1 (3)
Patientfall
Psykisk sjukdom i samband med graviditet, förlossning och spädbarnstid
Emma 25 år
BVC-sjuksköterskan kommer hem till ett föräldrapar i 25-årsåldern, Emma och Anders, med
deras veckogamla flicka. Familjen bor bra, har ett mycket gott nätverk och har, som
sjuksköterskan uppfattar det, en god relation. Emma har under graviditeten bestämt sig för att
inte amma barnet. När sjuksköterskan frågar kring detta blir modern irriterad och vill inte
prata om det. Veckorna och kontakten med BVC flyter på utan bekymmer.
När det är dags för EPDS är pappan med i rummet och tar hand om barnet. Emma fyller i
formuläret och har till sjuksköterskans förvåning 15 poäng. Vid samtalet framkommer att hon
inte är så glad över sitt barn som hon vill vara och känner skuld och har ångest över detta. När
Anders har somnat på kvällen har Emma svårt att komma till ro, gråter mycket och grubblar
över sin framtid. Anders blir förtvivlad och känner sig sviken av Emma som inte pratat om sina
svårigheter med honom.
Emma erbjuds tre samtal hos sjuksköterskan med en veckas mellanrum. Redan till första
samtalet är mamman lite gladare. Hon och Anders har samtalat om sin familjesituation, han
förstår att hon behöver stöd i vardagen. Efter avslutad samtalsserie hos sjuksköterskan är
Emma på det klara med att hon behöver ytterligare hjälp i kontakten med sitt barn. Kontakt
etableras med BUP-psykologen via sjuksköterskan på BVC.
Anna 39 år
Anna är 39 år och gravid för första gången. Det är en planerad och önskad graviditet och det
föreligger ingen infertilitetsproblematik. Barnmorskan på MVC har remitterat henne till
kvinnoklinikens psykiaterkonsult i graviditetsvecka 33 då hon är nedstämd och har svårigheter
att klara av okända miljöer. Anna har själv uttryckt önskemål om psykologisk/psykiatrisk hjälp
eftersom hon mår psykiskt dåligt och vill ha stöd och hjälp att förbereda sig inför förlossningen.
Anna gör flera byten av mödravårdscentral och känner sig nöjd först på tredje mottagningen.
Hon har också avbrutit påbörjad kontakt med BUP-psykolog
Anna uppger att hon haft återkommande depressionsperioder med långvariga sjukskrivningar.
Hon har tidigare medicinerat med SSRI och gått i gruppterapi. Anna har också stora problem
med panikångest då hon är i okända miljöer, träffar nya människor och då hon ska åka buss.
Anna har för närvarande ingen psykiatrisk kontakt eftersom hon inte tycker att hon fått hjälp
med sina problem.
Efter att ha tvekat och först avbokat kommer Anna till en psykiater som bedömer att hon har
sänkt grundstämning men inga andra psykiatriska symtom.
2 (3)
Anna får tid hos barnmorska för samtal inför förlossningen och BB-tiden. Hon får också träffa en
förlossningsbarnmorska från Animaverksamheten och får ett återbesök till psykiater före
förlossningen. Vid besöken framför Anna detaljerade önskemål om hur hon ska bemötas under
förlossningen och om vad och hur hon ska informeras på BB. Även vid dessa besök är Anna
mycket avvaktande i början av besöket och därefter är det svårt att avsluta besöket.
När Anna får information om amning tycker hon att känslorna kring amningen är psykiskt
jobbiga. Närhet och beroende är svårt för Anna och hon är också rädd att förlora sitt barn. Hon
vågar inte glädja sig åt graviditeten och barnet. Vid samtalen före förlossningen deltar inte den
blivande barnafadern. Två veckor före beräknad tid kommer Anna, tillsammans med blivande
pappan, till förlossningen på grund av vattenavgång och värkar. Drygt en timme efter att hon
anlänt till förlossningsavdelningen vill hon byta barnmorska.
Anna får pröva flera olika smärtlindringsmetoder före EDA. Efter sex timmars värkarbete
avslutas förlossningen med akut kejsarsnitt på grund av hotande syrebrist. Operationen är
komplikationsfri och barnet hämtar sig snabbt.
Dagen efter går ansvarig förlossningsbarnmorska igenom förlossningen i detalj med paret.
Ytterligare en dag senare önskar Anna kontakt med kurator och förlossningsläkare för att
diskutera sina känslor efter operationen och vad som hänt, vilket hon får. På eget önskemål får
Anna stanna extra dagar på BB. Enligt journalanteckningar har Anna fått mycket hjälp med och
information om amning.
En månad efter hemkomsten kontaktar Anna återigen förlossningsbarnmorskan för samtal
tillsammans med barnafadern. Den psykiatriska bedömningen blir att Anna lider av ångest,
depressioner och troligen personlighetsstörning.
Sammanfattningsvis har Anna haft många olika kontakter före graviditeten och förlossningen
som hon initierat själv men som hon också avslutar då hon inte känt sig förstådd. Efter
förlossningen har hon haft fyra långa barnmorskesamtal, två specialistläkarbesök och
kuratorskontakt, dessutom har hon kontaktats av BVC-psykolog och remitterats till
psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Dessutom har hon själv fått önska hur länge hon och
barnafadern skulle få stanna på BB. För Anna fick det stor betydelse att hon fick så omfattande
och samordnat stöd i anslutning till förlossning och första tiden med barnet.
Karin, 32 år
Karin väntar sitt andra barn och är gift med den blivande pappan. De har ett tidigare
gemensamt barn. Karin arbetar som förskollärare. Efter första barnets födelse upplevde
Karin att hon kunde få obehagliga skrämmande tankar om att skada sitt barn. Det kunde till
exempel vara tankar om att hon skulle sticka eller skära sitt barn. Tankarna kändes väldigt
oroande och gjorde Karin ledsen. Hon skadade dock aldrig sitt barn. De hemska tankarna gick
över efter någon månad. Hon sökte ingen hjälp för det men upplevde sig som en dålig
mamma.
3 (3)
När hon väntade sitt andra barn kom liknande tankar redan under graviditeten. Tankarna och
känslorna var väldigt obehagliga även under denna graviditet och hon kände sig ledsen och
tyngd av att behöva uppleva det igen. Hon var även rädd för hur det skulle bli när barnet hade
kommit. Annas man var stödjande och inte direkt orolig men var undrande över hur det kunde
bli så.
Cirka två månader efter andra förlossningen kom Anna för återbesök på förlossningskliniken.
Hon uttryckte att hon fortsatt besvärades av obehagliga tankar men i mindre omfattning och
inte så skrämmande. Men Anna kände sig nu mer nedstämd och uttryckte behov av mer hjälp
och behandling. Hon remitterades till psykiatrisk mottagning för bedömning och behandling.
Påbörjade behandling med Citalopram och fick en samtalskontakt på mottagningen.
