ENHETEN I KRISTUS
Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt
den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod
och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens
enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till
ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som
är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.
(Ef 4:1-6)
Låt oss stå upp och höra vår Herres ord i det heliga evangeliet:
Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord
kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom
du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen
skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har
jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i
mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen
förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.
(Joh 17:20-23)
Idag har vi i kyrkoåret kommit till den fjortonde söndagen efter Trefaldighet,
och temat för den här söndagen är vår enhet i Kristus. Detta är något som
ligger mycket varmt på Guds hjärta, och det ligger dessutom varmt på mitt
hjärta också!
I evangelietexten stiger vi in i handlingen under den förtätade kväll då vår
Herre stod inför det Kors som han skulle bestiga nästa morgon. Han har just
delat nattvarden med sina lärjungar, enhetens sakrament, och nu lyfter han
blicken till Gud Fadern för att se bortom korset, genom alla århundraden, på
den verkan som hans stora försoningsoffer skulle ha genom historien.
Han säger: Men inte bara för dem – lärjungarna – ber jag, utan också för
dem som genom deras ord kommer att tro på mig. För hans inre öga
passerade alla dessa ansikten, namn, livsöden som genom alla århundraden
skulle förenas med honom genom tron, och han lyfte dem alla – oss alla! – i
bön inför Gud Fadern.
För när vår Herre blev korsfäst, så var det inte att han blev oväntat mördad.
Han helgade sig mycket medvetet som ett offer, för att åstadkomma något
1
mycket speciellt: att påbörja ett nytt människosläkte, av människor som fått
ett nytt liv och en ny ande och en ny renhet, genom att han tog på sig deras
synd och skam och död. Och om du är döpt in i Herren Kristus och tror på
honom, då är du en del av den här nya mänskligheten som han bad för under
den förtätade kvällen.
ATT DE ALLA SKALL VARA ETT
Vad var det då han bad för oss, vad var det som var viktigt att nämna och som
hans hjärta längtar efter att åstadkomma med oss? Vi läser i vers 21: Jag ber
att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig,
också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Det
här är det som ligger överst på vår Herres hjärta: att vi ska vara ett – i honom
– och när världen ser det, då kommer de att tro på honom.
För objektivt sett så ÄR vi redan ett! Vi som tillhör Kristi nya mänsklighet, vi
har samme helige Ande inom oss alla, som en centralpunkt i våra själar. Jesus
sade: Jag är vinstocken, ni är grenarna (Joh 15:5). Han är stammen och vi
är grenarna, och ju närmare honom in mot mitten vi kommer, desto närmare
kommer vi också varandra.
Jag tror att det också är en viktig poäng att grenarna möts där de hämtar sin
näring, där den livgivande saven flödar ut i dem, där de är öppna inåt utan
skal eller bark. De kan ju röra varandra längre ut också, om blad och frukter
råkar röra vid varandra, men det blir inget nära möte, där kan man inte säga
att de är ett.
Och så tror jag det är med oss människor också: Om vi bara möts i våra
utflöden, i blad och frukter som jobb och engagemang och sådant man är stolt
över, så får vi inte uppleva att vi egentligen är ett. Men om vi vågar mötas i
våra inflöden, vågar dela det som är vår källa, där ingen bark skyddar mot den
sårbara kontakten med själva Livet – då kan vi av nåd få känna igen oss i
varandra, och se hur samma sav flödar genom oss båda. Då kan vi få
upptäcka det som redan är ett faktum: att vi faktiskt är ett i honom.
Men alltför ofta tror jag vi tar in världens tänkesätt och blir individualister,
och när man tänker efter hur verkligheten egentligen ser ut så är det ju absurt
att vara individualist. Kan en gren på trädet eller ett finger på handen säga
”jag behöver inte bry mig om de andra, bara det går bra för mig”? Det är ju
samma sav, samma blod, samma Ande som flödar genom båda.
2
Om det blöder från ett av de andra fingrarna, då är det MITT blod som rinner
ut, min ande som blir tyngd av den andres smärta. Och ännu mer om jag själv
hugger i det andra fingret, då blir det inte bara ett sår i grannfingret, jag själv
blir också lidande –
För att inte tala om Kristus! I Kristi kropp finns det nervbanor, och de
nervbanorna går rakt från ditt hjärta och upp till huvudet, som är Kristus. När
du känner smärta, då känner Kristus den smärtan. Om du plågar dig själv, då
plågar du Kristus. Och om du sårar din broder eller syster, då är det Kristus
du sårar. Vi får komma ihåg vad Jesus sade när Paulus hade jagat och plågat
de kristna: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” (Apg 9:4).
Så vi sitter ihop med varandra, på gott och ont – men mest på gott, tror jag.
Det är ju det som vår Herre menat för oss, när han bad ”Jag ber att de alla ska
vara ett”. Och för att hjälpa oss har han gett oss något som kan både
underlätta och försvåra för oss att vara ett…
JAG HAR GETT DEM DIN HÄRLIGHET
Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall
vara ett, liksom vi är ett. Jesus har gett till var och en av oss en del av Guds
härlighet, av hans himmelska nåd och närvaro och verklighet, och vi är
kallade att vara ”goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd” (1 Pet 4:10),
eller ”Guds nåd i dess många former” som den andra översättningen säger.
Och här ligger en hemlighet, något som Gud har lagt ner i oss för att vi ska
komma varandra närmare: vi har alla fått varsin pusselbit av Guds nåd och
härlighet. Vi har alla fått varsin personlighet, och var och en kan uppfatta
Guds närvaro på olika sätt – i naturens stillhet, eller i den utsattes öga, eller i
Bibelns berättelser, eller i lärans klara strukturer, eller i lovsångens kraft eller
det enkla tjänandet eller i nattvardens helighet eller tungotalets innerlighet…
det är omöjligt att få med allt.
Var och en har fått sina kanaler öppna för att uppfatta några sidor av vem
Gud är, men för att komplettera bilden så behöver vi varandra – vi behöver
lyssna till varandra och lära av varandras perspektiv, för att bli hela och
mogna som människor.
Guds tanke är att olikheterna ska vara kompletterande, men jag tror att många
av våra konflikter beror på att vi gör dem konkurrerande istället. Vi lägger på
värderingar och hyllar dem som står på scen och sjunger och predikar, medan
3
de som fixar i bakgrunden eller bara ser människorna blir bortglömda. Eller
så vill den ene har mer sång i gudstjänsten, medan den andre vill ha en rejäl
bibelpredikan eller ett dubbelt så långt kyrkkaffe… jag tror att många av våra
konflikter beror på att vi fått olika gåvor, perspektiv eller talenter, att vi ser
olika saker som viktiga medan vi försöker tjäna samme Herre. Men om vi
lyssnar och lär av varann, då blir vi berikade av olikheterna.
Församlingen kallas ju ”Kristi kropp”, och i kroppen finns det olika sinnen
som ögon och öron och näsa. De ger olika bilder, men om det finns
kommunikation mellan dem, så smälter de samman till en så mycket rikare
bild. Jag vill läsa vad Bibeln säger om Kristi kropp, 1 Kor 12:18-27:
Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han
ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av
kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", och inte heller
huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." Tvärtom, också de delar av
kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen
som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi
skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de
anständiga delarna inte behöver.
Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli
särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och
för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en
kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig
också alla de andra. Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av
den.
(1 Kor 12:18-27)
SAMFUNDSNIVÅ
Så vi utgör Kristi kropp, många delar men en kropp. Och det som gäller på
individnivå, att vi är många personligheter men en församling, det gäller
också på samfundsnivå: många samfund, men en Kyrka. Som individer har vi
klarsyn på vissa punkter och blinda fläckar på andra, och på samma sätt tror
jag att varje samfund är grundat runt en central uppenbarelse medan man
kanske är svagare på andra punkter. Och på båda nivåerna gäller det att vi får
lyssna och lära av varandras starka sidor, och respektfullt hjälpa varandra
med de svaga.
4
Om man läser i Romarbrevet 14 så har Paulus mycket att säga om det här, jag
kan rekommendera hela kapitlet men nöjer mig med att läsa första versen:
Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över
hans betänkligheter (Rom 14:1). Alltså, om någon kommer från ett
annorlunda sammanhang och verkar ha lite konstiga uppfattningar, så tar man
först emot honom som människa och broder eller syster, och sedan kan man i
andra hand, när ett erkännande och en relation är upprättad, börja diskutera
hans teologi.
För det är SÅ lätt att ha fördomar, det är så lätt att döma lite främmande
sammanhang utan att egentligen veta vad man talar om – och här vet jag av
personlig erfarenhet vad jag talar om. När jag först kom till tro, så trodde
jag att de sanna kristna bara finns i vår smala frikyrklighet – pingstvännerna
verkade lite farliga, trosrörelsen ännu mer, och de i Svenska Kyrkan verkade
inte riktigt frälsta, för att inte tala om katolikerna och de ortodoxa, med stora
skägg och rökelse hit och dit – det verkade ju inte riktigt kristet…
Men så har Gud gradvis fört in troende i mitt liv från alla de här
sammanhangen, och då har de hörsägner och rykten som jag upprepat med
fördömande säkerhet gradvis ersatts av personlig erfarenhet. Och jag tror jag
har funnit det här: för att växa i tron tror förbi en viss punkt tror jag att man
behöver bli berikad av andra traditioner.
Jag har kommit till tro här i Opalkyrkan, i en frikyrklig kontext. Men jag har
lärt mig något av i stort sett vartenda annat samfund. Av amerikansk baptism
lärde jag en hög syn på Bibeln som Guds ord, att om det står så, då är det så
och då ska vi göra så. Av pingst lärde jag mig att Gud vill ha direktkontakt
med mig, att jag kan få ledning och höra hans röst. Av Vineyard lärde jag mig
lovsång och tillbedjan som ett mål i sig själv. Av Svenska Kyrkan har jag lärt
mig många saker, bland annat liturgins skönhet och traditionens fasthet. Av
Katolska kyrkan har jag lärt mig Tidegärden och Inkarnationens mysterium,
att Kristus är närvarande i varje människa och hela samhället. Av de ortodoxa
har jag lärt mig en vördnad inför Guds helighet och något om Guds vrede
över synden. Av de messianska judarna har jag lärt mig om sambandet mellan
GT och NT, och hela den judiska bakgrunden som ger en djupare bild av vår
Herre och Messias. Av alla har jag lärt mig något, och jag tänker fortsätta
vara öppen och ta in ännu mer av Guds mångfaldiga nåd som han har fördelat
till var och en av oss att förvalta.
Och som jag sade, det ligger mycket varmt på Guds hjärta att vi lär oss att vi
alla olika kristna är ett. Jag vill berätta om en syn som Gud gav till en kvinna
som heter Solveig, hon bor vid Kungssten och är faktiskt kusin med Gunlög.
5
Hon stod på sin balkong en kväll, när Gud lät henne se en syn. Hon såg en
mur som bestod av många stenar som var helt olika varann, i olika storlekar,
former och färger. Men det fanns inget murbruk mellan stenarna, och de rörde
sig och skrapade mot varandra så det var ett fruktansvärt gnissel. Och Gud
förklarade för henne, att stenarna är de olika samfunden i hans kyrka – men
där saknas kärlekens murbruk.
Och jag tror att Gud söker människor idag som vill gå med kärlekens
murbruk och hela de sprickor och sår som finns i Kristi kropp. Jag har hört
flera uppmuntrande tecken nu under veckan som gått. En från
Gileadförsamlingen berättade att när vi har vår bönevecka v35, så har de
också bönevecka, och de åker runt med en buss i hela Göteborg och ber för
varenda församling i hela stan.
Jag pratade också med Louei, en man från Fouad Rashos församling i
Hjällbo, han som var här och predikade för ett par veckor sedan. Louei
berättade att han blivit frälst för bara ett par år sedan, och att han fått en
speciell kallelse från Gud att skapa enhet mellan de troende i Göteborg – för
då ska väckelsen komma. Han ville gärna att vi skulle be för det här, och det
ska vi göra strax. Jag vill bara läsa den sista versen i evangelietexten, vers 23:
Jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett –
det här ordet ”fullkomligt” talar om mognad, att vi som Guds barn växer upp
och växer ifrån splittringen och lever värdigt den höga och heliga kallelse vi
har fått – och då, säger Jesus, Då skall världen förstå att du har sänt mig
och har älskat dem så som du har älskat mig.
Eller som Louei säger, då ska väckelsen komma. Låt oss komma inför Gud
och be att han ska få fria händer att göra sitt goda verk med oss.
6
