1
Om Norrtälje:
Från stadens förhärjande genom ryssarna 1719…
Detta avsnitt är hämtat ur jubileumsboken ”Norrtälje stad 1622-1922” av Carl M. Kjellberg.
V
id Karl XII: s död kommo genast de pågående underhandlingarna med ryske tsaren i
ett annat läge, ej minst genom Görtz arresterande, vilken förut verksamt deltagit i
dessa underhandlingar och var mest inne i dem. Man kan ej komma ifrån, att icke
regeringen, när den efter konungens död skulle taga rikets tyglar i sin hand, sedan enväldet
till Ulrika Eleonoras och hennes gemåls häpnad avskaffats vid 1719 års riksdag, visade sig
långt ifrån vuxen sin maktpåliggande uppgift. Det är ej här platsen att ingå på
underhandlingarna med främmande makter och Englands löften att med sin flotta bistå
Sverige mot Ryssland o.s.v. Det bör endast betonas, att efter allt vad man kan finna av
samtida handlingar, folket i allmänhet hade den uppfattningen, att bl.a. en engelsk flotta
skulle komma att hålla ryssarna borta från våra kuster. Dessutom torde det vara visst, att man
i Sverige just ej hade någon vidare respekt eller fruktan för ryssarna, ty under ett adertonårigt
krig hade landet varit förskonat från deras infall, ehuru man hade fullt krig med Ryssland. Då
fredsunderhandlingarna på Åland drogo ut på tiden, misstänkte ryssarna, att det från
Sveriges sida skedde med avsikt för att hinna få ett förbund med England till stånd och
sålunda hjälp av en engelsk flotta. När den första konferensen på Åland äntligen efter
dröjsmål från regeringens sida skulle börja i slutet av juni 1719, hade redan hela den ryska
flottan närmat sig våra kuster för att börja sitt härjningståg. Då Lillienstedt som Sveriges
ombud den 8 juli enligt sina instruktioner erbjöd tsaren Petersburg och Ingermanland, ville de
ryska underhandlarna ej ens framföra detta anbud till tsaren. I stället fick den ryska flottan
order att segla över Ålands hav.
Emellertid hade redan långt förut rykten börjat sprida sig, att tsaren rustade sig till ett
fientligt anfall mot Sverige, och arvprins Fredrik av Hessen (gift med Karl XII: s syster Ulrika
Eleonora, min anm.) jämte flere av rådet yrkade på nödvändigheten av att i tid sätta sig i för svarstillstånd, men härvid visade sig nöden, som ett 20-årigt krig förorsakat, sätta hinder i
vägen. Man fruktade i rådet, att om regementena i förtid sammandrogos, de onödigtvis skulle
utnyttja penningetillgångarna och förtära de ringa förråd, som funnos i magasinen, samt
utarma landet genom durchmarscher. Arvprinsen genomdrev dock, att de regementen, som
vore avlägsnast från huvudstaden, fingo order att uppbryta till Stockholm, dit de begynte
ankomma i slutet av maj. Den 29 maj skrev Lillienstedt från Åland, att det ej var sannolikt, att
tsaren under detta års sommar ämnade företaga något mot Sverige. Kort därefter kom också
underrättelse, att en engelsk flotta av 11 linjeskepp och 4 fregatter var i annalkande.
Härigenom invaggades man i fullkomlig säkerhet. Dock vidtogos efter förhållandena kraftiga
anstalter att skydda Stockholm. Flottan förlades nämligen till Vaxholm för att hindra fienden
att framtränga genom stora segelleden.
För att få situationen i Uppland klar måste man gå något tillbaka i tiden. Den 2 jan. 1719
skrev överståthållar G. A. Taube till landshövding Per Ribbing i Uppsala, att överstelöjtnant
Ganskou och Hjerta med nämnda dags post fått order att med deras regementen bryta upp ur
sina kvarter och marschera till Roslagen att där förläggas, ingermanländska dragonregementet kring Öregrund och Östhammar och kareliska lantdragonerna vid Grisslehamn
och Norrtälje. Landshövdingen befalldes att draga försorg om truppernas durchmarsch, men
skulle alla överflödiga hästar bortläggas. För sistnämnda regemente var generalmajor Bengt
Fabian Zöge överbefälhavare. Den 30 jan. hade Zöge förlagt sina kareliska lantdragoner i
kvarter omkring Norrtälje, och Ganskou ingermanländska dragonerna vid Öregrund för att
vid stränderna ”på tjänliga ställen posteringar hålla”. Den 3 juni hade Zöge sitt kvarter vi
generalmönsterplatsen Härsby i Rö socken, varifrån han nämnda dag skrev, att han av
2
lanträntmästar Rinman i Uppsala bekommit attest på 6134 dlr smt (daler silvermynt, min
anm.) i mynttecken till betalning för furagering, men att inga penningar utföllo i rättan tid. U
allmänhet ledo trupperna till försvar av Upplands kust stor brist på livsmedel och andra
nödvändighetsvaror. Så t.ex. skrev befälhavaren för Björneborgs regemente 15/6 från
Älvkarleby, att han stod där med regementet eller ”den lilla rest” därav, men måste beklaga,
att officerarna begynte ”märkeligen kripera”, emedan de under marschen dit förtärt det lilla
förråd av proviant, som de haft, och där ej kunde erhålla det ringaste. Allmogen begärde
också för höga priser, t.ex. 11 à 12 daler för ett får, vilket han förklarade vara odrägligt för de
arma officerarna, som under året knappt åtnjutit 5 veckors avlöning. Han bad landshövdingen
åtminstone skaffa regementet spannmål till bröd. Det bör också framhållas, att det
huvudsakligen var de obetydliga rester av Armfelts armé, som efter oerhörda lidanden vid
tåget över norska fjällen beordrades att försvara Upplands kust mot fienden. Trupperna voro
också samt och synnerligen illa furagerade och provianterade, vilket just ej ökade deras mod
och uthållighet, vartill kom, att det ekonomiska tillståndet i Uppland var synnerligen dåligt.
Man satte också sin lit till uppbåd av illa eller i många fall ej alls beväpnad allmoge, som utan
tillräckligt erfaren ledning skulle bjuda en eventuell fiende spetsen. Om man besinnar allt
detta, torde framgången av ryssarnas härjningståg vara lätt förklarlig.
Emellertid beordrade kungl. maj: t den 24 maj ryttmästar Henrik Falkenberg att med
Roslags kompani rekognoscera stränderna omkring Norrtälje och upp till Öregrund, varvid
han utsatte trenne posteringar på Rådmansö och två eller tre emellan Norrtälje och Grisslehamn, vilka ej voro starka, emedan de endast voro avsedda som kunskapare, ej i och för
försvar av kusten. Den del av flottan, som låg vid Väddön, hade fått order att, om fienden
syntes i sjön, därom signalera posteringarna. Då rapport inkom till kungl. maj: t, att fienden
visade sig, blev överste Lillieström kommenderad till Norrtälje från livregementet, som låg
vid Tuna gård, och Roslags kompani enligt order samlat. Därefter drog detta tillika med
generalmajor Zöges regemente, som bestod av omkring 130 man utom över- och underbefäl,
till trakten av Norrtälje. Härtill stötte även det ingermanländska dragonregementet, bestående
av 220 gemene under överstelöjtnant Ganskous befäl. Hit ankom också 100 man av
livregementets dragoner under kapten M. von Ungern-Sternbergs och Wollfelts befäl, vadan
en styrka av ungefär 5- à 600 man var församlade i trakten av Norrtälje.
Den 11 juni om aftonen anlände ryssarna med sina galejor till Rådmansö. Posteringen där,
bestående av 40 man under kapten Balcks befäl, drog sig tillbaka, och bönderna, som voro
inrullerade under en tysk kapten, skyndade därifrån och skingrade sig. Dagen därpå
marscherade Zöge med sina dragoner och Roslags kompani av livregementet åtföljd av
överste Lillieström och ryttmästar Falkenberg åt Norrtälje och ställde sig vid Frötuna
prästgård och Nälsta by, dit också Ganskou anlände från Öregrunds-sidan med de
ingermanländska dragonerna. Emellertid hade ryssarna samma dag landstigit på Rådmansö
och brännt på Idön och Arholma by m.m. Den 13 juli delade sig fienden, varvid en mindre del
under general Lessis befäl begivit sig norrut, och den större under general Gallizins befäl
dragit sig söderut, varefter kusten åt båda hållen så gott som utan motstånd härjades av
fienden. Den 16 juli härjades och förstördes Ortala bruk, den 17 juli brändes Östhammar o.s.v.
Då underrättelse inlupit till högkvarteret å Tuna gård, att en del av fiendens galejor gått
norrut, gav fältmarskalken Ducker den 15 juli order till Zöge att med sitt regemente
marschera till Öregrunds-sidan för att där göra fienden avbräck. Överste Lillieström fick
order att med dess kompani av livregementet och hundra man av livdragonerna (sammanlagt
ej mer än ungefär 200 man) bli kvar i trakten av Norrtälje för att observera fiendens rörelser
och ”avvärja att han icke med små partier satte i land att bränna”. Zöge bröt upp och tågade
mot Öregrund. När Forsmarks bruk blivit brännt, och Lövsta bruk hotades, fick nyssnämnde
Lillieström order från höga vederbörande att med sitt manskap ofördröjligen marschera till
Lövsta, dit han jämte ryttmästar Falkenberg anlände den 24 juli med 92 man av Roslags
3
kompani och 95 man av livdragonerna. Själva Norrtäljetrakten blev därigenom så gott som
blottad på trupper, men fienden dröjde med att infinna sig där, och först den 17 aug. brändes
Östanå gård. I denna trakt hade överstelöjtnant Odelström förlagt livdragonregementet,
omkring 800 man, i kvarter, och övertogs befälet vid denna tid av Reinhold Joh. de la Barre.
Den 15 aug. gav den sistnämnde order om regementets sammandragande ur kvarteren,
emedan man märkt fiendens annalkande. Detta var dock redan för sent. Dessförinnan hade
generalmajor Löfvenstierna den 12 aug. avtågat med 150 man dragoner till Norrtäljesidan.
Fienden drog sig den 18 aug. ut till Rådmansö. Invid Norrtälje var då ryttmästar Nils Liljehök
förlagd med 25 man av livregementet och lika många livdragoner, och hade han i staden en
postering på 7 man. Dessutom hade överstelöjtnant Lagerborg utställt några ”posteringar”,
bestående av allmoge, som förut övats. I staden befunno sig ”få av borgerskapet hemma, utan
borta vid deras fisken i Norrland och annorstädes”. Endast faktoriarbetare och några och 50
innevånare voro tillstädes. Dessa voro dels försedda med egna gevär, dels med båtmansgev är,
som funnos i staden och utdelades. Några av dem höllo vakt högst uppe på bergen kring
staden, där man hade den vidsträcktaste utsikten.
Nyssnämnde överste De la Barre, som hade manskap av Nylands kavalleri förlagt i
kvarter i socknarna närmast staden, bröt upp två eller tre dagar, innan staden brändes, och
tågade från orten enligt order från generalmajor Löfvenstierna, som också drog sig därifrån.
Natten emellan den 18 och 19 augusti kom rapport till överstelöjtnant Lagerborg från en
postering av bönder på en holme, ungefär en mil från staden, att fienden brände Tjockö.
Lagerborg hade överbefälet över allmogen från fögderiet på norra sidan om staden och till
majoren benämnd Jost Gagge, som med sitt folk uppehöll sig i Sjuhundra härad. Lagerborg
gav genast order, att allmogen från hela Lyhundra härad skulle genom budkavel och
klämtning kallas till Estuna kyrka. Söderby och Bro sockens allmogekompanier voro då på
strandvakt. Samma natt hade Gagge fått brev från en av kronobetjäningen, att han med sin
kontigent av allmogen, nämligen från Skederids, Rimbo, Rö, Fasta och Esterna socknar, som
lågo längst från staden, skulle tåga till Penningby, där major Tungelfelt stod, vilket han också
gjorde den 19 på morgonen, ehuru han ej fått order från Lagerborg eller förstått att meddela
denne något härom, vilket Gagge sedan urskuldade med, att han ej förstod det, alldenstund
han ”aldrig varit under militien”. När nu den 19 augusti från den närmaste posteringen
inlopp underrättelse såväl till Liljehök, som låg där med sina något över 50 man, som till
stadens innevånare, att fienden närmade sig, lät borgmästare Börje Brandt draga vakten från
bergen och röra trumman för att samla innevånarna på torget. Vid samma tillfälle kommo 20 à
30 man polacker, som voro förlagda vid Penningby och av brist på hö begivit sig iväg åt
Norrtälje, inrusande i staden, varvid borgerskapet, som ej förut sett dylik klädedräkt bland
det svenska krigsfolket, skingrade sig, i tanke att det var avdelning av fienden. Ryttmästar
Liljehök infann sig med sin lilla kavalleritrupp, men då fienden begynte draga sig ”till lands”,
marscherade han ut på andra sidan om staden och stannade där på ett gärde. Lagerborg, som
vid Estuna kyrka hade 200 man av allmogen samlade, infann sig ej heller. Då begav sig
borgmästaren ditut för att förmå honom att med allmogen skynda sig in till staden. Emellertid
satte fienden efter middagen i land sitt folk på Kvisthammars udde, men gjorde en stund halt,
då de varseblevo polackerna på den höga bergsryggen, tills det övriga manskapet kommit
upp. Den fientliga styrkan utgjorde enligt uppgift omkring 300 man och tågade på höjden upp
till staden, utan att polackerna lossade ett skott, oaktat ”de dem nära under ögonen redo”.
Ryssarna sköto ej heller på dessa. Fienden antände genast staden på östra ändan, varvid elden
på grund av den ovanliga torkan fick god näring i de gamla trähusen och utbredde sig hastigt.
När staden var antänd, kommo överstelöjtnant Lagerborg och borgmästare Brandt ridande
samt strax därefter allmogen inryckande genom västra ändan av staden. Lagerborgs dröjsmål
föranleddes dels av att han avvaktade manskap från Husby socken, som utan hans vetskap
avtågat med Gagge till Penningby, dels av att han ej genom borgmästarens ilbud erhållit
4
riktig underrättelse, att fienden syntes i Norrtäljefjärden, utan var i tvivelsmål om, huruvida
fienden delat sig och vänt till Norrboviken eller ej, vilken ort Lagerborg också befallt skulle
bevakas. Samtidigt anlände major Tungelfeldt med livdragonerna från Penningby, sedan han
där lämnat kvar en postering på 20 man. Han hade ej förr än kl. ½ 1 fått brev från Liljehök om
fiendens annalkande. Under vägen hade Gagge stött till med Sjuhundra härads allmoge.
Tungelfeldt fick under anmarschen veta, var fienden lågo med sina galejor, tio till antalet,
varför han strax lät hälften av manskapet sitta av och marschera dit för att kunna avskära den
del av fienden, som landstigit, återtåget, men ryssarna hade då redan uppnått sina båtar. I
stället kommenderade han då en kapten med 40 man att skynda till staden för att släcka
elden. Men varken dessa eller den anlända allmogen kunde uträtta något, emedan elden
redan tagit överhanden. Endast faktoriets borrkvarn och prästgården vid stadens västra ända
samt en gård på östra ändan jämte ”några avsides liggande hus och lador” blevo räddade.
När fienden lade ut, sattes tre slupar från Björnö i sjön, och ryckte Tungelfelt med 50 man
bäst beridna dragoner ditåt kring viken, men nu begåvo sig alla ryssarnas fartyg till sjöss,
gynnade av lika god vind vid avseglingen som vid inseglingen, och fortsatte dagen därpå
utan hinder ur svenska skärgården, sedan de härjat så gott som hela Upplands kust. Det är
märkligt, att endast en trupp på 300 man ryssar kunde sättas i tillfälle att landa och härja vid
Norrtälje utan ringaste motstånd. Förklaringen härtill torde ligga i ovan antydda förhållanden
och främst däri, att man saknade någon effektiv och genomtänkt plan till att försvara landet,
särskilt vid kusten, samt där ej förut haft påhälsning av ryssarna, vadan man också saknade
erfarenhet, huru man skulle gå tillväga för att möta ett eventuellt fientligt härjningståg av
denna beskaffenhet.
