kapitel 9
Gudarnas söner
Skall jag väl någonsin få återse fädernas tegar,
återse vårt fattiga hus med dess grönskande torvtak?
Skall jag väl då få se ax på de fält, som förr var mitt rike?
Skall väl en hänsynslös soldat bli min nyodlings herre,
skördarna tas av en främling? O ve! Vart tvedräkt i staten
leder olyckliga mänskor!
– Vergilius, början av 30-talet f.Kr.1
Yttersta tiden är kommen. Så säger oss Cumaes sibylla.
Raden av sekler födes på nytt i styrka och storhet.
Jungfrun kommer: med henne Saturnus lyckliga rike;
Nu blir dess förstfödde sänd från himmelens mäktiga välvning.
Det är en gosse som föds. Se vänligt till honom, Lucina!
Under hans tid skall guldåldern stiga på nytt över jorden. […]
Nu, under ditt konsulat skall seklernas härlighet börja,
Pollio!
– Vergilius förutspår början av en ny guldålder år 40 f.Kr.2
Någon gång under år 41 f.Kr., när relationerna till Fulvia och Lucius
Antonius höll på att försämras, blev Caesar inspirerad till att författa en
kort dikt om sin svärmor och Marcus Antonius hustru.
Antonius ligger med Glaphyra, så Fulvia vill ligga med mig för att
hämnas! Men ska jag ligga med Fulvia? Tänk om Manius tigger mig
om att sätta på honom, ska jag göra det då? Inte om jag har något vett
i skallen. ”Knulla eller slåss”, säger hon. Ja, min kuk är mig kärare
än mitt liv. Striden kan börja!3
152
•
augustus
Poeten Martialis citerade dessa rader över hundra år senare och bevarade
dem därmed för eftervärlden. Han menade att om Roms förste kejsare
kunde skriva snuskiga verser, så kunde han göra likadant. Det latinska
originalet är synnerligen grovt och kan jämföras med texterna som hans
soldater ristade in i sina blyprojektiler vid Perusia.
Glaphyra var den högättade älskarinnan till lydkonungen av Kappadokien, och hon inledde ett förhållande med Antonius i hopp om att
han skulle låta hennes son ärva tronen i samband med att triumviren
organiserade om de östliga provinserna. (Just då gav han makten till
någon annan, men några år senare hade gossen blivit kung, så hennes
ansträngningar hade inte varit förgäves.) Ryktet om deras kärleksaffär
hade uppenbarligen nått fram till Rom flera månader innan Antonius
mötte Kleopatra och gav romarna ännu mer att skvallra om. Manius
var en tung medarbetare till Antonius i Italien, och han skulle senare
beskyllas för att ha hetsat upp stämningen och bidragit till att orsaka
det perusinska kriget.4
Även i jämförelse med den sedvanligt ohyfsade politiska tonen i Rom
var den här versen ytterst vulgär, och det märktes att den var skriven av
en ung man med ett kolossalt självförtroende och ett stort intresse för
plumpheter. På bara några år hade Caesar blivit en av de två mäktigaste
männen i världen och hade goda utsikter att en dag få överta sin ”faders”
position som enväldig regent. En sådan kometkarriär tyder på en stor
och fokuserad ambition och politisk skicklighet, men den förutsätter
också att man har tur.
Liksom nästan alla framgångsrika statsmän var Caesar en opportunist. Om Julius Caesar inte hade blivit mördad, skulle hans karriär
ha blivit helt annorlunda och gått betydligt långsammare i början,
även om den kanske hade nått samma slutresultat. Caesar hade fått
möjlighet att öka sin makt och skaffa sig legitimitet tack vare senaten
under Ciceros ledning, och sedan hade han förvandlat sig till en lockande allianspartner till Antonius och Lepidus när ledarna för senaten
bestämde sig för att ”undanskaffa” honom. Ibland hade han misslyckats, som med den första marschen till Rom och hans vanhedrande
roll i det första slaget vid Filippi. Han hade också tagit många risker.
Han kunde ha förlorat slagen eller stupat i strid. Han hade överlevt
två mycket allvarliga sjukdomsperioder, och han hade mött arga folk­
hopar och upproriska veteraner – de senare hade vid ett tillfälle mördat
gudarnas söner
•
153
en centurion, som skickats ut för att lugna ner dem, och kastat liket
framför Caesar och hans följe för att han inte skulle kunna undgå att
se det. Den unge Caesar överlevde varenda gång och fick alltid som
han ville till slut. De järtecken som beskrivs i de klassiska källorna är
ofta efterhandskonstruktioner, men det vore underligt om triumviren
inte hade blivit övertygad om att han hade turen med sig och att det
var hans öde att segra.5
Innan det perusinska kriget började hade han skilt sig från Claudia.
En del hävdade att han med avsikt inte hade fullbordat äktenskapet
därför att han räknade med att den politiska allians som det symboliserade inte skulle bli långvarig. Antagligen berodde det helt enkelt på
att flickan var så ung, eftersom politiskt obekväma äktenskap brukade
kunna rivas upp även om det fanns barn. Caesar och hans fältherrar
besegrade Lucius Antonius tack vare passiviteten hos Marcus Antonius
generaler. Caesar hade vunnit igen, och den tillfälliga motgången hade
bara gjort honom starkare. Sedan hade han turen med sig ännu en gång.
När provinserna omorganiserades efter Filippi blev Gallia Cisalpina en
del av Italien och de övriga galliska provinserna tillföll Antonius, som
styrde dem via sin medhjälpare Quintus Fufius Calenus. På sommaren 40
f.Kr. blev Calenus sjuk och dog, och hans unge son fick överta ansvaret.
Caesar – som förmodligen inte var mycket äldre – reste hastigt till provinsen och pressade Calenus till att ge honom befälet över legionerna.
Nu hade han plötsligt ytterligare elva legioner.6
Medan Caesar var borta återvände Antonius till Italien. Med sig hade
han ett stort antal krigsfartyg eftersom han hade allierat sig med Lucius
Domitius Ahenobarbus, före detta amiral under Brutus och Cassius.
Fram tills nyligen hade Ahenobarbus plundrat Italiens kust, och när
den gemensamma flottan kom fram till Brundisium hade garnisonen
känt igen hans krigsfartyg och stängt hamnen. Antonius uppfattade
detta som öppen fientlighet från Caesars sida och belägrade staden. Det
rörde sig sannolikt om ett missförstånd, men i den upprörda stämning
som uppstått efter det perusinska kriget var det säkert många aktörer
på båda sidor som var nervösa.
Caesar kom tillbaka från Gallien och förberedde sig på krig. Han
mönstrade sina legioner och försökte än en gång värva frivilliga bland
sina nyligen pensionerade veteraner. De var tacksamma för sina gårdar
och responsen var god, ända tills de på omvägar fick höra att de skul-
154
•
augustus
le slåss mot Antonius och många av sina före detta kamrater. En del
vände om och gick hem när de fick höra detta, och de som stannade
kvar fortsatte motvilligt.7
Moderna historiker brukar anse att Antonius hade en starkare position. Sextus Pompejus hade redan kontaktat honom och föreslagit att
de skulle gå ihop mot Caesar. Antonius mor Julia hade flytt till Sicilien
och Sextus beskydd i efterdyningarna av det perusinska kriget. Det är
möjligt att hon verkligen var rädd, men egentligen är det osannolikt att
hon var i någon verklig fara och mer sannolikt att det var en offentlig
gest av fientlighet mot Caesar. Åtminstone valde han att tolka det så.
Sextus välkomnade flyktingen, och som tidigare nämnts gav han henne
eskort på resan österut för att hon skulle få träffa sin son. Antonius var
tacksam, men just då ville han inte förbinda sig att delta i ett krig mot
sin medtriumvir.
Han hade goda skäl att iaktta försiktighet. Under vintern 41–40 f.Kr.
hade han tagit sig en skön semester i Kleopatras huvudstad Alexandria – och när han reste därifrån var hon gravid och skulle senare föda
tvillingar, en pojke och en flicka. Under de månaderna hade partherna
invaderat Syria tillsammans med en romersk armé under befäl av Titus
Labienus, en inbiten republikan som inte kunde vara med vid Filippi.
Hans far hade varit Julius Caesars bäste legat i Gallien men sedan valt
att kämpa på Pompejus sida i inbördeskriget och slutligen begått självmord efter nederlaget vid Munda 45 f.Kr. De östra provinserna hade
fått sina resurser uttömda av båda sidor i de romerska inbördeskrigen,
så deras försvar var klent och kunde inte stå emot attacken. Partherna mötte bara ett mycket svagt motstånd när de erövrade Syria, och
sedan skickade de mindre styrkor som intog Judeen och stora delar
av Mindre Asien.8
När Antonius steg i land utanför Brundisium hade han en krigsflotta,
men bara en liten infanteristyrka. En del av hans härförare hade kvar
legioner i fält i Italien och de västliga provinserna, men nu när Calenus
legioner bytt sida hade Caesar ett kraftigt numerärt överläge. Med tanke
på situationen i de östra provinserna skulle det bli svårt och politiskt
riskabelt att värva trupper därifrån, och det skulle även i bästa fall ta flera
månader. En allians med Sextus Pompejus skulle kunna ge många fler
bemannade krigsfartyg, men få soldater. För ögonblicket var en militär
allians med Caesar mer fördelaktig, oavsett hur maktbalansen skulle
gudarnas söner
•
155
se ut på längre sikt. Detta betydde dock inte att utgången av kriget var
given på förhand, eller att det egentligen skulle gynna någon av dem att
krossa den andre vid denna tidpunkt.
Det skulle visa sig att de inte hade något val. När de rivaliserande
styrkorna samlades runt Brundisium var det många veteraner från Julius Caesars fälttåg som kände igen varandra och började fraternisera.
I början skämtade de med varandra, men sedan fylldes deras samtal
av ett större allvar. Varken officerare eller meniga ville slåss mot sina
gamla stridskamrater. Som vi vet var det inte första gången soldaterna
försökte undvika konfrontation: under uppbyggnadsfasen av det perusinska kriget hade de i sista stund tvingat Caesar och Lucius Antonius
till förhandlingar, men den gången hade missförstånd och ömsesidig
misstänksamhet utlöst en skärmytsling innan mötet kom i gång, och
sedan blev det inget av. Den här gången var soldaterna mer beslutsamma och de båda rivaliserande befälhavarna var uppriktigt intresserade
av en kompromiss.9
De båda männen förhandlade inte själva. Antonius representerades
av Asinius Pollio och Caesar av en ung riddare vid namn Gaius Maecenas, en av hans närmaste förtrogna – förmodligen en jämnårig ung
man och kanske en av de ynglingar han hade gått i skola med. Bland de
närvarande fanns också Lucius Coccius Nerva, en erfaren hög officer
som hade arméns förtroende och verkar ha betraktats som neutral.
Ingen var där för att föra Lepidus talan trots att han var ståthållare i
Nordafrika, ett uppdrag som han fått därför att han förde befäl över
en krigshär av en storlek som vid den här tiden betraktades som måttlig.
Det slutade med att Caesar behöll Gallien och tilldelades alla de övriga
västliga provinserna fram till Scodra i Illyrien. Antonius fick ansvaret
för hela den del av riket som låg längre österut. Ahenobarbus och några
fler benådades. Antonius informerade Caesar om att Salvidienus Rufus,
en av Caesars mest betrodda härförare, i hemlighet hade försökt inleda
förhandlingar med Antonius. Rufus greps och avrättades sedan Caesar
fått senaten att fatta sitt yttersta beslut för att ge legitimitet åt processen.
Antonius lät i sin tur avrätta sin medarbetare Manius på grundval av
rykten om att han hade förfalskat dokument som uppmanade Lucius
och Fulvia att göra uppror i triumvirens namn.10
Försoningen underlättades också av rena tillfälligheter. Fulvia hade
156
•
augustus
fått ett mycket frostigt välkomnande av sin make när hon flydde till
Grekland. Utmattad och djupt deprimerad som hon var blev hon snart
sjuk och dog, vilket innebar att huvuddelen av skulden för det senaste
kriget praktiskt nog kunde läggas på henne. Det finns så mycket hatfylld propaganda mot Fulvia att det i dag är svårt att göra en rättvis
bedömning av hennes verkliga personlighet och den roll hon spelade,
men för sin generation var hon helt klart en kvinna som var ovanligt
synlig i politiken. Hennes död medförde också att Antonius återigen
stod utan hustru. Det slumpade sig så att Octavias make Marcellus också
hade dött under året, och därför arrangerades det raskt ett giftermål
mellan Caesars syster och hans nygamle bundsförvant. Som tidigare
nämnts stadgade romersk lag att det skulle gå tio månader innan en
änka gifte om sig, så att faderskapet till eventuella barn inte behövde
ifrågasättas. Caesar och Antonius gjorde stora ansträngningar för att
få prästerna att ge dispens för ett tidigare bröllop, och det visade sig
gå att ordna.11
Octavia var i trettioårsåldern och hade redan en son med Marcellus.
Överklassens kvinnor hade sällan något att säga till om när det gällde
äktenskap, men under de följande åren gjorde hon sitt bästa för att bli en
god och lojal hustru, och i början verkar de ha varit ett genuint lyckligt
par. Den förnyade alliansen mellan Antonius och Caesar mottogs som
en glad nyhet i Rom och hela Italien, framför allt därför att det betydde att det inte skulle bli något mer inbördeskrig. Detta var ett budskap
som triumvirerna framhöll med glädje. Octavia avbildades bredvid
sin make på nypräglade mynt – den första kvinnan som förekom på
romerska betalningsmedel. Asinius Pollio var en av konsulerna det
året, och poeten Vergilius förutspådde att hans ämbetsperiod skulle bli
början på en ny guldålder, som invigdes genom ett gossebarns födelse.
Han nämnde inga namn, men det är uppenbart att han syftade på det
barn som Antonius och Octavia förväntades få. Octavia blev också snart
gravid, men barnet visade sig bli en flicka och spådomarna om fred och
välstånd var alldeles för tidigt ute.12
Caesar hade gift om sig före försoningen med Antonius. Hans nya
hustru var Scribonia, som var cirka tio år äldre än han och redan hade
varit gift flera gånger; hon var syster till Sextus Pompejus svärfar, Lucius Scribonius Libo. Caesar räknade antagligen med att förbättra sina
chanser att lösa problemet med Sextus, även om Scribonius Libo var en
gudarnas söner
•
157
framstående man i sig själv och en av Sextus viktigaste bundsförvanter.
Det nya äktenskapet bör åtminstone ha skakat om broderns lojaliteter
en aning.13
Neptunus son
Sextus Pompejus var en alltför stor kraft för att kunna ignoreras. Han
hade säkrat Sicilien år 42 f.Kr. och sedan ockuperat Sardinien och Korsika. Från de baserna kunde hans kraftfulla och manstarka flotta göra
strandhugg längs Italiens kuster och störa handelsrutterna så allvarligt
att det uppstod livsmedelsbrist i Italien, framför allt i huvudstaden.
Sextus hade inte deltagit i fredsuppgörelsen i Brundisium utan bara fått
höra allmänna formuleringar om framtida förhandlingar, och under de
månader som följde hade han ökat sina plundringsfärder. I vanliga fall
fick huvudstaden en stor del av sin spannmålsförsörjning från Sicilien.
När den uteblev, samtidigt som leveranser från platser längre bort ofta
kapades, steg matpriserna till oroande nivåer och staten hade svårt att
få tag i de mängder som skulle distribueras enligt Julius Caesars beslut.
Rom hade i över ett år skakats av protester från missnöjda krigsveteraner, fördrivna bönder och fattiga stadsbor som ville bli av med de båda
andra grupperna, och nu blev situationen ännu mer explosiv.14
Sextus Pompejus fortsatte sina härjningar. Han var ung, även jämfört med de andra krigsherrarna under den här tiden – antagligen inte
mer än tre eller fyra år äldre än Caesar. Han hade ansetts för ung för att
delta i slaget vid Farsalos men fått se sin far bli mördad i Egypten, och
sedan hade hans äldre bror lett en armé mot Julius Caesar men blivit
besegrad och dödad.
Sextus kom undan och utlöste ett nytt uppror i Spanien. Med sina
familjeband och sin egen karisma nådde han snabba framgångar. Hans
män beslagtog eller byggde fartyg och gjorde plundringsräder över ett
allt större område i västra Medelhavet. På våren år 43 f.Kr. hade Cicero
övertalat senaten att legitimera makten han hade tillskansat sig enbart
därför att han var Pompejus den stores son, och då hade Sextus fått den
formella titeln ”prefekt över flottan och havskusterna” (praefectus classis
et orae maritimae). Det plötsliga maktskiftet i slutet av året förvandlade
honom från statlig ämbetsman till fredlös, eftersom han fördömdes i
Lex Pedia tillsammans med medlemmarna i mordkomplotten trots
158
•
augustus
att han inte hade varit inblandad i mordet på diktatorn. Även om alla
var fientligt inställda till triumvirerna fanns det inget aktivt samarbete
medan Sextus och ”befriarna” – Cassius hade tidigare uttryckt en mycket låg uppfattning om Gnaeus Pompejus och kan mycket väl ha haft
liknande invändningar mot hans bror. Både han och Brutus kan också
ha varit negativt inställda till en man som räknade med att få ärva sin
fars makt.15I likhet med Caesar åberopade Sextus respekten för sin far
som grunden för sin egen rätt till makten. Vördnad (pietas) skulle man
visa gudarna, fosterlandet och i synnerhet föräldrarna, och det var en
djupt rotad romersk plikt. Caesar hänvisade till sin egen pietas när han
hämnades sin fars död. Lucius Antonius gav sig själv tillnamnet Pietas
och konsuls rang när han inledde ett uppror som representant för sin
äldre bror. Sextus Pompejus kallade sig för Pius och lade dessutom till
faderns smeknamn Magnus, så på hans mynt står det okonventionella
namnet Magnus Pius.16
Caesar och Sextus Pompejus liknade varandra på många sätt. Den
senare avbildas på sina mynt med skägg, vilket var en symbol för sorgen
över hans avlidna far och bror. Caesar avbildades på samma sätt, även
under några år efter det att han med stora åthävor rakat av skägget efter
befriarnas död. Men Sextus efterträdde en far som hade förlorat ett krig
och blivit dödad när han var på flykt, inte blivit mördad på höjden av sin
makt. Sextus inflytande var med nödvändighet baserat utanför Italien,
och det byggde på hans och släktens prestige och inte på statens traditionella organisation. Caesar befann sig i republikens politiska centrum
och lyckades arbeta sig ända in i statens hjärta.
Det fanns ytterligare en stor skillnad, som för alltid bör avspeglas i
Sextus eftermäle. När proskriptionerna inleddes erbjöd han asyl åt alla
personer på dödslistorna och alla andra som flydde undan triumviratets
välde. Hans krigsfartyg patrullerade längs Italiens kuster för att kunna
rädda flyktingar, och Sextus betalade dubbla priset på de proskriberades huvuden till den som förde dem i säkerhet. Hundratals människor
hade honom att tacka för sina liv. Även om det gav honom politiska
fördelar, var det ett agerande som står i skarp kontrast till det utbredda
mördandet under denna våldsamma tid.17
Men Sextus ströp också en stor del av livsmedelsleveranserna till
Rom. Hans strategi riktade sig mot triumvirerna, men det blev oundvikligen allmänheten, och i synnerhet de fattigaste, som drabbades av
gudarnas söner
•
159
konsekvenserna. I slutet av år 40 f.Kr. var både Antonius och Caesar
i Rom och firade ovationer för segern i Macedonia. Ingen av dem var
populär, så folkmassorna beskyllde dem för matbristen eftersom man
ansåg att de borde förhandla med Sextus. Majoriteten av befolkningen
ville ha fred, precis som veteranerna, och de följde veteranernas exempel
genom allt våldsammare protestaktioner för att tvinga sina ledare till
förhandlingsbordet. I början av år 39 f.Kr. möttes Caesar av en uppretad
mobb när han hade ett ärende till Forum. Folket bombarderade honom
med stenar, och det begränsade följe han hade med sig fick kämpa för
att skydda sin ledare.
Antonius kom till undsättning i spetsen för en grupp soldater i formering längs Via Sacra. Först ställde sig folkmassan i vägen utan att gå
till angrepp, eftersom han uppfattades som mer vänskapligt inställd till
Sextus. Men när Antonius befallde sina soldater att ta sig fram med våld,
reagerade folket med ilska och drev tillbaka hans män med stenkastning. Soldaterna omgrupperade och fick förstärkningar. Sedan gick de
in på själva Forum från två håll och högg ner alla som försökte hindra
dem. Antonius män slog sig fram för att rädda Caesar och lyckades få
ut honom, men folkmassan behärskade stadens centrum i flera timmar
innan den långsamt skingrades.18
Antonius och Caesar tog kontakt med Sextus mor och andra personer
och lyckades med deras hjälp få i gång förhandlingar under våren. Förtroendet var litet på båda sidor, så det första mötet hölls i Neapelbukten
nära stranden i Baiae där rivalerna och deras närmaste medarbetare
stod på var sin plattform av trä som byggts upp ute i vattnet. Ingen
överenskommelse slöts, men förhandlingarna fortsatte senare under
sommaren vid den närbelägna udden Misenum, och den här gången
var samtalen framgångsrika. Sextus fick återigen statens tillstånd att
föra befäl över sina flottstyrkor. Han blev ledamot av senaten och fick
som dess ombud ansvar för Sicilien, Sardinien och Korsika – vilka han
redan kontrollerade – och även för Peloponnesos i Grekland. Antonius, som var augur, såg till att Sextus blev medlem av prästkollegiet, och
dessutom skulle Pompejus son väljas till konsul år 33 f.Kr. i ett val som
kontrollerades av triumviratet.
Misenumfördraget ledde till att blockaden mot Italien upphävdes,
men för Sextus innebar det inga större fördelar eftersom det i stort sett
bara legitimerade status quo. Dock lyckades han driva igenom att trium-
160
•
augustus
virerna benådade alla proskriberade och alla andra som hade tvingats
i landsflykt, att de fick återvända till Italien och att de fick tillbaka en
fjärdedel av sina konfiskerade tillgångar. Det var enbart Julius Caesars
mördare och ett fåtal andra som undantogs från amnestin. Det är möjligt att de många aristokrater som hade flytt till Sicilien pressade Sextus
till ett fredsavtal därför att de ville återvända hem – det är intressant att
Caesars svåger Scribonius lovades att bli konsul 34 f.Kr.
Sextus kunde inte resa hem till Rom utan att bli av med befälet över
flottan och dess baser, och han var lika ovillig till detta som Caesar och
Antonius skulle ha varit inför att upplösa alla sina legioner. Det var
enbart med hjälp av militär styrka som en krigsherre kunde behålla
sitt inflytande och en känsla av trygghet på lång sikt. Antonius hade
köpt Pompejus den stores hus och jordegendomar på auktion, bland
annat det ståtliga huset i det fashionabla kvarteret Carinae på Esquilinens sluttning. Namnet betyder ordagrant ”kölar”, och när Sextus hade
Caesar och Antonius som gäster ombord på sitt flaggskepp, efter det
att de hade bjudit honom på middag i land, skämtade han om att han
numera hade sitt enda hem på kölarna till sina fartyg. Det var under
detta gästabud som en av Sextus amiraler ska ha sagt att han kunde göra
sin befälhavare till hela världens härskare genom att kapa ankartrossen
och kasta gästerna överbord. Sextus ville inte begå en så svekfull handling och sade beklagande att det skulle ha varit bättre om amiralen hade
gjort så utan att fråga.19
Kärleksparet
När de proskriberade reste hem stannade Sextus kvar på Sicilien, och
det är osäkert om han någonsin tog den formella kontrollen över Peloponnesos. Antonius och Octavia reste österut för att tillbringa vintern
39–38 f.Kr. i Athen, där han med förtjusning hängav sig åt det grekiska
stadslivet. Athenarna kallade paret för ”de goda gudarna”, utropade
Antonius till ”den nye guden Dionysos” och arrangerade ett ceremoniellt
bröllop mellan honom och Athena, stadens skyddsgudinna. Denna ära
hindrade honom inte från att kräva athenarna på en ny skatt i form
av ”hemgift”, men det är möjligt att stadsbornas entusiastiska mottagande av triumviren och hans hustru gav dem en viss nedsättning av
beloppet. När våren kom tog Antonius formellt av sig sina grekiska,
gudarnas söner
•
161
civila kläder och började åter klä sig som en romersk fältherre. Hans
general Ventidius hade redan drivit ut de parthiska inkräktarna ur de
romerska provinserna. Under de kommande åren skulle det bli Antonius
viktigaste uppgift att straffa partherna grundligt och äntligen utkräva
hämnd för Crassus.20
Caesar stannade kvar i Italien och började bygga fartyg för att skapa
en stark örlogsflotta. Det enda uppenbara målet för en sådan flotta var
Sextus, men den bräckliga freden höll ett tag till, och stämningen i Rom
var mycket gladare nu när det åter fanns gott om mat och de landsflyktiga hade kommit hem. En av dessa var Tiberius Claudius Nero, som
hade varit praetor 42 f.Kr. och sedan – något teatraliskt – vägrat lämna
sitt ämbete vid årets slut. Hans lojaliteter hade skiftat genom åren: först
hade han stött Julius Caesar under inbördeskriget och sedan prisat hans
mördare efter idus martiae. Under det perusinska kriget anslöt han sig
till Lucius Antonius och började värva trupper bland dem som blivit
hemlösa efter jordutdelningen till veteranerna. När upproret slagits
ner blev han proskriberad och flydde som så många andra till Sicilien,
men han tyckte tydligen inte att Sextus Pompejus tog emot honom med
tillräcklig generositet och reste därför vidare till Grekland. Bekymren
verkar ha följt efter honom, för vid ett tillfälle blev han tvungen att fly
från Sparta, och hans ressällskap råkade ut för en skogsbrand och klarade sig nätt och jämnt oskadda.21
Claudius Neros hustru var i alla avseenden en mycket intressantare
person än sin make. Hon hette Livia, men kallades ofta för smeknamnet
Drusilla, och även hon tillhörde den claudiska ätten men härstammade
från den andra och mycket förnämare grenen av den stora patriciersläkten. Hennes familj hade stigit ännu mer i graderna när hennes far blev
adopterad av Marcus Livius Drusus, ättling till en av de äldsta och mest
framstående familjerna inom den plebejiska aristokratin. Livius Drusus
var folktribun år 91 f.Kr. och drev de italiska bundsförvanternas sak.
Han blev mördad, och strax därefter utbröt det stora bundsförvants­
kriget som tvingade republiken att ge romerskt medborgarskap till de
andra folken i Italien för att få slut på krisen.
Det var många som mindes folktribunen med stor värme. Livias far
blev proskriberad, kämpade på befriarnas sida och begick självmord efter
Filippi. Vid det laget var hans dotter redan gift och i november 42 f.Kr.
födde hon sin make en son, som fick namnet Tiberius Claudius Nero.22
162
•
augustus
När maken gjorde uppror följde hans hustru – som var i sjuttonårs­
åldern – med honom på resan. Hon förblev vid hans sida under upproret
och landsflykten, blev jagad och uthärdade strapatser. Två gånger ska
den lille Tiberius ha varit nära att avslöja dem med sin gråt. Under flykten från Sparta blev Livias hår och kläder svedda av elden. När familjen
kom hem till Rom hade de ont om pengar, och liksom för många andra
blev det svårt för dem att få tillbaka ens den fjärdedel av de konfiskerade
egendomarna som de hade lovats i Misenumfördraget. De lät Tiberius
adopteras av en rik senator som gärna ville bli släkt med en gammal
patricierfamilj. Politiskt sett kanske det inte var så välbetänkt. Mannens
bror hade för inte så länge sedan misstänkts för att konspirera mot Caesar. Han fängslades och dog under oklara omständigheter.23
Livias aristokratiska bakgrund var med andra ord oklanderlig genom
både blodsband och adoption. Hon var dessutom ung och mycket vacker.
Hon var extremt skarpsinnig – långt senare skulle hennes barnbarn, kejsar Caligula, benämna henne Ulixes stolatus eller ”Odysseus i klänning”
– och hennes intelligens och rappa tunga gjorde henne säkert ännu mer
attraktiv. I januari 38 f.Kr. skulle hon föda sin make en andra son, så
hon måste redan ha varit gravid i några månader när hon kom hem till
Rom. Det hindrade inte att Caesar fick ögonen på henne, kanske rent
av under festen han ordnade i samband med sin tjugofyraårsdag för att
fira att han hade rakat av sig skägget.24
Caesars år av frivilligt celibat var ett minne blott. Scribonia var gravid
och födde i slutet av år 39 f.Kr. en dotter – som givetvis fick heta Julia –
men det politiska behovet av det äktenskapet var inte längre lika akut och
paret verkar inte ha stått varandra nära. Mannen jagade andra kvinnor.
Antonius tog för tillfället lätt på sådana saker. Under senare år brukade
Caesars vänner ursäkta hans kvinnohistorier med att han ofta förförde
senatorsfruar för att få veta vad deras män tänkte och gjorde. Antonius
skulle senare sprida ut att Caesar ”en gång mitt inför ögonen på en före
detta konsul tog dennes hustru med sig från matsalen och gick in i ett
sovrum. Sedan ledsagade han henne tillbaka till bordet, men då var hon
blossande röd om öronen, och håret var i oordning”. Trots sitt tillstånd
blev Livia Drusilla snart hans nya älskarinna, men nu handlade det om
mer än en övergående flirt eller om politiskt spionage.25
Caesar förälskade sig i både hennes skönhet och hennes intellekt, och
Livia besvarade med all sannolikhet hans känslor. Hon var förmodligen
gudarnas söner
•
163
inte särskilt imponerad av sin makes karriär eller av hans framtidsutsikter. Makt är som bekant attraktivt, och den unge Caesars kometkarriär
hade gett honom både stor makt och ett enormt självförtroende. Livias
förnäma bakgrund och förbindelser var politiskt värdefulla, men det var
något som skulle ge utdelning på längre sikt och det fanns inga omedelbara politiska fördelar som uppvägde den bisarra skandal som följde.
Den kan bara förklaras med att Caesar var van vid att få vad han ville
ha, och att de unga älskande var fast beslutna att få sin vilja igenom utan
dröjsmål. Caesar var fortfarande bara tjugofyra år och Livia hade ännu
inte fyllt tjugo. Det kan rent av ha varit så att hon inte vågade vänta av
rädsla för att hennes ombytlige älskare skulle komma på andra tankar.26
Caesar skilde sig från Scribonia så snart hon hade fött dottern Julia.
Den enklaste formen av romersk skilsmässa bestod i att mannen uttalade frasen ”Ta dina saker” (tuas res tibi habeto). Caesar angav som skäl
att han var ”utledsen på hennes besynnerliga sätt att uppträda”, och det
är omöjligt att avgöra om detta var sant eller bara ogrundad elakhet.
Claudius Nero skilde sig lydigt från Livia, och i början av oktober 39
f.Kr. blev Caesar och Livia trolovade.
Prästkollegiet som Caesar tillhörde gjorde ett uttalande som verkar
ha innehållit en officiell bekräftelse på att Livia var gravid och att Claudius Nero var fadern. Det hindrade inte att det gick rykten om att det
var Caesars barn, men eftersom sonen måste ha avlats när Claudius
Nero och Livia var i Grekland var detta omöjligt. Folk skojade om det
lyckliga paret som fick barn efter bara tre månader. Nu flyttade Livia
in i Caesars hem som hans trolovade, och det var där som hon den 14
januari 38 f.Kr. födde sonen Drusus Claudius Nero. Pojken överlämnades i sin faders vård.27
Den 17 januari gifte sig Caesar och Livia, bara tre dagar efter förlossningen. Brudens far var avliden och hon verkar inte ha haft så många
nära manliga anhöriga; i stället var hennes före detta make närvarande vid ceremonin. Det var ett stort bröllop, och festen efteråt hade ett
olympiskt tema där de sex männen och sex kvinnorna som deltog alla
var klädda som grekiska gudar och gudinnor. Caesar föreställde Apollo. Mat och dryck konsumerades i stora mängder och det unga paret
glänste med sin rikedom och makt. På den tiden brukade fina damer bli
uppassade av deliciae, lättklädda slavgossar – vid ett sådant här tillfälle
kanske de fick föreställa amoriner – som viskade bitska kommentarer
164
•
augustus
om de andra festdeltagarna. Skämten var giftiga, vulgära eller rent av
plumpa, och de uppskattades enormt av överklassen. Vid den här festen
ska en pojke ha pekat på Claudius Nero, som befann sig på en divan på
andra sidan bordet, och sagt till Livia: ”Varför är du på den här sidan,
när din man är där borta?”
Under senare år talade kritikerna om hur Caesar hade rövat bort en
annan mans hustru – en typisk handling värd en tyrann. Detta var dock
överdrift och politisk smutskastning, för Claudius Nero gjorde inga
invändningar – även om han i och för sig antagligen inte hade mycket
att välja på. Det är svårt att tro att Livia inte skulle ha gått med på det
brådstörtade giftermålet alldeles frivilligt, och kanske var det till och
med hennes idé. Vid den här tiden rådde återigen livsmedelsbrist i Rom,
och det omtalade överflödet vid ”de tolv gudarnas gästabud” väckte
mycket ont blod. Folk sade att Caesar förvisso var Apollo, men Apollo
Plågaren, en av gudens mindre trevliga gestalter. Det spreds en nidvers
som berättade att ”Caesar låtsades då i gudlös lek vara Foebus, när nya
gudar till fest okyska lågo till bords. Alla de heliga gudar då vägrade
stanna på jorden, själve Jupiter då flydde sin gyllene tron.”28
Imperator
Matbristen som rådde i Rom berodde på att en ny konflikt hade blossat
upp med Sextus Pompejus. Sjöröveri hade förekommit längs kusten och
Caesar hävdade att tillfångatagna sjörövare under tortyr hade erkänt att
de var utsända av Sextus. Oavsett om detta var sant eller inte – och det
är också möjligt att Pompejus inte hade kontroll över alla människor
som anslöt sig till honom – trodde Caesar att han var väl rustad att
utkämpa och vinna ett sjökrig.
En av Pompejus förtrogna amiraler, en frigiven slav vid namn Menas,
hade gått över till Caesar, tagit med sig ett antal fartyg och gett honom
kontrollen över Korsika och Sardinien. Under dåtidens inbördeskrig
lade man stor vikt vid antalet soldater. Det gällde att kunna mönstra
fler legioner än motståndaren, och det var en typisk romersk inställning att ett problem kunde lösas om man satsade stora resurser på det.
Få romerska befälhavare, inte ens Julius Caesar, kunde anpassa sig till
tanken att sjökrigföring var så mycket annorlunda än krigföring på land,
och hans arvinge var inget undantag. Caesars planer inför invasionen av
gudarnas söner
•
165
Sicilien år 38 f.Kr. präglas av övermod och bristande respekt för havets
mäktiga och oförutsägbara krafter.29
Italiens västkust saknar naturliga hamnar ända nedifrån Messanasundet
(nuvarande Messina) upp till Neapelbukten. Detta innebar, i kombination
med att Sextus män kunde anfalla vilken hamn som helst inom räckhåll
från hans baser på öarna, att Caesars styrkor måste förbereda sig långt
från målet. Planen var att Caesars två krigsflottor skulle mötas till havs
och samordna sitt anfall mot Sicilien, men så skedde aldrig och i stället
agerade de var och en för sig. Fartygen var nya, besättningarna oerfarna
och deras befälhavare lika orutinerade med undantag för Menas. Sextus
beprövade eskadrar klarade sig betydligt bättre i mötet med Caesars ena
flotta, och tillfogade den andra ett förkrossande nederlag.
Sedan tog vädret hand om resten. Det blåste upp till storm, en ovanligt kraftig sådan även för de opålitliga vattnen utanför Italiens västkust.
Menas besättningar visste hur de skulle hantera situationen, men de
flesta av de övriga kaptenerna hade ingen aning om vad de skulle ta sig
till och deras skepp krossades mot land. Nästa dag hade Caesar förlorat
mer än halva sin flotta och kriget var över. I Rom blev det upplopp och
Maecenas skickades dit för att skapa lugn, men det gick inte att göra så
mycket åt matbristen.
Sextus hade haft en ofattbar tur, för ovädret hade brutit ut i exakt rätta
ögonblicket. Med tiden började han klä sig i en havsblå mantel och kalla
sig för Neptunus son. Caesar lär ha sagt att han minsann tänkte ordna
så att han fick sin seger även mot Neptunus vilja, och nästa gång det
var festspel i Rom ska han ha sett till att statyerna av havsguden inte
fick bäras i processionen med de andra gudabilderna. De flesta romarna beskyllde triumviren och inte guden för livsmedelsbristen och det
onödiga och katastrofala kriget. Eftersom det var allmänt känt att Caesar
var förtjust i tärningsspel var det någon skämtare som vid den här tiden
hittade på följande vers: ”Sedan han förlorat sin flotta två gånger, spelar
han nu ständigt tärning för att till sist få en seger.”30
Caesar hade bett Antonius att komma till ett möte i Brundisium i
början av sommaren, men sedan kunde han själv inte komma. Antonius
orkade inte vänta utan seglade tillbaka österut. Efter sommarens katastrofala sjöslag skickade Caesar Maecenas som sändebud till Antonius
för att planera nya överläggningar som kom att äga rum i Tarentum år
37 f.Kr. Antonius kom dit eskorterad av 300 krigsfartyg, och som ett
166
•
augustus
led i det nya fördraget lånade han ut 120 av dem till sin svåger, som i
sin tur lovade att skicka honom soldater till hans invasion av Parthien.
Octavia tros ha hjälpt till med förhandlingarna och övertalat sin make
att lägga till tio mindre fartyg, medan hennes bror gav Antonius 1 000
elitsoldater ur praetoriangardet.
På det formella planet förnyades triumviratet, eftersom den femårs­
period som ursprungligen hade fastställts år 43 f.Kr. nu hade löpt ut.
Detaljerna i denna konstitutionella fasad är okända för nutidens historiker och kan mycket väl ha varit otydliga redan från början, eftersom det
inte fanns något tidigare exempel på ett sådant utvidgat maktinnehav.
Antyllus, Antonius tioårige son med Fulvia, blev trolovad med Caesars
lilla dotter Julia så att fördraget kunde beseglas med det numera nästan
rutinmässiga äktenskapslöftet.31
Caesar planerade ett nytt anfall mot Sextus och ägnade hela år 37 f.Kr.
och det följande halvåret åt förberedelser. Befälhavare var Agrippa, hans
gamle ungdomsvän som hade varit med i Apollonia år 44 f.Kr. och som
sedan dess hade tjänat honom på allt högre positioner. Agrippa hade
missat den första sammandrabbningen med Sextus. Då hade han varit
i Gallien där han hade slagit ner ett uppror i Aquitanien och härmat
Julius Caesar genom att slå en bro över Rhen och leda en expedition
mot de germanska stammarna. Skicklighet och kompetens, som general,
ingenjör eller administratör, skulle känneteckna Agrippa under hela livet
– i kombination med en absolut lojalitet mot Caesar och en utstuderad
ödmjukhet. När han fullt rättvist tilldelades en triumf valde han att inte
fira den för att inte dra uppmärksamheten till sin ledares motgångar.
I stället ledde han uppbyggnaden av en ny, kraftfullare flotta. Bakom
Cumae vid Neapelbukten lät han gräva en kanal som via en mindre sjö
förband Avernosjön med havet, så att det bildades en rejäl hamn och
en trygg vattenyta där besättningarna kunde öva.
Roddarlagen fick börja träna på land i uppbyggda bänkar som föreställde insidan av ett krigsfartyg. Många av dessa män var före detta
slavar som tagit värvning mot att de blev fria – ett av de få tillfällen då
slavar använts i krigsmakten. Hollywoodbilden av galärslavar som sitter
fastkedjade vid årorna är en myt – krigsfartyg bemannades alltid med
fria och avlönade sjömän och roddare. Själva fartygen byggdes för att
bli stora och starka, däcken var övertäckta för att skydda roddarna, och
många hade någon typ av nedfällbart torn varifrån projektiler kunde
gudarnas söner
•
167
kastas eller skjutas ner på fiendens fartyg. De hade också ett hemligt
vapen som kallades harpax, en krok fäst i ett rep. Den avlossades från
en katapult för att fastna i fiendefartyget så att man kunde hålla fast det
med repet och borda det.32
Även Sextus hade mycket att göra. Nu mönstrade de båda krigsherrarna
över 300 fartyg var, och båda hoppades på att kunna förgöra fienden.
Vissa av problemen från år 38 f.Kr. kvarstod eftersom Caesars flottor
måste förberedas på olika ställen och hans trepunktsattack mot Sicilien
var svår att samordna när fälttåget inleddes i början av juli. Neptunus
verkade vara på dåligt humör även denna gång, och Agrippa förlorade
flera fartyg i hårt väder. Vid det första försöket kunde endast Lepidus,
som kom seglande från Nordafrika, landsätta sina legioner på ön, och
hans förstärkningar gensköts och nedgjordes av fienden.
Agrippa vann en sjöstrid utanför Mylae. Hans stora, kraftigt byggda
skepp visade sig vara svåra att skada för fiendens mer lättmanövrerade
men också klenare fartyg. Kort därefter besegrades Caesar av Sextus
utanför Tauromenium (dagens Taormina), blev av med de flesta av sina
fartyg och tvingades fly i land. Ett tag hade han bara en enda livvakt med
sig och var nära utmattning när de stötte på vänskapligt sinnade styrkor.
Men under de följande dagarna skulle fler och fler soldater landstiga
på Sicilien, tills det fanns ett tjugotal legioner och hjälptrupper på ön.
Pompejus soldater angrep en del av dessa enheter och ansatte dem svårt,
men var inte tillräckligt många och beslutsamma för att kunna utplåna
någon av dem. Oddsen började vända mer och mer i takt med att Sextus
baser en efter en belägrades och intogs. Snart hade han inget annat val
än att utkämpa ett stort sjöslag.
Den 3 september stod slaget vid Naulochus, och det är möjligt att
tid och plats var överenskomna på förhand. Agrippa förde befälet från
sitt flaggskepp och Caesar följde striden från land. Det sades att han
hade somnat av utmattning och endast med svårighet kunde väckas så
att han kunde ge signal till strid. Antonius skulle senare häckla honom
med påståendet att han hade varit förlamad av fasa och inte ens vågat
titta på fienden, ännu mindre bekämpa den.
Men det visade sig att hans närvaro inte behövdes. Den allt skickligare amiralen Agrippa, och hans större fartyg som var bemannade
med allt mer duktiga och självsäkra soldater, krossade fiendeflottan
och förstörde de flesta av fartygen medan Pompejus styrkor försökte
168
•
augustus
fly. Caesar belönade honom med en egen blå flagga, eller vexillum, och
en nyskapad guldkrona prydd med små rammar från krigsfartyg kallad
corona navalis.33
Caesar hade åter segrat, även om kriget mot Sextus Pompejus hade
visat sig bli en av de värsta prövningarna i hans liv. Det var tur för
honom att Pompejus aldrig hade tillräckliga landstyrkor för att invadera Italien, eftersom han inte hade tillgång till något bra rekryterings­
underlag som kunde ge upphov till många legioner. Caesar tog risker
under konflikten och råkade illa ut när det gick på tok. Det finns många
historier om hans personliga eskapader, bland annat om hur han nätt
och jämnt kom undan med livet i behåll. Historierna påminner starkt
om de berättelser som handlade om proskriptionernas flyende offer och
som romarna fängslades av. De flesta skildringarna härrör antagligen
från hans memoarer och blottar en helt annan berättarstil än Julius Caesars sakliga redogörelser från hans fälttåg, där det inte sägs så mycket
om generalens bedrifter. Det var en annan genre, och framför allt var
diktatorn ödmjuk i beskrivningarna av sina egna segrar. Hans arvinge,
däremot, skildrade både sina egna misslyckanden och sina underlydandes militära segrar i ett heroiskt ljus.
Även om han år 36 f.Kr. var listig nog att erkänna att han var beroende av begåvningar som Agrippa när det blev dags för strid, var han
också skicklig när det gällde att ta på sig det ärofyllda huvudansvaret
och framställa sina egna insatser på ett så spännande sätt som möjligt.
