Predikan i S:t Hans kyrka Åttonde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 10 augusti 2014
Jeremia 7:1-7 * Romarbrevet 8:14-17 * Matteus 7:13-14
O
m talet om den trånga porten och den smala
vägen verkar konstigt eller obegripligt, så lyft på
hatten och gå vidare.
Men gör inte så, om talet om den trånga porten
och den smala vägen bara känns svårt. För lika naturligt som den fysiska träningen är ansträngande för en
idrottsman är kristenlivet trångt och smalt för en kristen; jag ska strax förklara varför.
Dock tillhör talet om den trånga porten och den
smala vägen inte kristendomsskolans eller församlingsskolans första klass utan de lite senare. Det riktar
sig inte till den som är ny i tron eller prövar om kristenlivet är ett alternativ, utan till den som varit med ett tag
och mognat ett stycke i livet med Jesus.
Det är få som finner vägen till livet, sade Jesus.
Det är märkligt. Gud vill ju att alla ska komma till livet,
ingen till fördärvet. Varje människa är skapad till Guds
avbild och krönt med ära och härlighet (Gen 1:27, Ps
8:6); alla är alltså skapade till liv och har paradiset
som ursprung och himlen som mål. För att rädda den
dödliga världen till riktigt liv sände Gud Jesus, inte för
att rädda några få utan för att rädda hela världen (Joh
3:16-17); Gud vill att alla människor ska bli räddade (1
Tim 2:14), för att citera ett par ställen i Bibeln. Jesus
sonar inte bara våra synder utan hela världens (1 Joh
2:2), för att citera vidare. Och: den dag ska komma
när alla tungor, alltså alla människor, ska bekänna
Jesus som Herre (Fil 2:11) och allting, allt i himlen och
på jorden, ska sammanfattas i Kristus (Ef 1:8-10).
Hur kan då Jesus säga att det bara är få som finner vägen till livet? Att det kan finnas de som inte vill
gå den vägen kan vi kanske inse, men Jesus säger att
de flesta inte ens hittar den, de ser den inte.
Det är i alla fall till de få som hittat vägen till livet,
som Jesus talar, de som efter en tid också upptäcker
att livet med Jesus har besvärliga sidor och att den
”vägen” är smal, trång och inte alls bara fridfull och
salig att gå.
Hur ska vi förstå det?
Ett första konstaterande är just att så här är det;
det är ett faktum att kristenlivet har sina besvärliga
sidor. Det är inte hela sanningen, förstås. Särskilt i
början kan det kristna livet vara lyckligt som vid en
förälskelse; man har upptäckt Den som man kan leva
och dö tillsammans med, man har funnit nyckeln till
livet och till himlen och saligt tagit emot förlåtelsen och
friden. Men i längden är livet med Jesus inte alltid
lyckligt och lätt, utan, som sagt, också trångt och
smalt. Jesus säger det, och kyrkans 2000-åriga historia bekräftar det.
Ett andra konstaterande är att så var det också för
Jesus Kristus. Hans livsväg gick genom lidande och
död. När Han red in genom Jerusalems portar på
Palmsöndagen var Han på väg hem till härligheten i
himlen, och vägen gick genom ångesten och sveken i
Getsemane, den orättvisa domen i Stora Rådet, våldet, hånet och skammen hos Pontius Pilatus, korset,
nakenheten, smärtan och döden på Golgata – och
segern och härligheten i graven därefter. Jesu väg till
det himmelska Jerusalem gick, enligt Guds plan och
med nödvändighet, genom krisen i det jordiska Jerusalem. Hans port var trång och Hans väg var smal.
Ett tredje konstaterande är att det inte är konstigt
om vi, i någon utsträckning, går samma väg som vår
Herre. Att livet är trångt och smalt är alltså inget
tecken på att Jesus har övergett oss eller att vi är på
fel väg, utan tvärtom. Lever vi livet med Jesus kan det
besvärliga vara alldeles rätt och en del av vår väg till
himlen. Och Jesus är med på resan.
Ett fjärde konstaterande är att det därmed finns en
djup mening med besvärligheterna. Så här: Jesus led,
dog och uppstod för att alla människor ska bli räddade
till livet, bli förlåtna, finna friden med Gud och sig
själva och komma till det riktigt goda livet på andra
sidan döden. Ytterst dog Han för att allting en gång
ska skapas nytt (Upp 21:5). Det var avsikten och meningen med Hans livsväg. ”Liksom alla dör genom
Adam”, genom det mänskliga, ”så skall också alla få
nytt liv genom Kristus”, som det står (1 Kor 15:21-22).
Jesus gick den svåra vägen för allas skull.
Och i det blir vi indragna. Jesus talar om den
trånga porten och den smala vägen till dem som delar
livet med Honom, till dem som är grenarna i det vinträdet som är Han själv, eller, för att använda Paulus’
beskrivning av den kristna kyrkan, till dem som är
lemmarna i Kristi egen kropp. Han talar till dem som
går tillsammans med Honom. ”Som Fadern har sänt
mig, så sänder jag er”, som Han sade (Joh 20:21) och
säger.
Vår vandring som Jesu lärjungar och vänner syftar
alltså inte bara till att vi själva ska komma till himlen
en gång och leva det saliga livet där, inte bara till att vi
själva ska få förlåtelse och finna den himmelska friden
här i tiden, utan till att Hans frälsningsgärning ska
rädda också andra; till att, ytterst, hela världen ska få
evigt liv. Eller, säg det så, Jesus behöver sina lärjungar, sitt kyrkfolk, för att Hans frälsning, förlåtelse,
helighet och frid, ska bli kött, ta synlig gestalt och på
riktigt finnas på varje plats och i varje tid. Vi går den
trånga och smala vägen för allas frälsnings skull – så
som Jesus gick smärtornas väg för hela världens
frälsnings skull (jämför 2 Pet 3:13-14).
Jesu lärjungar är få. Jag vet inte varför, men det
har alltid varit så. Hopen är liten. Men de få går Hans
väg för de mångas skull. Förfäras inte, du lilla hop, för
så har Gud tänkt det (Luk 12:32).
Att vandra genom livet tillsammans med Jesus är i
grunden saligt och heligt med en djupt liggande glädje
och trygghet inte bara de ljusa dagarna utan också de
mörka. Men dessutom är det en tjänst vi gör åt Honom, en tjänst som kräver omvändelse och en medveten livshållning, träning och övning i det andliga
livet, särskilt i bönen. Det kräver uppmärksamhet, ty
vägen är smal. Det tar på krafterna, ty porten är trång.
Det kräver närhet till Jesus, ty bara Han ger uppdraget. Det är bara ”i Honom” som vår vandring på den
smala vägen blir till himmelsk välsignelse och evigt liv
för oss själva och för andra.
Vandringen med Jesus är en paradox. Allt är nåd.
Förlåtelsen, friden och det himmelska livet är en skatt
vi får av nåd, för Jesu skull. Den nåden tar å andra
sidan hela vårt liv i besittning, i en ständig träning och
mognad, en ständig strävan och lydnad.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
