Fariseism och kristendom

1
Fariseism och kristendom
Referat av huvudtankarna i professor Hugo Odebergs bok ”Fariseism och kristendom”
Hugo Odeberg var en smått legendarisk professor som verkade i Lund – en klassisk
professorstyp som ibland kunde bli frånvarande och mumla för sig själv mitt under pågående
lektion. Kanske var han mer hemma i de gamla rabbinernas värld än i 1900-talet – få om några
kristna har varit så insatta i de rabbinska skrifterna som han.
Hans bok ”Fariseism och kristendom”, som blivit lite av en klassiker, grundar sig i denna djupa
kännedom i gammaljudiskt tänkesätt, framför allt utifrån de tidigaste rabbinska skrifter vi har,
den så kallade Mishna från 200 e. Kr och framåt.
Må detta sammandrag låta varje läsare få del av något av den insikt, vägledning och välsignelse
som originalet förmedlat till mig och till tusentals andra läsare genom årens lopp.
Tony Larsson
VAD ÄR FARISEISM EGENTLIGEN?
Vi kristna idag på 2000-talet har en väldigt förenklad och i många stycken missvisande bild av
fariséerna, detta religiösa parti inom judendomen som Jesus råkade i så starka konflikter med.
Från predikstolar och i bibeldiskussioner målas de i svartast tänkbara färger, och själva namnet
”farisé” har blivit ett skällsord som ingen troende vill förknippas med – ungefär som
”fundamentalist” ute i samhället.
Det är så mycket viktigare att vi rätt förstår vad fariséerna stod för eftersom de efter Jerusalems
förstörelse år 70 e. Kr. blev den tongivande inriktningen i judendomen, ja närmast den enda. Den
judendom vi möter i synagogorna idag har sina rötter i fariseismen, och därför är det extra viktigt
att vi inte bär på vrångbilder och fördomar som skapar onödig splittring mellan Abrahams
ättlingar, såväl de fysiska som de som blivit inympade genom den heliga tron på vår Herre och
Frälsare Jesus Kristus.
Så vilka var egentligen fariséerna? Namnet kommer från hebreiskans perusím som betyder ”de
avskilda”, i betydelsen avskilda från synden och för Gud. De var en lekmannarörelse som drevs
av en uppriktig längtan att alla människor skulle leva efter Guds vilja så som den uppenbarats i
de heliga Skrifterna – något som kristna ju alls inte ställer sig främmande till!
Orsaken till att konflikterna blev så hätska mellan fariséerna och de kristna – först Jesus själv i
evangelierna, sedan apostlarna i Apostlagärningarna och vidare långt in i fornkyrkans dagar –
berodde inte på att de företrädde rakt motsatta läror, utan på att de var lika i så mycket att
konkurrensen blev stark, särskilt som fariséerna också var en missionerande rörelse som ville
vinna lärjungar.
En ädel utgångspunkt
De manade människor att leva efter Guds lag, vilket är att komma ut i den sanna friheten. Och då
menade de inte bara en yttre lydnad så att ens uppträdande förändras medan det inte sker något
bestående inom en – nej, för att en omvändelse ska vara verklig och behaglig för Gud ska man
lyda honom inte av rädsla för straff eller av hopp om belöning, utan av äkta kärlek till Gud och
människor.
2
Fariseismen är alltså en sinnelagsetik som lägger stor vikt vid varför man handlar som man gör –
det är alltså inte nog med att bara se att de yttre gärningarna är goda. De har med rätta kallats
bokstavstroende, men inte i den bemärkelsen att de tänkte att det är nog att uppfylla bokstavens
yttre innebörd medan man kan strunta i andemeningen – nej, snarare grävde de under noggranna
bibelstudier djupt under bibelordets bokstavliga innebörd för att finna djupare och strängare
tolkningar. De ville ”bygga stängsel” kring lagbudet och förbjuda även inre tankar som kan leda
fram till ett brott mot lagen: om mord är synd, måste också hat vara synd, och därför måste vi
avhålla oss från hat – alldeles som Jesus säger i Bergspredikan.
Så fariséerna var i allmänhet djupt uppriktiga människor som inte hade slagit sig in på den
religiösa banan för att därigenom vinna världsliga fördelar, utan var mycket seriösa i sitt ivrande
för rättfärdighet.
Gudagnistan
Hur såg då deras människosyn ut? De menade att vi alla bär en gudagnista, neshamáh, inom oss,
en avglans av Guds väsen genom vilken vi i vårt inre kan avgöra vad som är rätt och gott.
Dessutom finns det inom oss en ”ond böjelse” som manar oss till att göra det onda – det är alltså
vår uppgift och vårt ansvar att kväva den onda böjelsen och följa gudagnistans ledning.
De lärde att om man överlåter sig till Guds uppenbarade lag och förklarar sin vilja att lyda denna,
kommer gudagnistan att ta överhanden och leda våra tankar och handlingar till det goda.
Ansvar och förtjänst
Ty fariséerna betonade starkt människans personliga ansvar: Du har ansvar för dig själv, för både
din vilja och dina handlingar, och det är ditt ansvar att vilja det goda och sedan göra det. De
inskärpte: Du kan vilja det goda och du är skyldig att göra det, för det är vad Gud har skapat dig
till, att leva i rättfärdighet. Väljer du att vända din vilja mot det onda istället, så kommer Gud att
straffa dig vid den yttersta domen, och du har i så fall själv förtjänat ditt straff.
Men den som väljer att göra det goda, han blir älskad av Gud, som ger honom zakút vilket
närmast kan översattas med ”förtjänst”, att Gud ser på honom med ett särskilt välbehag.
Fariséerna betonade i sina skrifter att man själv inte får tillräkna sig zakut, det är bara Gud som
kan ge detta.
Ändå brukade de i sina böner dagligen bland annat be: ”Gud, jag tackar dig för att jag inte är
född som kvinna eller hedning eller…” Detta gjorde de inte för att åberopa sina förtjänster för att
bli hörda av Gud, utan de ville tacka honom för att de kunnat göra sådana framsteg i
rättfärdighet, vilket ju är det viktigaste i livet.
Att vara ett föredöme
Men fariséerna var inte endast upptagna med sin egen rättfärdighet, utan ville att hela folket
skulle följa deras exempel och leva helhjärtat efter Guds rättfärdiga vilja. Därför var de noga
med vara goda föredömen så att människor skulle påminnas om rättfärdigheten genom att de såg
någon praktisera den – alltså gjorde de gärna sina goda gärningar offentligt.
Efter vad vi kan utläsa i deras skrifter berodde detta inte alls på att de själva ville ha någon ära, ty
de fördömer hyckleri å det strängaste som något förkastligt inför Gud och menar att en god
gärning som är gjord bara för sken är värdelös. Nej, det viktiga var att andra människor
påmindes om Guds lag och inspirerades till att också börja följa den.
3
VAD ÄR DÅ KRISTENDOM?
När man under läsningen upptäcker hur mycket fariséernas lära liknar vår kristendom idag blir
man ju närmast kallsvettig. Är det detta som Jesus så skarpt varnade för: ”’Akta er för
fariséernas och saddukéernas surdeg.’ Då förstod de att det inte var för surdeg i bröd han
varnade dem, utan för fariséernas och saddukéernas lära” (Matt 16:11-12). Hur ser då verklig
kristendom ut?
Odeberg fortsätter med att utlägga kristendomen efter klassisk luthersk modell. Mot fariseismens
appell till att vända om och ge sig hän i kampen för rättfärdigheten ställer han tesen: Du kan av
dig själv varken vilja eller göra det sant goda.
Den djupaste skillnaden mellan kristendom och fariseism ligger i frågan ”Hur djupt går
syndafallets konsekvenser?” Fariséerna menade att vi endast har en lättidentifierbar ond böjelse
inom oss som vi har makt att förstå och kväva, medan profeten Jeremia utbrast: ”Ett falskt och
fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Vem kan förstå det?” (Jer 17:9). Synden inte bara
finns inom oss, den genomsyrar hela vårt tänkande så att även de goda gärningar vi föresätter oss
blir smittade av egenintresse och ärelystnad, ty all vår rättfärdighet är ”som en fläckad klädnad”
(Jes 64:6).
Det är alltså ytterst farligt att tänka att man är rättfärdig och sedan verka med all sin kraft för att
göra andra människor rättfärdiga – om man är övertygad om att man fungerar efter Guds vilja
kan man komma att ”helga” sina egna önskningar, man kallar dem Guds vilja och därmed
okränkbara och oemotsägbara. Så uppstår den oresonlighet som kännetecknar all religiös
fanatism och gör de människor som sitter i dess grepp obehagliga att vara i närheten av.
Att vara ett föredöme
Odeberg gör en intressant reflektion kring att vara ett föredöme, Jesus har ju faktiskt sagt ”På
samma sätt skall ni låta ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och
prisar er Fader i himlen” (Matt 5:16), en vers som gärna används av fariséer i vår tid. Men vad
är det att låta vårt ljus lysa för människorna, är ljuset detsamma som de goda gärningarna? En
viljestark ultrarättfärdig ivrare kan väcka beundran även hos dem som inte tror, beundran för
hans starka vilja och villighet att själv leva som han lär – men vad han inte väcker är en längtan
att bli likadan själv, inte heller prisar åskådaren Gud i himlen, utan uppmärksamheten fästs
enbart på den viljestarke farisén.
Den sorts människa som däremot verkligen uppfyller Jesu ord, det är en sant ödmjuk troende
som inte har någon övertygelse om att vara rättfärdig, utan som i förtröstan på att Gud förlåter
hans djupa syndafördärv istället verkligen älskar och bryr sig om de människor han möter. Och
även om han skulle bli underkänd som ”inte andlig nog” av de verkligt radikala och helöverlåtna
superkristna, så sprider han en omisskännelig doft från en annan värld, något som får människor
att undra om det inte finns en Gud ändå.
Född på nytt
Hur blir man sådan då? Det radikala svar som Odeberg (och Luther) ger är: Lägg ner din strävan
att vara rättfärdig! Ju mer du försöker, desto värre blir det, just på grund av att syndafallet
genomsyrar hela din varelse och smyger sig in även i dina rättfärdigaste gärningar. Vår
neshamah med dess instinktiva inlevelse i Gud har gått förlorad i syndafallet: ”Alla har vi
syndat, och saknar därmed den likhet med Gud som vi är skapade att ha” (Rom 3:23,
Levande Bibeln).
4
För att vi ska få tillbaka Guds Ande inom oss krävs det nämligen en helt ny skapelse, det som
Jesus kallade att bli ”född på nytt”. Odeberg skriver att det inte är helt lätt att förklara hur det går
till när vi får del av detta utom att det sker genom tron – man märker skillnaden när det väl har
hänt, det är som att lyftas upp på ett nytt plan och det blir naturligt att vara kärleksfull mot andra.
Dresserad eller naturlig
Med en bild menar han det är lika stor skillnad på den pånyttfödde och farisén som mellan en
människa och en apa klädd i kostym och dresserad att uppföra sig som en människa. Den ene
försöker medvetet att följa ett inlärt beteende och så uppträda som människa, den andre gör det
helt naturligt utifrån sin inre natur: han är en människa!
Men bara för att det ska komma ur en ny natur vill Odeberg inte avskaffa Guds lag: visst finns
det regler för hur man bör uppträda som människa, även om en apa inte blir människa genom att
försöka följa dessa regler.
Grundfelet i fariseismens lära är att man av egen kraft skulle kunna både vilja och göra det som
är sant gott, att man kan prestera uppriktig kärlek enligt kärleksbudet: ”Du skall älska Herren
din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt
förstånd, och din nästa som dig själv” (Luk 10:27). Denna regel tillhör det nya livet efter
pånyttfödelsen och kan inte uppfyllas av den icke pånyttfödda människan, liksom det står i
Romarbrevet: ”Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är av jag köttslig natur, såld till
slav under synden” (Rom 7:14).
Fariseismen säger att det är möjligt för oss att både vilja och göra det som är rättfärdigt inför
Gud, medan den omvände farisén Paulus förklarar att Gud måste åstadkomma detta. ”Ty det är
Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil 2:13).
Tillämpning
Detta sista skriver jag med bävan, ty det är lättare att under Odebergs vägledning se vad som är
fel än att själv ha en genuin insikt i vad som är rätt, när man inte har kommit så långt. Men jag
kan ändå i all ödmjukhet skriva ner några tankar av tillämpning:




Akta dig för att tänka att du är en rättfärdig Guds tjänare som helt har rätten på din sida.
Pröva dina egna tankar och ståndpunkter med självkritik, det kan ha smugit sig in en hel del
av syndafallets egoism däri.
Akta dig för att omedelbart ta dina önskningar som Guds vilja – visst får du leva under ljuset
av Guds kärlek i den frihet som han har kallat dig till, men du behöver inte förnumstigt
utnämna dina planer till ”Guds vilja” så att du driver igenom dem utan hänsyn för andra
människor.
Akta dig för att tänka att du ska vara ett kristet föredöme för andra, så att du börjar tänka på
hur du ter dig för andra människor – ägna dig istället åt att älska dem, så tar Gud hand om
föredömandet.
Men var inte rädd för att göra misstag och verka dum, sådant reparerar Gud – utan gå
frimodigt ut i livet, följ ditt hjärta och gör sådant du mår bra av, lev som den du är just nu, så
kommer Gud att gradvis förvandla den du är: ”Herren, det är Anden, och där Herrens Ande
är, där är frihet. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas
till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren,
Anden.” (2 Kor 3:18)