Biskop Evas predikan vid prästvigningen
i Härnösands domkyrka 2016-06-19
4:e söndagen efter trefaldighet, årgång III
D
e skriftlärda och fariséerna har en plan. Här kommer de med en ung kvinna som
begått äktenskapsbrott. Enligt den judiska lagen skall hon stenas. Nu blir det intressant att höra vad Jesus har att säga om det. Utifrån lagtexten kan vi avgöra
kvinnans ålder. Trolovade kvinnor skulle stenas, gifta kvinnor strypas. Kvinnor blev oftast
trolovade i 12-13 års ålder. Så det är en ung flicka, ett barn, som nu står inför Jesus.
Översteprästerna, som var judarnas religiösa och bibelkunniga ledare och fariséerna som
tillhörde ett fromt, lagtroget renlevnadsparti, var irriterade på Jesu sätt att undervisa om
Gud som en barmhärtig och kärleksfull Far. På något sätt behövde de visa folket att Jesus
var en villolärare och nu har de chansen. Hur han än svarar kan de fälla honom. Svarar han:
”Nej, hon skall inte stenas”, så bryter han mot Guds lag. Svarar han ja till straffet, då betyder det att allt han sagt om kärlek och förlåtelse bara varit tomt prat. Men Jesus ger ett helt
annat svar än de tänkt sig. ”Den av er som är fri från synd skall kasta den första stenen.”
Vilket genialiskt svar! Fariséerna och de skriftlärda hamnar i en ännu starkare rävsax än
den de gillrat åt Jesus och den dom de vill lägga på den unga kvinnan drabbar dem själva.
Visst känns det som det var rätt åt dem?
Men den känslan hos oss vänder plötsligt fokus från fariséerna mot oss istället. Vad säger
den känslan om oss? Är vi egentligen inte väldigt lika fariséerna? Vi kan, precis som fariséerna, vara snara till att döma andra, särskilt när det gäller sådant som har med sex att
göra. Sex har av tradition alltid hamnat högt upp på vår bild av en syndaskala. Detta trots
att onda tankar, skvaller, förtal, avundsjuka, misstänksamhet, missunnsamhet, att låta bli
att göra det som är rätt och gott, att ha makt- och habegär, att dra sig undan ansvar och
solidaritet, enligt Bibeln är lika stora synder i Guds ögon.
Här måste vi stanna till en stund inför ordet synd. Ordet beskriver i vår tro absolut inte allt
roligt som är förbjudet. Det handlar om något mycket större. Ordets betydelse i de gamla
grekiska grundtexterna är ”att missa målet” och från de hebreiska grundtexterna kan ordet översättas med ”något som blivit förvridet, fel”. Ordet sammanfattar alltså allt som är
brustet och fel i våra liv. Ja det sammanfattar hela mänsklighetens bortvändhet från vårt
goda ursprung, från Gud. Detta kände naturligtvis de fromma judiska ledarna till.
Den som är fri från allt detta skall alltså kasta den första stenen. Den som är fylld av kärlek,
den som är hel i sitt inre, den som aldrig talar eller tänker illa om någon, den som är fri från
egoism och ha-begär och helt uppfylld av Guds ljus, den skall kasta den första stenen. Så,
kan du kasta den första stenen?
Fariséerna gick därifrån, en efter en. Fast egentligen borde de alla gått och ställt sig bredvid
flickan. Förresten, borde vi inte alla stå där? Jo, vi står där. Vi står där tillsammans med de
människor vi tycker illa om, tillsammans med dem som vi beskyllt för att ha handlat fel. Vi
står där tillsammans med fariséerna. Ja, alla står vi där lika inför Gud. Ingen är bättre eller
sämre än någon annan. Så vad blir domen? Ja, det beror på Gud.
1
Bibeln lär att Gud är rättfärdig. Det betyder att han är rättvis och inte kan acceptera någon
form av fel och ondska. Men går det ihop med Guds kärleksfullhet? Ja, det gör det. För
skulle Gud verkligen vara god och kärleksfull om han accepterade det som var fel, det som
var ont? Är det inte så vi brukar säga? En god Gud kan väl inte tillåta ondska? Nej, Gud kan
inte acceptera ondskan. Men om det är så – hur går det då med oss? Gud är rättfärdig och
här står vi, var och en med vår börda av misslyckanden, brustna relationer, ord, händelser,
handlingar och tankar som blivit fel.
Herren ser på oss. Hans varma kärleksfulla blick tränger igenom våra masker och skal och
så säger han: ”Inte heller jag dömer dig, gå i frid och synda inte mer.” Ja, Gud är rättfärdig
– men han är också Kärleken. Det betyder inte att han frikänner som om han inte bryr sig
om det onda. Nej han frikänner inte – men han benådar. Jesu ord ”Gå i frid och synda inte
mer”, nonchalerar inte mänsklighetens fel och misslyckanden. Gud förlåter inte den som
inget menar med sin bön. Därför finns också ett ansvar i förlåtelsen: ”synda inte mer”. Vi
har fortfarande ett ansvar för våra liv och våra handlingar. Guds kärlek är så oändligt stor att
han ger oss frihet att själva säga ja eller nej till honom. Sann kärlek kan aldrig tvinga någon
mot sin vilja. Många har genom mänsklighetens historia sagt sitt nej till att ta ansvar för sitt
liv och sina relationer, för att varje människa skall få bo på jorden i fred och frihet, för att
miljön inte skall förstöras eller för att jordens tillgångar skall fördelas rättvist. I detta nej
finns också du och jag. Ändå vill vi ju svara ja. Vi vill få förlåtelse, upprättelse och kärlek.
Vi vill att världen skall vara god. Hela vårt innersta längtar efter att vi ska bli sedda och
älskade som de vi är.
”Gå i frid och synda inte mer.” I förlåtelsen finns en ny kraft, en ny chans, ett nytt vägval.
Vi uppmanas att lämna kravets och fördömandets väg för att i stället gå på friden väg.
Denna uppmaning är också det centrala i vår kyrkas tro och bekännelse. Frågan är om vi
verkligen följer den vägen? Inför gårdagens diakon- och prästexamen fick våra kandidater
i uppdrag att läsa avhandlingen ”Delaktighetens kris”, där Caroline Gustafsson undersöker
hur kyrkokörssångare i åldrarna 19-40 år relaterar till Svenska kyrkans gudstjänster och till
kristen tro.
I boken beskriver Gustafsson hur körsångarna ger exempel på upplevelser av hur samhället
i flera avseenden bär på en föreställning om den kristna tron som en slags motsats till vetenskap, förnuft och personligt ansvar. Det ses som en av orsakerna till att dagens människor
inte känner delaktighet i gudstjänsten och kyrkliga sammanhang. En av förklaringarna till
att det är så ger körsångarna i sin beskrivning av hur de upplever att ett ålderdomligt och
auktoritärt arv förknippat med makt, gränser och krav fortfarande lever kvar som en levande realitet i våra församlingar. Ibland vill man likt Bibelns Predikaren utbrista: ”Ingenting nytt under solen.” Det var ju precis så som man på Jesu tid upplevde de fromma och
lagtrogna religiösa ledarna. De som, i dagens text, ville sätta dit Jesus.
Så hur skall det centrala i Jesu budskap och i vår kyrkas tro, kunna skina igenom både den
mur av fördommar mot kyrkan och kristen tro och den verkliga ”fariseism” som finns i våra
kyrkliga sammanhang och som skapar denna delaktighetens kris? Hur skall nådens, fridens
och förlåtelsens evangelium kunna räckas till dagens människor på samma närvarande och
genomgripande sätt som det räcktes till den unga kvinnan i dagens evangelietext?
Jag tror att det bara finns en väg att gå. Vägen som går från fariséerna till den unga kvinnan.
Från uppfattningen om att kristen tro handlar om människans förmåga att prestera fromma
gärningar och om rätten att sortera och döma människor därefter. Till kvinnans verklighet
som innebär att vända sitt fokus bort från dessa mänskliga krav och fördömanden – även
från våra egna – och mot den som ser oss och vill ha en relation med oss som de vi är där
längst inne i oss själva.
2
Tro, ur Jesu perspektiv, handlar inte om rätt och fel gärningar utan om att våga låta sig
genomlysas av den skaparkraft som givit oss livet och älskar oss som de vi är. Tro handlar
om att våga släppa taget om det vi håller fast vid och gömmer oss bakom så att vi helt och
ärligt kan lägga våra liv i Guds händer så att inget står i vägen för den förlåtelse som ger
kraft och mod att kunna se varandra och oss själva med Jesu blick. På nytt och på nytt igen,
varje dag, hela livet, får vi vända oss mot honom och ta emot orden: ”Gå i frid och synda
inte.” Detta är nåden, detta är friden, detta är vårt uppdrag, vår tro, vårt allt. Det är i detta
och endast i detta förhållningssätt vår kyrka skall leva och verka.
Skall vi klara av att gå den vägen får inte vårt fokus ligga på vad alla andra gör och inte gör.
Vi måste alltid, var och en av oss, varje dag börja med oss själva och våra liv. Gud hjälpe
oss var och en att börja den vandringen i dag och alla dagar. Gud hjälpe kyrkan att ständigt
leva i och förmedla denna nåd. Amen.
Kära präst- och diakonkandidater:
Ni skall snart vigas till präst och diakontjänst i vår Svenska kyrka med ett särskilt ansvar för församlingens grundläggande uppgift. Enligt vår kyrkas ordning är församlingens
grundläggande uppgift en uppgift där de fyra aspekterna: gudstjänst, undervisning, diakoni
och mission skall finnas med i allt församlingen är och gör. Målet för denna grundläggande
uppgift är att Guds rike skall tas emot, bli en del av människors liv, spridas i världen och
påverka hela skapelsen. Kyrkoordningen är tydlig med att detta är alla kyrkotillhörigas
ansvar och uppgift.
Kyrkoordningen säger också att vigningstjänsten – kyrkans ämbete; diakon, präst och
biskop – tillsammans med våra förtroendevalda, har ett särskilt ansvar för att denna uppgift
blir utförd i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Vigningen är ett tecken
på detta speciella ansvar. Stolan, bandet, som snart läggs över era axlar, är symbolen för
att vi bär vigningens livskall och ansvar som ett ok. Det kan kännas tungt och stort – det är
det också – och det är lätt att känna sig liten inför detta stora uppdrag. Hur skall ni då orka
bära det ansvaret?
Hur skall ni orka vända krisen i människors relation till kyrkan till den lycka som du Sara
skriver i din promemoria om examensboken? Hur skall ni kunna orka möta människor
med ett gudomligt förhållningssätt, som du Lena skriver om i din promemoria? Hur gör
man för att i dagens samhälle se människan och skapa incitament för att dela tro, dela liv,
som du Susanne, i din promemoria beskriver kyrkans uppdrag? Hur skall nådens, fridens
och förlåtelsens evangelium kunna räckas till dagens människor på samma närvarande och
genomgripande sätt som det räcktes till den unga kvinnan i dagens evangelietext?
Vi hade ett intressant samtal om detta vid gårdagens examen där ni visade prov på många
fina tankar om och stor kärlek till vår kyrka. Ni har också både i era promemorier och
vid gårdagens examenssamtal visat att ni själva har erfarenhet av att vara sökare i dagens
samhälle men också av hur det är att hitta hem i en kravlös och nåderik gudsrelation. Det
är just där som svaret på frågan hur ni skall orka finns. Utgångspunkten och kraftkällan för
ert uppdrag ligger inte i vad ni klarar av att göra och tro, den finns i det andliga hem som är
Guds kravlösa och nåderika kärlek.
Som minnesord på de präst- och diakonbrev som jag snart skall överlämna till er har jag
valt en strof ur dagens psaltarpsalm: “Gud är min tillflykt, min starka klippa. Sätt alltid din
lit till honom ... öppna ditt hjärta inför honom.” Och en vers ur dagens episteltext: “... döm
inte varandra ... se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla ...”
3
Den som ger er vigningstjänstens ok är vår nåderike och kärleksfulle Gud. Sätt all er lit till
Honom. Han som är vår tillflykt och starka klippa. Han är den som skall verka i och genom
er, även de dagar som blir tunga, mörka och fyllda av tvivel och svaghet. För det handlar
inte om er och er förmåga, det handlar om Gud. Det är Han som kallat er. Det är Honom ni
skall följa. Låt Honom varje dag och i allt ni möter, bära er och leda er så att ni inte kommer
någon på fall.
Så gå med glädje, gå med stolthet och frimodighet ut i tjänst som präst och diakon! Gå ut
och sprid med ord och handling och utan fördömande, det glada och upprättande budskapet
om friden, nåden och varje människas plats i Guds skapelse.
Gör detta i vår kyrka, i vårt samhälle, i vår tid. För vår tid är också Guds tid. Ja, nu är Guds
tid!
Gud välsigne er och ert uppdrag. Amen.
Eva Nordung Byström
Biskop i Svenska kyrkan Härnösands stift
4
