NATIONALEKONOMISKA
INSTITUTIONEN
Uppsala
Universitet
Examensarbete
C
Författare:
Elin
Eliasson
Handledare:
Christian
Nilsson
VT
2010
Regionala
inkomstskillnader
i
Kina
–
varför
har
inkomstskillnaderna
mellan
regionerna
ökat?
Sammanfattning
Kina
har
under
de
senaste
30
åren
haft
en
ekonomisk
tillväxt
med
närmare
10
procent
per
år.
Men
i
takt
med
den
ekonomiska
utvecklingen
har
också
inkomstskillnaderna
mellan
kust‐
och
inlandsregionerna
ökat.
I
den
här
uppsatsen
har
jag
valt
att
studera
skillnaderna
i
utländska
direktinvesteringar,
humankapitalsatsningar
och
infrastrukturinvesteringar
mellan
regionerna
för
att
se
om
dessa
faktorer
kan
förklara
den
ojämna
inkomstfördelningen.
Min
slutsats
är
att
det
finns
stora
skillnader
i
investeringsnivåer,
främst
i
FDI,
mellan
kust‐
och
inlandsregionerna.
Och
att
den
kinesiska
staten
har
haft
stor
påverkan
på
inkomstgapet,
kanske
kan
den
till
och
med
ses
som
den
drivande
kraften
bakom
de
växande
inkomstskillnaderna.
Nyckelord:
Kina,
inkomstskillnader,
Solowmodellen,
endogen
tillväxtteori,
FDI
2
Innehållsförteckning
Sammanfattning………………………………………………………………….2
1. Introduktion……………………………………………………………………4
1.1 Definition av utländska direktinvesteringar………………………………5
2. Ekonomisk bakgrund………………………………………………………….6
2.1 Kina under Mao (1949-1978)…………………………………………….6
2.2 Den ekonomiska reformperioden………………………………………....8
2.3 Kinas regioner…………………………………………………………….9
2.4 Utvecklingen av regionala inkomstskillnader efter 1978………………...10
3. Tillväxtteori…………………………………………………………………...13
3.1 Neoklassisk tillväxtteori - Solows tillväxtmodell………………………...13
3.2 Den nya tillväxtteorin - Endogen tillväxtteori……………………………15
3.3 Den empiriska kunskapen om sambandet mellan
investeringar och tillväxt…………………………………………………17
4. Den regionala fördelningen av investeringarna i Kina………………………..19
4.1 Investeringar……………………………………………………………...19
Utländska direktinvesteringar……………………………………………19
Humankapitalinvesteringar………………………………………………22
Infrastrukturinvesteringar………………………………………………..24
5. Den kinesiska statens roll i utvecklingen av
de regionala inkomstskillnaderna……………………………………………. 26
6. Sammanfattning av analysen av de regionala inkomstskillnaderna
och slutsats…………………………………………………………………....28
7. Referenser……………………………………………………………………..31
Appendix 1………………………………………………………………………33
Appendix 2………………………………………………………………………34
3
1 Introduktion
Under de senaste 30 åren har den kinesiska ekonomin växt rekordartat. Landets BNP har i
genomsnitt ökat med 10 procent per år och inkomst per capita har mer än åttafaldigats
(Lindbeck, 2006, s. 4). År 1978 genomfördes flera ekonomiska reformer som tillsammans
blev starten för denna enastående ekonomiska tillväxt. Kina som tidigare varit helt stängt för
handel med utlandet öppnade sina dörrar mot omvärlden och snart började utländskt kapital
strömma in. Antalet människor som levde i absolut fattigdom minskade under den här tiden
drastisk, medellivslängden ökade och läskunnigheten steg i takt med att utbildningssystemet
förbättrades (RCIF, 2007). Men med den ekonomiska tillväxten kom oönskade bieffekter,
bland annat i form av snabbt ökande inkomstskillnader. De östra kustprovinserna utvecklades
i en rasande takt när de ekonomiska reformerna fick genomslag, medan inlandsprovinsernas
tillväxt gick sakta och i vissa fall stod utvecklingen helt stilla. Den ojämna
inkomstutvecklingen har de senaste åren flitigt debatterats då inkomstgapet vuxit snabbt, och
idag är Kina ett av världens mest ojämnlika länder.
De östra kustprovinsernas snabba utveckling berodde till stor del på politiska beslut.
Inrättande av ekonomiska frizoner längs kusten och stora skillnader i investeringsnivåerna
mellan regionerna har varit starkt bidragande till den ojämna inkomstfördelningen. Utländska
direktinvesteringar har ökat den ekonomiska tillväxten i landet generellt men fördelningen har
varit ojämn och det är främst kustprovinserna som dragit nytta av inflödet av utländska
direktinvesteringar. Även investeringarna i humankapital och infrastruktur har varit ojämnt
fördelad mellan regionerna. Men hur kommer det sig att utvecklingen har sett ut som den
gjort?
Syftet med den här uppsatsen är att ge en översikt över hur inkomstskillnaderna mellan
regionerna i Kina har utvecklats sedan 1978. Jag ska titta på regionala skillnader mellan kustoch inlandsprovinserna och studera vilka faktorer som gett upphov till den ojämna
utvecklingen. Min centrala frågeställning är:
varför har kustprovinserna i Kina blivit rikare än inlandsprovinserna?
4
Jag ska studera de olika regionernas investeringsnivåer i bl.a. humankapital och inflöde av
utländska direktinvesteringar för att se om det finns skillnader och i sådant fall, hur har dessa
skillnader uppkommit? Inte minst kommer jag att granska statens roll i utvecklingen av
inkomstskillnaderna mellan regionerna.
Som Lindbeck (2006) påpekar är siffrorna som används inom kinesisk statistik inte alltid helt
tillförlitliga då de samlas in på olika nivåer (t.ex. provinser och städer) där det kan finnas
incitament att förbättra tillväxtsiffror och minska arbetslöshetssiffror. Centralregeringen är väl
medveten om detta och skriver därför ner resultatet när de kommer in till staten. Det är därför
ingen idé att ta siffror som presenteras av regeringen som exakta men de ger i alla fall en
indikation på åt vilket håll landet är på väg.
I det första avsnittet kommer jag att ge en överblick över Kinas utveckling sedan Maos tid
fram till idag samt en översikt av regionerna. Jag kommer även ge en bakgrundsbild av
inkomstskillnaderna i landet. I den andra delen presenterar jag de tillväxtmodeller som jag
valt att använda mig av för min analys. I det tredje och fjärde avsnittet diskuterar jag
investeringsnivåerna i de olika regionerna samt analyserar statens roll i den ojämna
inkomstutvecklingen. I den sista delen analyserar jag skillnader mellan regionerna.
1.1 Definition av utländska direktinvesteringar
Utländska direktinvesteringar, FDI, definieras som flöde av kapital från ett utländskt företag
till ett värdland, där det utländska företaget direkt eller indirekt äger och kontrollerar 10
procent eller mer i ett företag beläget i värdlandet (Riksbanken, 2006). Om ägandet är mindre
än 10 procent ses det som en portföljinvestering.
5
2 Ekonomisk bakgrund
2.1 Kina under Mao (1949-1978)
I historieböckerna är tiden mellan 1949 och 1978 ofta omnämnd som den maoistiska eran.
Under den här tiden var Mao Zedong ledare för det Kinesiska Kommunistpartiet (KKP) och
1949 blev han landets ”ordförande” då Folkrepubliken Kina bildades. Ekonomin var vid
Maos maktövertagande nära kollaps på grund av att Kina drabbats svårt av de många väpnade
konflikter man genomgick under 1930- och 1940-talet. Mellan 1937-45 utkämpade Kina en
militär konflikt med Japan, idag känt som det Sino-Japanska kriget. När Japan kapitulerade
1945 följde ett 3 1/2 år långt inbördeskrig. Båda konflikterna hade enorm påverkan på den
Kinesiska ekonomin och i början på 1950-talet var BNP per capita oroväckande låg och
tillväxten hade inte varit så svag på närmare 200 år. Ett av Maos huvudsakliga mål var att öka
den ekonomiska tillväxten i landet och han valde en planekonomisk modell för att uppnå sina
syften (Bigsten och Ljungwall, 2000, s. 346).
Ekonomin organiserades i femårsintervaller och den första planen antogs 1953. Under den här
tiden kollektiviserades jordbruket och stora resurser lades på att utveckla den tunga industrin.
Man ökade produktionen i de statsägda företagen (SOEs), och alla produktionsbeslut låg hos
staten. Privata företag kollektiviserades, tidigare företagsledare fråntogs makten och
produktionen överlämnades till centralregeringen. Mellan 1953-1957 ökade genomsnittlig
BNP per capita årligen med 9,1 procent. Efter lång period av svag tillväxt började Kinas
ekonomi återhämta sig och regeringen hade lyckats skapa ordning i landet. Men den positiva
utvecklingen fick ett snabbt slut när Mao 1958 lanserade den andra femårsplanen, ”det stora
språnget”. Detta socioekonomiska program var ett försök att utveckla jordbruket och den
tunga industrin i snabb takt för att komma ikapp den industrialiserade världen. Allt privat
ägande förbjöds och staten tog över all kontroll, såväl produktionsmängd som priser styrdes
av statsmakten. Familjejordbruken ersattes av s.k. folkkommuner där hushållen fråntogs
makten över produktion och vinster (Bigsten och Ljungwall, 2000, s. 347). Utländska
investerare var så gott som obefintliga och ekonomin var i stor omfattning isolerad från
omvärlden. ”Det stora språnget” slutade i en av de största katastroferna i Kinas historia och
miljontals människor dog i en av historiens värsta svältkatastrofer. BNP per capita- tillväxten
6
avtog drastiskt, den genomsnittliga tillväxten minskade till 2,2 procent per år (Ho och Li,
2007, s. 3).
1966 var det dags för Mao att återigen introducera en ny socioekonomisk plan,
kulturrevolutionen. Under 10 år, fram till Maos död, genomfördes en utrensning av
intellektuella och ”oliktänkande”. Även detta program slutade i katastrof och miljontals
människor dödades eller skickades till ”omskolningsläger” ute på landsbygden. Vid
kulturrevolutionens slut 1976 befann sig landet i stor missär med ett instabilt politiskt system.
Ekonomin hade visserligen gått framåt men utvecklingen var långsammare än
världsgenomsnittets. Den genomsnittliga årliga tillväxten av BNP var mellan 1953-1978 6,1
procent. Maos misslyckade sociala experiment hade dödat miljontals oskyldiga och genom
statens totala kontroll begränsat landets ekonomiska utveckling (RCIF, 2007, s. 2).
Under sin tid som ”ordförande” var Mao noggrann med att produktionen skulle fördelas lika
över landet. Han hade en stark tro på ett socialistiskt samhälle vilket i Kinas fall ledde till att
alla skulle få lika lite. Många levde i absolut fattigdom och politiska beslut såg till att ingen
ekonomisk utveckling skedde utanför statens kontroll. Den nationella Gini koefficienten1 i
landet var vid den här tiden 0,23, vilket är exceptionellt lågt vid internationella jämförelser.
För att lyckas hålla inkomstskillnaderna nere såg Mao till att motverka de konkurrensfördelar
som vissa regioner hade. Trots att inlandsprovinserna så gott som saknade infrastruktur ville
Mao att ”90 procent eller kanske mer” av den tunga industrin skulle placeras i dessa områden.
Mao vägrade att låta kustprovinserna, som tack vare sitt geografiska läge och utvecklade
infrastruktur hade konkurrensfördelar inom såväl industriproduktion som i exportmöjligheter,
utvecklas först. Han gjorde allt i sin makt för att motverka inkomstskillnaderna mellan
regionerna. Hans starka tro på ett socialistiskt samhälle ledde därmed till att man inte
utnyttjade den möjliga ekonomiska tillväxtpotentialen. Resultatet blev att flera provinser inte
utvecklades alls och den generella tillväxten blev lägre än den kunde ha varit (Chan och
Kularni, 2007, s. 79).
1
Gini
koefficienten
är
ett
internationellt
mått
som
mäter
inkomstfördelningen
i
ett
land.
Siffran
ligger
mellan
0
och
1,
1
innebär
total
ojämlikhet
och
0
total
jämlikhet.
I
den
här
jämförelsen
är
Gini
koefficienten
mätt
på
nationell
individnivå.
7
2.2 Den ekonomiska reformperioden
Efter Maos död inleddes ett omfattande reformarbete och 1978 påbörjades övergången mot ett
nytt politiskt system. Landet skulle sakta öppnas mot omvärlden och Kina skulle inrätta ett
system som kom att kallas ”Socialism med kinesiska karaktäristika”. Mannen som övertog
makten efter Mao hette Deng Xiaoping och hans strävan var att öka Kinas tillväxt och
utveckla ekonomin. Ordningen i landet behövde återställas efter det kaos som
kulturrevolutionen orsakat (Chan och Kulkarni, 2007, s. 80).
En ny form av privat ägande infördes där hushållen nu fick ersättning för produktionen från
jordbruket, vilket ökade incitamenten att öka produktionsmängden och generera vinst.
Tillväxten inom jordbruket ökade till följd därav med drygt 40 procent och samtidigt steg
priserna på jordbruksprodukter generellt i landet. Dessa faktorer tillsammans gjorde att
produktiviteten ökade och levnadsstandarden steg både på landsbygden och i städerna (Ho
och Li, 2007, s.3).
Deng började även släppa på handelsrestriktioner med utlandet och de statsägda företagen
omorganiserades och företagen själva övertog en stor del av produktionsansvaret. Snart
började också ”township and village enterprises” (TVEs) dyka upp, en småskalig
företagsstruktur med ”kollektivt”, icke-statligt ägda företag. Dessa blev en drivande kraft för
landets ekonomiska tillväxt och man brukar säga att övergången mot hushållsansvar inom
jordbruket, strukturförändringen av de statsägda företagen och införandet av TVEs var
startskottet för det ekonomiska reformarbetet (Lindbeck, 2006, s. 6).
Kina var vid den här tiden fortfarande relativt sett stängt mot omvärlden och få utländska
investerare fanns i landet. Mer kapital behövdes för att öka den ekonomiska tillväxten och
Deng tog initiativet att vända sig mot utländska investerare. 1992 genomförde Deng sin
berömda resa till södra Kina där han deklarerade att landet jobbade för ”reform och
öppenhet”. Detta var den egentliga starten för inflöde av utländskt kapital i Kina. Han lockade
nya utländska investerare med bl.a. skattelättnader och fördelaktiga lån.
Utländska
direktinvesteringar började strömma in i landet och snart var Kina det utvecklingsland som
erhöll mest FDI från omvärlden (RCIF, 2007). I och med öppnandet mot omvärlden tog Kinas
tillväxt på allvar fart och BNP började öka i snabb takt.
8
2.3 Kinas regioner
För att kunna beskriva de regionala inkomstskillnaderna behövs en förklaring över hur
indelningen av provinserna ser ut idag. Hur man ska dela upp Kina har nämligen inte alltid
varit helt självklart. Landets historia har kantats av flera våldsamma stridigheter mellan olika
provinser och centralregeringen i Peking. Idag räknar man att det finns 22 provinser (Taiwan
är landets 23:e provins), 5 autonoma områden, 4 direktstyrda städer och 2 särskilda
administrativa regioner (Kjellgren, 2000, s. 25).
För att kunna jämföra regionerna med varandra har jag i den här uppsatsen valt att dela in
landet i kustprovinser respektive inlandsprovinser. Jättestaden Chongqing i västra Kina
separerades 1997 från Sichuan och administrativt befinner sig staden på provinsnivå, i den här
uppsatsen räknas dock Chongqing till Sichuan med hänseende till de data jag använder mig
av. Ön Hainan i södra Kina räknas här till Guangdongprovinsen (se karta). De två särskilda
administrativa områdena (Hong Kong och Macao) är inte inkluderade i de data som
presenteras i uppsatsen. Västra och centrala Kina hör till inlandsprovinserna medans östra
Kina innefattar kustprovinserna2 (för karta över Kina se Appendix 1, s. 33).
Den västra delen av landet upptar 59 procent av den totala arealen, men bebos enbart av 27
procent av befolkningen. Inkomsterna i dessa delar är endast 1/3-del av inkomsterna i
östprovinserna. Den östra regionen upptar så lite som 10 procent av landarealen men bebos av
34 procent av befolkningen. I de centrala delarna bor 35 procent på 31 procent av landets
areal. Detta innebär att inlandsprovinserna och kustprovinserna bebos av 66 respektive 34
procent, då inlandsprovinserna består av de västra och centrala delarna tillsammans. Många
faktorer har bidragit till de ojämlika förhållanden som råder mellan regionerna. Under lång tid
gjordes stora satsningar på inlandsprovinserna men efter Maos död slutade dessa satsningar,
och när den ekonomiska tillväxten tog fart började också klyftan mellan öst och väst att växa.
Landskapen i de västra regionerna består till stor del av svårtåtkomliga bergsområden och
kargt ökenlandskap medan de östra provinserna har bördigare mark och närhet till hamnar.
Regionerna skiljer sig även avsevärt från varandra när det gäller teknologisk utveckling och
2
Öst:
Beijing,
Tianjin,
Hebei,
Liaoning,
Shanghai,
Jiangsu,
Zhejiang,
Fujian,
Shandong,
Guangdong
(Hainan)
och
Guangxi.
Centrala:
Shanxi,
Inre
Mongoliet,
Jilin,
Heilongjiang,
Anhui,
Jiangxi,
Henan,
Hubei
och
Hunan.
Väst:
Sichuan,
Guizhou,
Yunnan,
Tibet,
Shaanxi,
Gansu,
Qinghai,
Ningxia
och
Xinjiang.
9
infrastruktur; östkusten är den mest utvecklade regionen och de västra delarna ligger långt
efter (Yang 2008 s. 241).
2.4 Utvecklingen av regionala inkomstskillnader efter 1978
Deng hade öppet uttalat att hans centrala mål var att sätta igång den ekonomiska
utvecklingen. Under hans resa i södra Kina gjorde han det uttalande som kom att vara
värdefull för de ekonomiska reformerna under lång tid; ”några måste bli rika först”. Han
menade att ett så stort land som Kina omöjligen kunde utvecklas i en jämn takt, vilket var
raka motsatsen till Maos tankegångar. Deng valde, inte helt oväntat, den östra delen av landet
som startpunkt för tillväxten genom att inrätta så kallade ekonomiska frizoner (SEZ) längs
kusten.
De ekonomiska frizonerna gavs en speciell ekonomisk status och 1980 valdes städerna
Shenzhen, Zhuhai, Shantou och Xiamen ut att bli de första städerna att utnämnas till SEZs.
Dessa städer skulle öppnas för omvärlden och locka utländska investerare som bland annat
skulle få skattelättnader och fördelaktiga lån på de utvalda platserna (Yusuf och Nabeshima,
2006, s.6-7). Fyra år senare 1984 blev 14 kuststäder utvalda till så kallade ”öppna kuststäder”.
Dessa städer erbjöd vissa skattelättnader och öppnades för utländskt kapital men hade inte
riktigt samma självständighet som SEZs. Slutligen blev ö-provinsen Hainan i södra Kina år
1988 utsedd till den femte ekonomiska frizonen (Tseng och Zebregs, 2002, s. 14). Öppnandet
av frizoner längs kusten ökade tillväxten i de östra provinserna och den tidigare så jämna
inkomstfördelningen i landet övergick i ett växande inkomstgap mellan regionerna.
Skattelättnader och ekonomiska förmåner gjorde att de utländska investerarna stannade längs
östkusten och det var svårt för inlandsprovinserna att konkurrera med kustområdet.
När Deng kom till makten tog den ekonomiska tillväxten sin början och BNP per capita
började sakta öka (Chan och Kulkarni, 2007, s. 80). Att Deng valde att börja den ekonomiska
utvecklingsprocessen i de östra kustprovinserna var som sagt ett självklart val då de hade
konkurrensfördelar inom produktion och export bl.a. genom sitt geografiska läge och närheten
till hamnar. Mao hade satsat storskaligt på inlandsprovinserna men bland annat på grund av
dålig infrastruktur hade industrierna i regionen inte utvecklats som han önskat. Under 1980talet hölls den ekonomiska tillväxten ganska konstant mellan regionerna och BNP per capita
ökade i långsam takt för såväl kust- som inlandsprovinserna. Det var först efter
10
kursomläggningen i samband med resan till södra Kina 1992 som skillnaderna blev
dramatiska (se diagram 1). BNP per capita ökade generellt sett i en snabb takt, men den
regionala utvecklingen blev mycket ojämn.
Diagram 1
BNP per capita 1978-2005
(o - kustprovinserna, x - nationellt, Δ- inlandsprovinserna)
BNP/capita
År
Källa: Tang S., Selvanathan S. (2005)
Mellan 1978-2003 ökade landets BNP per capita mer än åttafaldigt och den genomsnittliga
tillväxten landade på imponerande 9,4 procent. Sett till de olika regionerna var
genomsnittstillväxten för de östra provinserna 10,2 procent, västra provinserna 8,5 procent
och centrala provinserna hade en genomsnittlig tillväxt på 8,1 procent. Detta innebar stora
skillnader i tillväxttakt mellan inlandsprovinserna och kustprovinserna. Från en nationell Gini
koefficient på 0,2 hade den år 2005 ökat till 0,5 en hög siffra i internationell jämförelse (se
diagram 2, s. 12).
11
Diagram 2
Nationell Gini koefficient på individnivå i Kina (1978-2005)
Gini
År
Källa: Siffror hämtade från Chan och Kulkarni 2007
Som diagrammet ovan visar har de nationella inkomstskillnaderna stigit generellt över landet.
Men varför har de regionala inkomstskillnaderna mellan regionerna uppstått? För att
analysera detta problem behöver vi en teori. I följande avsnitt ska jag referera de
tillväxtteorier jag ska använda mig av för att analysera den regionala inkomstutvecklingen.
12
3 Tillväxtteori
I teoridelen ska jag börja med att förklara den neoklassiska tillväxtmodellen, Solowmodellen.
Den var från början utvecklad för att analysera tillväxt i industrialiserade länder men har i stor
utsträckning använts för att undersöka ekonomisk tillväxt i utvecklingsländer. Idag anses
Solowmodellen utgöra grunden till de flesta teorier inom ekonomisk tillväxt (Perkins et al,
2006, s. 117). Därefter kommer jag att beskriva de nya tillväxtteorierna, även kallade
”endogena tillväxtmodeller”. I denna analys diskuterar jag tillväxtskillnader mellan länder,
men jag tror att analysen är tillämpbar på de regionala inkomstskillnaderna i Kina.
3.1 Neoklassisk tillväxtteori - Solows tillväxtmodell
Modellen är utformad för att visa hur tillväxt i ett lands kapitalstock, befolkningsökning och
utveckling inom teknologin interagerar och påverkar ett lands tillväxt på lång sikt (Mankiw
2007 s. 187).
Ett grundantagande inom Solowmodellen är att avkastningen på produktionsfaktorerna är
avtagande vilket innebär att om vi håller teknologi och arbete konstanta kommer varje extra
enhet kapital att öka produktionen, men med avtagande takt. Det samma gäller om vi ökar
antalet arbetare. Ett annat viktigt antagande i modellen är konstant skalavkastning, d.v.s. om
andelen arbete och kapital fördubblas kommer produktionsmängden också att fördubblas
(zY=F(zK, zL) (Barro och Sala-i-Martin, 2004, s. 27).
Solowmodellen (se figur 1) i per capita termer kan beskrivas i termer av tre funktioner:
produktionsfunktionen, y=f(k), där y är produktionsmängd per capita och k kapital per capita;
den andra funktionen, sparfunktionen (sy) anger andelen sparande per capita; den tredje,
(n+d)k, representerar mängden nytt kapital som behövs till följd av befolkningsökning n, och
depreciering d (Perkins et al, 2006, s. 122). Dessa tre funktioner kan tillsammans förklara
tillväxten i ett land på kort sikt. Modellen visar att en ekonomi kan ha ekonomisk tillväxt
under kortare perioder om sparande (investeringar) ökar. På lång sikt kan ingen ekonomisk
tillväxt ske utan förändringar inom teknologin enligt Solow.
13
Figur 1
Solowmodellen
(Källa: Perkins et al, 2006, s. 123)
Kapitalstocken är fundamental för tillväxt i Solowmodellen. Om en ekonomi sparar
(investerar) mer än vad som behövs för att ersätta nuvarande kapital till följd av
befolkningsökning och depreciering, kommer ekonomin att växa på kort sikt när
kapitalstocken ökar. I punkten A (se figur 1) befinner sig landet i långsiktig jämvikt där
investeringar (och sparande) är de samma som befolkningsökning och depreciering vilket
innebär att kapital per capita är konstant. Denna punkt kallas i Solwmodellen för ”steadystate” läge, k0 i figuren. I detta läge kommer det nya kapitalet att precis ersätta det gamla
vilket innebär att det inte är någon tillväxt i produktionsmängd per capita (kapital, output och
arbetskraft växer i samma takt). Om investeringarna ökar leder det till ett skift uppåt av
sparandefunktionen, om de andra två funktionerna i modellen förblir oförändrade leder detta
till ett större sparande per capita och ekonomins långsiktiga jämviktsläge flyttas till en högre
nivå.
Sparande och investeringar kan öka ett lands kapitalstock och under kortare tidsperioder öka
per capita inkomster, men på lång sikt kommer det att ske en anpassning till ”steady-state”
läget och produktionen kommer sluta växa. Pilarna i figuren visar att förr eller senare kommer
ekonomin att hamna i ”steady-state” läget. Om ekonomin har en kapitalstock som är mindre
än jämnviktsläget kommer den att växa ikapp och sedan upphöra när den närmar sig ”steadystate” läget. Om den ursprungliga kapitalstocken är större än jämviktsläget kommer
14
befolkningsökning och depreciering medföra en minskning av kapitalstocken tills den är i
jämvikt.
Solowmodellens stora svaghet är därmed att den inte kan förklara hur en ekonomi kan ha
ekonomisk tillväxt på lång sikt utan förändring av teknologin eftersom man hela tiden rör sig
mot ett jämviktsläge där tillväxten avtar (Perkins et al, 2006, s. 122-123). I Solowmodellen är
det endast den teknologiska utvecklingen som kan förklara att länder har haft ekonomisk
tillväxt på lång sikt. Teknologin ses i Solowmodellen som exogen, d.v.s. den bestäms utanför
modellen. Den neoklassiska tillväxtteorin visar alltså att en ekonomi med en mindre initial
kapitalstock kommer att växa snabbare än en ekonomi med större kapitalstock och om båda
har samma ”steady-state” läge borde ländernas tillväxttakt konvergera över tiden. Den högre
tillväxten för länder med mindre kapitalstock uppstår till följd av avtagande avkastning på
kapital. Antagandet om avtagande avkastning visar att fattigare ekonomier har potentialen att
växa ikapp rikare, tillväxttakten avtar ju mer inkomsterna ökar och resultatet borde bli att
fattiga och rika länder konvergerar över tiden, d.v.s. inkomstskillnaderna jämnas ut (Perkins
et al, 2006, s. 124).
Om länderna har samma ”steady-state” läge, vilket innebär att man har tillgång till samma
produktionsteknik och samma sparkvot, men olika storlekar på kapitalstocken borde
ekonomierna konvergera. Hypotesen att fattiga ekonomier växer ikapp rika och inkomsterna
utjämnas över tiden kallas absolut konvergens.
Om länderna och regionerna inte har samma ”steady-state” läge kommer den ekonomi som
befinner sig längre ifrån sitt jämviktsläge att växa i en snabbare takt än den som befinner sig
närmare jämviktspunkten. Hypotesen att en ekonomi växer snabbare ju längre den befinner
sig ifrån sitt ”steady-state” läge kallas betingad konvergens (Eliasson och Westerlund, 2003,
s. 19). Man kan sammanfatta Solowmodellen med att säga att ju högre sparande, desto rikare
är landet och ju snabbare befolkningstillväxt desto fattigare är landet (Mankiw et al, 1992).
3.2 Den nya tillväxtteorin - Endogen tillväxtteori
Solowmodellen tog ju den teknologiska utvecklingen som exogen. Därför kunde den inte ge
förklaringar till hur långsiktig ekonomisk tillväxt kan uppstå utan teknologisk förändring.
Teorierna som uppkom efter de neoklassiska tillväxtteorierna har försökt förklara hur den
15
teknologiska utvecklingen uppstår och huvudsyftet med de nya tillväxtteorierna har varit att
förklara långsiktig ekonomisk tillväxt. En stor förändring från den neoklassiska teorin är att
man förkastar antagandet om avtagande avkastning på kapital (Eliasson och Westerlund,
2003, s. 19). Man har även släppt antagandet om konstant skalavkastning och snarare antagit
ökande skalavkastning. Detta innebär att en fördubbling av produktionsfaktorerna leder till
mer än en fördubbling av output.
Den mest kända endogena teorin är den så kallade Romermodellen. Paul Romer som
introducerade modellen kritiserade Solows antagande om avtagande avkastning på kapital och
han antog istället tilltagande avkastning. Romer ansåg att ett lands tillväxt inte endast berodde
på realkapital och arbete utan att även kunskapskapitalet spelade en stor roll. Om ett land
satsade på utbildning menade Romer att det skulle öka kunnandet samtidigt som andra runt
omkring kunde dra nytta av de nya kunskaperna. Detta innebär att investeringar i
humankapital har positiva ”spill-over”-effekter, eller positiva exteraliteter (Perkins et al,
2006, s. 134).
De endogena tillväxtmodellerna har alltså framförallt försökt förklara hur satsningar på
humankapital kan leda till långsiktig tillväxt. En högre kunskapstillväxt leder till ökad
arbetsproduktivitet och högre produktionstillväxt. När vi har en tilltagande avkastning på
humankapital kan vi ha en långsiktig ekonomisk tillväxt. Med humankapital avses såväl
utbildning som arbetserfarenheter som leder till ökat kunnande (Hermansson och Lundgren,
2008. s. 17). Modellerna vill visa hur externaliteter i ekonomin kan leda till ekonomisk
tillväxt. De nya tillväxtteorierna kallas med ett gemensamt namn för endogena tillväxtteorier.
De endogena tillväxtteorierna har inte samma optimistiska syn när det gäller konvergens
mellan länder och regioner. Eftersom vi har släppt antagandet om avtagande avkastning på
kapital kan rikare ekonomier med högre initialt humankapital ha en högre avkastning och
därmed öka snabbare än fattigare ekonomier, och klyftorna mellan länderna kan därför öka
istället för att minska (Eliasson och Westerlund 2003 s. 20).
De endogena tillväxtteorierna visar därmed att olika investeringsnivåer, främst inom
humankapital,
påverkar
en
ekonomis
långsiktiga
tillväxt.
För
att
förstå
hur
16
inkomstskillnaderna mellan regionerna kan ha uppstått ska jag nu förklara sambandet mellan
investeringar och tillväxt.
3.3 Den empiriska kunskapen om sambandet mellan investeringar och
tillväxt
Investeringar har en positiv effekt på tillväxten i ett land och allt för låga investeringar kan
leda till att tillväxtpotentialen minskar. Solowmodellen antar dock att tillväxten enbart kan
öka på kort sikt när investeringarna i ett land ökar medan de nya tillväxtmodellerna visar att
investeringar i humankapital kan leda till långsiktig ekonomisk tillväxt. I Romers teori slopas
antagandet om avtagande skalavkastning när humankapital sprids i ekonomin, vilket innebär
att ju större investeringar desto större kunskapsstock. Investeringar leder enligt Romer till
positiva externaliteter. Investeringarna i en ekonomi har stor betydelse för dess tillväxt även
om de olika modellerna har olika teorier om hur investeringarna påverkar tillväxten (Enflo
2006 s. 13).
Robert Barro är ytterligare en ekonom som bidragit till tillväxtteorierna och ses idag som en
av banbrytarna inom ämnet med sina ekonometriska studier. Han fann bl.a. starka
korrelationer mellan ett lands investeringskvot och BNP-tillväxten samt ett positivt samband
mellan investeringar i humankapital och ett lands tillväxt. Barros studier grundar sig i den
neoklassiska tillväxtteorin men antar likt de nya tillväxtteorierna att den tekniska utvecklingen
är endogen. En ekonomi måste satsa pengar på forskning och utbildning för att kunna
utvecklas på lång sikt. I de neoklassiska tillväxtteorierna kommer ett land med lägre per
capita inkomster att växa snabbare än ett land med högre per capita nivåer om länderna har
samma ”steady-state”-läge. Barro visar i en studie från 1991 med en jämförelse av 98 länder
att relationen mellan tillväxt och initiala per capita inkomster är väldigt svag när man enbart
tar med realkapital i modellen. Istället hänvisar han till de nya endogena tillväxtteorierna som
inkluderar humankapital och släpper antagandet om avtagande avkastning på kapital. I
begreppet humankapital inkluderar Barro både generell utbildning och ”learning by doing”.
Han visar att ett land med en initialt större humankapitalstock kommer växa snabbare än ett
land med initialt mindre humankapitalstock. Den teknologiska utvecklingen visar sig också
vara viktig för tillväxten och en större humankapitalstock gör det lättare för ett land att
absorbera nya produktionstekniker och idéer. Detta innebär att positiva externaliteter har
17
lättare att tas upp i en ekonomi med större humankapitalstock och dessa kan därför växa
snabbare.
Barro menar att större investeringar i humankapital per person leder till högre nivåer av både
humankapital och realkapital vilket i sin tur leder till ökade per capita inkomster. Det finns
alltså en stark korrelation mellan investeringar i utbildning och ett lands ekonomiska tillväxt.
Förutom investeringar i humankapital visar Barro i sin studie ett positivt samband mellan
materiella investeringar och tillväxt samt ett negativt samband mellan födelsetal och tillväxt.
Studien visar att fattiga och rika ekonomier enbart kommer att konvergera om den fattigare
ekonomin har en större humankapitalstock (i relation till BNP per capita). Generellt sett har
länder med högre humankapital lägre födelsenivåer och högre investeringskvoter (Barro
1991). Barro har också funnit ett samband mellan högre infrastrukturinvesteringar och
ekonomisk tillväxt (Fleischer, 2008).
Slutsatsen av dessa ekonometriska analyser är att
investeringar, inte minst i humankapital, har en central betydelse när det gäller att förklara
inkomstskillnader mellan länder.
Jag ska i nästa avsnitt analysera skillnaderna i investeringar mellan regionerna i Kina för att
studera om det finns något samband mellan investeringsnivåerna och de regionala
inkomstskillnaderna. Jag ska också analysera hur positiva externaliteter kan ha bidragit till det
växande inkomstgapet.
18
4 Den regionala fördelningen av investeringarna i Kina
Vilken betydelse har skillnaden i investeringskvot (investeringarnas andel av BNP) mellan
Kinas regioner haft för de regionala inkomstskillnaderna? Jag ska nu jämföra
inlandsprovinserna med kustprovinserna (se kartan s. 33) och diskutera hur utländska
direktinvesteringar, investeringar i humankapital, och infrastrukturinvesteringar skiljer sig
mellan regionerna. Om investeringsnivåerna skiljer sig, varför har dessa skillnader uppstått?
Och har statens inblandning spelat någon avgörande roll?
4.1 Investeringar
Investeringsnivån i en ekonomi spelar, som vi sett i tillväxtteorierna, stor roll för ett lands
ekonomiska tillväxt. Kinas investeringskvot ligger på ca 45 procent av BNP vilket är högre än
i OECD-länderna och andra snabbväxande ekonomier. Siffror visar att stora resurser går till
investeringar i realkapital samtidigt som relativt små satsningar görs på humankapital
(Lindbeck, 2005, s. 8). Utländska direktinvesteringar har varit en drivande kraft bakom Kinas
enastående tillväxttakt och de har bidragit till att öka tillväxten både direkt och indirekt.
Politiska beslut har lett till att stora delar av FDI har gått till östregionerna, men även
investeringar inom humankapital och infrastuktur har varit skeva.
Utländska direktinvesteringar
Utländska direktinvesteringar har i flertalet studier visat sig vara positivt relaterade till
ekonomisk tillväxt. Inflödet av FDI kan påverka värdlandets tillväxt både direkt och indirekt.
Inflödet av FDI bidrar bl.a. till ökningen av ny teknologi och ökat kunnande vilket kan leda
till ekonomisk tillväxt.
Den ekonomiska tillväxten i Kina tog på allvar fart i början på 1990-talet när landet öppnades
mot omvärlden och utländska direktinvesteringar började strömma in. Innan de ekonomiska
reformerna var FDI förbjudet i Kina och mellan 1978-1992 ökade inflödet mycket långsamt.
År 1983 var inflödet av FDI endast motsvarande 0,92 miljarder dollar, fram till 1991 hade det
ökat till 4,37 miljarder dollar. Efter Dengs södra resa tog inflödet av FDI sin början på riktigt
19
och ökade till 11,01 miljarder dollar 1992. År 1996 var Kina den största mottagaren av
utländska direktinvesteringar av samtliga utvecklingsländer. FDI har sedan dess ökat till
60,32 miljarder dollar 2005 och Kina gick 2003 om USA som världens största mottagare av
utländska direktinvesteringar (Tang och Selvanathan, 2005, s. 8).
Diagram 3
Inflöde av FDI i Kina (1978-2002)
Inflöde
av FDI
(miljarder
US $)
År
Källa: Tang S., Selvanathan S. (2005)
Diagram 3 visar den drastiska ökningen av FDI efter förändringarna av den ekonomiska
politiken, men fördelningen av de utländska direktinvesteringarna har varit allt annat än jämn
mellan regionerna. I början gick så gott som all FDI till de östra delarna av landet. Eftersom
utländska investerare fick skattelättnader och ekonomiska förmåner i de ekonomiska
frizonerna fanns incitament att investera i kustprovinserna. Tanken bakom inrättandet av
ekonomiska frizoner i kustregionen var bl.a. just att locka till sig mer utländskt direktkapital
och öka exporten vilket också resulterade i att större delen av FDI hamnade i de östra
provinserna. Hela 95 procent av det- totala inflödet av FDI gick till östkusten 1984,
motsvarande siffra för 2002 var 87 procent. Samtidigt gick endast 5 respektive 13 procent till
inlandsprovinserna år 1984 och 2002 (se appendix 2). De stora skillnaderna i inflöde av FDI
mellan regionerna ledde till ökade inkomstklyftor eftersom den ekonomiska tillväxten ökade i
snabbare takt i kustprovinserna jämfört med inlandsprovinserna. Inflödet av FDI i
inlandsprovinserna förblev lågt under hela 1990-talet (Wei et al, 2007).
20
Inte förrän i slutet av 1990-talet började den kinesiska regeringen uppmuntra till att försöka
attrahera FDI till inlandsregionerna. Under den här tiden valdes flera inlandsstäder ut till
ekonomiska frizoner med samma ekonomiska förmåner som kuststäderna haft. År 2000
lanserades ett utvecklingsprogram för de västra och centrala delarna, ofta omnämnt som ”Go
west”-programmet (Wei et al, 2007). Tanken var att öka den ekonomiska tillväxten i de västra
delarna och förhoppningsvis minska inkomstgapet mellan regionerna. För att göra detta ville
man till att börja med öka inflödet av utländska direktinvesteringar till området. Men trots
försöket att ändra fördelningen av FDI är det kustprovinserna som har fortsatt att ha snabbare
tillväxt än inlandsprovinserna och gapet har växt ytterligare. Trots satsningarna i västra Kina
ökade inflödet av FDI med 1,9 procent i de östra provinserna, i centrala Kina ökade de med
0,2 procent och i västra Kina minskade inflödet med 1,4 procent år 2002, d.v.s. efter att man
startat utvecklingsprogrammet för västprovinserna.
Fördelningen av FDI mellan regionerna har alltså varit stor och de politiska besluten om
öppnandet av frizoner har starkt bidragit till detta. Andra stora faktorer som påverkat
fördelningen är t.ex. marknadsstorleken. I Kina är en stor del av befolkningen bosatt på en
liten del av landets areal i kustprovinserna vilket kan ha attraherat utländska investerare. En
annan anledning till att FDI fördelats så skevt är infrastrukturen som har en stor påverkan på
inflödet av utländska direktinvesteringar. Kustprovinserna hade i början på 1990-talet när FDI
började strömma in bättre utvecklad infrastruktur samt närhet till hamnar och viktiga
exportmarknader. Utbudet av välutbildade arbetare är ytterligare en faktor som påverkar
inflödet av FDI.
Utländska företag som investerar i ett utvecklingsland är ofta relativt
kunskapsintensiva och efterfrågar välutbildade arbetare. Om stora satsningar görs på
humankapital i vissa regioner kommer FDI till stor del koncentreras i dessa områden.
Regionernas öppenhet mot omvärlden spelar också en stor roll för fördelningen av FDI. Dessa
ovan nämnda faktorer ses ofta som de störst bidragande orsakerna till fördelningen av FDI
mellan kust- och inlandsregionerna. Samtidigt går kausaliteten också åt andra hållet, mer FDI
leder till ökat humankapital etc. De östra provinserna har lämpat sig bäst för utländska
direktinvesteringar och sedan början av 1990-talet och fram till idag har många utländska
företag valt att slå sig ner längs kustområdet. Det finns ytterligare faktorer som spelat in i den
skeva fördelningen, bl.a. har skattepolitik, industrialiseringsgrad, kultur, språk etc. bidragit till
att östprovinserna kunnat attrahera mer FDI än inlandsprovinserna (Na och Lightfoot, 2006).
21
Flertalet studier har visat ett positivt samband mellan inflöde av FDI och BNP-tillväxt. I Kina
har den ekonomiska tillväxten fortsatt i snabb takt under en lång tid och de utländska
direktinvesteringarna har gett en stor fördel för kustprovinserna till följd av ovan nämnda
faktorer. År 2008 var inkomsterna i Shanghai 8,5 gånger högre än i Guizhou i västra Kina
(Deutsche Bank Research, 2010). När FDI ökade på östkusten ökade även inflödet av
kunnande och ny teknologi. Detta nya kunnande startade en spridningsmekanism och i
enlighet med de endogena tillvätteorierna kunde ekonomin börja växa långsiktigt. Utländska
direktinvesteringar pekas ofta ut som den viktigaste faktorn bakom den snabba ekonomiska
utvecklingen i kustprovinserna. Det ojämna inflödet av FDI ses även som en viktig förklaring
till den skeva inkomstfördelningen mellan regionerna.
Humankapitalinvesteringar
Investeringar i humankapital är viktigt för tillväxten och som de endogena teorierna visar kan
investeringar i forskning och utbildning leda till långsiktig ekonomisk tillväxt. Barro
förklarade med sina studier att ekonomier med högre humankapitalstock växer snabbare än
länder med lägre humankapitalstock. Humankapital innefattar utbildning på jobbet och
utbildning genom skolstudier.
Kina har en ganska låg utbildningsnivå jämfört med andra länder med motsvarande per capita
inkomst. I genomsnitt går ca 5 procent av BNP i utvecklingsländerna till utbildning, i Kina
har siffran knappt överstigit 3 procent sedan 1992. År 1999 gjordes dock stora satsningar på
vidareutbildning i Kina och antalet universitetsstudenter ökade med 43 procent. År 2003 var
antalet universitetsstuderande i landet dock fortfarande lågt då enbart 5,2 procent studerade
vidare (Fleischer et al, 2008). År 2000 beräknade man att 20,9 procent var analfabeter, vilket
kan jämföras med 44,9 procent år 1980, dessa siffror tyder på en stor ökning av
läskunnigheten (Zhuang, 2008). Utbildningsnivån är ändå generellt låg och det är en liten
andel av befolkningen som studerar vidare på högre nivå, vilket gör att det finns relativt få
välutbildade arbetare, och detta försvårar investeringar i kunskapsintensiva projekt. Det ska
poängteras att Kina för 25 år sedan hade en relativt sett hög utbildningsnivå jämfört med
länder med motsvarande per capita inkomst men att landet av olika anledningar halkat efter i
utbildningsnivå (Na och Lightfoot, 2006).
22
Investeringarna i realkapital i Kina uppgår till ca 45 procent av BNP och ca 4 procent går till
investeringar i humankapital. Det har varit svårt att beräkna avkastningen på investeringar i
humankapital i Kina men flera studier har kommit fram till att avkastningen är så hög som 30
procent, vilket i sådana fall skulle innebära att landet borde omfördela investeringarna mellan
humankapital och realkapital (Lindbeck 2005). De senaste åren har Kina också börjat satsat
på utbildning. Det kommer dock dröja innan satsningarna märks då humankapitalsatsningar är
förknippat med en tids. ”lag”, och den ökade kunskapsnivån hos arbetsstyrkan kommer att
märkas först när dessa är klara med sin utbildning (Deutsche Bank Research, 2010).
Även om investeringarna i humankapital har varit relativt låga generellt sett skiljer sig
investeringsnivåerna
avsevärt
mellan
regionerna.
Stora
skillnader
finns
mellan
inlandsprovinserna och kustprovinserna. Av de 30 högst rankade universiteten i Kina är 5
belägna i Peking, 4 i Shanghai och ytterligare 7 stycken i andra kustprovinser. De statliga
utgifterna för utbildning har varit dubbelt så höga i kustregionen jämfört med de centrala och
västra delarna (Deutsche Bank Research 2010). Speciellt i den västra regionen har
humankapitalsatsningarna varit små och man har samtidigt upplevt en så kallad ”brain-drain”,
där utbildade, unga entreprenörer har lockats av de högre lönerna och bättre levnadsstandard
på östkusten vilket ytterligare ökat humankapitalgapet mellan regionerna (Ögutcu, 2002). De
ojämna satsningarna på humankapital har varit ödesdigra för inlandsprovinserna då dessa
investeringar är oerhört viktiga för den ekonomiska tillväxten.
På grund av den skeva fördelningen av FDI, som jag diskuterade i avsnittet ovan, finns många
kunskapsintensiva industrier i östprovinserna jämfört med i väst- och centralprovinserna.
Skillnaderna har lett till att migrationsströmmen av arbetare går från väst till öst där lönerna
kan vara upp till tjugo gånger högre (Hallding 2007 s. 53). Flertalet studier har visat på ett
positivt samband mellan inflöde av FDI och humankapitalnivåerna i en ekonomi, vilket i sin
tur lett till ökad tillväxt. När utländska företag investerar i utvecklingsländer är dessa ofta mer
kunskapsintensiva jämfört med inhemska företag och efterfrågar därför i större utsträckning
mer välutbildade arbetare. När utländska företag introducerar nya teknologier i värdlandet
kommer dessa inte bara användas inom de utländskt finansierade företagen utan det kommer
även att ”spilla över” till inhemska företag som tar in ny teknologi och nytt kunnande. Detta
kommer att leda till att även inhemska företag kommer att efterfråga en mer välutbildad
arbetsstyrka vilket torde öka humankapitalnivån ytterligare. Om humankapitalstocken är låg
23
innebär det att utbudet av välutbildade arbetare är lågt vilket leder till ökade löner för de som
utbildat sig jämfört med outbildade arbetare. Detta faktum ökar incitamenten att utbilda sig
och FDI har därav förmågan att öka nivån av humankapital (Zhuang 2008). Eftersom större
delen av FDI har gått till kusterna har lönerna i dessa områden ökat mer än i
inlandsprovinserna och därför lockat högutbildade arbetare från inlandsprovinserna ut till
kusten. Utflyttningen av utbildade arbetare har lett till att tillväxttakten, i enlighet med de
endogena tillväxtteorierna, har växt snabbare i kustprovinserna än i inlandsprovinserna. Med
en större humankapitalstock förklarade Barro att det var enklare ett ta till sig nya teknologier
vilket i sin tur ytterligare kunde hjälpa tillväxten i ekonomin. Humankapitalnivån i landet
spelar därför stor roll för den ekonomiska tillväxten och i Kina har den ojämna fördelningen
bidragit till de ökande inkomstskillnader mellan regionerna.
Infrastrukturinvesteringar
Satsningar på infrastruktur är en grundläggande nödvändighet för att få avkastning på sina
investeringar. Underutvecklade system av järnvägar, bilvägar, flygplatser etc. gör det svårt att
transportera varor till andra delar av landet och nå ut till exportmarknader.
Flertalet studier har visat på att infrastrukturinvesteringarna i Kina har varit en starkt
bidragande faktor till inkomstskillnaderna mellan regionerna. I början av de ekonomiska
reformerna var infrastrukturen dåligt utbyggd i större delen av landet, få investeringar hade
gjorts innan 1978 och det var kostsamt att transportera varor inom landet. Så snart man
öppnade upp kuststäderna för utländskt kapital började infrastrukturen i dessa områden att
byggas ut. De senaste 10 åren har stora satsningar gjorts på infrastrukturen och framför allt i
östprovinserna har påkostade flygplatser och höghastighetståg gjort det lättare att ta sig fram
längs kusten och internationellt. Dock har nästan inga satsningar på infrastrukturen gjorts i
inlandet före år 2000. Få infrastruktursatsningar i inlandet gjorde det svårt för västra och
centrala Kina att utvecklas. Eftersom den västra regionen befinner sig lång ifrån hamnar och
exportmöjligheter behövs väl utbyggda järnvägar, bilvägar, flygplatser etc. i området. Just det
svåråtkomliga läget för de västra delarna av landet har varit en stor faktor till att man gjort få
satsningar på dessa delar av landet. Inlandsregionerna är avskilda från kustprovinserna med
bergiga områden och stora öknar vilket också gör det svårt och kostsamt att bygga ut
infrastrukturen. Att bygga ut infrastrukturen i inlandet skulle dock kunna påverka tillväxten
24
avsevärt eftersom det skulle minska transportkostnaderna. Detta skulle i sådana fall innebära
att den geografiska nackdelen för västprovinserna skulle komma att spela mindre roll för.
Barro (1991) visade ett positivt samband mellan investeringar i infrastruktur och ekonomisk
tillväxt. Väl utbyggd infrastruktur gör att företag kan minska sina transportkostnader och
minska kostnaderna i relation till om infrastrukturen vore dåligt utbyggd. Detta gör att företag
gärna slår sig ner där det finns bra transportnät och förbindelser vilket är fallet för östra Kina
men inte för de västra regionerna.
Skillnaderna i infrastruktur har setts som en viktig förklaring till inkomstskillnaderna och
därför har man nu valt att satsa stort på utbyggnaden av infrastruktur i den eftersläpande
västregionen
i
och med ”utvecklingsprogrammet för västra Kina”. Flera storskaliga
satsningar har gjorts, bl.a. har en ny flygplats i Xi’an och järnvägen mellan Tibet och Qinghai
(se karta s. 33) starkt bidragit till att göra de inre delarna av landet mer lättåtkomliga. Dessa
nya satsningar ska hjälpa inlandsprovinserna att komma ikapp i de östra provinserna och på så
sätt minska inkomstskillnaderna.
Det är svårt att säga exakt vad som påverkat vad, men klart är i alla falla att de olika
investeringsnivåerna inom utländska direktinvesteringar, humankapital och infrastruktur
starkt bidragit till de ökande inkomstskillnaderna. Dessa investeringar har också lett till
externaliteter som främst östkusten dragit nytta av där investeringsnivåerna varit som högst.
Självklart har de positiva externaliteterna också märkts av i inlandsregionerna eftersom de har
hjälpt till att öka välfärden generellt men det är alltså i första hand kustprovinserna som tagit
del av dessa ”spill-over” effekter. Men frågan kvarstår fortfarande; varför har skillnaderna i
investeringsnivåerna uppkommit? Bortsett från geografiska fördelar, och andra möjliga
faktorer jag redan nämnt, anser jag att det måste finnas en annan kraft bakom de stora
inkomstskillnaderna. Jag ska därför i nästa avsnitt studera statens roll i inkomstutvecklingen
för att se om den bidragit till inkomstskillnaderna mellan regionerna.
25
5 Den kinesiska statens roll i utvecklingen av de regionala
inkomstskillnaderna
Som vi sett tidigare har inlands- och kustregionerna utvecklats i olika takt och avsevärt
mycket större investeringar har gått till de östra provinserna än till de västra och centrala
delarna av landet. Jag ska nu analysera hur staten kan ha bidragit till de ökade
inkomstklyftorna och varför.
Kinas ekonomiska politik blev efter reformperioden mer och mer kustorienterad.
Centralregeringen valde att satsa stort på de östra delarna för att Kina skulle kunna stå emot
den internationella konkurrensen. Östprovinserna har, som vi sett i föregående avsnitt, haft
högre
investeringsnivåer
av
utländska
direktinvesteringar,
humankapital
och
infrastrukturinvesteringar. När man under den ekonomiska reformperioden bestämde sig för
att satsa på de östra provinserna var det till stor del det geografiska läget och närheten till
hamnar och exportmarknaden som gjorde att valet föll på just den östra regionen. Den
kinesiska staten valde därför att inrätta de ekonomiska frizonerna utmed kusten då man såg
potentialen för ekonomisk tillväxt i dessa regioner. När frizonerna inrättades var
skattelättnader och andra ekonomiska fördelar ett strategiskt val från staten för att locka dit
utländska investerare. Den kinesiska staten har sedan början av 1990-talet, då inflödet av FDI
tog sin början, aktivt jobbat för att öka inflödet av utländska direktinvesteringar till de östra
regionerna. Förutom de ekonomiska frizonerna lät man bygga upp teknologiska zoner och
industriparker i kustregionen för att få utländska direktinvesteringar att fortsätta strömma till
östprovinserna. Både lägre skatter och friare handelsregler för utländska investerare har därav
sett till att inflödet av FDI hela tiden har ökat (OECD, 2002).
Staten valde också att reglera produktionen från utländskt finansierade företag i landet. För att
få investera i Kina var företagen tvungna att exportera en stor del av vad man producerat,
vilket ingick i planen för att få igång Kinas export. Det är exporten och investeringarna som
har drivit Kinas ekonomiska tillväxt och exportindustrins investeringar är till stor del
utländska direktinvesteringarna. Den kinesiska staten var väl medveten om dessa positiva
effekter av utländska direktinvesteringar och gjorde allt man kunde för att öka inflödet av FDI
26
till östkusten. Trots att man ganska snart insåg att inkomstgapet mellan regionerna växte valde
man till en början att bortse från detta och istället fortsätta satsa på kustprovinserna
(Internationell konjunkturutveckling, 2005).
Flertalet politiska beslut har fattats av den kinesiska staten som bidragit till de ökande
inkomstskillnaderna mellan regionerna. Som vi sett i tidigare avsnitt är investeringarna i
kustprovinserna avsevärt mycket större än i inlandsprovinserna. Siffror visar också på att
sparandet i inlandet är mycket högre än i kustregionen, vilket till stor del beror på osäkerheten
kring det sociala skyddsnätet (Internationell konjunkturutveckling, 2005). Det stora sparandet
från inlandsprovinserna har genom statliga banker slussats ut till östprovinserna vilket
ytterligare har ökat inkomstskillnaderna.
Västprovinserna hade svårt att exportera vad som producerats då landskapet var svåråtkomligt
och behövde transporteras långa vägar från ett område med mycket svagt utvecklad
infrastruktur. Dessa var avgörande anledningar till att staten siktade in sig på kustprovinserna
och att inlandsprovinserna halkade efter i utvecklingen. Trots att utvecklingen av de östra
regionerna var ett strategiskt val av staten har man nu insett att de stora skillnaderna bl.a. lett
till stora sociala spänningar i landet och man har därför valt att satsa på att minska
inkomstgapet (Internationell konjunkturutveckling, 2005). År 2000 valde den kinesiska staten
att börja satsa på de västra provinserna med ett utvecklingsprogram som bl.a. skulle öka
investeringsnivårena av infrastruktur, utländska direktinvesteringar och humankapital. Man
ville därmed sätta igång den ekonomiska utvecklingen och försöka minska gapet mellan öst
och väst. För att ekonomin ska fortsätta växa med en för framtiden hållbar utveckling måste
hela landet ta del av den ekonomiska utvecklingen. Deras satsningar på västregionen visar att
det finns en strävan efter att utveckla västprovinserna för att komma ikapp de östra regionerna
(OECD 2002).
27
6 Sammanfattning av analysen av de regionala inkomstskillnaderna
och slutsats
Jämförelsen mellan kust- och inlandsprovinserna i Kina visar i föregående avsnitt att det är
östprovinserna som med hjälp av statens politik växt snabbast under de senaste tre
decennierna. Men är inkomstskillnaderna ett pris värt att betala för den ekonomiska tillväxt
man erfarit de senaste 30 åren?
De ekonomiska reformerna i slutet på 1970-talet förändrade resonemangen i Kina om hur
inkomstfördelningen i landet borde se ut. Från Maos socialistiska tankegångar om att alla
skulle della lika har Kina idag kommit att bli ett av världens mest ojämlika länder. Men från
ett instabilt politiskt system och svältkatastrofer har landets otroliga ekonomiska tillväxt gjort
att Kina idag ses som ett av världens ekonomiska underverk. Med en tillväxt på närmare 10
procent under de senaste trettio åren är det få länder som kan mäta sig med Kinas enastående
tillväxt. Dock har den ojämna inkomstfördelningen växt i takt med den enastående tillväxten.
Inkomstgapet mellan kust- och inlandsprovinserna har ökat dramatiskt och den här studien har
visat att staten har varit en av de drivande krafterna bakom den ojämna utvecklingen. Stora
satsningar har gjorts på östprovinserna medan inlandsprovinserna har hamnat i skymundan.
Investeringsnivåerna varierar kraftigt mellan regionerna och östprovinserna har gynnats av
statens politik när det gäller inflöde av utländska direktinvesteringar, satsningar på skola och
utbildning samt infrastrukturinvesteringar. Valet om att utveckla de östra provinserna först har
varit medvetet från den kinesiska statens sida eftersom det gjort del möjligt för landet att
utvecklas i en sådan snabb takt men det senaste decenniet har man även börjat satsa på
inlandsprovinserna då de stora inkomstskillnaderna gett upphov till sociala spänningar i
landet.
Studien visar att det finns ett starkt samband mellan investeringsnivåerna i de olika regionerna
och den ekonomiska tillväxten. FDI har påverkat den ekonomiska utvecklingen såväl direkt
som indirekt. När FDI började strömma in till östprovinserna ökade tillväxten bl.a. genom nya
investeringar och genom positiva externaliteter. När de utländska direktinvesteringarna längs
kusten ökade ledde detta till ökade löner och incitament för att utbilda sig. Större
28
investeringar i humankapital i östprovinserna har ökat möjligheten att ta till sig nya
teknologier och idéer och har därför genom ytterligare en kanal ökat tillväxten. Det finns
alltså flersidiga effekter av FDI som bidragit till dels den ekonomiska tillväxten men
samtidigt har de också bidragit till de stora inkomstskillnaderna. Det ska dock påpekas att det
inte är FDI som påverkat skillnaderna mellan regionerna utan det faktum att staten valt att
koncentrera FDI till östkusten. I Kinas fall har FDI medfört både fördelar och nackdelar.
Investeringarna i humankapital har också skiljt sig ordentligt mellan regionerna och de västra
regionerna har haft en lägre investeringsnivå samtidigt som det skett en utflyttning av unga
välutbildade som lockats av högre löner i östprovinserna. Eftersom humankapitalets
investeringsnivå har stor betydelse för den ekonomiska tillväxten borde det ske en
omfördelning av investeringarna i realkapital och humankapital. Mer resurser borde läggas på
utbildning och då främst i de västra regionerna. Dessa provinser har ingen möjlighet att
komma ikapp kustprovinserna utan en välutbildad arbetsstyrka. Inte minst för att ökat
humankapital förbättrar möjligheterna att ta in nya teknologier och idéer från utländska
företag som investerar i regionen. Investeringarna i infrastruktur måste också ökas i de västra
delarna då det är omöjligt att utveckla regionen utan att satsa på att minska kostnaderna för
transporter.
Det västliga programmet som startades 2000, med huvudsyftet att öka den ekonomiska
tillväxten i området, har haft stor genomslagskraft på utvecklingen i inlandsprovinserna. De
senaste åren har positiva rapporter kommit angående inlandsprovinsernas utvecklingsnivåer
och satsningar har gjorts på att locka dit utländska direktinvesteringar för att sedan kunna ta
del av de positiva externaliteter som uppkommer av dessa. FDI har ju, som vi sett i tidigare
avsnitt, förmågan att öka investeringar i humankapital samt infrastrukturinvesteringar.
Som vi har sett har den kinesiska staten spelat stor roll för den ojämna inkomstfördelningen i
landet och politiska beslut har varit en av de störst bidragande faktorerna till att östkusten
kunnat utvecklas i en snabbare takt. Det är dock lätt att dra förhastade slutsatser om den
kinesiska statens roll och den positiva påverkan hamnar därför i skymundan. Den ekonomiska
reformperioden och öppnandet av landets gränser fick fart på den ekonomiska tillväxten i
landet. Visst stämmer det att de relativt låga satsningarna på inlandsprovinserna har gjort att
regionen hamnat efter i utvecklingen, men det har samtidigt bidragit till den enorma tillväxten
i kustprovinserna. Samtidigt har tillväxten i inlandsprovinserna ökat, om än i ett saktare
29
tempo, men även dessa delar har fått det bättre under de tre senaste decennierna. Den
ekonomiska utvecklingen har varit positiv för hela befolkningen och samtliga provinser. Man
kan därför argumentera för att den kinesiska statens politik starkt gynnat landets utveckling
och att de ökande inkomstskillnaderna varit ett pris värt att betala. Det är mycket tack vare de
stora satsningarna som koncentrerades till östprovinserna som den kinesiska ekonomin växt
rekordartat och idag kan konkurrera om platsen som världens mäktigaste nation.
30
7 Referenser
Barro R, (1991), ”Economic growth in a cross section of countries”, The Quarterly Journal of
Economics, Vol. 106, No. 2, s. 407-443
Barro R, (1999), ”Inequality and Growth in a Panel of Countries”, Harvard University
Barro R, (2008), ”Macroeconomics: A modern Approach”, Thomson higher education
Barro R och Sala-i-Martin X, (2004), ”Economic growth” second edition, The MIT press
Bigsten A, (2003), ”Utvecklingens ekonomi och politik”, Studentlitteratur, Lund
Chan K och Kulkarni K, (2007), ”Income inequality in China: The Kuznets Inverted U
Hypothesis”, SCMS Journal of Indian Management, SCMS-COCHIN
Deutsche Bank Research, (2010), ”China’s provinces – digging one layer deeper”, Deutsche
Bank Research, Tyskland
Eliasson K och Westerlund O, (2003), ”Regionala tillväxtindikatorer – teoretiska aspekter,
begrepp och empiriska illustrationer”, Institutet för tillväxtpolitiska studier
Enflo K, (2006), ”Investeringar, Fou och tillväxt”, Institutet för tillväxtpolitiska studier
Fleischer B, Li H och Zhao M, (2008), ”Human Capital, Economic Growth and Regional
Inequality in China”, Discussion paper No. 3576, IZA, Tyskland
Fan C och Sun M, (2008), ”Regional Inequality in China, 1978-2006”, Eurasian Geography
and Economics, University of California
Hallding K, (2007), ”Den hungriga tillväxtmaskinen – Sanningar och paradoxer om Kinas
utveckling, miljö- och resursproblem”, Kinarapport Nr 4
Hermansson K och Lundgren B, (2008), ”Hälsa och ekonomisk tillväxt”, Statens
Folkhälsoinstitut, www.fhi.se
Kjellgren B, (2000), ”Kinakunskap”, Studentlitteratur
Lindbeck A, (2005), ”Ekonomiska reformer och social utveckling i Kina”, Ekonomisk debatt,
Nationalekonomiska föreningen
Lindbeck A, (2006), ”Economic Reforms and Social Change in China”, Institute for
International Economic Studies, Stockholm University
National Bureau of Statistics (2004), ”Poverty statistics China”, Rural survey organization
of National bureu of statistics, China
31
Na L och Lightfoot W, (2006), ”Determinants of foreign direct investment at the regional
level in China”, Journal of technology management in Cina, Emerald group
OECD, (2002), ”Foreign direct investment in China: Challanges and prospects for regional
development”, Organisation for economic co-operation and development
Perkins D, Radelet S och Lindauer D, (2006) ”Economics of Development” sixth edition,
W.W Norton and Company
Research Center for International Finance, (2007), ”China’s economic reform: Success,
problems and challanges”, Working Paper No. 070, RCIF
Riksbanken, (2006), ”Direktinvesteringar 2005-tillgångar och avkastning”, Sveriges Riksbank
Sala-i-Martin X, (1995), ”The Classical Approach to Convergence Analysis”, Economics
working paper 117, Yale University and Universitat Pompeu Fabra
Tang S och Selvanathan S, (2005), ”Foreign Direct Investment and Regional Income
Inequality in China”, Griffith University, Australia
Tseng W och Zebregs H, (2002), ”Foreign Direct Invetsment in China: Some Lessons from
Other Countries”, IMF Policy discussion paper, International Monetary Fund
Wei K, Yao S och Liu A, (2007), ”Foreign direct investment and regional inequality in
China”, Research paper serie: China and the world economy, The University of Nottingham
Yang D, (1989), ”Patterns of China’s Regional Development”, Cambridge University Press
Yusuf S och Nabeshima K, (2006), ”China's Development Priorities”, The World Bank
Zhuang H, (2008), ”Foreign Direct Investment and Human Capital Accumulation in China”,
EuroJournals Publishing, International Research Journal of Finance and Economics
Ögutcu M, (2002), ”Getting China’s regions moving”, OECD Directorate for Financial, Fiscal
and Enterprise Affairs
Internationell konjunkturutveckling: www.konj.se/download/18.../2_ruta_aug05.pdf
(2010-05-21, kl 12.11)
32
Appendix 1
Källa:www.chinapage.com/map/province-english.jpg
Öst:
Beijing,
Tianjin,
Hebei,
Liaoning,
Shanghai,
Jiangsu,
Zhejiang,
Fujian,
Shandong,
Guangdong
(Hainan)
och
Guangxi.
Centrala:
Shanxi,
Inre
Mongoliet,
Jilin,
Heilongjiang,
Anhui,
Jiangxi,
Henan,
Hubei
och
Hunan.
Väst:
Sichuan,
Guizhou,
Yunnan,
Tibet,
Shaanxi,
Gansu,
Qinghai,
Ningxia
och
Xinjiang.
33
Appendix 2
Inflöde av FDI
BNP/capita
(i miljoner dollar)
(2006)
År
1984
2002
Region
Östra
24,910
2575.6
45362.8
Beijing
49,132
118.7
1724.6
Tianjin
39,384
105.7
1582.0
Shanghai
56,489
430.8
4272.3
Hebei
16,598
11.2
782.7
Liaoning
21,340
44.1
3411.7
Jiangsu
27,859
56.5
10189.6
Zhejiang
30,734
31.5
3076.2
Fujian
21,195
236.2
3838.4
Shandong
22,835
104.9
4734.0
1409.3
11334.0
Guangdong 27,550 (12,179)
(Hainan)
Guangxi
9,812
26.7
417.3
Centrala
12,910
71.7
5186.5
Shanxi
13,845
1.1
211.6
Anhui
9,923
3.6
383.8
Jiangxi
10,500
6.9
1082.8
Henan
12,896
6.0
404.6
Hubei
12,965
9.9
1426.7
Hunan
11,520
34.6
900.2
Jilin
15,289
1.4
244.7
Heilongjiang 16,161
5.2
355.1
Inre Mongoliet 19,291
3.0
177.0
34
Västra
9,859
65
1411.1
Shaanxi
11,101
1.6
360.1
Gansu
8,275
0.3
61.2
Qinghai
11,124
23.5
47.3
Ningxia
11,309
3.0
22.0
Xinjiang
14,101
3.3
19.0
Sichuan
10,718
28.9
751.6
Yunnan
8,669
1.5
111.7
Guizhou
5,879
2.9
38.2
Tibet
10,129
-
-
Totalt
20,251
2711.7
51959.6
Källa: Fan and Sun (2008)
Tang S., Selvanathan S. (2005)
35
