Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte
ge en fullständig bild av läget för de mänskliga
rättigheterna i landet. Information bör också sökas från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Bolivia 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
Bolivia har en god formell bas för medborgares åtnjutande av de mänskliga
rättigheterna. Den process som landet sedan några år genomgår innebär
omfattande politiska, sociala, kulturella och ekonomiska förändringar. Bolivia
fortsätter att reformera sin lagstiftning för att anpassa den till den nya
grundlagen som erkänner landets 36 urfolk och deras individuella och
kollektiva rättigheter. Tidigare marginaliserade fattiga ursprungsbefolkningar är
nu i högre grad delaktiga i det politiska systemet.
Även om förändringarna innebär en framgång för de mänskliga rättigheterna,
är det emellertid fortfarande en stor utmaning att i praktiken tillämpa
grundlagsstiftade åtaganden. Ett missnöje mot regeringen har noterats under
de senaste två åren och antalet sociala konflikter har ökat markant.
Rättssektorn anses vara i en svår kris och karakteriseras av ineffektivitet, ickelegitimitet och korruption. Institutioner inom rättsväsendet och politiska
partier är de institutioner som den bolivianska befolkningen har minst
förtroende för.
Befolkningen har i flera fall kommit att ta lagen i egna händer. Antalet
lynchningar med dödlig utgång har ökat de senaste åren. Polisbrutalitet
misstänks i flera fall ha kränkt rätten till kroppslig integritet och i flera fall
rätten till liv.
Rättsosäkerhet förekommer i stor utsträckning. Den dömande maktens, liksom
de andra statsmakternas självständighet gentemot regeringen är ifrågasatt.
Regeringen kritiseras för att bedriva rättslig förföljelse av oppositionsledare. Få
framsteg noteras för att komma till rätta med straffrihet för brott och
2
övergrepp. Regeringen har gjort en del ansträngningar för att behandla de brott
mot mänskliga rättigheter som gjordes under militärdiktaturerna. Lagen som
etablerar ursprungsrättens och det ordinarie rättssystems likvärdiga status har
ännu inte lett till några förändringar i praktiken även om andra framsteg
genomförts i arbetet mot diskriminering.
Respekten för och utövandet av kvinnors rättigheter har stärkts, till exempel
kvinnors politiska rättigheter. Våld mot kvinnor, ibland med dödlig utgång,
utgör dock fortsatt ett av Bolivias allvarligaste problem. Det rapporteras att sju
av tio kvinnor utsätts för sexuellt våld. Under året har det lagliga skyddet mot
våld stärkts. Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning
och könsidentitet. Framsteg, såsom hbt-personers stärkta organisering kan
noteras, även om de fortfarande i stor utsträckning utsätts för fördomar och
hot.
Bolivia har en relativt hög grad av uttrycks- och organisationsfrihet. Även om
det rapporteras om kränkningar mot till exempel journalister, råder det till stor
del frihet i vad som skrivs och sägs av massmedia, på internet och i sociala
medier. Bolivia är det land i regionen med flest deltagare i civila organisationer.
Som resultat av betydande statliga ansträngningar har respekten för de
ekonomiska, social och kulturella rättigheterna ökat under senare år.
Regeringen prioriterar en utökning av social service i områden där staten
tidigare inte närvarat. Fattigdomen har fortsatt att minska. Minimilönen inom
alla sektorer höjdes med 15-25 procent under året. En stor majoritet av den
arbetsföra befolkningen är dock anställd inom den informella sektorn och
påverkades inte av denna ökning. Tvångsarbete förekommer i viss utsträckning
fortfarande inom jordbruket och inom hushållsarbeten.
Respekten för barns rättigheter har förbättrats. Utmaningarna innefattar
fattigdom, våld, övergivande, människohandel med barn och andra former av
utnyttjande av barn. I genomsnitt går nio av tio barn i grundskolan, men i vissa
landsbygdsområden är siffran betydligt lägre. Barnarbete, inklusive de värsta
formerna av barnarbete, är vanligt. Det finns ingen uppdaterad officiell statistik
för barna- och mödradödligheten från det senaste levnadsåret, men den
beräknas av FN tillhöra bland Latinamerikas högsta.
Under året har arbetet för att stärka mänskliga rättigheter minskat i betydelse
inom regeringen och dess institutioner. Personella och finansiella resurser på
vice-ministeriet, som ansvarar för barns, kvinnors, äldres, personers med
funktionshinder och ursprungsbefolkningens rättigheter, är mycket begränsade.
Justitiesektorn har en budget som uppgår till mindre än en procent av BNP.
Ombudsmannen har tilldelats en statlig budget långt under dess behov. Det är
3
oroväckande att Bolivia ansluter sig till de länder i regionen som ifrågasätter det
interamerikanska systemet för mänskliga rättigheter.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Bolivia har ratificerat FN:s alla åtta centrala konventioner, samt följande
protokoll:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), ratificerad 1982, samt det
fakultativa protokollet om enskild klagorätt, ratificerat 1982.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR),
ratificerad 1982, samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt,
ratificerat 2012.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD),
ratificerad 1970.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women (CEDAW), ratificerad 1990, samt det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt, ratificerat 2000.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), ratificerad 1999,
samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, ratificerat
2006.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC), ratificerad 1990, samt de två tillhörande protokollen om barn i
väpnade konflikter 2004, handel med barn och barnpornografi 2003.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, ratificerad 2009
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances, ratificerad 2008
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, ansluten
1982, samt det tillhörande protokollet, ansluten 1982
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC), ratificerad 2002
Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter,
American Convention on Human Rights, ratificerad 1979
Bolivia har inte ratificerat:
det fakultativa protokollet till ICCPR om avskaffandet av
dödsstraffet
4
Bolivias återrapportering till FN:s konventionskommittéer sker sporadiskt och
med eftersläpning. Under 2012 har Bolivia rapporterat till kommittén för
mänskliga rättigheter. Bolivia har utestående rapporter till kommittéerna för
CEDAW, ICESCR, CRPD samt till CRC:s två fakultativa protokoll. Bolivia
har tagit i beaktande flertalet av de rekommendationer som kommittéerna för
CEDAW, ICESCR samt CRC gjort, t.ex. för att förbättra ursprungsfolkens
tillgång till hälsa, utbildning och anständigt arbete, harmonisera lagstiftning i
enlighet med ratificerade konventioner samt utarbeta och genomföra lagar för
att förebygga och motverka våld mot barn och kvinnor.
Slutobservationerna från FN:s underkommitté för förebyggande av tortyr har
bidragit till skapandet av en nationell kommitté mot rasism och andra typer av
diskriminering. I september 2012 besöktes Bolivia av FN:s särskilde rapportör
för nutida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och
liknande intolerans. (För slutsatser från besöket, se rubrik 18.) År 2010
genomgick Bolivia FN:s universella granskning av respekten för mänskliga
rättigheter (UPR). Bolivia har sedan dess ratificerat ICESCR:s andra fakultativa
protokoll. Bolivia har en stående inbjudan till FN:s olika särskilde rapportörer
att besöka landet.
Under året har Bolivia, som ratificerat alla interamerikanska konventioner för
mänskliga rättigheter, tillsammans med andra länder kritiserat det
interamerikanska mänskliga rättighetssystemet (interamerikanska
kommissionen för mänskliga rättigheter IACHR och interamerikanska
domstolen för mänskliga rättigheter) för att vara alltför politiserat.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga trovärdiga uppgifter på av statsmakten sanktionerade politiska mord,
påtvingade försvinnanden eller utomrättsliga avrättningar har framkommit
under året. Rapporter förekommer emellertid om fall där polisbrutalitet och
övervåld har resulterat i dödsfall, ofta i samband med demonstrationer. Sociala
konflikter såsom kravaller och kollektiv civil olydnad ökade markant under
2011, då de uppgick till cirka 1 300 enligt den bolivianska organisationen UNIR
Foundation, att jämföra med 250 under 2008. År 2012 beräknas den slutgiltiga
siffran komma att ligga på 2011 års nivå. Konflikterna har lett till våld,
frihetsberövanden och överträdelser av andra mänskliga rättigheter.
Antalet lynchningar har ökat de senare åren. Enligt FN:s kontor för mänskliga
rättigheter i Bolivia har 28 fall rapporterats mellan januari och oktober 2012.
Kontoret och det latinamerikanska undersökningsinstitutet, LAPOP, anser att
siffrorna sammanfaller med allmänhetens bristande tilltro och begränsade
5
tillgång till rättsystemet. Lynchningarna har sällan lett till rättsliga följder vilket
resulterar i ett klimat av straffrihet som gör att dessa grova brott upprepas.
Förhållandena i landets fängelser präglas av överbeläggning, fördröjningar av
rättsprocesser och en systematisk tillämpning av preventivt frihetsberövande i
avvaktan på domslut. Landets fängelsebefolkning uppgick 2012 till cirka 13 000
interner, varav kvinnor utgör ca 15 procent. Den totala kapaciteten för
fängelserna är 5 000 personer. Ca 85 procent av landets interner har inte fått
sin sak prövad. En misstänkt kan kvarhållas i flera år i förebyggande syfte utan
domslut i väntan på rättegång. Omfattande brister förekommer rörande
interners hälsa, utbildning, arbete och tillfredsställande levnadsstandard.
Fängelsesystemet saknar fokus på social återanpassning och rehabilitering och
infrastrukturen är som regel otillräcklig beträffande utrymme, ljus, ventilering,
säkerhet och sanitära inrättningar.
Den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IACHR) har
utryckt oro för avsaknaden av uppdelning mellan interner, bland annat mellan
dömda och icke-dömda personer samt i relation till typ av brott. Män och
kvinnor delar i vissa fall fängelse. I brist på ungdomsanstalter hålls ungdomar
mellan 16, vilket är straffmyndig ålder i Bolivia, och 18 år vanligen med vuxna.
Flera institutioner för minderåriga som tagits om hand av myndigheter i brist
på lämpliga vårdnadshavare eller efter att de blivit utsatta för fysisk eller
psykiskt våld, fungerar även som fängelser för unga i konflikt med lagen. I en
av dessa institutioner i Sucre, saknas poliskontroll; i stället sätter de fängslade
ungdomarna upp egna regler och rutiner. Enbart i Santa Cruz-regionen lever
tusentals barn på totalt 88 institutioner.
Trots att boliviansk lag förbjuder slaveri och tvångsarbete, förekommer det
fortfarande. Ofta hamnar jordbruksarbetare, särskilt bland urfolken, i en
skuldsituation till markägare till följd av att de är kraftigt underbetalda och
tvingas köpa förnödenheter av sin arbetsgivare. Uppgifter förekommer om
fysiskt, inklusive sexuellt, våld. Tack vare IACHR:s och Bolivias ombudsman
för mänskliga rättigheters rapportering, uppföljning och påverkansarbete har
denna situation förbättrats något. Det gäller framförallt för Guaraní-folket i
regionerna Chuquisaca och Santa Cruz.
Inga kända uppgifter förekommer om utvisning av personer till länder där de
kan komma att utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning.
4. Dödsstraff
Bolivias grundlag tillåter inte dödsstraff.
6
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Den bolivianska lagstiftningen förbjuder godtycklig arrest och kvarhållande,
men dess tillämpning är bristfällig. Rapporter om godtyckliga frihetsberövanden är vanliga, bl. a. vad gäller många av de individer som väntar på
rättegång i landets fängelser. Män och kvinnor med begränsade ekonomiska
resurser är särskilt drabbade. Det rapporteras om fall där polis, åklagare och
domare mutats för att ta emot och prioritera rättsfall. Tillgången till offentliga
försvarare är mycket knapp.
Respekten för rörelsefrihet är överlag god. Vägblockader är dock vanligt
förekommande. I juni stängde organisationer inom transportsektorn av La Paz
med vägblockader under tre dagar som protest mot borgmästarens beslut att
införa bussar som del i utvecklingen av stadstrafiken. I juni förekom även
protester av landets polis som grundade sig i missnöje efter att resultatet av den
nationella revisionen av minimilöner offentliggjorts. Sammantaget resulterade
protesterna enligt FN:s kontor för mänskliga rättigheter i omfattande
överträdelser av invånarnas rätt till fri rörelse, hälsa, utbildning och arbete.
Det förkommer restriktioner för utrikes och inrikes resor för minderåriga
bolivianska medborgare. Enligt migrationsmyndigheten ska pass utfärdas på 24
timmar; processen var tidigare byråkratisk och omständlig men har nu
effektiviserats betydligt.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Bolivias rättsväsende anses av såväl regering som oberoende aktörer vara svagt
och ineffektivt. Justitieministern har själv uttryckt att ”rättsväsendet har
kollapsat”. De huvudsakliga problemen inbegriper omfattande korruption,
bristande respekt för grundläggande rättsstatsprinciper, omfattande politiska
påtryckningar och influenser, ojämlik tillgång till rättvisa samt allmän avsaknad
av resurser och kapacitet.
Efter att val av ledamöter till landets högsta domstolar (högsta domstolen,
författningsdomstolen, miljödomstolen samt domarrådet) genomfördes i
oktober 2011, har rättssystemet än mer ifrågasatts av befolkningen.
Kandidaternas oberoende ifrågasätts eftersom de valts ut av ett parlament där
regeringens parti är i majoritet.
Under året har det funnits en tendens till ökad regeringskontroll över
rättssystemet. Genom anti-korruptionslagen (Ley de Anti-Corrupción Marcelo
Quiroga Santa Cruz) och decentraliseringslagen (Ley Marco de Autonomías y
Decentralización) har fler höga politiker från oppositionen avsatts enbart på basis
av åklagarmyndighetens anklagelse om brott. Genom lagen om åtal mot höga
tjänstemän (Ley de Juicio de Responsabilidades) bedriver regeringen rättsprocesser
7
mot flera ex-presidenter för förmodade korruptions- och mänskliga
rättighetsbrott. Lagarna har blivit kritiserade för att de kränker
rättsstatsprinciper såsom rätten att betraktas som oskyldig fram till fällande
dom, rätten att överklaga domslut samt förbudet mot retroaktiv lagstiftning.
Oppositionsledaren Roger Pinto befinner sig sedan i maj 2012 på brasilianska
ambassaden i La Paz efter att ha sökt asyl för politisk förföljelse. Pinto hade
tidigare anmält höga politiker från regeringspartiet för inblandning i
narkotikahandel.
Trots konstitutionella garantier är tillgången till landets ordinarie rättssystem
bristfällig. Enbart två tredjedelar av kommunerna har domare. I 85 procent av
fallen som presenteras för en åklagare väcks inte åtal och enbart två procent av
alla anmälda brott går vidare till dom. Landets urfolk och kvinnor är speciellt
drabbade av rättssektorns brister. Urfolkens tillgång till rättssystemet försvåras
av språkliga, kulturella och ekonomiska barriärer. Statstjänstemän kan i regel
bara spanska, tolk är svårt att tillgå och en majoritet av befolkningen har inte
möjligheter att bekosta juridiskt ombud. Tillgången till rättvisa för kvinnor och barn som blivit utsatta för våld i
hemmet är mycket otillfredsställande. Även om kommunerna har ökat antalet
barnombudsmannakontor och kontor för att anmäla kvinnomisshandel är
lagstiftning och infrastruktur bristfällig. Det är svårt att göra anmälningar till
offrets försvar. Offer tenderar att inte anmäla övergrepp, både på grund av
rädsla för förövaren och på grund av avsaknad av förtroende för rättssystemet
där åklagaren i de flesta fall inte utreder anmälan. Specialiserat stöd för
brottsofferhantering saknas.
För att råda bot mot dessa svagheter antogs under året en lag och en nationell
plan för mänsklig säkerhet (Ley Nacional de Seguridad Ciudadana, Plan Nacional de
Seguridad Ciudadana). Planen inkluderar omorganisation och stärkande av
polisen, förebyggande och medvetandegörande samt brottsbekämpning.
Ytterligare en lag för behandlingen av ungdomar inom rättssystemet samt en
reform av strafflagstiftningen håller på att tas fram. De nya lagar som stadgar
den dömande maktens struktur, funktioner och kompetenser (Ley del Organo
Judicial), inklusive att ursprungsrätten är jämbördig med det ordinarie
rättssystemet har inte tillämpats i praktiken. Det är fortfarande en utmaning
hur de båda systemen ska synkroniseras och följa principer för mänskliga
rättigheter.
Militära domstolar finns, men kan enbart döma brott som begås under
militärers tjänsteutövning.
Ombudsmannainstitutionen är konstitutionellt stadgad och fyller en viktig
funktion för främjandet och skyddet av befolkningens rättigheter. Den anses
8
vara politiskt oberoende och är viktig bl. a. vid utformandet av nya lagar.
Mellan januari och oktober 2012 tog Ombudsmannen emot nära 11 000
anmälningar om kränkningar av mänskliga rättigheter från befolkningen i hela
landet. Institutionens utmaningar innefattar bland annat att öka närvaron på
landsbygden och att samarbeta mer effektivt med aktörer inom rättssektorn.
Enligt Ombudsmannen var de instanser som oftast anmäldes för brott mot
mänskliga rättigheter under 2012 polisen, åklagarmyndigheten och
rättsväsendet. Ombudsmannen rekommenderar att åklagarmyndigheten
reformeras för att garantera dess oberoende, effektivitet och transparens.
7. Straffrihet
Den bolivianska statens misslyckande i att åtala och bestraffa övergrepp,
begångna såväl i det förflutna som i nutid, utgör ett centralt hinder för arbetet
med att främja och öka respekten för mänskliga rättigheter i landet.
Arbetet med att utreda övergrepp som begicks under landets militärdiktaturer
har initierats men ännu inte lett till bestraffningar. Åtalade politiker som lämnat
landet har inte överlämnats till Bolivia för att genomgå rättegång. USA
beslutade i september att inte svara på Bolivias högsta domstols begäran om
överlämning av ex-presidenten Sanchéz de Lozada. Efter offentliggörandet av
de militära arkiven från diktaturtiden 2009, har man de senare två åren inte
gjort vidare framsteg för att lokalisera och överlämna resterna av offer till deras
anhöriga. Militärarkiven från Luis García Meza-diktaturen har ännu inte
överlämnats till åklagarmyndigheten.
Brist på sanktioner för brott som begås i dagens Bolivia är ett stort problem.
Straffriheten för grova brott mot kvinnor är omfattande. Anmälan om
förbrytelser av urfolkens rättigheter undersöks sällan. I september 2012, ett år
efter att urfolksrepresentanter som marscherade mot motorvägsprojektet
TIPNIS attackerats av polis, anmälde Ombudsmannen åklagarmyndighetens
brist på handling i fallet. Åklagarmyndigheten hade då uteslutit den som
beordrade attacken, före detta inrikesminister Sacha Llorenti, från
förundersökningen. Ombudsmannen fortsätter att bedriva fallet för att en
rättslig process ska genomföras om händelserna.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Respekten för yttrande- och tryckfrihet stadgas i grundlagen och annan
nationell lagstiftning och är allmänt sett god. Tv, radio och press, varav många
är öppet kritiska mot regeringen, får allmänt sett verka fritt. Delar av
landsbygden har enbart tillgång till statlig radio. Inga kända uppgifter på statlig
censur, eller andra inskränkningar av kommunikationsteknologier förekommer.
9
Även om uttalanden gjorts under året från medlemmar i regeringen om ökad
kontroll av medier så har det inte rapporterats om specifika kränkningar.
Relationen mellan regering och oberoende och privatägda nyhetsmedier var
emellertid fortsatt spänd under 2012.
Under 2012 rapporterades om ett flertal brott som påverkade journalisters
säkerhet. Den nationella stiftelsen UNIR registrerade från januari till november
126 verbala och fysiska angrepp mot journalister, vilket innebär en ökning
jämfört med samma period 2011. Två journalister mördades av okända och en
radiojournalist blev svårt misshandlad av okända personer. Fallen undersöks
för närvarande. Som svar på dessa brott införde staten ökat stöd till journalister
i form av livförsäkring samt gratis transport nattetid.
Lagen mot rasism och diskriminering etablerar sanktioner för medier som
trycker eller sänder rasistiska eller diskriminerande yttranden. Lagen kritiseras
för att den kränker yttrande- och pressfrihet. Regeringen har tagit till sig
kommentarer från FN och tydliggjort att lagens utövande inte får inskränka
medborgares övriga rättigheter. Däremot har inte en efterfrågad reglering av
lagen i enlighet med internationell standard genomförts. Regeringen har gjort
en anmälan mot tre medier efter att de manipulerat ett uttalande av
presidenten. Anmälan har dock inte lett till åtal och medierna i fråga fortsätter
att arbeta som innan.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Mötes- och föreningsfrihet garanteras i lag och respekteras i stor utsträckning.
Det bolivianska samhället karakteriseras av en mycket hög grad av mötes-,
organisations- och föreningsverksamhet. Folkliga protester och
demonstrationer är vanliga, även om deltagande i vissa fall är obligatoriskt.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religionsfrihet råder och respekten för denna rättighet är god. Den nya
konstitutionen upphävde katolicismens status som officiell religion.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Bolivia är en presidentiell demokrati. Grundlagen etablerar fyra statsmakter:
verkställande-, lagstiftande- och dömande makt samt ett valdomstolsämbete.
Statsmakterna ska vara oberoende enligt principerna om maktbalans och
maktfördelning. I praktiken är dock separationen mellan statsmakterna oklar.
Regeringspartiet Movimiento al Socialismo – Instrumento Politico Soberano de los
Pueblos (MAS-IPSP) har majoritet i de båda lagstiftande kamrarna och stort
inflytande över den lagstiftande församlingen. Som en följd av uppmaningar
10
från FN har kongressen under året främjat ett brett deltagande med statliga
och icke-statliga organisationer i utarbetandet av lagtexter. Regeringspartiets
nationella dominans innebär en utmaning för landets flerpartisystem.
Oppositionen tillåts agera men är svag, fragmenterad och har begränsad
förmåga att få anhängare på nationell nivå. Det ges få möjligheter utanför den
lagstiftande statsmakten för utbyte mellan partierna.
Lagen om decentralisering och självstyre har skapat förväntningar om ökade
resurser och tillgång till offentlig service på lokal nivå. Genomförandet av den
dröjer och konkreta resultat kan ännu inte skönjas vilket till viss del bidragit till
ökade sociala konflikter mellan sektorer och regioner i landet.
Val till beslutande politiska församlingar är återkommande och betraktas
generellt som legitima, transparenta och genomförs utan våldsinslag.
Kvinnors deltagande i regering och lagstiftande församling har ökat markant.
Inspirerad av principen chacha-warmi, som på urfolksspråket aymara syftar till
komplementaritet mellan män och kvinnor, har regeringen lagt stor vikt vid
numerisk jämställdhet i beslutsfattande positioner. Vallagen föreskriver att
kvinnor ska utgöra hälften av politiska partiers kandidater. Framsteg i utövande
av urfolkens politiska rättigheter innefattar bland annat etablerandet av sju
valdistrikt som är reserverade för urfolkskandidater samt omvandlandet av
kommuner till självstyren som administreras enligt traditionella sedvänjor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Det finns stora brister i rätten till gynnsamma och rättvisa arbetsvillkor.
Boliviansk lag förbjuder tvångsarbete. Enligt uppgifter från ILO är
arbetsförhållandena särskilt allvarliga i paranöts- och sockerrörsproduktionen,
gruvindustrin, byggnadsindustrin samt hushållsarbete. Arbetsministeriets
kapacitet att uppfylla sitt ansvar för att skydda och främja arbetares hälsa och
säkerhet är begränsad.
Bolivianska barn är involverade i tvångsarbete inom textilindustrin i Argentina
och Brasilien och sedan ett par år rapporteras det om att barn används för
narkotikasmuggling från Bolivia till Brasilien och Chile. Under FN:s universella
granskning (UPR), åtog sig Bolivia att mer effektivt förebygga, undersöka och
sanktionera exploatering och handel av barn. I lagen för att ge ökat skydd från
människohandel (Ley íntegral de trata y trafico de personas y otros delitos relacionados)
som antogs i juli i år förbjuds sexuellt utnyttjande av barn, liksom tvångsarbete
och under året har ett kontor satts upp för att arbeta med människohandel av
kvinnor och barn.
11
Kvinnor och urfolk utsätts för omfattande diskriminering på arbetsmarknaden.
Genom sociala bidrag har möjligheten för utsatta kvinnor förbättrats liksom
nationaliseringen av ILO:s konvention 189 som ger skydd till hushållsarbetare.
Den genomsnittliga arbetslösheten är enligt statiskmyndigheten sju procent.
Enligt UNDP:s nationella rapport för mänsklig utveckling 2010, arbetar 60 till
80 procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen inom den informella
sektorn i Bolivia. Informella arbeten är ofta lågavlönade, osäkra och utan
socialt skydd. Förbättringar har gjorts vad gäller lönenivåer. Regeringen höjde
under 2012 minimilönen med 22 procent. På sju år har den höjts med 126
procent och ligger nu på 1 000 bolivianos (cirka 1 000 SEK) för den offentliga
och privata sektorn. Denna lön är dock otillräcklig för att bekosta en dräglig
levnadsstandard.
Fackföreningar existerar och får verka utan större inskränkningar. Omkring 25
procent av arbetare i den formella sektorn, och cirka 30 procent i den
informella sektorn, är fackföreningsmedlemmar. Utövandet av denna rättighet
anses dock vara begränsad av ineffektiva arbetsrättsdomstolar samt otillräcklig
statlig reglering. Under året har fackföreningar för olika arbetsgrupper
protesterat mot regeringens politik. I december, i enlighet med ILO:s
rekommendation, upphävde presidenten förbudet mot strejk för
statstjänstemän.
Bolivia har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner om förbud mot
tvångsarbete, förbud mot barnarbete, ickediskriminering i arbetslivet samt
föreningsfrihet och förhandlingsrätt.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Grundlagen erkänner rätten till hälsa och föreskriver kostnadsfri tillgång till
offentlig hälsovård. I praktiken är tillgången och kvalitén dock begränsad.
Även om WHO:s indikatorer visar att tillgången till hälsovård samt det
nationella hälsotillståndet har förbättras under senare år, tillhör det fortfarande
kontinentens sämsta. År 2012 beräknades tre fjärdedelar av befolkningen stå
utanför det offentliga hälsosystemet. Åtnjutandet av rätten till hälsa avgörs till
stor del av geografisk, etnisk och socioekonomisk tillhörighet.
Mer än en fjärdedel av alla barn under fem år lider av kronisk undernäring och
två tredjedelar av blod- och vitamin A brist. 7,5 procent av alla barn dör innan
fem års ålder. Siffrorna är dubbelt så höga bland barn på landsbygden och
bland urfolken än bland barn i städer. Genom statliga vaccinationsprogram har
vaccinationsskydd ökat markant och ett antal kroniska sjukdomar har kunnat
utrotas.
Bolivia har en av de högsta siffrorna av bröst- och livmodercancer i regionen.
Det finns inga officiella siffror för mödradödlighet men den beräknas enligt
UNFPA till Latinamerikas högsta efter Haiti. Bland gruppen gravida kvinnor
12
lider över 40 procent av undernäring. Endast 65 procent av förlossningarna i
landet uppskattas ske med medicinsk assistans, och endast 40 procent av fallen
då kvinnan har urfolksbakgrund vilket kan jämföras med det latinamerikanska
genomsnittet på 88 procent. FN:s organ för hiv/aids-frågor, UNAIDS,
informerar om ett ökat antal rapporterade fall av sjukdomen under senare år.
Spädbarnsdödligheten beräknas enligt UNFPA till 50 per 100 000 och därtill är
den dubbelt så hög bland ursprungsbefolkningen som bland den övriga
befolkningen. Tillgång till hälsosystemet begränsas ytterligare då service sällan
är kulturellt och språkligt anpassad till landets urfolk.
Bolivia har under de senaste åren genomfört reformer av hälsosektorn och
antagit en nationell plan 2009–2015 med syfte att garantera befolkningens rätt
till hälsa. Som följd har bl. a. hälsoministeriet infört ett bidrag, Juana Azarduy,
till havande kvinnor och mödrar till barn på upp till två år för att bekämpa
mödra- och barnadödlighet och främja amning. Ett viceministerium för
traditionell medicin har skapats för att bidra till implementering av
interkulturell hälsoserviceanpassad till de nationella folkslagens olika behov.
Reformerna har dock inte löst de strukturella problem som ligger till grund för
kränkningarna mot rätten till hälsa i Bolivia och de har inte lyckats garantera
tillgänglighet, kvalité och kvantitet i enlighet med grundlagens ålägganden.
14. Rätten till utbildning
Nationell författning föreskriver att samtliga medborgare har rätt till en ickediskriminerande kostnadsfri, produktiv och interkulturell utbildning. Lagen
föreskriver bl. a. att undervisning ska syfta till att öka kunskapen om mänskliga
rättigheter. Den nationella utbildningsplanen 2010-2014 har redan gett vissa
resultat. Tillgång till och slutförande av grundskoleutbildning har förbättrats.
Införandet av sociala bidrag har gett en god grund för att rätten till utbildning
skall kunna införlivas.
Antal barn som slutförde grundskolan var 2011 cirka 90 procent. En viss
ökning har också inträffat när det gäller fullbordandet av gymnasieutbildning,
från 56 till 58,5 procent. Pojkar och flickor börjar och slutför grundskolan i
liknande utsträckning, men flickor har nu gått om pojkar i de högre åldrarna.
Betydande variationer av åtnjutandet av rätten till utbildning förekommer
mellan olika regioner. Enligt UNICEF är genomsnittet för genomförd
utbildning för en flicka från någon av landets urfolk och som är uppfödd på
landsbygden tolv år färre än för en pojke som inte tillhör någon av urfolk och
är uppväxt i en stad.
Statliga utgifter för utbildning har ökat med 30 procent de senaste åren, och
motsvarar idag åtta procent av BNP. Även om tillgången till utbildning
förbättrats markant så är förbättring av utbildningens kvalitet en bestående
utmaning. Brist på kvalificerade och motiverade lärare, moderna läromedel
samt tillämpning av läroplaner som är anpassade efter landets många kulturer,
13
utpekas vara bland de största svagheterna i utbildningssystemet. De interkulturella aspekterna som lyfts i skollagen måste fortsatt förstärkas. Däremot
har andra utsatta grupper fått mer plats i utbildningens agenda, till exempel har
staten infört kvällsskolor som ger möjlighet för arbetande barn att gå i skolan,
anpassat skolor till olika barns funktionshinder och etablerat skolor för barn
med särskilda behov.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
De allmänna levnadsvillkoren har förbättrats markant. Regeringen fortsätter att
prioritera utökandet av social service i områden som tidigare varit exkluderade
och där staten inte haft någon närvaro. Fattigdomen har minskat och är idag
48,5 procent, varav den extrema fattigdomen utgör 24 procent. Fattigdomen på
landsbygden är betydligt högre, cirka 75 procent. Som följd av en stabil
ekonomisk tillväxt är Bolivia enligt Världsbanken nu ett låg-medelinkomstland.
Trots det är Bolivia fortsatt ett av Latinamerikas fattigaste länder med enorma
skillnader i tillgång till resurser och offentlig service mellan rika och fattiga,
befolkning i städer och landsbygd, mellan folkgrupper och mellan kvinnor och
män.
Utmaningarna för att förbättra respekten för och åtnjutande av rätten till en
tillfredställande levnadsstandard är många och försvåras av kulturella aspekter
och den geografiska otillgängligheten. Den nya nationella utvecklingsplanen för
2012-2015 är fortfarande inte antagen, men regeringen tar ändå ansvar genom
lagar och social politik. Resultatet av den nationella folk- och bostadsräkningen
som utfördes i november i år kommer att kunna bidra till ett fortsatt arbete för
att öka tillgången till sociala och ekonomiska rättigheter. Förutom bidragen
som nämnts innan har ”Renta Dignidad”, till förmån för medborgare över 60 år,
gynnat cirka 800 000 personer som står utanför något pensionssystem.
Regeringens politik respekterar privat ägande och företagande men staten utgör
den huvudsakliga motorn för ekonomisk tillväxt och industrialisering.
Näringslivet har efterfrågat en strategi för ekonomisk och produktiv utveckling
bortom utvinnandet av naturgas, mineraler och andra naturresurser.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Den bolivianska staten har under senare år gjort viktiga formella framsteg för
att främja och öka respekten för kvinnors rättigheter. Grundlagen och nationell
lagstiftning föreskriver bl. a. att kvinnor ska utgöra hälften av alla ledamöter i
valmyndigheten och rättssystemets högsta instanser samt att regionala och
kommunala myndigheter ska skjuta till offentliga medel för att främja
jämställdhet. Faktiska framsteg är tydliga i relation till kvinnors politiska
14
rättigheter och specifikt gällande politiskt deltagande, även om
representationen inte når 50 procent som lagen föreskriver. Under året antogs
en lag för att skydda kvinnor på politiska poster från trakasserier (Ley contra el
acoso y violencia politica contra las mujeres).
Bristande tillämpning av kvinnors åtnjutande av sina rättigheter reflekteras i
kvinnors och mäns ojämlika tillgång till social och juridisk service, hälsa,
utbildning och ekonomiska resurser. Enligt uppgifter från statistikmyndigheten
tjänar kvinnor hälften av vad män gör och erhåller i genomsnitt 20 procent
lägre lön än män för likvärdigt arbete. Mark- och arvslagarna ger män och
kvinnor lika rätt till ägande, men endast ett fåtal procent av markägare är
kvinnor.
Våld mot kvinnor och barn och ungdomar samt brist på sexuella och
reproduktiva rättigheter utgör synnerligen allvarliga problem i Bolivia. Enligt
den panamerikanska hälsoorganisationen, PAHO, är Bolivia det land med mest
fysiskt våld i regionen. Vad gäller sexuellt våld hamnar Bolivia på andra plats
efter Haiti. Enligt UN Women har närmare hälften av alla kvinnor för sexuellt
våld.
Våld mot kvinnor är kraftigt underrapporterat och tillförlitlig statistik om
problemets faktiska omfattning saknas. Av alla anmälningar går enbart 20
procent vidare till åtal och en procent av dessa till fallande dom. Enbart hälften
av domarna utfaller till offrets fördel. Enligt en undersökning utfärdad av
Ombudsmannen anmäler inte kvinnor främst på grund av rädslan att bli
separerade från sina barn och för att de inte har förtroende för polis eller andra
statliga instanser. Brist på förebyggande åtgärder, låg institutionell kapacitet och
samordning, utbredd straffrihet samt samhälleliga normer bidrar till dessa
omfattande övergrepp på kvinnors rätt till kroppslig integritet och liv.
Lagen mot våld i hemmet (Ley contra la violencia en familia y domestica) från 1995
etablerar ett kommunalt system för att främja, skydda och sanktionera våld
riktat mot barn och kvinnor. Även om det bl.a. bidragit till att 270 av 339
kommuner har barnombudsmannakontor kan det konstaterats att
tillämpningen av systemet är bristfälligt. Våld mot kvinnor i hemmet faller inte
under allmän strafflag och offrets försoning med förövaren eftersträvas i de
flesta fall. Könsbaserade mord på kvinnor är inte etablerade som brott i
strafflagen. Mellan januari och oktober rapporterades om 71 fall av
kvinnomord (så kallad femicidios) enligt kvinnorättsorganisationen CIDEM.
Straffrättslagen tillåter förövaren vid en våldtäkt eller andra grova övergrepp att
undvika straff genom att gifta sig med offret. I linje med CEDAW:s
rekommendationer 2008 och rekommendationer från FN:s universella
granskning av Bolivia 2010 är en reform av existerande lagstiftning i linje med
internationella mänskliga rättigheter nödvändig för att minska våld mot
kvinnor. Ett pågående reformarbete av strafflagstiftningen, en ny lag mot våld
15
mot kvinnor och en lag för sexuella och reproduktiva rättigheter förväntas
stärka skyddet för våld mot kvinnor och barn från och med 2013.
Genom presidentdekret etablerades 2012 som året mot våld mot barn och
kvinnor. Statliga institutioner, tillsammans med internationella och nationella
organisationer och organisationer har under året stött arbetat för att sprida
kunskap om de kränkningar som försiggår i landet mot kvinnor och barn i
hemmen, skolan, på institutioner och i samhället.
Ungdomsgraviditeter har ökat i Bolivia de senaste åren och enligt uppgift från
UNFPA är 70 procent av förstföderskornas graviditeter oplanerade. Abort är
olagligt utom vid våldtäkt eller fara för moderns liv. Alltjämt genomförs varje
år 50 000 till 60 000 illegala aborter och utgör den tredje vanligaste orsaken till
kvinnors död i Bolivia. Endast fem till sex procent av ungdomar använder
moderna preventivmedel. Enligt nationella kvinnorättsorganisationer utgör
otillräcklig tillgång till hälsoservice och familjeplaneringsmetoder, avsaknad av
sex- och samlevnadsundervisning i skolan samt genus- och etniskt baserad
diskriminering hinder för kvinnors ökade åtnjutande av dessa rättigheter.
Rapporter om omfattande och ökande handel av kvinnor och flickor har
uppmärksammats under året. Enligt den bolivianska polisens enhet för
människohandel anmäldes 1 298 personer försvunna under 2012, av vilka 458
återfanns. Enligt Organisationen för amerikanska stater (OAS) beräknas siffran
dock vara högre. Bolivia är ett av de sydamerikanska länder där problemet är
som mest utbrett; varje år uppskattas att tusentals personer, särskilt barn, säljs,
transporteras och tvingas till arbete eller sexuell exploatering.
17. Barnets rättigheter
Grundlagen i Bolivia är en bra grund för barns rättigheter och uppföljningen
av FN:s konvention om barns rättigheter. Den erkänner barn och ungdomars
huvudsakliga rättigheter såsom rätten till identitet, social service och
kostnadsfri hälsa och utbildning. Därtill förbjuds våld, tvångsarbete och
utnyttjande av barn. Under året antogs en ungdomslag (Ley nacional de juventudes)
som ska stärka ungdomars politiska rättigheter. Den nationella planen för
barns rättigheter är ett viktigt instrument men har få konkreta åtgärder och
bristande budget för dess implementering. Unicefs senaste rapport visar dock
på statistiskt mätbara framsteg. Samtidigt utgör fattigdom, våld, övergivande,
barnarbete, olika former av utnyttjande av barn samt den institutionella
kapaciteten att tillämpa lagar, bestående utmaningar för att kunna tillgodose
barns rättigheter.
Som uppföljning av slutsatserna och rekommendationerna till Bolivia från
FN:s kommitté för barnets rättigheter har en rad åtgärder vidtagits. I samarbete
mellan regeringen, statliga institutioner och organisationer från civila samhället
pågår en reform av den nationella barnlagstiftningen (Código de la Niñez). Den
nya lagen beräknas bli antagen i början av 2013. Åklagarmyndigheten har på
16
flertalet ställen i landet anpassat sin infrastruktur och sina behandlingsprocesser
för att kunna ta emot och stödja barn. Åklagarmyndigheten har infört särskilda
förhörsrum, förhörsteknik och referenssystem för att främja barnets bästa.
Regeringen tillämpar en social politik som syftar till att motverka kronisk
undernäring, barna- och mödradödlighet, analfabetism samt skolavhopp. För
att garantera bolivianska barns rätt till identitet, och åtnjutande av
medborgerliga rättigheter, föreskriver lagstiftningen gratis utfärdande av
födelsebevis. Under året registrerades fler barn än någonsin men Unicef räknar
med att cirka 100 000 som föds per år fortfarande inte registreras. Statens mål
är att alla barn ska registreras från och med år 2015.
Tillgången till vatten har ökat och är idag 75 procent vilket har bidragit till
bättre hälsa och förbättrad levnadsstandard. Fem av tio barn lever dock i
fattigdom, på landsbygden är dock siffran högre och så många som nio av tio
barn lever i fattigdom. Enligt Ombudsmannen är 210 000 barn föräldralösa
och 2 200 barn lever på gatan. Rapporter om sexuella övergrepp mot- och
människohandel av dessa barn förekommer. Enligt Ombudsmannen utsätts 83
procent av alla barn för misshandel i hemmet och 60 procent har utsatts för
våld i skolan.
Barnarbete är fortsatt ett omfattande problem. Trots att boliviansk lag
förbjuder betalt arbete för barn under 14 år, uppskattar Unicef att cirka
850 000 barn arbetar. Arbetsministeriet leder, med stöd från ILO och
UNICEF, genomförandet av en nationell handlingsplan för avskaffandet av
barnarbete, dock än så länge med begränsade resultat. Barnarbete har enligt
uppgift enbart minskat i sockerrörsindustrin i Santa Cruz.
Trots upprepade rekommendationer från barnrättskommittén praktiseras
barnaga i skolan. Barnrättskommitténs rekommendation att skapa en nationell
barnrättsombudsman har diskuterats under året. Behov att förbättra
rättsystemets hantering av ungdomar är ett fortsatt allvarligt problem. Staten
främjar omhändertagande av barn på institutioner framför metoder för att
förebygga att ungdomar hamnar i konflikt med lagen.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Bolivia var det första landet i världen som antog FN:s deklaration om urfolks
rättigheter i sin nationella lagstiftning. Grundlagen erkänner en rad specifika
och kollektiva rättigheter för landets urfolk; däribland rätten att bli konsulterad,
att kollektivt äga mark samt att politiskt, ekonomiskt och juridiskt administrera
sina territorier enligt traditionella sedvänjor och bruk. Regeringen har också
vidtagit ett antal åtgärder för att främja urfolkens deltagande och
representation i de fyra statsmakterna.
17
Tillämpningen av framförallt urfolkens ekonomiska, social och kulturella
rättigheter är dock långsam. Urfolk som lever på landsbygden, och speciellt
barn, äldre och kvinnor, är bland landets mest diskriminerade grupper.
Rätten till kollektivt markägande är en central faktor för att upprätthålla
kulturell identitet och rättigheter för de olika urfolksgrupperna i Bolivia.
Marken är emellertid mycket ojämlikt fördelad. Staten initierade en reform
2006 för att omfördela mark som inte utnyttjats i ekonomiskt eller socialt syfte.
Reformen gynnade runt 100 000 familjer de första åren, men processen har
gått långsamt. Enbart en tiondel av den planerade marken har delats ut och
reformen har till största del gynnat män. Totalt äger urfolk drygt hälften av all
odlingsbar mark i Bolivia.
Trots konstitutionella garantier, förekom kränkningar av urfolkens rättighet att
bli konsulterad vid frågor som berör dem eller deras mark, enligt rapportering
under 2012. Ett exempel är regeringens beslut att bygga en motorväg genom
nationalparken och urfolksterritoriet Isoboro Sécure (TIPNIS) utan att först ha
konsulterat befolkningen som bebor parken. Efter många påtryckningar
utfördes under året en konsultation. Enligt Ombudsmannen genomfördes
dock konsultationen på ett sätt som tvingade befolkningen att medverka i den
och den utfärdades på ett auktoritärt tvingande tillvägagångssätt utan att
uppfylla internationell standard i enlighet med ILO konvention 169.
FN:s särskilde rapportör för nutida former av rasism, rasdiskriminering,
främlingsfientlighet och liknande intolerans som besökte Bolivia i september
berömde Bolivia för institutionella framsteg, särskilt etablerandet av lagen och
den nationella kommittén mot rasism och diskriminering. Särskilde
rapportören uppmärksammade samtidigt de brister som finns i rättssystemet.
Han pekade på vikten av att vidta åtgärder för att garantera att få det
traditionella rättsystemet i linje med internationella mänskliga rättigheterna.
Han påpekade också att konsultationer bör göras, i enlighet med ILO
konvention 161, inför alla statliga och privata projekt som påverkar
ursprungsbefolkningars levnadsvillkor och mänskliga rättigheter. Rasism och diskriminering mot urfolk och mot den afro-bolivianska
minoriteten är ett omfattande och historiskt problem. Bolivia är bland de
latinamerikanska länderna med högst nivåer av rasism och diskriminering.
Enligt LAPOP:s senaste folkopinionsundersökning har diskrimineringen
mellan grupper minskat, samtidigt som statsapparatens diskriminering och
bristen på efterlevnad av vissa urfolks mänskliga rättigheter fortsätter.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Boliviansk grundlag förbjuder diskriminering på basis av sexuell läggning och
könsidentitet. Samkönade äktenskap ingår inte som en rättighet i grundlagen.
Lagen mot rasism och diskriminering förbjuder även diskriminering på basis av
sexuell läggning och könsidentitet men innehåller inga specifika åtgärder för
18
förebyggande och bestraffning av diskriminering av hbt-personer. Den
nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter inkluderar hbt-personers
rättigheter. I maj presenterades ett lagförslag för att ge sammanboende
homosexuella ekonomiska rättigheter, framförallt rätt till arv eller försäkring då
ena partners avlider.
Stora brister förekommer vad gäller respekten för hbt-personers rättigheter;
gruppen utsätts i stor utsträckning för fördomar, hot, våld och trakasserier. I
synnerhet transpersoner har svårt att få tillgång till arbetsmarknad, hälsovård
och utbildning. I Sucre anmäldes en hbt-förening av en familjeorganisation
efter att organisationen tillsammans med kommunledningen föreslagit text för
att integrera hbt-personers rättigheter i det kommunala institutionella
regelverket.
Enligt ADESPROC, landets största hbt-organisation, har hbt-personer stärkt
sin organisering och synlighet i samhället. Fler personer vågar komma ut och
öppet visa sin sexuella läggning. Likväl har den enda höga politikern som
offentliggjort sin homosexualitet under året utsatts för trakasserier. Enligt
LAPOP:s studie 2012 tillhör hbt-personer den grupp som är mest
diskriminerad i samhället.
20. Flyktingars rättigheter
I landet finns det enligt FN:s flyktingkommissariat 720 flyktingar. Cirka 80
procent av dem uppskattas vara peruaner, och 35 procent är kvinnor.
Boliviansk lag ger möjlighet till asyl i enlighet med 1951 års flyktingkonvention
och dess tilläggsprotokoll. Även flyktingar och utlänningar i sårbara situationer
ges skydd av den nya lagen mot människohandel. Enligt Ombudsmannen
förekommer kränkningar av flyktingars och asylsökandes rättigheter.
Regeringen har, med stöd från UNHCR, upprättat ett flyktingsekretariat för
hanteringen av asylsökningar.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Regeringen uppger att cirka tio procent av landets invånare har någon form av
funktionsnedsättning, medan antalet personer som registreras med
funktionsnedsättning är mycket lägre. Boliviansk grundlag erkänner gruppens
rättigheter och förbjuder diskriminering, men deras situation är svår. De saknar
bland annat allmän socialförsäkring och respekten för deras rätt till hälsa är
begränsad. Diskriminering och fördomar är omfattande. Många personer med
funktionsnedsättning hålls inlåsta på institutioner eller göms undan i hemmen.
Till stor del ses de fortfarande som offer och inte med respekt eller som
rättighetsbärare.
Ombudsmannens genomförde under året en undersökning om kvinnor med
funktionsnedsättning. Den avslöjar att denna grupp i högre grad än män utsätts
19
för kränkningar i arbetet. En tredjedel av dem informerar om hot,
diskriminering och sexuellt utnyttjande. Fysiska och institutionella
begränsningar omöjliggör arbetet. 50 procent av kvinnorna som medverkade i
studien hade aldrig blivit erbjudna något arbete och nio procent av
arbetserbjudanden har varit som hushållsarbetare. Mer än 50 procent av de
som arbetat har fått löner långt under den etablerade minimilönen; tio till 15
procent har aldrig fått möjligheten att gå i skolan; och 86 procent utsätts
dagligen för våld.
Landets myndigheter har vidtagit ett antal åtgärder för att förbättra situationen
för funktionshindrade. Den nationella handlingsplanen för personer med
funktionshinder etablerar bland krav på rullstolsanpassning för alla offentliga
byggnader, ger personer med funktionshinder rabatt på lokal transport och ett
socialt bidrag. Den nya skollagen ger barn med funktionshinder ökad tillgång
till utbildning bl.a. genom inkluderande skolor med anpassad läroplan och
infrastruktur. Långsam genomförandetakt och få konkreta framsteg resulterade
under 2012 i fortsatt spända relationer mellan regering och nationella
organisationer för funktionsnedsatta.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Flera oberoende organisationer för mänskliga rättigheter verkar i landet, bland
annat Centro Integral WARMI som fokuserar främst på kvinnor och barns
rättigheter och IDH som arbetar med HIV-frågor. Organisationerna kan
generellt sett arbeta utan betydande begränsningar, ett antal nationella och
internationella enskilda organisationer rapporterar dock om en tendens till
ökad regeringskontroll av deras verksamhet. Under året har regeringen initierat
en process för att se över regelverket för både internationella och nationella
civilsamhällesorganisationer, inklusive stiftelser och sociala rörelser som är
verksamma i landet. Regeringen motiverar översynen med den
grundlagsetablerade principen om medborgerlig insyn medan somliga
organisationer misstänker att regeringen har en ambition att vilja kontrollera
och begränsa stödet till regeringskritiska aktörer.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Ett stort antal internationella organisationer genomför insatser till förmån för
de mänskliga rättigheterna i Bolivia, däribland FN, EU-delegationen och dess
medlemsstater. Det nuvarande mandatet för FN:s högkommissarie för
mänskliga rättigheters lokala kontor sträcker sig fram till och med juni 2013.
Sverige främjar aktivt respekten för mänskliga rättigheter i Bolivia. Inom ramen
för utvecklingssamarbetet ges bland annat stöd till barns-, ungdomars- äldres-,
20
kvinnors-, hbt-personers och urfolkens rättigheter samt till den bolivianska
ombudsmannen för mänskliga rättigheter. Svenska enskilda organisationer,
främst Diakonia, RFSU, Kooperation Utan Gränser och Svalorna, bedriver
verksamhet i landet.
