Bruk av koka i Anderna
– ett kulturellt perspektiv
Göran Johansson (2001): Välsignelse eller förbannelse? Om koka och
kokabruk. Sköndals Institutets Skriftserie, Stockholm, 183 s.
När jag och några vänner
promenerade vid Plaza de
Armas i Cusco år 1981 blev
vi vittnen till en sällsynt scen
som under de kommande
åren skulle bli allt vanligare.
En lång marsch av indianska
bönder demonstrerade mot
nya lagar avsedda att kraftigt
reducera arealen odlad koka
i Peru. Under mottot ”koka
ja, coca-cola nej” uttryckte
tusentals indianska bönder
sin oro inför en serie åtgärder, dikterade inom ramen
för narkotikabekämpning
och riktade mot de svagas intressen. Redan då kändes det
som om oron för kokainmissbruket hade förvandlats
till en moralisk panik. Strategin för att ta itu med missbruket av den raffinerade
produkten hade förflyttats
till de producerande länderna. På fältet upplevdes de
första ansträngningarna att
utrota kokaodlingarna som
malplacerade. De drabbade
en hel befolkning som hade
använt koka i tusentals år.
Det är alltså med stort intresse och nyfikenhet som
jag har läst Göran Johans72
sons verk Välsignelse eller förbannelse? Om koka och kokabruk. I sin inledning förklarar Johansson bokens två primära syften. ”Det ena och
ursprungliga är att presentera en empiri, en verklighet
som antagligen är på väg att
försvinna - det andra primära syftet är att visa på en existerande (traditionell) modell
för ett kulturkontrollerat användande av ett stimulerande (och för missbruk potentiellt) medel”.
Valet att skriva om koka
och traditionellt kokabruk är
intressant så till vida att det
rör en problematik som är
förvånansvärt lite uppmärksammad inom alkohol- och
drogforskningen dvs. de sociala och kulturella faktorer
som påverkar både definitionen och konsekvensen av
drogframställning och -konsumtion.
Boken kan kännas lite rörig och osystematisk. De historiska aspekterna beaktas
först i det näst sista kapitlet.
De skulle ha kunnat användas som bas för att utveckla
argumentet. Johansson redo-
N O R D I S K A L KO H O L- & NA R KO T I K AT I D S K R I F T
V O L . 1 9, 2 0 0 2 ( 1 )
visar för den enighet som
finns bland sakkunniga och
auktoriteter i det att kokan
har använts i Anderna sedan
urminnes tider. Diskrepansen börjar när man vill fastställa hur pass utbredd konsumtionen av koka var före
den spanska erövringen. Vissa studier, som är baserade på
ikonografisk analys av keramiska figurer från gamla
kulturer, tyder på att användningen av koka var ett
privilegium reserverat för eliten. Andra konstaterar att de
privilegierade klassernas roll
som distributörer av produktionens överskott inkluderade rätten att dela ut koka
bland den övriga befolkningen, en viktig del av det andinska traditionella organisationsmönstret. Utan att ta
ställning till vem som har
rätt pekar författaren på de
olika historiska redovisningarna och de tydliga begränsningar som karakteriserar ideologiserade historiebeskrivningar. Några sakkunniga ser kokan som kraften
bakom de stora Inka-pyramiderna, andra tolkar kokans spridning bland folket
som orsak till, eller åtminstone ett tecken på, Inkarikets
dekadens.
Trots en hel del citat från
resande vetenskapsmän och
medicinare, är det den ideologiska, inte den vetenskapliga, debatten om kokabruk
som utgör den röda tråden i
boken. Johansson placerar
det traditionella kokabruket
i det andinska höglandsområdet, vilket är etniskt och
kulturellt dominerat av quechua- och aymara-indianer.
Trots osäkerheten kring kokabrukets spridning under
Inkatiden, konstaterar Johansson att traditionellt tuggande av kokablad har använts sedan spanjorernas ankomst som en symbol för
lägre klasstillhörighet och
som en negativ identitetsmarkör. Men bland indianerna själva är kokakonsumtion ett viktigt socialiseringsredskap, en lyxprodukt som
underlättar umgänge och ett
oersättligt sätt att förhålla sig
till de övernaturliga krafterna. I sin rituella konsumtion,
inkarnerar kokan de länkar
av ömsesidighet som kännetecknar den andinska kulturen. I kokaetiketten - konstaterar Johansson - finner vi
”enkla och standardiserade
uppförandekoder vilkas observans orienterar aktörerna
rumsligt och socialt och gör
att de integreras inom en vidare kulturell ram”.
Invigningen i kokabruket
visar att ifrågavarande person
blivit vuxen och anses kunna
ta ansvar för olika sorters arbete. Med andra ord är invigningen i kokabruket en ritual som fastställer att individen har blivit vuxen och nu
kan tillföra sin by något värdefullt. Johansson poängterar att kokabruket också representerar ett symboliskt
motstånd, inte bara mot den
spanska kulturen, utan också
mot de villkor som integrationen i det västerländska
samhället innebär.
Även om medicinens frammarsch under arton- och nittonhundratalet inte nämns
direkt i boken, har dess effekt
i bedömningen av kokans
för- och nackdelar varit avgörande för den moderna föreställningen om droger i allmänhet, och koka i synnerhet. Boken presenterar olika
vetenskapliga uppfattningar
om kokans medicinska egenskaper: ett medel för att motverka höjdsjuka, ett komplement eller tillskott till en dålig diet eller en form av traditionell medicin mot olika
men såsom smärtor, behandling av sår eller diarré. Minst
lika effektiv visar sig kokan
vara då det gäller att bekämpa
mera andliga sjukdomar, som
beror på ”problem med den i
omgivningarna existerande
övernaturliga makten”. Den
ursprungliga entusiasmen för
koka som universalbotemedel avtog dock på grund av en
tidig fixering vid kokainet som bara är en av de 14 alkaloiderna som finns i kokabladet - men som snart visade sig
vara starkt beroendeframkallande.
Ett ofta förekommande argument för att hejda traditionellt kokabruk är den låga
levnadsstandard som sägs karakterisera den tuggande indianen. Kokans förmåga att
eliminera hungerskänslor ansågs leda till ett konstant tillstånd av undernäring, som i
sin tur förde med sig oönskade, negativa förändringar av
intellektuell och moralisk karaktär. Därmed ansågs den
även reducera arbetsproduktiviteten, vilket i sin tur hade
konsekvenser för den ekonomiska avkastningen. Tidigt
på 1900-talet talade man om
att kokan var en avgörande
faktor vid den indianska rasens degeneration. Även om
Johansson redovisar de motsägelsefulla och ibland rätt
fördomsfulla påståendena,
som vissa vetenskapsmän har
använt för att beskriva indianernas situation – vilka i
många fall bortser från sociala, kulturella och ekonomiska
faktorer – redovisar han inte
dessa ”vetenskapliga” argument i det sammanhang de
presenterades; nämligen i en
tid då rasbiologiska studier
var dominerande inom det
medicinska området.
Utnyttjande av kokabruk
för att förstärka rasistiska
fördomar och rättfärdiga den
segregation som indianerna
fortfarande upplever – i ett
samhälle med en mycket
stark medvetenhet om individens ursprung och dess roll
i möjligheter till avancemang
– tycks ha spelat en ganska
stor roll i fördömanden av
kokan. På ett välmenande,
men naivt, sätt presenteras
fördömandet av indianernas
kokabruk som ett sätt att as-
N O R D I S K A L KO H O L- & NA R K O T I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 9 , 2 0 0 2 ( 1 )
73
similera dem till majoritetskulturen. Men många av indianernas ”försvarare” som
ville utrota kokan, hörde
själva till överklassen och
kunde inte ana den kulturella betydelsen av kokabruket.
Kokan hade emellertid också
flera försvarare bland forskare och politiker. Spänningarna mellan de båda lägren och
ett växande internationellt
tryck ledde till att ett kokamonopol skapades för att
kontrollera försäljningen och
distributionen av koka.
Redan på 1910-talet fick
de andinska regeringarna
känna på ett växande internationellt tryck att ta itu
med
kokaproblematiken.
Inte minst från Nationernas
Förbund och sedermera från
Förenta Nationerna har otåliga kommissioner sökt begränsa eller utrota kokaproduktionen. I flera fall hade
det politiska etablissemanget
varit berett att ödelägga kokaproduktionen, om det inte
hade varit för att den spelade
en så viktig roll i respektive
lands ekonomi. Kokans ekonomiska betydelse för de andinska länderna är, trots sin
omfattning, mycket svår att
uppskatta på grund av olika
faktorer som redovisas i boken. Otillförlitliga siffror är
historiskt sett mer en regel
än ett undantag: I början
därför att kokahandeln var
skattepliktig och finansierade en avsevärd del av infrastrukturen, senare därför att
74
största delen av produktionen är illegal.
Johansson antyder vikten
av de ekonomiska argumenten när han beskriver de
motsägelsefulla reaktionerna
gentemot kokan och kokaanvändningen redan under
den koloniala perioden. Kyrkan fördömde bladet som
ondskefullt för att senare tjäna pengar på kokahandeln
när denna omvandlades till
”huvudsakligt betalningsunderlag”. Den lokala infrastrukturen har också – helt
eller delvis – varit finansierad
av pengar genererade av kokaskatten. Idag är kokaskattens effekt på de nationella
statskassorna närmast obetydlig, medan den ekonomiska effekten som den illegala kokamarknaden har
över den andinska ekonomin
är svår att mäta. Den anses
dock vara mycket hög.
Men det finns en annan
indikator för kokans ekonomiska betydelse. Johansson
citerar Enrique Mayer som
hävdar att kokan uppfyller
de viktigaste kraven för ett
myntslag. ”Den fungerar
som bytesmedel, som betalningsstandard och som medel för förmögenhetsackumulation.” Författaren poängterar kokans vikt i småodlarnas ekonomi och reflekterar samtidigt över en
utrotningspolitik som inte
kan kompensera dem med ersättningsprodukter. Ty dessa
produkter konfronteras med
N O R D I S K A L KO H O L- & NA R KO T I K AT I D S K R I F T
V O L . 1 9, 2 0 0 2 ( 1 )
stängda tullar och mycket
lägre priser på marknaden i
de länder som kräver kokans
utrotning. Som Johansson
karakteriserar det; ”kriget
mot smugglingen blir omöjlig om inte all odling och all
lokal konsumtion tvingas
upphöra. Så övervältrades
kokainfaran och de rika ländernas oförmåga att handskas med sina problem på
producentländerna och i sista hand på indianerna”.
Trots de enorma proportioner som ”war on drugs” har
fått under de senaste decennierna utgör det ingalunda det
enda hotet mot traditionellt
kokabruk. Göran Johansson
hävdar med rätta att traditionellt kokabruk upphör när indianerna flyttar till storstäderna. Där ses kokabruk fortfarande som en negativ markör
av indianskt ursprung. Ersättning av koka med andra produkter såsom alkohol eller tobak med sina beprövade skadliga effekter kan tyckas vara en
dålig lösning.
Boken berör i all hast den
nya roll som kokaproduktionen har fått sedan ”war on
drugs” gavs högsta prioritet
av den amerikanska regeringen. Den dubbla standarden som kännetecknar amerikansk drogpolicy kan väl illustreras av det faktum att
när USA för 80 år sedan förbjöd försäljning av alkohol,
var lagen betydligt mildare
än dagens krig mot narkotika, eftersom det amerikanska
folket tilläts använda alkohol
för hemmabruk.
USA:s strategi, koncentrerad på tillgångsminskningskampanjer, har främst varit
inriktad på Bolivia, Colombia, Mexico och Peru. Redan
nu kan man konstatera att
den dramatiska minskningen
i arealen av odlad koka i
Bolivia och Peru under
1990-talet, motsvaras av en
lika dramatisk ökning i den
colombianska produktionen.
Även om det materiellt sett
är möjligt att utrota drogodling i vissa regioner, finns det
tunga faktorer såsom kultur
och sociala institutioner som
motverkar de hypotetiska
fördelarna med utrotning. Vi
bör också minnas att det
finns en ekonomisk rationalitet bakom det hela. Kokainet är helt enkelt mycket
lönsamt. Alla försök att övertala bönderna att byta till
andra grödor är dömda att
misslyckas så länge kokainexportörerna med lätthet
kan överträffa priserna för de
tänkbara ersättarna.
Förbudet att producera
koka har däremot gynnat
olika våldsbenägna politiska
grupperingar. Dessa har finansierat sin verksamhet genom att kontrollera stora
produktionsområden koka
och utkräva en s.k. ”revolutionärskatt”. En parallell till
dagens Afghanistan och dess
opiumodling är inte helt
missvisande. Dessutom har
utrotningsprogrammen fått
hård kritik från miljörörelsen och den lokala befolkningen på grund av urskillningslös kemisk bekämpning av kokaodlingar, i vilka
man inte respekterar anvisningarna från vare sig EPA
(Environmental Protection
Agency) eller Monsanto (tillverkarna av giftet Glifosfat).
Göran Johanssons bok
uppfyller sina primära syften
trots att den personliga upplevelsen som kännetecknar
ett etnografiskt arbete saknas. Den har ersatts av en
grundlig redovisning av se-
kundärkällor för att presentera den komplicerade symboliska världen av traditionellt kokabruk. Samtidigt
lyckas Johansson ge oss en
glimt av vikten av socialt
kontrollerad konsumtion av
rusmedel, som inte urartar i
missbruk, när den utgör en
del av ett visst kulturmönster. Johanssons resonemang
blir dock försvagat på grund
av att han presenterar traditionellt kokabruk som en
isolerad företeelse. Rusmedelskonsumtionen är relaterad till både tradition och ritual i kulturella sammanhang. Kanske hade en mer
komparativ analys förstärkt
Johanssons argument: Hur
skulle det till exempel se ut
om FN plötsligt beslöt att
utrota alkoholism genom att
förstöra whiskyproduktionen i Skottland? Ur denna
synvinkel ligger kokans stora
förbannelse framför allt i den
internationella arenans etnocentriska syn på rusmedel.
N O R D I S K A L KO H O L- & NA R K O T I K AT I D S K R I F T
Alberto Bouroncle
VO L . 1 9 , 2 0 0 2 ( 1 )
75
