Bakgrunden till den arab-israeliska konflikten 1900-45
DET OTTOMANSKA IMPERIETS UPPLÖSNING
Vid sekelskiftet 1900 definierades det Ottomanska imperiet som ’Europas sjuka man’. En tidigare
stormakt som fr.o.m slutet av 1800-talet manipulerats av Storbritannien, Frankrike samt Ryssland.
Även oroshärdar inom riket splittrade Sultanens tidigare stormakt. Den ungturkiska
nationaliströrelsen startade en revolution 1908 samtidigt som nationalismen svepte fram bland
arabbefolkningen.
Nationalismen i området tog sig också uttryck i en gryende zionism. En rörelse som eftersträvade en
judisk stat i Palestina: det ursprungliga hemlandet för judarna.
Imperialistisk stormaktsrivalitet genomsyrade Mellanöstern i.o.m att Sultanatets grepp försvagades.
MELLANÖSTERN OCH DET FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
I.o.m det första Världskriget avslutades det Ottomanska väldet. När Turkiet allierade sig med
Tyskland mot Ententmakterna drogs Mellanöstern in i intrigerandet. Den arabiska nationalismen
stärktes då ’Lawrence of Arabia’ lovade arabfolk självständighet i utbytet mot krigsansträngningar
mot sultanens styrkor.
I.o.m att den ryska tsaren tvingades abdikera och USA anslöt sig Ententemakterna inleddes en
utvecklingskedja som skulle få stora konsekvenser: Den brittiska utrikesministern Arthur Balfour
utvecklade en hemlig deklaration, den s.k Balfourdeklarationen 1917. Idén med deklarationen var
att utveckla en judisk stat i Palestina. Bakgrunden var att backa upp judiska krigslån åt den
amerikanske presidenten W Wilson. P.g.a rädslan att Ryssland skulle lämna kriget ansågs den
amerikanska krigsinsatsen som mycket viktig. Balfourdeklarationen kan också tolkas som ett tecken
på att de zionistiska kretsarna hade ett växande inflytande inom det brittiska samväldet. Då
deklarationen offentliggjordes slog den ner som en bomb bland araberna (vilka också gjorde anspråk
på Palestina).
I.o.m att centralmakterna förlorade kriget blev Storbritannien den dominerande stormakten i
Mellanöstern. I Paris fredsförhandlingar skulle man besluta om gränsdragningarna i Mellanöstern i
enlighet med de löften Storbritannien och Frankrike gett araberna, Balfourdeklarationen och
Wilsons idéer om nationellt självbestämande.
Två amerikanska experter (Henry King och Charles Crane) skickades till området och
rekommenderade att Balfourdeklarationen skulle glömmas och istället skulle en arabstat med en
judisk bosättning skapas.
Men stormaktspolitiken kom med i svängarna då England och Frankrike insåg värdet av oljan som
fanns i området. Man var också rädd för att bolsjevismen kunde få fotfäste i området ifall man gav
ifrån sig makten. För att lösa situationen skapades Mandattanken. År 1920 delades området upp i ett
franskt mandat som inkluderade Syrien och Libanon och ett brittiskt mandat som täckte Irak samt
Palestina. Balfourdeklarationen inkluderade de judiska intressena i Palestina. NF undertecknade
mandaterna och Storbritannien blev betydligt mera indragen i Mellanöstern än vad landet från
början hade tänkt.
Mandattanken påtvingades arabbefolkningen, som kände sig bedragna och snuvade på
självständighet eller åtminstone autonomi.
Oron i området fortsatte vilket till en stor del kan förklaras med att beslut som fattades sällan
grundades i vad befolkningen ville utan baserades på imperialistiska grunder. Konflikterna mellan
judar och araber i Palestina baserade sig på att bägge grupperna trodde att de innehade en
ursprungsrätt till det heliga landet. Bägge två hade mycket svårt att förstå att antagonistens motiv
och legitimitet.
DET BRITTISKA MANDADET I PALESTINA 1922-45
Tiden efter beslutet att upprätta det Brittiska mandatet i Palestina präglades av misstänksamhet och
fientlighet mellan arab- och judebefolkningen. Judarnas invandring till det heliga landet ökade så att
den judiska befolkningen dubblerades fram till 1930. Arabernas känsla av svek resulterade i otaliga
våldsamma sammandrabbningar. Den våldsammaste 1929 i Jerusalem med hundratals döda araber
och judar.
Under 1930-talet radikaliserades arabrörelsen då själjständighetssträvandena inte uppfylldes. Mot
slutet av 30-talet blev våldet mellan araber och judar så omfattande att en kommission tillsattes för
att lösa problemet. Peelrapporten föreslog en delning av Palestina i en arabisk och en judisk stat.
Arabstaten skulle förenas med Jordanien samtidigt som den judiska inflyttningen skulle begränsas.
Araberna motsatte sig en delning. Friktionen tilltog av att immigrationen från Europa stadigt ökat
efter att Hitler kommit till makten i Tyskland 1933. Fram till 1940 fanns det 460 000 judar i Palestina,
vilket utgjorde 30% av befolkningen. Både arabiska och judiska extremister radikaliserades i kriget
mot varandra. Med det andra världskriget och Förintelsen uppkom en situation som var omöjlig att
kontrollera för de Brittiska myndigheterna.
DET ANDRA VÄRLDSKRIGET
Under det andra världskriget anslöt sig många judar till kampen mot Nazityskland och när USA anslöt
sig till kriget ökade judarnas antal och judefrågan aktualiserades. 1942 träffades amerikanska
zionister och skapade ett program för en judisk stat (The Biltmore programme).
Araberna delades av kriget med en del som öppet allierade sig med Tyskland, en del som försökte
förhålla sig neutralt och en del som allierade sig med britterna.
Förintelsen, med ca 6 miljoner judiska offer lyfte fram Palestinafrågan mera än något annat. De
europeiska segrarna drabbades av ett dåligt samvete samtidigt som den amerikanska befolkningen
allt klarare sympatiserade med judarna. Europa tampades med ett enormt flyktingsproblem då
judiska flyktingar sökte sig till Palestina.
Det andra världskriget visade också tydligt att Storbritanniens tid som en stormakt var över.
Britterna sökte desperat efter en utväg ur Palestina eftersom man hade händerna fulla med problem
på hemmafronten samtidigt som de ekonomiska resurserna saknades.
TIDEN EFTER DET ANDRA VÄRLDSKRIGET
Efter det andra världskriget stod Storbritannien inför mängder med problem av vilket
Palestinafrågan var en:
Regeringen måste ta ställning til judeimmigrationen och vilken linje man ville driva
USA:s växande intresse i Palestina
Kalla kriget och Sovjetunionens entre i Mellanöstern
Arabledarnas agerande under det andra världskriget
Hur kontrollera den hebreiska motståndsrörelsen som förde en alltmer militant kamp för
upprättandet av ett självständigt Israel.
Den starka projudiska rörelsen i efterkrigsvärlden
Var placera de judiska flyktingar som överlevt det andra världskriget
Storbritanniens ansträngda ekonomi i kombination med problemens magnitud resulterade i att
Storbritannien överlämnade sitt Palestinamandat till FN inom två år efter krigets slut.
Arabernas situation hade försvagats avsevärt i.o.m samarbetet med Hitlers Tyskland. Samtidigt
hade sympatierna för judarnas målsättning ökat lavinartat.
Judarna leddes av David Ben Gurion, som drev en målmedveten politik med en fanatisk glöd.
Den judiska kampen tärde på britternas resurser samtidigt som Trumanadministrationen blev
allt mer projudisk i sin framhållning. Judarnas ekonomiska makt i USA blev allt viktigare i USA:s
politiska styrriktning.
Den 22.7.46 riktade judiska motståndsmän en bombattack mot britternas högsäte i Jerusalem
(Hotellet David King). Trots att judarna förklarat att de förvarnat de brittiska myndigheterna
evakuerades inte hotellet och explosionen resulterade i 92 döda. Irgun (den judiska
motståndsrörelsen med bl.a Menachem Begin som en av aktivisterna (sedermera
premiärminister)) axlade ansvaret med beskyllde britterna för att de inte evakuerat trots
varningar. Konsekvenserna var att den judiska motståndsrörelsen stämplades som terroristisk.
England meddelade att landets mandatperiod har kommit till sin ända. Den judiska
motståndsrörelsen splittrades p.g.a händelsen och den militantare delen fortsatte kampen
under jorden.
Området med sina motsättningar flyttades över från Storbritannien till FN i maj 1947. FN
grundade UNSCOP, en kommitté med målsättning att utarbeta en lösning i Palestina. Araberna
förhöll sig skeptiska och samarbetade inte med kommissionen vilket resulterade i att judarna
hade det enklare att belysa sina motiv samt målsättningar.
UNSCOP publicerade sina förslag följande höst. Förslaget gick ut på att dela Palestina i två
områden där Jerusalem skulle administreras av en internationell administration. Hur området
skulle delas framgick inte men kommittén utgick ifrån att judar och palestiner skulle samarbeta
och ha en gemensam valuta.
Arberna vägrade godkänna planen medan den erhöll judarnas stöd. Förslaget gick ut på att den
judiska delen av staten skulle vara större trots att judarna utgjorde bara 1/3 av befolkningen.
När FN röstade om planens godkännande var den allmänna opinionen att planen skulle
förkastsas men till allmänhetens stora överraskning godkändes planen då både USA och
Sovjetunionen ställde sig bakom den. Godkännandet krävde 2/3 majoritet och 29.11.1947 gav
33 länder sitt ja mot 13 nej och 10 länder röstade inte alls.
FRÅN SPLITTRING TILL KRIG
Arabbefolkningen var chockade och rasande över FN:s resolution vilket tog sig uttryck i
våldshandlingar över hela Palestina. Judarna hade lyckats utnyttja sympatierna samt det
gnagande dåliga samvete som existerade i väst. Arabledarna hade misslyckats i att ena sina led
och resultatet splittrade arabvärlden ännu mera. Ju närmare datumet för uppdelningen av
landet kom desto mera splittrades arabländerna i sina strategier. Man förhöll sig misstänksamt
till varandra och hoppades profitera på den oro alla räknade med att skulle uppkomma.
Samtidigt var judarna enigare än någonsin i sina förberedelser inför det krig alla räknade med
att skulle komma. De tusentals judar som deltagit i det andra världskriget och nu bodde i
Palestina utgjorde en slagkraftig kärna i den judiska armén.
När arabstaterna, under ledning av den arabiska alliansen utlyste heligt krig (jihad) med
målsättningen att fördriva alla judar lyckades man enbart väcka starka arabantipatier i resten av
världen.
Månaden före Israel officiellt proklamerades och kriget startade inleddes våldsaktioner mellan
befolkningsgrupperna. Den 14.5.1948 proklamerades staten Israel i Tel Aviv. David Ben Gurion
utsågs till landets första premiäminister. 11 minuter senare erkänndes landet av USA och redan
samma dag invaderades landet av arabgrannarnas armeer.
Trots arabländernas numerära övertag så var förberedelserna dåliga och inställning arrogant.
Arabländernas armeer samarbetade inte heller. Samtidigt var den israeliska armén otroligt
motiverad, kärnan av veteraner erfaren. Under tiden an motståndskamp hade man utvecklst
framgångsrika metoder av väpnade aktioner.
Israel lyckades också köpa upp moderna, amerikanska vapen som var vida överlägsna den
arsenal arabländerna hade till sitt förfogande.
Som en följd av krigen skickades FN greve Bernadotte till området för att medla men han
mördades av israeliska aktivister som stämplade honom som pro-arabisk. Krigen fortsatte fram
till slutet av 1948, då den arabiska alliansen hade lidit ett svidande nederlag. I början av 1949
undertecknades ett fredsavtal.
FÖLJDERNA AV KRIGET
Som en följd av kriget tvingades nästan 1 miljon arabpalestinier lämna Israel (antingen genom
flykt eller så att de utvisades). Många av dessa har inte tillåtits återvända utan har sedan dess
levat som flyktingar i grannländer. En del av dagens problem beror på dessa flyktingar och den
friktion som flyktingarna resulterat i.
Som en följd av kriget expanderade Israel så att landet slutligen bestod av ett 20% större
område än det överenskomna. Gränserna har dikterats av försvarsstrategiska motiv. Staten
Israel förstärkte avsevärt sin position i området p.g.a kriget 1948.
Kriget splittrade också arabländerna. Egypten beskyllde Syrien och Irak för förlusterna.
Jordanien drog nytta av splittringen och kunde läga beslag på västbanken samt östra Jerusalem.
Arabstaterna krävde att situationen före kriget skulle återställas men detta förkastades av Israel.
