KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA
Birger Jarlsgatan 98, Box 19 027, 104 32 -Stockholm,
tel. 08 -15 63 16
Januari - april 2012
Julbudskap
Av HH
Ärkebiskop Gabriel
Aktuellt
En historisk händelse i
Neiden, Norge
Personer
Ärkebiskop Serafim
(Sobolev)
Vårt liv
Framgångar för vår
skolverksamhet
Keramik som syn och
välsignelse: en
berättelse av Anna
Welander
Anna Welanders keramiska ljusstakar
2
Kristi Förklarings ortodoxa församling
grundades år 1617. Församlingen ingår i
det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i
Västeuropa, vars administrativa centrum,
Ärkebiskop, Stiftsstyrelse och Teologiska
institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år
1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska
Patriarkatet i Konstantinopel.
Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa
kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för
byggnadsminne.
Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi
Förklarings ortodoxa församling är ett i
Sverige registrerat trossamfund. Se vår
hemsida www.ryskaortodoxakyrkan.se
Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas
församlingsblad sänds gratis till
församlingens medlemmar, vilka erlagt
församlingsavgiften 1000:-/år. Övriga som
önskar få församlingsbladet bidrar till
kostnaderna genom insättning på
församlingens postgiro 15 77 95-6
2
3
KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA
Januari - april 2012
Julbudskap
Av H H. Ärkebiskop Gabriel
Denna Kristi födelses dag har "Rättfärdighetens Sol
förmälts med skuggornas dotter" (ur den syriska liturgin)
Det är så morgonrodnaden uppenbarar sig mot den mörka
nattens slut och Kristus upplyser hela skapelsen, vars skönhet
har fläckats av våra bristers skuggor. Som herdarna i
Betlehem på den tiden gläds vi idag när vi hör änglarna även
för oss tillkännage att "ett Barn är oss fött, en Son blir oss
given!" Denna Son, detta Barn, det är Gud som besöker oss och för den skull antar vår
mänskliga gestalt.
Tack vare Faderns älskade Son som visar sig på jorden är vi inte längre ensamma i vår världs
köld "där de som inte har något bröd vill leva och de som har bröd inte längre vet varför de
skall leva!" (Liturgiska predikningar - Jean Corbon).
Ja vår värld är kall! Den vill värmas av ganska onyttiga och futtiga källor. Den vill leva på ett
konstlat sätt och blottar till slut den sorgliga fåfängligheten och insomnar inkrökt i sig själv
och glömmer därvid det Hopp son klappar på porten till dess hjärta! Men denna värld är vår
värld, den vari vi lever alla dagar som Gud ger, där människorna accepterar att hata och döda
varandra, där den som har allt går förbi den som inget har utan minsta oro eller
medlidande...där en broder bestjäl sin broder för "äran" att vara rik, om det så bara rör sig om
några gamla stenar, av vilka det till slut inte finns något kvar...
"Fred på jorden, till människor av god vilja!" Som varande kristna, vad gör vi av denna nyhet
som änglarna tillkännagav? Kristi Födelse, det är tiden för att väcka våra hjärtan, lämna våra
vanor, även om de så är fromma! Det är tiden för att väcka hoppet, att dela det och leva av det
tillsammans med våra bröder: som herdarna måste vi ivrigt låta alla få veta att med Gud kan
allt ändras, allt kan räddas!
Detta hopp och denna glädje som härrör från detta bör stråla ut från oss! Om alla ger ett
tecken - ett verkligt! - som skänker Frid! - en verklig! en sådan som denna värld inte kan ge...
Om var och en vänder ett ansikte leende av kärlek till sin broder som längtar efter detta... Om
3
4
alla lägger en sval hand på den förtrycktes febriga panna... Om den kärlek som finns i oss
kunde flyta fram som ett renande vatten som tvår alla sår... Om förlåtelsen kunde höja sig
över vreden och hatet som anstiftas av alla som borde kallas bröder...
Vi bör känna oss ansvariga för denna Guds gåva denna vår Herres Jesu Kristi födelses fest
som på nytt aktualiserar: vi är alla förenade med alla våra bröder och systrar på denna jord,
för Herren har skapat oss "till sin avbild och likhet", vilka vi än må vara! Det finns alltid kvar
litet av den ursprungliga skönhet som Gud har givit oss!
Julen, det är den förundran som Kristus väcker hos herdarna och de tre vise männen! Julen,
det är den överväldigande synen inför Födelsens ikon. Julen, det är barnens, fädernas och
mödrarnas glädje! Men Julen det är också sorgen över att vara övergiven, glömd... Det är
också kölden och hungern som nedtynger kroppen... Det är också den vanställda mänsklighet
som inte längre kan älska... Men Julen, det är framför allt Fadern som skänker oss sin älskade
Son! Och denna Son, Guds Ord, blir människa för att människan skall bli Gud (Hl.
Athanasios av Alexandria). Och för att åstadkomma detta börjar han med att bli lik oss,
förutom all synd av vilken Han likväl fick bära alla konsekvenser ända till döden på Korset
för att på så sätt bättre frälsa oss från synd och död.
Så hur skall vi alltså begå Julen? Låt oss helt enkelt framhärda i att vara beredda att motta
Guds Kärlek! Låt oss samtidigt framhärda i att vara kapabla att öppna ögonen inför
männiiskor som ofta lider helt oskyldigt... Låt oss helt enkelt framhärda i kärlek!
Betlehems grotta ger oss hopp: "Fatta mod! Hoppas på Gud!" Det är med mycken kärlek som
jag önsklar er, kära bröder och systrar, en glädjerik Jul! Må Herren Jesus Kristus, vars födelse
i köttet vi idag firar, vara vår glädje, och må Han nedsända över oss frälsningens nåd! Amen.
†Ärkebiskop Gabriel av Comana, den Ekumeniske Patriarkens Exark
4
5
АКТUELLT
En historisk händelse i Neiden
Den 25 september förrättade Ärkebiskop Gabriel återbegravning av kvarlevorna
från 94 skoltsamer vid Helige Georgios kapell i Neiden, Norge - kvarlevor som legat nästan
100 år i Oslo.
Bakgrunden
till den här händelsen är följande: År 1915 blev ett antal gravar
uppgrävda i området runt Helig Georgios kapell i Neiden. Gravarna tömdes och kvarlevorna
efter 94 skoltsamer packades ned och sändes till Anatomisk Institutt på universitet i Oslo. Det
var professor Schreiners assistent Bruun, som ledde detta arbete då det blivit godkänt av
Stortinget i Norge. På så sätt kan man säga att det var Norska staten som bar ansvaret för att
uppgrävningarna, som väckte ett så stort motstånd i Neiden och som kom att betraktas som en
gravskändning och som ytterligare ett sätt bland många för att förtrycka och diskriminera
skoltsamerna. Meningen med projektet var att kunna utöva rasforskning och målet att bevisa
skoltsameras underlägsna rasegenskaper. Nu kom det sig att kvarlevorna inte skulle bidra med
5
6
så mycket nyttig information. Det inleddes aldrig någon forskning på det här ”materialet”. Det
blev bara liggande där som en del av en raritetsutställning.
Ända sedan återbildningen av Kyrkoföreningen i Neiden har det här varit ett ämne som man
återkommit till. Och många gånger tog man upp diskussionen om hur man skulle få
kvarlevorna tillbaka till jorden igen. I mitten av 90-talet byggdes ett gravmonument i form av
ett traditionellt gravhus på begravningsplatsen intill kapellet. Detta stod tomt över en tom grav
och fick symbolisera förväntningen man hade på att få tillbaka dem som blivit borttagna från
kyrkogården. Under de följande åren användes platsen för minnesgudstjänster.
Först 2006 kom man fram till ett slutgiltigt och konkret beslut på kyrkoföreningens årsmöte.
Detta blev sänt som en anmodan till biskopen i Nord-Hålogaland att stötta det krav man ställt
på att få kvarlevorna åter till Neiden. Det stödet fick man från DNK, liksom man fick stöd
från skoltesamernas organisationer (”Skoltene i Norge och Östsamene i Neiden”) och man
gjorde en namninsamling som gav gott resultat. Man skickade också en förfrågan om stöd till
Sametinget. Det krav man formulerat fick stort stöd från många håll och blev så sänt till
medicinska fakulteten vid Universitet i Oslo som utsåg en ”Skelettkommitté” som bestod av
Audhild Schanke från Sametinget, Gunnar Nicolaysen från Universitetet i Oslo, jag själv från
Kyrkan och Den hellige Georgs Kirkeforening.
Efter ett års arbete hade vi formulerat ett
anförande som sändes till styrelsen för Med.
Fack. vid universitetet i Oslo. Den 28
februari blev vårt krav accepterat och beslut
togs att återföra de 94 skeletten för en
återbegravning. Regeringen gav också
ekonomiska medel för att genomföra saken. Efter
att ha vänt sig till Sametinget (som har beslutsrätt
i alla frågor som rör samerna, däribland även
lämningar efter döda personer) så gav också de
sitt tillstånd till saken. I och med detta var
”Skelettkommitténs” uppdrag slutfört och
kommittén omvandlades till en ”Arbetsgrupp” som skulle verka för att slutföra uppdraget
(gruppen utvidgades så småningom med Oiva Jarva, Lenita Buljo och Börre Mathiesen/Ivan
Ivanowitz). Det här innebar flera resor till Neiden för att förhandla med den lokala
befolkningen. Något som inte var lika lätt. Intriger och sabotage var ord som ofta kom för oss
när vi skulle formulera vissa personers förhållningssätt till vad vi försökte göra Speciellt var
ledningen vid Östsamisk museum svårt att handskas med. Men trots alla dessa svårigheter,
som faktiskt fortsatte på samma sätt ända till slutet, kom vi fram till ett resultat som alla var
glada och nöjda med.
Slutsatsen av arbetet blev själva återbegravningen den 25 september detta år. För att
genomföra den måste den egendom (Hallonens gård) som delvis låg på gravplatsen köpas in
och rivas. Driften av campingplatsen måste avslutas och arkeologiska utgrävningar med hjälp
av georadar genomomföras för att kartlägga området så att inte arkeologiskt material under
jordytan skulle komma till skada. Dessutom måste en ny marknadsplan upprättas och en
landskapsarkitekt skulle ge platsen dess visuella utformning. Kirkedepartementet måste också
6
7
ge dispension från beslutet att platsen var stängd för nya gravplatser. Allt det här kostade
mycket pengar som lyckligtvis täcktes av det offentliga.
Själva begravningen innebar också att de 94 skeletten måste hämtas från Oslo. De blev
packade i var sin kartong och sändes i containrar med flyg till Kirkenes varifrån de blev
hämtade och fraktade till Neiden. Där blev de sedan överplacerade till de 94 kistor som var
framtagna för ändamålet. I två hela dagar stod vi och packade ur skelett och la dem i kistor
som sedan stängdes! På begravningsdagen blev de burna till gravplatsen som var anlagd där
ladan tidigare stått. Man valde detta område eftersom här var allt av arkeologisk värde redan
borttaget. Man hade tagit bort ladan och sedan fyllt på med ny, rensad jord och sand. Kistorna
skulle ställas på marken kring en cirkelformad vall. Det vill säga 91 av de 94 kistorna skulle
ställas fram – de kvarvarande tre skulle bäras dit i högtidlig procession senare.
Vi bjöd in Ärkebiskop Gabriel från Paris till att leda
ceremonin, liksom Metropolit Panteleimon från Oulu
och biskop Simon från Murmansk (sen sistnämnde
svarade aldrig på invitationen och kom heller aldrig).
Vi hade lyckats få in en finsk kyrkokör eftersom vår
egen inte kunde komma. Det betydde då dessvärre att
all sång under gudstjänsten blev på finska. Fader
Serfim liksom diakonen Athanasios från Paris deltog
också. Vi inbjöd sametingspresidenten Egil Olli,
statsrådet
Rigmor
Aasröd,
universitet
var
representerat av prof. em. Dr. med. Gunnar Nicolaysen och vicerektor Ragnhild Hennum.
DNK var representerat av prosten Hans Bock. Dessutom deltog ordförande för Sör-Vanger
kommun, Linda Beate Randal.
På
söndagsmorgonen
den
25
september bars de 91 kistorna ut och
placerades på gravplatsen. Det skedde
med hjälp av representanter från
lokalbefolkningen.
Själva
arrangemanget startade kl. 14.00.
Hela Neiden Hotell med konferensdel
var inbokad några dagar framåt för
ändamålet.
Första
delen
av
arrangemanget
skedde
i
konferenssalen. Där var de tre
kistorna placerade, smyckade med
blommor och ett processionskors i
mitten. Jag själv fungerade som konfrancier och öppnade mötet. Vi fick några korta tal från de
inbjudna representanterna för stat, kommun och Sameting, samt även DNK och UiO. Talarna
lade stor vikt vid bekännelsen att det norska storsamfundet hade förtryckt skoltsamerna och
att det som nu skedde, var ett slags uppresning för skolterna i Norge. Därefter blev de tre
kistorna överlämnade till tre skoltiska representanter: en från Neidensiidaen, en från
Pasviksiidaen och en från Sevettijärvisiidaen.
Processionen efter korset med kistorna började, prästerskapet, offentliga representanter och
250-300 deltagare gick mot gravplatsen. Den finska kören sjöng Trisagion hela vägen.
Framme vid gravplatsen blev de tre kistorna lagda tillsammans med de 91 andra. Ärkebiskop
Gabriel välsignade dem alla och man förrättade en åminnelsegudstjänst på slaviska, norska
7
8
och finska. Mot slutet kom representanterna fram och tände ljus och kastade jord på kistorna
och andra som så
önskade gjorde detsamma.
Så avslutades ceremonin på hotellet med en gemensam måltid och olika kulturinslag. Den
finska kören höll i en del, den skoltiska konstnären Jakko Gauriloff framförde traditionell
skoltisk sång. Det fanns också en liten
utställning med skoltiskt konsthantverk. Det
gavs också möjlighet till spontana uttalanden
för deltagarna. Och flera av de samiska
organisationerna uttryckte betydelsen av vad
som nu skedde.
Det var en stor representation av skolter från
både Finland och Ryssland närvarande – och
de uttryckte alla sin glädje och stolthet över
den här händelsen.
Arkemandrit Johannes, prost för
Skandinavien
PERSONER
130 år sedan ärkebiskop
Serafim (Sobolev) föddes
1 december 2011 var det 130 år sedan
ärkebiskopen av Bogutjarovsk, Serafim (Sobolev)
föddes. Av denna anledning anordnades i den ryska
Nikolajkyrkan i Sofia högtidligheter för att fira detta
jubileum.
Denne ärkebiskops andliga verk är förbundet med
såväl den ryska emigrationen efter revolutionen
som den bulgariska ortodoxa kyrkans liv under den
svåra perioden mellan de två världskrigen.
Ärkebiskop Serafim (i världen Nikolaj Borisovitj
Sobolev,) föddes i Rjazan den 1 december 1881.
Efter studier vid det teologiska seminariet där
inträdde han i den Teologiska akademin i Sankt Petersburg 1904. Den 26 januari 1908 vigdes
han av biskopen av Jamburg Sergij (Tichomirov) till munk med namnet Serafim efter den
helige Serafim av Sarov och den 18 mars samma år vigdes han till prästmunk. Efter det att
8
9
han hade avslutat studierna vid den Teologiska akademin förordnades han som lärare vid
prästseminariet i Zjitomir och senare till biträdande inspektör vid det teologiska seminariet i
Kaluga. 1911 förordnades han till inspektör vid det teologiska seminariet i Kostroma, 1912
till rektor för det teologiska seminariet i Voronezj. På hösten 1918 tvingades han flytta till
Ekaterinodar och sedan till Simferopol.
1 oktober 1920 vigdes han i Alexander Nevskijkatedralen i Simferopol till biskop av Lubnen
av metropolit Antonij (Chrapovitskij).
14 november 1920 tvingades han lämna Ryssland. Han började undervisa i den teologiska
skolan på Chalki. Den 19 maj 19221 kom han till Bulgarien och utsågs av styrelsen för den
Ryska utlandskyrkan till föreståndare för Nikolajkyrkan vid den ryska ambassaden i Sofia och
för det ryska Alexander Nevskijklostret i Jambol. Den 31 augusti sattes han i spetsen för det
stift för ryska emigranter som hade upprättats i Bulgarien med titeln biskop av Bogutjarov.
1934 upphöjdes han till ärkebiskop.
16 juni 1946 under Moskvapatriarken Alexij I:s besök i
Bulgarien återupptog han de liturgiska förbindelserna
med Moskva och blev även rysk medborgare. Han
deltog i den konferens för de autokefala ortodoxa
kyrkorna som anordnades i Moskva i juli-augusti 1948.
Han har skrivit flera teologiska arbeten och i sin
forskning ”Nya läran om Sofia – Guds vishet” (Sofia
1935) kritiserade han Sergij Bulgakovs åsikter i detta
ämne. Han motsatte sig övergången till ny kalender för
gudstjänsterna och den ekumeniska rörelsen. Han
verkade för biläggandet av schismen med den
Bulgariska ortodoxa kyrkan och var andlig fader för
många av dess präster och framstående kyrkotjänare.
Han avled den 26 februari 1950 i Sofia, och är begravd i
kryptan i den ryska Nikolajkyrkan.
Redan under livstiden ansågs han vara en starets och
klarsynt. Efter hans död började många underverk ske
efter att man bett till honom. I den Bulgariska ortodoxa
kyrkan har mer än en gång tagits upp frågan om hans kanonisering. Material i denna fråga
finns för utredning hos kommissionen för kanonisering i den Ryska ortodoxa kyrkan.
Ryska ortodoxa kyrkan ”Hl
Nikolaj” i Sofia, Bulgarien
VÅRT LIV
Framgångar för vår skolverksamhet
9
10
I
församlingen sker skolverksamhet på fredagar mellan 16 och 19, där undervisas i
körsång, kristendom och ryska. Lärarna arbetar utan ersättning helt frivilligt och på sin fritid.
Målet är att ge barnen en ortodox uppfostran och att bevara det ryska språket och kulturen hos
den
i
Sverige
uppväxande
generationen.
Under
lärarnas
ledning lär sig barnen att arbeta
tillsammans, berikar sitt ryska
ordförråd och får nya kunskaper om
Rysslands historia och kultur.
Under detta års första hälft
planerades att arbeta med Krylovs
fabler, vilka lär oss att förstå den
mänskliga naturen och får oss att
tänka på våra brister och särskilja
lögn från sanning, vänskap från
falskhet, avundsjuka från verklig
glädje över nästans framgångar.
Barnen framställde i rollspel ”Apan och spegeln”, ”Sländan och myran”, ”Vargen och
lammet”, ”Markattan och glasögonen”, ”Kvartetten” m.fl. Till fabeln ”Svanen, gäddan och
kräftan” gjorde barnen teckningar som insändes till en tävling som anordnades av
Centralorganisationen för lärare i ryska språket och Ryska ambassaden i Sverige. Som
avslutning på projektet ”Krylovs fabler” beslöt lärarna och barnen att filma fabeln
”Kvartetten” som skulle delta i tävlingen om ”Inscenering (max 10 minuter) av ett verk av
någon rysk författare”.
Då det endast återstod två lektioner till tävlingen tog arbetet med uppsättningen fart.
Bokstavligen under en enda lektion lyckades eleverna lära sig sina roller, kostymer syddes i
hemmen och så kom barnen till inspelningen. Bland rekvisitan fanns även riktiga instrument.
Under inspelningen var barnen lätt upphetsade eftersom det för många var första gången i
livet som de befann sig i en skådespelares situation. Kameran ”brände” i händerna på
Gennadij Martynov, pappa till en av eleverna. Man blev tvungen att ta om olika scener några
gånger på grund av de små deltagarnas oåterhållna glädje. Sedan filmen sänts in till tävlingen
väntade man tålmodigt på bedömningen av arbetet. Hur stor blev inte den allmänna glädjen
när man meddelade att vår film kommit på första plats och deltagarna inbjöds till en
mottagning på ambassaden för att motta priset.
På ambassaden väntade en storslagen rysk mottagning: konsert med deltagande av jämnåriga
från andra städer, fantastiska priser som utdelades av ambassadören och naturligtvis en festlig
traktering! Barnen fick i present fina böcker på ryska. Våra barns deltagande i tävlingen
hjälpte till att upptäcka deras talanger, känna självsäkerhet och nödvändigheten av att studera
ryska i Sverige.
Ett stort tack till alla som organiserade och deltog i tävlingen! Nu förbereder vi oss i skolan
till Julfirandet!
Margarita Björkman och Elena Tjernysjeva
10
11
KERAMIK
som syn och välsignelse
Jag heter Anna Welander och har varit blind sedan 14 års ålder. Innan dess
hade jag ledsyn och lärde mig att skilja mellan olika färger och nyanser.
2006 rekommenderade en vän till mig att jag skulle prova på keramik. Jag hade tidigare gjort
små skulpturer som jag brände i ugnen hemma, men keramik var något nytt för mig. Vad hon
rekommenderade var en öppen keramikverkstad där hon själv gick här i Uppsala, där jag
bor. Den är en del av den diakonala verksamheten inom Svenska Kyrkan. Jag gick dit en gång
för att prova, sedan var jag fast! Det är mer än 6 år sedan jag började.
Vi arbetar med stengodslera och formar det mesta med händerna. Jag har drejat en liten skål
en gång, men jag har så många andra idéer att jag inte har haft tid att sätta mig vid
drejskivan och lära mig att göra större pjäser. Jag skulle gärna vilja gå en drejkurs någon
gång, och även lära mig att jobba med andra sorters lera.
För det mesta skulpterar jag. Det kan vara allt möjligt från kaniner och katter till frukter,
blommor, löv och änglar. Ibland tar jag material från naturen till min hjälp, som till exempel
löv och gräs. Dem trycker jag in i utkavlad lera och låter dem sedan sitta kvar. I ugnen
bränns dem bort, men strukturen blir kvar. Det blir alltså Skaparens egna mönster.
Keramik för mig är en underbar blandning av kreativitet, terapi och kontemplation. Om jag
känner mig stressad eller ledsen någon gång när jag kommer till keramikverkstaden så dröjer
det inte lång tid innan jag blir lugn och glad. Det brukar räcka med att jag tar upp en klump
lera och börjar knåda den med händerna. Min koncentration flyttas från mig själv och mina
bekymmer till leran och Gud.
Herren är alltid med mig när jag skapar nya pjäser; det känner jag tydligt. Mitt skapande gör
jag tillsammans med Honom. För mig blir det som en bön, en tacksägelse till Honom. Jag
känner att när jag håller i leran och formar den så är jag nära jorden, nära livet. Jag är
också nära de hundratusentals, ja kanske miljontals människor som gjort föremål av keramik
före mig.
11
12
Men det jag framförallt känner är att jag är nära Skaparen när jag formar leran till olika
föremål. Varje pjäs blir unik, precis som var och en av oss människor är unik. Även om jag
till exempel skulle göra två temuggar av samma modell så skulle de aldrig bli exakt likadana.
Det är det som är charmen med handgjorda föremål. Det är också vad som gör att jag känner
att Gud skapar tillsammans med mig. Ibland blir den slutliga pjäsen inte alls som jag hade
föreställt mig den när jag började. Jag har lärt mig att det beror på att det är Han, inte jag,
som i slutänden bestämmer. Jag är så att säga en medskapare, eller kanske till och med bara
ett verktyg för Hans vilja.
Gud visar mig verkligen att det är detta jag ska hålla på med, för så gott som varje dag får
jag nya idéer om vad jag kan skapa. Jag känner en sådan glädje i att kunna förverkliga mina
idéer, och jag blir ännu gladare när jag kan glädja andra. Därför är det en stor glädje för
mig att kunna ställa ut- och sälja mina keramikpjäser i kyrkan. Det finns människor som har
kommit och visat mig skulpturer som de har köpt av mig tidigare. De berättar vad pjäsen
betyder för dem, eller kanske helt enkelt var någonstans i deras hem de har placerat den. Jag
känner mig så välsignad att det jag gör kan vara till glädje för någon annan. Jag vill så
gärna dela med mig av skaparglädjen.
12
