synliggjord teologi, utgår
undersökningen från att den gemensamma biktens plats och formulering i liturgin
speglar samfundens syn på gudstjänstdeltagare, på synd, men också på Bibeln som Guds
ord.
Innebörden i gemensam bikt har både ett pastoralt-själavårdsmässigt och liturgiskt
perspektiv, eftersom detta moment handlar om existentiella frågor och ingår i
gudstjänsten. Undersökningen har därför en inledande pastoral-teologisk
bakgrundsteckning med syfte att tillföra dessa aspekter (på det pastorala) till det
liturgiska perspektivet i undersökningen av gemensam bikt. Därefter beskrivs, jämförs
och analyseras gemensam bikt i handböckerna ur ett liturgiskt perspektiv.
Det övergripande syftet med studien är att fördjupa förståelsen av den
gemensamma biktens utformning och plats i liturgi samt lyfta fram några aspekter på den
pastoral-teologiska betydelsen av hågkomst, bekännelse och förlåtelse av synden.
1.3 Arbetsfrågor
I bakgrundskapitlet (kapitel 2) besvaras följande två frågor med hjälp av
litteraturstudier:

Vilka är de vanligaste uttrycken för enskild och gemensam bikt i kyrkans
historia?

Vilken teologisk betydelse kan hågkomst, bekännelse och förlåtelse ha i en
nutida kyrklig kontext?
Med hjälp av bakgrundsteckningen i kapitel 2 identifieras kategorier och
frågeställningar som utgör analysverktyg för undersökningen i kapitel 3 av gemensam
bikt i de liturgiska handböckerna. Undersökningen delas in i kategorierna placering,
formulering, syndens karaktär samt avlösning. Dessa fyra kategorier presenteras närmare
i inledningen av kapitel 3.
I kapitel 4 genomförs en komparativ studie av samtliga sex handböcker.
Arbetsfrågan i detta kapitel är:

Vilka skillnader och likheter framträder mellan handböckernas material om
gemensam bikt i Equmeniakyrkans tre bildarsamfund?
2
Även denna fråga besvaras med hjälp av de kategorier och frågeställningar som
identifierats i kapitel 2.
1.4 Teori och metod
Uppsatsens undersökande kapitel utgörs av närläsning av teologisk litteratur och analys
av liturgiska handbokstexter. Förståelsen av dessa två typer av texter samverkar. Denna
samverkan mellan redan förvärvad kunskap och nya upptäckter åskådliggörs i den så
kallade hermeneutiska cirkeln eller spiralen.
Werner Jeanrond menar utifrån en sådan hermeneutisk modell att läsande alltid
utgår från en förförståelse. Den som väljer text gör valet utifrån ett intresse, en
frågeställning eller dylikt. Vid läsning kommer läsarens förförståelse förändras vilket i sin
tur påverkar upplevelsen av texten. Förförståelsen och förståelsen av texten fördjupas
och utmanar varandra ömsesidigt under processen. En motsvarande växelverkan sker
vid läsning av delar av en text och förståelsen av texten i sin helhet.1
Denna förståelse av läsning som en växelverkan mellan förförståelse och nyfunnen
kunskap utgör den här uppsatsens explorativa arbetsmetod. Beskrivningarna och
analyserna av liturgiska handbokstexter växelverkar med en fördjupad förståelse av
gemensam bikt ur så väl pastoral-teologiskt som historiska perspektiv. Den fördjupade
förståelse, som förvärvas genom litteraturstudium, växelverkar i sin tur med
uppsatsförfattarens tidigare förförståelse av gemensam bikt. Författarens förförståelse
och den fördjupade förståelsen samverkar i analysen av de liturgiska handbokstexterna.
Det är således ett deduktivt bruk av teologisk och själavårdsinriktad litteratur som
ligger till grund för kapitel 2. Ur den litteraturen identifieras perspektiv och kategorier.
Därefter sker i kapitel 3 en induktiv läsning av de liturgiska texterna. Utifrån detaljerna i
texterna söker jag efter mönster och övergripande sammanhang.
1.5 Definitioner
Med bikt menas en enskild syndabekännelse inför präst eller icke ordinerad/vigd person
i avsikt att erhålla avlösning (syndernas förlåtelse). 2
Denna uppsats kommer inte att behandla enskild utan gemensam bikt. Med detta
begrepp avses syndabekännelser som beds eller läses gemensamt av flera personer i
1
2
Jeanrond 1994:5f.
Olivius 1988:251.
3
gudstjänst eller andakt med avsikt att motta avlösning. Denna kristna praktik att bekänna
sina synder har haft olika benämningar i olika tider och sammanhang, till exempel
”skriftermål”, ”självprövning” eller ”syndabekännelse och avlösning”. Jag väljer i
uppsatsen uttrycket gemensam bikt som övergripande benämning på denna praktik.
Det löftesord om förlåtelse som ges, i form av bön eller tillsägelse, benämner jag
avlösning. Då jag undersöker på vilket sätt avläsningen förmedlas kommer jag med
tillsägelse att avse formuleringar som är ett direkt tilltal till den som ber. Till exempel:
”Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: I Faderns
och Sonens och den heliga Andens namn är du förlåten.” eller ”Jesus Kristus, världens
ljus, upprättar, befriar och helar dig”.
Även om alla kyrkosamfund sedan år 2000 är skilda från svenska staten, och i den
meningen är frikyrkor, kommer jag i den här uppsatsen att kalla de tre bildarsamfunden
för frikyrkor. De etablerades, alternativt bildades, i Sverige under 1800-talet och var då
frikyrkor.
När jag analyserar handbokstexterna markeras de moment som utförs av den
person som leder samlingen med L (”ledare”) eller P (”pastor”). Jag kommer
genomgående att använda pastor som begrepp för den som leder gudstjänsten, väl
medveten om att den uppgiften kan utföras av annan person än en pastor i de aktuella
samfunden.
1.6 Förförståelse
En människas erfarenheter formar hennes identitet liksom hennes förståelse av olika
teologiska frågeställningar. Mitt intresse att närmare undersöka det liturgiska momentet
gemensam bikt grundar sig framför allt i min erfarenhet av att arbeta med gudstjänster.
Som jag antyder i inledningen, har jag tidigare varit verksam som diakon inom Svenska
Missionskyrkan. Eftersom försoningen och syndernas förlåtelse varit en viktig del av min
personliga erfarenhet av kristen tro, finner jag det angeläget att kunna förmedla den till
andra. Med denna förförståelse är uppsatsen skriven utifrån hypotesen att den
gemensamma bikten är en viktig del av kyrkans uppdrag att förkunna evangeliet.
Eftersom liturgin i de reformatoriska traditionerna till så stor del förmedlas verbalt får
de ord som används stor betydelse.
En annan ingång i uppsatsens ämne och problemställning är det faktum att jag lever
med en funktionsnedsättning. Det har stundtals satt frågor kring vad som ansetts som
4
synd på sin spets. Detta har gjort mig lyhörd för vad som bekänns i den gemensamma
bikten och hur, som jag menar, fel det blir då synd, svaghet och oförmåga blandas ihop.
Utifrån denna erfarenhet menar jag att i det fall gudstjänsten innehåller gemensam bikt
måste denna formuleras så att man bekänner sin synd och inte sina mänskliga
begränsningar.
Detta är viktiga delar av den förförståelse utifrån vilken jag arbetat med denna
uppsats och sökt en fördjupad förståelse av gemensam bikt. Werner Jeanrond skriver:
[T]ext-understanding always demands our active participation in recreating
the text in question. It demands that we lend of our reality to the text so that it
can become real for us.3
1.7 Avgränsningar
Jag kommer att beskriva, analysera och jämföra de liturgiska ordningarna för gemensam
bikt i nattvardsgudstjänster inom Equmeniakyrkans tre bildarsamfund. Eftersom jag vill
göra en studie av nutida förhållanden, väljer jag de två senaste handböckerna inom
respektive bildarsamfund. Det blir således en beskrivning, analys och jämförelse både
över tid inom respektive bildarsamfundet och mellan de tre.
Avgränsningen till ordningarna för nattvardsgudstjänster samt andaktsordningar
med nattvard beror på att den gemensamma bikten är vanligt förekommande i dessa
sammanhang inom bildarsamfunden. Gemensam bikt är ett ovanligt moment vid andra
gudstjänster eller sammankomster.
1.8 Källmaterial
Uppsatsen bygger på två typer av källmaterial. Bakgrundkapitlet (2) bygger på
själavårdinriktad-, samt teologisk litteratur. Denna redovisas under punkten 1.8.1. De
explorativa kapitlen (3. 4) har liturgiska handbokstexter som källmaterial. Dessa texter
redovisas under punkt 1.8.2.
3
Jeanrond 1994:1.
5
1.8.1 Litteratur
För uppsatsens bakgrundskapitel (2) används följande tre huvudböcker:

The end of memory. Remember rightly in a violent world av Miroslav Volf.

Livet måste ha en mening av Viktor E Frankl.

Mänsklig gudstjänst. Om gudstjänsten som relation och rit av Martin Modéus.
I. Miroslav Volf är född 1956 i före detta Jugoslavien. Boken The end of memory är
skriven utifrån hans egna upplevelser under 1980-talet. Under en militärtjänstgöring
blev Volf misstänkt som CIA-spion och utsattes för långa förhör.4 Boken är alltså skriven
utifrån offrets perspektiv. Volf belyser minnets betydelse både för strävan efter rättvisa
och för möjligheten att förlåta sin förövare. Jag väljer att använda hans bok eftersom det,
enligt min mening, går att ”vända på” resonemanget. Det Volf belysa ur offrets perspektiv
gäller även förövaren. Att minnas det som hänt är, menar Volf, förutsättningen för
förlåtelsen. Volf är idag professor i systematiskt teologi vid Yale University (USA). Boken
svarar mot uppsatsen ambition att belysa gemensam bikt ur ett teologiskt och
existentiellt perspektiv.
II. Viktor E. Frankl (1905–1997) utarbetade en existensanalys, den senare så kallade
logoterapin.5 I boken Livet måste ha mening skriver han om människans grundläggande
strävan. Utifrån erfaren att ha överlevt andra världskrigets förintelseläger utarbetade
Frankl tesen att människan alltid strävar efter mening med sitt liv. I denna strävan finns
människans grundläggande ansvar för hennes eget liv.6 Oavsett om hon är offer eller
förövare måste människan ta detta ansvar. Boken svarar mot uppsatsen ambition att
belysa gemensam bikt ur ett existentiellt perspektiv.
Utifrån dessa två böckers innehåll måste man fråga sig om det är görbart att applicera
sådana omfattande brott mot enskilda och hela folkgrupper på den gemensamma bikten i
vanliga gudstjänster under fredstid. Volf menar att man ska akta sig för att skilja mellan
stora och små synder. Han skriver:
Volf 2006:3-6.
Psykologilexikon 2008:216.
6 Frankl 1969:6f, 107f.
4
5
6
A non-utilitarian ethical standpoint such as my own dictates that if we have a
moral duty to remember, then that duty must extend to every offense,
however great or small.
Not to remember small offenses while remembering great ones is to be
unfair; for letting small offenders off the hook implicitly portrays great
offenders as worse than they actually are.7
Genom att bland annat använda denna litteratur gör jag ett val som talar för vikten av
syndabekännelsens och förlåtelse. I stycke 2.1.2 presenteras argument mot gemensam
bikt.
III. Martin Modéus är biskop i Linköpings stift. Hans bok Mänsklig gudstjänst bearbetar
frågor om gudstjänstens roll som relationsbyggande och som markör för tidens och
livscykelns gång. Han visar också att gudstjänsten relaterar både till det kollektiva och
det individuella. Boken bidrar till att sätta in den gemensamma bikten i ett större
liturgiskt sammanhang. Den beskriver gudstjänsten utifrån svenskt nutida perspektiv.
Boken svarar mot uppsatsen ambition att belysa gemensam bikt ur ett liturgiskt
perspektiv.
Förutom dessa huvudböcker används en rad andra böcker så som
referenslitteratur. Bland dem ska nämnas Anders Olivius bok Handbok för själavård och
bikt. Boken tar upp bikten både ur ett historiskt och själavårdande perspektiv. Olivius är
präst i Svenska kyrkan och terapeut inom S:t Lukasstiftelsen.
Boken Till syndernas förlåtelse. Perspektiv på beredelsen i mässan beskriver den
gemensamma bikten ur flera olika perspektiv. Flera författare har bidragit med olika
kapitel. Som redaktör står Mikael Löwegren, präst i Svenska kyrkan.
För förståelse av de liturgiska handböckernas betydelse i svenska frikyrkosamfund
används boken I enhetens tecken. Gudstjänsttraditioner och gudstjänstens förnyelse i
svenska kyrkor och samfund. För boken är Sune Fahlgren, med frikyrklig bakgrund, och
Rune Klingert, med bakgrund i Svenska kyrkan, redaktörer.
7
Volf 2006:205f.
7
1.8.2 Analysmaterial
Källmaterial för huvudkapitlen 3 och 4 är de två senast handböckerna inom vardera av de
tre samfunden som tillsammans bildat Equmeniakyrkan.
För Svenska Baptistsamfundet: Till församlingens tjänst. Handbok för
Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Svenska Baptistsamfundet, Örebromissionen
och Finlandssvenska Baptistsamfundet. 1987.
Gustjänstboken. Handbok för församlingar i Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen,
Svenska Alliansmissionen och Svenska Baptistsamfundet. 2005.
För Metodistkyrkan i Sverige: Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige. 1986.
(Införd i en särskild upplaga av Psalmer och Sånger 1987).
Gudstjänstbok för Metodistkyrkan. 2003. Enbart publicerad på internet.
(www. equmeniakyrkan.se/wp-content/uploads/2014/02/Gudstjänstbok-2003.pdf).
För Svenska Missionsförbundet/Missionskyrkan: Handbok till den kristna församlingens
tjänst. För Svenska Alliansmissionen, Svenska Missionsförbundet och Svenska
Frälsningsarmén. 1983.
Kyrkohandbok för Missionskyrkan – till församlingens tjänst. 2003.
Som ett frikyrkoekumeniskt komplement kommer jag även att undersöka det förslag till
ordning som finns i Psalmer och Sånger från 1987 under rubriken ”En ordning för
nattvard”.
Sammanlagt täcker denna uppsats 18 ordningar och 23 unika texter för
syndabekännelse. Med unika menas i detta fall att formuleringar som förekommer i flera
ordningar endast räknas en gång. På detta sätt har jag valt att räkna böner som bygger på
Psaltaren 51 som en bön även om den byggts upp av delvis olika versar från
psaltarpsalmen.
1.9 Forskningsanknytning
Under arbetet med denna uppsats har jag konstaterar att det forskats en hel del om
skriftermålets, syndabekännelsens och avlösningens betydelse i Svenska kyrkans
8
gudstjänster. Exempelvis i Lars Eckerdals avhandling Skriftermål som
nattvardsförberedelse. Allmänt skriftermål i Svenska kyrkan (1970). Det har däremot varit
svårt att hitta anknytning till forskningen om den gemensamma bikten i de för uppsatsen
aktuella frikyrkosamfunden.
I frågan om synen på synden anknyter min studie till Owe Kennerbergs avhandling
Innanför eller utanför. En studie av församlingstukten i nio svenska frikyrkoförsamlingar
(1996) samt Björn Cedersjös avhandling Bortom syndakatalogen. En studie av svensk
frikyrklig etik från 1930-talet till 1990-talet (2001). Frågan om frikyrkliga samfundens
inställning till och förnyelse av handbokstexter behandlas i boken I enhetens tecken.
Gudstjänsttraditioner och gudstjänstens förnyelse i svenska kyrkor och samfund (Sune
Fahlgren och Rune Klingert, redaktörer, 1994).
1.10 Uppsatsens disposition
Efter att i detta inledande kapitel presenterat inledning, problemformulering, syfte och
teori behandlas i kapitel 2 syndabekännelsens betydelse utifrån hågkomst, bekännelse
och förlåtelse. Därefter tecknas i grova drag biktens utveckling i kyrkans historia för att
sedan ge en tydligare bild av utvecklingen inom Sveriges tre äldre frikyrkosamfund. När
denna historiska karta är lagd presenteras några redskap för att tolka gudstjänstens syfte
och rörelse.
I kapitel 3 undersöks de liturgiska handbokstexterna samfund för samfund.
Kapitel 4 innehåller den övergripande analysen mellan samfundens
nattvardsordningar.
Uppsatsen avslutas i kapitel 5 med reflektioner utifrån litteraturen och
undersökningen av handbokstexterna. I det kapitlet berörs frågan om möjlig
”sophantering” inom Equmeniakyrkan och några andra slutsatser.
9
Kapitel 2
GEMENSAM BIKT – NÄR, HUR OCH VARFÖR?
I detta kapitel ges en bakgrundsbild av den gemensamma bikten. Det första avsnittet
(2.1) kommer, mer utifrån ett psykologiskt och själavårdsmässigt perspektiv, handla om
hågkomst, bekännelse och förlåtelsen. Nästa avsnitt (2.2) ger en kyrkohistorisk översikt
över den enskilda och gemensamma biktens roll, för att därefter smalna av och behandla
frågan inom frikyrkornas framväxt i Sverige (2.3). Kapitlet avslutas med en presentation
om gudstjänstens ”drivkrafter” utifrån Martin Modéus ritvetenskapliga teorier (2.4).
2.1 Att ta ansvar för sig själv och andra
Att bekänna det som blev fel är ett sätt att minnas, att ärligt se tillbaka på hur något
faktiskt blev. Därför kommer detta avsnittet om hågkomst och förlåtelse inte enbart att
behandla syndabekännelse utan även minnets betydelse i ett vidare perspektiv.
Som fånge i koncentrationsläger frågade sig psykiatrikern Viktor E. Frankl varför vissa
fångar dog medan andra, trots lika stora umbäranden, överlevde. Hans svar blev att det
som höll vissa fångar vid liv var deras strävan mot ett mål. I logoterapin finns tanken att
människan, oavsett omständigheter, har ett ansvar i sitt strävande att nå sitt mål, sin
kallelse.8
I sista hand borde människan inte fråga vad som är meningen med livet utan inse,
att det är till henne själv frågan är ställd. Varje människa tillfrågas av livet, och hon kan
bara svara livet genom att svara för sitt eget liv. Sitt svar till livet kan hon endast ge
genom att vara ansvarig.9
Först och främst är var och en givetvis ansvariga inför sig själv. Vem en människa är
handlar i hög utsträckning om hur ens historia och minnen ser ut. Miroslav Volf skriver:
”For memories do not merely replicate pleasure or pain: they also decisively shape our
identities.”10
Självbilden skapas genom sanna minnen utifrån individens erfarenheter och
historia. Varje människa lever samtidigt alltid i relation till andra. Varje människa utgör
Frankl 1969:104.
Frankl 1969:107f.
10 Volf 2006:24.
8
9
10
delar av den gemensamma samtiden. Genom sina minnen; menar Volf, att människor
berättar om den värld och det samhälle de lever i. Var och en har alltså en skyldighet att
minnas och bekänna hur det faktiskt är och har varit för att teckna sitt livs bakgrund och
förutsättningar. Genom erkännanden synliggörs individens agerande, men det avslöjar
och synliggör också i många fall övergripande strukturer och sociala mönster som
individens synd är en del utav.11 Genom minnen skapas såväl en persons identitet som en
bild av den samtid som personen delar med andra. Alltså är våra minnen en del av den
andres identitet, och vi har en skyldighet gentemot dem vars liv våra handlingar har
påverkat.
Volf frågar sig ifall den som blivit utsatt för övergrepp behöver bry sig om, och på
ett korrekt sätt minnas, sin förövare. Han svarar: Ja, därför att det är honom, förövaren,
som Gud uppmanat mig att älska. 12 Utifrån detta resonemang är varje människa
ofrånkomligt indragen i tre olika grundläggande relationer: Till sig själv, till
medmänniskor och till omgivningen. Relationen till omgivningen handlar om närmiljön
men också om hela skapelsen. Att våga minnas sanningsenligt är att ta alla dessa tre
relationer på allvar och att bli delaktig i en sann berättelse.
Volfs ärende, liksom denna uppsats, handlar inte primärt om en korrekt hågkomst
utan om möjligheten till försoning. ”So salvation lies in memory insofar as that memory
prevents us from distorting our essential selves and living a lie.”13 Förutom de
mellanmänskliga relationer jag här skrivit om förutsätter gudstjänstens syndabekännelse
och kristen försoning en relation till Gud. Jag återkommer till detta längre fram i detta
kapitel.
Att bekänna en synd handlar om att i nutid hantera något som tidigare hänt. Under
rubriken Dåtid, nutid, framtid (2.1.1) redogörs för tidens modaliteter inom kristen
trosutövning med fokus på gemensam bikt. I stycket 2.1.2 undersöks vad som ska
bekännas i gemensam bikt. Här beskrivs hur synen på synd förändrats. Den
gemensamma bikten ifrågasätts utifrån upplevelsen av skuld kontra skam i det moderna
västerländska samhället.
Volf 2006:12f.
Volf 2006:13.
13 Volf 2006:24.
11
12
11
2.1.1 Dåtid, nutid, framtid
Varje liv formas i tiden. Ingen människa kan förhålla sig till nuet helt oberoende av det
som hänt tidigare. Förhoppningar liksom farhågor inför framtiden bygger både på nuet
och på tidigare erfarenheter. Hur personer hanterar sina minnen påverkar alltså såväl
nuet som framtiden. De erfarenheter man bär med sig utgör mer än en samlad
kunskapsbank av fakta. Minnena ”agerar” aktivt i det pågående livet. Därför handlar
syndabekännelse och försoning aldrig enbart om det som redan inträffat. Det innesluts i
nuet och framtiden.14
I många texter i evangelierna blir detta tidsperspektiv tydligt. När Jesus möter
tullindrivaren Sackaios i dennes hem börjar han tala om det förflutna. Sackaios säger:
”Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus svarar
honom: ”I dag har räddningen nått detta hus ”.15 I berättelsen påverkar det som hänt
tidigare Sackaios bekännelse så att han ger löften för sitt framtida handlande. Mitt
emellan dåtid och framtid inträffar ”räddningen” – eller – ”försoningen” om vi väljer det
uttrycket.
I en bok om bikt skriver teologen och pastorn Hans Johansson:
Bikten ger oss inte minnesförlust men en bättre förmåga att tåla det vi minns
och en ny möjlighet att lära av våra nederlag, så att det förflutna kan bli
framtidens utgångspunkt. Om det förflutna är höljt i en ouppklarad skuld
möter vi framtiden med rädsla. Upplever vi det i stället som försonat kan vi
möta framtiden med hopp och mod.16
Eftersom denna uppsats handlar om syndabekännelsen i gudstjänsten är det intressant
att konstatera att både judendom och kristendom i hög grad bygger på minnen. De
hebreiska slavarnas uttåg ur Egypten och intåget i det heliga landet samt Jesus död och
uppståndelse är berättelser som utgör ”grundläggande minnen” för de troende, skriver
Volf.
Återigen avses här inte enbart det som en gång hände, utan dessa händelser i det
förgångna får, i religionernas tolkning, betydelse för upplevelsen av livet och av Gud i
Volf 2006: 69, 41.
Luk. 19:8–9 (1–10), min kurs.
16 Johansson 2005:35.
14
15
12
nutid. När en kristen församling delar brödet och dricker vinet i nattvarden görs det som
”åminnelse”, men också för att ta emot Guds närvaro här och nu. I nattvarden finns också
ett framtidsperspektiv. En dag ska människors samlas till en himmelsk gemenskap där
gudsgemenskapen tar bort all hunger och allt lidande.17 När man samlas till nattvard och
minns Jesus uppståndelse berättar man också om att uppståndelsen ligger i framtiden.
”When we remember the Passion, we remember the future of redeemed humanity in the
world to come.”18
Vid korset och kring nattvardsbordet finns därför en föraning om ett tillstånd i
försoning, där deltagarna förenas i Guds kärlek bortom uppdelningen mellan offer och
förövare. Denna gemenskap är endast möjlig utifrån Guds dom och den rättvisa som står
över enskilda personers fasthållande i försvar eller minnen av oförrätter.19 Schmemann
uttrycker det så här: ”[W]e create the memory of each other, we identify each other as
living in Christ and being united with each other in him.”.20 Genom att bekänna det som
blev fel och genom att förlåta dem som gjort illa, tar man del i Kristi försoningsverk.
Detta resonemang skulle kunna tala för att man varken behöver minnas oförrätter
eller bekänna synderna eftersom allt ändå är försonat. Å andra sidan kan just det faktum
att till exempel nattvarden ger en föraning om en tillvaro genomsyrad av Guds rättvisa
och kärlek få människor att våga bekänna. Just där, när man påminns om att Jesus tagit
bort synden finns den tryggheten som syndabekännelsen behöver.21 Jag återkommer
längre fram i kapitlet till trygghet som en förutsättning för gemensam bikt.
Uttåget ut ur Egypten och Jesus uppståndelse ingår i Guds övergripande
frälsningsplan som handlar om att skapelsen i ett eskatologiskt perspektiv helt försonas
och upprättas. När man enskilt och som gudstjänstfirande församling ärligt kommer ihåg,
bekänner och tar emot förlåtelsen för att själv handla annorlunda nu och i framtiden, tar
man del av den stora berättelsen om Guds folks väg från fångenskap till försoning. Att på
ett ärligt sätt minnas att man gjort orätt och att ta emot Guds förlåtelse kan och bör,
enligt Volf, få konsekvenser för ens framtida agerande. Det handlar om att minnas för att
kunna agera annorlunda i en liknande situation nästa gång. 22
Volf 2006:97f, 100f; Upp. 21:1–4.
Volf 2006:112.
19 Volf 2006:124.
20 Volf 2006:119, kurs. borttagen.
21 Volf 2006:127.
22 Volf 2006:127, 42.
17
18
13
Kopplingen mellan Guds handlande och folkets agerande är tydligt i en av Gamla
Testamentets lagar om den behövande. I Femte Moseboken, kapitel 24, står det:
Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas
kläder skall du inte ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i
Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån.23
Volf skriver angående kopplingen mellan minne och framtid: ”Remember wrongs so that
you can protect sufferers from further injury, remember them truthfully so as to be able
to act justly.”24
Under de två rubrikerna ovan har jag, i huvudsak med stöd av Volf, funnit argument för
vikten av att minnas sina synder, bekänna dem och ta emot Guds förlåtelse. Men vad är
synd, och vad är det som ska förlåtas? Låt oss nu titta närmare på den frågan.
2.1.2 Vad ska bekännas?
Svaret på frågan beror på till vem och i vilket sammanhang frågan ställs. Björn Cedersjö
och Owe Kennerberg visar hur synen på vad som betraktats som syn förändrats över tid
inom frikyrkan. Att gå på bio uppfattades till exempel på 1940-talet som att beblanda sig
med ”världen”. Synen ändrades några decennier senare, delvis på grund av TVapparatens intåg i många vardagsrum. På motsvarande sätt förändrades exempelvis
uppfattningen om arbete under söndagar när industrierna började kräva helgarbete.
Vad som anses som synd har relaterats till bibelordet, men ofta också till den
omgivande kulturen.25 Här hade det varit intressant att undersöka hur synen på vad som
ansetts som synd har förändrats över tid. Eftersom uppsatsens syfte är att jämföra
syndabekännelser från 1980-talet och framåt gör jag här en mer övergripande
beskrivning av syndabegreppet.
Glömda saker eller trasiga relationer? När man idag talar om synd handlar det ofta om
saker man gjort, att man glömde ordna det man lovat eller blivit arga på fel person vid fel
tillfälle. Men enligt kristen tro startar synden inte i ”den spillda mjölken”. Enligt tron,
5 Mos. 24:17–18a.
Volf 2006:105f, 115.
25 Cedersjö 2001:97; Kennerberg 1996:278, 326.
23
24
14
hävdar Anders Olivius, är Gud alltings ursprung och alltings centrum. Därför är
förhållandet till Gud den mest grundläggande relation. Synd handlar då först och främst
inte om enskilda handlingar, så kallade verkningssynder, utan om att relationen till Gud
skadas. Människans önskan att gå sin egen väg är själva grundsynden. 26 Johansson
skriver: ”Roten till all synd är högmodet, detta att jag vill vara min egen, ha rätt till mig
själv, mitt hat och mina begär, mitt liv och min död.”27
Jag har tidigare lyft fram vikten av relationer och hur dessa påverkas av vad de som
ingår i relationerna minns. På motsvarande sätt som förmågan att rätt minnas det man
gjort eller blivit utsatt för påverkar relationen till sig själv, till människor och till
omvärlden, så påverkas dessa relationer också av synd. Till dessa tre ”mellanmänskliga”
relationer ska förstås relationen till Gud läggas som en fjärde ”grundrelation”, skriver Per
Arne Dahl.28
Eftersom människor hela tiden är beroende av andra – på kortare eller längre väg, i
släkt- och vänskapsrelationer, som konsumenter, givare eller mottagare av tjänster samt
genom global miljöpåverkan – får många handlingar konsekvenser i flera led. Utifrån att
relationen till Gud är grunden för människans identitet skadas den relationen implicit, då
man skadar sig själva eller ens medmänniskor.29
Utifrån detta resonemang handlar synd inte om att aldrig begå vardagsmisstag. När
syndabekännelsen blir en lista över det som glömts bort, det man borde eller inte orkade,
då blir kristen tro och kristet liv moralism istället för helgelse och helande av relationer. 30
Samtidigt finns det, när man kommer bort från bekännelsen av ”den spillda
mjölken”, en risk att man ber om förlåtelse för det man är istället för det man gör. ”I
bikten bekänner jag det konkreta, det som jag tänkt och gjort. Jag ber inte om förlåtelse
för den jag är eller för att jag finns.”31
Här finns alltså en viktig, men inte helt självklar, balansgång mellan att synden å ena
sidan handlar om det jag gör i tankar, ord och handlingar (inklusive det man underlåter),
och å andra sidan om mer än den spillda mjölken eller den ogenomtänkta kritiken. Synd
handlar i första hand om människans övergripande relationer.
Olivius 1988:123, 64.
Johansson 2005:48.
28 Dahl 1982:8.
29 Volf 2006:180.
30 Dahl 1982:11; Olivius 1988:65.
31 Johansson 2005:52, min kurs.
26
27
15
I en pietistisk betonad fromhet inom svensk frikyrklighet har den enskildas
handlande stått i centrum. Samtidigt, visar Olivius, växte det från slutet av 1960-talest
fram en solidaritetsrörelse. Man insåg att många beslut i västvärlden påverkade
människor i andra delar av värden. Medvetandet om det kollektiva ansvaret växer inte
minst genom globaliseringen och kunskap av miljöpåverkan också på 2000-talet. Det
handlar om individuella val som får konsekvenser för människor man aldrig kommer
träffa eller som ännu inte är födda. Varje människa är indragen i strukturer som man inte
förmår överblicka. Det finns en kollektiv synd och skuld som kyrkan behöver hantera.32
Det tycks ha skett en intressant förskjutning över tid i synen på synd och
syndabekännelse i relation till ett kollektivt kontra individuellt samhälle. Under första
delen av 1900-talet kan Sverige, jämfört med idag, i stort betecknas som ett kollektivt
enhetssamhälle. I detta kollektivt präglade samhälle betonades den individuella synden
ofta stark. I frikyrkoförsamlingar betraktades den enskildes val av kläder och
fritidsaktiviteter i vissa fall i kategorier av synd.33 I nutid är det svenska samhället starkt
individualistiskt, men förståelsen av synden har blivit mer kollektiv. ”Synden uppfattas
nu som strukturer som alla är mer eller mindre indragna i – kommersiella krafter,
bundenhet vid ägodelar, TV-tittande, etc. – och i långt mindre grad enstaka moraliska
felsteg.34
Att det funnits skillnader i synen på det kollektiva, respektive det individuella,
också mellan de tre bilarsamfunden framgår tydliga i de gudstjänstordningar som
undersöks i nästa kapitel. Därför kommer jag i analysen att återkomma till den aspekten.
Förlåten skam förstärks. Att en gudstjänst ska inledas med syndabekännelse är inte
självklart, varken historiskt eller teologiskt. Ninna Edgardh menar att eftersom synen på
vad som är synd har förändrats och kännedomen om kristen tro minskat, upplevs den
gemensamma bikten av många som nedtryckande – och till och med livsförnekande, i
stället för befriande.35 Därför redogörs här för några argument mot gemensam bikt.
Vissa själavårdare, där ibland Olivius, menar att människor idag generellt har svårt
att skilja skam från skuld. Detta är ett av huvudargumenten mot gemensam bikt. För att
ta skulden och förlåtelsens möjlighet på allvar behöver man ha en relativt god
Olivius 1988:221ff.
Kennerberg 1996:270; Cedersjö 2001:97.
34 Kennerberg 1996:332.
35 Edgardh 2009:98f.
32
33
16
självkänsla. Man behöver våga erkänna sina fel och ta ansvar för sitt och andras liv. För
den som istället lider av låg självkänsla finns risken, att man bekänner att man är
värdelös istället för det man gjort. Förlåtelsens ord blir då snarare en bekräftelse på att
man är värdelös och inte förtjänar bättre.36 Dessa farhågor fanns å andra sidan redan hos
Augustinus. På 400-talet förde han enskilda samtal med människor vid sidan om den
offentliga syndabekännelsen. Bekännelsen handlade, enligt honom, inte enbart om
kyrkotukt utan även om andlig vägledning, och allt som människor bekände skulle inte
klassas som synd. 37
En snarast motsatt tendens hos vissa människor i dagens samhälle är att skylla allt
som händer på någon annan. Ansvaret kan skyllas på uppväxtförhållanden,
omständigheter eller på stjärnornas position. Att alltid skylla ifrån sig fråntar människan
hennes ansvar. Hon omyndigförklarar sig själv. Mot detta vänder sig den kristna
människosynen genom tolkningen av varje människa som Guds avbild, som i grunden
kapabel att svara för sina val och handlingar.38
Det krävs ett visst mått av styrka för att våga erkänna sin reella skuld, men också
för att våga släppa in Gud och därmed förlåtelsen. Olivius refererar till Bruce Reeds
tankar när han skriver:
Den religiösa människan tillåter sig själv att bli beroende av Gud. Det gör hon i
bönen, i gudstjänsten, i nattvarden. Hon söker Gud för att få hjälp i en
situation som hon inte klarar av själv, för att få ordning i sitt kaos.39
För den som har styrkan och modet att erkänna sitt beroende av Gud blir förlåtelsen ett
erbjudande, en gåva. Men eftersom beroendet av någon annan inte anses särskilt
attraktivt i det västerländska samhället kan uppmaningen till syndabekännelse bli en
”dörrstängare”. Man tänker: ”Så syndig är jag väl inte?!” För att våga ”regrediera” till
beroendet av Gud krävs alltså, enligt Olivius, en kärleksfull och trygg miljö. Om
syndabekännelsen alls ska finnas med i gudstjänsten, menar Göran Prytz att den
Olivius 1988:164, 206.
Olivius 1988:17.
38 Béguerie & Duchesneau 1994:159; Ellverson 2003:242.
39 Olivius 1988:234.
36
37
17
tillsammans med gudstjänstens inledning, till minst två tredjedelar ska förmedla Guds
kärlek och enbart till en tredjedel handla om synden.40
När jag i nästa kapitel beskriver, analyserar och jämför gudstjänstordningarna
kommer en av frågorna vara om, och i så fall på vilket sätt, gudstjänstens första moment
förmedlar Guds kärlek. Och ifall momenten före den gemensamma bikten gör det tydligt
till vem man riktar bekännelsen.
I kyrkans västliga traditioner har frågor om synd och försoning fått en stor plats i
teologin, och terminologin för detta är ofta hämtad från juridikens område, skriver KarlGunnar Ellverson. Teologerna talar om synd, skuld, benådning o.s.v. Som alternativ skulle
frågor kring synd och försoning kunna benämnas med ett mer organiskt och relationellt
språkbruk. Exempel på en sådan terminologi skulle vara: att leva samstämmigt med Gud,
känna brustenhet eller att vara hel. Utifrån det språkbruket och orden i Jer. 17:14 (1917
års översättning) förekommer bönen ”Rena mig, så blir jag ren, hela mig, så blir jag
hel…”.41
Kritiken mot gemensam bikt i inledningen av gudstjänsten handlar om att
gudstjänstdeltagarna då inte hinner bygga upp förtroendet för Gud. De hinner inte heller
reda ut vad man ska bekänna och inte bekänna. Ett alltför allmänt rabblande av fel
riskerar att leda till en svag tro på förlåtelsen. Det är som om man slänger iväg en hög
med bollar mot en vägg. I bästa fall kan man fånga, alltså ta var på, en eller två. 42 I och
med att syndabekännelsen ingår i den offentliga gudstjänsten, till skillnad mot den
enskilda bikten, är alla tvingade att ”kasta iväg sina bollar”. Löwegren frågan sig om detta
”bekännelsetvång” gagnar mottagandet av förlåtelsen.43 Han skriver om en alltför kort
gemensam bikt: ”Vi riskerar därmed att ta för lätt såväl på syndens allvar som
förlåtelsens återupprättande kraft.” 44
Ett återkommande förslag i denna diskussion är att, istället för gemensam bikt,
inleda gudstjänsten med en överlåtelsebön och någon form av Kyrie eleison (Herre,
förbarma dig).45 Då skulle man kanske komma ifrån de svårigheter som
Olivius 1988:236; Löwegren 2011:36, 39.
Ellverson 2003:242.
42 Dahl 1982:21f.
43 Löwegren 2011:55.
44 Löwegren 2012.
45 Olivius 1988:164.
40
41
18
syndabekännelsen leder till, och Guds kärlek skulle kunna bli tydligare. I kontrast till
Volfs tal om vikten av att minnas våra felsteg, skriver Karl Barth om att överlåta det som
varit i Guds försyn, så att det inte hindrar oss att leva våra liv. 46
Som synes finns det starka argument både för och emot gemensam bikt. Teologin
om gemensam bikt och dess plats i eller utanför gudstjänsten har skiftat genom kyrkans
historia.
2.2 Bikt i kyrkans långa historia
Synen på syndabekännelse och bikt, enskild liksom gemensam, har som sagt förändrats
genom kyrkans historia. Här kommer några av dessa förändringar presenteras. Punkt
2.2.1 handlar om den tidiga kyrkan. Därefter fokuseras den medeltida västliga kyrkan
under punkt 2.2.2. Beskrivningen smalnar ytterligare under punkt 2.2.3, där utvecklingen
i Svenska kyrkan efter reformationen redovisas. Slutligen tas synen på synd i de äldre
svenska frikyrkorna upp under punkten 2.2.4.
2.2.1 Den tidiga kyrkan
Redan i den tidigaste kyrkan var dop och nattvard mycket centrala gudstjänsthandlingar.
I dopet ”avklädde” man sig den gamla människan, också rent fysiskt, och uppstod med
Kristus till ett nytt liv och ikläddes nya kläder. 47 Som nydöpt hade alla ens tidiga synder
begravts. Om man sedan begick ”mindre” synder uppmanades man att be, fasta och ge
allmosor. Grova synder skulle däremot bekännas offentligt och personen uteslöts ur
församlingen under en begränsad tid.
I slutet av 100-talet menade kyrkofadern Tertullianus att den offentliga
bekännelsen var en nyttig förödmjukelse.48 Den som först förde fram tanken på enskild
bekännelse var Origenes (d. ca 253). Enligt honom skulle ändå den enskilda
syndabekännelsen inför prästen följas av en offentlig. ”Ty synder av alla slag måste
bekännas, och allt vi gör måste göras öppet.”.49
I Didaché beskrivs hur nattvarden firades på 100-talet. ”På Herrens dag skall ni
samlas och bryta brödet och frambära tacksägelse efter att ha bekänt era synder, så att
ert offer blir rent.” Av detta kan man inte utläsa om det avses en enskild eller gemensam
Volf 2006:134.
Rasmussen, Thomassen 2007:93.
48 Olivius 1988:16.
49 Rasmussen, Thomassen 2007:123; Olivius 1988:16f.
46
47
19
syndabekännelse. Inte heller om denna uttalades inför någon person eller enbart inför
Gud.50 I den mer utförliga nattvardsordning som finns bevarad från 150-talet finns ingen
syndabekännelse med.
När kyrkan på 300-talet fick en mer erkänd plats i samhället, försköts synen på bikt
och botgöringen till en mer individuell inre brottningskamp. Ungefär samtidigt började
man be bönen Vår Fader i samband med nattvardsfirande, eftersom bönen om förlåtelse
– ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss” 51 –
ansågs uppfylla kravet på att pröva sig själv innan nattvarden, enligt 1 Kor. 11:28–29.
Under 600-talet blev den enskilda bikten allt vanligare. Denna praktik var tänkt
som en del av helgelsen inom klostren, men spred sig med början på Irland, till ”lekfolk”
som kom till klostren för att bikta sig.52 Inte förrän på 1100-talet finns klara belägg för
syndabekännelse i ordningen för nattvardsfirandet. Ordningen innehåller bön med
botmotiv, men den innehåller ingen konkret bekännelse eller avlösning. 53
2.2.2 Kyrkan i väst och Fjärde Laterankonciliet
När man studerar nattvardsordningar över tid framgår att vikten av beredelse inför
nattvarden korresponderar med hur ofta man firat nattvard. I Apostlagärningarnas andra
kapitel verkar det som om den tidiga kyrkan firade nattvard – bröt brödet – ofta. Men vid
Fjärde Laterankonciliet 1215 uttalade man att det var plikt för varje kristen att ta emot
nattvarden åtminstone en gång per år. För att få ta emot gåvorna krävdes då också att
man i bikten bekänt ”alla” sina synder.
Under 1200-talet infördes biktstolen i västkyrkan. Även formen för avlösning
förändras från att tidigare varit en bön till att bli en ren tillsägelse: Ego te absolvo/Jag
avlöser dig.54 Innan man övergick till avlösning i form av tillsägelse finns en ordning
bevarad från 1000-talet, där man ömsesidigt bad om förlåtelse. Den tillämpades vid såväl
enklare tidegärder mellan två personer som i mässordningen för församling. Bönen om
avlösning kunde då bedjas av diakonen eller någon annan medarbetare med orden: ”Må
Gud allsmäktig ha förbarmande med dig och förlåta dig alla dina synder ...”.55
Löwegren 2011:12f.
Den ekumeniska översättningen 1996.
52 Löwegren 2012; Olivius 1988:19.
53 Löwegren 2012; Löwegren 2011:9.
54 Löwegren 2011:19; Olivius 1988:20.
55 Löwegren 2011:20.
50
51
20
2.2.3 Svenska kyrkan och skriftermålet
Skriftermål, som är ett främmande ord i nutida vokabulär, är sammansatt av skrift och
mål. Skrift har med det skrivna att göra, men lika mycket med det berättade. Mål, som
numera mest används inom juridiken, har med ärende att göra. Att skrifta sig betyder att
berätta sin berättelse, att verbalisera tankar, ord och gärningar.56
Efter reformationen upphörde kravet på enskild bikt inom Svenska kyrkan, även
om man i böcker från slutet av 1500-talet kan se att det ansågs nyttigt, särskilt för unga
personer. För att få ta emot nattvard var man ändå tvungen att bekänna sina synder.
Detta gjorde man i det så kallade allmänna skriftermålet. Det var en gemensam samling
som hölls före själva nattvardsgudstjänsten, antingen på lördagskvällen eller tidigt
söndag morgon.
Genom notiser från 1600-talet vet man att det allmänna skriftermålet inte handlade
om den personliga syndabekännelsen, utan om att de församlade kollektivt svarade ja på
viljan att bekänna, ångra sig och föra ett ”botfärdigt leverne”. Det intressanta är att det
kollektiva tycks ha luckrats upp under 1700-talet. Det allmänna skriftermålet kunde då
innehålla undervisning och förhör angående kunskap om nattvardens betydelse, skriver
Löwegren.57
Från att ha mottagit nattvard sällan blev det inom Svenska kyrkan mot slutet av
1800-talet en djupgående nattvardskris. I vissa församlingar firades nattvard inte alls.
Detta berodde på flera förändringar i samhället. En av dessa var konkurrensen från de
fria nattvardsföreningarna som bildats, där de ”väckta” valde att fira nattvard. Följden av
denna förändring blev att man inom Svenska kyrkan började fira nattvard i andra
samlingar än söndagens huvudgudstjänst. Denna förändring medförde att skriftermålet i
praktiken sammanföll med nattvardsgudstjänsten, de kom därför att kallas
skriftermålsmässor. Den typen av nattvardsfirande blev med tiden allt vanligare, även
som högmässa. Ordningen med så kallat infogat skriftermål blev enda officiella ordningen
i Svenska kyrkan 1986.58
Löwegren 2011:25.
Löwegren 2011:26,29.
58 Löwegren 2011:31f; Löwegren 2012.
56
57
21
2.2.4 Frikyrkan – från nattvardsföreningar till trossamfund
Jag kommer här att ge en kortfattad historisk översikt av Equmeniakyrkans
bildarsamfunds framväxt i Sverige, samt lyfta fram något om samfundens
ställningstaganden till gudstjänstordning och gemensam bikt.
1800-talet innebar på flera sätt ett uppbrott från det homogena bondesamhället och
enhetskulturen mellan nation och kyrka. Löwegren menar, som jag skrivit ovan, att
”nattvardskrisen” inom Svenska kyrkan delvis berodde på att människor valde att fira
nattvard på annat håll. De som börjat läsa Bibeln på egen hand och upplevde sig
personligt berörda av budskapet ville fira nattvarden med likasinnade. Waldenström
skrev angående detta i tidningen Pietisten 1883:
Om än de personer, i vilkas sällskap du är, icke kunna genom sin otro taga de
heliga håvorna från dig, så är det dock av vikt, att, såvitt görligt är, vid denna
måltid de rätta personerna äro tillsammans; och de rätta personerna äro Jesu
lärjungar.59
Ungefär två decennier innan detta skrevs, 1859, blev det lagligt tillåtet att ta emot
nattvard utanför den egna hemförsamlingen. Det blev möjligt för människor att samlas
hos de präster som man menade var ”väckta”, alltså hade det man ansåg vara en levande
kristen tro. Året därefter, 1860, infördes dissenterlagen som tillät personer att lämna
Svenska kyrkan mot inträde i annat av staten erkänt samfund.60
59
60
Ahrén 1966:35.
Berntson m.fl. 2012:273f.
22
Svenska Baptistsamfundet. Redan 1848 genomfördes det första baptistiska dopet i
Sverige, och församlingen i Borekulla i Halland bildades. För baptisterna var den egna
läsningen av Bibeln avgörande. Det dessa personer läste fick konsekvenser för deras
handlingar, inte minst i dopfrågan. Oavsett vad den svenska lagen föreskrev utförde man
dop av vuxna, eftersom det var så man uppfattade uppmaningen i Bibeln.61 Betoningen
av individens ställningstagande och synen på Bibeln som enda auktoritet är
grundläggande inom baptismen.
För att den kristne och kyrkan skall radikalt kunna efterfölja Guds ord, måste man
vara fri från all överhet som hindrar ”Kristi lydnad”. Därför blev självständighet ett högt
älskat ideal inom döparrörelsen. De troendes gemenskap skall vara fri under sin Herre,
och varje människa skall ha rätt att leva utan yttre tvång.62 Denna inställning har lett till
stor tveksamhet inför fasta gudstjänstordningar inom baptistsamfundet.
Vad gäller gemensam bikt har det ifrågasatts om bekännelsen ska riktas till pastorn
som ”svarande” part. Istället har församlingar inför nattvarden betonat bibelordet om att
”var och en måste pröva sig själv”, enligt 1 Kor. 11:28. Periodvis har detta lett till att
människor funnit sig ovärdiga att ta emot gåvorna, istället för att se ödmjukheten och
syndabekännelsen som vägen till gåvorna. Svaret på denna stund av ”självprövning” har
sällan varit ett moment av avlösning, utan själva nattvarden har tolkats som försoningen
med Gud och medmänniskorna.63 ”[G]rundtonen i nattvarden är inte hotet och rädslan
utan förtröstan och förlåtelse. Nattvarden är den kristna förtröstans sakrament.” 64 Det
tycks som om avsaknaden av en tydlig avlösning ibland gjort mottagandet av förlåtelsen
otydlig.65
Berntson m.fl. 2012:266; Bergsten 1997:30.
Fahlgren och Klingert 1994:251.
63 Aourell m.fl. 1981:53, 127f, 80.
64 Aourell m.fl. 1981:81.
65 Aourell m.fl. 1981:210.
61
62
23
Metodistkyrkan i Sverige. Den första metodistförsamlingen i Sverige grundades 1868. Den
metodistiska rörelsen grundades i England under 1700-talet och kom till Sverige, dels
genom utländsk arbetskraft, dels med hemvändande svenskar som mött metodismen
utomlands. Bland dessa som återvände hem hade en del mött metodistkyrkans
omfattande arbete med att hjälpa emigranter i New York.66 Inom metodismen har den
personliga helgelsen och det sociala engagemanget funnits sida vid sida ända från början.
Inom ”The Holy Club”, den studentrörelse som var metodistkyrkans startpunkt, samlade
man in pengar till fattiga, men man var också personligen engagerad för att hjälpa fångar
och deras familjer, visar Theodore Runyon.67
[W]hat is received from God is loving concern, it cannot be retained by the
recipient but must be shared. This is the very nature of divine love. Thus the
church is a living organism of piety and good works, never the one without the
other, and both in the faithful service of God and of humanity.68
Att ta emot från Gud för att ge nåden och kärleken vidare är en grundläggande tanke.
Helgelsen är ett mottagande från Gud och samtidigt ett arbete som människan
tillgodogör sig steg för steg. I stället för att läsa trosbekännelsen i gudstjänsten är det,
enligt handboken från 1986, möjligt att läsa ur Vår sociala bekännelse. Denna bekännelse
är skriven utifrån Metodistkyrkans Sociala principer och uttrycker ställningstagande
angående mänskliga rättigheter, miljöfrågor, sociala frågor mm. 69
Om kongregationalismen och varje individs frihet varit grund inom baptismen, har
metodismen vid sidan om detta även betonat den episkopala ledningsfunktionen och
kyrkans enhet. Kyrkan är konnektionalistisk.70
I genomgången av Metodistkyrkans senare ordningar ser man tydligt en tradition
av hur pastorn och församlingen ömsesidigt ger varandra avlösning. Från
Metodistkyrkan början i Storbritannien organiserades församlingen i mindre grupper,
klasser, för att stötta varandra i helgelse. Under dessa möten förekom ingen
Thaarup 2008:4f; Rasmussen 2007:377.
Runyon 1998:117.
68 Runyon 1998:106.
69 Runyon 1998:55; Fahlgren och Klingert 1994:311.
70 Thaarup 2008:23.
66
67
24
syndabekännelse inför någon präst, men medlemmarna delade sina synder inför
varandra.71 Möjligen är detta grunden för avlösningens ömsesidighet.
Nattvardsordningarna från 1941 och 1968 har heller ingen anvisad text för
pastorns tilltal i avlösningen, utan förespråkar citat från Joh. 3:16 och 1 Tim. 1:15.72 Som
framgår av nästa kapitel har pastorns tilltal kommit in i senare handböcker i
Metodistkyrkan i Sverige.
Svenska Missionsförbundet. Frågan om var och med vilka man skulle fira nattvard, var en
av de frågor som ledde till Svenska Missionsförbundets, senare Svenska Missionskyrkans,
bildande 1878. En annan fråga som var viktig var huruvida Gud behövde blidkas, eller om
Gud framför allt var nådig och kärleksfull. Missionsförbundets grundare betonade Guds
nåd.73
Eftersom rörelsen växte fram i konflikt med Svenska kyrkan blev det viktigt att
markera avstånd från prästernas överhöghet. I frågan om gemensam nattvardsordning
skrevs från Missionsförbundets predikantmötet i Svenska Morgonbladet 1891:
Man mente, att försiktighet i detta hänseende vore av nöden. Annars kunde,
innan man visste ordet av, det vara kommet därhän, att även friförsamlingarna
hade sin ritual. Så kunde prästvälde m.m. följa.74
Synen på den gemensamma bikten i samband med nattvardsfirande har växlat i
samfundets historia. Redan Waldenström och Ekman hade olika uppfattningar i frågan.
Per-Olov Ahrén skriver: ”Att ge de troende del av syndernas förlåtelse var enligt
Waldenström en av nattvardens uppgifter, medan för Ekman nattvarden ’i och för sig’
intet hade att göra med detta.”75
Den nattvardsordning som föreslogs 1928 tonade ned botmotivet både i fråga om
föreslagna moment, bibelord och sånger. Till skillnad från hur man uppfattade Svenska
kyrkans ordningar, ville man betona glädjen och tryggheten i att tillhöra Guds folk. I nästa
Runyon 1998:124.
Fahlgren och Klingert 1994:320.
73 Berntson m.fl. 2012:280f.
74 Ahrén 1966:91.
75 Ahrén 1966:65.
71
72
25
handbok, som kom 1947, finns gemensam bikt med. Detta får tolkas som ett litet
närmande till Svenska kyrkans ordning.76
I handboken från 1983 står det i introduktionen till nattvardsordningarna:
Nattvarden är därför en förlåtelsens och försoningens högtid i det nya
förbundet (Matt 26:28). Firandet av nattvarden bör ske i medvetande om den
djupa innebörden av Jesu lidande och offerdöd för vår skull. Samtidigt bör den
i visshet om den uppståndnes närvaro präglas av glädje och segerstämning. 77
Denna handbok är också, enligt Fahlgren och Klingert, tydligare än tidigare ordningar på
att avlösning bör följa efter syndabekännelsen. 78
Bland de ”rätt kristna”. I dessa tre frikyrkosamfund handlade det om att få dela nattvard
med de ”rätt kristna”. Församlingen skulle hållas ren från synd, eftersom man menade att
Gud hade kallat medlemmarna att leva rent och heligt efter Bibelns vägledning. Renheten
uppfattades som en förutsättning för Guds närvaro, skriver Kennerberg. Därför försiggick
i dessa församlingar noggrann kontroll av hur medlemmarna levde. Undersökningar av
Baptistsamfundet och Missionsförbundet visar att det under slutet av 1800-talet och i
början av 1900-talet bedrevs omfattande församlingstukt. I vissa fall uteslöts ända upp
till 30–40 procent av dem som välkomnats som medlemmar.79
I handböckerna för Equmeniakyrkans bildarsamfund har utrymmet för den
gemensamma bikten varierat. Som komplement till, eller ersättning för, detta moment
har man periodvis erbjudet tillfälle för överlåtelse och omvändelse i senare delen av
gudstjänsten. Detta har skett till exempel genom handuppräckning eller vid ett knäfall.80
Dessa moment erbjuder då möjlighet att respondera på förkunnelsen.
I detta kapitel har jag visat på vilken plats som både den enskilda, och den gemensamma,
bikten haft i den kristna kyrkans historia. Kapitlet avslutas med en närmare beskrivning
Ahrén 1966:125ff, 138ff.
Handbok till den kristna församlingens tjänst. 1983:88.
78 Fahlgren och Klingert 1994:241.
79 Kennerberg 1996:297, 260.
80 Fahlgren & Klingert 1994:278, 312.
76
77
26
av framväxten av Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionsförbundet i Sverige och
den gemensamma biktens roll inom dessa samfund.
2.2.5 Problematiserad historieskrivning
Att skriva om ett historiskt skeende handlar alltid om att göra avgränsningar och
förenklingar. Är det överhuvudtaget möjligt att på några sidor beskriva biktens historia?
Ja, men endast som en översiktskarta eller en blid med grov upplösning. I källsökningen
och skrivandet görs hela tiden olika val. Magnus Nyman skriver:
Att beskriva historisk forskning är inte enbart ett återgivande av dokument
och presentation av så kallade historiska fakta utan också en konstruktion av
skeendet. Våra egna frågor, värderingar och intressen gör att vi riktar
strålkastaren mot olika fält, materialet svarar så att säga mot de frågor vi
ställer.81
Biktens historia kan naturligtvis skrivas ur andra aspekter än de som valts här.
2.3 Gudstjänst – några tolkningsmönster
Under denna rubrik kommer jag, utifrån Martin Modéus bok – Mänsklig gudstjänst. Om
gudstjänsten som relation och rit – presentera några möjliga sätt att förstå gudstjänsten
utifrån ett ritvetenskapligt perspektiv.
2.3.1 Gudstjänst som gemenskap
I gudstjänsten möts församlingen som gemenskap inför Gud. Här finns en tydlig skillnad
från Jesus uppmaning att gå in i kammaren och ge tid åt det enskilda mötet med Gud i
Matt. 6:6. Den gemensamma gudstjänsten anknyter istället till bönen Vår Fader. Den är
en kollektiv bön som beds av ett vi. Liksom ordet delas i gudstjänsten, delas också
nattvarden i en gemenskap med Gud och med hela den kristna kyrkan genom historien.82
Både Volf och Modéus relaterar gemenskapen till tre grundrelationer. Det handlar om
81
82
Nyman 2002:20.
Modéus 2005:91f, 136.
27
förhållandet till sig själva, till medmänniskan och till Gud. I de tre relationerna räknar
Modéus in skapelsen eftersom den är en förutsättning för våra fysiska liv. 83
Dessa tre relationer kan kopplas till gudstjänstens tre nivåer: individen, den
gudstjänstfirande församlingen och kyrkan. Gudstjänstens utmaning är att få dessa nivåer
att balanser mot varandra. Om det individuella betonas alltför starkt, går helheten och
gemenskapen förlorad. Om gudstjänsten däremot lägger för mycket betoning på
församlingen, finns risk för sekteristiska tendenser. Ifall den kyrkliga sidan blir helt
dominerande, riskerar gudstjänsten att upplevas opersonlig och ”frånvarande”. Mycket
av gudstjänstförnyelse har, enligt Modéus, tenderat att lägga mer tyngd på individnivå
genom exempelvis bönestationer och tid för tystnad.84
2.3.2 Vad har hänt?
Det finns en orsak till varför människor söker sig till gudstjänst. Denna grundläggande,
eller yttersta, orsak benämner Moéus gudstjänstens causa. Ordet kommer från latinets
uttryck för angelägenhet eller grund, i plural causae.85 Gudstjänsten utformning som en
rit svarar mot att något hänt i våra liv. Frågan är vad detta något är?
I en dop-, eller begravningsgudstjänst är det enkelt att se den grundläggande
orsaken. Gudstjänstens causa är att ett barn har fötts respektive att någon har dött.
Causat handlar inte om att Jesus uppmanat oss att döpa eller att förkunna
uppståndelsens hopp.86 ”När man söker causa skall man fråga på upplevelseplanet: Vad
är det som just nu har hänt? Då hittar man det som driver fram den rituella
gestaltningen.”87
Vad är det då som har hänt för att fira söndagens gudstjänst? Frågan är inte lika
enkel att besvara som vid dop eller begravning. Det som hänt en vanlig söndag är just att
det åter igen blivit söndag. En grundläggande funktion för riten är att skapa ordning på
tidens och naturens gång. Söndagens gudstjänst avskiljer denna vecka från nästa.88 Ett
annat skäl för söndagens gudstjänst handlar om bekräftelse. Det handlar både om att
Modéus 2005:26f, 96.
Modéus 2005:96–98, 94.
85 Modéus 2005:58.
86 Modéus 2005:43, 58.
87 Modéus 2005:59.
88 Modéus 2005:66f, 79.
83
84
28
bekräfta, i förståelsen försäkra sig om att det som var fortfarande gäller, och bekräftelse i
betydelsen att ge kraft och försäkran in i framtiden.
Bekräftelsen handlar om alla de grundläggande relationer som jag tidigare skrivit
om. De som samlas till gudstjänst är fortfarande församling och deras gemensamma tro
bär in i kommande vecka.
Nära bekräftelsen ligger återupprättelsen. Det handlar om att föra tillbaka någon
eller några som lämnat eller fallit ur sin tillhörighet. Båda dessa causa handlar om
tillhörighet, om vem som är innanför eller utanför.89 ”Inom bekräftelse samlas de causae
som har att göra med det ordinarie och friska, medan återupprättelse handlar om hur vi
skall rätta till det som gått snett.”90
Det är lätt att tänka att den gemensamma bikten har perspektivet av
återupprättelse i gudstjänsten, och övriga moment fokuserar bekräftelse. Modéus vänder
sig starkt mot en sådan tolkning då den ger bilden av att människan faller ur
gudsrelationen på grund av synden. Syndabekännelsen och avlösningen bör därför vara
en del i bekräftelseriten. ”När jag ber Gud om förlåtelse gör jag det alltså ifrån ett
inifrånperspektiv. Vår relation är hel, synden skiljer mig inte från Gud.” menar Modéus.91
Med denna tolkning skulle återföreningsmomentet, utifrån min läsning, snarare
handla om dopbekräftelse eller försoningstillfällen. Samtidigt skriver Modéus några sidor
tidigare att gudstjänstens syndabekännelse kanske är det tydligaste svenska exemplet på
”reningsrit”, d.v.s. återupprättelse.92
Vad innebär gudsrelationen och hur tolkas synden? Min tolkning av denna,
tillsynes, dubbelhet hos Modéus är att relationen till Gud inte bryts p.g.a. synden. Ur den
aspekten behöver den inte återupprättas. Däremot påverkar synden våra relationer, inte
minst till Gud. Annars skulle synden varken behövas bekännas eller förlåtas. Därför
menar jag att gemensam bikt kan ses som återupprättelse, som ”reparation” av något
som skadats, men fortfarande ur ett inifrånperspektiv. Gudsmötet i gudstjänsten
förutsätter inte en återupprättad relation i form av gemensam bikt.
Kan denna förståelse av gudstjänstens causa och ritens funktion hjälpa oss att förstå
den gemensamma bikten? Att komma med ”veckans soppåse” är en markering av att
veckan gått och alstra skräp. Till gudstjänsten kommer man med behov av att bli
Modéus 2005: 68f, 81.
Modéus 2005:69.
91 Modéus 2005:82f.
92 Modéus 2005:69.
89
90
29
bekräftade i relation till Gud och medmänniskor. Deltagarna kommer med sina behov att
åter igen få bekräfta sin tro, relationen till Gud.
30
Kapitel 3
EN UNDERSÖKNING AV HANDBOKSTEXTER
I detta kapitel beskrivs och jämförs hur den gemensamma bikten placerats och
formulerats i de tre samfundens nattvardsordningar. Under rubriken Arbetsfrågor till
handbokstexterna (3.1) redogörs för de kategorier och frågeställningar som identifierats i
kapitel 2 och som är strukturerande för undersökningen. Stycket därefter (3.2) redogör
för några grundläggande förutsättningar för analys av frikyrklig liturgi utifrån
handbokstexter.
Undersökningen av de liturgiska handbokstexterna redogörs under punkterna 3.3–
3.6. I tur och ordning beskrivs undersökningen för Svenska Baptistsamfundet (3.3),
Metodistkyrkan i Sverige (3.4), Svenska Missionsförbundet/Missionskyrkan (3.5) och
slutligen en ekumenisk nattvardsordning (3.6).
Varje samfunds avsnitt inleds med en kort inledning om synen på liturgiska
handböcker inom det aktuella samfundet. Därefter kommer undersökning av samfundets
handbokstexter. Under denna rubrik undersöks med hjälp av arbetsfrågorna de två
handböckernas texter var för sig. Efter undersökningen jämförs de två handbokstexter
från samfundet under rubriken Summering.
3.1 Arbetsfrågor till handbokstexterna
I min undersökning av handbokstexterna kommer fokus att läggas på fyra olika områden.
Dessa områden har blivit tydliga utifrån läsningen av källmaterialet som redovisas i
kapitel 2.
1. Anders Olivius och Mikael Löwegren visar på svårigheten med en alltför kort
inledning av gudstjänsten före den gemensamma bikten. De menar att detta gör
det otydligt till vem syndabekännelsen riktas (2.1.4). Under rubriken placering
undersöks var i ordningen den gemensamma bikten förekommer, utifrån följande
grundfråga:
– På vilket sätt introduceras gudstjänstdeltagarna till den gemensamma bikten?
31
2. Vid läsning av Martin Modéus framgår att gudstjänsten relaterar till tre olika
nivåer: kyrkan, församlingen och individen (2.3.1). Under rubriken formulering
ställs följande fråga utifrån dessa nivåer:
– Är bönen formuleras utifrån ett kollektivt eller individuellt perspektiv?
Eftersom samtliga tre samfund har sin grund i pietismen, undersöks under denna
rubrik också ifall syndabekännelsen formuleras med hjälp av ord eller begrepp
från Bibeln eller om ett ”modernare” språkbruk används (2.2.4).
3. Efter placering och formulering kommer syndens karaktär att undersökas. Flera av
de författare som uppsatsen bygger på, bland andra Miroslav Volf och Anders
Olivius, betonar att människan lever i grundläggande relationer. Synden handlar
framför allt om dessa relationer. Olivius visar också hur många människor i
dagens samhälle förväxlar skuld och skam (2.1.4). Frågan som undersöks utifrån
denna problematik är:
– Vilka typer av synder identifieras i den gemensamma bikten?
4. Avslutningsvis undersöks hur avlösningen gestaltas. Som framgår i redovisningen
av biktens historia har avlösningen haft olika utformning både historiskt och
mellan de tre samfunden i denna uppsats (2.2). Under rubriken avlösning ställs
följande grundfråga och följdfrågor:
– Är förlåtelsen formulerad utifrån ett bibliskt språkbruk? I så fall hur? Likaså
huruvida den gestaltas som bön eller som tillsägelse. Och om avlösningen
enkelriktat tas emot av församlingen eller om den uttalas ömsesidigt.
3.2 Handboksbruk i frikyrkosamfund
En kyrkas liturgi uttrycker dess tro. Detta antagande formuleras ofta lex orandi, lex
credendi (som man ber, så tror man). Tro och praktik, d.v.s. liturgi, hör ihop.93
Frågan är huruvida det är möjligt att studera frikyrkligt gudstjänstliv utifrån
handbokstexter. Den grundläggande definitionen för benämningen frikyrka har handlat
om samfundets förhållande till staten. Samtidigt har det ofta även uppfattats som den
enskilda församlingens frihet visavi samfundets centrala beslut. Så här beskrivs
93
Modéus 2005:33.
32
kongregationalismen i en bok om frikyrklig gudstjänsttradition i England. Beskrivningen
är relevant också för svenska förhållanden.
This freedom is the freedom of local congregations to order their own
gatherings for worship; it is the freedom of spontaneity which is open to the
extempore guidance of the Holy Spirit; and it is the freedom of a particular
worshipping community to respond to the reading and preaching of Scripture
addressed to them as God’s living Word.94
Utifrån detta synsätt har det funnits en skepsis mot handböcker inom de frikyrkliga
församlingarna. När de första ordningarna från ledningen inom Svenska
Missionsförbundet presenterades på slutet av 1870-talet, var man mycket noga med att
detta endast var förslag.95 Även om acceptansen för gemensamma ordningar ökat, och
lojaliteten till det gemensamma skiljt sig mellan de tre samfunden, har den lokala
friheten varit betydande.
Angående Equmeniakyrkans bildarsamfunds handbokanvändning skriver Hans
Andreasson: ”Medarbetare från metodistisk tradition är mer benägna att följa
kyrkohandboken medan de som kommer från baptistisk bakgrund gör det minst.”96
De handbokstexter uppsatsen kommer att undersöka är publicerade till
församlingarnas hjälp, och de speglar dessas teologiska tradition och ståndpunkter.
Därför ger de ändå en bild av samfundens traditioner, även om församlingarnas
liturgiska frihet inte tillåter oss som läsare att betrakta dessa ordningar som varje
församlings gestaltning av gemensam bikt.
3.3 Svenska Baptistsamfundet
3.3.1 Introduktion
Som beskrivits tidigare i denna uppsats har individens och församlingars självständighet,
liksom tilltron till bibelordet, varit viktigt inom den baptistiska rörelsen. Det har därför
funnits en stor skepticism mot gemensamma liturgiska ordningar. På grund av krav från
staten rörande vigsel- och begravningsgudstjänster utarbetade Baptistsamfundet en tunn
Ellis 2004:27.
Ahrén 1966:58f.
96 Jonsson 2015:142.
94
95
33
handbok som utkom 1924. Denna utvidgades 1955 och fick namnet ”Handbok för
Svenska Baptistsamfundet”.
Nästa handbok var färdig 1974 och hade tagits fram tillsammans med
Örebromissionen. I denna handbok fanns formulerade böner, vilket inte funnits i de
tidigare handböckerna. Momentet hade tidigare enbart betecknats med ”fri bön” eller att
någon ”leder i bön”. Förordet i den nya handboken poängterar dock varje församlings
frihet.97
Inte minst på grund av den nya översättningen av Nya testamentet behövdes på
1980-talet en ny handbok. Arbetet omfattade fem baptistiska samfund och handboken
speglar en ekumenisk bredd. I ordningarna får bibelordet en stark betoning, men
samtidigt uttrycks en något mer sakramental syn på dop och nattvard än traditionellt
inom de baptistiska samfunden.98
Också den senaste handboken för samfundet, Gudstjänstboken, är en ekumenisk
produkt, framtagen tillsammans med tre andra samfund. Boken kom ut 2005.
3.3.2 Undersökning av samfundets handbokstexter
Till församlingens tjänst (1987)
I handboken finns inte mindre än fyra nattvardordningar. Jag avser att här undersöka de
tre första. Den fjärde är en ekumenisk ordning som kommer att analyseras separat
senare i detta kapitel.
Placering: I handbokens ”huvudordning” för ”Herrens måltid” inleds gudstjänsten med
församlingssång och hälsningsord från Joh. 6:35, 37. Jesus säger att han är livets bröd.
Den som kommer till honom ska aldrig hungra eller törsta och den som kommer ska han
inte visa bort. Efter bön, som enbart är angiven som ”Bön”, följer skriftläsning där alla
föreslagna texter knyter an till nattvarden. Därefter följer uppmaningen till ”Tyst bön och
självprövning”. Momentet följs av Herrens bön.
I det andra alternativet, Herrens måltid II, följs samma ingångsord som i första
ordningen av en kort predikan eller vittnesbörd och församlingssång. Därefter uppmanas
till tyst bön, följd av en ”tackbön” för att Jesus tar emot dem som kommer till honom. Där
efter beds antingen växelbön eller en unison bön.
97
98
Fahlgren och Klingert 1994:271.
Fahlgren och Klingert 1994:273f.
34
I den tredje ordningen för Herrens måltid III, ”En stund kring Herrens bord”, finns
rubriken ”Vi bekänner och beder”. Momentet föregås av sång, bön och eventuellt en kort
reflektion efter bibelläsning.
Formulering: I den första ordningen finns uppmaningen till tyst bön och självprövning
men det anges ingen formulerad bön eller hänvisning till bibelord.
I den andra ordningen föreslås två alternativa växelböner, den första bygger helt på
psaltarverser medan den andra även innehåller verser ur Nya Testamentet. I de olika
stroferna finns både böner i jag-form och mer kollektiva formuleringar. Den kollektiva
bönen, som i denna ordning utgör ett tredje alternativ, är skriven i vi-form och saknar
syftningar på enskilda bibelord.
Ordningen för ”Herrens måltid III” ger följande instruktioner för bekännelsen: ”Bön
eller sång som uttrycker vårt behov av Guds nåd och förlåtelse.” Dock finns varken
bibelhänvisningar eller någon skriven bön för detta.
Syndens karaktär: Eftersom det helt saknas formulering i ”huvudordningen” börjar jag
med ”Herrens måltid II”. I båda växelbönerna med bibelversar finns ord om människans
fel och brister (Ps. 130:3, 19:13, 103:10)99. Bedjaren bekänner ”synder”, ”missgärningar”
och ”hemliga brister”. Ord som kan rymma stor variation, men som inte konkret hjälper
bedjaren att förstå vad som ska bekännas.
Det tredje alternativet till bön är formulerat som en trinitarisk bekännelse men
benämner ingen synd alls. Den sista strofen refererar till Anden som: ”visar oss
sanningen, tröstar, förnyar och ger oss mod att leva”.
I den tredje ordningen uppmanas till bön eller sång under detta moment.
Avlösningen: Den första ordningen saknar avlösning helt. Likaså finns ingen tydlig
avlösning i den andra ordningen. I växelbönerna med bibelord finns däremot en markant
växling mellan ord om synd och ord om Guds barmhärtighet och förlåtelse. Med den
uppbyggnaden blir det en ömsesidighet i förlåtelsens ord även om avlösningen inte blir
lika tydlig som när den är avgränsad.
99
Från 1917 års bibelöversättning.
35
Ordning nummer tre har en tydlig avlösning i form av bibelordet 1 Joh. 1:5–9.
Läsningen inleds med orden: ”Och detta är det budskap som vi har hört av honom och
förkunnar för er:”. Texten kan, enligt instruktioner, läsas som tillsägelse, unisont eller
som växelläsning mellan pastorn och församlingen.
Gudstjänstboken (2005)
Handboken innehåller två ordningar för ”nattvardsgudstjänst” och en för
”nattvardsandakt”.
Placering: Den gemensamma bikten följer i första ordningen direkt efter ingångsord, som
också utgör en inbjudan till nattvarden. I instruktionen står att denna ordning behöver
anpassas när nattvarden ingår i en gudstjänst. Alltså kan introduktionen vara längre än
denna ordning visar. I den andra ordningen finns ingen tydlig gemensam bikt. Efter
inledning och lovsång följer nattvardsbönen som växelbön. Den bönen innehåller en rad
av ”bekännelsekaraktär”.
Andaktsordningen börjar med sång och inledning om att Jesus bjuder oss till
nattvarden och finns mitt ibland oss. Sedan följer en bön med både syndabekännelse och
tacksamhet inför nattvarden.
Formulering: Momentet ”Syndabekännelse och förlåtelse” inleds i första ordningen med
uppmaningen ”Låt oss i stillhet pröva oss inför Gud”, vilket förklaras som tyst bön eller
eftertanke. Sedan följer fyra alternativ för gemensam bön.
De två första formuleras i jag-form, den ena med koppling till Jer. 17:14 med
formuleringen
”Rena mig, så blir jag ren…” och den andra utan koppling till specifika bibelord. Den
tredje bönen, också den i första person singular, är ihopsatt av Ps. 51:3−4, 12−14.
Därefter finns även en växelbön i vi-form. Här varvas bibelanknytningar om att
människan gör det onda hon inte vill (Rom. 7:19), med församlingens gemensamma bön
”Herre/Kristus, förbarma dig”.
Den andra nattvardsordningens, ”Nattvardsgudstjänst II”, växelbön är framställd i viform utan tydliga bibelreferenser. Även bönen i nattvardsandakten saknar bibelcitat men
är formulerad i jag-form.
36
Syndens karaktär: Till skillnad från bönerna med anknytning till Gamla Testamentet i
första ordningen, som allmänt uttrycker synd och skuld, benämner den andra alternativa
bönen tydligt vad som bekänns. Det handlar om det som blev ”halvt och ofärdigt,
misslyckat och undangömt, dunkelt och smärtsamt”.
Växelbönen fokuserar mer på relationer. Bedjarna bekänner att de inte älskar Gud
helhjärtat och inte sin nästa som sig själv. Bönen benämner också att ”viet” ser mer till sitt
eget än till andras behov. Här tydliggörs relationen till Gud och medmänniskan men varken
till skapelsen eller sig själv.
Böneorden som anknyter till synd i den andra nattvardsordningens växelbön
formuleras: ”Vi bär fram våra brister.” Anledningen till att jag tolkar det som
syndabekännelse är att meningen efter lyder: ”Möt oss med din förlåtelse i Jesus Kristus.”
Nattvardsandaktens bedjare bekänner sin ”synd och skuld och lägger den inför dig
[Gud]”.
Avlösningen: I jämförelse med handboken 1987 har den gemensamma bikten i
Gudstjänstboken (2005) ett tydligare moment med avlösning. Efter de första bönerna
finns två alternativ, där pastorn tillsäger församlingen förlåtelsen med hjälp av bibelord.
Efter uppmaningen: ”Du som ber om förlåtelse och befrielse, ta emot Bibelns löfte.”
alternativt ”Ta emot Jesu ord” följer 1 Joh. 1:9 eller Luk. 5:20.
Växelbönen i den första nattvardsordningen avslutas med tillsägelsen: ”På Jesu
Kristi uppdrag säger jag: Du är förlåten. Du är älskad. Du är befriad. I Faderns och Sonens
och den heliga Andens namn.”
Efter den andra nattvardsordningens växelbön finns ingen avlösning. Däremot i
andakten föreslås Luk.5:20 eller 1 Joh. 1:9, men utan tydliga ord om tillsägelse.
3.3.3 Summering
Inom Svenska Baptistförbundet har det alltid funnits en tveksamhet inför gemensamma
gudstjänstordningar. Istället har man hänvisat till Bibeln som den gemensamma grunden.
Denna strävan att vara bibelcentrerad framgår i båda handböckerna som granskas här.
Placering: Ordningarna präglas av enkelhet och ett starkt fokus på nattvarden. Endast i
den andra och tredje ordningen från 1987 föregås den gemensamma bikten av någon
form av förkunnelse.
37
Formulering: I den återkommande uppmaningen till ”tyst bön” framträder en betoning av
det individuella. Samma inriktning finns i de formulerade syndabekännelserna. Av de
syndabekännelser som formulerats i ordningarna uttrycks flera i vi-form i 1987 års
handbok än i Gudstjänstboken. I den senare är fyra av sex böner skrivna i jag-form. De
böner som bygger på sammansatta verser från Psaltaren och Nya Testamentet i 1987 års
ordning växlar perspektiv mellan individuellt och kollektivt. Kanske speglar denna
kombination den baptistiska betoningen av individens avgörelse och det personliga
ställningstagandet till dopet. Samtidigt som församlingen, det rätt troende, utgör ett vi.
Syndens karaktär: Vilka synder bekänns under den ”tysta bönen”? Frågan kan naturligtvis
inte besvaras. Utifrån den begränsade inledning som även de fullständiga ordningarna
rekommenderar, handlar det i hög grad om varje gudstjänstdeltagares egen förkunskap
och tro. Detta gäller inte enbart den tysta bönen utan också de böner som bygger på
texter ur Bibeln. Gudstjänstdeltagaren får i liturgin liten hjälp att förstå vad som är ”äkta”
skuld och vad som är skam eller dåligt samvete.
Huvudordningens andra bön i Gudstjänstboken (2005) benämner synden tydligare.
Problemet är när tydlighet leder till sammanblandning mellan synd och misslyckande.
Som framgått ovan, i stycket 2.1.6, lider många människor i det svenska samhället idag av
dålig självkänsla. Om denna upplevelse av skam bekänns och möts med förlåtelse
riskerar skammen att förstärkas istället för att minska. 100 I denna bön finns uppenbara
risker för en felaktig bekännelse då bönen avslutas: ”Allt som blev dunkelt och smärtsamt
lämnar jag i din trygga famn. Nu öppnar jag mig för din förlåtelse som gör det möjligt att
leva.”. Bönen går visserligen att tolka som att den bedjande lämnar det ”som blev dunkelt
och smärtsamt” i Guds ”trygga famn” och att förlåtelsen handlar om något annat. Risken
för sammanblandning är ändå uppenbar. I växelbönen i denna ordning är däremot
syndens relationella karaktär till Gud och till medmänniskor tydlig.
Enligt min mening finns motsvarande risk för sammanblandning i andra ordningens
växelbön. Att ”bära fram våra brister” till Gud är naturligtvis bibliskt, men när detta följs
av bön om att mötas av förlåtelse riskerar ”brister”, som inte närmare definieras, att
betraktas som synd.
100
Olivius:1988:165, 186; Löwegren 2011:52.
38
Avlösning: I alla de här granskade baptistiska nattvardsordningarna som innehåller
avlösning använder alla, utom en, bibelcitat. 101 Detta visar på den starka tilltron till
Bibeln, men också på en skeptisk hållning mot auktoriteter. Å andra sidan presenteras
inget tydligt alternativ för ömsesidig avlösning.
3.4 Metodistkyrkan i Sverige
3.4.1 Introduktion
Traditionen med gemensamma ordningar för gudstjänstlivet har varit mindre ifrågasatt
inom Metodistkyrkan än inom de andra två bildarsamfunden. Många
metodistförsamlingar har följt handboken, även om det också förekommit kritik mot de
fasta ordningarna.
Den första handboken på svenska utkom redan 1872. Den hade en påkostad
inbindning, vilket visar vilken vikt man lade vid de gemensamma ordningarna. 102
Efterföljande handböcker har varit enklare utformade, men ändå lika viktiga för
församlingarnas gudstjänstfirande. De har förnyats med 20–30 års mellanrum.
Handboken som togs i bruk inom Metodistkyrkan i Sverige 1986 var på många sätt
olik tidigare utgåvor. Det gäller inte minst språkdräkten som moderniserats. Dessutom
finns ordningarna i sin helhet längst bak i en utgåva av församlingssångboken Psalmer
och sånger, alltså brukbar för alla.103 Den metodistiska handbok som antogs 2003 finns
över huvud taget inte i tryckt upplaga utan är enbart tillgänglig digitalt.104
3.4.2 Undersökning av samfundets handbokstexter
Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige (1986)
Handboken erbjuder dels en ordning för ”Nattvardsgudstjänsten” och ”En ordning för
nattvard”. Då den senare inte är en komplett ordning tar jag inte upp den under punkten
placering.
Placering: Efter välkomnande och psalm kommer, i nattvardsgudstjänsten, ett
inbjudningsord. Nattvarden presenteras som en tröst till alla som ”verkligt och allvarligt
Gudstjänstbokens växelbön i första ordningen har avlösning utan bibelord.
Fahlgren och Klingert 1994:288, 303.
103 Fahlgren och Klingert 1994:303, 305f.
104 http://equmeniakyrkan.se/om-oss/bildarsamfund/metodistkyrkan-i-sverige/om-metodistkyrkan/
101
102
39
ångrar” sina synder, som vill leva i kärlek och barmhärtighet till sina medmänniskor och
följa Guds ”heliga vägar”. Trösten i nattvarden villkoras alltså i denna formulering till den
som både ångra sina synder och vill leva barmhärtigt.
Ingångsordet fortsätter med att tala om att då någon syndar kommer Kristus föra
dennes talan inför Fadern. Han är offret som sonat ”våra” och hela världens synder.
Därför uppmanas de närvarande att bekänna sina synder inför ”Gud och varandra” och
att ta emot förlåtelsen i Kristus ”så att vi blir nya människor.”
Denna introduktion till syndabekännelsen är kristologisk. Den motiverar varför
man bekänner sina synder till Gud, och redan före bekännelsen utlovas förlåtelsen.
Formulering: I nattvardsgudstjänsten formuleras syndabekännelsen utan
bibelhänvisning. Den inleds med att viet bekänner att man inte varit en hörsam kyrka.
Viet är inte enbart den samlade församlingen utan utgör en del i den större kyrkan. Den
kollektiva bönen, som genomgående är skriven i vi-form, inkluderar alltså fler än de
församlade.
I den enklare ordningen är det likaså ett ”vi” som ber, och inte heller här finns
någon särskild bibelhänvisning. Syndabekännelsen följs i båda ordningarna av tyst bön.
Det starkt kollektiva ger ändå plats för det helt individuella.
Syndens karaktär: De synder som identifieras i ”huvudordningen” handlar om att man
underlåtit att göra Guds vilja. Församlingen bekänner att man brutit mot Guds lag och
gjort uppror mot hens kärlek. Fortsättningen handlar om att inte älskat sin nästa eller
”hört de nödlidandes rop”. Detta leder till bönen om att befrias för att kunna ”tjäna dig
[Gud] med glädje”.
Den enklare ordningens bön benämner både synd mot Gud och medmänniskor ”i
tankar, ord och gärningar”. Riktningen framåt formuleras ”Ge oss ny nåd, så att vi kan
tjäna dig och leva våra liv till din ära”.
I bönerna fokuseras relationen till Gud och medmänniskor. Varken den bedjande
själv eller skapelsen benämns.
Syftet med befrielsen är att kunna tjäna Gud. Bönerna har alltså ett tydligt
framtidsperspektiv.
40
Avlösning: Avlösningarna i båda ordningarna består av uppmaningen att höra förlåtelsen
enligt 1 Joh. 1:9, som även följs av tillsägelsen att synderna är förlåtna i Jesus Kristi namn.
I ”huvudordningen” är avlösningen ömsesidig. Efter att församlingen mottagit
avlösningen tillsäger församlingen pastorn: ”I Jesu Kristi namn är dina synder förlåtna.
Amen”.
Uppmaning i inledningen att bekänna ”för varandra” får gensvar i den kollektiva
bekännelsen, likväl som i församlingens avlösning till pastorn.
Den ömsesidiga avlösningen finns inte med i den enklare ordningen.
Gudstjänstbok för Metodistkyrkan (2003)
I denna handbok finns en ordning för ”Ordets och bordets gudstjänst”, en annan för ”alla
åldrar”, samt en tredje för ”bordets andakt”.
I introduktionsbladet för handboken (sid. 3) beskrivs gudstjänsten som en resa från
sanning till konsekvens. Resan startar i mötet med Gud, tar oss genom syndafallet och
löftet i gamla förbundet till mötet med Jesus Kristus. Anden sänder slutligen församlingen
ut för att tjäna. ”Här får vi lämna det som tynger oss och finna ny kraft för uppgifter som
ligger framför.” Precis som i föregående handbok (1987) ser man i denna
introduktionstext en koppling mellan att bekänna synden och att kunna tjäna.
Placering: I nattvardsgudstjänsten följer inbjudningsordet efter välkomsthälsning,
ingångsord och psalm. Fokus ligger på bibelordet om Jesus som livets bröd, Joh. 6:35.
”För oss som hungrar och törstar efter rättfärdighet” finns vägen till förlåtelse. Ordningen
för alla åldrar innehåller också inbjudningsordet om Jesus som livets bröd. Innan den
gemensamma bikten sägs att gudstjänstdeltagarna kan bekänna sina fel och brister
därför att Gud möter dem med kärlek och förlåtelse.
I andakten ligger även momentet ”bibelläsning och beredelseord” före
inbjudningsord och den gemensamma bikten. Inbjudningsorden är de samma som i
”huvudordningen”.
Formulering: Efter inbjudningsordets bibelcitat formuleras i nattvardsgudstjänsten den
gemensamma bikten utan bibelhänvisning. Det första alternativet är en växelbön i viform. Bönen börjar i längtan efter Guds nåd och inleds med en kristologisk förklaring.
Jesus blev människa, känner varje människas brister och därför ber gudstjänstdeltagarna
41
unisont: ”Förbarma dig över oss”. Detta Kyrie återkommer genom bönens gång. Utan att
ta bort benämningen av synden, som beskrivs i nästa stycke, har man här fört in bönen
om förbarmande.
Som alternativ finns en kortare bön som beds i antingen vi-, eller jag-form. Bönen
riktar sig till ”nådens Gud”. Som tredje alternativ ber församlingen Psaltaren 51:3–4
unisont och psalmisten skriver i jag-form. Efter alternativen finns tyst bön som eget
moment.
I ordningen ”för alla åldrar” är bönen formulerad i vi-form och församlingen ber
gemensamt ”Förlåt oss Gud”. Där efter följer tyst bön.
Syndabekännelsen i nattvardsandakten är samma bön i jag-form som alternativet i
”huvudordningen” och följd även här av tyst bön.
Syndens karaktär: I växelbönen benämns en fyr-delad brusten relation – till Gud,
skapelsen, medmänniskan och sig själv. I det kortare alternativet saknas uttryck för
relationen till skapelsen, medan de övriga tre relationerna benämns. Dessa relationer har
sårats eller gjorts sönder genom det vi ”sagt, gjort eller tänkt”. Denna bön i jag-form
används också i andakten. I ordningen ”för alla åldrar” bekänns att ”vi” gjort, sagt och
tänkt fel ”mot dig [Gud], din skapelse, våra medmänniskor och oss själva.”
Avlösning: I nattvardsgudstjänsten presenteras som första alternativ till avlösning en
tillsägelse om förlåtelse i andra person singular, ”Till dig som ber om dina synders
förlåtelse...”. Alternativet bygger på bibelordet i 1 Joh. 1:9 följt av tillsägelsen ”I Jesu Kristi
namn är ni förlåtna”
Liksom i tidigare ordning markeras ömsesidigheten av att församlingen svarar: ”I
Jesu Kristi namn är du förlåten.”
Alla åldras gudstjänst liksom andakten har en enklare tillsägelse om förlåtelse i
Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Här följer ingen ömsesidig tillsägelse.
3.4.3 Summering
Placering: I jämförelsen är den kristologiska inledningen tydligare i 1987 års
nattvardsordning än i 2003 års ordningar. Samtidigt menar jag att tilltalet till dem som
”hungrar och törstar” är mindre kravfyllt än den tidigare formuleringen om att ”allvarligt
ångra sina synder”.
42
Formulering: Inom Metodistkyrkan finns en betoning av kyrkans enhet och helhet
framför församlingens eller individens autonomi. I linje med detta tolkar jag den
kollektiva formuleringen av syndabekännelse. Ordningens första alternativ i båda
handböckerna beds i vi-form.
Som komplement till kyrkans respektive församlingens nivå finns den tysta bönen,
som enligt Modéus ofta används för att förstärka individnivån.105 Uppmaningen till tyst
bön finns i samtliga nattvardsordningar i dessa båda handböcker.
Den senare handbokens växelläsning i ”huvudgudstjänsten” utgörs av en
kombination av Kyrie och gemensam bikt. Den anknyter delvis till förslaget om att byta
ut syndabekännelsen mot bönen om Guds förbarmande som beskrivs i stycket 2.1.2.
Syndens karaktär: Båda handböckernas texter betonar den relationella synden. I den
tidigare betonas relationen till Gud och till medmänniskan, men syndabekännelsen i
handboken från 2003 benämner alla fyra dimensionerna i två av de tre ordningarna. Jag
menar dock att Metodistkyrkans sociala engagemang framträder tydligare i den tidigare
handboken. Där betonas bristen på kärlek till ”vår nästa” och ohörsamhet mot de
nödlidandets rop.
1986 års handbok har också ett tydligt uttalat syfte med förlåtelse genom att
församlingen ber om befrielse för att kunna tjäna Gud. Med anknytning till Volf
resonemang kopplas här förlåtelsen av något som redan hänt till ett förändrat handlande
i framtiden.106 En sådan ”riktning” mot framtida tjänande saknas i den senare
handbokens ordningar.
Avlösning: I båda handböckerna används bibeltexten från Första Johannesbrevet 1:9. I de
”enklare” ordningarna från 2003 finns även tillsägelse ”I Faderns och Sonens och den
heliga Andens namn är de förlåten” utan bibelord. Det som framför allt utmärker de båda
handböckernas avlösningsmoment är att församlingen tillsäger pastorn förlåtelsen i båda
”huvudordningarna”. Denna form av ömsesidig bekännelse och bön om förlåtelse har sitt
105
106
Modéus 2005:93.
Volf 2006:68f, 115.
43
ursprung i den medeltida tidegärden. Den återfinns även i mässordningar från början av
1000-talet, som skrivits om i stycket 2.2.2.107
Det är intressant att notera att i ett samfund, där kyrkan och de gemensamma
ordningarna värderats högt, gestaltas pastorns jämlikhet med församlingen genom den
ömsesidiga avlösningen.
3.5 Svenska Missionsförbundet/ Svenska Missionskyrkan
3.5.1 Introduktion
Redan 1893 kom de första anvisningarna rörande liturgiska frågor ut i
Missionsförbundet. Det fanns dock en tveksamhet inför alltför reglerade ordningar och
termen ”handbok” användes först 1947. Boken, som dess för innan betecknades ”Råd och
anvisningar” eller ”Handledning”, utvecklades mer och mer. Från 1920-talet innehöll den
flera olika akter och gudstjänstformer, även bönen Vår Fader och välsignelsen, som
tidigare ansetts tveksamma i liturgin, fanns med i vissa ordningar. 108
Inriktningen mot en större samsyn med Svenska kyrkan när det gällde nattvard,
dop, vigsel och begravning fortsatte i 1947 års handbok. Här, liksom i följande
handböcker, finns inga fasta ordningar för församlingens huvudgudstjänster. För dessa
tillfällen erbjuder handboken mer en ”verktygslåda”. 109 Det samma gäller 2003 års
handbok liksom den text som är under framtagande för Equmeniakyrkan.
3.5.2 Undersökning av samfundets handbokstexter
Handbok till den kristna församlingens tjänst (1983)
I handboken finns tre ordningar för gudstjänst eller andakt med nattvard. Den första för
”Nattvardsgudstjänst I”, den andra för ”enklare” sammanhang såsom i hem eller
ungdomssamling och en tredje under rubriken ”Nattvard för sjuka”.
Placering: I den första ordningen kommer den gemensamma bikten först som sjätte
punkt. Efter församlingssång och bön följer rubriken ”betraktelse” och ännu en
församlingssång. Som femte punkt kommer ”inledningen” i form av inbjudan till
Löwegren 2011:20.
Fahlgren och Klingert 1994:181, 226, 228.
109 Fahlgren och Klingert 1994:133, 241.
107
108
44
nattvarden, Jesus erbjuder en djupare gemenskap och utrustar sin församling för tjänst.
Denna inbjudan leder till att ”bli stilla i tyst bön” följd av gemensam bikt.
I den något kortare ordningen föregås ”Syndabekännelse” av församlingssång, bön
och skriftläsning och eventuell betraktelse.
För nattvardsordningen vid ”sjukbädden” inleds samlingen eventuellt med sång
följd av skriftläsning. Därefter följer ”Bön och syndabekännelse”.
Formulering: Syndabekännelsen inleds i huvudgudstjänsten med bibelcitatet ur Upp.
3:20. Där efter följet tre alternativ, den första i jag-form utan bibelanknytning, den andra
som bön utifrån Ps. 51:3−6a, 8, 11−14 och den tredje bönen är formulerad i vi-form utan
bibelcitat.
I ordningen för ”enklare” samlingar inleds den gemensamma bikten med
uppmaningen till att ”i stillhet pröva oss inför Herren”, d.v.s. i tystnad. Sedan följer en
relativt kort bön i vi-form.
Den tredje ordningen följer första alternativet i huvudgudstjänsten både i
bibelcitatet och den formulerade bönen.
Syndens karaktär: I den bön som är gemensam för första och tredje ordningen lägger den
bedjande sin ”synd och skuld” inför Gud. Därefter följer en tackbön för att Gud möter en i
nattvarden för att ge kraft i svagheten.
Versarna ur Psaltaren 51 fokuserar på relationen till Gud genom formuleringen:
”Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon” (v 6a). 110 Utifrån vers 12
beds om ”ett rent hjärta” och en ”frimodig ande”, formuleringarna skulle kunna handla
om förmågan att älska och om mod. Men kärlek till, och frimodighet för, vad blir outtalat.
Det tredje alternativet benämner både relationen till Gud, likgiltigheten inför nöden
i världen och ”vår egen splittring”. Bönen avslutas i bekännelsen att: ”Vi förvanskar det liv
du har gett oss”.
I den andra ordningen benämner bönen att den bedjande inte levt efter Guds vilja
och tänkt med på sig själv än andra.
Avlösningen: I ordningen för huvudgudstjänsten finns två alternativ för ”förlåtelsens ord”.
110
1917 års översättning.
45
Båda är utformade som en tillsägelse med bibelord antingen från Luk. 5:20 eller 1 Joh.
1:9. Samma bibelord används i ordningen för ”enklare” samlingar. Första alternativet
innebär läsning direkt från Första Johannesbrevet och blir då en avlösning i ”vi-form”.
Luk. 5:20 utformas istället som tillsägelse.
I den tredje ordningen föreslås enbart 1. Joh. 1:9, men som tillsägelse: ”Du som ber
om dina synders förlåtelse, tag emot befrielsen enligt Herrens eget löfte …”.
Kyrkohandbok för Missionskyrkan – till församlingens tjänst (2003)
I handboken finns en ordning för nattvard i ”söndagens huvudgudstjänst”, en för
”nattvardsandakt” och en ordning för ”andakt vid sjukbesök” med nattvard. För
huvudgudstjänsten står ordningen skild från förslagen till texter och böner. Däremot
finns i denna handbok fler varianter för varje moment än i tidigare handböcker inom
Svenska Missionsförbundet. För enskilda moment hänvisas även till texter och böner i
församlingssångboken Psalmer och Sånger. Jag väljer här att enbart undersöka de
alternativ som finns i handboken.
Placering: I huvudgudstjänsten ligger ”Bön - tillbedjan, tacksägelse och bekännelse” efter
församlingssång och ingångsord. För ingångsordet finns en lång rad föreslagna bibelord,
men också två andra formuleringar. De texterna talar om Guds närhet, om att Gud omger
oss på alla sidor och är ”lika nära som luften vi andas”.
I nattvardsandaktens ordning kommer den gemensamma bikten senare i
gudstjänsten. Efter församlingssång och bön följer bibelläsning och möjlighet till kort
betraktelse, trosbekännelse och inbjudan till måltiden. Först där efter kommer
syndabekännelsen.
I ordningen för nattvard vid sjukbesök föregås ”bön och syndabekännelsen” endast
av sång och bibelläsning.
Formulering: För syndabekännelse ger handboken sex alternativ som står separat från
ordningarna. Den första bönen beds i jag-form och inkluderar Guds förlåtelse och närhet.
Nästa alternativ är en växelbön i vi-form där församlingen efter varje strof unisont ber:
”Förlåt oss, Gud”. Tredje bönen är skriven i jag-form, liksom fjärde alternativet som
avslutas med formuleringen: ”Rena mig, så blir jag ren, hela mig så blir jag ren …”, med
anknytning till Jer. 17:14. Detta alternativ är det enda av de sex böner som har klar
46
bibelanknytning. Båda de sista alternativen är växelböner i vi-form, där församlingen
instämmer med Kyrie-orden ”Herre, förbarma dig”.
I handbokens ordning för nattvard vid sjukbesök finns två alternativ till
syndabekännelse. Den första är formulerad i jag-form utan bibelanknytning. Den andra
bönen bygger på verser ur Psaltaren 51, också den i första person singular.
Syndens karaktär: Den första bönen innehåller bekännelse av ”min synd och skuld”,
medan nästa växelbön med olika formuleringar framförallt benämner människans
relation till Gud.
Det tredje alternativet är samma bön som i Baptistsamfundets handbok från 2005.
Den bedjande benämner det man ”stängt in”, det som ”blev halvt och ofärdigt”, ”dunkelt
och smärtsamt”.
Handbokens fjärde bön knyter an till Jer. 17:14 och vänder sig till Gud som
”utplånar världens alla synder”. Nästa växelbön talar om mänsklig nöd, Guds närhet och
frälsning, men benämner varken synd eller skuld i konkret mening. Inte heller det sista
alternativet benämner synd eller skuld utan är en bön om mod, kärlek, tro, vishet, glädje
och hopp varvat med ett Kyrie.
Bönerna i både ”nattvardsandakten” och ordningen för sjukbesök benämner synd
och skuld, men inte mer specificerat.
Avlösning: Av handbokens sju alternativ bygger fem helt eller delvis på bibelcitat. Det
första från Ps. 103:8−12 följt av en bearbetning av 2 Kor. 5:17−18. Tredje alternativet är
en tillsägelse: ”Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag…”. Även nästa
alternativ är en tillsägelse, men med Jesu egna ord från Luk. 5:20 De två följande är citat
från Rom. 5:8 respektive 1 Joh. 1:9. Det sista alternativet är en tillsägelse med försäkran
om att Jesus Kristus som världens ljus upprättar, befriar och helar.
I ”nattvardsandakten” används enbart Rom. 5:8 och vid nattvard i samband med
sjukbesök ges ”befrielsen enligt Herren eget löfte” följd av 1 Joh. 1:9.
3.5.3 Summering
Placering: I ordningen för den enklare nattvardsgudstjänsten (1987) och
nattvardsandakten (2003) föreslås att den gemensamma bikten föregås av bibelläsning
47
och eventuell betraktelse, i 2003 års ordning även av trosbekännelse eller bekräftelse. I
övriga ordningar kommer momentet tidigare i gudstjänsten.
Formulering: Av de åtta alternativa bönerna i handboken från 2003 har bara två (alt. D i
”huvudgudstjänsten och alt. 2 i ordningen för ”sjukbesök”) tydlig koppling till en hel
bibelvers. I den tidigare handboken (1987) är motsvarande frekvens en av fyra, det
alternativet utgörs av ett längre citat ur Ps. 51. Det går knappast att dra några slutsatser
om församlingens förväntade bibelkännedom av detta.
I ett samhälle som blir mer och mer individcentrerat kan man tänka att efterfrågan
av enskild bön i gudstjänsten ökar. I dessa två handböcker inom Svenska
Missionsförbundet/Missionskyrkan går ”trenden” åt motsatt håll. Tyst bön finns i två av
de tre ordningarna från 1983, men förekommer inte alls i dem från 2003.
Syndens karaktär: I 1983 års handbok är det enbart två av syndabekännelserna som
benämner vad synden och skulden konkret kan innebära (alt. 3 i huvudgudstjänsten och
bönen i den enklare ordningen). Den tydligheten finns även i det andra bönealternativet i
2003 års handbok. I den handboken finns även, som tredje alternativ, bönen om ”det
ofärdiga och misslyckade” som jag ifrågasatte i avsnittet ovan om Baptistsamfundets
handbok från 2005. Förslagen till syndabekännelser avslutas med två växelläsningar som
inte alls nämner synden. Jag tolkar dessa böner som bekännelse av människans behov av
Jesus och hans kärlek, men inte som del i momentet gemensam bikt. Dessa alternativ
erbjuder formuleringar för de församlingar som inte vill markera syndens problematik i
detta gudstjänstmoment. Här beds istället om Guds förbarmande.
Min tolkning av dessa två handböckers ordningar för gemensam bikt är att bönerna
kräver relativt stor egen förståelse av vad som ”ska” bekännas. Å andra sidan ger det en
öppenhet för varje gudstjänstdeltagares egen livserfarenhet. Man ”skrivs inte på näsan”
med vad som är synd. Utifrån de fyra grundrelationerna benämns, i de båda
handböckerna, relationen till Gud och medmänniskan. Relationen till det sig själv nämns
någon gång111, medan skapelsen eller naturen inte alls nämns specifikt.
111
I huvudgudstjänstens tredje alternativ från 1987 formuleras: ”Vi förvanskar det liv du har gett oss.”
48
Avlösning: Om det kunde uppfattas som att bönerna i relativt liten utsträckning
bygger på bibelcitat, gör texterna för avlösningen det betydligt mer. Utifrån detta skulle
man kunna tolka det som att Missionsförbundet/Missionskyrkan lagt mer tyngd på
Bibelns ord om förlåtelsen än om synden. En annan möjlig tolkning är att Bibelns ord om
förlåtelse är lättare att förstå i dagens samhälle än de bibelställen som talar om synd. Med
hänvisning till tidigare resonemang om att synen på vad som uppfattas som synd
förändras över tid, i stycke 2.1.4, skulle man kunna säga att bibelorden om förlåtelsen i
detta sammanhang är mer ”beständig” men också mer ”anpassningsbar” till samtiden.
Det som också är tydligt är att det inte i något alternativ i dessa handböcker
förekommer ömsesidig avlösning. Bibelcitaten och bönerna i vi-form likställer pastorn
med församlingen, men här finns ingen formulering där pastorn tar emot genom
församlingens bön eller tillsägelse.
3.6 En ekumenisk nattvardsordning i Psalmer och Sånger (1987)
3.6.1 Introduktion
År 1969 gick baptistförsamlingen och missionsförsamlingen i Höör samman och bildade
en förenad frikyrkoförsamling. Detta var början på en rörelse i Sverige, där fler och fler
församlingar inledde samarbete och gick ihop över samfundsgränserna. 112 Denna
lokalekumeniska rörelse skapade behov av en nattvardsordning som många kunde känna
sig hemma i, både i förenade församlingar och vid ekumeniska gudstjänster i andra
sammanhang. Texterna i ordningen är hämtade från olika handböcker som användes i
sammanlagt åtta olika trossamfund.113
3.6.2 Undersökning av den liturgiska texten
Placering: Efter församlingssång och bön följer i denna ordning en betraktelse. Därefter
kommer ”inledningen” före den gemensamma bikten. Inledningen säger att ”Jesus Kristus
är mitt ibland oss”, i måltiden fördjupas gemenskapen och deltagarna utrustas ”för tjänst
och vittnesbörd”. Innan syndabekännelsen uppmanas till tyst bön och läsning av Upp.
3:20.
112
113
Selinder 2008:41ff.
Psalmer och Sånger 1987. Introduktionstext till ordningen.
49
Formulering: Inskriven i ordningen står Ps. 51:3, 11–14, men med hänvisningar till andra
alternativ i den del av Psalmer och Sånger som innehåller gudstjänstmaterial. (Jag väljer
här att referera till dessa böner med numren i psalmboken.)
816 är en växelbön i vi-form utan rena bibelcitat annat än i avlösningen som ingår.
817 är också den en växelbön, uppbyggd av olika verser ur Psaltaren. Nästa bön, 818, har
liknande struktur men innehåller även verser ur Nya Testamentet. 819 fortsätter raden
av växelböner men här utan bibelcitat annat än i den ”inbakade” avlösningen. Den beds i
vi-form. Bön 820 är ännu en växelläsning i vi-form helt utan bibelcitat. 821 är en kort bön
i jag-form, utan tydlig bibelkoppling. De syndabekännelser som den ekumeniska
ordningen hänvisar till avslutas med en växelbön i vi-form (822). Bönen inleds med
uppmaningen att under tystnad, ”pröva oss inför Herren”.
Syndens karaktär: Verser ur Psaltarpsalm 51 benämner ”överträdelser, missgärningar
och synder” utan närmare uttydning. Utifrån vers 12 kan bedjaren tolka att hjärtat inte
längre är ”rent” och att frimodigheten svikit, alltså att något förändrats i relationen till en
själv.
Bönen 816 nämner synden och skulden för vilken man ber om förlåtelse respektive
befrielse utan närmare förtydligande. De två följande bönerna består av bibelverser.
Bekännelser av synder, missgärningar och ”hemliga brister” varvas med verser om Guds
nåd och förlåtelse. I bön 819 uttrycks försummelse mot Guds vilja och uppror mot Guds
kärlek. Förutom gudsrelationen benämns relationen till ”vår nästa” och oförmågan att
höra ”de nödlidandes rop”. Bönen 820 benämner gudsrelationen och nöden i världen
samt ”vår egen splittring och brist på kärlek”. Den kortare bönen 821 har den ”klassiska”
formuleringen att man ”syndat med tankar, ord och gärningar”. Till sist bekänner de
bedjande i nummer 822 att man inte levt efter Guds vilja och tänkt mer på sig själv än på
andra.
Avlösning: I ordningen ges förlåtelsen genom bibelordet 1 Joh. 1:9 men med inledningen
”Låt oss ta emot befrielsens ord enligt Herrens eget löfte”. I vissa av de andra bönerna
ingår avlösningen i bönen. Jag tar här enbart upp de alternativ där så är fallet. 1 Joh. 1:9
används i bönen 816 liksom i 822, och Rom. 5:8 tillsammans med tillsägelsen ”I Jesus
Kristi namn är era synder förlåtna” i bön 819. I de längre växelbönerna – 817 och 818 –
50
övergår bönen mot slutet mer till bibelord om Guds nåd, frälsning och tacksägelse. Detta
är en implicit förmedling av förlåtelsen utan att vara en tydlig avlösning.
3.6.3 Summering
I denna ordnings alternativ finns tydliga spår av olika frikyrkliga traditioner.
Formulering: Av det åtta bönerna är enbart två formulerad i enbart jag-form.114 Möjligen
har detta påverkats av att det är just en ekumenisk ordning där man velat lyfta fram
samhörigheten. Av bönerna bygger knappt hälften på ord från Bibeln. Endast i den sist
föreslagna bönen uppmanas församlingen till ”tyst bön”.
Syndens karaktär: I de böner där synden tydligt benämns handlar det framför allt om
relationen till Gud och i några fall om medmänniskans behov. Också i dessa böner är
människans kollektiva synd mot skapelsen osynlig.
Avlösning: I inget av alternativen finns en tydlig tillsägelse utan bibelcitat, inte heller
någon tydlig ömsesidig avlösning. Även om ömsesidigheten i avlösningsmomentet inte är
utskrivet finns den tolkningsmöjligheten i några av växelbönerna, eftersom flera strofer
handlar om Guds nåd och förlåtelse. Växelbön där förlåtelsens ord ingår i bönen är en
form som motverkar att en auktoritet alltid tillsäger ”den andre” avlösningen.
Användningen av bibelord är särskilt tydlig i avlösningsmomentet.
I detta kapitel har jag beskrivit, analyserat och jämfört ordningarna för gemensam bikt i
de tre bildarsamfundens två senaste handböcker. Jag har även undersökt ordningen för
ekumenisk nattvardsfirande från 1983. Undersökningen innehåller även en jämförelse av
ordningarna över tid, men inte mellan samfunden. Analysen mellan samfundens
handböcker görs i följande kapitel.
114
Bön 817 och 818 växlar mellan ”oss” och ”mig”.
51
Kapitel 4
ANALYS AV OCH JÄMFÖRELSE MELLAN
BILDARSAMFUNDENS HANDBÖCKER
I detta kapitel jämföras de liturgiska handbokstexterna mellan de tre bildarsamfunden.
Inom de fyra analysområden som granskats i kapitel 3 kommer övergripande problem
och möjligheter belysas.
Den gemensamma biktens placering i gudstjänsten eller andakten analyseras och
jämförs under punkt 4.1. Hur syndabekännelsen formuleras analyseras och jämförs
under punkt 4.2. Detta stycke delas upp i underrubrikerna: Jag eller vi? (4.2.1), Bibelordet
(4.2.2) och Då, nu, sedan (4.2.3). Under nästa analysområde jämförs hur synden
karakteriseras i de undersökta texterna (4.3). Som förtydligande underrubriker används:
Synd och skuld (4.3.1) och Grundrelationer (4.3.2).
Till sist analyseras och jämförs hur avlösningen utformas i handbokstexterna (4.4).
Under denna kategori delas framställningen upp i följande underrubriker: Med Bibelns
ord (4.4.1), Kommer ett svar? (4.4.2), På Jesu Kristi uppdrag (4.4.3) och Ömsesidig
avlösning (4.4.4).
4.1 Placering
I det svenska samhället lever idag människor från olika kulturer och med skilda religiös
övertygelse. Många människor, oberoende bakgrund, har mycket begränsad kunskap om
den kristna uppfattningen om Gud och frälsningen. Därför kan den gudstjänstfirande
församlingen inte ta denna bakgrundskunskap förgiven. När en person kommer för att
bekänna det som blivit fel och be om förlåtelse påverkas personens känsla av vilket
bemötande personen förväntar sig få. Mot denna, närmast allmänmänskliga bakgrund,
menar Löwegren att det är viktigt hur den gemensamma bikten placeras och
introduceras i gudstjänsten.
I jämförelsen mellan de ordningar som studerats här blir det tydligt att flerparten
saknar en tydlig introduktion till den gemensamma bikten. Det förefaller troligt att detta
är en av orsakerna till att många gudstjänstdeltagare känner sig tveksamma eller, rent av
främmande, inför den gemensamma bikten.
52
Av de 18 ordningarna som här studerats är det endast fyra som har vittnesbörd
eller betraktelse före den gemensamma bikten. Ytterligare en ordning har det som
möjligt moment tidigt i gudstjänsten. 115 Majoriteterna av gudstjänsterna inleds förutom
med församlingssång och bön med en inbjudan till nattvarden. Denna inbjudan till att ta
emot brödet och vinet blir den enda ”förkunnelsen” inför den gemensamma bikten. På
denna punkt skiljer sig
Metodistkyrkans ordningar mot Baptistsamfundets och Missionsförbundets/
Missionskyrkans. I de fem nattvardsordningar, två från 1986 och tre från 2003, inom
Metodistkyrkan som ingår i uppsatsens material har samtliga en mer utförlig
introduktion till den gemensamma bikten. I den första nattvardsordningen i båda
handböckerna finns en kristologisk introduktion som poängterar Jesus som offret som
sonat alla synder och den som blev människa. Denna ”introduktion” kan eventuellt göra
den gemensamma bikten mer begriplig och ge den en riktning. Den säger något om till
vem församlingen riktar syndabekännelsen.
4.2 Formulering
4.2.1 Jag eller vi?
Om placeringen handlade om till vem församlingen riktar sin syndabekännelse, så
handlar den första frågan under denna rubrik om vilka som bekänner. Modéus talar om
gudstjänstens tre nivåer, om individen, den gudstjänstfirande församlingen och om
kyrkan (2.3.1). Beroende på hur den gemensamma bikten formuleras läggs betoning på
någon av dessa nivåer. Då jag räknar på samtliga formulerade syndabekännelser,
oberoende av dubbletter, i uppsatsens analysmaterial uttrycks 15/30 i kollektiv form.116
Modéus hävdar att en förnyelse av gudstjänstformen ofta också innebär en
individualisering. Den förändringen över tid syns också i analysmaterialet. Andelen böner
i vi-form eller blandad form117 är 73% i de tidigare ordningarna, men enbart 37% i de
senare.118 Endast en av bönerna benämner den kyrkliga nivån, första bönen i
Metodistkyrkans ordningar från 1986.
Första och tredje ordningen i Baptistsamfundets handbok 1987, första och andra ordningen i
Missionsförbundets samt som eventuellt moment i Missionskyrkans handbok från 2003.
116 Medräknat i siffran finns också de böner som bygger på bibelversar och därför blandar jag-, och viform.
117 Det vill säga texter som blandar uttryck i jag- och vi-form.
118 Den ekumeniska ordningen från 1987 är inte medräknad i jämförelsen.
115
53
I ett liturgiskt arbete behöver frågan ställas ifall det kollektiva ”vi-et” underlättar
eller försvårar syndabekännelsen. Böner som beds av ett uttalat jag betonar den
personliga relationen med Gud och samtidigt det personliga ansvaret för de synder som
bekänns. Då den gudstjänstfirande församlingen ber som ett kollektivt vi behöver den
bedjande kunna identifiera detta vi för att bönen ska bli meningsfull.
Personen behöver dessutom kunna identifiera sig själv som en del av detta vi. Lika
väl som det efterfrågas en tydlighet i frågan om till vem bönen riktas, behöver det
bedjande viet tydliggöras vid offentligt nattvardsfirande.
4.2.2 Bibelordet
I analysen av syndabekännelserna då det gäller formulering har jag undersökt
användningen av bibelord. Eftersom de tre samfunden som ingår i uppsatsen alla har sin
grund i pietismen är en hög tilltro till bibelordet att vänta. Den högsta användningen av
ord från Bibeln finner vi hos Baptistsamfundet. I båda handböckerna bygger hälften av
bönerna på bibelord. Andelen är betydligt lägre i de båda andra samfunden liksom i den
ekumeniska ordningen.
En stor och övergripande fråga i samfunden, som har sina rötter i pietismen, är det
faktum att medlemmarna inte längre är ”läsare”. Människor läser inte Bibeln enskilt i
samma utsträckning som för ett sekel sedan. Syns denna utveckling i handbokstexterna? I
en jämförelse mellan de tidigare och senare handböckerna av samtliga syndabekännelser,
den ekumeniska ordningen undantagen, syns ingen skillnad över tid. Andelen
syndabekännelser som bygger på bibelord är något över 30 procent för både 1980-talets
och 2000-talets ordningar.
Att bibelordet används i olika delar av liturgin kan förstärka Bibelns relevans för
gudstjänstdeltagarnas liv. Samtidigt riskerar liturgin att bli mer svårförståelig då
bibelordet i högre grad är okänt i en tid då gudstjänstdeltagarna inte är ”läsare”. Hur
denna brist på bibelkännedom påverkar förståelsen av syndabekännelsen, belyses under
stycket om syndens karaktär (4.3.1).
4.2.3 Då, nu och sedan
Miroslav Volf menar att vårt minne av det förflutna påverkar vår agerande i nutid såväl
som i framtiden. Han pekar på vikten av att minnas det förflutna korrekt för att skapa
förutsättningar för att handla rätt i framtiden (2.1.3). Utifrån detta resonemang är det
54
intressant att notera att endast två av de undersökta syndabekännelserna på ett tydligt
sett benämner relationen mellan det dåtid och framtid. Båda dessa texter finns i
Metodistkyrkans handbok från 1986. I nattvardsgudstjänsten uttrycks riktningen mot
framtiden med orden: ”Befria oss så att vi kan tjäna dig med glädje.” Medan den i den
andra ordningen uttrycks med orden: ”Ge oss ny nåd, så att vi kan tjäna dig och leva våra
liv till din ära.”
I både Baptistsamfundets och Missionskyrkans nattvardsliturgier från 2005
respektive 2003 finns en formulering som kan tolkar ”framtidsorienterad”. Hos
Baptistsamfundet finns formuleringen ”Du sänder oss ut i tjänst för ditt rike.” Och i
Missionskyrkans handbok står det ”Tack för att du möter mig med din förlåtelse […] och
ger mig mod att leva.”119
Majoriteten av syndabekännelser saknar alltså en tydlig benämning av att
bekännelsen av det som skett, och mottagandet av förlåtelsen, påverkar den bedjandes
framtid. Som liturg behöver man fråga sig ifall avsaknaden av denna riktning in i
framtiden gör den gemensamma bikten mindre angelägen. Varför ska
gudstjänstdeltagarna hantera det som redan hänt om det inte hjälper dem i framtiden?
4.3 Syndens karaktär
I gudstjänstmomentet gemensam bikt får gudstjänstdeltagarna komma med sin synd
inför Gud. De bekänner och blir avlösta, avlastade i avläsningen. Frågan är vilka eller
vilken sorts synder som benämns i syndabekännelserna. Är det möjligt för dem som ber
att känna igen sig och att ”slänga just sina soppåsar” med hjälp av formuleringarna? Här
menar jag att det finns en balansgång mellan att å ena sidan benämna synden så allmänt
att den blir obegriplig, och å andra sidan att benämna den så specifikt, att varje avvikelse
från det som beds utesluter gudstjänstdeltagarens egen upplevelse av skulden.
4.3.1 Synd och skuld
Bibelordet har en självklar plats i gudstjänsten. Bibeln är det dokument som den kristna
tron utgår ifrån. Som jag skrev tidigare finns en växelverkan mellan användningen av
Bibeln och texternas relevans i människors liv. Samtidigt finns risken att det som sägs
eller beds utifrån bibelordet upplevs otydligt, eftersom allt färre människor är
119
Gudstjänstboken, Nattvardsgudstjänst II; Kyrkohandbok för Missionskyrkan, Bekännelser text A.
55
bevandrade i bibeltexterna. Utifrån detta resonemang menar jag att begreppen synd och
skuld, i relation till den gemensamma bikten, i hög grad får sin förståelse utifrån
bibelordet. Därför är det intressant att knappt hälften av syndabekännelserna benämner
det som bekänns med ord som synd, skuld eller missgärning. Särskilt tydligt blir detta
språkbruk i de böner som enbart bygger på bibelcitat.
Andelen böner som använder detta språkbruk är ungefär lika mellan de äldre och
nyare ordningarna. Jag ser en ”risk” i denna mycket öppna formulering. Nämligen att
människor som känner sig främmande för det bibliska språkbruket associerar till det
som ibland betecknats som syndakatalogen. Vad den kristna församlingen avser med
synd och hur detta är relevant i människors vardagliga liv blir otydligt.
4.3.2 Grundrelationer
Volf talar om fyra grundrelationerna som människor lever i. Det handlar om relationen
till Gud, till skapelsen, till medmänniskan och till sig själv. Även Modéus skriver om dessa
relationer som ”grundläggande” i människans liv. Han skriver framför allt om relationen
till Gud, medmänniskan och det egna jaget, men inkluderar människans omgivning och
hela skapelsen i begreppet medmänniskan.120
Av dessa relationer benämns oftast både den till Gud och till medmänniskan i
syndabekännelserna. Endast två eller möjligen tre121 av samtliga böner som undersökts
benämner förutom synd mot Gud och medmänniskan även relationen till sig själv. Det
mest anmärkningsvärda är att samtliga fyra relationer endast benämns i två av bönerna.
Båda dessa återfinns i Metodistkyrkans ordningar från 2003. Det innebär att relationen
till skapelsen och människors negativa inverkan på miljön får mycket lite utrymme i
samfundens syndabekännelse.
Olivius noterar att många människor under 1960-talet fick en mer kollektiv syn på
vad synd var.122 Under senaste decenniet har frågan om klimatförändringar fått allt mer
uppmärksamhet. Dessa frågor belyser att människor är delar av komplicerade nätverk
samt pekar på en kollektiv skuld. Därför är det anmärkningsvärt att den kollektiva
skulden mot skapelsen i så liten utsträckning benämns i den gemensamma bikten. Frågan
är om denna avsaknad av uttalad bekännelse kring klimatfrågan förstärker upplevelsen
Volf 2006:12f; Modéus 2005:26f.
Beror på hur man tolkar Missionsförbundets formulering: ” … vår egen splittring … Vi förvanskar det
liv du har gett oss.” Samma formulering finns i den ekumeniska ordningen.
122 Olivius 1988:221ff.
120
121
56
av den gemensamma bikten som främmande. Den skuld som aktualiseras i vardagen
benämns inte i gudstjänsten.
Ett liknande resonemang skulle kunna föras kring synden mot det egna jaget. Denna
sida av skulden benämna endast i ett fåtal av bönerna, företrädelsevis i Metodistkyrkans
ordningar från 2003. Hur påverkar det gudstjänstdeltagare att synden framställs som
något som i första hand handlar om förhållandet till andra och inte till det egna jaget? Det
kan jag inte svara på utifrån materialet. Möjligen säger det något om nutidens syn på
individen att jag ställer mig den frågan. Fast det är just i denna tid som de ordningar som
används behöver upplevas relevanta.
Att synder relaterar till människans fyra grundläggande relationer innebär att man
inte enbart har skyldighet att visa omsorg om andra utan också mot sig själv. De fyra
grundrelationerna uttrycker att hela livet hänger ihop, och har relevans i gudstjänsten.
Motsatsen till den kollektiva skulden som uttalat benämns i syndabekännelsen är
uppmaningen till tyst bön. I den tysta bönen finns plats för det individuella, varje bedjare
får bekänna det som hen upplever som just sin synd. Modéus menar att en förnyelse av
gudstjänsten ofta inneburit att det individuella, till exempel tyst bön, fått större
utrymme.123 Någon sådan utveckling syns inte i det texter som undersöks i denna
uppsats. Andelen syndabekännelser där tyst bön ingår är högre i de tidigare än i de
senare ordningarna.
Den tysta bönen skapar utrymme för det individuella men tystnaden riskerar
samtidigt att öppna för osäkerhet hos bedjare som inte är bekanta med den kristna tron.
Bönen hjälper inte människor att förstå sin synd som mer komplex är gårdagens
verkningssynder, att den påverkar människans fyra grundrelationer. Samtidigt söker sig
många människor nu för tiden till kyrkorummet just för att finna tystnad och stillhet.
4.4 Avlösning
När någon ber en medmänniska om förlåtelse förväntar man någon sorts respons. Om
man länge gått och ångrat det som blev fel, och får chansen att be om förlåtelse, behöver
man få ta emot förlåtelsen för att våga och orka fortsätta. Gudstjänstens avlösning är
Guds svar på bönen om förlåtelse. Detta svar utformas olika i de ordningar som ligger till
grund för denna uppsats.
123
Modéus 2005:93.
57
4.4.1 Med Bibelns ord
Som jag tidigare konstaterat i genomgången av Missionsförbundets/Missionskyrkans
ordningar (3.3.3), används bibelcitat frekvent i avlösningsmomentet. I Metodistkyrkans
ordningar från 2003 är denna andel betydligt lägre. Av de fyra förslagen på ord för
avläsning i den handboken innehåller endast ett bibelcitat. I Baptistsamfundets
ordningar används bibelordet å andra sidan i alla alternativ, utom ett där avlösning
förekommer.
4.4.2 Kommer ett svar?
I inledningen av uppsatsen liknade jag den gemensamma bikten vid att komma med sina
sopor och få möjlighet att slänga dem. Med den bilden får själva avlösningen, Guds svar,
bli bekräftelsen på att man får göra sig av med skräpet. Vad händer då i de fall
gudstjänstdeltagarna i bönen lyft fram sina synder, men de möts inte av tydlig avlösning?
Inom Baptistsamfundet har det inte varit självklart med uttalad avlösningen. Som
jag tidigare skrivit under 2.2.4 har man istället sett själva nattvarden som mottagandet av
förlåtelsen. En ordning som ibland, enligt Aourell, gjort förlåtelsen otydlig.124 Både i
ordningarna från 1987 och 2005 inom Baptistsamfundet förekommer syndabekännelse
utan att följas av avlösning. Detta bruk finns inte i några av de andra två samfundens
ordningar.
Under mina år som diakon har jag haft lättare att sätta ord på syndabekännelsen än
att på ett tydligt sätt, oavsett form, formulera avlösningen. Risken finns alltså att synden
blir tydligare än förlåtelse.
4.4.3 På Jesu Kristi uppdrag
Min tolkning av de olika formerna för avlösning är att den är tydligast, då den uttalas som
tillsägelse. Förekomsten av denna form varierar kraftigt mellan de tre samfunden. Helt i
linje med inställningen till ledande funktioner finner man endast en avlösning med
tillsägelse i Baptistsamfundets ordningar, medan samtliga alternativ har den formen i
Metodistkyrkans senaste två handböcker. Inom Missionsförbundet/Missionskyrkan sker
en förändring mellan handböckerna. I 1983 års ordningar är samtliga alternativ för
124
Aourell m.fl. 1981:210.
58
avlösning tillsägelser, medan det i 2003 års handbok är något över hälften som har denna
form. Möjligen kan man alltså tolka in en utveckling bort från en mer ”auktoritetsledd”
avlösning. Samtidigt kan man i någon mån, utan att övertolka, se en motsatt rörelse inom
Baptistsamfundet, eftersom den enda avlösningen med tillsägelse kom in i ordningen
2005.
För alla de tre samfunden är bibelordet viktigt, det blir tydligt både i
syndabekännelsernas formuleringar och i avlösningarna. Utav de alternativ för avlösning
som är utformade som tillsägelser innehåller de allra flesta även bibelcitat. Ett exempel
från Metodistkyrkans ordning 2003 lyder: ”Hör det glada budskapet om förlåtelsen: ’Om
vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och
renar oss från all orättfärdighet.’ I Jesu Kristi namn är ni förlåtna.” Detta visar hur svaret
på syndabekännelsen får bygga på bibelordet samtidigt som det tillsägs utav pastorn.
Som andlig ledare lyfter hen inte fram sig själv som ”förmedlare”, utan förstärker Bibelns
budskap.
Trots denna användning av bibelordet kan tillsägelsen uppfattas som en
”auktoritetshandling”. Som jag skrev ovan har flera alternativ för avlösning utan
tillsägelse införts i Missionskyrkans handbok 2003. Detta kan tolkas som en öppning för
att andra än pastorer ska kunna leda den gemensamma bikten. I ett samfund där många
församlingar har svikande medlemsantal och får sämre ekonomi, behöver man fundera
på hur avlösningen blir tydlig utan att vara beroende av pastor. Utifrån teologi om ”det
allmänna prästadömet” kan tillsägelsen uttalas av den som leder gudstjänsten oberoende
av ordination. Min erfarenhet är dock att många icke ordinerade personer känner sig
osäkra inför att förmedla den typen av tilltal. En lösning på denna situation skulle kunna
vara någon form av ömsesidiga avlösning.
4.4.4 Ömsesidig avlösning
Denna form av avlösning, där församlingen svarar med att tillsäga pastorn avlösningen,
finns endast i Metodistkyrkan och i en av den ekumeniska ordningens växelböner.125
Inom Metodistkyrkans ordningar finns alltså både flest antal alternativ i form av
tillsägelse och av ömsesidig avlösning. Pastorn som gör förlåtelsen tydlig jämställs
samtidigt med församlingen i behovet att få mota avlösning. Möjligen vore detta en
125
Bön nr 819.
59
ordning att pröva i flera församlingar för att markera avlösningen och allas behov av att
få ta emot löftet om förlåtelse. Den kritik jag hört mot ordningen med ömsesidig
avlösning är att det riskerar bli mer av ett mellanmänskligt förlåtande än ett förmedlande
av Guds nåd.
I detta kapitel har en övergripande jämförelse gjorts av de tre bildarsamfundens
ordningar för gemensam bikt. I studiet över tid såväl som jämförelsen mellan samfunden
framträder både möjligheter och svårigheter inför utformningen av den gemensamma
bikten.
60
Kapitel 5
AVSLUTANDE REFLEKTIONER
I arbetet med denna uppsats har jag fått möjligheter att fördjupa mig i Equmeniakyrkans
bildarsamfund och dess utformning av den gemensamma bikten. Genom Miroslav Volfs
bok och annan litteratur om hågkomst, bikt och förlåtelse har jag förstått mer om hur
viktig detta gudstjänstmoment är. I vardagen gör människor fel mot varandra och mot sig
själva. Genom detta hamnar vi även i skuld till Gud och skapelsen. I en komplex värld, där
handlingar kopplas samman i global påverkan, dras människor in i negativa mönster av
skuld som är svåra att överblicka. Att leva som människa innebär att man bär på synder.
Evangeliet berättar om Gud som, genom Jesus Kristus, erbjuder förlåtelse. Kyrkans
uppdrag är att väcka medvetenhet om synd och göra förlåtelsen tillgängligt.
5.1 Uppsatsidé och resultat
När jag bestämde mig för att skriva en uppsats om gemensam bikt i
Equmeniakyrkans bildarsamfund var ambitionen att kunna skriva om hur dessa samfund
sett på synd. Förhoppningen fanns att även undersöka vilken människosyn som
formulerades i de skrivna syndabekännelserna. Under arbetet har det visat sig svårt att
besvara dessa frågor. Framförallt på grund av att den gemensamma bikten inom
frikyrkan i begränsad utsträckning fått utrymme i nattvardsgudstjänster och därmed
också i mycket liten utsträckning blivit föremål för reflektioner i liturgisk litteratur.
För att gå vidare med vissa av mina ursprungliga frågor skulle man behöva gå till de
protokoll som förts då handböckerna arbetats fram. Det har inte låtit sig göras inom
ramen för denna uppsats.
Genom undersökningen av den gemensamma biktens placering och formulering i
nattvardsliturgier har jag förstått hur svårt, och samtidigt hur viktigt, det är att visa på
förlåtelsens möjlighet.
5.2 Att ta livet på allvar
Volf skriver om vikten av att minnas, både för att ta sig själv och sina medmänniskor på
allvar, men också för att ha möjlighet att handla annorlunda i framtiden. Viktor Frankl
lyfter fram varje människas ansvar för sitt eget handlande. Utifrån dessa ståndpunkter
61
blir den gemensamma bikten en viktig hjälp för människor att ta hela sina liv på allvar,
och att inte skylla ifrån sig det man kan ta ansvar för.
Equmeniakyrkan har följande devis som sin vision: ”En kyrka för hela livet där
mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen.”.126 Jag menar att ambitionen
att vara en kyrka för ”hela livet” uppmanar Equmeniakyrkans liturger att utforma
gudstjänster, där skulden, soporna, från gårdagen får benämnas men också slängas bort
för att låta nutiden och framtiden formas av Guds förlåtelse. Bibelordet ger kyrkan denna
möjlighet.
Att ta livet på allvar, och se dess helhet, handlar också om att markera tidens gång.
Söndagens gudstjänst kan få bli en sådan markör, en utandning för veckan som gått och
en inandning inför den som kommer. Om gudstjänsten ska vara en ”tidsmarkör”, som
Modéus skriver,127 behöver den i syndabekännelse benämna och erbjuda avlastning för
det som varit, och i förbönen erbjuda hopp inför framtiden. I båda dessa liturgiska
moment, menar jag, finns bekräftelsen på Guds omsorg om människors hela liv. Denna
helhetssyn på livet, både över skilda modaliteter och med flera olika typer av relationer.
bekräftar bilden från min egen förförståelse (1.6), att den gemensamma bikten har en
viktig roll i det kristna livet.
Att Gud ser och vet allt kan upplevas skrämmande ifall Gud framställs som
övervakande och enbart dömande. Därför behöver gudstjänstens inledning förmedla
budskapet om Gud som älskar och visar nåd. Hur momenten innan den gemensamma
bikten, eller i syndabekännelsens början, formuleras kan vara avgörande för
gudstjänstdeltagares tilltro till att bli av med sin synd, betonar Löwegren.128 Inledningen
får inte bli en ”transportsträcka” fram till predikan, utan hela gudstjänsten, oberoende
uttryckssätt, ska förkunna evangelium. En sådan syn på gudstjänsten hjälper människor
att våga kännas vid sina synder, men också att ta emot Guds förlåtelse.
Mottagandet av förlåtelsen förutsätter att avlösningen görs tydlig. Poängen med
den gemensamma bikten är just att Gud, genom Jesus, erbjuder förlåtelse. Kristen tro ger
människor tillfälle att slänga bort de synder man bär på. Utan denna poängtering av
avlösningen riskerar den gemensamma bikten att enbart bli ett ältande av människans
fel, och därigenom förstärka ett lågt självförtroende.
Equmeniakyrkans strategiska plattform. Antagen 2012. Min kurs.
Modéus 2005:79.
128 Löwegren 2011:55.
126
127
62
5.3 Vad ska slängas?
Kanske är de flesta av oss rädda för att någon annan ska städa vårt skrivbord eller
skafferi. Den skrynkliga lappen eller surströmmingsburken från i förfjol kan för en
människa vara skräp, men för någon annan vara mycket värdefull. Så vilket skräp ska
benämns i syndabekännelsen? I uppsatsen har jag lyft fram fyra grundrelationer – till
Gud, medmänniskan, sig själv och skapelsen. Om syndabekännelsen benämner dessa fyra
relationer finns både det nära, individuella och det stora, kollektiva med i bönen.
Under uppsatsarbetet har jag förvånats över hur liten plats de globala frågorna
getts i de formulerade syndabekännelserna. För att vara relevant och ta människors
skuld på allvar, behöver dessa frågor få plats i bönerna. Samtidigt har jag kritiserat vissa
formuleringar i de liturgiska texterna som gör skillnaden mellan synd och brist otydlig.
Att vara människa innebär att vara sårbar och att man riskerar att misslyckas med det
man förutsatt sig. Man kan känna skam i samband med misslyckande, sjukdom eller till
exempel dåliga språkkunskaper, men sådana brister är inte och ska inte benämnas som,
synd.
Olivius hävdar att risken för denna typ av sammanblandning mellan skuld och skam
ökat i det nutida västerländska samhället.129 Den svårighet att i syndabekännelsen
tydliggöra vad som bekänns som synd, har fördjupat den erfarenhet jag nämner i
uppsatsen inledning om min förförståelse (1.6).
Vilken gudsbild förmedlar kyrkan ifall man i avlösningen ger förlåtelse för
förkylning eller begränsad förmåga? Å ena sidan talar detta för en tydlig
syndabekännelse som benämner olika dimensioner av relationell synd, å andra sidan
bemyndigas gudstjänstdeltagaren när liturgin ger plats för tyst bön. I tystnaden får varje
person tid att bekänna just sin synd och lämna just sina sopor. Den tysta bönen ”skriver
inte folk på näsan” vad de borde känna skuld för. Inför denna uppgift går man som liturg
en balansgång mellan ”vägledning” i den formulerade bönen och att ge individen eget
utrymme i tystnaden.
5.4 Mycket återstår
Givetvis kan jag inte göra en heltäckande analys av det liturgiska momentet gemensam
bikt inom ramen för denna uppsats. Ett av de områden som jag gärna skulle vilja arbeta
129
Olivius 1988:164, 206.
63
vidare med är skillnaden mellan den individuella verkningssynden och delaktigheten i
den kollektiva skulden. Att vara människa innebär också att man gör fel, ibland helt
avsiktligt. Man väljer att ljuga för att framstå i bättre dager, eller att inte hjälpa en
medmänniska fast man har möjlighet. Det är exempel på individuella synder som begås
och som behöver få benämnas. Samtidigt handlar synden om att vara indragen i system,
där människors välfärd vuxit fram på andras bekostnad. Där ett val som kortsiktigt tycks
gott, men som i ett längre perspektiv eller bakåt i en produktionskedja är orättfärdigt.
Antagligen behövs det en helt egen uppsats för att reda ut hur nutida teologer ser på
dessa olika perspektiv av synd.
Det skulle också vara intressant att närmare undersöka hur synen på vad som
ansetts som synd förändrats genom historien och i skilda kontexter. En sådan
undersökning skulle kunna bidra till ökad förståelse av hur människor med olika
bakgrund uppfattar synd och skuld idag.
Genom Löwegren med flera har vikten av trygghet genom en tydlig
gudstjänstinledning betonats. Ett intressant uppsatsämne vore att på ett mer
övergripande plan undersöka vad som skapar trygghet hos gudstjänstdeltagare.
Denna uppsats har undersökt gudstjänstordningar i handböckerna för
Equmeniakyrkans tre bildarsamfund. En kompletterande undersökning skulle givetvis
kunna göras genom intervjuer eller enkäter om hur gudstjänstdeltagare och ordinerade
medarbetare uppfattar den gemensamma bikten.
5.5 Gemensam bikt – två försök
Gemensam bikt kan formuleras på oerhört många sätt och behöver anpassas till den
gudstjänst eller andakt den ingår i. När jag nu i slutet av arbetet med denna uppsats ska
formulera två förslag till gemensam bikt, gör jag det utifrån att ingången i
syndabekännelsen ska tydliggöra till vem man vänder sig. Det är också angeläget att både
det individuella och det kollektiva får utrymme, liksom att avlösningen blir tydlig.
64
1. En bön tänkt att ledas av pastor eller att bedjas unisont
Jesus Kristus, vi kommer till Dig, därför att Du först kom till oss.
Vi kommer till Dig med våra liv,
därför att Du först älskat oss genom Din död, till liv i överflöd.
Vi kommer till Dig och bekänner att vi gjort fel mot Dig och mot våra
medmänniskor, dem vi lever nära och dem vi namnlöst passerar.
Förlåt oss, när vi inte lever i Din kärlek, Gud. [Kort tystnad.]
Vi är var och en del av den skapelse Du älskar. Du ser när vi skadar eller
förminskar oss själva. Förlåt oss, när vi inte värnar naturen eller de resurser
Du gett oss att leva av. [Kort tystnad.]
Jesus Kristus, vi lämnar vår synd och skuld hos Dig. Förlåt oss, och ge oss mod
att våga igen. Ge oss mod och glädje att söka Din vilja i våra liv. Amen.
[P]: Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu
var syndare. Guds nåd varar från evighet till evighet. I Jesu Kristi namn får vi
alla förlåtelse för våra synder. /Rom. 5:8/
2. En växelbön
L: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och
sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.” (1 Joh. 4:10)
F: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och
med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Gud,
som kommer oss nära genom Din son Jesus Kristus. Vi bekänner att vi inte
älskat Dig av hela vår förmåga. Vår självupptagenhet har gjort att vi gått förbi
vår medmänniskor. Vår upptagenhet för andras behov och åsikter har gjort oss
döva inför oss själva. Gud, förlåt oss. (Luk 10:27)
65
L: Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska
över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur
som finns på jorden.” (1 Mos 1:27)
F: Gud, Du som skapat och upprätthåller. Du som gav oss jorden med all dess
rikedom. Vi bekänner inför Dig att vi brustit i vårt ansvar. Vi har skövlat och
låst kring vårt eget, istället för att förvalta och dela jämlikt. Gud, förlåt oss!
L: ”Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek.
Han går inte ständigt till rätta med oss, hans vrede varar inte för evigt. Han
handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön.”
(Ps 103:8–10)
F + L: ”Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över
dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster, så långt från oss
förvisar han vår synd.” (Ps. 103:11–12)
Gud, som älskar, hjälp oss att leva i Din förlåtelse och att ge den vidare till dem
vi möter. Amen.
66
REFERENSER
Källmaterial (i den ordning de behandlas i uppsatsen)
Till församlingens tjänst. 1987. Örebro: Libris.
Gudstjänstboken. 2005. Örebro: Libris.
Psalmer och Sånger. (Med Handbok för Metodistkyrkan i Sverige.) 1987. Örebro:
Bokförlaget Libris, Metodistkyrkan – förlaget Sanctus. Stockholm: Verbum.
Gudstjänstbok för Metodistkyrkan. 2003. Endast publicerad på Internet.
http://equmeniakyrkan.se/wp-content/uploads/2014/02/Gudstjänstbok2003.pdf
Handbok till den kristna församlingens tjänst. (Andra rev. utgåvan) 1990. Stockholm:
Verbum.
Kyrkohandbok för Missionskyrkan – till församlingens tjänst. 2003. Stockholm: Verbum.
Psalmer och Sånger. 1987. Örebro: Bokförlaget Libris och Stockholm: Verbum.
Primärlitteratur
Frankl, Viktor E., 1969: Livet måste ha en mening. Stockholm: Aldus/Bonniers.
Olivius, Anders, 1988: Handbok för själavård och bikt. Stockholm: Verbum.
Volf, Miroslav, 2006: The End of Memory. Remembering rightly in a violent world. Grand
Rapids, Michigan/ Cambridge, U.K: William B. Eerdmans publishing company.
Lexika
Egidius, Henry, 2008: Psykologilexikon. Stockholm: Natur och Kultur.
Sekundärlitteratur
Ahrén, Per-Olov, 1966: Nattvardsgudstjänsten i Svenska Missionsförbundet. En
liturgihistorisk undersökning. Stockholm: Gummessons.
Ahrén, Per-Olov m.fl., 1996: Nattvardens teologi. Stockholm: Verbum.
Aourell, Göte m.fl., 1981: När vi bryter det brödet. Stockholm: Westerbergs.
Béguerie, Philippe & Duchesneau, Claude, 1995: Tecken på Guds närhet. En presentation
av sakramenten. Uppsala: Katolska Bokförlaget.
67
Bergsten, Torsten, 1997: Baptismens teologiska utveckling - förändring genom
konfrontation och dialog. I: Samfund i förändring. Utg. under red. av David
Lagergren. Stockholm: Tro & Liv.
Bibel 2000. Bibelkommissionens utgåva.
Cedersjö, Björn, 2001: Bortom syndakatalogen. En studie av svensk frikyrklig etik från
1930-talet till 1990-talet. Örebro: Libris.
Dahl, Per Arne, 1982: Oss syndare emellan – ett liv i förlåtelse. Stockholm: EFS-förlaget.
Ellis, J. Christopher, 2004: A Theology and Spirituality of Worship in Free Church Tradition.
London: SCM Press.
Ellverson, Karl-Gunnar, 2003: Handbok i Liturgik. Stockholm: Verbum.
Gemensam framtid? – en rastplats för eftertanke på vandringen med Baptistsamfundet,
Metodistkyrkan och Missionskyrkan. 2008. Utg. under red. av Per-Magnus Selinder.
Stockholm: Svenska Missionskyrkans kommunikationsavdelning.
Jeanrond, Wearner, 1994: Theological Hermeneutics. Development and Significance.
London: Macmillan Press Ltd.
Johansson, Hans, 2005: En liten vägledning till bikten. Örebro: Cordia AB.
I enhetens tecken. Gudstjänsttraditioner och gudstjänstförnyelse i svenska kyrkor och
samfund. 1994. Utg. under red. av Sune Fahlgren & Rune Klingert. Örebro: Libris.
Kennerberg, Owe, 1996: Innanför eller utanför. En studie av församlingstukten i nio
svenska frikyrkoförsamlingar. Örebro: Libris.
Modéus, Martin, 2005: Mänsklig gudstjänst. Om gudstjänsten som relation och rit.
Stockholm: Verbum.
Motstånd och förvandling. Gudstjänst på självförverkligandets marknad. 2015. Utg. under
red. av Åke Jonsson. Örebro: Markus.
Nyman, Magnus, 1997: Förlorarnas historia: katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till
drottning Kristina. Uppsala: Katolska bokförlaget.
Rasmussen, Tarald & Thomassen, Einar, 2007: Kristendomen. En historisk introduktion.
Skellefteå: Artos & Norma.
Runyon, Theodore, 1998: The New Creation. John Wesley’s Theology Today. Nashville:
Abingdon Press.
Strategisk plattform för Equmeniakyrkan. Antagen av Kyrkokonferensen 2012. (www.
equmeniakyrkan.se/var-tro/strategisk-plattform-och-vagledandeforhallningssatt/)
68
Thaarup, Jörgen, 2008: Metodismen. En kyrka och en helhetssyn på livet. Göteborg:
Metodistkyrkan i Sverige.
Till syndernas förlåtelse. Perspektiv på beredelsen i mässan. 2011. Utg. under red. av
Mikael Löwegren. Skellefteå: Artos & Norma.
Artiklar
Edgardh, Ninna, 2009: Från vardag till vardag. Den teologiska betydelsen av
gudstjänstens Samling och Sändning. I: Svenskt gudstjänstliv, nr 84.
Löwegren, Mikael, 2012: Förlåt mig. I: Tidskriften Evangelium. Nr 2 2012.
www.tidskriftenevangelium.se
69
Anslagen på soptunnan i Ekumeniska centrets foajé.
Våren 2015
70