Arbetspolitiska utskottets utlåtande ApUU 7/1994 rd

1994 rd
RIKSDAGENS
ARBETSPOLITISKA UTSKOTT
Helsingfors
den 6 oktober 1994
Utlåtande nr 7
Till Utrikesutskottet
När riksdagen den 7 september 1994 remitterade regeringens proposition nr 135 om godkännande av vissa bestämmelser i fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen till utrikesutskottet för beredning bestämde den samtidigt att arbetspolitiska utskottet skall avge utlåtande i saken till utrikesutskottet.
Med anledning av ärendet har utskottet hört
understatssekreteraren Antti Satuli, byråchefen
Marita Eerikäinen och byråchefen Hannu Himanen samt specialforskaren Kari Möttölä vid utrikesministeriet, regeringsrådet Esa Lonka, yngre
regeringssekreteraren Päivi Kairamo-Hella,
överinspektören Ulla Jatila och tf. statistikdirektören Eero Polus vid arbetsministeriet, byråchefen Päivi Romanov vid jämställdhetsombudsmannens byrå, jämställdhetsnämndens generalsekreterare Eeva-Liisa Tuominen, ekonomiske experten Erkki Laukkanen och ekonomiske experten Peter Boldt samt jämställdhetssekreteraren Riitta Partinen vid Finlands Fackförbunds Centralorganisation, juristen Matti Leppälä och forskningsombudsmannen Riitta Martiskainen vid Tjänstemannacentralorganisationen FTFC, arbetskraftspolitiske ombudsmannen Martti Huttunen vid Affårsarbetsgivarnas
Centralförbund, utbildnings- och arbetskraftspolitiske sekreteraren Heikki Liede vid Akava,
direktören Erik Forsman och vicehäradshövdingen Markus Äimälä vid Industrins och Arbetsgivarnas Centralförbund, ordföranden Esa
Härmälä och avdelningschefen Antti Haavisto
vid Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK, landskapsdirektören Hannu
Vesa vid S:t Michels läns samlandskap, distriktschefen Matti Kellokumpu vid S:t Michels arbetskraftsdistrikt, specialplaneraren Hannu Elo vid
Egentliga Finlands Förbund, forskningsdirektören Pentti Hämäläinen vid Birkalands landskapsförbund, intressebevakningschefen Ulla
Kapanen-Grönfors vid Nylands Förbund, tf.
professorn Veli Karhu och forskaren Jussi Saikkonen vid Jyväskylä universitet.
240282
Regeringen föreslår att riksdagen skall godkänn!!- fördraget mellan Finland, Norge, Sverige
och Osterrike samt Europeiska unionens medlemsstater Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Storbritannien, om Norges, Osterrikes, Finlands och Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
I propositionen ingår ett förslag till lag om
godkännande av vissa bestämmelser i fördraget
om Finlands anslutning till Europeiska unionen.
Lagen föreslås träda i kraft vid en tidpunkt som
fastställs genom förordning.
Den föreslagna lagen avses träda i kraft samma dag som fördraget om anslutning. Det är
meningen att de övriga fördrag som avses i lagen
och som ligger till grund för Europeiska unionen
skall träda i kraft samma dag som fördraget om
anslutning.
Skillnader mellan ett medlemskap i EES och i
EU i fråga om arbetsrätten
Med stöd av den utredning som arbetspolitiska utskottet har fått anser det att ett medlemskap
i Europeiska unionen inte inom dess kompetensområde på lagstiftningsnivå för med sig något
avgörande nytt jämfört med EES. I fråga om de
allmänna utgångspunkterna hänvisar utskottet
till sina utlåtanden om EES-fördraget och EGredogörelsen (ApUU 1/1992 rd och ApUU 2/
1992 rd).
I fråga om regleringen av arbetslivet skiljer sig
de nordiska länderna från det övriga Europa
genom att arbetsmarknadsorganisationerna och
kollektivavtalen har en central ställning i de
nordiska länderna. Utskottet anser att Finlands
system, som innebär att man med kollektivavtal
kunnat lösa frågor som annanstans löses genom
lagstiftning, bör bevaras också i fortsättningen.
Utskottet påpekar i detta sammanhang också att
2
kollektivavtalens allmänt bindande karaktär i
praktiken inte är problemfri för utlänningar
verksamma i Finland och att lagstiftningen behöver utvecklas på denna punkt.
Genom EES-avtalet binds Finland redan av
nästan alla av gemenskapens rättsakter om arbetsrätt, skydd i arbete och arbetshygien samt om
lika behandling av män och kvinnor. De behövliga ändringarna i lagstiftningen gjordes i samband med att EES-avtalet eller gemensamma
EES-kommittens beslut nr 7/94 (530/94) trädde i
kraft. De ändringar i lagstiftningen som eventuellt förorsakas av arbetstidsdirektivet (93/194/
EG), vilket inte ingår i avtalet, kommer att utredas särskilt.
Det klart nya i den fria rörligheten för arbetstagare och egenföretagare är medborgarskapet i
Europeiska unionen och de rättigheter som hänför sig till det samt socialfonderna. Nya är också
sådana externa avtal som innehåller arrangemang i fråga om fri rörlighet för personer.
Tolkningen av begreppet fri rörlighet beror i
framtiden i hög grad på hur det medborgarskap i
Europeiska unionen som skissas i Maastrichtfördraget kommer att preciseras. Med tanke på arbetslivet uppstår frågan om begreppet fri rörlighet också gäller medborgare i ett tredje land, och
i så fall hur.
I skillnaderna mellan alternativen EU och
EES poängterar utskottet det faktum att ett medlemskap i EU ger nya möjligheter att i berednings- och beslutsskedet påverka i frågor som
Finland redan har bundit sig till genom EES.
Sysselsättningen
Den utredning som utskottet har fått visar att
man vid bedömningen av de följder som EES och
EU har för sysselsättningen har kommit till
mycket olika slutsatser. Bedömningen påverkas i
avgörande grad av om följderna granskas på lång
eller kort sikt. Speciellt för alternativet EU framträder på kort sikt de nuvarande slutna sektorernas anpassningsproblem och strukturförändringarna inom branscher på tillbakagång. Först
på lång sikt framträder eventuella positiva effekter som uppstår efter anpassningsskedet och påverkar arbetsmarknaden, dvs. en effektiverad inriktning av resurserna, lägre kostnader, konkurrenskraftig företagsamhet, ökad sysselsättning
på grund av att produktionen och marknaderna
vidgas, mångsidigare produktionsstruktur till
följd av ökade utländska investeringar samt sta-
bilare valutamarknad i samband med den Europeiska ekonomiska och monetära unionen
(EMU), vilket främjar exporten och sysselsättningen.
Med tanke på de olika branscherna har det
uppskattats (Työhallinnonjulkaisu 1994:21 Integraatio ja työmarkkinat) att ett ED-medlemskap
på 1990-talet kommer att försämra sysselsättningen inom lantbruket, livsmedelsindustrin och
andra branscher i anslutning till lantbruket, den
offentliga servicen och åtminstone på kort sikt
inom den kemiska industrin. Ett ED-medlemskap uppskattas däremot leda till en fördelaktigare utveckling med tanke på arbetsplatserna i
jämförelse med EES inom den högteknologiska
industrin och speciellt inom exportinriktade småföretag, inom turism, handel, verksamhet som
betjänar affårslivet samt privata tjänster som ersätter den krympande offentliga sektorn.
Enligt samma utredning är det lantbruket som
utsätts för det starkaste trycket på förändringar.
Under tidsperioden 1996-2005 beräknas antalet sysselsatta inom lantbruket utgående från alternativet EES minska med 40 000-65 000 personer och utgående från alternativet EU med
60 000-85 000 personer.
Inom livsmedelsindustrin har antalet anställda oberoende av integrationslösning före år 2000
beräknats minska med en tredjedel (15 00017 000 personer) jämfört med 1990 års nivå. I
EES kommer sysselsättningen inom branschen
åtminstone på kort sikt sannolikt att hållas på en
högre nivå än om vi blir medlemmar av EU.
Detta beror på konkurrensrestriktionerna.
Av de branscher som traditionellt har varit
viktiga för Finland anser speciellt skogsindustrin
att dess möjligheter förbättras inom EU.
Långtidsarbetslösheten är ett av Europas svåraste problem. Utskottet påpekar att de olika
ländernas arbetslöshetsstatistik och jämförelsen
av dem inte är entydig. skillnaderna beror bland
annat på olika definitioner av begreppet arbetslöshet, registreringsförfarandena och arbetskulturerna. skillnaderna är också väsentliga i fråga
om vilken levnadsnivå lönen anses räcka till i de
olika länderna.
I framtiden kommer en sannolikt i allt högra
grad strukturell arbetslöshet att utgöra Europas
gemensamma problem. Utskottet anser att det
gagnar Finlands intressen att med hjälp av den
ekonomiska politiken och en socialpolitik och
övrig samhällspolitik som stöder den tillsammans försöka finna lösningar på det största problemet för närvarande.
3
Fonderna
EU:s strukturpolitik förverkligas genom
strukturfonder. Målen för strukturpolitiken är
gemensamma för alla fonder. Sommaren 1993
godkändes strukturfondernas nya rättsakter för
planeringsperioden 1994---1999. De arbetskraftspolitiska åtgärdernas andel av de olika
målen finansieras av EG:s socialfond (ESF), som
trots sitt namn i praktiken är en arbetskraftspolitisk fond.
Inom EU:s hela område utgjorde socialfondens andel av strukturfondernas all finansiering
under den förra planeringsperioden i medeltal
33 %. Beroende på sysselsättningsläget i landet
och på betoningen av de olika sektorerna inom
strukturpolitiken kan socialfondens andel t.o.m.
stiga till 40-50 %. Gemenskapen fastställer
strukturfondernas planer för användningen av
medlen utgående från medlemsländernas planer
och program. På det nationella planet går det
alltså att bestämma om vi i våra egna planer skall
betona åtgärder som tar itu med arbetslösheten
eller om vi bara i regionalpolitikens namn skall
sätta in extra resurser på investeringsmål inom
områden som redan traditionellt har understötts
och som också i fortsättningen kan stödjas med
hjälp av den nationella regionalpolitiken.
En del av EU:s strukturpolitiska mål, målen 3
och 4, är rent arbetskraftspolitiska. De är horisontella till sin natur, vilket betyder att de kan
tillämpas över allt inom gemenskapens hela område. Om Finland blir medlem av EU kan dessa
mål tillämpas över allt i landet oberoende av
definitionerna på områdena.
Det arbetskraftspolitiska målet 3 har tyngdpunkten lagd på att förebygga långtidsarbetslöshet och sköta ungdomsarbetslösheten. Dessutom
fåster man uppmärksamhet vid att förhindra att
människor fjärmas från arbetsmarknaden och
vid att främja jämställdheten på arbetsmarknaden.
Syftet med mål4 är att få med behövlig flexibilitet i åtgärderna för att lösa arbetslöshetsproblemet och att kunna ta itu med problemen i förväg
och inte först när de redan har förvandlats till
öppen arbetslöshet. Mål 4 går ut på att utveckla
beredskapen hos dem som har ett arbete att anpassa sig till strukturomvandling inom näringsgrenarna och förändringar inom arbetslivet.
Socialfonden stöder en aktiv arbetskraftspolitik i alla medlemsländer. Exempelvis kan verksamhetsprogram som gäller långtidsarbetslöshet
och ungdomsarbetslöshet beroende på de olika
ländernas behov inbegripa olika åtgärder. Finansieringen kan gälla yrkesutbildning för arbetslösa, arbetspraktik eller avbrytande av arbetslösheten med hjälp av stödsysselsättning. Finansieringen kan också inriktas på att främja företagsamhet och egna initiativ samt på rådgivning och
handledning som kan förbättra sysselsättningen.
Vid medlemskapsförhandlingarna kom man
överens om att Finland i medeltal skall få 340
miljoner ecu, dvs. 2, l miljarder mark, per år från
strukturfonderna. Enligt statsrådets principbeslut 27.5.1994 är andelen för de horisontala målen 3 och 4 i medeltal77 miljoner ecu (ca485 milj.
mk) per år. Andelen skulle vara högst 1995, dvs.
90 miljoner ecu (ca 567 milj. mk), och sjunka mot
slutet av planeringsperioden.
Utskottet anser att det eventuella stödet från
socialfonderna skall sammanjämkas med den
egna arbets-, regional- och strukturpolitiken.
Stödet bör inriktas så att det främjar en växande
och stabil totalproduktion, sysselsättning och en
balanserad regional- och strukturutveckling
samt beaktar miljöeffekter.
För ett stöd från strukturfonderna krävs det
att godtagbara program har gjorts upp. Utskottet poängterar att programmen och planerna
skall beredas som ett samarbete mellan näringsliv, myndigheter och arbetsmarknadsparter.
Utvecklande av arbetslivet
Med tanke på insatserna för att utveckla arbetslivet poängterar utskottet betydelsen av två
av Europakommissionens nya dokument, Vitboken om - utveckling av socialpolitiken från
18.8.1993 och Vitboken om sysselsättning Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning från
5.12.1993.
Vitboken om utveckling av socialpolitiken
handlar om hur lagstiftningsprogrammet enligt
den nuvarande grundboken från 1989 har genomförts. Detta innebär bland annat godkännande av åtta förslag till direktiv om information
till arbetstagare och hörande av dem, regler för
utsända arbetstagare, godkännande av två förslag till direktiv om icke-typiska arbetsförhållanden och en precisering av direktivet om arbetstid.
Utgångspunkten är att socialpolitiken hör till
medlemsstaternas egna kompetensområde och
att deras åtgärder kommer i första hand. Verksamheten på gemenskapsnivå stöder och kompletterar medlemsstaternas verksamhet enligt
subsidiaritetsprincipen. Åtgärder på gemen-
4
skapsnivå vidtas bara om de är nödvändiga och
målet bäst kan nås endast på denna nivå. Om
socialpolitiska åtgärder vidtas på gemenskapsnivå skall nationella skillnader i praxis, möjliheterna att bevara konkurrenskraften och speciellt
små och medelstora företags situation beaktas.
Socialpolitiska åtgärder på gemenskapsnivå
är avsedda att främja medlemsstaternas samverkan inom socialpolitiken och speciellt på följande
områden: sysselsättning samt integrering i arbetslivet för personer som har fjärmats från arbetsmarknaden, arbetsrätt och arbetsmiljö,
grundläggande och kompletterande yrkesutbildning, social trygghet, förhindrande av olycksfall i
arbetet och yrkessjukdomar, arbetshygien, information till arbetstagarna och konsultering av
dem samt rätt att delta, lika lön, jämlik behandling av män och kvinnor, rätt att organisera sig
och dialog mellan arbetsmarknadsparterna.
I vitboken om sysselsättning är målet 15 miljoner nya arbetstillfållen före slutet av århundradet. Strategin bygger på att man i Europa redan i
mitten av 1990-talet återgår till en stark och sund
tillväxt. Den ledande tanken är att få igång den
ekonomiska tillväxten inom ED-länderna med
investeringar på hundratals miljarder mark. I
boken poängteras betydelsen av forskning, utbildning och solidaritet.
Jämställdhet och arbetsliv
Enligt den utredning som utskottet har fått
satsar Europeiska unionens medlemsländer och
själva unionen mer och mer på jämställdhet. I
unionen genomförs som bäst det tredje jämställdhetsprogrammet. Medlemsländerna har fått stöd
i sitt jämställdhetsarbete av sex jämställdhetsdirektiv och Europadomstolen. För närvarande
behandlar rådet två förslag till jämställdhetsdirektiv, ett förslag till direktiv om föräldraledighet
och ett förslag till direktiv om omkastad bevisbörda. Utskottet anser det vara viktigt att Finland är med och påverkar utformningen av den
europeiska jämställdheten.
I Finland har jämställdhetslagen redan reviderats i fråga om diskriminering på grund av graviditet och familjeförpliktelser. Jämställdhetslagen
är under riksdagsbehandling. Där skall bland
annat utredas om paragraferna i förslaget till
jämställdhetslag i fråga om lönediskriminering,
givande av löneuppgifter och ersättningstak motsvarar unionens bestämmelser och kraven inom
unionens rättspraxis. Bestämmelserna trädde ju i
kraft hos oss i början av detta år i samband med
EES-avtalet.
Utskottet poängterar att jämställdheten mellan könen inte kan främjas om inte en granskning
av jämställdheten tas med i all beredning, allt
beslutsfattande och all utvärdering. Också kvinnorna bör i större utsträckning fås med i beslutsprocessen på det nationella och internationella
planet. I Finland består t.ex. förvaltningen inom
landskapsförbunden, som har uppnått en central
ställning, till 82 % av män.
De nationella besluten måste fattas så att alla
befolkningsgrupper behandlas lika. Till utvärderingen av villkoren i samband med ett medlemskap och av konsekvenserna bör också fogas en
granskning av jämställdheten mellan könen.
Enligt reglerna för unionens strukturfonder
skall de projekt som genomförs med fondmedel
främja jämställdheten mellan män och kvinnor.
Kvinnorna skall på alla nivåer delta i linjedragning, planering och utvärdering, och projekten
skall utvärderas också ur kvinnoperspektiv. Enligt utskottets uppfattning har denna princip inte
beaktats tillräckligt vid den preliminära planeringen.
Utskottet påpekar också att unionens beredande och beslutsfattande institutioner är mansdominerade. Av kommissionens ledamöter är en
kvinna. Detta avviker inte mycket från strukturen inom tjänstemannakåren i ledningen för de
finländska ministerierna. Vid valet i år valdes
25 %kvinnor in i Europaparlamentet. Resultatet
var cirka sex procentenheter bättre än andelen
kvinnor tidigare.
Den finländska kvinnans goda ställning nationellt sett har byggt på högt deltagande i arbetet,
heltidsarbete och offentlig och privat service av
hög kvalitet. Barndagvården, skolbespisningen
och en fungerande kollektivtrafik är exempel på
strukturella förutsättningar för jämställdhet,
som ännu fattas i de flesta europeiska länder.
Utskottet understryker att en positiv utveckling av ekonomin är absolut nödvändig för att de
serviceformer som är väsentliga med tanke på
jämställdheten skall kunna upprätthållas och
tryggas. En fungerande samhällsekonomi gör det
möjligt att upprätthålla och utveckla välfårdssamhället, att bevara den social tryggheten och ge
högklassig utbildning.
Ett av de viktigaste jämställdhetsmålen inom
arbetslivet är att kvinnor och män skall få lika lön
för lika arbete. Utskottet uppmärksammar speciellt behovet av att utveckla metoderna för värdering av arbetet. För att kunna avlägsna den
5
strukturella ojämlikheten inom arbetslivet måste
man också fästa uppmärksamhet vid yrkesvägledning och utbildning. Deltidsarbete och olika
arrangemang med avvikande arbetstider skall
grunda sig på frivillighet. Då stöder de bäst en
sammanjämkning av arbete och familjeliv. Speciellt måste man se till att den sociala tryggheten är
tillräcklig.
åtminstone på lång sikt säkrare nå dessa mål som
medlem av EU än inom ett EES som kanske
kommer att krympa väsentligt.
Utskottet anser att en ekonomisk integration
kan stärka grunderna för den nordiska välfärdsstaten. En väl skött offentlig sektor utgör en
viktig konkurrensfaktor inom samhällsekonomin.
Utskottet understryker att Finlands eventuella anslutning till den tredje fasen av den ekonomiska och monetära unionen förutsätter ett separat beslut. Utskottet framför dock redan nu att
utrikesutskottet i sitt betänkande bör betona att
en förbättring av sysselsättningen skall vara en
viktig del av den europeiska ekonomiska politiken och ett kriterium om vi försöker närma oss
EMU.
På grundval av det ovanstående anför arbetspolitiska utskottet vördsamt
Integrationsutvecklingen
Finland har stärkt sina handelsförbindelser
med Västeuropa genom att upphäva importregleringar, ansluta sig till Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och genom att sluta ett
frihandelsavtal med EEC och ett EES-avtal. När
man ser till värdet går hälften av Finlands export
till medlemsländer i Europeiska unionen. Det är
viktigt att göra Finland intressantare för utländska investerare. Det är rent av livsviktigt att samhällsekonomin är sund och stabil. Enligt den
utredning som utskottet har fått kan man inom
den ekonomisk-politiska integrationen i Europa
att utrikesutskottet när det utarbetar
sitt betänkande bör beakta vad som anförts
ovan.
vis), Mäkipää, Rimmi (delvis), J. Roos, Taina
(delvis), Takala (delvis), Viljamaa (delvis) och
Viijanen (delvis) samt suppleanterna Ala-Harja
(delvis), Hiltunen (delvis), Koskinen (delvis) och
Vanhanen (delvis).
I den avgörande behandlingen deltog ordföranden Lindroos, vice ordföranden Nordman
(delvis), medlemmarna Hautala (delvis), Häkämies (delvis), Koistinen (delvis), Komi, Kuittinen (delvis), Laitinen, P. Leppänen, Morri (del-
Avvikande åsikter
I
l. Allmänt
BU-fördraget har stor betydelse för löntagarna. Ett medlemskap i EU för inte med sig speciellt
omfattande institutionella förändringar jämfört
med dem som EES-avtalet har gett upphov till.
Däremot kommer en gemensam marknad högst
sannolikt också att påverka löntagarnas faktiska
situation när marknadsekonomin stärker sitt
grepp inom arbetslivet. Följderna av förändringarna märks också i fackföreningarnas möjligheter att verka. När företagen blir mer internationella och marknadsekonomin integreras påver-
kar detta indirekt möjligheterna att finansiera de
sociala förmånerna. Vi anser att utskottet inte
tillräckligt betonar denna aspekt i sitt utlåtande.
För löntagarna är det mycket viktigt att inkomstöverföringssystemen (den s.k. nordiska
välfärdsstatsmodellen) upprätthålls och utvecklas i Finland. Arbetstagarnas situation påverkas i
fråga om den sociala tryggheten av det skick som
statsekonomin befinner sig i. Den offentliga ekonomins skuldproblem ökar trycket att minska
det nuvarande socialskyddet Till denna del är
frågan ett nationellt problem. ED-fördraget har
dock sina verkningar också i det skede som följer
6
efter den nuvarande lågkonjunkturen, och dess
följder för löntagarna beror i hög grad på hur
gemenskapens nuvarande befogenheter utövas
och hur dessa befogenheter i framtiden utvidgas i
frågor som är viktiga för löntagarna.
Kännetecknande för det finska inkomstöverföringssystemet är att förmånerna finansieras
med offentliga skattemedel och att statsbeskattningen är progressiv. Ett annat centralt element
är att socialskyddet är allmänt och inte bundet till
ett löneförhållande som i många EV-länder. I
många fall beviljas dessutom de sociala förmånerna inte på basis av behovsprövning. Nästan
alla befolkningsgrupper i Finland betalar för den
sociala tryggheten och drar också nytta av den.
För Finland är det viktigt att inkomstbeskattningen också i fortsättningen är progressiv och
att de sociala förmånerna är allmänna. Detta kan
betyda att statens utgifter på grund av det stora
underskottet i statsekonomin måste omfördelas
och att den höga skattegraden måste kvarstå, för
att vi inte skall behöva pruta oskäligt på den
sociala tryggheten.
EV-fördraget får inte bli ett argument för nedskrotning av välfårdssamhället. Ett så heltäckande socialskydd som möjligt utgör en konkurrensfaktor för Finland. Ekonomisk tillväxt medför
dock inte automatiskt välfård för alla medlemmar i samhället, utan för detta krävs också i
fortsättningen offentliga inkomstöverföringssystem. Den nordiska modellen är viktig också för
jämställdheten mellan könen. Dessa synpunkter
betonas också i viss mån i utskottets utlåtande.
2. Anmärkningar till detaljer i utlåtandet
Ändring av sista meningen i stycke 7.
Vi föreslog att den sista meningen i stycke 7
skulle lyda på följande sätt: " ... Utskottet påpekar i detta sammanhang också att kollektivavtalens allmänt bindande karaktär i praktiken inte är
effektiv för utlänningar verksamma i Finland,
varför utskottet förutsätter
att regeringen utan dröjsmål börjar förnya lagstiftningen för att utländska arbetstagare som arbetar i utländska företag i
Finland skall omfattas av åtminstone minimikraven i det allmänt bindande finska kollektivavtalet."
Ändring av den sista meningen i stycke 12.
" ... Först på lång sikt efter en eventuell anpassningsperiod kan vi uppskatta de positiva effekter
som ett EV-medlemskap har för det finländska
näringslivet. Dessa effekter kan uppstå som en
följd av skärpt konkurrens och lägre kostnader. På
den gemensamma marknaden fungerar det finska
näringslivet också inom alternativet EES. Därför
kan ett sammankopplande av de omedelbara ekonomiskafördelarna medjust EV-alternativet bara
grunda sig på image-faktorer eller på antagandet
att arrangemangen i anslutning till EES-fördraget
upphävs när alla Efta-länder som har anslutit sig
till det blir medlemmar i EU." Vi föreslog att
anmärkningen om ett medlemskap i EMU skulle
strykas.
strykning av den sista meningen i stycke 42.
Eftersom vi inte är övertygade om att en oklar
EV-framtid har positivare följder för den ekonomiska utvecklingen i Finland och för hela samhällsekonomin än EES-alternativet, föreslog vi
att den sista meningen i stycke 42 skulle strykas.
$_trykning av stycke 44.
Onskan om att förbättrad sysselsättning skulle fogas till kriterierna för närmandet till EMU
betyder antagligen att Finland vill ha nya förhandlingar om Maastrichtfördraget. Fastän vi
nog anser det vara på sin plats att uttrycka en
sådan önskan tycker vi inte att det finns speciellt
realistiska möjligheter till detta. Därför anförde
vi att stycke 44 under rubriken "Integrationsutvecklingen" skulle strykas i utlåtandet.
Helsingfors den 6 oktober 1994
Eila Rimmi
Pekka Leppänen
7
II
Arbetspolitiska utskottet har i sitt utlåtande
till utrikesutskottet om Finlands anslutning till
Europeiska unionen (RP 135) beslutat att stödja
ett medlemskap. Sin ståndpunkt motiverar utskottet med att Finland bättre kan bevaka sina
intressen i den europeiska ekonomiska-politiska
integrationen genom EU än genom det gällande
EES-fördraget. Jag kan inte förena mig med utskottsmajoritetens syn på saken, utan anser att
situationen är den motsatta.
För det första har de eventuella positiva effekterna av ett medlemskap på sysselsättningen inte
bevisats. Tvärtom medger ju utskottet självt att
det speciellt inom de s.k. slutna sektorerna kommer att uppstå allvarliga problem vid ett medlemskap. På samma sätt försvåras situationen ytterligare för områden på tillbakagång och glesbebodda områden. Om det någonstans sker en positiv utve9kling kan denna väntas först efter en
lång tid. Andå är en lösning av arbetslöshetsproblemet den uppgift som vårt folk allra snabbast
måste sköta, och man skall avstå från allt som
kan äventyra möjligheterna att genomföra denna
uppgift.
K vinnans ställning i vårt samhälle är god sett i
globalt och europeiskt perspektiv, och detsamma
gäller i arbetslivet. I största delen av ED-länderna är situationen betydligt sämre. Det finns en
uppenbar fara för att utvecklingen av kvinnans
ställning i Finland stannar av eller att det t.o.m.
sker en tillbakagång om vi blir medlemmar i EU.
Risken finns att så sker t.ex. i fråga om moder-
skapsledigheten, eftersom förmånerna i ED-länderna är betydligt sämre än i Finland. Konkurrensen om placeringskapital kan tvinga också
Finland att föra sin sociallagstiftning närmare
europeisk nivå.
Om Finland blir medlem av EU fråntas vi
också den sista chansen att själva reglera vår
konkurrenskraft med hjälp av devalvering. Den
enda metod som kvarstår för att öka konkurrensförmågan blir att sänka lönenivån och öka arbetets produktivitet. Båda metoderna innebär att
arbetstagarnas förmåner försvagas, att arbetstakten skärps och att det uppstår ett behov att
begränsa det skydd som arbetsavtalen ger. Det
går inte heller längre att försöka öka arbetarskyddet i samma mån som tidigare.
Ovan har nämnts endast några av de negativa
effekter av ett ED-medlemskap som har kommit
fram med stöd av de sakkunnigas utlåtanden.
Det går att hitta flera om man granskar innehållet i fördraget och i ED-lagstiftningen fördomsfritt och utan en fårdig positiv attityd. Utgående
från fakta kan jag inte förena mig med utskottets
positiva hållning till ett medlemskap i EU, utan
anser att utlåtandet borde ha varit negativt.
På grundval av det ovanstående anför jag
Helsingfors den 6 oktober 1994
Lea Mäkipää
att utskottet i sitt utlåtande till utrikesutskottet bör anföra att fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen
skall förkastas.