,3
Bryssel den 12 mars 2002
.RPPLVVLRQHQ XSSPXQWUDU NDQGLGDWOlQGHUQD DWW
IRUWVlWWD PHG GHQ PDNURHNRQRPLVND VWDELOLVHULQJHQ
RFKUHIRUPHULQJHQDYGHQILQDQVLHOODVHNWRUQ
.DQGLGDWOlQGHUQD KDU JMRUW VWRUD IUDPVWHJ QlU GHW JlOOHU DWW nVWDGNRPPD
PDNURHNRQRPLVN VWDELOLVHULQJ RFK JHQRPI|UD VWUXNWXUHOOD UHIRUPHU EODQG
DQQDW L GHQ ILQDQVLHOOD VHNWRUQ 'HUDV I|UPnJD DWW NODUD DY HYHQWXHOOD
PDNURHNRQRPLVNDVW|UQLQJDUHOOHUSUREOHPLQRPGHQILQDQVLHOODVHNWRUQKDU
I|UElWWUDWVDYVHYlUW'HQQDI|UPnJDPnVWHGRFNNRQWLQXHUOLJWI|UVWlUNDVRFK
DQSDVVDV L WDNW PHG DWW GHQ HNRQRPLVND XWYHFNOLQJHQ VWlOOHU GHQ
PDNURHNRQRPLVND SROLWLNHQ LQI|U Q\D XWPDQLQJDU RFK L WDNW PHG DWW GHQ
ILQDQVLHOODVHNWRUQVRPQXEHILQQHUVLJLHWWWLGLJWXWYHFNOLQJVVNHGHPRJQDU
”Trots den stabilitet som uppnåtts på det makroekonomiska området och i den
finansiella sektorn måste kandidatländerna vara fortsatt vaksamma på faktorer som
kan äventyra denna stabilitet.” påpekade Pedro Solbes, kommissionsledamot med
ansvar för ekonomiska och monetära frågor. ”Det är viktigt att de utvecklar en egen
förmåga att permanent och kontinuerligt bevaka systemrisken i takt med att deras
ekonomier expanderar. En regelbunden ingående diskussion mellan
medlemsstaterna och kandidatländerna kommer att ytterligare underlätta för
kandidatländerna att klara av dessa utmaningar och främja deras integration i den
ekonomiska
och
monetära
unionens
multilaterala
ekonomiska
övervakningsmekanism.”
Kommissionens rapport är ett svar på Ekofinrådets begäran av den 26 november
2000. Utan att det påverkar anslutningsprocessen och den utvärdering av
Köpenhamnskriterierna som genomförs inom ramen för anslutningsförhandlingarna,
ansåg rådet att en regelbunden, ingående diskussion mellan medlemsstaterna och
kandidatländerna om ett stort antal frågor beträffande den makroekonomiska
politiken och den finansiella stabiliteten skulle främja anslutningsprocessen.
Kandidatländernas reala konvergens med de nuvarande medlemsstaterna har hittills
varit relativt blygsam och varierar från land till land. BNP per capita för alla 13
kandidatländer uppgick i genomsnitt till 35,2 procent av genomsnittet för EU år 2000
enligt köpkraftsstandard. Genom att kandidatländerna, som en förberedelse inför
anslutningen till EU, antar och genomför gemenskapens regelverk och de
ekonomiska reformer som krävs för att bli medlemmar skapar de förutsättningar för
ökad tillväxt. Denna ”rättsliga och institutionella konvergens” och öppnandet av deras
marknader, bland annat de finansiella marknaderna, gentemot EU kommer med
största sannolikhet att leda till snabb real konvergens. Den ekonomiska politikens
uppgift blir att se till att tillväxtprocessen går smidigt och att alltför stora fluktuationer i
tillväxten undviks – särskilt överhettning och konjunkturförlopp som präglas av tvära
kast mellan hög- och lågkonjunktur, eftersom detta ofta leder till problem för
exportindustrin och den finansiella sektorn.
Finanspolitiken bör bidra till den reala konvergensen genom att skapa en
tillväxtfrämjande miljö samtidigt som makroekonomiska störningar minimeras. För att
främja en snabb och varaktig tillväxt krävs det en omprövning av de offentliga
intäkternas och utgifternas struktur och innehåll. Alla dessa frågor bör behandlas
inom en medelfristig finanspolitisk ram som garanterar ett gradvist och konsekvent
genomförande. En sådan ram bör i enlighet med de ekonomiska programmen inför
anslutningen innehålla tydliga prioriteringar beträffande de offentliga utgifterna,
reformeringen av skattesystemen och den effektivaste användningen av tillgängliga
EU-budgetmedel före och efter anslutningen till Europeiska unionen.
För att den höga ekonomiska tillväxten skall kunna upprätthållas och för att bevara
den finansiella stabiliteten måste finanspolitiken bidra till att begränsa de
makroekonomiska obalanserna, särskilt underskott i bytesbalansen. Det verkar inte
föreligga någon större risk för en destabiliserande ökning av den offentliga skulden,
eftersom den för närvarande är relativt låg i de flesta kandidatländer.
När det gäller växelkurssystemen, innebär stora bytesbalansunderskott,
produktionssvängningar och kapitalinflöden i kombination med att de inhemska
räntorna är relativt höga och att inflationen driver fram en trendmässig real
appreciering av växelkurserna att det uppstår situationer som måste övervakas noga
och åtgärdas genom en väl avpassad makroekonomisk politik och strukturpolitik.
När det gäller den penningpolitiska ramen håller kandidatländerna på att anta, och
har i varierande grad antagit, de gemenskapsbestämmelser som krävs för att kunna
delta i EMU.
Upprätthållandet av en sund makroekonomisk miljö är en viktig grundförutsättning för
att den finansiella sektorn skall kunna reformeras och utvecklas. Omvänt kan brister i
den finansiella sektorn störa den makroekonomiska politiken och allvarligt skada den
makroekonomiska stabiliteten och tillväxten.
De flesta medlemsstater har kommit relativt långt med omstruktureringen och
privatiseringen av sina banksektorer, ofta till en hög kostnad för skattebetalarna.
Banksektorerna i de kandidatländer som håller på att övergå till marknadsekonomi är
dock fortfarande relativt små. Den begränsade kreditgivningen via banksektorn
förvärras av att den finansiella sektorn utanför banksektorn är ännu mindre
utvecklad.
Omstrukturering och privatisering av bankerna har varit avgörande för att lösa de
problem inom den finansiella sektorn som uppstod i samband med övergången till
marknadsekonomi och har i allmänhet lett till en avsevärt förbättrad stabilitet inom
den finansiella sektorn. I vissa länder är dock andelen osäkra fordringar fortfarande
relativt hög.
Den finansiella sektorns expansion och utveckling efter det att den omstrukturerats
och privatiserats kan leda till nya stabilitetsproblem. För att begränsa dessa nya hot
mot
stabiliteten måste för
det
första
säkerhetsmekanismerna
och
riskhanteringsförmågan inom de finansiella institutionerna förstärkas ytterligare och
de måste hålla jämna steg med den finansiella sektorns expansion. De förbättringar i
bankernas styrning- och ledningsförmåga som det ökade utländska inslaget i den
finansiella sektorn medför är av särskilt stor betydelse. För det andra måste yttre
säkerhetsmekanismer tillämpas.
2
Detta gäller först och främst reglerings- och tillsynsramen och förmågan att
genomföra den. De flesta länder har gjort framsteg när det gäller att ge sina
finansiella tillsynsmyndigheter det oberoende de behöver, men mer behöver
fortfarande göras i vissa länder och särskilt i sektorerna utanför banksektorn. Arbetet
med att införa lagar som överensstämmer med gemenskapens regelverk och
internationella normer har gått klart framåt, men i många länder brister det
fortfarande i tillämpningen på vissa områden.
Kommissionens avdelningar kommer att använda rapporten om hur den
makroekonomiska stabiliteten och stabiliteten inom den finansiella sektorn utvecklats
i kandidatländerna som underlag för en diskussion vid högnivåmötet den 26 mars
mellan ledamöterna i Ekonomiska och finansiella kommittén och deras motparter i
kandidatländerna. Rapporten och diskussionens slutsatser kommer att läggas fram
vid Ekofinrådets möte i november.
3
