Predikan i S:t Hans kyrka Bönsöndagen den 5 maj 2013
Jeremia 29:11-14a * Första Johannesbrevet 5:13-15 * Lukas 11:1-13
lär oss att be”, bad lärjungarna, och
”H erre,
Jesus lärde dem Vår Fader. Texten i den
varierar. Lukas’ version är annorlunda än Matteus’
(Matt 6:9-13), den som vi använder. Av språket att
döma verkar Matteus’ version ha hört hemma i de
judekristna gudstjänsterna, Lukas i de nykristna
församlingarna. Det verkar så, men om det var så
vet vi inte.
Man kan alltid be Vår Fader.
Man kan be Vår Fader lite olika. När man, för
att ta ett exempel, ber den i sin egen morgonbön
kan man be den för den kommande dagen, typ:
”låt Ditt namn bli helgat under den dag som nu ligger framför mig”. När man ber den på kvällen kan
man fundera: ”lät jag idag Guds namn bli helgat?”
och samtidigt be ”helga nu Ditt namn i det jag idag
underlät att helga eller till och med vanhelgade”.
Man kan be Vår Fader enskilt och för sig själv.
Fast i första hand är den en gemensam bön, avsedd att be tillsammans med andra; det heter ju
Vår – inte Min – Fader. Den hör i första hand
hemma i församlingens gemensamma bön, i söndagens högmässa, i de dagliga gemensamma
bönerna, i veckomässor, vardagsgudstjänster,
musikgudstjänster och så vidare.
Vi kan be Vår Fader också för vår omvärlds
räkning och innesluta de människor som finns i vår
närhet. Vi kan, för att ta ett exempel, i morgonbönen be ”Låt Ditt namn denna dag bli helgat i
hela vår stadsdel och i alla dess människors liv”.
Vi kan inkludera också naturen och miljön. Om
Jesu lärjungar inte ber, kommer stenar att ropa
(Luk 19:40), sade Jesus en gång, och det ska stenar inte behöva göra.
Bön är mer än Herrens bön, och texterna idag
handlar inte bara om Vår Fader. I evangeliet talade
Jesus om att be om bröd, fisk och ägg – men det
viktiga är ändå inte vad vi ber om, utan att vi ber.
”Be, så ska ni få”, säger Han utan att precisera vad
vi ska be om. ”Sök, så ska ni finna”, ”bulta, så ska
dörren öppnas”.
Gud har förstånd att ge och göra oss det bästa.
Ber vi om en skorpion får vi ett ägg och ber vi om
en orm får vi en fisk, också när vi inte begriper
varför vi inte får skorpionen eller ormen vi ville ha.
I evangeliet berättade Jesus också liknelsen om
den som mitt i natten bultar på hos sin vän fast
denne har bommat för dörren och gått till sängs.
Den liknelsen är klurig. Intresset ligger på den som
är inne i huset. Med den tidens hederskod var det
självklart att han skulle ge sin vän ett bröd; det
vore etikettsbrott att inte göra det. Mannen i huset
må sucka, men han öppnar, inte för att den som
bultar på är påträngande och besvärlig och
väsnas, utan för skams – eller, rättare sagt, för sin
heders skull.
Samtidigt säger Jesus att han gör det för att
den som bultar är så enträgen och påträngande.
Nu är detta, som sagt, en liknelse. Mannen inne
i huset är en bild för Gud. Jesus vill säga att Gud
hör och Han ger. Det är en hederssak för Honom;
Han kan inte låta bli. Han till och med vet vad vi
behöver innan vi har bett Honom, som Jesus säger
precis innan Han i Matteusevangeliet lär sina lärjungar Herrens bön (Matt 6:8).
Samtidigt vill Gud verkligen att vi ska vara
påträngande och envetna och be ofta, gärna och
mycket. I en annan liknelse om en tjatig änka (Luk
18:1-8) är hennes envetna bön dag och natt ett
föredöme, sade Jesus, som berättar den liknelsen
för att lära oss att alltid be och inte ge upp.
Både uthållig bön och tillit till att Han hör, gör
och ger, alltså. Vi ska be både envist och påträngande – och samtidigt veta att det är en hederssak
för Gud att öppna. Det lär oss liknelsen om den
som bultar på dörren. Det är lite klurigt.
När jungfru Maria på bröllopet i Kana märkte att
vinet började ta slut, hur pinsamt som helst, sade
hon till Jesus ”De har inget vin” (Joh 2:3). Det var
en föredömlig bön. Hon överlämnade det konkreta
problemet till Jesus, utan några preciseringar på
vad Han skulle göra. Det är bön. Marias bön i
Kana är ett föredöme för alla tiders böner.
Och om Jesu vän Maria i Betania står det att
hon satt vid Jesu fötter och lyssnade (Luk 10:39).
Det är också bön, ty bön handlar mer om att lyssna
än att prata, mer om att få än att ge.
Vi kan jämföra bön med att vara med sin älskade här på jorden. Då lämnar man inte en lista på
åtgärder eller gåvor man vill ha, utan man är tillsammans, delar livet i stort som i smått med
varandra och ger sig i nåd och onåd till varandra.
Bön är så, med den skillnaden att den Älskade är
hela världens Herre och alltings ursprung och mål.
Församlingens gudstjänst och bön är inte en
stunds andlig underhållning, inte heller en uppvaktning för att få, inte ens ett tankande för livet till
vardags. När församlingen firar gudstjänst umgås
den med den Helige och lever Guds himlaliv på
jorden. Intresset ligger inte på oss eller vår bön
utan på Gud. I Honom lever vi, rör oss och är till.
Bönens väsen är i första hand tillbedjan, som öppnar för Guds liv och Hans gåvor. Bön är att komma
Gud så nära att Han blir livet i vårt eget liv.
Och åt dem som ber ger Gud Fader Helig
Ande, sade Jesus i evangeliet. Fadern i himlen ger
alltså sanningens, fridens, kärlekens, glädjens,
hoppets, frimodighetens och trons Ande åt dem
som ber.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
