Predikan 12 efter tref 2016
Och nu tänker vi oss att berättelsen vi nyss hörde är en film som vi
spelar upp. Och precis i början av filmen trycker vi på Pausknappen
så den blir till en stillbild och vi tittar på den bilden i lugn och ro. En
grupp människor har samlats för att fira sabbat tillsammans. Unga
gamla, män och kvinnor. Kanske lika många som vi är i kyrkan idag. I
rummet finns en föreståndare och där finns Jesus. Och där finns en
kvinna som står böjd dubbelvikt av sin krökta rygg. Föreståndaren
står på sin vanliga plats. Härifrån ser man bra, ut över dem som
samlats. Det hörs också bra när föreståndaren talar här. Här har
man alltid stått som ledare av gudstjänst och det är inget ont i det,
som jag gör utan att tänka alltför mycket på varför. Inget ont i det
men någonstans i dig finns en längtan efter att bli berörd, att bli
påverkad av det heliga. Att ruskas om. Eller känner du idag igen dig i
Jesus, som kom ny in gruppen? Du vet att du har en gåva att ge
vidare men hur och när? Eller är du som kvinnan med krökt rygg?
Som är med men ändå inte. Något i dig gör att du kröks inåt, smärta
eller sorg eller ensamhet eller något annat, och din blick riktas inåt,
eller neråt och du förmår inte lyfta den. Kanske känner du igen dig i
någon av de beskrivna personerna, kanske inte. Berättelsen rymmer
oss alla i vilket fall, vi är med, så är det med Guds ord att det är
både då och nu och alltid en berättelse om oss, om människan.
det är mest av praktiska skäl. Mitt i gruppen står Jesus. Han väljer
Nu börjar berättelsen igen, vi trycker på Playknappen. Jesus kallar
att stå mitt ibland oss. Mitt i gruppen finns också kvinnan med böjd
på kvinnan med krökt rygg, botar henne och samtalar sedan med
rygg, men henne ser vi inte än. Nästan ingen ser henne, hennes
föreståndaren. Och mot slutet av filmen pausar vi bilden på nytt.
ansikte försvann ner mot marken för 18 år sedan och med det
Vad har hänt i rummet sedan sist? Står människorna kvar på samma
försvann hon, hon blev till en kropp som passerades obemärkt.
plats tror ni, som de gjorde i början av berättelsen? Nej det tror inte
Om du nu tittar på den här bilden och tänker på dig själv, ditt eget
liv idag. Vem i berättelsen känner du igen dig i idag? Är du en som
likt föreståndaren följer invanda mönster och rutiner i livet? Som
ser dagarna komma och gå, allt sker liksom lite på autopilot, jag gör
jag. Mitt i rummet, i centrum står kvinnan. Hon kallades dit av
Jesus. Jesus ser henne och kallar henne in i centrum. Hon trängde
sig inte fram, ropade inte på Mästaren. Så kan man göra men det
behövs inte för Gud. Det är Gud som drar oss in i livet, till vår
kallelse som människor i hans skapelse. Om kvinnan under 18 år
möts de med nya förutsättningar och en vetskap om att Gud bär
varit osynlig för andra har hon under hela sitt liv, ända sedan
dem båda. Jesu närvaro leder till ett så oväntade möten.
moderlivet, varit synlig för Gud. Kvinnan står med rätad rygg och
ser. Hur såg hennes ansikte ut tror ni? Hon ser på dem runtomkring.
Hon är fri att röra sig, att möta andra människors blick. Jesus kallar
dig in i centrum av ditt liv.
Vår nya stillbild är förändrad, när Jesus kommer in i bilden händer
saker. Människor har bytt plats och fått nya perspektiv. En återstår
att finna och det är Jesus. Och jag kan inte höra berättelsen om hur
Jesus botar kvinnan med krökt rygg utan att tänka att han gick ner
En blick som kvinnan möter tänker jag mig är föreståndarens. För
på knä när han gjorde det. För Jesus möter oss där vi är. Och om nu
när Jesus började tala där i synagogan och kallade henne till sig så
kvinnans ansikte var vänt ner mot marken så böjde sig Jesus så att
tror jag föreståndaren bytte plats. Gick närmare. Av nyfikenhet eller
han kunde möta hennes blick. Och är du idag böjd och krökt inåt
av oro. Och nog blev föreståndaren omruskad och berörd av det
och upplever dig som osedd. Då går Jesus ner på knä och böjer
heliga. Men kanske inte så som han eller hon hade tänkt sig det. Det
huvudet för att få möjlighet att möta dig där du är. Möta din blick.
Jesus gör passar inte in, faller inte inom ramarna. Att det är gott,
det ser nog föreståndaren. Men de vidgade vyerna innebär också
behov av förändring och att släppa sådant som man kanske hållit
Jag vill idag avsluta med en bön. Min önskan är att vi alla sänker
blicken under den bönen och ser neråt. Och att vi vid Amen lyfter
blicken och möter Jesu blick framme vid altarbilden:
för sant och viktigt under lång tid. Men när föreståndaren bytt plats
blir det inte bara omruskning och vidgade vyer. Kanske händer
Vi ber:
andra saker i berättelsen som vi inte får höra om. Kanske uppstår
Jesus, du möter oss där vi är, vare sig vi är krökta inåt eller upprättade.
nya möten?
Vare sig vi upplever oss ha mål och styrka i våra liv eller känner oss vilsna.
Vad händer i mötet mellan en föreståndare och en nyss upprättad
kvinna? I 18 år har de passerat varandra utan att växla ett ord. Nu
Du möter där vi är. Nu ber vi dig, låt din goda blick lysa in i oss. Genomlys
oss Jesus så att vi kan bära din glädje till vår nästa. Amen.
