byggsektorns

BYGGSEKTORNS
FÖRMÅGOR
Tina Karrbom Gustavsson (red.)
trita-fob-Rapport 2011:4
© 2011 Författarna
grafisk form Kristina Schollin-Borg
omslagsbild Felix Gerlach
tryck US-AB, Stockholm
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och
huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller
fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.
Innehåll
Förord ................................................................................................................................................ 5
I Byggsektorns förmågor ............................................................................................. 7
II Kommunikation och problemlösningsförmåga ................................... 11
III Förmågan att kommunicera bilder av framtiden . .............................. 24
IV Varför har de nya husen kunnat bli så mycket grönare? . ...................... 32
V Byggprojekt – ett skapande kaos? ................................................................... 39
VI Vad är byggsektorn bra på? ................................................................................. 49
Författarpresentation .......................................................................................................... 52
3
Förord
Den här antologin om byggsektorns förmågor är skriven av forskare
verksamma vid Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad på kth i
Stockholm. Det som är speciellt är att den presenterar olika perspektiv
på ett och samma fenomen. Boken, som har sin utgångspunkt i ett gemensamt intresse för industriellt byggande, speglar några av de tankar
som uppkommit i samband med workshops, diskussioner och spontana
samtal inom Forum för industriell byggnadskonst (find) på kth och
vid vetenskapliga studier av byggsektorns utveckling.
5
I
Byggsektorns förmågor
Tina Karrbom Gustavsson
Bakgrund
Den svenska byggsektorn har starkt kritiserats i olika utredningar för
höga priser, svårigheter att påverka utbudet, låg produktivitet, dålig
kvalitet, svagt omvandlingstryck, svartarbete och kartellsamarbeten
(sou2002:115; Stadskontoret 2009). Bilden som utredningarna målar
upp av byggsektorn som präglad av slarv, fusk och fiffel samt en ovilja till
positiv förändring är inte helt oförtjänt. Samtidigt lyfter utredningarna
fram att detta är en delvis missvisande bild. Det finns samtidigt en positiv
bild som visar att det varje år genomförs framgångsrika byggprojekt som
resulterar i fantastiska byggnadsverk till låga kostnader.
Ett mycket aktuellt exempel i detta sammanhang på vad som kan
betecknas som ett i många avseenden lyckat projekt är Citytunneln
genom Malmö som blev både billigare än väntat och som färdigställdes
före utsatt tid. Bland förklaringarna till Citytunnelns lyckade projektgenomförande återfinns både valet av byggteknik och samverkan mellan
beställare och utförare. Andra faktorer som är utmärkande för många
lyckade projekt är mångårig erfarenhet av utformandet av produktionsförutsättningar, organisering av entreprenader, val av material och val
av distributionsvägar (sou2002:115).
Utgångspunkten för texterna i denna antologi är i första hand den
senare bilden. Det är inte, som så ofta varit fallet i utredningar och
7
vetenskapliga studier, byggsektorns oförmågor och dessa oförmågors
negativa effekter som står i centrum. Istället tar författarna, utifrån
sina olika perspektiv, upp de förmågor som utvecklats inom byggsektorn och vilka möjliggör genomförandet av lyckade byggprojekt. Att
ta tillvara och utveckla dessa samlade förmågor är fundamentala för
en positiv utveckling av byggsektorn och för säkerställandet av god
byggnadskonst – i projekt efter projekt.
Texterna kan sammantaget ses som ett försök till kartläggning av de
för god byggnadskonst nödvändiga förmågorna och dessa förmågors förutsättningar att utvecklas vidare. Det är dock ingen heltäckande bild som
ges och det har heller aldrig varit syftet. Istället är strävan att polarisera den
tidigare debatten om byggsektorns problem i syfte att komma åt den för
samhället och byggsektorn så viktiga yrkeskunskapen som annars riskerar
att förbises i det ständiga jagandet efter nya metoder, processer, verktyg
och material som ska öka såväl kvalitet som produktivitet och kundnöjdhet
(dvs. tillfredsställa såväl samhälle som aktieägare och kunder).
Myten om den ständiga förändringen
Ytterligare en omständighet som motiverar en kartläggning av förmågor är den ofta förekommande föreställningen om att verkligheten är
stadd i snabb förändring. Denna föreställning framställs ofta som så
självklar att den uppfattas onödig att diskutera (Tengblad, 2007:103). I
såväl managementlitteraturen som på kompetensutvecklingsmässor är
budskapet tydligt: Världen är ständigt föränderlig. Därmed förändras
också ständigt förutsättningarna för att bli och fortsätta vara framgångsrik. Den konkurrenskraftige måste kunna hantera dessa utmaningar
och det gäller att vara snabb.
Att värja sig från dylik retorik är svårt. Speciellt för de ledare som har
i uppdrag och som mål att vara i täten, dvs. i marknadsledande position
och som dessutom har en aktiemarknad att förhålla sig till. Man bör emellertid stanna upp ett tag, liksom Stefan Tengblad gör i texten ”Myten om
det postmoderna arbetslivet – förändringssvindel och ledarskapets tidlösa
utmaningar” (2007:105), och fråga sig om inte detta är ett uttryck för
”förändringssvindel” och överdrivet fokus på förändringarnas styrka och
8
konsekvenser. Förändringsprocesser pågår förvisso men de går i regel inte
så fort. Till exempel har vi länge hört om det papperslösa samhället men
ännu har vi inte sett det. Förändringar tar alltså tid, ofta flera decennier.
I allt väsentligt ter sig arbetslivet relativt stabilt över tid. Handlingarna som utförs i det dagliga arbetet, i t.ex. byggsektorn, är i mångt och
mycket de samma som utfördes för flera decennier sedan. Det handlar
nu, liksom då, och med stor sannolikhet också i framtiden, om att leda
och motivera grupper av människor, att beräkna hållfasthet och vilka
resurser som behöver tas i anspråk, att bedöma risker och möjligheter, att
planera transporter etc. Ur ett ledarskapsperspektiv handlar det därmed
om relativt tidlösa utmaningar. Ytterligare en brist i idealet om ständiga
förändringar är underskattandet av människors behov av stabilitet, förutsägbarhet och trygghet i arbetet samt att det ges goda förutsättningar
för att utveckla en djup kompetens (ibid., 2007:115).
Förmåga bygger på kunskap i handling
Förmågan att leda, motivera, beräkna, bedöma, planera etc. bygger på
kunskap som skapats i och genom handling. Det är här viktigt att påpeka, vilket Sven-Erik Liedman gör i boken ”Ett oändligt äventyr. Om
människans kunskaper” (2001:5), att det är av största vikt att inte sammanblanda information och kunskap. Förväxlingen av information och
kunskap hänger samman med förväxlingen att människa och dator är lika.
Men så är inte fallet. Datorn kan utföra människolika prestationer men
den är inte social som människan, inte heller sinnlig och den har inga
känslor. Dess utgångspunkt är kalkylen och inte ögat, örat eller handen.
Kunskapen är inte något ytligt, något som en människa tar till sig en
dag för att nästa dag göra sig av med. Istället är kunskapen införlivad i
människans sätt att leva och förstå världen (ibid. 2001).
Det innebär att ”Kunskapens vägar är omvägar” (ibid. 2001:223) och
i kunskapens värld finns inga snabba klipp. Bredbanden öppnar vägen till
informationsmängder men inte automatiskt till kunskap. Till exempel
är skaparkraft beroende av andra människors erfarenheter, fantasier och
slutledningskraft, och lösandet av ett problem är inte något som sker i
ensamhet utan oftare som en social process. En grupp av människor som
9
försöker komma fram till svaret på en fråga använder sig av en mångfald
av insikter, erfarenheter, minnen, vardagliga små tankar och bisarra
infall. I själva verket är det inte enbart de närvarande som medverkar i
processen eller ens de samtida. Det till synes främmande, annorlunda
och avlägsna medverkar också genom de traditioner och berättelser som
skapats i och genom praktiken (jmf Karrbom Gustavsson, 2005).
Som ett exempel på en läroprocess anger Liedman skrivandet av en
elevuppsats. Den som väljer att kopiera sin uppsats från Internet har
inte lärt sig något i det ämne som uppsatsen gäller. Kopieringen ger
ingen kunskap. ”Artikeln måste läsas, begrundas, jämföras med andra
artiklar eller böcker och inte minst diskuteras.” (ibid. 2001:253). Det
innebär att läroprocessen – utvecklandet av förmågan – verkligen är
en process, en process som tar tid.
En av Tengblads (2007:121) slutsatser är att det ofta saknas de kanske viktigaste förmågorna för framgångsrika organisationer och han
nämner tålamod som ett exempel. Den radikalt annorlunda framtiden
kanske bara är en illusion. Handlingsmönster och värderingsmönster
förändas inte särdeles fort varför den trägne entreprenören har goda
möjligheter att vinna över den otålige innovatören.
Ett annat sätt att uttrycka detta är att revolutioner inte syns förrän
långt efter att de inträffat. Ingen såg när kapitalismen ersatte feodalismen och på motsvarande sätt ska vi förvänta oss att det är en serie av
små förändringar i byggsektorn som i efterhand kommer att ses som
en radikal förändring.
referenser
Karrbom Gustavsson, T. (2005). Det tillfälligas praktik. Om småprat och möten som organiserande mekanismer i anläggningsprojekt. Doktorsavhandling i industriell ekonomi. kth.
Liedman, S-E. (2001). Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper. Albert Bonniers Förlag
sou2002:115. Skärpning gubbar! Om konkurrensen, kvaliteten, kostnaderna och kompetensen
i byggsektorn.
Stadskontoret (2009:6). Sega gubbar? En uppföljning av Byggkommissionens betänkande
”Skärpning gubbar!”
Tengblad, S. (2007). Myten om det postmoderna arbetslivet – förändringssvindel och
ledarskapets tidlösa utmaningar. Ingår i Dan Kärreman och Alf Rehn (red.) Organisation – teorier om ordning och oordning. Malmö: Liber.
10
II
Kommunikation och
problemlösningsförmåga
Örjan Wikforss
Inledning
”Communication is taken for granted”, står det i den hittills bästa
läroboken om kommunikation i byggandet. Kommunikation tas som
något på förhand givet. ”It is unworthy of special attention”, fortsätter
texten. Ingen tar hand om frågan, även om alla håller med om att den
är viktig. Ja, så viktig säger författarna att god kommunikation är den
mest väsentliga förutsättningen för all framgångsrik projektbaserad
verksamhet (Dainty et al, 2006).
För byggandet av ett laboratorium producerades 6 099 originaldokument, varav 3 569 var originalritningar. Under två år utbytte projektgruppen i genomsnitt 140 arbetsdokument per dag under väl kontrollerade
former i dokumenthanteringssystemet. Till det ska läggas alla informella
direktkontakter mellan projektmedlemmarna via mail, sms, fax, telefon
och arbetsmöten. För uppförandet av en universitetsbyggnad arrangerades 28 olika mötestyper och 15 olika ledningsfunktioner inrättades. Av
organisationsplanen för rutinmässig renovering av stationsplattformar i
tunnelbanan kan man utläsa att 42 olika aktörer deltog (Wikforss, 2006;
Karrbom Gustavsson, 2011).
11
Det är därför inte underligt att författarna till den nämnda läroboken
konstaterar att byggandet är komplext och att få andra industrier kan
utgöra förebilder vad avser kommunikation. Byggandet måste finna
sina egna kommunikationsformer.
Formell och informell kommunikation
Projektledarens första steg för att lösa uppgiften är att välja ut och kombinera lämpliga kompetenser. Projektorganisationen är per definition
temporär och består av människor med olika yrken och utbildningsbakgrund. De kommer från olika företag med olika yrkeskulturer och
fackspråk, men också med olika stödjande system. För att omedelbart
bringa reda i projektet upprättas därför en organisationsplan med
tydliga beslutsvägar. Ett dokumenthanteringssystem för informationsutväxling väljs ut för projektet och användningen av digitala modeller
för lagring av gemensam information formaliseras. Allt i syfte att styra
och kontrollera informationsflödet.
För varje medverkande aktör upprättas ett kontrakt, efter upphandling i konkurrens där lägsta pris ofta är en avgörande faktor, i vilket
respektive arbetsinsats och informationsleverans noga specificeras.
Allt upphandlas och avtalas, även ledarskap och kommunikation. Allt
”onödigt” utrymme rensas bort i syfte att sänka kostnader och korta
produktionstider, men med bibehållande av utlovad kvalitet. Relationen tid, kostnad och kvalitet optimeras. Uttryck som ”tänka rätt för
början” och ”rätt information till rätt aktör vid rätt tillfälle” illustrerar
rådande tänkesätt.
Men den stora floran av kontrakt skapar också gränser mellan
aktörerna och behov av kontrollpunkter. Varje medverkande aktör
måste ju bevaka sitt åtagande i projektet, vad som ligger inom och
utom kontrakterad arbetsinsats och informationsleverans, för att
affärsmässigt ro hem det egna uppdraget. Projektmötena tenderar
därför till att ha karaktären av en ständigt pågående förhandling.
Och i en förhandling vinner som bekant den som har ett informationsövertag. Det kan därför vara smart att inte berätta allt, att hålla
inne med information fram till den tidpunkt när det gynnar det egna
12
företaget. Detta försvårar kommunikationen och den gemensamma
problemlösningen. Kommunikationen blir en kamp i en upphandlad
värld (Söderholm, 2006).
Men det kan också uppstå en professionell kamp och ett värnande
om den egna yrkesdomänen till men för kommunikationen. Olika
yrkesgrupper har olika stark ställning i olika skeden av processen.
Utformningskunskapen har en stark ställning i tidiga skeden och produktionskunskapen i sena skeden. Med risk för att de bärande idéerna
inte fullföljs i produktionen och att inte produktionskunnandet tas
om hand i projekteringen. Man kan också iaktta en spänning mellan
yrken som står på en naturvetenskaplig grund å ena sidan och en designvetenskaplig grund å den andra. Tankefiguren ”så här är det ” står
mot tankefiguren ”så här skulle det kunna vara”. Tankefiguren ”är”
har en stark och dominerande ställning i vår kultur, medan ”borde
vara”-figuren hotar det rådande, skapar motstånd och uppfattas vara
besvärlig (Edeholt, 2004).
Det är i det här läget som samverkansledaren dyker upp i byggandet,
som ytterligare en typ av ledare att sälla till de övriga femton i exemplet
inledningsvis (Kadefors, 2011). Samverkansledaren förväntas agera coach
för att överbrygga gränserna och få aktörerna att samverka och samarbeta
bättre. Ofta sker detta utan att kontraktsformerna och affärsmodellerna
förändras och då blir uppgiften svår. Projektledaren avhänder sig en central kommunikationsuppgift. Det finns därmed en risk att förvirringen
ökar kring vem som i praktiken leder projektet.
För att motverka detta tillgrips den arsenal av redskap som nutida projektledning kan bidra med. Det sker i form av certifierade
arbetssätt och checklistor som syftar till att hantera, administrera,
tidplanera, minimera, övervaka, kontrollera, revidera, säkra och återrapportera. I utförliga progressrapporter redovisar projektledaren
regelbundet för styrgruppen hur arbetet fortskrider. En iakttagelse
är att projektledningssystemen till stor del stödjer hantering (management) inte ledning. Projekt betyder ursprungligen just idé, att
utveckla något nytt, att ta risk för att uppnå vinst. Projektledning ses
numera snarare som det vardagliga genomförandet av något andra
har tänkt ut.
13
Problemlösningsförmågan
Trots alla dessa ansträngningar att kontrollera informationsflödet och
styra det i enlighet med beslutsvägarna söker sig informationen andra
vägar. Uttryck som att organisationen ”läcker som ett såll” och att
”information är som vatten” som tar sig fram precis över allt, kors och
tvärs mellan aktörerna, betecknar väl vad det är fråga om. I förstone
kan det hända att man blir förskräckt inför detta synbara kaos, inte
minst med tanke på den stora komplexiteten i byggandet och de stora
värden som står på spel. Men vid närmare iakttagelse framstår denna
informella kommunikation som oljan i maskineriet som får projektorganisationen att fungera.
Anledningen till detta ges av svaret på frågan: hur löser man problem?
Vår föreställning om tänkande och problemlösning är att det är
knutet till individen och att det sker ”i huvudet och bara i huvudet”
skriver socialpsykologen Johan Asplund (2002) i ”Genom huvudet.
Problemlösningens socialpsykologi”. Han illustrerar denna vår föreställning med uttryck som ”läshuvud”, ”ljushuvud”, ”ta sig för pannan”
och tillägger att talesättet ”slå sina kloka huvuden ihop” bättre återger
vad problemlösning handlar om. Asplund visar att problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften och att denna dialogiska modell finns
i all problemlösning. Problemlösning är lika med kommunikation. Även
när vi i ensamhet tänker tyst tänker vi dialogiskt, inte monologiskt. Vi
talar med oss själva när vi tänker, spelar ett parti enpersonsschack med
en virtuell motståndare/medspelare, möter bilden av den skisserade
lösningen på papperet, eller skärmen framför oss, och justerar den steg
för steg som i ett replikskifte.
Om problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften kommer kvaliteten på projektkommunikationen att vara avgörande för
kvaliteten i det byggda resultatet. Med denna definition blir projektkommunikationen lika med projektets problemlösningsförmåga, dess
intelligens om vi så vill. Och då går det inte att ta kommunikationen
för given och låta den vara en fråga som inte är värd att hantera. Kommunikationen blir istället den centrala frågan för projektledningen att
lösa. Den förskjuter också på ett tankeväckande sätt fokus från projektledaren till projektmedlemmarna. Det är deras förmåga att bygga upp
14
replikskiften och bidra med kunskap genom kommunikation som är
avgörande för framgången.
Detta är en av byggandets allra största förmågor: interaktiv problemlösning i förtroende mellan företrädare för olika professioner och
kompetenser. Paradoxalt nog ryms inte denna förmåga i de formella
organisationsplanerna. Den tillämpas informellt, men med stor kraft.
Till hjälp i denna kommunikation används byggandets förnämsta tek
nologi: modellen och bilden av det ännu inte byggda.
Visuellt tänkande
Arkitekturhistorikern Björn Linn (1998) skriver i ”Arkitektur som
kunskap” att ”arkitekturen har skilt ut sig ur det urgamla, hantverksmässiga byggkunnandet genom utvecklandet av en metod: att studera
tänkta objekt, ursprungligen byggnadsverk, i åskådliggjorda modeller
och arbeta med utformningens problem i denna modellgestalt, innan
objekten förverkligas i full skala och alla dimensioner. En speciell teknik
har bildat stommen för utbyggnaden av en omfattande, hela samhället
genomsyrande kunskap”.
Den första ritningen gjordes kanske i lera som soltorkade av arkitekten Imhotep som på uppdrag av farao Djoser byggde Sakkarapyramiden söder om Kairo för 4 650 år sedan. Den första byggnaden
i huggen sten. Ritningen var en avbildning av något som ännu inte
hade byggts, i en annan skala och på ett transporterbart medium. En
märkvärdig uppfinning. Vi känner den fortsatta utvecklingen med
ritningar på stucköverdraget trä och det dyrbara pergamentet fram
till renässansens fördjupning av beräknings- och ritningskonsten och
introduktion av centralperspektivet (scientific perspective) fram till
vår tids avancerade digitala modeller (Pugh, 1987).
Metoder som har gjort det möjligt att samtala om det ännu inte
byggda för att successivt skärpa problemlösningen och reducera osäkerheter fram till den punkt där modellen och ritningarna är tillräckligt klara
för att överlämnas till produktionen. Poängen är här att det finns en risk
för att vi underskattar betydelsen av ritningen, perspektivet, modellen
och prototypen. Att vi tar denna teknologi för så självklar och vi inte
inser vad den betyder för byggandets särskilda förmåga att lösa problem.
15
Modellen är den artefakt kring vilken de skilda kompetenserna
samlas. Med den kan man hantera komplexiteten så att den blir åskådlig
och begriplig. Modellen gör det möjligt att föreställa sig det ännu inte
byggda för att fördjupa sin egen förståelse, men också kommunicera
med andra. Förståelsen avser såväl fördjupningar i problemställning
som möjliga lösningar. Genom problemupplösning omformuleras den
ursprungliga uppgiften som därmed kan ses i ny belysning. Inte sällan
är det genom att ifrågasätta uppdraget och dess problemformulering
som nya lösningar har skapats och stora värden tillförts kunderna.
Arkitekten Jonas Elding, som arbetade på det världsberömda arkitektkontoret sanaa i Tokyo när kontoret ritade New Museum i
New York, belyste detta i en intervju: ”Om man skapar nya problem
så finns det ju chans att man hittar lösningar som man aldrig har sett.
Om man bara löser gamla problem en gång till så händer inte det. Här
blir koncept som verkar omöjliga från början som en sport att tämja
till en fungerande helhet. Processen är visserligen jättesvår, men det
är hemskt roligt”. Och om samarbetet med andra kompetenser: ”Man
behöver ingenjörer som tänker som designers. Här är ingenjörerna
eldsjälar. De är stjärnor i arkitektvärlden”. Johan Asplund skulle sagt
att man konstruerar en ny tankenöt.
Modellen har också en särskild betydelse för att göra yrkeskunskapen explicit och möjlig att dela. Yrkesskickliga praktiker bär en tystnad
kunskap, man vet hur man ska göra men kan inte riktigt förklara varför
(Liedman, 2001). Den kunskap som en gång var explicit har sjunkit
in och blivit en del av yrkesrepertoaren. Den reflekterande praktikern
bär på en repertoar av lösningar att applicera på en given situation,
skriver Donald Schön (1983). Lösningen finns inte sällan före problemet och uppdraget. Den yrkesskickliga praktikern känner igen en
problemställning och vet vilken lösning som kan passa och på så sätt
blir designprocessen en dialog mellan en ideal lösning och en given
situation, det byggda blir en unik anpassning av den ideala lösningen
till de givna förutsättningarna (Stolterman, 1991).
En del av denna designdialog sker i bilder, inte i ord. Visuellt tänkande är en förutsättning för fungerande arkitektur och ingenjörskonst.
Det handlar inte minst om att kunna föreställa sig en konstruktion och
16
värdera och bedöma om den fungerar och är säker eller inte, samt om
den är byggbar eller inte (Ferguson, 1997).
Den slutliga utvärderingen av byggbarheten sker på byggarbetsplatsen när byggnadsarbetarna under tuffa förhållanden ska tolka ritningarna och omsätta dem i praktisk handling. Erfarna projektörer vet att
hålla tät kontakt med byggnadsarbetarna för att ”se till att dom inte
bygger förbi ritningen”. Men också för att lära av deras synpunkter. Det
kan ju vara så att ritningens lösning är opraktisk, att den inte stämmer
med verkligheten. I samspråket i arbetslaget slaktas ritningarna utan
att någon håller emot. Bygger man förbi ritningen så är det redan efter
några dagar svårt att övertyga platsledningen om att man måste riva
och bygga om. Bättre då att vara proaktiv och närvarande så att det
tänkta också blir det byggda.
Det var ingen slump att alla som byggde domen i Florens, Santa
Maria del Fiore med sin mäktiga kupol av Filippo Brunelleschi, fick
lägga handen på bibeln och svära eden att bygga efter modellen och
ingenting annat.
Personlig kommunikation
Projektledningens verktyg för att kontrollera kommunikationen hanterar information. Problemlösningens replikskiften handlar däremot
om kunskapsuppbyggnad genom samtal och personlig direktkontakt.
Shannon Weavers matematiska kommunikationsmodell från 1948
har fått ett stort genomslag och kan kanske förklara det ofta lite fyrkantiga sätt på vilket kommunikation mellan människor beskrivs. Modellen innehåller som bekant en aktiv sändare och en passiv mottagare.
Sändaren producerar ett meddelande, som av sändaren omvandlas
till en signal som överförs genom en vald kanal till mottagaren som
i sin tur avkodar signalen till ett meddelande för att i nästa steg inta
sändarrollen. En syn på kommunikation som en asynkron stimulusresponsprocess. Modellen har fått oss tala i kvantitativa termer om
kommunikation, till exempel om hur stor informationsmängd som kan
överföras via en viss typ av kanal. Kanal och överföring är här centrala
begrepp (Segerstedt, 2002). De webbaserade dokumenthanterings-
17
systemen och den formaliserade informationsmodelleringen med sina
regler för informationsleveranser bygger på detta tänkesätt.
Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors (1996) ställer kanalmetaforen mot andra tänkbara sätt att beskriva hur kunskap kan växa hos två
personer som kommunicerar. ”Ett alternativt sätt att se på information
innebär att mottagaren kan få ny kunskap genom att komma i resonans
med sändaren. Man kan säga att mottagaren står i ’samklang’ med av
sändaren och ’återljuder’”. Kommunikation beskrivs här som en form
av musikalitet. Att komma i god samtalsstämning med någon innebär
att rollerna som sändare och mottagare hela tiden växlar. Samtalet
pendlar fram och tillbaka mellan två likvärdiga parter vars kunskaper
växer i takt med att samtalet utvecklas. Redan när du börjar tala reagerar
lyssnaren med ett ansiktsuttryck eller fråga som påverkar det du var
på väg att säga. Sändare- och mottagarrollerna blir irrelevanta begrepp
när kommunikationen är synkron.
Samtalet och mötet är grundformen för kommunikation i byggprocessen, alla andra hjälpmedel till trots. Det är samtalen vid ritborden,
över datorerna, på projekteringsmötena, i byggbodarna och ute på
fältet. Det är ett ständigt pågående småprat, ett sorl, i vilket de medver
kande delar idéer som nödvändig grund för vardagens samarbete utan
onödig osäkerhet. Samtalen fungerar som stabiliseringspunkter, enligt
Tina Karrbom Gustavsson (2005) i ”Det tillfälligas praktik”. De kontinuerliga samtalen och mötena kan sammantagna beskrivas som ett
slags handlingsnät eller en kultur som bär föreställningar, värderingar,
kunskaper, erfarenheter som är mer bestående än de människor som
råkar befinna sig där (Gustafsson, 1995). Människor kommer och går
i projekt och företag, handlingsnäten, företagskulturen och projektkulturen i byggandet, är mer långlivade. Effektiva för att underlätta
snabba ställningstaganden och beslutsfattande för den enskilde, men
tröga att förändra för den som vill förnya (Ekman, 2003).
Dokumenthantering och bygginformationsmodellering
Under senare år har byggandets industrialisering stått i fokus och förebilderna för organisering och ledning har hämtats från annan industri. Det har
18
i mångt och mycket handlat om rationella principer för ledning och styrning. Särskilt fokus har lagts på utveckling och implementation av system
för informationsutväxling mellan aktörerna med stöd av olika IT-system.
Två tydliga exempel på detta är införandet av system för dokumenthantering i projektnätverk respektive bygginformationsmodellering, BIM.
Dokumenthantering i projektnätverk bygger på tanken att dokumenten
kan delas av flera om de publiceras i en webbaserad databas. Men det har
visat sig att användarna tycker att systemen är tidskrävande och omständliga. De uppfattas som dokumentpooler för lagring av färdiga dokument
och inte som dynamiska kommunikationsnätverk till stöd för interaktiv
problemlösning. Parallellt med projektnätverken utnyttjar användarna
därför annan informationsteknik för direktkontakt mellan varandra och
utanför projektledningens kontroll (Löfgren, 2006). Genomslaget för de
alternativa sociala medierna är mycket kraftfullt och de kan komma att
spela en stor roll för kommunikationen i byggandet framöver.
Introduktionen av cad på sjuttiotalet fick ett snabbt genomslag
och redan i slutet av åttiotalet var tekniken allmänt accepterad. Att de
ritningsorienterade 2D cad-systemen kunde införas så snabbt berodde
bland annat på att de traditionella arbetsformerna kunde bibehållas.
De manuellt ritade dokumenten byttes helt enkelt ut mot datorritade,
medan de väl inarbetade kommunikations- och problemlösningsprocesserna kvarstod oförändrade. Det nästföljande steget från cad till
bygginformationsmodellering är vida större. Nu handlar det om att
dela information lagrad i en gemensam modell - eller i flera modeller
som är ordnade enligt gemensamt överenskomna principer. För att
kunna utnyttja den fulla potentialen i bygginformationsmodellering
krävs därför en utveckling av arbetsformerna som också kommer att
påverka ansvarsområden och gränser mellan olika aktörer.
Medan cad kunde införas snabbt har det gått väsentligt mycket
trögare med bygginformationsmodellering. Som ett exempel kan nämnas att ett avancerat objektorienterat modelleringssystem, benämnt
rucaps, användes i praktisk projektering i Sverige redan 1981. Men
fortfarande efter cirka trettio år är genomslaget i byggandet som helhet de facto litet, enligt IT-barometern som är den mest omfattande
kartläggningen av IT-användningen i Sverige och som har genomförts
19
vid fyra tillfällen 1998, 2002, 2007 och 2011 (Samuelson, 2010, 2011).
Eftersom någon väsentlig utveckling av arbetsformerna inte har kommit till stånd kan man iaktta hur användarna, parallellt med modelleringen, kompenserar detta genom att kommunicera motsvarande
information via andra media - med ett omfattande dubbelarbete och
risk för fel som konsekvens (Moum, 2008).
En förklaring till den långa startsträckan för bygginformationsmodellering är att den så hårt har knutits till föreställningen om formell
kommunikation och kommunikation som informationsutväxling mellan
maskiner. Man har inte beaktat betydelsen av den informella kommunikationen och problemlösningsförmågan. Den finns inte med i strategi
erna för införandet av den nya tekniken. Stora förhoppningar knyts nu
till att bygginformationsmodellering i ett slag ska förlösa byggandets
industrialisering. Marknadsaktiviteterna är många och rapporterna
om lyckad implementering i avgränsade delar av byggprocessen duggar
tätt. Det finns emellertid anledning till eftertänksamhet och varning
för överdriven tilltro till detta, särskilt om man tror att modelleringen
ska ersätta den informella kommunikationen. Risken finns då att även
bygginformationsmodellering kommer att sälla sig till de många misslyckanden som kantar byggandets industrialisering.
Det man kan lära av tidigare misslyckanden gäller bland annat rollfördelningen mellan användare och utvecklare. Man utvecklar något
som andra ska använda utan att helt känna till yrkeskunskapen hos de
tänkta användarna. Utan kunskap om yrkeskunskapen blir nya tekniker
och processer hängande i luften. Det räcker inte med användarvänliga
gränssnitt, tekniken måste vara genuint användbar och meningsfull
för de professionella. Yrkeskunskapen är situationsanpassad och därför
måste ny teknik placeras in i rätt sammanhang (Wenger, 1998). En förklaring kan också finnas i föreställningen att man med den nya tekniken
ska sopa rent hus med alla tänkbara problem och missförhållanden i ett
slag. ”Radical change” kallas detta förhållningssätt och sällan leder det
till framgång. Mycket satsas på den nya tekniken, lite på dess införande.
En värdefull lärdom är att framgång istället kan vinnas om utveckling
och införande smälter samman i en kontinuerlig process (Dahlbom
och Mathiassen, 1993; Löfgren, 2008).
20
Avslutning
I denna uppsats har jag försökt visa att en av byggandets särskilda
förmågor är dess problemlösningsförmåga där olika kompetenser samverkar under intensiv kommunikation för att anpassa en lösning till
de speciella förutsättningarna för det enskilda projektet. I centrum för
kommunikationen står modellen och bilden av det ännu inte byggda.
Det är angeläget att denna förmåga vidmakthålls i framtidens organisering av byggandet.
Kommunikationen i byggandet kan inte längre bara tas för given.
Nya samverkansformer och särskilt införandet av bygginformationsmodellering ställer byggandet inför två olika synsätt på hur kommunikation och problemlösning ska organiseras i framtiden.
Antingen genom hierarkisk organisering i trädstruktur med formell
kommunikation enligt bestämda beslutsvägar, fördelning av arbetsuppgifter genom upphandling och kontrakt, kvalitetssäkring och projektledning genom checklistor och med kommunikation som kontrollerad
dokumentutväxling och standardiserad informationsmodellering.
Eller genom tillit och förtroende med nätverksliknande organisering
för samverkan och informell kommunikation, kvalitetssäkring genom
engagemang, kunskap och ansvarstagande, interaktiv kommunikation
kring modeller för successiv minskning av osäkerheter genom användning av sociala medier.
Min slutsats är att det är först när man förstår att kombinera de
två synsätten på formell och informell kommunikation som bygginformationsmodellering kan komma till sin fulla rätt. Denna kan då
få samma revolutionerande betydelse för arkitekturen och byggandet
som ritningen hade för fem tusen år sedan och centralperspektivet för
sex hundra år sedan. Det är en revolution i många små steg och med
åtskilliga anpassningar av såväl tekniken som arbetsformerna. Kommunikationen och problemlösningsförmågan kommer fortfarande
att bygga på den mänskliga dialogen kring modellen och bilden av
det ännu inte byggda. Men modellen har funnit en ny form. Det finns
inget antingen eller utan ett både och.
21
referenser
Asplund, Johan (2002). Genom huvudet. Problemlösningens socialpsykologi. Bokförlaget
Korpen, Göteborg.
Dainty, Andrew, Moore, David and Murray, Michael (2006). Communication in Construction. Theory and Practice. Taylor & Francis, London.
Dahlbom, Bo och Mathiassen, Lars (1993). Computers in Context. The Philosophy and Practice
of Systems Design. Blackwell, Cambridge.
Edeholt, Håkan (2004). Design, innovation och andra paradoxer – om förändring satt i system.
Chalmers Tekniska högskola, Göteborg.
Ekman, Gunnar (2003). Från prat till resultat - Om vardagens ledarskap. Liber, Malmö.
Ferguson, Eugene S. (1997). Engineering and the Mind´s Eye. The MIT Press, Cambridge,
Massachusetts.
Gustafsson, Claes (1994). Produktion av allvar. Om det ekonomiska förnuftets metafysik.
Nerenius & Santérus Förlag, Stockholm.
Gärdenfors, Peter (1996). Fängslande information. Natur och Kultur, Stockholm.
Hård af Segerstad, Peder (2002). Kommunikation och information. Uppsala Publishing
House, Uppsala.
Kadefors, Anna (2011). Samarbete i byggandet – igår, idag och i framtiden. Landin,
Anne & Lind Hans, red. Hur står det egentligen till i den svenska byggsektorn? Perspektiv från
forskarvärlden. Sveriges Bygguniversitet, Lund.
Karrbom Gustavsson, Tina (2005). Det tillfälligas praktik – om möten och småprat som organiserande mekanismer i anläggningsprojekt. Doktorsavhandling, kth, Stockholm.
Karrbom Gustavsson, Tina (2011). Organisering av samverkan. Manus, kth, Stockholm.
Liedman, Sven-Erik (2001). Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper. Albert Bonni
ers Förlag.
Linn, Björn (1998). Arkitektur som kunskap. Byggforskningsrådet, Stockholm.
Löfgren, Alexander (2006). Projektnätverk – dokumenthantering eller kommunikation?
Örjan Wikforss, red. Kampen om kommunikationen. Om projektledningen informationstek
nologi. kth, Stockholm.
Löfgren, Alexander (2008). Making Mobile Meaning – expectations and experiences of mobile
computing usefulness in construction site management. Doktorsavhandling, kth, Stockholm.
Moum, Anita (2008). Learning from practitioners´ stories – exploring the relation between the
architectural design process and ICT. Dissertation, ntnu, Faculty of Architecture and Fine
Art, Trondheim.
Pugh, Francis (1987). Design, Engineering and the Art of Drawing. Walker, Derek. Great
Engineers. The Art of British Engineers 1837-1987. Academy Editions, London.
22
Samuelson, Olle (2010). IT-Innovationer i svenska bygg- och fastighetssektorn. En studie av
förekomst och utveckling av IT under ett decennium. Doktorsavhandling, Svenska Handels
högskolan, Helsingfors.
Samuelson, Olle (2011). IT Barometern 2011. Manus, kth, Stockholm.
Schön, Donald A (1983). The Reflective Practitioner. How Professionals Think in Action.
Basic Books, usa.
Stolterman, Erik (1991). Designarbetets dolda rationalitet – en studie av metodik och praktik
inom systemutveckling. Doktorsavhandling, Umeå universitet.
Söderholm, Anders (2006). Kampen om kommunikationen. Örjan Wikforss, red. Kampen
om kommunikationen. Om projektledningen informationsteknologi. kth, Stockholm.
Wenger, Etienne (1998). Communities of Practice. Learning, Meaning, and Identitity. Cam
bridge University Press, New York.
Wikforss, Örjan, red. (2006). Kampen om kommunikationen. Om projektledningens inform
ationsteknologi. kth, Stockholm.
23
III
Förmågan att kommunicera
bilder av framtiden
Sara Grahn
Inledning
Varje byggprojekt, vare sig det är ett mindre husbyggnadsprojekt, eller
större stadsbyggnadsprojekt, handlar i grunden om att förändra samtiden till en bättre framtid. Att skapa byggnadskonst är en viljehandling.
Vi lägger till, förändrar och drar ifrån i tron att det vi skapar gör det
fysiska rummet och livsvillkoren bättre än de var innan. Arkitektur
förutsätter stora ekonomiska investeringar, involverar många människor och tar lång tid. Det är en massiv gemensam ansträngning att
förändra verkligheten till det bättre.
Genom historien har arbetsmetodiken i de tidiga skedena av arbetsprocessen pendlat mellan analytiska metoder, på naturvetenskaplig
grund och visionära metoder som vilar på konstnärlig grund och skapat
ett spänningsfält däremellan. Förmågan att kombinera de visionära
och analytiska metoderna är en förutsättning för att åstadkomma god
byggnadskonst, och de ökade kraven som ställs i branschen på hållbart
byggande ställer relationen mellan vision och analys i nytt ljus, då behovet av att verifiera effekten av det byggda redan i planeringsskedet
har ökat. Samtidigt ger den stora gemensamma uppgiften att skapa en
hållbar byggd miljö nya möjligheter, då uppgiften är alltför komplex
24
för att en profession ska kunna sitta inne med alla lösningar. Här krävs
en rad olika kunskaper, ökade samarbetsformer och inte minst en gemensam vilja. En gemensam målbild av framtiden är av stor betydelse
för att alla inblandade skall arbeta åt samma håll.
Bildens betydelse
Den kommunikativa bilden har alltid påverkat framtiden, inte alltid i
det syfte bilden uppstått, men förflyttat möjligheterna för det byggda
in i framtiden, och påverkat byggandet i senare skeden.
Under 20-talet pågick i Europa diskussioner om framtidens stad
där man sökte hitta en lösning på tilltagande urbanisering och utbredningen av slumområden i stadskärnorna. Ett stort spänningsfält
mellan det analytiska förhållningssättet och det visionära kan illustreras
med Le Corbusiers stadsplan för centrala Paris (”Plan voisin” 1925)
och Walter Gropius torra grafiska representation av relationen mellan
grönytor, hushöjder och solvärden. Gropius analys resulterade i ett antal
bostadsområden, t.ex. Dessau-Törten (1926–1931), där lamellplanen
blev norm, med husen orienterade i samma riktning för att ge alla
bostäder likvärdiga kvalitéer vad gäller sol, vind och buller etc.
Många stadsplaner under 1930-40-talen utformades med Gropius
principer som utgångspunkt, bla Traneberg och Hammarbyhöjden i
Stockholm. Men det stora genomslaget blev inte långvarigt, då efterkrigstidens kraftiga utbyggnad av bostäder krävde storskaligare lösningar. En förförisk bild av storskaligt byggande hade redan producerats på
20-talet av Le Corbusier, hans stadsplan för Paris förverkligades aldrig,
få av hans stadsbyggnadsdrömmar blev genomförda. Men, Corbusiers
konstnärliga vision av den framtida staden, med korsformade 60-våningar höga skyskrapor placerade i en enorm rektangulär grön park,
där biltrafik och gångtrafik planseparerats har haft en stor påverkan
på det senmodernistiska stadsbyggandet.
De miljöer som Corbusiers målade fram i sina fantastiskt illusoriska
illustrationer 1925 var mycket långt ifrån det som då byggdes, de var en
framtidsvision, som många år senare stod som förebild till byggda projekt
runt om i världen. Vi kan idag konstatera att mycket av det som Corbusier
25
antog skulle ge ökad livskvalitet till de stora mängderna av människor
som flyttade in till städerna aldrig riktigt fungerade i verkligheten, där det
svenska miljonprogrammet skulle kunna ses som ett exempel, där trafikseparering och stora byggnadskroppar många gånger har skapat otrygghet
istället för den förhoppningsfulla bild av framtiden Corbusier målade upp.
De miljöer som har haft Gropius förhållningssätt, med likvärdiga kvalitéer
för alla, genomtänkta placeringar av byggnaderna utifrån vistelsevärden
och dagsljus har klarat sig bättre. I exemplen Gropius/Corbusier kan
man kanske konstatera att den kraft den visuella representationen har är
mycket stark, i dessa exempel till nackdel för det långsiktiga resultatet, då
det analytiska, ”tänka efter före” har fått stå tillbaka. Om 20- och 30-talets
arkitekter och andra aktörer hade haft förmågan att kombinera det analytiska tänkandet med det visuella hade kanske resultatet av efterkrigstidens
stora stadsutbyggnad sett annorlunda ut.
Avsaknad av gemensam framtidsbild
Ett samtida svensk exempel på bildens betydelse är Slussenprojektet. En
första arkitekttävling, sedan Tage-William Olssons förslag stod färdig
1935, hölls 1992. Alexis Pontvik vann tävlingen, men efter ett antal år
av fortsatt utredande lades projektet i malpåse. 2002 var det dags för
en ny tävling, förutsättningarna sedan 1992 hade förändrats, Mälarens
vattenstånd, minskad biltrafik och ny dragning av Saltsjöbanan var de
största programförändringarna som gjorde att staden beslutade att
Alexis Pontviks förslag från 1992 inte längre var möjligt att ha som
utgångspunkt för fortsatt arbete.
Tävlingen vanns av Nyréns arkitektkontor (tillsammans med
Tyréns). Förslaget visade upp den bästa helhetslösningen gällande
trafikföring, avbördning av Mälaren och föreslog en rad nya byggnader
på Södermalmstorg. Efter tävlingen vidtog en bearbetningsfas mot ett
samrådsförslag, där det av Nyréns föreslagna läget för Värmdöbussarna
inne i Katarinaberget flyttades ut på kajen och mängden och skalan
på föreslagen bebyggelse på Södermalmstorg drogs ned. Kritiken mot
förslaget tilltog, och en rad parallella utredningar och förslag beställdes
av staden, bl.a. ”Nybyggt bevarande” (White och WSP 2007) och ett
26
landskapligt utformat förslag (big/nod 2007) Staden tog det principiella beslutet om att ett nybyggnadsförslag var det som gällde, men
fortsatt arbete sköts på framtiden, då politisk enighet kring Nyréns
bearbetade förslag inte kunde nås. Bilden av Slussen var inte det medborgare och folkvalda önskade.
2008 bjöd staden in till nytt parallellt uppdrag. Ingenting i sak, de
mätbara programkrav som ställdes på i tävlingen 2002, hade ändrats,
men man hoppades att ett nytt förslag skulle kunna ge svar på de icke
mätbara frågorna om stadsbild och stadsliv. Förutsättningen för tävlingen var de logistiska lösningar som Nyréns tog fram, trafikföring,
avbördning av Mälaren samt placering av bussterminalen. Det man
sökte var en ny bild av Slussen. Foster & Partners/Bergs arkitektkontor
vann med ett förslag som respekterade de programmatiska förutsättningarna. Det som skiljde ut förslaget från de övriga var en ny tydlig
stadsfront uppe på Södermalmstorg, vilket i mångt och mycket liknade
Nyréns ursprungliga tävlingsförslag från 2002 samt en spektakulär
gångbro mellan Gamla Stad och Södermalm.
En ny bearbetningsfas mot samråd inleddes, och en än gång var det
de icke mätbara kvalitéerna som diskuterades. Skalan och mängden
bebyggelse på Södermalmstorg har dragits ned, gångbron försvann.
Förslaget är tillbaka i en lösning som är mycket likt Nyréns förslag från
2002, där en intressant detalj är att Värmdöbussarna på nytt flyttats
in i Katarinaberget, likt Nyréns förslag redan 2002. Det nya förslaget
har kritiserats, den gemensamma bilden alla kan samlas kring saknas
fortfarande.
Detaljplanen antogs hösten 2011, utan bred politisk överenskommelse, genom Alliansens egen majoritet i stadsbyggnadsnämnden. Nytt
beslut i kommunfullmäktige skall tas i december 2011. De mätbara
funktionskraven är inte ifrågasatta, men en gemensam bild av framtidens Slussen saknas fortfarande.
I Arkitektur nr. 7/2011 diskuterar Wilfred Wang Slussenfrågan vidare,
och undrar om det inte är de programmatiska förutsättningarna som måste
revideras för att komma vidare och hitta en utformning som accepteras av
flertalet. Är staden säker på vad den beställt, eller är det kanske förutsättningar för infrastruktur, biltrafik, kollektivtrafik, eller exploateringsnivåer,
27
som bör ändras? Om frågan är fel ställd, skulle kanske en ny fråga kunna
ge ett svar, en framtidsbild som flertalet kan enas kring.
Bildens påverkan på samtiden
En arkitekt som betytt och betyder mycket för samtidens syn på vad
som är möjligt att bygga är Zaha Hadid. Hennes tidiga visionära projekt,
illustrerade i stora suggestiva gouachemålningar, var inte möjliga att
förverkliga i sin samtid. I projektet Azabu-Jyuban building (Zaha Hadid
1986), Tokyo illusterar hon i målningar en vision att frigöra rummet,
ett flytande universum som genom skivor i landskapet genomborrar
jorden. Azabu-Jyuban projektet och många andra av Zaha Hadids
tidiga projekt blev aldrig genomförda. Nu, nästan 20 år senare har
samtiden kommit i fatt, med ny digital teknik, och genom sambandet
datagenererad information och fabrikation är hennes alltmer komplexa och organiska former möjliga att producera. Hennes dynamiska
arkitektur, varav lite genomfört, alltid illustrerad genom illusoriska
bilder, från de första stora hantverksmässigt gjorda målningarna, till
de senare datarenderade illustrationerna har fått många efterföljare
världen över, studenter, praktiker och designers inspireras av den nya
värld Zaha Hadid visar är möjligt genom sina bilder.
Sedan starten av Zaha Hadids kontor för ca 25 år sedan har verktygen utvecklats, kontoret har gått vidare från målningar till avancerade
parametriska digitala verktyg och renderade bilder. En ny typ av konsultarbete har vuxit fram i kölvattnet av den komplexa geometriska
arkitekturen. Firmor som Front i New York och Newtecnic i London
arbetar i nära samarbeten mellan arkitekt och entreprenör i hela kedjan
från skiss till produktion och tillverkning, för att utveckla komplexa
geometrier till byggbara element. De projekt som för några år sedan
stannade på ritbordet, är idag möjliga att genomföra genom utvecklade digitala verktyg och ny teknisk kunskap som kan omsätta den
visionära visuella bilden till verklighet. Förmågan att visualisera en
bild av framtiden och flytta fram gränserna för vad som är möjligt att
genomföra har genom Zaha Hadids arkitektur resulterat i nya digitalt
styrda produktionsmetoder.
28
Betydelsen av en alternativ framtidsbild
I arkitekttävlingen om Uppsala Konsert- och Kongress 2002, ställdes
en öppen fråga till de tävlande, och en absolut. Den första öppna
frågan var att ta ställning till de tre gårdsbildningar i kvarteret Gerd
från andra hälften av 1800-talet, en av Uppsalas få bevarade bebyggelsemiljöer från denna tid och med såväl kulturhistoriskt som miljömässigt och arkitektoniskt värde. Det andra, absoluta kravet var att
om dessa mycket värdefulla miljöer revs, förutsattes att konsert- och
kongressbyggnaden inte tog hela kvarteret i anspråk. Utöver denna
skulle utrymme reserveras för en självständig fastighet som skulle vara
möjlig att avskilja för försäljning. Naturligtvis betingade mark i ett så
centralt läge i Uppsala ett högt värde, och en möjlig delfinansiering av
projektet skulle kunna ha gjorts.
Det vinnande förslaget av Henning Larsen Tegnestue uppfyllde inte
detta programkrav. Förslaget rev de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna längs med Vaksalagatan och placerade byggnaden på ett sådant
sätt att ytterligare fastighet på platsen omöjliggjordes. Hur kunde man
välja ett förslag som bestred de mätbara programkraven? Förslaget
visade sammantaget upp en lösning på den konflikt platsen hade, med
staden i norr och platsen i söder, där ett förstorat torg, med byggnaden
placerad som ett objekt på platsen, skapar nya rörelsemönster mellan
staden och torget, och där en södervänd förplats till konsertbyggnaden
var möjlig att skapa.
”Kvarterets gamla byggnader längs Vaksalagatan lämnar därigenom plats för ett nytt stadsbyggnadskoncept med torget, konsert- och
kongresshuset och Vaksalagatan som oskiljaktiga komponenter.” Ur
Juryns utlåtande 2002.
En alternativ bild till den efterfrågade gav ny förståelse av platsen,
och gav en lösning på en stadsbyggnadsproblematik som var bortom
det förväntade. De mätbara, ekonomiska och kulturhistoriska värdena
fick stå tillbaka för ett ”förslag som kan ge regionen en betydelsefull
och inbjudande mötesplats för överskådlig framtid”. Ur Juryns utlåtande 2002.
29
Vision och evidens
Vi står idag inför ett skifte i byggbranschen, där krav på grönare, hållbart
byggande utvecklar våra arbetssätt. Effekten av det ännu inte byggda
måste kunna verifieras redan i tidiga skeden, där de alltmer spridda
miljöklassningssystemen bidrar till den utvecklingen. De i Sverige
använda internationella systemen, breeam och leed, bedömer en
rad aspekter, allt från energiberäkningar, livscykelanalyser av ingående
material, transporter, avfall etc till hur lokala ekosystem kan värnas
och stärks. Alla aspekter ska beräknas och verifieras i projekteringsskedet. Det nationella systemet Miljöbyggnad bedömer färre antal
aspekter och koncentreras sig mer på byggnaden som sådan, frikopplad sin omgivning, där energi, innemiljö, material och kemikalier är
de bedömda huvudgrupperna. Miljöbedömningssystemen har som
effekt att vi idag når ett högre miljömässigt kvalitativt byggande än
normen. Möjligheterna att idag tidigt i processen beräkna och simulera en rad aspekter, trafikrörelser, värmeinstrålning, dagsljusfaktor,
luftrörelser, energibehov etc. har på senare tid underlättats avsevärt av
den mängd dataprogram som finns tillgängliga. Matrisuppbyggnaden
av miljöbedömningssystemen riskerar dock att suboptimera delarna av
det byggda och räcker inte heller som enkelt kommunicerbar målbild.
Systemen ger ingen vägledning till en helhetssyn, där gestaltningen,
det tredimensionella svaret på förutsättningarna, är alltför komplex
och delvis subjektiv för att kunna bedömas i en matris.
Exemplen med Uppsala Konsert och Kongress och Zaha Hadids
arkitektur visar på bildens och gestaltningens kraft att driva en ännu
inte känd utveckling framåt. Det ännu inte redan tänkta kan med
bildens hjälp bli påtagligt och något projektdeltagarna, vare sig det
gäller arkitekter, ingenjörer, entreprenörer, beställare, politiker, eller
brukare kan enas kring.
Kravet att verifiera och bevisa den goda effekten av det byggda
redan på projektstadiet är en positiv utveckling av branschen, då förhoppningsvis en del kvalitativa misstag kan undvikas, och vi når en
ökad miljöprestanda på sikt. Men ensamt kan de mätbara kraven aldrig
forma vår framtida miljö. Föreningen av de visionära, visuella och de
analytiska, numeriska arbetsmetoderna genom nya och förbättrade
30
digitala verktyg, där t.ex. energisimuleringar idag kan göras visuellt
tillgängliga, är en intressant utveckling av byggbranschen.
Förmågan att uttrycka den gemensamma viljan genom bilder, förmågan att genom representation förflytta möjligheten för det byggda
till en tidigare inte känd framtid i kombination med alltmer förfinade
mät- och simuleringsmetoder i tidiga skeden inger förhoppningar för
byggbranschens utveckling.
31
IV
Varför har de nya husen
kunnat bli så mycket grönare?
Hans Lind och Johnny Kellner
Inledning
Under de sista fem åren har Gröna hus blivit ett central begrepp vid
nyproduktion av bostäder och kontor. Det finns olika tolkningar av
begreppet ”Gröna hus” och många olika sätt att miljöklassificera en
byggnad, allt från internationella system som leed. breeam och EUGreen Building, det svenska Miljöbyggnad och Nordisk Miljömärkning
genom Svanen. Sedan något år tillbaka finns också ett svenskt Green
Building Council där många ledande bygg- och fastighetsbolag är
medlemmar. I Sweden Green Building Council ingår leed. breeam
och det svenska Miljöbyggnad.
Även om begreppet ”grön byggnad”, som sagt, kan ges lite olika
tolkningar är grundtanken att den gröna byggnaden ska använda
mindre energi, utnyttja miljövänliga material och också ge en god
inomhusmiljö.. I denna artikel ska vi emellertid fokusera enbart på
energianvändningen.
Ur ett klimatperspektiv är det egentligen inte energianvändningen
i sig som är viktig utan hur mycket växthusgaser som släpps ut och
det beror på varifrån energin kommer. För enkelhets skull kommer vi
dock i denna artikel tala om energianvändning utan närmare precise-
32
ringar eftersom relationen mellan energianvändning och utsläppen av
växthusgaser är komplicerad, speciellt för elanvändningen, och mycket
beroende av hur man räknar.
Den grundläggande frågan i uppsatsen är hur det blivit möjligt att
bygga så mycket energisnålare hus under de senaste åren. Som kommer att framgå handlar det om ett samspel mellan bättre installationer
(ventilationssystem och värmeåtervinning), bättre komponenter (t ex
fönster) och förbättrade processer (som t ex avspeglas att man idag kan
bygga tätare hus).
Denna uppsats vill belysa hur denna snabba utveckling varit möjlig.
Fokus kommer att ligga på utveckling av en komponent (fönster, värmeåtervinning) och en process (att bygga tätare hus).
Innovationer som gett ”grönare” komponenter: Exemplet fönster
Det har skett en snabb utveckling när det gäller hur mycket energi som
”läcker ut” genom fönster i nybyggda hus. Detta mäts genom det sk
U-värdet som ska vara så lågt som möjligt. Ett vanligt 2-glasfönster har
ett U-värde på runt 3,0. De fönster som användes för cirka 10 år sedan
hade ett u-värde på ca medan fönster som idag har energimärkning A
har u-värde under 0,9. Detta innebär att de släpper ut mindre än en
tredjedel av den värme som ett 2-glasfönster släpper ut.
Vår hypotes är att snabba utveckling kan förklaras av samverkan
mellan följande faktorer:
Tydliga kravställare Dessa ökade krav kan ses som en process i flera led som
bl a innefattar:
*
Myndigheter Både beslut inom eu och svenska normer har formulerat tydliga stegvisa långsiktiga krav på allt mindre energianvändning
i nya hus. I dag går det att tekniskt uppföra flerbostadshus med en
energianvändning (värme, varmvatten och fastighetsel) på 65-55
kWh per m2 A temp, även om det finns skillnader beroende på
klimatzon i Sverige..
33
*
Byggherrar Förutom att byggherrarna naturligtvis måste följa de
myndighetskrav som finns så har vi kunnat se att byggherrar drivit
på för att nå betydligt lägre nivåer än normerna. Detta har flera
förklaringar, t ex politiska faktorer som gör att ett kommunalt bostadsföretag vill visa framfötterna eller för att ett företag vill visa att
de har ett extra grönt huvudkontor för att det är bra för företagets
image. Byggherrarna kan också ha mer direkta ekonomiska incitament om man tror på kraftigt stigande energipriser i framtiden som
gör det lönsamt att investera för att få en lägre energiförbrukning.
*
Byggentreprenörerna Ska en byggentreprenör kunna konkurrera
om uppdrag när byggherrarna vill ha grönare byggnader så måste
de kunna leverera tekniska lösningar som uppfyller beställarens
önskemål. Att visa att man är bra på att bygga gröna hus kan ge goda
affärsmöjligheter. I Sverige är dessutom många större företag både
byggherrar och byggentreprenörer och då samverkar de faktorer
som nämnts ovan och gör det rationellt för företagen att försöka
bygga grönare.
Konkurrens på marknaden Konkurrens finns på flera nivåer.
Det första är mellan byggentreprenörerna som nämndes ovan. Även om
de stora entreprenörerna är få så kan det räcka för att skapa press. Den
stora entreprenör som ligger efter på marknaden för Gröna byggnader
kan förlora marknadsandelar om man inte hänger med i utvecklingen.
Fokuserar vi på komponenten fönster så finns det en rad företag som
levererar fönster. Konkurrensen stärks när det är lätt att jämföra produkterna och när det gäller fönster så energiklassas de och information
om leverantörer, produkter och hur de klassats finns sammanställd på
en hemsida som Energimyndigheten ansvarar för: se www.energifonster.nu. Där kan man t ex se att upp mot 10 företag som kan leverera
fönster med energiklass A. Fönstermarknaden täcker åtminstone hela
Norden och det innebär att det företag som kan leverera fönster med
bra prestanda och ett rimligt pris kan göra betydande vinster genom
att få många kunder. I och med att marknaden är stor och transparent
lönar det sig också för företagen att satsa resurser på teknisk utveckling. Annars riskerar man helt enkelt att tappa stora kundgrupper och
34
konkurrenskraft. Konkurrensen har under senare år också pressat ner
prisskillnaden mellan fönster med bra energiprestanda och de med
sämre värden.
En viktig förutsättning för denna process är att egenskapen ifrågafönstrets energiprestanda - är relativt lätta att mäta1 och att information
om denna egenskap är lätt att få tag på.
Viktigt för samhället Människor drivs inte bara att kortsiktiga egenintressen
och en önskan att tjäna pengar.
De flesta vill även dra sitt strå till stacken när det gäller att få en bra
samhällsutveckling. Klimatförändringar och de problem som de drar
med sig är allmänt kända och har fått stor uppmärksamhet. Att arbeta
med saker som bidrar till denna utveckling ger rimligen en extra motivation att utveckla produkter som är. energieffektivare.
Bättre tekniker och processer Exemplet tätare hus
Dagens nybyggda hus är mycket tätare än de hus som byggdes bara
för några år sedan. Tätheten mäts med hjälp av en sk tryckmetod som
innebär att man med hjälp av en fläkt sätter huset under övertryck
respektive undertryck. Genom att se på vilka luftflöden som krävs för
att nå ett visst övertryck eller undertryck kan tätheten mätas. Vid50
Pg tryckskillnad kan man med identifiera var det finns luftläckage.
Tidigare fanns byggregler som angav ett luftläckage på 0,8 l/s m2 som
krav och det var i praktiken vanligt med betydligt högre nivåer. Idag
har man dock kommit ner på värden under 0.1 - 0,2 l/s m2 beroende
av ett utvecklat elementbyggeri. Kravet vid bygge av t ex passivhus är
ett luftläckage på max 0,3 l/s m2.
Först kan noteras att det inte handlar om några egentliga innovationer när det gäller material eller komponenter eller tekniska system.
Även om många av de bakomliggande faktorerna är desamma som för
fönster, t ex när det gäller kravställning och samhällsengagemang så
finns här även lite andra faktorer att fokusera på.
1 Utgångspunkten i dag är att man mäter på ett referensfönster med måtten 1,4 x
1,4 m. Är fönstret större är U-värdet lägre och är fönstret mindre ökar U-värdet.
35
Tätheten hos byggnaden beror i hög grad på vilka konstruktioner
som väljs och hur noggrant som arbetet på byggarbetsplatsen utförs
görs. Därmed blir det viktigt att skapa arbetslag med kunskaper om
vad som är viktigt för att man ska nå dessa mål. Processer för utbildning och att skapa motivation blir viktigt och vissa företag har varit
framgångsrika med detta. Här finns problem i och med att byggplatsorganisationen kan vara en tillfälligt sammansatt där det delvis är en
unik kombination av människor som arbetar tillsammans. Att försöka få
mer sammanhållna grupper är ett steg mot att få både en ökad kvalitet
och produktivitet i byggandet. Detta är i högsta grad en kravställning
vid upphandling vid val av underentreprenörer.
En faktor som är viktig även här är att husens täthet är relativt
lätt att mäta. Förutom att man direkt kan mäta läckaget genom att
trycksätta en lägenhet med 50 Pg under eller övertryck så kan man
med mäta eventuella otätheter. Även med värmekameror kan man se
var värme läcker ut och därmed vad som behöver åtgärdas. Just att få
en snabb feedback på om en viss lösning varit bra eller om ett visst
arbetsmoment gjorts tillräckligt noggrant är viktigt för inlärningen.
Avslutande kommentarer
De framgångar som beskrivits ovan kan också relateras till affärsmodeller
som fungerar inom andra områden. ikea kan ses som ett exempel på
ett företag som ställer tydliga krav både när det gäller pris och kvalitet
och där det finns en konkurrens mellan företag och där varje tänkbar
leverantör inser att man kan tjäna mycket pengar tack vare stora volymer
om man får bli leverantör till ikea. De önskade egenskaperna kan mätas
genom tester av olika slag. Även om många produkter i byggsektorn är
mer komplexa än ikea:s finns uppenbara paralleller mellan denna affärsmodell och utvecklingen när det gäller energisnålare fönster. Tydlig
kravställare, konkurrens mellan olika leverantörer och allvarliga konsekvenser om man inte hänger med i utvecklingen.
Temat i denna bok är byggsektorns förmågor och de exempel som
presenterats ovan pekar enkelt uttryckt på att byggsektorn har samma
förmåga till snabb produktutveckling som andra sektorer. Detta är knap-
36
past något man skulle skrivit om ifall det handlat om andra industrisektorer eftersom man där skulle sett förmågan som en självklarhet. Med
tanke på de diskussioner som varit om t ex bristande innovationstakt i
byggsektorn är det dock viktigt att peka på att precis samma förmågor
finns i byggsektorn som i branscher som normalt uppfattas som mer
dynamiska. Det handlar bara om att titta på jämförbara situationer, där
det finns tydliga krav, konkurrens och där man kan tjäna pengar på att
kunna leverera produkter som uppfyller kraven.
Problem i byggsektorn har som sagt stått i centrum för debatten
under de senaste 15 åren. Genom att se på vad som fungerar bra och
varför det fungerar bra kan man även få uppslag till varför inte allt
fungerar lika bra.
Ser vi på det byggande som riktas direkt till hushållen, med extremfall som de i tv-programmet Fuskbyggarna, så är det inte förvånande
att det blir problem. Här har man ju okunniga beställare som har svårt
att veta kvaliteten hos ett företag och som ibland är alldeles för godtrogna och där sanktionerna mot de som gör dåliga jobb i praktiken
är relativt svaga. De som kallar sig för hantverkare kan ofta hitta nya
okunniga kunder och dyka upp i nya skepnader efter en eller flera konkurser. En åtgärd i en situation som denna kan t ex vara att underlätta
för kunden att bedöma företag och individer genom auktorisationsförfarande, eller att göra det svårare att starta nya företag efter en konkurs.
Ibland finns inga tydliga beställare som företag kan tjäna pengar på
att leverera till när de utvecklat en intressant lösning. Det gäller t ex
önskemål om billigare bostäder i nyproduktionen där det är oklart vem
som egentligen vill bygga dessa bostäder och vilka förutsättningarna
är för större volymer som finns när önskemål om billiga bostäder ställs
mot andra krav, inte minst när kommunerna ställer upp egna krav som
driver upp kostnader. Många kundgrupper prioriterar annat än lågt
pris, och billig mark finns ofta i områden med dåliga kommunikationer.
Det finns uppenbara skillnader mellan t ex marknaden för energisnåla
fönster och marknaden för billiga nyproducerade bostäder.
Inom många områden är den offentliga sektorn en dominerande
beställare av produkter från byggsektorn, inte minst när det gäller
infrastruktur. Här finns en tydlig skillnad mot många andra industri-
37
områden och en viktig fråga är vad denna skillnad har för konsekvenser
för sektorns funktionssätt. Lagen om Offentlig Upphandling försvårar
långsiktiga samarbeten och begränsar även leverantörernas möjlighet
att tänka långsiktigt. Politiskt rävspel och snabbt hopkomna vallöften
kan också sätta käppar i hjulet för den som vill arbeta långsiktigt. I
debatten om kostnadsöverskridande har det politiska systemets sätt
att fungera lyfts fram som en förklaring. En privat aktör som jobbar
gentemot en sådan motpart har sannolikt både mindre press och mindre
incitament för att utveckla mer prisvärda produkter.
Om byggsektorn är lika dynamisk som andra industrisektorer i jämförbara situationer så är väl den politiska implikationen rimligen att vi
inte ska lägga fokus på själva branschen. Det handlar inte så mycket om
”Skärpning Gubbar” som att förändra de bakomliggande strukturerna
så att ”gubbarna” inte har något annat alternativ än att skärpa sig.
38
V
Byggprojekt – ett skapande kaos?
Tina Karrbom Gustavsson
Inledning
Vid studier av projekt, ja egentligen vilket som helst instrumentellt
system, är det den suddiga verkligheten och den föränderliga och
svårfångade omgivningens luddighet som måste tas i beaktande. Det
intressanta är dynamiken i mötet mellan idealbilden – modellen, planen
och kalkylen – och verkligheten med dess friktion i form av oväntade
och ofta oönskade händelser. Det intressanta är förmågan att hantera
dynamiken mellan intentionen och motståndet. I projektpraktiken,
det vill säga i vardagen under genomförandet av ett projekt, möts
dessa; planen säger ”gjutning” medan telefonsvararen säger ”försenad
betongbil”.
Att det uppstår oväntade händelser under ett projekts genomförande
är egentligen varken konstigt eller fel i sig. Det hänger samman med
projektets karaktäristik; att projekt är unika, tillfälliga och syftar till att
skapa något nytt. Det som utmärker en framgångsrik projektpraktik
är förmågan att hantera oväntade händelser. I denna text är det just
denna förmåga som står i centrum.
Bakgrunden till den här texten är en longitudinell fallstudie av ett
nordiskt industriföretags genomförande av internationella kraftverksprojekt (Karrbom Gustavsson, 2005). Företaget sålde och levererade
39
kraftverksanläggningar för energiproduktion till alla världens hörn;
Indien, Bangladesh, Panama och Seychellerna för att nämna några exempel. Leveranserna var organiserade i projekt där varje projekt hade
en projektledare (site manager), och ett projektteam (site management
team) som på plats planerade, organiserade och ledde det konkreta
arbetet där ett flertal olika entreprenörer medverkade. Sammantaget
kunde det vara mellan ett femtiotal till flera hundra människor på
byggarbetsplatsen samtidigt.
I kraftverksprojekten transporterades flera hundra ton maskiner,
material och verktyg i containrar och lådor med lastfartyg och på trailers
till en annan del av världen. Några saker fattades, andra var felaktiga,
somliga kom senare. Kunden ville ändra. Entreprenörerna klagade.
Myndigheterna krånglade. Omgivningen var opålitlig. Orkaner, inbrott, förseningar, väntan, ovisshet – allt kunde hända och hände. Trots
dessa, för ett effektivt projektgenomförande försvårande omständigheterna, överlämnades de flesta kraftverken till kund i enlighet med
överenskomna planer. Fallstudien, som undersökte projektpraktikens
dynamik under genomförandet visade att det till synes sporadiska och
ovidkommande småpratet spelade en avgörande roll i hanterandet av de
oväntade händelserna och att småpratet i sig utgjorde organiseringen
av såväl organisationen som själva kraftverket.
Syftet med den här texten är att för ett ögonblick lämna den, i och
för sig mycket viktiga, aktuella och intressanta diskussionen kring de
rationella projektverktygens, modellernas, planernas och kalkylernas
funktionalitet och effektivitet, en diskussion som bland annat förs
inom forskningsprojektet ”IT & Produktivitet”, ett samarbete mellan
kth och Sveriges Byggindustrier med flera. I den här texten är fokus
istället på kärnan i den tillsynes vardagliga och på ytan kaotiska projektpraktiken. I fokus står förmågan att hantera det oväntade när det
på förhand tänkta, planerade och kalkylerade blir det byggda.
Nu är det så att alla byggnader inte blir riktigt så bra som det var
tänk, planerat och kalkylerat. Det är ett stort problem och det har uppmärksammats i ett flertal utredningar där ”Skärpning gubbar!” från
2002 och ”Sega gubbar?” från 2009 utgör två av de mest omtalade.
Samtidigt genomförs det varje år ett antal projekt som resulterar i
40
fantastiska byggnader. Det har alltså utvecklats en förmåga – hos vissa
kanske bör tilläggas – att hantera de oväntade händelser som dyker
upp under genomförandet.
Det projektbaserade företagets balansakt
Inom byggsektorn är de flesta företagen projektbaserade. Det innebär
att deras verksamhet till största del utgörs av projekt. Det projektbaserade företaget balanserar i grund och botten mellan, å ena sidan att
åstadkomma repetiterbarhet bland annat genom att ”återanvända”
erfarenheter och kunskaper, och å andra sidan att hantera det unika.
Frågan som det projektbaserade företaget ständigt strävar efter att
besvara är vad man kan veta om ett projekt på förhand, så att man kan
planera – det vill säga vara förberedd. Repetiterbarhet är ett slags variant
av detta – man är helt enkelt förberedd genom att man känner igen sig.
Projektbaserade företag har emellertid den svagheten att de oftast
saknar en i förväg etablerad infrastruktur för att hantera genererad
kunskap och erfarenhet under projektets genomförande. Dessutom
varierar förutsättningarna stort mellan olika byggprojekt vilket innebär
att det inte är så lätt att vara förberedd. Gemensamt för alla byggprojekt är att tiden är knapp, i alla fall mot slutet, och att det är en mängd
människor med olika kompetenser som kommer och går. Sällan är
det så att alla dessa deltar under hela projektförloppet. Sällan är det
också så att de alla sitter i anslutning till varandra och delar den fysiska
arbetsplatsen. Istället är det ofta några som inleder, andra som tar vid
och ännu några andra som avslutar och de kan finnas i olika korridorer,
i olika byggnader, ja i olika länder (jmf Karrbom & Lindahl, 2000).
Givetvis kan någon (oftast projektledaren) eller flera finnas med
under hela förloppet, något som bland annat beror på hur lång tid
projektet varar. Det är inte heller svårt att inse att om ett projekt varar
i flera år så är det mycket troligt att flera slutar och byter arbete, tar
ledigt eller helt enkelt byter arbetsuppgifter. I fallet med kraftverksprojekten var det till exempel ingen som medverkade under hela
projektens genomförande eftersom även projektledare behöver ha
semester – samtidigt som projektet fortgår.
41
Det är alltså mycket som händer under genomförande av ett projekt
och det är därför långt ifrån självklart att samarbete i projekt bygger på
att deltagarna känner varandra väl och har hunnit utveckla förtroendefulla relationer. Dessutom är omgivningen ständigt föränderlig och ofta
svår att förutsäga eller påverka. Lägg till att det konkreta projektarbetet
ofta ligger efter tidplanen och bilden av kaos börjar växa fram. Eller
som Sören Christensen och Kristian Kreiner (1997:7) uttrycker det:
”I projekt arbetar man oftast med bristande kunskap, i en turbulent
omgivning och med vaga eller tvetydiga villkor och förväntningar. Att
uppnå resultat under sådana omständigheter är en helt annan ’konstform’ än när villkoren är fullkomliga.”
Processlogik och projektlogik
I syfte att bättre förstå ett fenomen – i detta fall projektpraktiken och
hanterandet av oväntade händelser – kan det betraktas och analyseras
ur olika perspektiv. Beroende på vilket perspektiv vi antar får vi olika
fokus. Medan något hamnar i skuggan framträder annat mera klart.
I artikeln ”Ett skapande kaos” (1999) beskriver författarna Kim Wikström och Claes Gustafsson skillnaderna mellan processpraktiken och
dess logik respektive projektpraktiken och dess logik. Medan processpraktiken, till exempel tillverkningen av tidningspapper på ett pappersbruk,
bygger på upprepbarhet, kalibrering och optimering av processen under
relativt stabila förutsättningar, bygger projektpraktiken, till exempel
genomförandet av ett byggprojekt, på rörelse och ständig förändring
under en begränsad tid och relativt turbulenta förutsättningar.
I processpraktiken – ’det upprepbaras praktik’ – är målet ett slags
steady state, det vill säga en stabil och störningsfri produktion, vilket
närmast motsvaras av timme efter timme utan avbrott i pappersproduktionen. I projektpraktiken – ’det tillfälligas praktik’ – får det inte handla
om stady state eftersom projektets kraft, ja hela idén med projektet,
är rörelsen framåt. Det är genom transformation som värde skapas,
inte genom att ha uppnått det stabilas tillstånd. Alf Rehn (2003:25)
uttrycker det på följande sätt:
”Projekt är inte det stabilas konst utan det möjligas.”
42
Rörelsens nödvändighet
Projektpraktiken, och därmed byggprojektparktiken, handlar således i
grund och botten om rörelsen framåt. Marcus Lindahl, som även han
studerat byggprojekt, skriver: ”Om man vill beskriva situationen på
byggplatserna med ett enda ord kanske bråttom är det som bäst återger
essensen av arbetet.” (2003, s 16). Den rörelse som pågår handlar dels
om den förändring som projektet i sig syftar till att skapa – transformationen – från ett tillstånd till ett annat, från en äng, en kaj eller ett
träsk till en byggnad eller anläggning. Denna rörelse för också med sig
rörelse i form av till exempel transporter av olika slag, till exempel människor som kommer och går samt utrustning som levereras. Rörelsen för
också med sig en tankerörelse, där erfarenheter från olika projekt vävs
samman i problemformulerandet och problemlösandet i den specifika
situationen. Rörelsen handlar också om den förändring – oordning eller
störning – som omgivningen i sig utgör i form av oväntade händelser,
till exempel försenade leveranser, räntesänkningar eller slagregn. Varje
situation är unik och förändrar sig ständigt och det som ena dagen kan
te sig på ett sätt kan dagen därpå te sig på ett helt annat sätt.
Samtidigt som byggprojektpraktiken strävar efter att skapa, driva
och leda den ena rörelsen – transformationen – strävar den till att
kontrollera, bemästra och leda den andra – oordningen. De två behöver inte vara varandras fiender. Men de kan vara det. Till exempel kan
oordningen ofta utgöra ett hinder för transformationen. Oordningen
behöver dock inte hindra transformationen. Oordningen kan också
ge transformationen extra energi. Till exempel kan en räntesänkning
skapa extra intensitet gällande materialförsörjningen i ett byggprojekt
och hot om kraftigt regn kan prioritera takläggningen framför andra
aktiviteter.
Byggprojektpraktiken strävar således till att skapa rörelse – transformation. Och kraften ligger i just rörelsen framåt. Ett avstannat projekt,
ett projekt i stiltje (Karrbom, 2000), har liten eller ingen kraft eftersom
det är genom rörelsen som nya möjligheter – nästa steg i processen –
skapas. Byggprojektparktiken strävar emellertid också till att bemästra
rörelse – oordning. Det handlar då om att kontrollera en situation som
är i förändring så att den blir hanterbar.
43
Balansen mellan ordning och oordning
I inget byggprojekt råder totalt kaos, total oordning. Då skulle det
inte vara ett byggprojekt utan just kaos. I det oordnade, i det som
på ytan kan verka som kaos, finns ordning. Det kan vara så kallade
handlingsmönster (Czarniawska, 2000) eller andra stabiliserande
strukturer. I byggprojekten motsvaras dessa till exempel av projektmodeller, standarder och tekniska plattformar. Det finns emellertid en
risk att de stabiliserande strukturerna växer sig så starka kan hämma
utvecklingen och därmed transformationen. Strukturerna kan bli
självförstärkande och ta över det situationsanpassade handlandet och
då är vi tillbaka i rutinen, i ordningen och det redan kända, det vill
säga i processpraktiken.
Det är alltså inte självklart att allt bättre tidplaner, kalkyler och
byggnadsinformationsmodeller resulterar i bättre projekt om inte också
förmågan att hantera det oväntade – som alla vet kommer att inträffa
förr eller senare – finns. Det är inte den bästa tidplanen, kalkylen eller
modellen som med automatik skapar det bästa projektet och den bästa
produkten utan den skickligaste projektledaren; hon eller han som har
den speciella förmågan att använda tidplanen, kalkylen och modellen
för att säkerställa rörelsen framåt.
Gustafsson (2001) har skrivit om företags utveckling likt ”surfandet på vågen”. Han skriver att det är vanligt att man säger att företag
strävar till att uppnå balans, men att det i praktiken är sällan man
möter företag i balans. Ännu mer sällan händer det att man möter en
företagsledare som säger att företaget – eller ledaren i sin ledning –
strävar efter balans. Istället lever företag, menar Gustafsson, genom
att snubbla framåt på gränsen till kaos.
Ledning av ordning, ’det upprepbaras praktik’, kräver således införandet av en smula oordning – ett steg närmare vågtoppen – medan
ledning av oordning, ’det tillfälligas praktik’, kräver införandet av en
smula ordning – ett steg bakåt. För mycket av det ena eller det andra,
och företaget faller handlöst. Gustafsson poängterar också att den
stabila världen håller på att bli allt mer ointressant. Fastnar företaget
eller ledaren där är konkurrenterna redan ointagligt före (Gustavsson,
2001:12):
44
”Ju mera globaliserad ekonomin blir, ju snabbare den elektroniska
världen agerar, dess ointressantare blir den stabila världen. De framgångsrika företagen – och företagsledarna – tvingas allt längre fram i
skummet på vågtoppen. För det är där, just då man snubblar in i kaos,
som livet finns.”
Hur kan då det vardagliga genomförandet av byggprojekt organiseras för att hantera det oväntade och skapa, upprätthålla och dra
fördel av rörelsens kraft? Vad är det som organiserar och möjliggör
rörelsen framåt?
Småprat
Det är här som småpratandet, eller egentligen småpratsbruset, kommer
in. Ett omfattande empiriskt material, närmare bestämt intervjuer,
observationer, fältanteckningar och fältdagböcker från tre kraftverksprojekt (Karrbom Gustavsson, 2005) visar att småpratandet har en
avgörande betydelse både för förståelsen av den specifika situationen
och för handlandet i densamma. Men vad menas då med småprat?
Med småprat avses det vardagliga prat som socialt svetsar samman
människor inom en familj, en praktik, en profession eller en kultur (jmf
med ”communities of practice”, Wenger, 1998). Småpratet utgör en
central och en i allra högsta grad naturlig del av vardagen, ja av dagen
som sådan, på de platser där människor möts. På sätt och vis, kan man
hävda, lever vi, var och en, i ett ständigt närvarande brus av struntprat,
av kommentarer, påståenden, förnekanden, viskningar och rop. Tillsammans utgör detta en ljudkuliss, ett moln av lågt mummel, rykten,
skvaller, kommentarer, berättelser, förklaringar och vandringshistorier
(Karrbom Gustavsson, 2005). Människans mest dominerande omgivning består otvivelaktigt av prat, framför allt av det ganska odramatiska
och till intet stort syftande småpratet (Gustafsson, 1994).
I småpratet kommenterar man, tar ställning och värderar – ofta
negativt – det skedda. Det är i småpratande som flertalet ideal, normer
och regler skapas uppkommer, odlas och vinner spridning inom organisationer (Gustafsson, 1994). Det är också i småpratet som känslor
stäms av och ambitioner formas. I småpratet kalibreras människors
förväntningar i och på organisationer, och trots småpratets tillfälliga
45
och fragmenterade karaktär uppstår och odlas gemensamma konstruktioner om vad som har hänt, vad som händer och vad som tros
kommer att hända (Sjöstrand och Tyrstup, 1999). Dessa kollektiva
berättelser bildar sediment av förståelse och förväntningar och som
sådana kan de bistå eller försvåra för den som försöker påverka ett
skeende (Ekman, 1999).
I småpratsbruset, och genom de berättelser som där berättas, nås
många olika erfarenheter, både egna och andras. I det allmänna tyckandet och tänkandet, skvallret, ryktena och historierna ryms erfarenhetsbaserad och personlig kunskap. Och genom småpratet kan den
kunskapen kring såväl problemformulering som problemlösning delas
mellan människor och mellan projekt. Därmed kan småpratet bidra till
skapandet av den enskilda människans kunskap och förtrogenhet – till
den i byggprojektpraktiken så värdefulla handlingsrepertoaren som
manifesterar förmågan att hantera det oväntade.
I småpratet skapas också bekantskap och deltagande – känslan av
”vi” och i småpratet formas bilden av vad som förväntas av projektet
och den enskilde – vad det är som ska byggas. Det innebär att småpratet
formar en kompassriktning för vad som gäller, hur det går, vem som
är att lita på och vad som är ett bra sätt och inte. Småpratet kan också
förstås som en länk till det som varit, det som är och till det som ska
komma och därmed ses som en navigatör i det skapande kaoset, en
organisatorisk mekanism – en rörelse i sig.
Småprat och organisering
Småpratet säger oss något centralt om organisering i ’det tillfälligas
praktik’. Det till intet stort syftande småpratet utgör en organiserande
mekanism och bidrar till själva organiseringen av projektets genomförande. Det är i den ljudkuliss av småprat som omger människorna i
byggprojekten under genomförandet som såväl projektorganisationen
som projektresultatet, det vill säga byggnaden, skapas – och de skapas
samtidigt. Sammantaget kan sägas att småpratet finns där människor
finns och det är till för att vara där, utmaningen för det projektbaserade
företaget är att uppmärksamma det. Småpratet ska således inte förstås
46
som smörjolja för att minska friktionen i projektgenomförandet utan
som själva projektgenomförandets motor. Det är i och genom småpratet
som oväntade händelser hanteras och projektet drivs framåt.
Det betyder att kärnan i byggprojektpraktiken – förmågan att genomföra framgångsrika projekt – ligger i förståelsen av hur människor
samarbetar, kommunicerar och socialt interagerar i vardagen och hur
intressenternas förväntningar och projektets förutsättningar formas och
omformas under genomförandet. Handlingsrepertoaren är viktig och
den bidrar till att hantera det oväntade, och småpratet är dess grund
och skapare. Utan småpratet blir det varken projektorganisation eller
byggnad. Det är således inte som i projektteorin, att det först skapas
en projektorganisation och sedan en byggnad. Av nödvändighet skapas
de samtidigt. Organisationen skapar sig själv och sina förutsättningar
samtidigt som den skapar byggnaden.
Samtidigt är det skäl att notera att småpratet inte finns där som
en följd av att företagsledningen skulle inse att det är betydelsefullt
och därför medvetet skulle initiera det. Även om så ibland kan ske är
förhållandet snarare det omvända. Småpratet är så dominerande, så
ständigt närvarande och oundvikligt, att dess förekomst och effekter
är en självklarhet. Att byggprojektets genomförande inte skulle vara
möjligt dessförutan, är något man inte reflekterar över. I modellen,
planen och kalkylen, eller i projektledningshandboken för den delen,
noteras inte denna självklarhet – och inte heller dess konsekvenser.
Där förblindas man av den rationella modelleringens, planeringens
och kalkyleringens elegans, även om den rationella modellen, planen
eller kalkylen för det mesta skulle vara ogenomförbar om småpratet
inte fanns.
Det jag vill aktualisera med denna text är det allmänna småpratsbruset som omger byggprojekt. I småpratsbruset, och de värderingar
och omdömen som följer med det, formas ledtrådarna om vad byggprojektpraktiken är och vad den går ut på, vad som är bra och dåligt, vad
som är önskvärt och inte, hur problem kan identifieras och lösas, och
hur det oväntade hanteras. Och, inte minst viktigt, i småpratsbruset
byggs förväntningarna på, och förutsättningarna för, ett lyckat projekt
– något som de skickliga projektledarna redan haft förmågan att inse.
47
referenser
Christensen, S. & Kreiner, K. (1997). Projektledning – att leda och lära i en ofullkomlig värld.
Lund: Academia Adacta
Czarniawska, B. (2000). Att studera management som skapandet och återskapandet av
handlingsnät. Nordiske Organisasions Studier. 3:5-2
Ekman, G. (1999). Från text till batong – om poliser, busar och svennar. Doktorsavhandling,
Handelshögskolan i Stockholm
Gustafsson, C. (1994). Produktion av allvar – om det ekonomiska förnuftets metafysik. Stockholm: Nerenius & Santérus
Gustafsson, C. (2001). Idiergi – eller funderingar kring livet på gränsen till kaos. Pink Machine
Papers #2-nr 2. Industriell ekonomi och organisation, kth, Stockholm
Karrbom Gustavsson, T. (2005). Det tillfälligas praktik – om möten och småprat som organiserande mekanismer i anläggningsprojekt. Doktorsavhandling, Industriell ekonomi och
organisation, kth, Stockholm.
Karrbom, T. (2000). What Happens When Nothing Happens? EGOS, Helsingfors
Karrbom, T. & Lindahl, M. (2000). Complexity Within International Projects. Kim
Wikström och Alf Rehn (red). Projektperspektiv. Företagsekonomiska institutionen vid
Åbo Akademi
Lindahl, M. (2003). Produktion till varje pris. Om planering och improvisation i anläggningsprojekt. Doktorsavhandling, Industriell ekonomi och organisation, kth, Stockholm
Rehn, A. (2003). Resan, jobbet och metafysiken Projektledning och tidens problem. Stockholm:
Arvinius Förlag
Sjöstrand, S-E. & Tyrstrup, M. (1999). Synlig och osynlig företagsledning. Sven-Erik
Sjöstrand, Jörgen Sandberg och Mats Tyrstrup (red). Osynlig företagsledning. Lund: Studentlitteratur
Wenger, E. (1998). Communities of Practice, Learning, Meaning, and Indentity. Cambridge:
Cambridge University Press
Wikström, K. & Gustafsson, C. (1999). Ett skapande kaos. Kim Wikström och Alf Rehn
(red). Projektperspektiv. Företagsekonomiska institutionen, Åbo Akademi
48
VI
Vad är byggsektorn bra på?
Tina Karrbom Gustavsson och Hans Lind
Byggsektorns förmågor Summering
Det produceras ett stort antal texter, till exempel artiklar i internationella
journaler, kurslitteratur, populärvetenskapliga kolumner och krönikor i
branschtidningar, studentrapporter och masteruppsatser, som problematiserar olika fenomen i den svenska byggsektorn. Texterna handlar om
innovationsupphandling, visualisering, agila projektmetoder, kunskapsåterföring, BIM, strategier för grönt byggande eller nya samverkansformer i
byggprojekt för att nämna några aktuella exempel. Ett gemensamt drag för
många av dessa texter är att de i allt väsentligt har samma utgångspunkt
och lösningslogik; texterna inleds med en bakgrundsbeskrivning som
belyser att det finns allvarliga problem inom byggsektorn med till exempel
bristande kvalitet, upprepat slarv och fusk, ineffektivitet, bristande etik
samt ovilja till förändring och avslutas sedan med lösningsförslag till ovan
nämnda problem, oftast i termer av rationella metoder för ökat fokus på
planering, standardisering och industrialisering.
Det är givetvis mycket viktigt att uppmärksamma problem Det ligger också nära till hands, inte minst för forskare på tekniska högskolor,
att föreslå rationella lösningar till problemen, inte sällan inspirerade
av andra framgångsrika industrisektorers agerande; att lära av andra
är ofta fördelaktigt.
Samtidigt finns det anledning att uppmärksamma risken (och problemet) med ett sådant förfarande; ett alltför ensidigt fokus på problem och
49
problemlösning. ,Kanske ska man ha lite mer kritisk distans och fundera
lite djupare på vad problemet egentligen består i och varför problemet
inte redan lösts. Ett probleminriktat perspektiv tenderar också att lägga
fokus på sektorns oförmågor; det som sektorn inte är bra på, det som
lindrar eller i bästa fall botar besvären, men som inte självklart bidrar
till nya möjligheter. Svepande idéer om lösningar som framförs med
tämligen regelbundna intervaller utan en analys av de hinder som finns
leder sällan någonstans och det finns också en risk att det skapas något
som kunde kallas vandringssägner om problem. Problem som alla pratar
om men som har bristande förankring i noggranna empiriska studier.
Om vi lägger drömmen om det stora revolutionen åt sidan handlar det
om att förändra sektorn genom att bygga vidare på de styrkor som finns
och de möjligheter som ligger i förlängningen av dessa styrkor.
En viktig inspirationskälla för utvecklingen av byggsektorn har sedan
lång tid tillbaka varit verkstadsindustrins effektiva produktionsprocesser.
Det har resulterat i ett stort antal satsningar på industriellt byggande, satsningar som sällan varit lyckade. Risken med denna inspirationskälla är att
produktivitetsivern sätter upp skygglappar för det faktum att förebilderna
inom verkstadsindustrin arbetat mycket tålmodigt och under en lång rad
av år för att söka efter nya möjligheter – stora som små – och därigenom
systematiskt byggt upp den specifika kunskapen ’att göra rätt’.
Ett teoretiskt begreppspar som belyser detta presenteras i James G
March’s artikel ”Exploration and Exploitation in Organizational Learning” (1991). Där diskuterar March ”exploration of knowledge”, det vill
säga utvecklandet av ny kunskap och därmed nya möjligheter, i relation
till ”exploitation of knowledge”, det vill säga användandet av redan
befintlig och beprövad kunskap. I utvecklandet av en industrisektor är
båda dessa kunskapsutvecklingsprocesser nödvändiga och de förutsätter
varandra; användandet av redan befintlig och beprövad kunskap måste
vara så effektivt att det genererar resurser att investera i utveckling av
ny kunskap som i sin tur möjliggör ökad konkurrenskraft, osv.
Vilka den svenska byggsektorns förmågor är, det vill säga vad den
svenska byggsektorn är bra på, är en fråga som få ställt sig. Det är en av
orsakerna till initiativet till denna bok. Svaren på frågan handlar för det
första om specifika förmågor: förmågan att kombinera kompetenser,
50
förmågan att i bilder övertygande beskriva ett tänkt objekt, och förmågan
att hantera det oväntade. Flera av dessa förmågor har det gemensamt
att det handlar om kommunikation: Det är i kommunikationen mellan aktörerna i sektorn och i kommunikationen med olika intressenter
(medborgare, finansiärer, myndigheter etc.) som nya möjligheter för
byggsektorn identifieras och skapas. Byggsektorn har också förmågor
som är gemensamma med andra industrisektorer: Att i situationer med
konkurrens och kompetenta kunder kunna leverera allt bättre produkter.
Det är också viktigt att återknyta till diskussionen om förändringssvindel i bokens inledningskapitel. Det tar tid att utveckla förmågor, och
förändringar som bygger på att dessa förmågor utvecklas och tillämpas
är ofta relativt långsamma och tålamodskrävande.
Avslutning
Ett sätt att motverka ett ensidigt förhållningssätt är att kombinera olika
kompetenser, vilket för övrigt också behandlas i Örjan Wikforss text i den
här boken. Forum för Industriell Byggnadskonst (find) som skapades på
kth för cirka 5 år sedan är ett sådant exempel och den här boken är ett
praktiskt uttryck för ett sådant kombinerande av kompetenser. Genom
find har forskare från olika discipliner inom samhällsbyggande – huskonstruktion, arkitektur, fastighetsekonomi och projektkommunikation
– mötts. Möten som också lett till ökat samarbete i undervisningen och
ökad förståelse för hur man tänker i olika discipliner. Samtidigt som
denna bok ges ut så läggs Forumet ner. Det framstår inte som meningsfullt att urskilja så kallat industriellt byggande från annat och – i linje
med de argument som lagts fram ovan - inte heller meningsfullt att peka
ut en särskild väg som viktigare än andra när det gäller förändringar i
byggsektorn. När de informella nätverken utvecklats så minskar också
behovet av de formella. Vi vill dock avsluta med att tacka alla som bidragit
till finds arbete under de år som gått.
referenser
March, J.G. (1991). Exploration and exploitation in organizational learning. Organization
Science, Vol 2. No.1. pp. 71-87
51
Författarpresentation
Sara Grahn är arkitekt sar/msa och professor i hållbar gestaltning på Arki-
tekturskolan, kth. Hennes fokus är hållbarhet som en integrerad del av
arkitekturen. Hon är också praktiserande arkitekt på White arkitekter.
Tina Karrbom Gustavsson är civilingenjör, tekn dr, universitetslektor i
projektkommunikation och verksam vid Institutionen för fastigheter
och byggande, kth. Hon är intresserad av organiserings- och kommunikationsprocesser i projektintensiva organisationer och speciellt
samspelet mellan informell och formell kommunikation.
är teknik- och miljöchef på Veidekke i Sverige. Han är
en ofta anlitad föredragshållare inom samhällsbyggnad.
Johnny Kellner
Hans Lind är
professor i fastighetsekonomi vid Institutionen för fastig
heter och byggande, kth. Hans forskning handlar bland annat om fastighetsvärdering och värderingsmetoder, de allmännyttiga bostadsföre
tagens utveckling, hyresmarknaden, hyresreglering och hyressättning.
Örjan Wikforss är arkitekt sar/msa, tekn dr och professor i projektkom-
munikation, kth. Hans fokus är projektledning och kommunikation
inom arkitektur och byggande. Med erfarenhet från arkitekturpraktik
och forskning granskar han föreställningar och förväntningar vid
införandet av ny teknik.
52

byggsektorns

Related documents

Products

Support

byggsektorns

Related documents

Add this document to collection(s)

Add this document to saved

Suggest us how to improve StudyLib