SOCIAL KONTROLL
Sociologen Norbert Elias uttrycker i sin bok Etablerade och outsiders (2010) en
samhällssyn där det väsentliga är "typer av inbördes beroenden, strukturer och
funktioner" (Elias, 2010, s. 206). I undersökningen av Winston Parva fokuserar
Elias på "de gamla familjernas" möjlighet att som en tight grupp hålla
"nykomlingarna" i zon 3 utanför och i en lägre statusposition (ibid., s. 215), en
position där nykomlingarna tillskrevs en rad dåliga egenskaper (ibid., s. 208).
Men Elias menar att denna familjernas "ålder" inte kunde förstås som en
egenskap som dessa familjer besatt var och en i sig. Ett "vi" förutsätter ett "dom"
(ibid., s. 49). Det var endast tillsammans i ett nätverk och i en beroenderelation
till invånarna i det nya området (en "dubbelbindning", ibid., s. 43) som de var
"gamla"; tillsammans utgjorde dessa grupper ett mönster, en specifik figuration
(ibid., s. 209, 213-215). "Varken den ena eller den andra gruppen skulle ha blivit
vad den var utan den andra. De kunde växa in i rollerna som etablerade och
outsiders enbart genom att de var beroende av varandra." (ibid., s. 226).
Elias menade att liknande figurationer av gamla och nya grupper, av etablerade
och ousiders, hade blivit vanligt i en industrialiserad värld präglad av migration
och social rörlighet, och att detta kunde belysa olika former av under- och
överordning (ibid., s. 216, s. 49). Skilda maktförhållanden mellan etablerade och
outsiders gör att en etablerad grupp kan använda effektivt stigmatiserande och
skamskapande begrepp om outsiders (se nedan), medan dessa saknar
möjligheten att ge igen med samma mynt (ibid., s. 37-38).
Genom det som Elias kallar ett "figurationellt angreppssätt" kan exempelvis
rasism förklaras bättre än med det vanligt förekommande greppet att tala om
fördomar (ibid., s. 220, s. 58-59). På liknande sätt bör även andra fenomen
studeras genom att hänsyn tas till den figuration i vilka de uppträder (ibid., s.
224) och det tryck som dessa figurationer utövar på individerna i dem (ibid., s.
231). Elias betonar också att figurationer är föränderliga och behöver ta stor
hänsyn till processer (ibid., s. 47) där exempelvis maktförhållanden kan skifta
drastiskt över tid (ibid., s. 33).
MEDEL FÖR UPPRÄTTHÅLLANDE-PÅTVINGANDE AV IDEALISERAD SJÄLVBILD
Elias/Scotson visade i sin undersökning av Winston Parva att invånarna i zon 3
inte bara blev sänkta av de av personerna i zon 1 och 2, utan också att de i hög
utsträckning påtvingades och internaliserade denna nedvärderande bild (ibid., s.
218). Detta trots att de egentliga, iakttagbara skillnaderna mellan grupperna var
små eller obefintliga (ibid., s. 29). Hur upprätthölls denna föreställning och hur
påtvingades den invånarna i zon 3? Elias visar på ett kluster av olika företeelser
som går in i och förutsätter varandra:
1. Sammanhållning. I grund och botten menade Elias att den längre historien i
samhället bland invånarna i zon 1 och 2 var tillräcklig för att förklara den känsla
av överlägsenhet och sammanhållning som präglade dessa personer (ibid., s. 30,
209). Till skillnad från nykomlingarna, bestod de etablerade av familjer med en
historia av två eller tre generationer i denna stadsdel (ibid., s. 49-50). Dessa var i
hög utsträckning inflätade i varandra genom giftermål och vänskaps- (och
konflikt-)relationer (ibid., s. 109), genom kyrkoaktivitet (ibid., s. 120), politiskt
engagemang (ibid., s. 129) och annat föreningsliv (ibid., s. 117-134). Detta
förstärktes också av att föreningslivet och politiken dominerades och
kontrollerades av de etablerade (ibid., s. 138, 211). En sådan sammanhållning
innehåller också starka normer och koder för uppförande som börjar sin
prägling av invånarna från tidiga år (ibid., s. 211) och som överförs från
generation till generation (ibid., s. 159-160)
2. Idealiserad självbild. Sammanhållningen möjliggjorde skapandet av en
idealbild av den egna gruppen genom vilken erfarenheter och rykten filtrerades
och förvrängdes (ibid., s. 223, 208). Elias knyter denna typ av idealbilder till
föreställningar om en speciell "gruppkarisma" (ibid., s. 62, 51) och talar om
"kollektivfantasier", och varnar för att ett överstort vi-ideal är ett
sjukdomssymptom (ibid., s. 55-56). Här visar också Elias på hur minoriteterna
kan spela en roll som inte motsvaras av deras antal (ibid., s. 149, 218); zon 3
bedömdes utifrån den "stökiga" minoriteten (ibid., s. 149, s. 47) medan bilden av
zon 2 präglades av den minoritet som rört sig uppåt på den sociala skalan (ibid.,
s. 208, jfr s. 31).
3. Skvaller. Den idealiserade självbilden och föraktet för outsiders upprätthölls
(ibid., s. 152) och spreds inte minst genom ett flitigt skvallrande (ibid., s. 29).
Detta kunde vara av berömmande natur (ibid., s. 155) eller nedsättande (ibid., s.
160, s. 87) och kunde handla om de etablerade, outsiders eller andra
vardagsföreteelser (ibid., s. 153-154) och koncentrerades i hög utsträckning till
speciella noder såsom kyrkor, föreningslokaler och krogar (ibid., s. 152). Men
oavsett karaktär spelade skvallret strukturellt samma roll som förstärkare av
den egna idealbilden (ibid., s. 152) och stigmatisering av den andre (ibid., s. 32,
jfr s. 36-37).
4. Separation/utestängning. Skvallrets roll kopplades också till den aktiva
utfrysningen av nykomlingar (ibid., s. 139-141, s. 86, jfr. s. 36), både från
gemenskap och makt (ibid., s. 217). Det fanns ett mycket starkt tabu mot kontakt
med den nya gruppens medlemmar (ibid., s. 51, jfr de exempel Elias tar om
föreställningar om kontaktsmitta och orenhet i relation till det indiska
kastsystemet, s. 62).
5. Internalisering. Där nyinflyttade personer i zon 3 inte från början betraktade
sig själva som annorlunda (ibid., s. 215), menade Elias att de så småningom kom
att överta en negativ bild av sitt eget område från de etablerade (ibid., s. 138139, 143). Detta gällde inte bara detta område överlag, utan också det som i
boken beskrivs som den oordentliga minoriteten, inte minst unga killar (ibid., s.
174). Dessa ungdomar, som kom från stora, trångbodda familjer som inte
förmådda följa gängse regler för ordning och uppförande (ibid., s. 190-191)
tillbringade mycket tid med att "hänga i centrum" eftersom alternativa
sysselsättningar var få (ibid., s. 171-172. 175). Dessa ungdomar stämplades som
kriminella och ordningsstörare (ibid., s. 176) och antog som svar aktivt den roll
av ordningsstörare som tilldelats dem av samhället (ibid., s. 181).
STIGMATISERING
Erwing Goffmann försöker i sin bok Stigma - den avvikandes roll och identitet
förklara den sociala stämpling som förklarar vissa som avvikare och andra som
normala (2014, s. 10). Författaren pekar på olika faktorer som möjliggör en
sådan stigmatisering:
För det första behöver, enligt författaren, en individ ha en "egenskap som gör
[hen] olik de personer som tillhör den kategori där [hen] inplaceras" (Goffman,
2014, s. 10). Här nämns tre typer av stigman - kroppsliga missbildningar,
karaktärsmässiga brister och tribala sådana (kopplade till "ras", religion,
etnicitet).
För det andra måste detta bli synligt och påtagligt för omgivningen. Det finns en
skillnad på den skenbara ("virtuella") och den faktiska sociala identiteten (ibid.,
s. 10). Här skiljer Goffman på de misskrediterade (som redan vet om att de är
stigmatiserade) och de misskreditabla som besitter en sådan egenskap men där
denna inte ännu blivit uppenbar (ibid., s. 51). Om den blir synlig och tydlig beror
på vilken "social information" (ibid., s. 52) en individ förmedlar om sig själv i
form av bland annat status- eller stigmasymboler (ibid., s. 53). Men det har också
att göra med i vilken social miljö personen befinner sig i, exempelvis om det
finns "normala" och "stigmatiserade" i samma rum (en s.k. "primär situation",
ibid., s. 21).
Personer som blir stigmatiserade är sådana som inte lever upp till rådande
normer (ibid., s. 14, jfr ibid., s. 138) och de förväntningar som finns på en specifik
person (ibid., s. 10) i en specifik kontext (ibid., s. 11). De stämplas som avvikare
och hamnar därmed i ett specifikt förhållande till "de normala". Detta sker också,
menar Goffman, i samspel med att en individ tillägnar sig samhällets normer och
förväntningar (ibid., s. 40) och upptäcker sitt stigma (ibid., s. 41).
DE STIGMATISERADES MOTSTÅND
Personer som har ett stigma tenderar att utveckla olika strategier för att hantera
sitt stigma, eller formulerat på annat sätt, de försöker försvara sig mot
stigmatiseringens effekter. Vissa försöker korrigera de "avvikande"
egenskaperna (ibid., s. 17) genom att förändra sig själva för att passa in i
normen. Om stigmats "visibilitet" är lågt (ibid., s. 58) kan det istället handla om
att på olika sätt dölja (ibid., s. 51) eller tona ned ("skylning", ibid., s. 113) riskabla
egenskaper. Goffman redogör för olika tillfällen och platser (ibid., s. 92) där en
person i riskzonen, beroende på vad det handlar om, kan "passera" som normal
(ibid., s. 82-). Vissa försöker också kompensera (ibid., s. 103) sitt stigma genom
att agera på ett sätt som inte stämmer med förväntningarna som kopplas till
detta stigma, de skapar så kallade desidentifikatorer (ibid., s. 53, jfr s. 17). De kan
också identifiera sig med och hämta stöd och självaktning hos "egna" (de med
samma stigma) eller "visa" (av en eller annan anledning sympatiskt inställda)
(ibid., s. 47). Andra intar en mer militant in-your-face-attityd (ibid., s. 124).
PROBLEMATISERING AV GOFFMANS STIGMATISERINGSBEGREPP
I diskussionsfrågan ingick ju också en uppmaning att problematisera
stigmabegreppet. Då får en passa på!
Jag menar att det finns en genomgående ambivalens i Goffmans text. Å ena sidan
beskriver han stigmatiseringen som något samhället gör med en person, och som
är diskriminerande (ibid., s. 13). Å andra sidan beskriver han gång på gång
stigmat som en egenskap som en person besitter (ibid., s. 12 + nära nog varje sida
i resten av boken). I och för sig brasklappar Goffman i början och trycker i en
passus på att stigmatisering handlar om relationer och inte om egenskaper (ibid.,
s. 11) men tar sedan tillbaka detta genom att säga "ehuru jag i fortsättningen inte
kommer att uttrycka saken så, delvis för att det finns viktiga attribut som är
misskrediterande snart sagt överallt i vårt samhälle". Vi kan därför läsa
meningar som ser direkt motsägande ut: "kanske klassificerar honom efter hans
stigma" (ibid., s. 22). Antingen har en person ett stigma innan folks reaktioner,
eller också är det något hen, av en eller annan orsak, får i och med samhällets
reaktioner, menar jag.
Som jag ser det underminerar detta Goffmans teorier på ett grundläggande sätt.
Genom att beskriva stigmat som en egenskap som finns i en person före
samhällets reaktion så sluter i praktiken författaren upp på "vårt samhälles" sida
och deltar i stigmatiseringen. Dessutom avtrubbar detta det aktuella
analysverktyget. Att samhället ska reagera på de "egenskaper" som tas upp
beskrivs som något givet. Detta förstärks av att (den implicite) författaren och
den förväntade läsaren identifieras med "vi normala" (ibid., s. 12). Detta gör
också att fokus ligger på de stigmatiserades försök att hantera sitt stigma, och
här finns dessutom en (patroniserande/lätt moraliserande?) tragi-komisk
underton ("spela teater", ibid., s. 51, "falsk social roll", s. 72).
Ett mer konsekvent och teoretiskt tydligare grepp hade varit att beskriva
stigmatisering enbart som något samhället gör mot vissa personer. Det är också
betydligt mer begripligt med tanke på begreppets etymologi (ibid., s. 9). En
sådan linje skulle enklare öppna för en mer normkritisk hållning som funderar
över hur "samhällets" normer ser ut och varför det blir viktigt i ett specifikt
samhälle att måla en bild av vissa personer och vissa egenskaper som avvikande.
Hur kan det komma sig att normen är att vara vit, gift, protestantisk,
heterosexuell pappa (ibid., s. 139)? Varför är det inte så i alla samhällen? Är det
givet att alla läsare ser detta samhälle som "sitt"? Om alla avviker på något sätt,
varför är det då viktigt att stämpla bara vissa?
Antydningar till en mer dynamisk och normkritisk syn på samhället finns här och
där bland de många exemplen (ibid., s. 40) och mot bokens avslutning hittar vi
mer av diskussion som kastar ett delvis kritiskt ljus över de råd som ges till de
stigmatiserade (ibid., s. 121-122) och hur de bemöts (ibid., s. 132). Här visar
också Goffman hur den stigmatiserades "olikhet" har sin rot i samhället (ibid., s.
135), att alla avviker på ett eller annat sätt (ibid., s. 138), att även avvikarna är
normala (ibid., s. 141-142) och att det handlar om en "tvåpolig process" och "inte
så mycket" om ett antal konkreta individer (ibid., s. 149).
Men detta känns som ett inkoherent påhäng och går inte igenom i bokens
centrala delar. Där framställs istället stigmat som en egenskap hos enskilda
personer, och boken blir så en del av stigmatiseringsprocessen. Till syvende och
sist står vi som läsare där med en slags humaniserad, nyanserad men ändå
legitimerad stigmatisering.
Här menar jag också att boken i sina nya upplagor och därmed även den här
kursen bidrar till stigmatiseringen genom att okommenterat gång på gång
använda begrepp som fungerar nedsättande, exempelvis rasisitiskt/rasifierande
("neger", "en neger från någon stadsslum" ibid., s. 52, 73), homofobiskt
("underliga böjelser", ibid., s. 12), ableistiskt ("defekt", ibid. s. 11, krympling). Jag
tycker det är anmärkningsvärt att presentera en sådan här text idag utan en
normkritisk inledning.
AVVIKANDETS SOCIOLOGI - STÄMPLING
I sin bok Outsiders - Studies in the Sociology of Deviance distanserar sig Howard
Becker från synsätt som lyfter fram avvikandet som det som är statistiskt
ovanligt (Becker, 1991, s. 4), sjukligt (ibid., s. 5) eller ett brott mot gruppregler
(ibid., s. 8). Becker menar istället att det är samhället som producerar avvikande
genom att skapa regler, tillämpa dessa på vissa personer (och inte på andra) och
stämpla dessa som outsiders (ibid., s. 9). Det är människors reaktioner som
avgör om en specifik handling är avvikande (ibid., s. 10) och inte handlingen i sig.
"An act is deviant when it is so defined" (ibid., s. 186). Olika grupper har olika
regler (ibid., s. 15) och dessa omstridda regler formas och tillämpas selektivt
(ibid., s. 161, 184) beroende, bland annat på vem som har makten (ibid., s. 17,
ibid., s. 186) att pracka på omgivningen sina definitioner (ibid., s. 204).
Becker menar att det finns olika steg i en avvikande karriär. Alla människor har
impulser (ibid., s. 26) att göra sådant som riskerar att stämplas som avvikande,
men om någon ska agera på dessa impulser beror i hög utsträckning på hur
mycket en person är engagerad och knuten till etablerade institutioner, vanor
och normer (ibid., s. 27). Att sedan bli anklagad/fångad/avslöjad kan spela en
avgörande roll då en person får en offentlig identitet som regelbrytare (ibid., s.
31). Det drag som betraktas som avvikande får då ett symboliskt värde (ibid., s.
33) och kan bli en självuppfyllande profetia (ibid., s. 34). Becker pekar också på
tillhörigheten till en organiserad avvikande grupp som betydelsefull för
avvikandet ("dance musicians" är ett av Beckers två mer utförligt behandlade
exempel), och möjligheten att genom denna lära sig rationalisera sitt agerande,
förändra sin självbild (ibid., s. 37-38, 75, 112) och skapa distans till annan social
kontroll (ibid., s. 60, 96). I sitt exempel med marijuanaanvändning pekar också
författaren på hur en person i relation till andra brukare lär sig att bli en
marijuanarökare genom att tillgodogöra sig tekniker för att bruka, njuta av och
tolka rökandets process och effekter (ibid., s. 46, 48, 53).
När det gäller den sociala kontroll som knyter personer till den rådande
ordningen (eller skapar avvikandet) pekar Becker i exemplet med "dance
musicians" också på den roll som "normala" familjemedlemmar och vänner
spelar genom avståndstagande eller råd (ibid., s. 114-155). Centralt för
stämplingsprocessen är också, enligt Becker, de personer som ser till att regler
upprätthålls och tillämpas. Om en regel ska tillämpas måste någon ta initiativet
att offentliggöra ett regelbrott och genomdriva ett straff för förmenta avvikelser,
vilket sker när någon har ett personligt intresse av detta (ibid., s. 121-122).
Becker exemplifierar med hur kriminalisering av marijuana skedde i USA (ibid.,
s. 135-). Becker talar här om "moraliska entreprenörer", en kategori som delas
in i två undergrupper - regelskapare (tex opinionsbildare och lagstiftare) och
regelupprätthållare (tex poliser) (ibid., s. 147).
-Goffman, E. (2014) Den avvikandes roll och identitet. 4:1 uppl., Lund:
Studentlitteratur AB.
-Elias, N. & Scotson, J.L. (2010) Etablerade och outsiders. Andra utökade och rev.
uppl., Lund: Arkiv förlag.
-Becker, H.S. (1991) Outsiders - Studies in the Sociology of Deviance. New York:
The Free Press.
