Klimatförändring bortom
farlighetens gräns.
Brutala siffror och skört hopp
Kevin Anderson
2 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Denna artikel publiceras av Cogito, What Next Forum och Dag
Hammarskjöldfonden och kan laddas ner för vidare spridning på
www.cogito.nu, www.whatnext.org och www.dhf.uu.se
Originalartikeln publicerades på engelska – ”Climate change going
beyond dangerous – Brutal Numbers and Tenous Hope” som
ett kapitel i boken What Next Volume III: Climate, Development
and Equity, som också ges ut som ett nummer av Dag
Hammarskjöldfondens Development Dialogue. Hela denna bok
kan laddas ner gratis på www.whatnext.org och www.dhf.uu.se.
Kevin Anderson är professor i energi och
klimatförändring, University of Manchester,
vicedirektör vid Tyndall Centre for Climate
Change Research och rådgivare till både
regeringar, företag och enskilda organisationer.
Översättning från engelska: Robert Österbergh,
Niclas Hällström och Rikard Warlenius
Artikeln bygger på en presentation för brittiska Department for
International Development (DFID) i juli 2011, som kan ses och
lyssnas till på http://www.slideshare.net/DFID/professor-kevinanderson-climate-change-going-beyond-dangerous.
Översättning från engelska: Robert Österbergh, Niclas Hällström
och Rikard Warlenius
Photo: NASA
COGITO
Klimatförändring bortom
farlighetens gräns. Brutala
siffror och skört hopp
Kevin Anderson
Jag har kallat den här artikeln ”Klimatförändring bortom farlighetens
gräns. Brutala siffror och skört hopp” eftersom vi enligt min och många
av mina kollegors mening nu befinner oss på tröskeln mellan vad som
traditionellt betecknats som acceptabel och farlig klimatförändring.
Artikelns undertitel, ”Brutala siffror och skört hopp”, syftar på den matematik och kvantifiering som underbygger analysen. Dessa siffror är
brutala och svåra att acceptera, och de reser avgörande frågor om hur vi
lever våra liv – det är helt enkelt inte siffror vi vill höra talas om. När de
översätts till samhälleliga åtgärder blir det uppenbart att det nu bara finns
ett skört hopp om att nödvändiga utsläppsminskningar ska komma till
stånd inom den snabbt krympande tidsram som står till förfogande.
Om vi inte ärligt
beskriver situationen
är risken stor för att
samma ineffektiva
åtgärder som
har använts i två
decennier fortsätter
– något jag kallar för
”kognitiv dissonans”
(en akademisk
eufemism för hyckleri
– dvs., vi stoppar
huvudet i sanden och
intalar oss att allt
kommer att bli bra,
trots all den forskning
och data som finns).
I den allvarliga situation som vi (medvetet) har försatt oss måste vi vara
uppriktiga, raka och tydliga vad gäller konsekvenserna. Bara om vi skalar
bort den retorik och naiva teknikoptimism som genomsyrar klimatpolitiken finns det hopp om att kunna svara upp mot vidden av de utmaningar
vi står inför. Om vi inte ärligt beskriver situationen är risken stor för
att samma ineffektiva åtgärder som har använts i två decennier fortsätter – något jag kallar för ”kognitiv dissonans” (en akademisk eufemism
för hyckleri – dvs., vi stoppar huvudet i sanden och intalar oss att allt
kommer att bli bra, trots all den forskning och data som finns).
Utan tvekan har vi under många år varit på väg i fel riktning, och det
är djupt oroande att situationen inte förbättras utan förvärras. Sedan
Riokonferensen 1992 där klimatkonventionen förhandlades fram har
utsläppen ökat år efter år. Och inte nog med det – även utsläppens
tillväxttakt har ökat. Om vi ska kunna vända denna utveckling måste vi
först erkänna att vi har misslyckats kapitalt med att få bukt med utsläppen trots en rad klimatkonferenser, politisk retorik och optimistiska
tongångar kring den koldioxidsnåla teknikens möjligheter.
4 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Gapet mellan retorik och verklighet
För att tackla klimatutmaningen är det nödvändigt att vi tydliggör gapet
mellan retorik och verkligheten i fråga om utsläppsminskningar. Även
om det finns en omfattande debatt om utsläppsminskningar fokuserar
den sällan på det stora gapet mellan å ena sidan de utfästelser och löften som individer, företag, nationer och det internationella samfundet
gör, och å andra sidan vad som faktiskt sker vad gäller utsläpp. Att till
exempel köpa en något mer effektiv bil eller förbättra effektiviteten i
snabbköpens kyldiskar har inget att göra med verkliga lösningar på klimatproblematiken så länge vi kör mer bil och kyler större mängder mat.
Så vad handlar klimatförändringen egentligen om? Vilka är problemen
och knäckfrågorna som vi måste ta itu med?
Det finns en rad uttalanden och deklarationer som tillsammans utgör
ramverket för hur vi på det internationella planet förhåller oss till och
hanterar klimatförändringen. Det viktigaste dokumentet, FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC, 1992), anger i artikel 2 att:
Slutmålet för denna konvention och varje hithörande legal handling
som partskonferensen kan komma att anta är att uppnå ... att atmosfärens koncentrationen av växthusgaser stabiliseras i på en nivå som
skulle förhindra farlig antropogen störning av klimatsystemet. En
sådan nivå bör vara uppnådd inom en tidsram som är tillräcklig för
att tillåta ekosystemen att anpassa sig naturligt till klimatförändring,
att säkerställa att livsmedelsproduktionen inte hotas och att möjliggöra för ekonomisk utveckling att fortgå på ett hållbart sätt.
Den senare ”Köpenhamnsöverenskommelsen” (UNFCCC, 2010) anger
som mål att ”hålla ökningen av den globala temperaturen under 2° Celsius, och att vidta åtgärder för att uppfylla detta mål i överensstämmelse
med vetenskapen och med utgångspunkt i rättvisa” (den indikerar även att
det kan vara nödvändigt att skärpa målet till 1,5°C). Det här är ett mycket
tydligt uttalande, vilket också upprepades i Cancúnöverenskommelsen
(UNFCCC, 2011), och det är en viktig utgångspunkt för att analysera
och kvantifiera omfattningen av den politiska utmaning vi står inför.
Även EU framhåller nödvändigheten av att ”säkerställa att den globala
genomsnittliga temperaturökningen inte överstiger de förindustriella
nivåerna med mer än 2°C” och att vi ”måste vidta för regionen nödvändiga åtgärder” för att garantera detta (Europeiska kommissionen,
2007). På samma sätt slår Storbritanniens Low Carbon Transition Plan
fast att ”den genomsnittliga globala temperaturen inte får stiga med mer
än 2°C” (DECC, 2009; författarens kursiveringar).
5 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Dessa formuleringar innebär alltså inte ett godtagande av till exempel en
50-procentig chans att nå tvågradersmålet. Såväl Cancúnöverenskommelsen som EU och Storbritannien slår kategoriskt fast att temperaturen
helt enkelt inte får stiga med mer än 2° C. En informerad diskussion om
utsläppsminskningar måste vara tydlig med sannolikheten för att temperaturökningen ska kunna hållas under en viss nivå (t.ex 2°C) – brist på
tydlighet skapar förvirring och felaktig politik. Men som det nu är slår
politikerna (och även många forskare och experter) gång på gång fast
att temperaturen inte får öka mer än 2°C samtidigt som de bedriver
en politik som innebär en överhängande risk för att tvågradersmålet
överskrids. Detta är gapet mellan retorik och faktisk politik.
Vad innebär 2 grader?
Tvågradersmålet talar om hur mycket den globala medeltemperaturen
vid jordytan får tillåtas öka jämfört med tiden innan industrialismens
början. Under denna period har koncentrationen av växthusgaser
i atmosfären stigit till följd av förbränningen av fossila bränslen, och
därmed även temperaturen.
En genomsnittlig ökning på 2°C låter kanske inte så farligt för den som
till exempel bor i Storbritannien. Men de regionala effekterna varierar
kraftigt. En genomsnittlig uppvärmning på 2°C kan innebära att temperaturen vid polerna ökar med upp till 6°C och att delar av Afrika får
betydligt högre uppvärmning än många andra regioner (May, 2006).
Eftersom planeten till största delen dessutom består av hav, och vatten
absorberar stora mängder värme, så kan en genomsnittlig global ökning
på 2°C motsvara en genomsnittlig temperaturökning på land om 3°C,
vilket skulle ge upphov till markanta förändringar i temperatur- och
nederbördsmönster. Konsekvenserna av en genomsnittlig uppvärmning
av 2°C är större än vi normalt föreställer oss.
Varför har just två grader hamnat i fokus?
Under de senaste decennierna har ett stort antal forskare studerat
­effekterna av globala och regionala temperaturförändringar.Tvågradersmålet växte fram under en långsam process mellan forskare, politiker,
företag och civilsamhället och etablerades som ett slags ”skyddsräcke”
6 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
mellan acceptabel och farlig klimatförändring. Även om effekterna av
en temperaturökning på under 2°C är långt ifrån önskvärda anses de
ofta, inte sällan underförstått, ändå vara hanterbara och acceptabla.
2001
2008
TAR (2001) Reason for Concern
5
Large
increase
Negative
for Most
Regions
Net
Negative
in all
metrics
Higher
4
3
2
Risk to
some
Increase
Negative
for some
regions;
Positive
for
others
Positive
or
negative
market
impacts;
Majority
of people
adversely
affected
1
Ver y low
0
Increase in Global Mean Temperature above circa 1990 (˚C)
Risk to
many
Updated Reasons for Concern
5
Risk to
many
Large
increase
Negative
for Most
Regions
Net
Negative
in all
metrics
Higher
4
3
Future
2
1
Risk to
some
Increase
Negative
for some
regions;
Positive
for
others
0
Positive
or
negative
market
impacts;
Majority
of people
adversely
affected
Very low
Past
Risk to
unique and
threatened
systems
Risk of
extreme
weather
events
Distribution
of Impacts
Figur 1:
Konsekvenserna av två
grader är allvarligare
än vi tidigare trott.
Konsekvensanalyserna
på senare tid visar
att två graders
ökning snarare utgör
tröskeln mellan farliga
och extremt farliga
klimatförändringar
(Smith et al., 2009).
Aggregate
Impacts
Risk of
Large Scale
Discontinuities
-0.6
Risk to
unique and
threatened
systems
Risk of
extreme
weather
events
Distribution
of Impacts
Aggregate
Impacts
Risk of
Large Scale
Discontinuities
Effekterna av temperaturökningarna har sammanställts till ett koncist
verktyg för politikerna (Figur 1), med fem olika kategorier1 där varje
kategori är färgad längs ett kontinuum från vitt (acceptabel) till röd
(farlig). Den första konsekvensanalysen gjordes i slutet av 1990-talet och
början av 2000-talet (den vänstra grafen). När nya analyser gjordes inför
klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 hade forskningen nått en ­djupare
förståelse av den globala uppvärmningens konsekvenser – samtliga grafer visade nu mer påtagliga effekter för varje grads temperatur­ökning.
Det är inte nog med att effekterna inträffar tidigare än vi antagit. De
effekter vi betraktat som mer eller mindre acceptabla kommer att
­
­inträffa vid betydligt lägre temperaturer. Slutsatsen är tydlig. Konsekvenserna av 2°C är allvarligare än vi trott, och följaktligen befinner sig
“skyddsräcket” på farlig mark. Om vi nu tillämpar den logik som låg till
grund för synen att en temperaturökning på 2°C utgör gränsen mellan
acceptabla och farliga klimatförändringar, så visar de nyaste konsekvensanalyserna att två graders ökning snarare utgör tröskeln mellan farliga
och extremt farliga klimatförändringar. Det kan därför med fog hävdas
att 1°C snarare än 2°C egentligen borde vara målet.
1 Risker för unika och hotade system, risker för extremt väder, spridning av påverkan,
aggregerad påverkan, risk för storskaliga diskontinuiteter (dvs tröskeleffekter/tipping
points).
7 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Om vi menar allvar med att förhindra farliga klimatförändringar är det
svårt att rent vetenskapligt argumentera mot engradersmålet. Men ur en
rent praktisk, politisk synvinkel är det däremot nästan omöjligt att föreställa
sig en stabilisering vid 1°C med hänsyn till vad vi redan har släppt ut
i atmosfären. Även om alla utsläpp upphörde med en gång skulle 1°C
­sannolikt ändå överskridas. Med andra ord utgör 2°C, eller möjligen 1,5°C,
förmodligen gränsen för vad vi rimligen kan uppnå. Samtidigt måste vi
komma ihåg att vi hittills fullständigt misslyckats med att slå in på en kurs
som skulle kunna leda till att temperaturökningen inte blir större än 2°C.
Vilka är konsekvenserna av två
graders uppvärmning?
Eftersom tvågradersmålet idag är så politiskt etablerat är det motiverat
att analysera vad det innebär politiskt och socialt. Hur mycket måste utsläppen minska för att temperaturökningen ska begränsas till eller hålla
sig under 2°C? Att ställa denna fråga leder också in på en relaterad fråga:
Hur ska världens koldioxidbudget fördelas mellan Annex 1-länderna
(i huvudsak OECD-länderna) och icke-Annex 1-länder (i huvudsak
icke-OECD-länderna), dvs mellan de industrialiserade länderna och de
fattigare utvecklingsländerna? När det gäller den första frågan finns en
rad långsiktiga mål som verkar ambitiösa. Till exempel har Storbritannien åtagit sig minskningar på 80 procent CO2-ekvivalenter till 2050.
EU har antagit ett liknande mål, och vid FN:s klimatförhandlingar på
Bali 2007 slogs fast att en minskning av de globala utsläppen med 50%
till 2050 är nödvändig. Problemet med 2050 som mål är att det skapar
en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta
problemet vidare till kommande generationer. 2050 som mål är bekvämt för såväl politiker och företag som för allmänheten – det påverkar
varken de politiska besluten, näringslivets dagordning eller hur vi lever
våra liv. Lockelsen med långsiktiga mål är utan tvekan stor. Dessvärre
finns det ingen vetenskaplig grund för att tro att problemet kan lösas
med teknik av någon annan i framtiden. Det är därför oroväckande att
många forskare fortsätter att legitimera ett sådant förhållningssätt.
Den CO2 vi släpper ut i dag blir kvar i atmosfären i över 100 år. Följden
är att målet att minska utsläppen med en viss procentsats till 2050 inte
direkt går att översätta till hur mycket temperaturen kommer att stiga
och om farliga klimatförändringar kan undvikas eller ej (man kan till
exempel tänka sig kontinuerligt höga utsläpp under flera decennier som
följs av en kraftig nedgång precis i tid för att möta 2050-målet). För
långlivade gaser som CO2 och många andra växthusgaser så är de kumulativa utsläppen, den samlade mängden som byggs upp i atmosfären, av-
8 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Problemet med 2050 som
mål är att det skapar
en bekväm illusion av
att vi kan fortsätta som
vi gör idag och skjuta
problemet vidare till
kommande generationer.
görande.Varje dag vi tänder lyset och varje gång vi kör bil så bidrar vi till
en bestående ökning av koldioxiden i atmosfären. Våra ackumulerande
utsläpp – och vår koldioxidbudget – är av central betydelse för att förstå
temperatur- och klimatförändringar. Denna insikt är grundläggande;
den avslöjar hur otillräckligt det är att sträva efter långsiktiga, gradvisa
minskningar som ska levereras av framtida teknik och visar istället hur
angeläget det är med snabba och radikala minskningar nu. Detta är
förstås mycket mindre tilltalande. Och det är därför vi drar oss för att ta
itu med de kumulativa utsläppen.Vi föredrar att fokusera på vad vi ska
ha uppnått långt fram i tiden. Dessa långsiktiga mål kan visa sig vara betydelselösa för den globala uppvärmningen, men är som skräddarsydda
för att förstärka vår kognitiva dissonans. Att ta forskningen på allvar gör
det omöjligt att bortse från det vi inte är beredda att acceptera – att vi
måste ändra vår livsstil idag.
Hur omfattande är problemet?
Hur förändras förutsättningarna för debatten om utsläppsminskningar
av en vetenskapligt grundad förståelse av koldioxidbudgeten?
Till att börja med är det nödvändigt att ta hänsyn till de senaste utsläppssiffrorna ­– och det är uppenbart att situationen försämras i mycket
snabb takt. Figur 2 visar de globala CO2-utsläppen. Grafen stiger skarpt
och denna ökning står i samband med en rad variabler, från det vi konsumerar – de plasmaskärmar vi köper, hur många bilar vi har och hur
långt vi kör, hur många kylskåp vi köper – till befolkningstillväxten, och
så vidare. Om någon annan art uppvisade samma exponentiella mönster
skulle vi konstatera att den var på väg in i en genetisk återvändsgränd.
Tron på att en sådan ständig tillväxt på alla fronter är möjlig och att
människan på något sätt är tillräckligt intelligent för att kunna trotsa
vetenskapens och fysikens lagar avslöjar en viss arrogans i vår kollektiva
föreställningsförmåga.
Under de senaste 100 åren har CO2-utsläppen ökat med cirka 2,7
procent per år. Trots en utbredd debatt om klimatförändringen, särskilt
sedan Riokonferensen 1992, har utsläppen inte minskat, vilket man
kunde ha väntat sig, utan ökat. I själva verket har även ökningstakten
stigit. Mellan 2000 och 2007 var den 3,5 procent, trots att den globala
uppvärmningen samtidigt fick stora rubriker.2 I absoluta tal innebär
detta betydande ökningar eftersom ökningen är exponentiell; tillväxttakten verkar på en summa som varje år blir allt större.
2 Baserad på data från CDIAC (Carbon Dioxide Information Analysis Center),
http://cdiac.ornl.gov/
9 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Carbon dioxide emissions (MtC)
10000
~2.7% p.a. last 100 yrs
~3.5% p.a. 2000-2007
~5.9% p.a. 2009-2010
~3.2% p.a. 2010-11
8000
6000
4000
2000
1750
1800
1850
1900
1950
2000
Year
Figur 2: Det är inte
bara utsläppen
som ökar utan
också utsläppens
tillväxttakt.
Den ekonomiska krisen bromsade visserligen upp utsläppen, men mindre än vad man i allmänhet tror och bara under en kort tid. De senaste
siffrorna visar att utsläppen ökade med 5,9 procent under 2009-2010 och
med 3,2 procent under 2010-2011 – trots den ekonomiska nedgången i
ett flertal industrialiserade länder. Att världsekonomin tog igen vad den
förlorade under den senaste lågkonjunkturen kan förklara en del av ökningen, men ökningstakten kommer med största sannolikhet att bli ännu
högre på grund av att många utvecklingsländer (icke-Annex 1-länder) – i
synnerhet Kina och Indien, som producerar en stor del av de varor som
konsumeras i väst – nu driver upp utsläppen. Utan radikala och omedelbara minskningar kommer de globala utsläppen sannolikt att öka med
3-5 procent per år från 2012.Vi är snabbt på väg i fel riktning. Istället för
att röra oss bort från klippans brant accelererar vi mot den.
10 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Hur ser de möjliga utsläppsminsknings­
scenarierna ut?
Vad säger forskningen om kumulativa utsläpp om de åtgärder som nu
måste vidtas för att begränsa temperaturökningen till 2°C mot bakgrund av att vi hittills har misslyckats med att minska utsläppen?
För det första, ju tidigare utsläppen kulminerar, desto bättre. Allmänt
sett gäller att om utsläppen når en topp tidigt så krävs det inte lika
drastiska minskningar därefter, som om toppen nås senare. Det svåra är
att ta sig förbi kulmen – det kräver kontinuerliga utsläppsminskningar
varje år samtidigt som politiker och stora delar av samhället strävar efter
ökad ekonomisk tillväxt.
2020 peak
60
40
20
0
2000
2020
2040
2060
2080
Figur 3: Möjliga utsläppsminskningsscenarier
vid olika tidpunkter för
utsläppskulmen. Den
vetenskapliga osäkerheten om det exakta sambandet mellan utsläpp
av växthusgaser och
temperaturökning åskådliggörs av de olikfärgade
kurvorna. Kurvor med
samma färg motsvarar
samma kumulativa utsläppsbudget. (Anderson
& Bows, 2008)
2100
2025 peak
80
Emissions of greenhouse gases (GtCO2e)
Emissions of greenhouse gases (GtCO2e)
Emissions of greenhouse gases (GtCO2e)
2015 peak
80
60
40
20
0
2000
2020
2040
2060
2080
2100
80
60
40
20
0
2000
2020
2040
2060
2080
2100
De tre diagrammen i figur 3 åskådliggör olika möjliga utsläppsminskningsvägar vid tre olika tidpunkter för utsläppskulmen. Det är viktigt
att notera att utsläppen fortsätter att öka i samtliga scenarier innan de
når en global topp 2015, 2020 eller 2025. Den vetenskapliga osäkerheten
om sambandet mellan utsläpp av växthusgaser och temperaturökning är
ännu stor, vilket syns i diagrammens olikfärgade kurvor. Men även den
minst krävande och mest hoppfulla kurvan antar horisontell form och
planar ut runt 2050. Skälet är att utsläppen från samhällets sammantagna
aktiviteter med undantag för matproduktionen då måste vara noll. Även
om vi lyckas med effektiviseringar inom jordbruket är det inte möjligt
att föda världens befolkning, som beräknas nå 9 miljarder vid mitten
av seklet, utan betydande utsläpp av växthusgaser. Även om traktorerna
drivs koldioxidfritt släpper såväl användningen av konstgödsel som
själva markanvändningen ut växthusgaser i atmosfären. Dessa utsläpp tar
upp en betydande andel av tvågradersbudgeten, vilket sätter ytterligare
press på energisektorn att omgående minska utsläppen.
11 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Kärnpunkten här är att kurvor med samma färg motsvarar samma kumulativa utsläppsbudget. I den första grafen nås utsläppstoppen 2015, vilket
är det antagande som Sternrapporten gör. Enligt många bedömare är det
emellertid högst osannolikt att de globala utsläppen kan kulminera så tidigt som 2015. Utsläppskurvorna i den andra och tredje grafen når toppen
2020 respektive 2025. Eftersom de kumulativa utsläppen är desamma i alla
de tre graferna så är de minskningar som måste göras efter att kulmen
nåtts betydligt mer dramatiska när kulmen inträffar senare. Om utsläppen
dessutom växer okontrollerat fram till kulmen så blir vissa kumulativa utsläppsbudgetar omöjliga att klara, och det är därför som grafen till höger
innehåller färre kurvor än grafen till vänster.
450 ppmv cumulative emissions scenario speaking in 2020 (Global)
Figur 4: Till och
med de minst
krävande kurvorna
innebär radikala
utsläppsminskningar
på cirka 10 procent
per år från och med
2020 och dessa
årliga minskningar
måste sedan pågå i
ungefär två decennier.
(Anderson & Bows, 2008)
Emissions of greenhouse gases (GtCO2)
80
60
40
20
0
2000
2020
2040
2060
2080
2100
Om vi tittar närmare på grafen för 2020 och dess olika uppskattningar av
vad som krävs för 50 procents chans att undvika en uppvärmning som
överstiger 2°C kan vi dra flera slutsatser. Till och med de minst krävande
kurvorna innebär radikala utsläppsminskningar på cirka 10 procent per
år från och med 2020 och dessa årliga minskningar måste sedan pågå i
ungefär två decennier. Det är denna utmaning vi måste hantera för att ha
50 procents chans att inte överskrida tvågraderströskeln – det vill säga för
att undvika vad som förmodligen utgör extremt farlig klimatförändring.
Det ser inte bra ut, och situationen blir ännu allvarligare när vi drar ifrån
de oundvikliga utsläppen från matproduktionen och avskogningen för
att åskådliggöra det utrymme som kvarstår för energirelaterade utsläpp:
när dessa subtraheras från de gröna och lila kurvorna i figur 4 får vi
kurvorna i figur 5. Observera att kurvorna i figur 5 motsvarar samma
12 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
mängd kumulativa utsläpp (det mest optimistiska fallet i förhållande till
vad som behövs för att undvika en global uppvärmning som överstiger
2°C) och endast skiljer sig åt vad gäller de antaganden om avskogning
som görs. Oavsett vilket av de två mycket optimistiska scenarierna för
avskogning vi väljer så måste de globala energirelaterade CO2-utsläppen
minska med 10-20 procent per år för att bli noll någon gång mellan
2035 och 2045. Att flyga, köra bil, värma upp våra hem, använda tekniska
apparater – i princip allt vi företar oss skulle behöva ske helt utan fossila
bränslen. Och märk väl, inga fossila bränslen betyder verkligen inga fossila bränslen. Koldioxidavskiljning och lagring (CCS) kan inte, så som
tekniken ser ut idag, tillnärmelsevis kompensera detta faktum.
Figur 5: När man
tar hänsyn till de
oundvikliga utsläppen
från matproduktionen
och avskogningen
så måste de globala
energirelaterade CO2utsläppen minska med
10-20 procent per år
från kulmen 2020 för
att bli noll någon gång
mellan 2035 och 2045.
Emissions of greenhouse gases (GtCO2e)
60
50
2020 peak High DL
2020 peak High DH
40
30
10-20% annual reductions – even
for a high proability of exceeding 2˚C
20
10
2000
2020
2040
2060
2080
2100
En minskningstakt på 10-20 procent saknar motstycke – det finns inga
tidigare motsvarigheter för denna nivå på utsläppsminskningar. Sternrapporten (Stern, 2006) konstaterar att utsläppsminskningar på mer än
1 procent historiskt sett har skett enbart i samband med recession eller
samhällskollaps. Även den omfattande övergången till naturgasbaserad
el i Storbritannien och den massiva ökningen av kärnkraftsproduktion i Frankrike gav endast små utsläppsminskningar när ekonomierna
började växa igen. När utsläppen från internationell sjö- och luftfart
räknas in, vilka för närvarande inte ingår i Kyotoavtalet, ser man ingen
betydande utsläppsminskning, bara en tillfällig avmattning i tillväxttakten. Sovjetunionens katastrofala kollaps gav upphov till 5 procents
utsläppsminskningar per år under cirka 10 års tid – det vill säga mellan
hälften och en fjärdedel av det som är nödvändigt för att vi ska ha 50
procents chans att uppnå tvågradersmålet (Anderson och Bows, 2008).
13 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Samtidigt som utsläppen i år (2012) ligger på en historiskt hög nivå och
den ekonomiska tillväxten fortsätter att driva upp dem så finns det helt
enkelt inga exempel som kan fungera som vägledning för en omställning av samhällsekonomin i linje med det som krävs för att undvika en
farlig (eller till och med extremt farlig) klimatförändring.
Varför skiljer sig den här analysen
från de vanliga?
Praktiskt taget alla ”etablerade” analyser förutsätter att utsläppen bara
kommer att öka med 1-2 procent per år innan de når kulmen. Men
i verkligheten ökar utsläppen med närmare 3-5 procent per år och
kommer att fortsätta att öka i denna takt eftersom det i dagsläget inte
finns något i sikte som begränsar ökningen. Storbritanniens Committee
on Climate Change (CCC) är bara en i raden av aktörer som förlitar sig
på sådana antaganden för de modeller som ligger till grund för deras
klimatpolitiska rekommendationer.
Dessutom utgår praktiskt taget alla etablerade analyser från att utsläppen kulminerar under perioden 2010-2016 (endast undantagsvis anges
2020). Sternrapporten anger 2015, CCC:s analyser 2016 och även EU:s
färska rapport, Adaptation and Mitigation Strategies (ADAM), utgår från att
utsläppen når toppen 2015 (Stern, 2006; CCC, 2008; Hulme et al., 2009).
När vi studerar de faktiska globala utsläppen måste frågan ställas om dessa
antaganden om små utsläppsökningar och tidiga toppar ger en korrekt
bild av verkligheten på kort sikt. Det är värt att notera att om de globala
utsläppen kulminerar 2015/2016 så måste utsläppen från Kina och Indien
nå toppen 2017/2018, men det finns inga forskare som menar att det
är vare sig rimligt eller rättvist. I korthet baseras nästan alla vedertagna
utsläppsscenarier på implicita antaganden om en utsläppskulmen för
icke-Annex 1-länder som få, om några, seriösa betraktare ser som rimliga.
När det gäller takten på utsläppsminskningarna efter att kulmen nåtts, så
är min analys att minskningen (av energi) därefter måste ligga på 10-20
procent per år långt mer utmanande än vad de flesta andra analyser
föreslår, där takten vanligtvis är två, tre eller fyra procent per år. Det är
inte svårt att dra slutsatsen att vi lever med en villfarelse om absurt låga
utsläppsökningar och tidiga toppar för att det möjliggör en illusion om
utsläppsminskningar som är förenliga med ekonomisk tillväxt.
En mer specifik skiljelinje kan dras mellan min analys och de analyser
som görs av Stern, CCC och många andra som hävdar att problemet
kan lösas med storskaliga tekniksatsningar på utbudssidan (till exempel
ny kärnkraft eller ny kolkraft med koldioxidavskiljning och lagring).
Huvudfrågan är om det är möjligt att bygga ut tekniken på utbuds-
14 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
sidan tillräckligt snabbt för att kunna bryta utsläppskurvan i tid för att
undvika en global uppvärmning på mer än 2°C.
Jag menar inte att tekniken är oviktig. Tvärtom är rätt teknologi en
förutsättning för att få till stånd en koldioxidsnål framtid – men den är
inte i sig tillräcklig och ger inte tillräckligt snabba effekter. Vi behöver
få ner utsläppen med en gång och storskalig teknologi kan inte leverera
det i den tidspress vi befinner oss.
Beteendeförändringar skulle kunna leda till en snabbare omställning, vilket
även en del teknik med fokus på på efterfrågesidan skulle kunna göra,
men det finns inget sätt att få tekniken på utbudssidan på plats tillräckligt
snabbt i de rika delarna av världen. Sokolóws berömda kilar skulle ha
fungerat om förändringsprocessen hade inletts tidigare (det vill säga, då
en mycket lägre minskningstakt skulle ha räckt, vilken skulle ha kunnat
uppnås genom gradvis ökning av utsläppsminskningarna – se Figur 6).
3
2.5
Electricity and
end-use efficiency
Other end-use
efficiency
Passenger vehicle
efficiency
Other transport
efficiency
GtC
2
1.5
Renewables
1
CCS & Supply
efficiency
0.5
0
1996
Figur 6:
Sokolows kilar –
otillräckliga och
för sena.
2006
2016
2026
2036
2046
2056
Vi har kommit till en punkt där vi behöver kilar som är vända åt andra
hållet, vars breda sida direkt ger betydande utsläppsminskningar. Eftersom vi nu tar oss an klimatförändringarna i ett så sent skede kan vi inte
enbart förlita oss på teknikkilar på utbudssidan och vänta på att de växer
tillräckligt snabbt.
Analysen i den här artikeln utmanar även den etablerade ekonomiska –
eller rättare sagt, snävt begränsade finansiella – problembeskrivningen.
Vi har väntat så länge med att ta itu med problemet att nettokostna-
15 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Med den globala
uppvärmningen
har vi att göra med
icke-marginella, stora
förändringar som sker
mycket snabbt.
derna nu i praktiken är meningslösa.Vi lever i en ”icke-marginell värld”
som redan påtagligt förändras både vad gäller effekterna av ett förändrat
klimat och hur samhället förhåller sig till dem och de spänningar som
därmed uppstår, vare sig vi talar om utsläppsminskningar eller klimatanpassning. Dessa stegvisa förändringar kommer att eskalera i takt
med att den globala uppvärmningen fortskrider. Det konventionella
marknadsekonomiska tänkandet grundar sig på att förstå och göra små
(marginella) förändringar. Men med klimatförändringarna talar vi inte
om små förändringar – vi har att göra med mycket stora systemförändringar som den etablerade marknadsekonomins teori inte klarar av att
hantera. Inom fysiken används Newtons principer för att förstå hur en
bil fungerar, men för att förstå subatomära partiklar måste fysikerna använda sig av en annan teoribildning – kvantmekaniken. De neoklassiska
nationalekonomerna fortsätter däremot att använda sig av teorier som
grundas på teorin om marginalnytta, vilken bara kan hantera små förändringar, oavsett problemets omfattning. Det är inte bara vetenskapligt
oärligt utan också farligt vilseledande. Med den globala uppvärmningen
har vi att göra med icke-marginella, stora förändringar som sker mycket
snabbt, en typ av problem som det marknadsekonomiska tänkandet är
illa rustat att hantera.3 Det innebär inte att kostnader, prissättning och
marknadsekonomin som sådan inte kan vara till hjälp för att hantera
specifika, begränsade aspekter av klimatförändringen. Men de är inte
speciellt användbara för att ta sig an den övergripande utmaningen.
Vad innebär en fyragradersvärld?
Den situation vi nu befinner oss i är mycket riskabel. Det är så lätt att ge
upp med motiveringen att de nödvändiga förändringarna är omöjliga
att åstadkomma och att vi helt enkelt kommer att få leva med högre
temperaturer. Av detta skäl är det viktigt att bättre förstå vad dessa högre
temperaturer faktiskt innebär. Låt oss föreställa oss en framtid med 4°C
uppvärmning, det vill säga den temperaturökning vi verkar vara på väg
mot – om inte mer.
Hur ser fyragradersvärlden ut? En global genomsnittlig temperaturökning av jordytan på 4°C motsvarar en uppvärmning på cirka 5-6°C av
den globala genomsnittliga temperaturen på land. Enligt Hadley Centre
(Sanderson, 2011; New, 2011) i Storbritannien skulle de varmaste dagarna
3 Inte nog med att omedelbara, rejäla och systemgenomgripande investeringar i
koldioxidsnål infrastruktur är nödvändiga, dessa måste också åtföljas av en snabb
omställning till koldioxidsnåla beteenden och förhållningssätt. Samtidigt ser vi tidiga
tecken på att klimatförändringarnas konsekvenser och kraven på anpassning sker på
ett icke-marginellt vis. Detta kompliceras dessutom av det faktum att många av dessa
förändringar sker över nationella och kulturella gränser – vilket gör cost-benefit analys
och andra marknadsbaserade värderingsmekanismer olämpliga, i bästa fall, och direkt
konfliktskapande i värsta fall.
16 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
i Kina i en fyragradersvärld sannolikt vara 6-8°C varmare än de varmaste dagarna som Kina har upplevt under de senaste värmeböljorna, vilka
har varit svåra nog att hantera. Centraleuropa skulle få värmeböljor som
liknar den från 2003 men med 8°C högre maxtemperaturer. Och när
värmeböljan drar in över New York under sommarmånaderna skulle de
varmaste dagarna bli runt 10-12°C varmare. Allt detta som en följd av
en genomsnittlig global uppvärmning på cirka 4°C. I dagsläget är vår
infrastruktur och vårt sätt att leva inte anpassade för dessa temperaturer
och det är därför mycket sannolikt att konsekvenserna blir ödesdigra för
många människor, särskilt de som lever i mer sårbara samhällen.
På lägre breddgrader skulle 4°C resultera i omkring 30-40 procents
minskade skördar av viktiga stapelgrödor som majs och ris samtidigt som
världens befolkning år 2050 kommer att vara runt 9 miljarder människor.
Mot bakgrund av många samtal jag haft med andra klimatforskare kan
det med fog sägas att det finns en utbredd syn på att en fyra grader
varmare värld är oförenlig med en rimlig definition av ett organiserat,
anständigt och civiliserat globalt samhälle. En framtid med fyra grader
överskrider dessutom vida vad många bedömare menar att det förmodligen är möjligt att anpassa samhället till. Förutom de samhälleliga
effekterna kommer denna framtid också att vara förödande för många,
om inte en majoritet, av ekosystemen.
Karta över
möjliga
tröskeleffekter
("tipping points")
i klimatsystemet
(baserad på
Lenton, 2008)
17 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Dessutom – och det är kanske ännu mer oroväckande – är det möjligt
att en fyragradersvärld inte skulle vara stabil och att den kan utlösa
en rad “naturliga” återkopplingar, vilket skulle driva upp temperaturen
ännu mer (Lenton, 2008).
En rättvis giv för icke-Annex 1-länderna – vad
kvarstår för Annex 1-länderna?
I stort sett alla samhällen strävar idag efter ekonomisk tillväxt. Men vi
måste balansera detta mot en begränsad och snabbt krympande utsläppskaka som ska fördelas mellan utvecklingsländerna (icke-Annex 1) och
de rika industriländerna (Annex 1).
Tillsammans med min kollega Alice Bows (Sustainable Consumption Institute, University of Manchester) har jag analyserat hur långt det är möjligt
att få ner utsläppen i icke-Annex 1-länderna för att få en uppfattning
om det utsläppsutrymme som kvarstår för Annex 1-länderna. Som
grund för analysen utgår vi från en global utsläppsbudget som motsvarar en sannolikhet om 40% att överskrida 2°C (dvs det är inte fråga
om ett särskilt ambitiöst scenario i förhållande till de risker vi spelar
med). Figur 7 visar en utsläppskurva för icke-Annex 1-länderna under
2000-talet där utsläppen växer (med en liten dipp för den ekonomiska
nedgången 2008) med 3,5 procent per år till 2025, vilket är betydligt
lägre än exempelvis de utsläppsökningar på 6-8 procent som vi faktiskt
ser i Kina. Efter toppen 2025 minskar utsläppen med 7 procent varje år,
vilket är dubbelt så mycket som Sternrapporten och de flesta ekonomer
menar är möjligt i en växande ekonomi. Redan detta betyder att vi
utgår från en mycket krävande kurva för icke-Annex 1-länderna.
30
20
GtCO2/yr
Figur 7: Även med
mycket krävande
utsläppsminskningsscenarier för ickeAnnex 1-länderna finns
bokstavligen talat inget
utsläppsutrymme kvar
för Annex 1-länderna.
(Anderson & Bows,
2011)
Peak ~2010
Reduction
% p.a.
10
Non-annex 1
Annex 1
2000
2020
2040
2060
2080
2100
18 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Vad kvarstår för Annex 1-länderna i detta scenario? Den blå kurvan visar
den bistra verkligheten: redan 2010 tog Annex 1-ländernas utsläppsutrymme slut. Det innebär att vi skulle behöva släcka alla lampor idag – i
själva verket borde vi ha släckt dem igår. Det innebär att vi inte skulle ha
kunnat ta bilen hem från jobbet igår och istället sitter fast på kontoret.
När vi till slut kommer hem – efter att ha tagit cykeln – måste vi avboka
flyget till södra Frankrike, vilket är det sista vi gör på laptopen innan
batteriet tar slut. Eller rättare sagt, det är det sista vi försöker göra men
misslyckas med eftersom internet ligger nere. Det finns bokstavligen talat
inget utsläppsutrymme kvar för oss som lever i världens Annex-1-länder
om vi ska ha ungefär 50 procents chans att hålla temperaturökningen
under 2°C och därmed undvika extremt farliga klimatförändringar.
Detta är en minst sagt krävande situation. Men även det här scenariet
kan vara för optimistiskt. För att bättre förstå den verklighet vi har att
göra med är det viktigt att noggrant studera i synnerhet Kinas och
Indiens utsläpp. Ofta ligger en naivitet till grund för de dominerande,
västerländska sätten att analysera dessa frågor.
Kinas årliga utsläpp från fossila bränslen uppgår till cirka 7,5 gigaton CO2,
vilket är omkring en fjärdedel av världens totala utsläpp. De senaste tio
åren har Kinas BNP-tillväxt legat på cirka 10,5 procent per år.4 Enligt
en del ekonomer kan inte denna takt upprätthållas mycket längre, men
det har man sagt under en lång tid samtidigt som tillväxten faktiskt har
bibehållits. Kina har varit mycket framgångsrikt i att upprätthålla en stark
ekonomisk tillväxt och det finns faktiskt inga tecken på att man har för
avsikt att låta den stanna av än. Indiens utsläpp, som är av ungefär samma
storlek som Japans (cirka 6 procent av de totala utsläppen vardera), har
vuxit med cirka 7,5 procent per år under den senaste tioårsperioden.
Utsläppens tillväxttakt är lägre än Kinas, men ändå betydande.
Frågan är om och hur länge detta kan fortsätta. Shanghais och Pekings
BNP per capita motsvarar ungefär genomsnittet för OECD-länderna.
Men det finns 200 miljoner människor i Kina som tjänar mindre än
1,25 dollar om dagen och cirka 250 miljoner människor som tjänar mellan 10 och 20 dollar per dag. Det finns alltså en stor outnyttjad reservoar
av människor som potentiellt kan göra det möjligt för Kina att förbli
ett betydande industricentrum med en kraftig tillväxt av ekonomin och
krafigt ökande utsläpp i många år framöver.
Kinas växelkursbaserade BNP per capita (vilket inte är ett perfekt mått
men godtagbart i detta sammanhang) är cirka fem procent av OECD4 Baserat på CDIAC data (Carbon Dioxide Information Analysis Center)
http://cdiac.ornl.gov/
19 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
genomsnittet.Trots att Shanghais och Pekings invånare (med en sammanlagd befolkning på cirka två tredjedelar av Storbritanniens) i genomsnitt
är lika rika som en genomsnittlig brittisk medborgare, är genomsnittsinkomsten för alla kineser endast cirka 5 procent av ­genomsnittet för
invånarna i OECD-länderna. I Indien är BNP per capita ännu lägre, cirka
två procent av OECD-genomsnittet och drygt en tredjedel av Kinas.
Allt detta tyder på att det finns en stor potential för fortsatt ekonomisk
tillväxt i dessa länder. De utsläpp som sannolikt följer med denna tillväxt
skulle kunna innebära att vi vida överskrider vad såväl min analys som de
”etablerade” utsläppsscenarierna räknar med.
Förutsatt att Kina förverkligar sin tolfte femårsplan och infriar sina
andra löften om utsläppsminskningar är det troligt att landet kommer
att stå för ungefär hälften av världens samlade CO2-utsläpp vid början
av 2020-talet. Om denna tillväxt fortsätter kommer Kina år 2030 att på
egen hand släppa ut lika mycket som resten av världen idag.
Är dessa antaganden rimliga? Många kinesiska forskare förväntar sig att
utsläppen kommer att kulminerar 2030 och sedan förmodligen plana
ut. Den lägsta utsläppsökningstakten fram till kulmen antas ofta ligga
mellan 5 och 7 procent, vilket är mycket högre än i nuvarande modeller
som utgår från en tillväxt om endast 1-2 procent och en mycket tidig
kulmen. Det finns en stor diskrepans mellan de modeller och scenarier
som används i Väst och de som många kinesiska forskare håller för rimliga; och det förefaller sannolikt att de kinesiska experterna har en mer
robust förståelse av Kinas faktiska utsläpp.
I de flesta integrerade
modeller för låga
koldioxidutsläpp som
regeringar runt om i
världen använt sig av
antas utsläppstopparna
inträffa mellan 2005
och 2016. Men långt
från rubrikerna och
mikrofonerna är det
få, om ens någon av
dem som arbetar
med klimatfrågan
som anser att dessa
tidiga toppar och de
låga uppskattningar
av tillväxttakten på
utsläppen som också
antas är möjliga– eller
rimliga.
I Indien är situationen liknande. Om Indien följer en väg som kan jämföras med Kinas kommer utsläppen år 2020 att vara ungefär 3.5 Gt och kan
uppgå till 7 Gt 2030. Många indiska klimatexperter menar att de energirelaterade utsläppen kommer att nå kulmen någon gång efter 2030, vilket
återigen står i skarp kontrast till de beräkningar som de ”etablerade” västerländska modellerna gör. Allt detta har alltså allvarliga konsekvenser för
hur vi analyserar och formulerar en politik för utsläppsminskningar och
klimatanpassning, såväl globalt som för enskilda länder runt om i världen.
När vi tittar på denna helhetsbild ser världen helt annorlunda ut jämfört
med den bild som till exempel Storbritanniens Committee on Climate
Change målar upp, där Kinas och Indiens utsläpp antas kulminera runt
2017. I de flesta integrerade modeller för låga koldioxidutsläpp som regeringar runt om i världen använt sig av antas utsläppstopparna inträffa
mellan 2005 och 2016. Men långt från rubrikerna och mikrofonerna är
det få, om ens någon av dem som arbetar med klimatfrågan som anser
att dessa tidiga toppar och de låga uppskattningar av tillväxttakten på
utsläppen som också antas är möjliga– eller rimliga.
20 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
2°C – en politisk och vetenskaplig tro?
Jag vill påstå att tvågradersmålet vilar på något vi kan kalla en politisk
och vetenskapligt tro snarare än en uppdaterad förståelse av klimatforskningen. Den rådande ortodoxi som våra politiker vägleds av artikuleras i
en ”kan-göra”-diskurs som ligger långt ifrån den verklighet vi står inför.
Exemplen är många:
”Det är möjligt att begränsa uppvärmningen till 2°C eller mindre ...
med en sannolikhet om minst 50%.”
AVOID-programmet (AVOID, 2009)
”[För 2°C är det nödvändigt att] Storbritannien minskar utsläppen
med minst 80% ... till 2050. Den goda nyheten är att minskningar av
den storleken är möjliga utan att offra de förmåner som nyttan av
ekonomisk tillväxt och stigande välstånd för med sig.”
Storbritanniens Committee on Climate Change (CCC, 2008: s.xiii & 7)
”... ett lågt stabiliseringsmål på 400 ppm CO2e kan uppnås till rimlig
kostnad ... med ... hög sannolikhet att uppnå detta mål.”
Adaptation and Mitigation Strategies: Supporting European Climate Policy
(ADAM) Report (Hulme et al, 2009:. s.19)
Men med samma vetenskap kan helt annorlunda slutsatser också dras, något som jag och Alice Bows har påpekat i en artikel.Vi hävdar istället att:
”... det är svårt att tänka sig att något annat än en planerad lågkonjunktur är förenlig med en stabilisering vid eller under 650 ppm
CO2e [dvs ~ 4°C]”
(Anderson och Bows, 2008)
I en senare artikel konstaterar vi att:
”... en global utsläppskulmen vid 2015-16, (CCC; Stern; ADAM)
innebär ... en period av långvariga åtstramningar för Annex 1-länderna och ett snabb övergivande av rådande utvecklingsmönster
inom icke-Annex 1-länderna.”
(Anderson och Bows, 2011)
Det här är radikalt olika tolkningar av samma vetenskap. Sammanfattningsvis skiljer sig de “etablerade” modellerna från våra i följande
avseenden:
21 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
»»
Förståelsen för och beräkningen/bedömningen av historiska utsläpp. Dessa utsläpp har emellanåt varit direkt felaktigt beräknade
eller, vad än värre är, de har möjligen manipulerats för att generera
data och trender som passar de mer ortodoxa analyserna kan bättre.5
»»
De kortsiktiga utsläppsökningarna tonas kraftigt ner i praktiskt
taget samtliga koldioxidsnåla modeller.
»»
De år som väljs för utsläppskulmen är i värsta fall machiavelliska,
men även i bästa fall är det ett farligt och vilseledande förhållningssätt att anta att kulmen kommer att äga rum så tidigt.
»»
De antagna utsläppsminskningstakterna dikteras av ekonomer, och
detta är avgörande för varför analyserna håller sig med så orealistiska tidpunkter för de närmaste åren.
»»
Kunskaperna om ”utsläppsgolven” – det vill säga utsläppen från
matförsörjningen – är bristfälliga, även om vissa analyser, t ex den
som gjorts av Storbritanniens CCC, förtjänar beröm för försöket
att inkludera denna dimension.
»»
Det antas att ”geoengineeering” kommer att användas för att
minska koldioxidutsläppen. Det är möjligt att dessa tekniker till
viss del kan bli genomförbara alternativ i framtiden, men att ta med
dem i nästan alla koldioxidsnåla utsläppsminskningsanalyser är oacceptabelt.Vi har för närvarande mycket liten kunskap om dem och
de måste därför i bästa fall ses som mycket riskabla och spekulativa.
Det är orimligt och oansvarigt att dessa teknologier förekommer så
utbrett och utan kritisk granskning i våra koldioxidmodeller.
»»
I många analyser ignoreras eller döljs sprickan mellan industriländer
Annex 1-länder och icke-Annex 1-länder, mellan industriländer
och utvecklingsländer.
»»
Det finns en rad optimistiska antaganden om den roll som “storskaliga” tekniker antas kunna spela. Som maskiningenjör i botten
ser vet jag att ingenjörskonsten kan lösa många problem, men jag
förstår också att vi inte kan börja använda storskaliga tekniska system tillräckligt snabbt och att dessa alltid är förknippade med en
komplicerad social, kulturell och ekologisk verklighet som det av
nödvändighet tar lång tid att hantera på ett rättvist och hållbart sätt.
5 Om man tar hänsyn till 1900-talets utsläpp från Annex-1 länderna när man beräknar
vilket ”rättvist” utsläppsutrymme som återstår för Annex-1 länderna under 2000-talet
står det klart att Annex 1 länderna redan har en ”utsläppsskuld”. En sådan slutsats
har förvisso [en del] moralisk legitimitet, men skulle uppenbarligen knappast kunna
utgöra en grund för en gemensam politisk överenskommelse vad gäller fördelningen
av utsläppsutrymme. Konsekvenserna av att ta hänsyn till 1900-talets utsläpp och idén
om utsläppsskuld kan dock vara vägvisande för att beräkna storleken och vidden av
klimatrelaterad finansiering (vilken kan argumenteras för i termer av ”skadestånd”),
mellan Annex 1 och icke-Annex 1 länder.
22 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Slutligen: den linjära förståelse av problemen som många har – till exempel föreställningen att 4°C innebär en fördubbling av effekterna av
2°C, och att om vi inte agerar nu så är det ok eftersom vi kan göra det i
framtiden – är vetenskapligt ogrundad. Ett så komplext och dynamiskt
system som klimatsystemet fungerar inte på det sättet. Den globala uppvärmningen är ett kumulativt problem – om vi inte agerar nu förbinder
naglar vi fast framtiden vid specifika nivåer av klimatförändring.
Innan vi förtvivlar
Det är absolut
nödvändigt att inte vi
inte låter oss avskräckas
från målmedvetna och
effektiva åtgärder för
att vi upplever att allt är
meningslöst. Vi kan göra
mycket för att försöka
hålla temperaturen
till cirka 2°C, och om
detta i slutändan ändå
inte är möjligt kan vi
åtminstone röra oss i
rätt riktning.
Allt detta kan onekligen framstå som mycket dystert. Men det är absolut nödvändigt att inte vi inte låter oss avskräckas från målmedvetna och
effektiva åtgärder för att vi upplever att allt är meningslöst.Vi kan göra
mycket för att försöka hålla temperaturen till cirka 2°C, och om detta i
slutändan ändå inte är möjligt kan vi åtminstone röra oss i rätt riktning.
Vad jag verkligen vill förmedla i den här artikeln är att vi kan agera. Låt
oss därför avsluta med några ledtrådar om hur verklig förändring kan
åstadkommas – om de möjligheter som faktiskt finns för att få till stånd
tidiga och betydande utsläppsminskningar.
Sammanfattningsvis, som en följd av vårt tidigare resonemang har alltså
denna artikel visat att forskningen gör klart att om vi åtminstone ska
ha någon chans att hålla temperaturökningen till 2°C så måste Annex
1-länderna göra utsläppsminskningar i storleksordningen 40 procent
fram till 2015, 70 procent till 2020, och mer än 90 procent till 2030,
samtidigt som liknande minskningar görs globalt med en eftersläpning
på ett eller två decennier – en oroväckande kort tid. Dessa siffror skiljer
sig påtagligt från de siffror vi vanligtvis ser. Den typiska reaktionen är:
“Det är omöjligt”. Till svar måste vi fråga: Är det mindre omöjligt att
2050 eller 2070 leva med en global temperaturökning på 4°C?
Enligt många är det inte möjligt att få ner utsläppen i denna takt, men
vad vi samtidigt måste förstå är att vi nästan helt säkert inte kommer
att kunna anpassa oss till de temperaturökningar vi sannolikt kommer
att se om inte dessa drastiska utsläppsminskningar görs. Det finns ingen
enkel utväg, och vi bör inte inbilla oss att det finns en uppsjö av ”winwin”-lösningar eller gröna tillväxtmöjligheter. Världen står nu inför en
mycket svår framtid och ju förr vi erkänner detta, desto snabbare kan vi
på allvar ta itu med utmaningarna.
23 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Så vad kan vi göra?
Låt oss först diskutera frågan om rättvisa innan vi går in på frågan om
teknikens roll.
Rättvisa
Det finns för närvarande 7 miljarder människor på planeten. Men hur
många av dessa behöver radikalt förändra sina liv vad gäller utsläpp av
CO2 och andra växthusgaser?
Låt oss titta på Paretos 80-20-regel. Denna empiriska princip säger att för
en given företeelse står ofta 20 procent av orsakerna för 80 procent av
verkan – en förvånansvärt användbar och robust tumregel. Tillämpat på
klimatförändringen skulle det innebära att cirka 20 procent av befolkningen står för 80 procent av utsläppen. Detta förhållande håller ganska bra
både inom länder och globalt.Vad händer om vi sedan tittar på den grupp
som de 20 procenten ingår i och tillämpar Paretos regel på den – och
därefter upprepar processen igen? Vi ser då att cirka 1 procent av världens
befolkning står för cirka 50 procent av utsläppen. Visserligen är detta en
mycket grov kalkyl – det kan lika gärna vara 2 eller 3 procent av världens
befolkning som står för 40 procent av utsläppen eller 1 procent som står
för 60 procent. Men den ger ett grovt riktmärke.
Merparten av utsläppen kommer från en liten del av världens 7 miljarder
människor. Men i Väst hör man ofta uttalanden som “Ja visst, men kineserna då! De håller på att bli rika nu. Och alla vill ha kylskåp och bil ...”
Det är sant att människor vill ha dessa saker. Men när den typiska kinesen
(inte genomsnittet) – det vill säga den “normala” personen – i Kina har
fått bil eller kylskåp så måste ett koldioxidsnålt energisystem redan ha
kommit på plats. Det kommer att ta Kina 20 eller 30 år även vid 10 procents årlig tillväxt innan dess befolkningen överlag når den nivån. Detta
innebär att de fattigas utveckling inte kan röra ske snabbt nog för att
verkligen påverka grunderna för denna matematik.Vi vet vilka de största
utsläpparna – de “få procenten” – är. En stora andel av dem som bor i
OECD-länderna. Alla som flyger en gång per år. Flertalet akademiker.
I Storbritannien ingår de som tjänar uppemot 30 000 pund [≈ 320 000
SEK] om året, eller möjligen mindre, i de “få procenten”.
Frågan är: Är vi, de rika “få procenten”, – i första hand i Annex 1-länderna
(men även exempelvis cirka 200-300 miljoner kineser tillhör samma
denna grupp) – beredda att ta problemet på tillräckligt stort allvar för att
stifta de lagar som behövs och göra betydande personliga uppoffringar och
förändringar av vår livsstil nu för att hjälpa resten av världen och kommande generationer? Eftersom vi vet vilka som behöver förändra sig måste
politiken särskilt rikta in sig på denna grupp. Det kräver en omfattande
24 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
politisk mobilisering, men det innebär också hopp. Politiken måste utformas på ett sådant sätt att vi får ner utsläppen hos de en, två procent – eller
till och med tio procent – av världsbefolkningen som svarar för stora och
oproportionerliga mängder utsläpp, snarare än att den inrättar generella
åtgärder som omfattar jordens samtliga 7 miljarder människor – varav 80
till 90 procent procent redan orsakar mycket små utsläpp.
Teknik
Politiken måste också tydligare styra den tekniska utvecklingen, och det
finns flera exempel på vad som kan göras.
Politiken måste utformas
på ett sådant sätt att vi
får ner utsläppen hos de
en, två procent – eller
till och med tio procent
– av världsbefolkningen
som svarar för stora
och oproportionerliga
mängder utsläpp, snarare
än att den inrättar
generella åtgärder
som omfattar jordens
samtliga 7 miljarder
människor – varav 80 till
90 procent procent redan
orsakar mycket små
utsläpp.
Ta samhällets elsystem. För att tända en vanlig glödlampa i ett elsystem
som drivs med fossila bränslen behöver man ett elnät med kraftledningsstolpar och ledningar för att leverera strömmen, ett kraftverk för att
generera elektriciteten, människor i Columbia eller Australien som kan
gräva upp kolet eller arbetare i Ryssland som kan att få upp naturgasen
ur marken. Sedan måste bränslet exporteras hela vägen till kraftverken.
Detta innebär att den energi som vi behöver för glödlampan behöver
vara mycket större vid energikällan. En normal glödlampa, som i sig är
ganska ineffektiv, behöver cirka 50 enheter energi för att producera 10
enheter energi i form av ljus. Cirka 6-8 procent av energin går förlorad
i överföring och distribution, kraftverket har en effektivitet på någonstans mellan 35 och 45 procent, och cirka 10 procent går förlorat för att
få bryta bränslet ur marken, transportera det med tåg och andra färdmedel så att det når en hamn, skeppa det över havet, lasta ombord det på
ett annat tåg och slutligen leverera det till kraftverket. Allt detta måste
göras varje dag i veckan under kraftverkets 40-åriga livsspann. Detta
visar att det finns en enorm potential att påverka energianvändningen i
slutet av kedjan – på efterfrågesidan – för nästan alla konsumtionsvaror,
från bilar till kylskåp.
Möjligheterna på efterfrågesidan är enormt mycket större än på utbudssida, och det är också möjligt att förändra efterfrågan mycket
snabbt. Brödrostar har en livslängd på mellan ett och två år, bilar bara
omkring åtta år i praktiken. Kylskåp och vitvaror cirka tre till åtta år. Det
är möjligt att få till stånd verkliga förändringar mycket snabbt genom
strikta regelverk som fastställer miniminormer.
Ta effektiviseringen av bilparken. I Storbritannien släpper en bil i
genomsnitt ut cirka 175 gram CO2 per kilometer. En ny bil släpper ut i
genomsnitt cirka 144 g/km. EU planerar att införa lagstiftning från 2015
som fordrar ett genomsnitt för fordonsflottan på 130 g/km (SMMT,
2011). Detta betyder att förmögna människor kommer att kunna köra
lyxbilar med höga utsläpp så länge som biltillverkarna också säljer en del
mer effektiva bilar. Redan 2008 lanserade BMW en 3-seriedieselmotor
25 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
med 160 hästkrafter – det är en stark sportbil med sofistikerad dieselmotor men den släpper bara ut 109 g/km. Mindre exklusiva bilar som
Volkswagen och Skoda har redan modeller med utsläpp på 85-99 g/km.
1998 tillverkade Audi en dieselbil som bara släppte ut 75 g/km. Den
går ändå snabbare än hastighetsgränsen för motorväg och har samma
prestanda och komfort som en vanlig bil. Eftersom personbilar som är
åtta år gamla eller yngre står för 80-90 procent av alla fordonskilometer i Storbritannien (vilket också ungefär motsvarar genomsnittet i
EU) skulle befintlig standardteknik för dieselmotorer, med justeringar
för att optimera effektiviteten snarare än hastigheten, kunna generera
en minskning med 50% av utsläppen från bilar någon gång tidigt på
2020-talet, förutsatt att den totala körsträckan förblir oförändrad (den
håller sig för närvarande på samma konstant nivå i Storbritannien). Till
detta kan vi lägga ny teknik som hybrider och elbilar. Om vi sedan
vänder beläggningstrenderna och ser till att fler människor reser tillsammans skulle vi förmodligen kunna uppnå en minskning med närmare
70% av utsläppen från bilar i början av nästa årtionde.
Det anmärkningsvärda med det här exemplet är att det inte räknar
med en kraftig ökning av kollektivtrafiken (som är en viktig del av
lösningen) – vi skulle fortfarande kunna köra lika mycket bil som idag.
Det räknar inte heller med en övergång till elbilar, vilket skulle göra
situationen ännu bättre. Vad exemplet visar är helt enkelt att vi med
vettig lagstiftning skulle kunna göra stora förbättringar med befintlig
teknik. Det finns en enorm potential över hela linjen, oavsett om det
gäller bilar eller kylskåp, för att genom väl vald lagstiftning få till stånd
radikala förändringar med lämplig lagstiftning som kan få ner utsläppen
till de nivåer som krävs.
I den här meningen finns det anledning till optimism. Samtidigt måste
vi komma ihåg hur utsläppsprognoserna faktiskt ser ut. Om forskningen om kumulativa utsläpp och temperaturer i stort sett har rätt, om
utvecklingsländerna kan nå sina utsläppstoppar mellan 2025 och 2030,
om det sker en snabb minskning av utsläppen från avskogningen, om vi
kan halvera utsläppen från matproduktionen (som för närvarande ökar
snarare än minskar), om vi inte utlöser återkopplingsmekanismer (eller
“tipping points”), och om vi lyckas få ner utsläppen i den takt som
Sternrapporten, CCC och Internationella energirådet (IEA) hävdar är
förenliga med ekonomisk tillväxt – om allt detta sker så är en stabilisering vid 2°C fortfarande osannolik.Vi måste gå längre än så.
De nuvarande politiska och ekonomiska ramarna verkar dock göra det
omöjligt. Men det är inte helt omöjligt. Om de “få procenten” som
står för merparten av de globala utsläppen är beredda att förändra sina
beteende- och konsumtionsmönster på det sätt som är nödvändigt sam-
26 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
tidigt som vi bättre tar tillvara befintlig teknik och inför nya tekniska
innovationer (t ex koldioxidsnåla energislag) så finns det en liten möjlighet att temperaturökningen kan hållas till 2°C. Det här är ett mycket
positivt budskap. Vi har möjligheten att undvika klimatförändringens
värsta yttringar om vi är beredda att vidta åtgärder nu. Om vi inte
gör
det så går vi mot 4°C eller mer – och det kan bli verklighet så tidigt som
2050. IEA konstaterade i slutet av 2011 att uppvärmningen kan nå 3,5°C
redan 2035 (IEA, 2011). Vi talar inte längre om slutet av århundradet
utan om livstiden för de flesta människor på jorden i dag. Och återigen – 4°C kommer sannolikt inte att vara ett stabilt tillstånd; och den
globala uppvärmningen kan dessutom nå ännu mycket högre nivåer.
Vad ska vi då göra? Vid Tyndall Centre myntade vi 2005 ett uttryck som
vi ansåg borde ligga till grund för ett ansvarsfullt förhållningssätt till klimatutmaningen: ”Att göra utsläppsminskningar för en tvågradersvärld och
planera för en fyragradersvärld”. Men som min kollega Alice Bows nyligen
har påpekat så gör vi i själva verket raka motsatsen: utsläppsminskningar
för en fyragradersvärld (eftersom vi nästan inte gör någonting alls för att få
ner utsläppen) samtidigt som vi bara förbereder oss för en tvågradersvärld.
Det här är det värsta tänkbara scenariet. Trots all vacker retorik rusar vi
huvudstupa och medvetet mot en dyster framtid, och de som kommer att
drabbas värst har inte på något sätt varit med om att skapa problemet.
Jag har försökt framhålla att denna artikels budskap inte ska ses som ett
budskap om att det är dags att ge upp. Den är tänkt som en väckarklocka
eftersom vi har invaggat oss själva i en rosaskimrande verklighetssyn.
Om det ska finnas något hopp måste vi utgå från en ärlig analys av
utmaningens omfattning. Det är utan tvekan mycket skrämmande:
siffrorna är brutala och hoppet är skört – men det finns ännu hopp. Den
brasilianske filosofen och politikern Robert Unger fångade kärnan i
den utmaning vi står inför när han konstaterade: ”Överallt är det största
hindret för att förändra världen att vi saknar klarhet och fantasi att tänka
oss att saker skulle kunna vara annorlunda”.
Det enda vi vet om en framtid med ett förändrat klimat är att den kommer att vara annorlunda. Om vi inte agerar kommer konsekvenserna att
bli förödande och anpassningsbehoven ohanterliga. Om vi beslutar oss
för att minska utsläppen för att undvika de värsta konsekvenserna måste
minskningarna vara mycket omfattande. Framtiden är nästan bortom
vad vi kan föreställa oss, bortom vad vi någonsin har upplevt. Därför
är det vår uppgift att tänka annorlunda, att nå större klarhet, att tänka
större och med mer kreativitet, och inte längre bara fortsätta säga att det
är omöjligt.Vi måste göra det omöjliga möjligt.
Det finns hopp, men det minskar snabbt för varje dag som går.
27 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Referenser
Anderson, K. and A. Bows (2008), ‘Reframing the climate
change challenge in light of post-2000 emission trends’,
Philosophical Transactions A of the Royal Society, No.
366, ss. 3863-3882.
Anderson, K. and A. Bows (2011), ‘Beyond ‘dangerous’
climate change: emission scenarios for a new world’,
Philosophical Transactions A of the Royal Society, No.
369, ss. 20-44.
AVOID (2009), Can we limit warming to 2°C? http://www.
metoffice.gov.uk/media/pdf/9/8/avoid2.pdf
CCC (2008) Building a low-carbon economy – the UK’s
contribution to tackling climate change, Norwich, UK: The
Stationery Office.
European Commission (2007), Limiting global climate
change to 2 degrees Celsius: the way ahead for 2020
and beyond, Brussels, Belgium.
European Commission/DECC (2009), The UK low carbon
transition plan: national strategy for climate and energy,
London, UK: Department of Energy and Climate Change.
Hulme, M., H. Neufeldt, H. Colyer, H. and A. Ritchie (eds)
(2009) Adaptation and mitigation strategies: Supporting
European climate policy, Norwich, UK: University of East
Anglia.
IEA (International Energy Agency) (2011), World Energy
Outlook 2011. https://www.iea.org/publications/
worldenergyoutlook/publications/weo-2011/
Lenton, T. et al. (2008), ‘Tipping elements in the Earth’s
climate system’, PNAS, Vol 16, No. 6.
http://www.pnas.org/
content/105/6/1786.full.pdf+html?sid=96145615-d450-42398ac8-aff5a334a896
May, Wilhelm (2006), Towards a global ‘2 degree
C-stabilization’ scenario: estimates of the allowable
greenhouse gas concentrations and the associated
climatic changes. Report for the Danish Meteorological
Institute. http://www.dmi.dk/dmi/dkc06-03
Mark New, Diana Liverman, Heike Schroder and Kevin
Anderson (2011), ‘Four degrees and beyond: the potential
for a global temperature increase of four degrees and its
implications’, Philosophical Transactions A of the Royal
Society, 13 January.
M. G. Sanderson, D. L. Hemming and R. A. Betts
(2011),‘Regional temperature and precipitation changes
under high-end (≥4°C) global warming’, Philosophical
Transactions A of the Royal Society, 13 January.
Smith, J. B. et al. (2009), ‘Assessing dangerous climate
change through an update of the Intergovernmental
Panel on Climate Change (IPCC) ‘‘reasons for concern’’’,
PNAS, 26 February. http://www.pnas.org/content/
early/2009/02/25/0812355106.full.pdf+html
SMMT (Society of Motor Manufacturers and Traders)
(2011), New Car CO2 Report 2011.
Stern, N. (2006), Stern review on the economics of
climate change, Cambridge, UK: Her Majesty’s Treasury,
Cambridge University Press.
UNFCCC (1992), United Nations Framework Convention
on Climate Change, United Nations. http://unfccc.int/
resource/docs/convkp/conveng.pdf
UNFCCC (2010), Report of the Conference of the Parties
on its fifteenth session, held in Copenhagen from 7-19
December 2009. http://unfccc.int/resource/docs/2009/
cop15/eng/11a01.pdf
UNFCCC (2011), The Cancun Agreements http://unfccc.
int/meetings/cancun_nov_2010/items/6005.php
28 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Photo: Scott Liddell
