Predikan i S:t Hans kyrka Fjärde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 19 juni 2016
Sakarja 7:8-10 * Romarbrevet 14:11-14 * Johannes 8:1-11
”D
en av er som är fri från synd ska kasta
första stenen på henne”, sade Jesus till
fariséerna och de skriftlärda.
Så står det inte någonstans i de heliga skrifterna. Det står i Femte Mosebok att de som begår
äktenskapsbrott – i olika varianter – ska dö, både
mannen och kvinnan, med lite reservationer till
kvinnans förmån. Det står också att vittnena ska
vara de första att lyfta handen för att döda de
dömda – men ingenstans står det att den som ska
börja verkställa domen ska vara fri från synd.
Det handlar förstås inte om den typ av domar
som rättväsendet utfärdar utan om domarna för de
fel vi begår mot Gud, Guds skapelse och Guds
gåvor, de synder, brott och svek vi begår mot våra
medmänniskor och den samhälleliga gemenskapen. Alla människor vet att vi har ett ansvar att
leva gott, rätt, kärleksfullt, heligt, mänskligt; låt vara
att man inte alltid ser att det är ett ansvar inför
Gud, utan mot livet eller skapelsen eller gemenskapen i sig eller hur man uttrycker det, kanske
bara ett ansvar man har utan att man förstår inför
vem man har det och därmed inte heller vet inför
vem man ska stå till svars.
Den sortens ansvar och den sortens domar
handlar det om. Så var det också i evangeliet. De
som fanns runt kvinnan hade ingen juridisk rätt att
döma henne till döden, det hade bara ståthållaren
Pontius Pilatus makt att göra.
Utan frågan gällde den moraliska domen. Den
sortens dömande har alltid praktiserats flitigt oss
människor emellan. Vi dömer så gärna, vid vilken
enkel kafferast som helst. Massmedia och sociala
medier gör det ofta; kändisar och politiker vet det
kanske mer än andra. Om någon gör ett fel mot
någon moralisk norm – och sådana finns det gott
om också i vår tid – riskerar man straffåtgärder,
smutskastning, dåligt rykte – eller avgångskrav och
mediadrev.
Det är inte utan att Jesu stillsamt framförda
upplysning att den som är fri från synd är den som
ska utfärda domen ter sig relevant också i vår tid.
Intressant är att fariséerna och de skriftlärda tog
Jesus på allvar, tänkte efter, lade ner sitt projekt
och gick sin väg. Det var klokt och insiktsfullt. De
äldste, mest levandserfarna, visste bäst och insåg
först av alla sin egen synd.
Undrar om det fungerar ìdag?
Ändå är Jesu ord att den som är fri från synd
ska utföra domen mer än ett avväpnande svar till
dem som ville sätta Honom på prov och få något
att anklaga Honom för. Hans ord är en väsentlig
information från Gud om hur våra brott mot att leva
rätt, kärleksfullt, gudaktigt, heligt och gott ska
dömas och bestraffas.
Den som dömer är Den som är fri från synd.
Det betyder att ingen av oss ska, kan eller får
döma andra för deras brott mot livet, Gud, ordningen i världen och vad allt det nu är. Brott mot
juridiska lagar och andra regler och stadgar, ska
de som har ansvar för saken förstås utfärda, allt
från Högsta domstolen till förskolefröknarna. Men
domen och straffet inför Gud – eller livet eller
skapelsen eller moralen eller vad man nu kallar det
– ska bara Den som är fri från synd utfärda och utföra.
Och den ende som är utan synd är Guds och
Marias son Jesus, Han som i allt var och är människa, dock utan synd (Hebr 4:15).
Det är alltså alldeles riktigt att kvinnan till slut
står med bara Jesus framför sig. Där möter hon sin
domare. Han är den som kan kasta första stenen
på henne.
Men Han gör inte det. Det är den andra väsentliga informationen som Jesus ger i den här händelsen om domen för våra synder.
Säger Han att äktenskapsbrottet inte var så
farligt, att det inte gjorde någon illa eller att lite
äktenskapsbrott begår väl ändå de flesta?
Ingalunda. Skyler Han över synden eller bara skriver av den, ”utan vidare åtgärd”? Ingalunda.
Vad som händer är att Han som är utan synd
tar på sig hennes straff. Rent faktiskt skrivs hennes
skuld upp på Hans konto och läggs till listan på det
som Pontius Pilatus senare dömde Jesus till döden
för.
Kvinnan slapp Pilatus för att Jesus gick dit i
hennes ställe. Det är den andra väsentliga informationen Jesus ger med sitt ord i evangeliet.
Det står inte att hon bekände och bad, så det
vet vi inte om hon gjorde. Men det står att hon stod
kvar hos Jesus och kallade Honom för Herre,
Kyrie, alltså Herre Gud. Det var det viktiga hon
gjorde, stod kvar hos Herren Jesus.
På ett sätt gjorde farbröderna rätt som gick sin
väg. På ett annat sätt gjorde kvinnan ännu mera
rätt som stod kvar. Farbröderna som insåg sin
synd hade blivit av med sin skuld om de gjort som
hon och låtit Jesus ta över också deras skuld, fått
straffet för sin synd, också de, lagd på Jesus,
ytterst på Hans kors.
De praktiska konsekvenserna av det som
hände kvinnan och de skriftlärda kan därför sammanfattas så: Se din synd; låta Jesus visa dig den.
Gå inte din väg från Honom, låt Honom ta ditt
straff. Synda sedan inte mer, alltså: låt Han som är
utan synd förbli din Herre.
Vad Jesus skrev eller ritade i sanden står inte
och är alltså utan intresse. Men spekulera över vad
Han skrev har – förstås – människor gjort i alla
tider. Kanske, tänker jag, skrev Jesus INRI – den
text som domaren Pontius Pilatus skrev och satte
upp på Jesu kors, den text som bekänner Jesus
som judarnas – och mänsklighetens – konung, den
konung som ställföreträdande för sitt folk tar på sig
folkets straff och lider och dör i deras ställe.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
