Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
1 SS
State-of-the art: Svensk rhinologi då och nu
Jan Kumlien (2), Lars Lundblad (1)
Öron-näsa-halsklinken, Karolinska Universtetssjukhuset, Solna
(1).Öronkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset (2).
Föreläsarna kommer att ge personliga reflektioner angående rhinologins
utveckling under 40 år.
I Sverige har vi haft en betydande forskningsverksamhet, med ett stort antal
avhandlingar, varav flera haft betydelse för våra behandlingsprinciper.
Diagnosmetoder har utvecklats och behandling av flera rhinologiska
sjukdomar har förändrats.
Den radiologiska och kirurgiska teknikens utveckling kommer också att
belysas. Presentationen sker i dialogform illustrerad med många bilder ur
porträttgalleriet.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
2 SS
Endoskopisk endonasal kirurgi framifrån och bak
Ola Gärskog (3), Pernilla Sahlstrand Johnson (1), Monika StenkvistAsplund (4), Cecilia Ahlström-Emanuelsson (2)
Inst för kliniska vetenskaper, Enheten för ÖNH-sjukdomar, UMAS, Malmö
(1).SUS / Lund (2).ÖNH Umeå (3).ÖNH-kliniken, Akademiska Sjukhuset,
Uppsala (4).
Endoskopisk kirurgi via näsan har de senaste 15 åren blivit det vanligaste
sättet att komma åt bihålorna. Alltmedan instrumenten har utvecklats och
kirurgerna förfinat tekniken har man utnyttjat näskaviteten åt att komma
andra närliggande strukturer, såsom tårsäcken, ögonhålan och hypofysen.
Idag opereras inte bara patienter med bihåleinflammation (rinosinuit) med
denna endoskopiska teknik, utan även patienter med t ex tårvägsproblem,
endokrin oftalmopati och intrakraniella tumörer. I detta symposium ges en
översikt över vilka kirurgiska interventioner rinologer idag kan erbjuda vid
nästäppa, rinosinuit och återkommande näsblödningar samt vid tillstånd
som drabbar vävnad närliggande näsan och bihålorna.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
3
On Health-Related Quality of Life
and Diagnostic Improvements in
Rhinosinusitis
Pernilla Sahlstrand Johnson (1)
Inst för kliniska vetenskaper, Enheten för ÖNH-sjukdomar, UMAS, Malmö
(1).
Bihåleinflammation (rinosinuit) definieras som inflammation av näsans och
bihålornas slemhinna. Akut rinosinuit är den femte vanligaste orsaken till
antibiotikaförskrivning. Kronisk rinosinuit verkar vara ett ökande
hälsoproblem, som drabbar drygt 9% av Europas befolkning och innebär en
stor belastning på hälsoekonomin. I denna doktorsavhandling studerades i
en multicenterstudie, hur olika typer av kronisk rinosinuit och näspolyper
påverkar HRQOL, mental hälsa och sjukskrivning. Dessutom utvecklades
en helt ny Doppler-utrustning, med vilken diagnostiken av rinosinuit skulle
kunna förbättras.
Tvåhundrasju patienter med kroniska bihålebesvär inkluderades
konsekutivt vid tio Öron-, Näs- och Halskliniker i Sverige. Patienterna fick
rapportera HRQOL, mental hälsa och sjukfrånvaro p.g.a. sina bihålebesvär.
Studiepopulationen scorade signifikant sämre HRQOL än den svenska
normalpopulationen. Patienterna uppgav 8-14 dagars sjukfrånvaro under ett
år p.g.a. sina bihålebesvär, och patienter med recidiverade rinosinuit
rapporterade högst sjukskrivningstal. En VAS-skala med fråga om hur
mycket man totalt besvärades av sin rinosinuit visade sig var ett enkelt sätt
att mäta graden av bihålesjukdom.
En möjlig förbättring av diagnostiken av rinosinuit utvärderades även.
Sedan början av 80-talet har man kunnat ställa diagnosen akut rinosinuit –
en av de vanligaste diagnoserna i öppenvården – på ett enkelt och ickeinvasivt sätt med hjälp av ett ultraljud. Det finns dock ett behov av ökad
diagnostisk säkerhet. Det är idag inte möjligt att med vanligt ultraljud eller
skiktröntgen skilja på mukopurulent (trögflytande var) och serös
(tunnflytande) bihålevätska. Det enda sättet att ta reda på om det föreligger
mukopurulent vätska i käkhålan, och därmed indikation för
antibiotikabehandling, är att spola den, vilket innebär ett obehag för
patienten. Om bihålevätskans konsistens kunde mätas med en icke-invasiv
metod, så skulle man på det viset kunna avgöra om det är en
antibiotikakrävande bihåleinflammation eller inte. I denna avhandling
visades att Dopplerultraljud kan påvisa bihålesekrets egenskaper, utan att
inducera en skadlig temperaturökning i kringliggande ben. Med dessa
studier har vi funnit att Dopplerultraljud kan förbättra diagnostiken av
rinosinuit, vilket borde kunna minska antibiotikaförskrivningen. En
förbättring av diagnostiken skulle även innebära en betydande ekonomisk
och ekologisk vinst för sjukvård och samhälle
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
4F
Extracranial vascular malformations
- a therapeutic challenge
Jochen Werner (1)
Tyskland (1).
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
5
Tumor colli i Västra
Sjukvårdsregionen. 15 års
retrospektiv studie
Lars Axelsson (2), Jan Nyman (1), Eva Hammerlid (3)
Onkologkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg (1).ÖNHklin, Sahlgrenska, Göteborg (2).ÖNH-kliniken, SU, Göteborg (3).
Lymfkörtelmetastatering på halsen, tumor colli (TC), är en
uteslutningsdiagnos efter att utredning genomförts för att hitta
primärtumören. Diagnosen är ovanlig med incidens på ca 0,34/100.000
inv/år. På senare år har behandlingen i VSR ändrats från extern radioterapi
med ev kemoterapi till radikal halskörtelutrymning och postoperativ
radioterapi. I syfte att beskriva denna patientgrupp samt studera
överlevnaden och om den har förändrats efter det behandlingsregimen
ändrades har patienter med TC inom VSR följts upp
Via Onkologiskt Centrum i Göteborg identifierades pat som fått diagnosen
TC 1993-2007. Enbart de med kurativt syftande behandling där
cytologprov eller px visat skivepitelcancer eller lågt differentierat carcinom
inkluderades i studien. Pat indelades i 3 behandlingsgrupper: 1. Kirurgi
med postop radioterapi med/utan kemoterapi. 2. Radioterapi med/utan
kemoterapi. 3. Enbart kirurgi
1993-2007 diagnostiserades 58 pat med TC, varav 77,6% var män.
Medianåldern var 58,4 år. Fördelning avseende N-klassifikation var: N1
19,6%, N2 64,2% samt N3 16,1%.
Den vanligaste behandlingen var kirurgi med postop radioterapi med eller
utan kemoterapi 54,4%, följt av radioterapi med/utan kemoterapi 36,8%
medan 8,8% behandlades med enbart kirurgi
7 pat fick recidiv (13,0%), varav 6 var regionala och ett fall
diagnostiserades primärtumören, tungbascancer. 4 av pat med recidiv hade
behandlats med enbart kirurgi och 3 hade fått radioterapi men ej fulldos.
5-års överlevnaden för hela gruppen är 78,6%. Överlevnad beräknad efter
erhållen behandling var i grupp 1 80,6%, grupp 2 75% och i grupp 3 80%.
Om grupp 2 delades upp i de pat som fick kemoradioterapi var
överlevnaden 90,9% jämfört med 55,6% för de som enbart fick radioterapi.
Överlevnaden vid recidiv var 57,1%. Överlevnaden beräknad efter Nstadium gav N1 90,9%, N2 83,3% och N3 44,4%
Majoriteten av pat med TC var män. Medianåldern var 58 år. De flesta
diagnostiserades med N2-sjukdom. Kombinationsbehandling var vanligast,
men en betydande andel erhöll enbart onkologisk behandling.
Recidivfrekvensen var låg, 13%. 5-års överlevnaden var högre (79%)
jämfört med tidigare studier om TC vilket sannolikt delvis kan förklaras av
att enbart de med kurativt syftande behandling är inkluderande i materialet.
Överlevnaden var tämligen likartad mellan de olika behandlingsgrupperna,
men med en viss bättre överlevnad vid kombinationsbehandling än med
enbart onkologisk behandling, 81% vs 75%. Prognosen försämras med
stigande N-stadium.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
6
Effekt av strålbehandling på
molekylärbiologiska markörer i
huvud- och halscancer.
Eva Lindell Jonsson (1), Karin Nylander (2), Lars Hallén (1), Göran
Laurell (1)
Institutionen för Klinisk vetenskap, öron-, näs- och halsenheten, Umeå
Universitet (1).Institutionen för Medicinsk biovetenskap, Patologienheten,
Umeå Universitet (2).
Huvud- och halscancer är en mycket heterogen grupp av maligna tumörer
trots att de i 90-95 % av fallen utgörs av skivepitelcancer. Tumörerna
uttrycker olika proteiner som kan analyseras molekylärbiologiskt och i
vissa fall korreleras till överlevnad, tumörutbredning och
metastaseringsgrad. Vi har gjort en molekylärbiologisk analys av
biopsimaterial och kirurgiska resektat från patienter med skivepitelcancer i
huvud- och hals-regionen före och efter strålbehandling. Syftet är att
undersöka eventuella förändringar i samband med radioterapi för
hyaluronsyra (HA), EGFR och tryptas i tumörvävnad och stroma.
Uttrycket av HA, EGFR och närvaron av mastceller kvantifierades i
preparat tagna före och efter strålbehandling med hjälp av immunhistokemi
för att undersöka hur behandlingen påverkade dessa markörer.
HA och EGFR uppvisade liknande uttrycksmönster i tumörvävnad och
histologisk normalt skivepitel före strålbehandling. Ju lägre
differentieringsgrad i tumören desto mer intensiv var färgningen för både
HA och EGFR, ett uttryck som liknande det i de basala lagren i normalt
skivepitel. Efter strålbehandlingen ökade uttrycket av EGFR men inte av
HA i normalt epitel. Ett ökat antal mastceller kunde också noteras efter
strålbehandling. Man kunde inte notera något uttryck av EGFR i
bindvävens fibroblaster vare sig före eller efter strålbehandling trots att
detta tidigare beskrivits i “in vitro studier ”.
Strålbehandling visade sig ha en stimulerande inverkan på uttrycket av
EGFR i normalt skivepitel, vilket fick uttrycket att mer likna det i lägre
differentierade lager av epitelet.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
7
Diffusions-MR vid kolesteatom
Kornel Sass (3), Mårten Annertz (1), Bo Paulsson (2)
Röntgenkliniken,VO Diagnostik Helsingborgs lasarett,Ängelholms sjukhus
(1).ÖNHkliniken, VO Huvud-Hals-Hud Helsingborgs lasarett
(2).ÖNHkliniken, VO Huvud-Hals-Hud Helsingborgs lasarett, Ängelholms
sjukhus (3).
Kolesteatom är en klinisk diagnos där man hittills haft relativt begränsad
hjälp av CT och tidigare MR-protokoll. För att kunna skilja ut kolesteatom
från annan temporalbens-/mellanöronpatologi har de senaste åren har ett
MR-protokoll utvecklats från Antwerpen, Belgien, och använts allt mer
internationellt. Metoden med namn non-echo-planar diffusion weighted
MRI (non-ep dw MRI) här förkortat diffusions- (diff-) MR har visat i
upphovscentrats publikationer en hög sensitivitet samt specificitet vid
kolesteatomdiagnostik.
Målet med aktuell undersökning var att utvärdera diff-MR under svenska
förhållanden på ett icke universitetssjukhus (Helsingborg/Ängelholm) och
klarlägga diff-MRs förmåga att korrekt påvisa kolesteatom jämfört med
operationsutfallet som gold standard.
Diff-MR har utförts enligt protokoll från Antwerpen på båda studieorterna
medan operationerna gjorts i Helsingborg. Retrospektivt identifierades
totalt 106 diff-MR med kolesteatomfrågeställning från dec 2008 till mars
2012. Materialet utgörs av de diff-MR undersökningar som efterföljts av
mellanöroningrepp; 51 diff MR undersökningar på totalt 40 patienter. DiffMR utfallet kolesteatom ja/nej har jämförts med ev. kolesteatomfynd vid
operationen. En subgrupp (n=31) inkluderande samtliga fall med
falska/inkonklusiva diff-MR svar (n=13) tillsammans med slumpvis
utvalda korrekta diff-MR (n=18) har blindat eftergranskats av den mest
erfarna neuroradiologen för att utvärdera om högre röntgenologisk
kompetens skulle påverka metodens träffsäkerhet.
Diff-MR kunde korrekt påvisa kolesteatom i 74% av fallen (38/51). Falskt
negativa svar sågs hos 12% (6/51), falskt positiva svar sågs hos 6% (3/51)
och inkonklusiva svar hos 8% (4/51). Den blindade eftergranskningen gav
inte någon uttalad förändring av resultaten. Extrapolerat ökade antalet
korrekta diff-MR-svar till 80% och falska resultat minskade till 10% falskt
negativa, 4% falskt positiva samt 6% inkonklusiva.
Non-ep dw MR (diffusions-MR) har utvärderats avseende dess förmåga att
påvisa mellanöronkolesteatom där resultaten har korrelerats till eventuellt
fynd av kolesteatom i samband med efterföljande mellanöronoperation.
Diffusions-MR synes vara ett värdefullt diagnostiskt hjälpmedel där man i
ca 75% av fallen kan påvisa ett föreliggande kolesteatom. P.g.a. förekomst
av både falskt positiva (6%) samt falskt negativa svar (12%) måste
diffusions-MR svaret hos varje enskild patient värderas i ljuset av övriga
diagnostiska fynd.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
8
Filtrerad musik som terapi vid tonal
tinnitus.Patienturval och preliminära
resultat.
Åke Reimer (1)
ÖNH-mottagningen i Höllviken (1).
I ett material av patienter som sökt för tinnitus fann man en mängd olika
etiologiska orsaker. En långtidsuppföljning visade att besvärsgraden avtog
signifikant för gruppen som helhet, men för yngre patienter och för de med
bullerskada kunde någon säker minskning av besvären inte ses. Mot
bakgrund av nya rön om behandling av tonal tinnitus med ”notched music”
( Pantev C. et al 2012, Frontiers in Systems Neuroscience vol 1, 1-19)
gjordes en ny enkät där besvärsgrad,ångest -och depressionsindikatorer
samt tinnitus karaktär och lokalisation angavs. Information gavs om
möjlighet till musikterapi vid tonal tinnitus.
Tonhöjden på patientens tinnitus fastställes med frekvenssvep från låg till
hög frekvens och vice versa. Tinnitus styrka angives genom att fastställa
skillnaden mellan hörtröskel och maskeringströskel för vitt brus. Ljudtryck
mätes med ljudtrycksmätare 50 cm framför patienten.
De patienter som med godtagbar säkerhet kunnat ange tinnitus frekvens har
valt musikfiler med önskad musik, och en filtrering av en oktav runt
tinnitusfrekvensen har gjorts. Patienterna har lyssnat på musiken med
hörlurar i en till två timmar dagligen på en behaglig ljudnivå.
Av etthundrafemtioåtta patienter angav sextiotre intresse att pröva
musikterapi, men av dessa hade endast arton en ”rent” tonal tinnitus.
Tretton patienter har genomgått bedömning inför behandlingsförsök med
”notched music” .Flera patienter har beskrivit sin tinnitus som varande av
tonkaraktär, men vid försök till tonhöjdsbestämning förelåg inte sällan stor
osäkerhet.Behandling har pågått som längst i fyra månader.
Behandlingsresultat och neurofysiologisk teori bakom denna form av
musikterapi kommer att redovisas.
Etiologin vid tinnitus,besvärsgrad av tinnitus och besvärsgradens
utveckling med tiden har undersökts i ett patientmaterial från en öppen
ÖNH- mottagning. I en ny enkät studerades besvärsgrad,indikatorer för
ångest och depression, samt tinnitus karaktär.Mot bakgrund av lovande
resultat med musikterapi, s.k. "notched music",erbjöds en grupp patienter
denna terapiform.Preliminära resultat kommer att redovisas.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
9 SS
Kniven eller hörapparaten...eller
både och?
Marie Bunne (2), Jan Grenner (1), Henrik Harder (3), Åke Reimer (6),
Anette Sörlin (5), Bo Tideholm (4)
Audiologisk avdelning,ÖNH-kliniken,Skånes Universitetssjukhus
(1).ÖNH-avdelningen,Oslo Universitetssjukhus (2).ÖNH-kliniken
Linköpings Universitetssjukhus (3).ÖNH-kliniken,Karolinska
Sjukhuset,Stockholm (4).ÖNH-kliniken,Sunderby Sjukhus (5).ÖNHmottagningen i Höllviken (6).
Symposiet är ett gemensamt initiativ från SFOHH och SMAF.
Moderatorer: Åke Reimer och Anette Sörlin. Målsättningen är att
presentera moderna kirurgiska och hörseltekniska metoder för
hörselförbättring och att belysa metodernas begränsningar och risker.
Genom att presentera ett antal fallbeskrivningar kommer vi försöka belysa
betydelsen av samarbete mellan öronkirurg och audiolog vid preoperativ
bedömning av hörselfunktionen och vid bedömning av behov av andra
rehabiliteringsåtgärder. Panelens experter ( Marie Bunne, Jan Grenner,
Henrik Harder och Bo Tideholm) kommer att belysa vad kirurgiska
och/eller hörseltekniska åtgärder kan åstadkomma avseende
hörselförbättring vid skador på mellanörats strukturer efter infektioner,
efter trauma ,vid missbildningar och vid otoskleros.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
10
ABR eller MRI vid
akustikusneurinom-misstanke? Det
är frågan!
Christine Öhlander (2), Marie-Louise Barrenäs (1)
Växthuset, Centrum för tillväxtforskning, Drottning Silvias Barn- och
Ungdomssjukhus, Sahlgrenska Akademisjukhuset (1).Öron-, näsahalskliniken Hudiksvalls Sjukhus 82481 Hudiksvall (2).
Fram till idag har misstanke om akustikusneurinom (AN) pga
asymmetriska audiovestibulära symtom uteslutits genom ett normalt ABR
(auditory brainstem respons). Vid ett patologiskt ABR remitteras patienten
för diagnostisk MRI. SBU kommenterade 2010 en brittisk systematisk
review avseende utredning av misstänkt tumör i hörsel- och balansnerven,
och konkluderade att primär utredning med MRI utan kontrast idag är att
föredra framför utredning med ABR i kombination med MRI, detta då MRI
visar sig ha bättre såväl sensitivitet som specificitet samt vara mer
kostnadseffektivt än kombinationen av MRI och ABR tillsammans. Den
brittiska översikten behandlade dock inte ABR enbart, dvs utan MRI. Syftet
med denna studie är att genom en systematisk litteraturöversikt granska
huruvida den diagnostiska tillförlitligheten hos enbart ABR vid misstänkt
akustikusneurinom är tillräckligt hög för att patienter med AN ska kunna
utskiljas från patienter utan AN men med asymmetriska audiovestibulära
symtom?
Utifrån MeSH-termerna ”magnetic resonance imaging”, ”neuroma,acustic”
och ”evoked potentials, auditory” kunde 29 artiklar selekteras efter sökning
via PubMed, varav 4 artiklar hade longitudinell design.
Såväl retrospektiva som longitudinella studier visar att ABRs sensitivitet
varierar beroende på tumörens storlek. Vid små tumörer (<10mm) påvisas
sensitivitet ner mot 60%, men sensitiviteten ökar till ca 90% om storleken
är större än 1cm. Sensitiviteten hos MRI är dock närmare 100% även för
små schwannom.
Studien visar att sensitivitet för ABR vid misstänkt AN varierar beroende
på tumörstorlek. ABR har god tillförlitlighet vid tumörer >1cm. MRI hittar
med mycket stor säkerhet även de mindre tumörerna jämfört ABR, men
säger dock inget om nervens funktion. Ett annat viktigt funktionstest vid
AN är Tal i Brus. Vi rekommenderar därför att MRI skall utgöra golden
standard vid AN diagnostik, även om MRI endast ger en avbild av
tumörens storlek, form och läge. För att kartlägga hörsel- och
balansnervens funktion, skall även ABR, Tal i Brus, och VNG ingå i
utredningen av auditiv och vestibulär funktionen hos patienter med
diagnosticerat AN.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
11
En ny metod för att göra röstfistlar
hos laryngektomerade
Gregory Margolin (1), Jonas Karling (2)
Öron-, näs- och halskliniken, Karolinska, Solna (1).Öron-, näs- och
halskliniken, Karolöinska Solna, 171 76 Stockholm (2).
Hittills görs många röstfistlar både primärt, i samband med själva
laryngektomin, och sekundärt, hos redan laryngektomerade patienter, med
hjälp av trocar. Denna skapar ett runt hål vilket är bra men förstör en del
vävnad och kan upplevas onödigt traumatiskt. Dessutom behöver den
steriliseras och bytas ut när den blir slö
.
I en del fall gör man fisteln med skalpell då stor risk för att få en avlång
slitsliknande ("cat eye") fistel med besvärande läckage vid sidan om
röstventilen som resultat.
Insättandet av röstventilen - Provox2 eller Provox Vega - kräver en extra
guidewire och röstventilen ska fås på plats med ett par peanger vilket inte
alltid är så lätt.
Vid själva fisteltagningen är oftast patienten utan ventilation då
trachealtuben interfererar med ingreppet.
Nu har man utvecklat en ny metod som utesluter dessa svårigheter. Här
görs punktionen med en nål, vilket är minimalt traumatiskt, och
röstventilen sitter upphängd i änden på en dilatator som vidgar fisteln utan
att förstöra vävnad och placerar röstventilen enkelt i fisteln i en enda
rörelse.
Patienten kan ventileras under hela ingreppet.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
12
Intralymfatisk allergen-specifik
immunoterapi: ett effektivt och
säkert alternativ till konventionell
subkutan allergen-specifik för
behandling av allergisk rinit
Terese Hylander (2), Ulla Petersson Westin (4), Karin Lundkvist (3), Karin
Toll (3), Lars Olaf Cardell (1)
Enheten för ÖNH-sjukdomar, CLINTEC, Karolinska Institutet, Stockholm,
Sverige (1).Enheten för ÖNH-sjukdomar, CLINTEC, Karolinska Institutet,
Stockholm, Sverige. (2).Öron-, näs- och halskliniken, Karolinska
Universitetssjukhuset Huddinge, Stockholm, Sverige (3).Öron-, näs- och
halskliniken, Skånes Universitetssjukhus Malmö, Malmö, Sverige (4).
Allergen-specifik immunoterapi används för att behandla patienter med
IgE-medierad allergisk sjukdom. Den nuvarande subkutana
administreringsvägen kräver mer än 50 allergen-injektioner under 3-5 år
och det finns därför ett behov att minska behandlingstiden och göra
behandlingen mer attraktiv. Nyligen framtagna data föreslår att direkt
intralymfatisk administrering av allergen kan ge snabbare resultat med
lägre allergen-doser. I denna dubbelblinda placebo-kontrollerade studien
har vi utvärderat de kliniska och cellulära effekterna av intralymfatisk
allergen-specifik immunoterapi.
Patienter med pollen-inducerad allergisk rinit rekryterades och behandlades
med tre intralymfatiska injektioner (med 4 veckors intervall) av ALK
Alutard (innehållande 1000 SQ-E björk- eller gräspollen) eller placebo
(ALK diluent). Före och efter behandling utvärderades kliniska parametrar
och nässköljvätskor insamlades för analys av inflammatoriska celler och
mediatorer. Dessutom undersöktes aktiveringsprofiler av leukocyter i
helblod.
Alla patienter som behandlades med intralymfatisk allergen-specifik
immunoterapi kunde slutföra behandlingen utan några allvarliga
biverkningar och de rapporterade att injektionerna var nästintill smärtfria.
Preliminära data pekar mot minskade nasala symptom vid allergenprovokation, ett minskat inflammatoriskt svar i näsan samt förändrade
nivåer av aktiverade perifera lymfocyter efter avslutad behandling.
Intralymfatisk allergen-specifik immunoterapi verkar vara en säker och
effektiv behandling som påverkar kliniska parametrar samt aktivering av
lymfocyter. Denna behandlingsstrategi verkar därför kunna utgöra ett tidsoch kostnadseffektivt alternativ till konventionell subkutan allergenspecifik immunoterapi.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
13
En populationsbaserad studie av
sömnrelaterade andningsstörningar
hos barn i relation till
sjukvårdskontakter och kirurgi.
Gunnhildur Gudnadottir (7), Anders Ehnhage (3), Mats Bende (6), Morgan
Andersson (2), Anders Cervin (4), Lars Olaf Cardell (1), Johan Hellgren (5)
Enheten för ÖNH-sjukdomar, Karolinska Institutet, Huddinge (1).Inst för
Öron-, näs- och halssjukdomar, Universitetssjukhuset i Lund (2).Nacka
Närsjukhus Proxima AB/CLINTEC (3).ÖNH klin Universitetssjukhuset i
Lund (4).ÖNH-kliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset Göteborg
(5).ÖNH-kliniken, KSS, Skövde (6).Öron-näs-halssjukdomar, Sahlgrenska
(7).
Sömnrelaterade andningsstörningar(SDB)hos barn utgör ett spektrum från
snarkning till obstruktivt sömnapnésyndrom (OSAS) och kan påverka barns
neurokognitiva utveckling. Behandling med tonsillektomi och abrasio kan
förbättra SDB. Studien syftar till att skatta förekomst av sömnrelaterade
andningsbesvär (SDB) i en svensk normalbefolkning av barn i åldern 0-11
år i relation till sjukvårdskontakter och kirurgi för SDB.
1320 barn i åldern 0-11 år slumpades fram från den nationella databasen på
INFO data/SCB stratifierat på ålder, kön och boende ort för att motsvara en
svensk normalbefolkning. Det validerade livskvalité instrumentet OSA 18
besvarades av en förälder. OSA 18 innehåller frågor om snarkning,
andningsuppehåll, fysiska och emotionella symptom samt barnets funktion
dagtid under de senaste 4 veckorna.Ytterligare ett frågeformulär med kända
och potentiella riskfaktorer för SDB som allergi, astma, sängvätning och
nattlig svettning mm besvarades.
Studien visar att SDB med påverkan på livskvalitén är vanligt hos barn 011 år i Sverige. Av barn med SDB hade 2/3 av barnen inte haft kontakt med
sjukvården för sina symptom. Förekomsten av SDB varierar under
barnaåren och flera riskfaktorer är associerade med SDB vilket bör
efterfrågas vid bedömning av barn som söker för dessa besvär. Jämförelse
med nationell operationsstatistik antyder också att SDB kan var
underbehandlat hos barn i Sverige.
Sömnrelaterade andningsstörningar hos barn är vanligt förekommande och
många av barnen har inte varit i kontakt med sjukvården. Studien belyser
vikten av att vårdnadshavare och sjukvård har kunskap att fånga upp barn
med symptom på sömnrelaterade andningsstörningar.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
14
Vilken effekt har en kommersiell
mjuk underkäksframdragande
bettskena mot snarkning och lätt
andningsstörning?
Morsal Sediqi (2), Gaby Badre (1)
Sahlgrenska Akademin - Göteborg (1).Sahlgrenska Akademin - SDS
Kliniken, Göteborg (2).
Snarkning och andningsstörning under sömn är ett ökande problem.
Beprövade behandlingar har lång väntetid, hög kostnad, kräver expertis
och/eller är inte tilltalande för patienter. Social snarkning behandlas inte av
sjukvården. Det finns därför behov av kompletterande behandling. På
marknaden finns lågprisalternativ -mjuka bettskenor- som patienten själv
kan köpa och anpassa. Syftet med studien var att testa en kommersiell
bettskenas effekt på snarkning och lätta andningsbesvär.
För att uppnå objektiv bedömning, eftersom skenan säljs till vem som helst,
uteslöts bara patienter som inte uppfyllde tillverkarens rekommendation
eller pga hälsorisker (brygga, protes, tandlossning, käkledsbesvär mm).
Eftersom patienten själv gör avtrycket, bestämdes att bara följa
tillverkarens direktiv – utan modifiering. Bettskenan ReduZnore®
(Adactive AB, Sverige) formades under standardiserade förhållanden av
vår personal.
Patienterna förde kontinuerlig sömndagbok och svarade på frågeformulär.
Anpassning, komfort, användbarhet och nyttan utvärderades med VAS.
Patienterna genomgick polygraphi (PG) före och efter 3 veckor med
bettskena.
Fyrtioåtta patienter påbörjade studien, 37 män & 11 kvinnor, medelålder
46, medel-BMI 26,8. Vid första PG, var snarkningsindex medel 35
&#61617; 27 och AHI 10 &#61617; 11.
23 av patienterna avbröt studien: 14 pga tidsbrist mm, 9 (c.a. 19%) pga
besvärliga biverkningar: 7 smärta, 1 allergisk reaktion, 1 ökad
salivutsöndring.
Subjektiv bedömning gavs av 28 patienter (25 genomförde alla PG, 3
avslutade före andra PG): 61% var nöjda (50 % mycket nöjda), 50% tyckte
att anpassning var god/mycket god. 32% upplevde dålig anpassning.
Användbarhet ansågs bra av 89% medan 4 % var negativa. Angående
komfort hade 43% inga klagomål, 46% tyckte den var hård, 11% mjuk.
Många patienter upplevde övergående biverkningar, främst
spänningar/smärta. Subjektivt förbättrad sömnkvalité (ca. 50%) ökade
progressivt från den första till tredje veckan. Tillvänjningstiden kunde vara
> 1 vecka.
PG visade att 52% efter 3 veckor hade signifikant minskad snarkning
(P=0.001), samt 24% hade minskat AHI(P=0.029). Förbättring märktes
särskilt hos patienter med mer uttalade problem.
Denna typ av bettskena kan ha positiv påverkan på snarkning och
sömnkvalitet och i vissa fall vara ett bra och billigt komplement. Effekten
verkar vara bättre vid uttalade besvär. Biverkningar, huvudsakligen
spänningar/smärta (35%), minskar med tiden, sannolikt i relation till
tillvänjningsperiod och bättre anpassning.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
15
Resorbable challenges NonResorbable Sutures in
Transcolumellar Incisions in
Rhinoplasty
Babak Alinasab (2), Per-Olle Haraldsson (1)
ÖNH-kliniken Karolinska Universitetssjukhuset Solna 171 76 Stockholm
(1).Öron-, näs- och halskliniken, Karolinska universitetssjukhuset (2).
The open approach using the inverted v-inscisions has gained popularity in
both primary and revision rhinoplasty in the last years (1). The risk of a
visible columella scar has shown to be low when closed with thin nonresorbable sutures (2-4) but the suture extractions are usually painful and
time consuming.
Objectives: Could resorbable sutures replace non- resorbable sutures? The
present study compares: 1. scaring 2. patient discomfort, and 3. risk for
postoperative infection between the resorbable and non- resorbable sutures.
A total of 40 consecutive patients subjected to open rhinoplasty by the
same surgeon using mid-columellar inverted-V incisions were investigated
retrospectively. The first 20 patients were sutured with non-resorbable
suture material (polypropylene; Prolene 5/0 = PP), and the last 20 patients
with a rapidly absorbable suture material (polygalactic acid; Vicryl Rapid
5/0 = PGA). At a minimum of 6 months follow-up nuisance from suture
extraction 1 week postoperatively and visibility of the columellar scars
were evaluated by the patients using a self report questionnaire.
7/20 (35%) of the patients sutured with PP and 13/20 (65%) of the patients
sutured with PGA considered their scars to be invisible. 60% vs 75%
reported no-discomfort with the sutures. No postoperative infection was
found in any group.
Suturing inverted-V transcolumellar insicions with absorbable suture
material resulted in less visible scars (p>005?), less suture-discomfort (ns)
and no increased risk postoperative infection compared to the traditionally
used and extracted non-absorbable sutures.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
16
Dysfagi och livskvalitet hos patienter
med eosinofil esofagit - en prospektiv
långtidsuppföljning
Helen Larsson (3), Karin Bergman (3), Henrik Bergquist (1), Mogens Bove
(2)
Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg (1).ÖNH-klin, NÄL (2).ÖNH-kliniken,
NÄL, Trollhättan (3).
Eosinofil esofagit (EoE) är en kronsikt inflammatorisk sjukdom där dysfagi
utgör huvudsymtomet. Behandling med topikala kortikosteroider minskar
symtomen och ökar livskvaliteten. Antalet långtidsstudier är få och
remissionsdurationen oklar.
Syftet med studien var att utvärdera dysfagi och hälsorelaterad livskvalitet
hos vuxna med eosinofil esofagit, vid diagnostillfället, efter två månaders
behandling med topikala kortikosteroider samt minst ett år efter diagnos.
Trettionio konsekutiva patienter inkluderades i studien. Behandling skedde
med mometasonfuroat 200mikrog x4 i 2 månader.Utvärdering skedde med
frågeformulären Watson Dysphagia Scale (WDS), EORTC QLQ-OES18
och SF-36. Wilcoxon matched-pairs test användes för att jämföra poäng.
Vid inklusion var medelvärdena för WDS, EORTC QLQ-OES18 dysphagia
och eating scale samt SF-36 global health 19.1, 14.5, 35.1 och 71.2. Efter 2
månaders behandling förbättrades medelvärdena till 9.4 (p .00), 4.9 (p .02),
18.9 (p .01) och 74.4 (ns). Vid andra uppföljningen (medel 2,5 år efter
diagnos), var motsvarande poäng,12.9 (p .01), 7.6 (p .08), 20.4 (p .02) och
76.0 (ns), dvs fortfarande förbättrade jämfört med vid diagnostillfället. Vid
studiestart hade 16 patients sökt sjukvård pga främmande kropp i esofagus
vilket inte skedde för någon efter behandlingsstart under studieperioden.
Nydiagnosticerade patienter med obehandlad eosinofil esofagit har en icke
obetydande börda av symtom, vilket förbättras signifikant efter behandling.
En viss remission kan fortfarande ses över två och ett halvt år efter
behandlingsstart.
Oto-rhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi
17 SS
Pediatrisk ÖNH - dags för en egen
förening?
Richard Kuylenstierna (1)
, (1).
