speech - Europa EU

SPEECH/02/595
Romano Prodi
Europeiska kommissionens ordförande
En ny förbättrad social dialog
Toppmöte inom den sociala dialogen
Genval den 28 november 2002
Mina damer och herrar,
Detta nionde toppmöte inom den sociala dialogen inträffar vid en tidpunkt som är
unik i Europas historia. Jag konstaterar med glädje att ni har valt ett sådant
exceptionellt tillfälle, vilket ger en extra dimension åt detta möte.
Framförallt är jag glad att träffa representanter från närmare 30 länder. Jag vill
upprepa vad kommissionär Anna Diamantopoulou sa i sitt öppningsanförande och
rikta en särskild välkomsthälsning till representanterna från kandidatländerna,
som är här för första gången.
Jag behöver inte förklara varför de närmaste åren är avgörande för Europas
historia.
Jag vill bara understryka att det europeiska samarbetet står inför en vändpunkt och
att ni behövs i förändringsarbetet, inte som tysta åskådare utan som aktiva
deltagare.
Det fleråriga handlingsprogram som ni har lagt fram idag är ett tydligt tecken på
att ni är beredda att axla ert ansvar.
Kommissionen stöder ert initiativ fullt ut. Det ger ett nytt perspektiv på den sociala
dialogen.
I programmets tre huvudavsnitt hittar jag några frågor som ligger mig särskilt varmt
om hjärtat.
För det första de frågor som är kopplade till bekämpande av diskriminering i alla
dess former: ojämlikhet mellan könen, mobbning på arbetsplatser, diskriminering av
funktionshindrade och rasdiskriminering.
För det andra initiativet för att förmå ungdomar att studera tekniska och
naturvetenskapliga ämnen – kunskaper som är starkt efterfrågade på
arbetsmarknaden – och insatsen för livslångt lärande som ni har planerat för de
kommande tre åren och där kandidatländerna också är särskilt involverade.
Jag har vid flera tillfällen uttryckt min oro för forskningens situation i Europa och för
våra ungdomars kunskaper i naturvetenskap.
Dessa brister av strukturell art kan leda till stagnation i Europa om vi inte åtgärdar
dem omedelbart.
Jag ser alltså programmet som ett konstruktivt, självständigt svar från
arbetsmarknadens parter på de utmaningar som EU står inför. Jag är säker på att
det kommer att ha avgörande betydelse för förverkligandet av den strategi för
tillväxt och sysselsättning som utformades i Lissabon och som, icke att förglömma,
bygger på livslångt lärande, särskilt inom det tekniska och naturvetenskapliga
området.
Som jag sa i början står vi inför en vändpunkt i det europeiska samarbetets historia.
Men utvidgningen och förnyelsen av EU-institutionerna är inte de enda stora
förändringar som är på gång.
Jag vill ta upp två viktiga frågor som berör både de pågående ekonomiska
förändringarna och vår vision av politiken och samhället.
Till att börja med ett exempel. Nyligen lade kommissionen fram ett direktivförslag
om tillfälliga anställningsförhållanden. Förslaget debatterades i Europaparlamentet
förra veckan.
Förslaget har väckt mycket kritik, särskilt i länder där tillfälliga
anställningsförhållanden är mycket vanliga. Man har hävdat att vårt förslag är
skadligt, därför att det minskar det ekonomiska systemets flexibilitet.
2
Jag håller naturligtvis med om (och detta är ingen ny insikt) att en flexiblare
arbetsmarknad främjar ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Men det står också
klart att ingen förespråkar en ohämmad rörlighet på arbetsmarknaden utan hänsyn
till kostnaderna för individerna och samhället. Rörligheten måste ta hänsyn till
företagens och arbetstagarnas intressen och också till samhällets intressen i stort.
Vårt förslag, som innebär att tillfälligt anställda efter sex veckor får rättigheter som
är jämförbara med dem som gäller för fast anställda, är ett försök att förena just
dessa krav.
Vi tar hänsyn till förändringarna i det ekonomiska systemet, där konkurrensen har
ökat inom i stort sett alla sektorer, förhållandena på marknaden förändras i rasande
takt och det blir allt svårare för företagen att planera sin verksamhet.
Denna utveckling gör att man måste göra arbetskraften flexiblare. Å andra sidan får
denna flexibilitet inte fungera som ett redskap för att betala löner eller införa regler
som håller en omotiverat lägre standard än den som gäller för arbetstagare med
jämförbara arbetsuppgifter.
Detta exempel med tillfälliga anställningsförhållanden är en god illustration av denna
skenbara motsättning mellan flexibilitet och anställningstrygghet.
Eftersom det rör sig om ett problem som är mycket lämpligt att använda som
exempel finns det anledning att gå närmare in på det och belysa det utifrån den
gemensamma sysselsättningsrapporten som godkändes av kommissionen den 13
november.
I rapporten anges det att flexibilitet kan ha två betydelser:
- Extern flexibilitet, det vill säga företagens möjligheter att snabbt anställa och
säga upp personal för att kunna möta varierande förhållanden på marknaden
och ändrade villkor för företagsamheten.
- Intern flexibilitet, det vill säga möjligheten att ändra när, var och hur arbetet
utförs och som gör att företagen kan anpassa sig till sådana växlande villkor och
förhållanden inom ramen för den befintliga personalstyrkan.
- Även trygghet kan ha två betydelser:
- Statisk trygghet, som ges genom anställningsförhållandets stabilitet och genom
bistånd från inrättningar som kan mildra det trauma som en uppsägning alltid
innebär och hjälpa människor att klara av en sådan situation.
- Dynamisk trygghet, som inte bara är ägnad åt att passivt skydda enskilda
arbetstagare, utan som omfattar en heltäckande strategi och ett nät av
institutioner. Deras uppgift är först och främst att förena utbud och efterfrågan.
Men de har också till uppgift att lämna det bistånd som krävs för att rörligheten
inte skall ske på bekostnad av arbetstagarnas berättigade krav och rättigheter, i
vetskapen om att inte bara stelhet utan även otrygghet kan allvarligt skada det
ekonomiska systemet.
Det är klart att jag föredrar den mindre traditionella betydelsen av dessa begrepp,
men på ett betydelsefullt villkor: varje reform av arbetsmarknaden måste åtföljas av
fortlöpande utbildning av arbetskraften.
Utan sådana fortbildningsmöjligheter kommer nämligen både flexibiliteten och
tryggheten att vara till skada för samhället och i förlängningen även för företagen.
Med fortbildning avser jag en djupgående och allomfattande uppvärdering av de
mänskliga resurserna i hela Europa. Jag vill understryka att detta är vårt enda
effektiva medel för att utveckla det europeiska näringslivet och därmed säkra
arbetstagarnas trygghet på längre sikt.
3
De insatser vi hittills har gjort är inte tillräckliga för att vi skall kunna tävla med USA
och de länder i Asien som nu tar till sig och utvecklar ny teknik oerhört snabbt.
Man kan inte i längden säkra sysselsättningen enbart med hjälp av befintliga
institutioner. Det krävs också dynamik och anpassningsförmåga. I Europa lever vi
ännu inte upp till dessa krav.
Den process som inleddes i Lissabon är visserligen ett steg i rätt riktning, men har
ännu inte uppnått den hastighet eller fått den spridning och intensitet som krävs för
att Europa skall bli världens mest konkurrenskraftiga samhälle. Utan det bästa
fortbildningssystemet i världen kommer vi inte att kunna skydda vare sig
sysselsättningen eller våra lönenivåer.
När flexibilitet och trygghet beskrivs i dessa mer korrekta och mindre ideologiskt
färgade ordalag ser man klart att det inte råder någon motsättning mellan dem.
Tvärtom, de förstärker varandra.
Om man hittar en lämplig avvägning mellan trygghet och flexibilitet så främjar man
innovationer och ökar arbetsmarknadens effektivitet.
Nu går jag över till den andra frågan som jag sa att jag skulle tala om. De
förändringar som sker i det europeiska samarbetet sammanfaller med en ny era i
hela världen, en era av hopp och stora förändringar.
Under de senaste femton åren har man okritiskt accepterat den fria marknaden
som en allena saliggörande modell, användbar även för den offentliga sektorn och
för det sociala och politiska livet.
På senare år har denna tankegång varit ensamt förhärskande. Det förefaller mig
som om detta håller på att förändras. Tankarna om hur vår ekonomi skall fungera,
nu och i framtiden, har fördjupats och mognat.
Nittiotalet är slut. Årtiondet präglades av vissa övertygelser, till exempel tron på en
obegränsad tillväxt som inte kunde avta bara man lät marknadskrafterna regera.
Man tänkte inte på de eventuella konsekvenserna för den sociala rättvisan och
välståndets fördelning.
Dessa övertygelser vacklar nu. Enron-, WorldCom- och Vivendiaffärerna är mycket
mer än skandaler inom affärsvärlden. De är symptom på att denna uppfattning om
ekonomin döljer sjukdomstecken som inte avslöjas så länge aktierna bara ökar i
värde och ger intryck av att tillväxten är obegränsad. Skandalerna har också satt
strålkastarljuset på andra företeelser inom näringslivet, till exempel de enorma
ersättningsnivåerna för vissa företagsledare, som saknar motstycke i kapitalismens
historia och inte har någon som helst koppling till företagens vinster eller övriga
resultat. Det skenbart eviga välståndet gjorde att man inte ifrågasatte vilka
konsekvenser företeelser av detta slag kunde få för ekonomin och den sociala
rättvisan.
De senaste åren har också inneburit en ökning av de ekonomiska och sociala
skillnaderna, i de industrialiserade länderna, men i ännu högre grad mellan Nord
och Syd.
Vi ser omkring oss att rättviseproblematiken upplevs som mycket viktigare i dag
än för bara ett eller två år sedan.
Medborgarna har ändrat inställning och blivit mer medvetna. En debatt har inletts,
vars slutresultat ännu inte är helt klart, men vars bevekelsegrunder och vilja att
förändra dagens ekonomiska uppbyggnad är uppenbara.
4
Allt detta innebär nya möjligheter för oss européer.
- Vi måste åter bidra aktivt till den intellektuella debatten i världen.
- Vi måste hitta ett sätt att komma till rätta med känslan av att den sociala
situationen inte är tillfredsställande.
- Vi måste förmå alla deltagare i det offentliga livet – intellektuella och företagare,
politiker och fackföreningsmän – att reflektera över samhällets tillstånd.
Är vi redo för denna utmaning? Varje gång jag tar upp den här frågan möts jag av
en stor entusiasm. Men denna entusiasm paras inte alltid med idéer för att gå
framåt och för att utarbeta nya och vinnande förslag.
Två exempel.
1. Den åldrande befolkningen och det minskade barnafödandet gör det nödvändigt
att ompröva inte bara välfärdsmodellen utan också hur vi organiserar arbetslivet
under olika skeden i livet. Hur kan vi tillgodose medborgarnas förväntningar
med en ständigt minskande yrkesverksam befolkning?
2. Vi måste tänka om när det gäller invandringen. Hittills har de arbeten som ingen
vill ha, vad som betraktas som enkla arbeten, gått till invandrarna. Invandrarnas
verkliga kompetens och integrering i våra samhällen har kommit i andra hand.
Invandringens effekter på lång sikt för vårt samhälle har bara diskuterats helt
flyktigt och inte i nämnvärd utsträckning påverkat de politiska besluten. Men
faktum är att vi står inför en genomgripande förändring som påverkar framtiden
för vår kontinent.
Europa kan bara hävda sig mot sina internationella konkurrenter om vi skapar en
bättre social sammanhållning och ökad integrering. Vårt ”sociala kapital” kan och
måste omvandlas till ett ekonomiskt kapital, men det går bara om vi ser det som
vad det är: det värdefullaste vi äger.
Men det är inte möjligt att få fart på ekonomin med den traditionella metoden
offentliga investeringar. Vi måste också ompröva konsumtionsstrukturerna,
överväga förhållandet mellan den offentliga och den privata sektorn och reflektera
över utvecklingens kvalitativa innehåll.
Det är också av denna anledning som kommissionen är och förblir en övertygad
anhängare av och ett aktivt stöd för dialogen mellan arbetsmarknadens parter,
naturligtvis utan att vilja inverka på ert oberoende. Det är också därför vi enträget
uppmanar er att diskutera och komma med förslag.
Innan jag slutar vill jag än en gång lyckönska er till det arbete ni har utfört. Jag
hoppas och tror att ni uppnår de mål som ni har satt upp för de kommande tre åren.
Tack.
5